Bio: Iron Man 2

Foton copyright © Paramount Pictures Sweden

”Svarta änkan kan ha slagit till – igen” står det av ett rent sammanträffande på Metros löpsedel idag. Fast det handlar om en mördare och inte om en sexig agent.

IRON MAN (2008) hade flera odds emot sig. Här i Sverige var Marvels superhjälte i stort sett helt okänd. Han hade dykt upp som Järnmannen i en kortlivad tidning, Atlantic Special, alldeles i början av 1980-talet, och har därefter bara figurerat sporadiskt i andra svenska Marvelpublikationer. Även i USA ansågs figuren vara alldeles för okänd, trots att Järnmannen skapades redan på 60-talet.

Men att tilldela Robert Downey Jr huvudrollen var ett genidrag utan like. Downey är en skådespelare som, efter sina omskrivna, drogmarinerade decennier, nu går från klarhet till klarhet och har seglat upp som min favoritskådis. Han är i princip alltid utmärkt och besitter en charm som kom till sin fulla rätt i IRON MAN, vilken även hade folk som Gwyneth Paltrow och Jeff Bridges i rollistan. Det blev en film som inte bara gick hem hos publiken, även större delen av världens församlade kritikerkår gjorde tummen upp.

Min enda egentliga invändning mot första IRON MAN är epilogen efter eftertexterna, i vilken Nick Fury (Agent of S.H.I.E.L.D.) dyker upp och pratar om att skapa superhjältegruppen The Avengers. Fury spelades av Samuel L. Jackson. Hallå? Jag hade inga problem med att Kingpin spelades av Michael Clarke Duncan, en svart skådis, i DAREDEVIL – men Jackson är ju helt fel som Nick Fury. Dessutom gör Jackson så oerhört många dåliga filmer att hans namn nästan är synonymt med ”kass film”. Och han spelar alla roller precis likadant.

Nu har IRON MAN 2 äntligen sin efterlängtade premiär och alla är nyfikna på om den lyckas hålla samma klass som den första filmen. Men tänker man efter, har ju SPIDER-MAN 2 och FANTASTIC FOUR 2 med flera varit bättre än originalen…

Filmen börjar där den förra slutade: Tony Stark höll ett TV-tal under vilket han avslöjade att det är han som är Iron Man. Detta tal visas även i Ryssland, där den burduse Ivan Vanko; Whiplash (som han aldrig kallas i filmen, han spelas av Mickey Rourke) ser det och får idéer. Hemma i USA vill armén få Stark att klassificera sin järndräkt som vapen, vilket han vägrar gå med på. Ett konkurrerande vapenföretag försöker komma över hemligheten bakom dräkten för att massproducera den. De kidnappar Whiplash för att utveckla dräkten, men han har andra planer.

Tony Starks hälsa blir allt sämre och han har mycket att tänka på, så han tillsätter sin trogna assistent Pepper Potts (Gwyneth Paltrow) som ny VD för Stark Industries. De två bråkar konstant men det är uppenbart att de är förälskade i varandra.

…Och så dyker det upp agenter från S.H.I.E.L.D. Samuel L Jackson är med aningen mer den här gången som Nick Fury, men han kunde lika gärna heta Shaft, Jules eller Zeus. Det räcker inte med en lapp för ögat för att bli Nick Fury. Sätt en lapp för ögat på Jon Lovitz så är han lika mycket Fury som Jackson! Men med sig har Fury den raffiga agent Romanoff (Scarlett Johansson), bättre känd som Svarta änkan, men hon kallas aldrig Black Widow i filmen. Märkligt.

Jag kunde inte låta bli att läsa de första recensionerna i de stora amerikanska branschtidningarna, som Variety och The Hollywood Reporter. De klagade på att det inte var lika roligt den här gången. IRON MAN 2 pressvisades inte i Malmö, så jag fick gå på den ordinarie premiären, och efter den läste jag Metros och TT:s recensioner. De klagade bland annat på att filmen är för händelselös.

Därför blev jag positivt överraskad av filmen! Precis som RYMDIMPERIET SLÅR TILLBAKA är detta en mörkare film. Tony Stark är en unik och komplex hjälte: han är multimiljardär, vapentillverkare, alkoholist, döende av mystiska åkommor, samt offentlig superhjälte. För att inte tala om att han är medelålders. Och så som han tolkas av Robert Downey Jr är han även en frän cyniker – och väldigt mänsklig bakom fasaden. Och det är just detta jag vill ha!

Det har klagats på att det inte händer så mycket i IRON MAN 2, att större delen bara är en transportsträcka fram till den långa, explosiva slutstriden mellan järnmän och robotar. Men tycker man så, har man missat poängen med Marvel Comics. Det är såpoperan som är det viktiga. Jag vill ha gnabbet mellan Stark och Potts (i väntan på att de äntligen ska kyssa varandra), jag vill ha alla dilemman och intriger. Ofta känns det som att superslagsmålen är i vägen i Marvels serier.

Fast Black Widow kunde de utnyttjat lite bättre. Det är inte i många scener Johansson bär sin så omskrivna dräkt, och hon har egentligen bara en actionscen. Den dyker upp på slutet, då hon går fram som en sammanbiten kampsportsmaskin i en korridor och nedgör fiender i drivor. Min kommentar till denna scen är: hubba, hubba. Uj.

Stan Lee har sin sedvanliga cameo tidigt i filmen, han dyker upp under två sekunder och omtalas som Larry King. Även Kapten Amerikas sköld har en lustig liten cameo.

Precis som fallet var med den första filmen, fortsätter storyn med ett par scener efter eftertexterna. Vad du än gör, missa inte dessa! Jag kände faktiskt nackhåren resa sig. Jag ska förstås inte avslöja vad som sker, men jag kan säga att det är … mäktigt! Scenen fick killarna i salongen (de som inte redan gått) att utbrista i ett unisont Waaaaoooouuuhhh!!!, medan jag hörde några tjejer fråga ”Vavvadeförnått?”. Typiskt tjejer.

Som sagt: jag tyckte IRON MAN 2 var betydligt bättre än jag trodde den skulle vara.

(Biopremiär 28/4)