onsdag 30 september 2009

Bio: Surrogates

I en nära framtid har man lyckats utveckla en form av android som kan ersätta ens egen kropp och göra saker man själv inte orkar, vill eller kan. De verkliga, levande människorna ligger hemma, uppkopplade till en androidstyrningsanordning, vilket förstås gjort Jordens befolkning mer än lovligt försoffad. De flesta som rör sig på gator, torg och arbetsplatser är androider - surrogat. Hur dessa surrogat ser ut och vilket kön de har väljer man själv, och självklart består världen nu av snygga "människor" varav de flesta är rätt unga eller till och med barn.
Men så börjar plötsligt någon att ta kål på surrogaten, vilket innebär att även robotarnas ägare dör. Vem eller vilka ligger bakom dessa mord, och varför? Bruce Willis är polisen som tar tag i fallet. Rättare sagt: hans surrogat, som ser ut som Willis fast med slätare, plastigare hy och Elton John-frisyr. Men när Willis' surrogat stryker med, tvingas den levande, riktige polisen - med rakad skalle och skägg - lämna fåtöljen och bege sig ut i verkligheten i denna komplicerade historia.
89 minuter inklusive eftertexter, så lång är denna storsatsning från Touchstone/Disney. Förvisso en bra speltid, men storyn hade behövt längre tid på sig. Det blir ryckigt och tillkrånglat, och en del logiska lyckor uppstår.
Vad värre är, är att TERMINATOR 3-regissören Jonathan Mostows regi är osedvanligt lam, vilket medför att SURROGATES blir märkligt oengarerande och trist - när filmen slutade fick jag bara en känsla av "Vad det här allt?". Och en tråkig film är alltid sämre än en dålig film, och den här filmen är betydligt tråkigare än till exempel den dumma THE FINAL DESTINATION.
Visst innehåller filmen en del snygga effekter (av KNB FX) och skådisnamn som James Cromwell och Ving Rhames (med hår och skägg). En och annan actionsekvens är bra, som en helikopterjakt. Men manuset, som bygger på en tecknad serie jag aldrig hört talas om, är alltså alldeles för förvirrad. Jag antar att det finns samhällskritik inbyggt där någonstans, eftersom massor med folk redan idag är beroende av att hänga i virtuella världar på Internet - men jag förstår inte varför dessa framtidsmänniskor vill vara uppkopplade mest hela tiden och aldrig göra något själva. Varför gifta par väljer en virtuell verklighet. Hur överlever människorna där de nästan oavbrutet ligger i fåtöljer?





(Biopremiär 2/10)

Nya Upplagan i pressen igen...

Efter att ha attackerat Bokmässans besökare under fyra dagar, hamnade Nya Upplagan åter i pressen. HÄR rapporterar Kvällsposten om den lilla montern på mässan.

Bio: The Final Destination

THE FINAL DESTINATION eller FINAL DESTINATION 3D, jag är osäker på vad den ska kallas i Sverige, pressvisades när jag for till Bokmässan, därav denna sena recension. Faktum är att jag nästan gick direkt från bussen från Götet till biografen; jag bara stannade för en kaffe och lite tidningsläsning på vägen.
Förra veckan gick den första FINAL DESTINATION (2000) på TV, jag hade tänkt se den om jag inte blivit försenad på vägen upp till Götet och tvingades häcka på Centralen. Jag har inte sett den sedan den kom och minns inte mycket mer än att ett gäng ungdomar överlever en flygolycka och sedan dödas en efter en i ustuderade olyckor, eftersom de lurat döden - de skulle varit ombord på planet.
FINAL DESTINATION 2 (2003) minns jag inte heller någonting av, mer än att jag tyckte den var bättre än originalet. Återigen dör folk i långsökta olyckor efter att ha lurat döden.
Om jag inte missminner mig, gick FINAL DESTINATION 3 (2006) direkt på DVD i Sverige. Den såg jag faktiskt om häromåret, men den är inget vidare. Samma film en gång till, den här gången kommer ett gäng ungdomar undan en berg och dalbaneolycka och dör i bisarra olyckor.
Den här fjärde delen har försetts med ett "The" innan titeln, vilket pekar på att detta nog är den allra sista destinationen och den sista filmen. Och den här gången är filmen alltså i 3D.
Ännu en gång har vi ett gäng ungdomar som undkommer en olycka, den här gången en spektakulär masskrasch på en racingbana. En kille i gänget får varsel om vad som kommer att hända, både innan racingloppet och kommande olyckor. Därför försöker han och hans flickvän att fortsätta att lura döden.
...Och det är väl i princip allt som händer. Likt de övriga filmerna i serien går det här bara ut på att visa en lång rad skitkonstiga, extremt långsökta och blodiga olyckor. Mycket till handling är det inte. Om man har sett de tidigare filmerna, vilket man väl har, har man sett allt förr. Nya olyckor, samma film. Ungefär som gamla slasherfilmer; nya mord, samma film, fast jag föredrar ju slasher.
Nu innehåller dock THE FINAL DESTINATION en del riktigt tuffa scener, jag tror att favoriten är killen som trycks genom ett galler som får fungera som äggskivare. Fast det är alldeles för mycket datoranimeringar. Problemet med dessa är att de inte ser ut som något annat än datoranimeringar, och sprutande CGI-blod har aldrig sett bra ut. Det blir plastigt.
Men ska jag bedöma THE FINAL DESTINATION, måste jag utgå från biografupplevelsen. Vore detta en vanlig DVD-film i platt version, hade jag gett filmen en tvåa. Men bioupplevelsen gör att jag blir lite snällare - om än med tveksamhet.
Jag såg filmen i stora salongen på Filmstaden på Storgatan och satt perfekt - mitt i den femte raden. Det är ungefär där man ska sitta när man ser 3D-film för optimal effekt. Därför upplevde jag 3D:n som riktigt häftig. Jag till och med blinkade och försökte vifta bort saker; inte åt de våldsamma grejorna som pålar som far ut i publiken, men åt småsaker som svävar framför ögonen. Emellanåt kändes det som om jag hade scenerierna i knäet, tillexempel racerbanan i början.

Filmen innehåller också lite female nudity under en omoti-
verad sexscen, vilket förstås är bra, och jag gillade förtexterna med röntgenbilder på folk som slaktas på kreativa sätt. Plus till det tuffa hårdrockstemat under för- och eftertexter.
Men som sagt. Detta gäller om du ser filmen på bio. På DVD lär THE FINAL DESTINATION inte vara något vidare.
OBS att filmen biovisas otextad, vilket gör att man slipper de svenska texterna som alltid blir fula och irriterande när det handlar om 3D-film. Fast det är ju inte bra för de som inte kan engelska.






(Biopremiär 25/9)

söndag 27 september 2009

Bokmässan över för i år

Den 25-årsjubilerande Bokmässan i Göteborg avslutades i eftermiddags. Jag har varit på den varje år sedan 1986.
Just nu är jag rätt trött och orkeslös, men när jag kvicknar till om en dag eller två, ska jag ta och skriva en längre rapport.
Kan dock säga att Jan Lööf gav Mäktige Månsson sitt godkännande. Eller, ja, han skrattade som fan åt den. Fast han skrattade ännu mer åt Björn Ranelid.

Chock! Dick Durock är död!

Allas favorit Dick Durock dog häromdagen, 72 år gammal. Stuntmannen Durock tog vi ju till våra hjärtan när han spelade Träskmannen i filmerna och TV-serien.
Han hade cancer.

Ny Buck Rogers på gång!

Jojomen! Inspelningen av ett pilotavsnitt till en ny Buck Rogers-serie började i dagarna.
Gil Gerard (!) och Erin Gray (!!) spelar Bucks föräldrar!
Och vem står för regin?
Jo, Fred Olen Ray (!!!).

onsdag 23 september 2009

Ett vykort från Göteborg

Aloha på er, gott folk!
Här sitter änna jag i Göteborg. Närmare bestämt på Göteborgs Centralstation.
Och varför sitter jag där strax över tio en onsdagskväll, när jag borde sitta och mysa i soffan i lägenheten jag ska låna?
Jo, därför att vi blev försenade på vägen upp och jag lyckades inte hämta dörrnycklarna. På grund av diverse omständigheter kan jag nu inte få dem förrän i morgon bitti.
Så nu väntar jag på att en polare jag ska krascha hos i natt ska höra av sig, då han är på vift.
Det är minsann spännande värre på centralen i Götet. Det är precis som på Centralen i Malmö; en massa konstiga typer som drar omkring, alkisar i hörnen, och afrikaner som sitter i klungor över datorerna. Den stora skillnaden är att här pratar de göteborska.
Att surfa på de här burkarna kostar nitton kronor i timmen - men smart som jag är upptäckte jag ett sätt att surfa gratis, genom att klicka på en serie länkar på gratissajterna. He he he...

Update en halvtimme senare: Nu kom det in en spritångande, kvinnlig uteliggare med en hund i det lilla avskärmade datorrummet,. Hon kröp ihop i ett hörn och somnade genast. Jävlar, vad hon snarkar!

Bokmässa och grejor

Idag åker jag upp till Bokmässan i Göteborg, och där kommer jag förstås att vara resten av veckan och helgen. Därför finns det risk att det blir lite stiltje här i bloggen.
Men är du i Götet och på mässan, kom förbi och hälsa, vetja! Jag lär till och från hänga vid montrarna tillhörande Nya Upplagan, Kapten Stofil, Svenska Serieakademin och Optimal Press. Om jag inte är där går det bra att fråga efter mig.

tisdag 22 september 2009

Chock! Robert Ginty har dött!!!

Åh, herregud! Fick precis höra av Fred Olen Ray att Robert Ginty - THE EXTERMINATOR - har gått bort. Inga detaljer än så länge. Ginty var född 1948, så han blev inte särdeles gammal.
I branschen ansågs han vara en trevlig kille som mest av allt ville regissera.
Så, ta och se om några Gintyrullar i kväll!


Tillägg en stund senare: Ginty hade cancer.

Nu har jag gjort en bok igen...

Så här lagom till Bokmässan i Göteborg, har jag spikat ihop en ny liten bok. Om än dyr som fan. Den här gången på engelska och på Lulu.com.
"Blue Swede Shock! The History of Swedish Horror Films" heter den och innehåller bearbetade och uppdaterade versioner av mina gamla, ständigt expanderande artiklar i ämnet. Den här volymen innehåller kopiöst många filmaffischer, DVD-omslag och andra bilder. När jag får tid och ork, ska jag skriva ihop en definitiv version, med långa recensioner och analyser. Flera hundra sidor. Bara någon betalar mig, så...

Men vaffan, KÖP den här boken så länge!

UPDTATE 2015-02-23:
Den här boken har jag skrotat sedan länge. Den finns alltså inte längre att köpa. Vilket bara är bra. Det var ett ogenomtänkt projekt. Köp mina andra böcker istället. Finns på Amazon.com.


Return of The Saint

Oj, jag blev lite nostalgisk när jag i förra inlägget nämnde Ian Ogilvy och TV-serien RETURN OF THE SAINT, som gick på svensk TV under andra hälften av 70-talet.
Jag minns inte mycket mer än att jag tyckte serien var skitbra och att jag gillade ledmotivet.
Efter att ha letat upp några bilder känner jag att jag vill se den här serien igen - NU! Får väl skaffa de engelska DVD:erna.
För övrigt kör visst 70-talets Simon Templar Jaguar och inte Volvo P1800.


Bio: Min stora feta grekiska semester

Nej, jag har inte sett MITT STORA FETA GREKISKA BRÖLLOP. Det blev liksom aldrig av. Och nä, den kändes väl inte så lockande till att börja med.
Nu är bröllopsfilmens huvudrollsinnehaverska Nia Vardalos tillbaka i
MIN STORA FETA GREKISKA SEMESTER och gissa vad! Det här är ingen uppföljare. Det enda filmen har gemensamt med den förra, är Grekland och Vardalos. Originaltiteln är MY LIFE IN RUINS, men den svenska distributören tänkte väl att de kunde rida snålskjuts på den tidigare succén och lura in folk och se det här ... möget.
För nej, det här är inte bra. Nia Vardalos är en ameri-
kanska med grekiskt påbrå, vars liv kraschat och hon har därför flyttat till Aten där hon jobbar som turistguide, ett jobb hon hatar.
Det kommer jobbiga och konstiga turister från hela världen, och Vardalos släpar runt dem i en buss för att titta på sevärdheter. Alla klichéerna finns här: de fulla australierna, de strikta britterna, de korkade amerikanerna...
Den grekiske busschauffören heter Poupi Kaki och ser ut som Rambo i början av FIRST BLOOD. Eller som Thunder i THUNDER. Han pratar inte engelska. Vardalos håller på att gå under. Richard Dreyfuss är vitsande änkling som fungerar som samvetet/Benjamin Syrsa. Hotellet är under all kritik. Turisterna skiter i sevärdheterna.
...Men gissa om det visar sig att Poupi Kaki kan engelska och blir en redig hunk när han rakat av sig skägget och fixat till håret. Nu vankas det kanske kärlek och ett nytt liv.
MIN STORA FETA GREKISKA SEMESTER ligger väldigt nära publik-
förakt. Men jag tror inte att det är tänkt så. Det bara blev så. För det här är den mest banala komedi jag sett på åratal. Filmen går i princip bara ut på att visa upp sevärdheter i Aten
; det känns som ett levande vykort i 90 minuter. Handlingen är en massa inte särskilt lyckade sketcher staplade på varandra. Det är väldigt mycket GÖTA KANAL 2 över det hela. Dumt och platt.
En märklig detalj är att australierna pratar svårbegriplig dialekt och i den svenska texten pratar de stockholmsslang à la Trazan Apansson! "Vad gäspar skorpan?" Skitkonstigt.
Filmen är säkert gjord med gott hjärta, den är totalt harmlös, men samtidigt total befriad från en massa grejor. Den känns lite beräknande. Tom Hanks har förresten producerat.
Fast jag uppskattade att gamle Ian Ogilvy (WITCHFINDER GENERAL, AND NOW THE SCREAMING STARTS och RETURN OF THE SAINT, som faktiskt var den första Helgonetserie jag såg. Han var även the school bully i RIPPING YARNS) är med. Sympsatisk snubbe och han påminner och låter fortfarande om Roger Moore. När han intervjuades av en svensk damtidning på 70-talet dök han visst upp i trätofflor. Lustigt att jag minns det.





(Biopremiär 25/9)

måndag 21 september 2009

Bio: Imagine That

Efter 40 år som våldsbenägen filmhårding bytte Charles Bronson spår och började spela lustspel i Halland.
Nej, det gjorde han inte, men om jag säger så här:
Efter att ha varit rappkäftad, ful i mun och stjärnan i en rad framgångsrika komedier, ofta med actionbetoning, bytte Eddie Murphy spår och blev mysgubbe i slätstrukna barnfilmer.
Nu var väl jag ingen större fan av Murphy under hans storhetstid på 1980-talet. Han gjorde en del bra eller okej filmer, innan hans karriär kraschade och tog en besynnerlig vändning. Visst, ett par av hans barnfilmer har jag tyckt varit rätt lustiga, som DR DOOLITTLE och THE NUTTY PROFESSOR, men annars har det känts som att titta på Disney Channel eller något. (Murphy var dock även med i BOWFINGER, som ju är ett litet förbisett mästerverk, och vars andra stjärna Steve Martins karriär liknar Murphys med ett koppel usla filmer)
Jag undrar vad filmbo-
laget tänkte på när de började koka ihop IMAGINE THAT. "Hmm, det skulle vara roligt med en ny komedi om börsmäklare och finansvärlden..." - "Nej, jag tycker det vore kul med en rejäl, gammaldags barnfilm med fin moral..." - "Nej, jag vill att vi gör en familjefilm med Eddie Murphy..." - "Jag har det! Vi gör en väldigt barnvänlig familjefilm med Eddie Murphy som börsmäklare som får problem i finansvärlden!!!" - "JAAAAAA!!!"
Konceptet är alltså hur konstigt som helst. Hur många barn kommer att förstå turerna med aktie- och företagsköp som stora delar av filmen går ut på?
Murphy är arbetsnarkomanen Evan, som försummat sin gulliga (lillgamla) dotter och vars fru gått ifrån honom. Evan är dock en jävel på pengar. Nu finns det en chans att han kan få avancera kraftigt på företaget, enda problemet är hans konkurrent Johnny Whitefeather (Thomas Haden Church med indianlook).

Men Evans dotter Olivia är proble-
matisk. Hon sitter jämt med en snuttefilt över huvudet och pratar med osynliga prinsessor. Psyket nästa, tycker Evan och lärare och andra. Men så visar det sig att de osynliga prinsessorna viskar namnen på de företag Evan bör köpa och sälja. Och informationen stämmer! Den förundrade Evan blir plötsligt beroende av snuttefilten.
...Men samtidigt som han gör affärer, får han förstås lära sig att man inte kan bete sig som han gör. Dottern och familjen är ju viktigast av allt.
Det största problemet med IMAGINE THAT är att den inte är speciellt rolig. Jag tror inte att jag skrattade till en enda gång. Möjligtvis åt den bisarre Johnny Whitefeathers indianrutaler under möten och presentationer. Istället försöker filmen vara rar och gullig, riktigt äckelgullig. Som om det räcker med att den lilla dottern är rar och äckelgullig, och att Eddie Murphy springer runt och tokar sig med henne. Det bes även bordsbön och sjungs i barnkör ("All you need is love").
Samtidigt kan jag inte totalsåga den här slätstrukna, totalt harmlösa filmen. Den är inte tillräckligt dåligt gjord och Eddie Murphy gör egentligen inte bort sig. Och så är både Martin Sheen och Ronny Cox med. Så jag är snäll och sätter ett litet överbetyg. Och jag undrar vad små barn tycker om filmen.






(Biopremiär 18/9)

lördag 19 september 2009

Starstruck på Storgatan

Där kom jag spatserande i solskenet på Storgatan, när jag plötsligt mötte en lång, medelålders man med rufsigt grått hår. Jag hejdade mig och utbrast: "Svante?!"
Jodå - visst var det Svante Grundberg. Jag sträckte fram handen och fyrade av ett leende med orden "Pidde Andersson - Magasin Defekt, om du minns."
"Pidde? Fan, det måste vara tio år sedan!"
"Tolv, tror jag."
"Slå dig ner, så tar vi en rök!"
Vi slog oss ner på trappan till polishuset och Svante plockade fram cigarriller. Vad gjorde han i Malmö?
Han sa att han kom på att sommaren varar ett par månader längre i Skåne, så han hoppade spontant in i bilen och körde ner och tog in på ett hotell idag. Inte nog med det, han gick runt och tittade på lägenheter. Han är trött på Stockholm och funderar på att flytta hit. Han har redan hittat några alternativ och dessutom fått bud på sin nuvarande bostad.
"Ligger inte här en polisstation?" undrade han.
"Vi sitter ju på trappan till den..."
"Oj. Där inne satt Björn Wallde en gång på 60-talet."
Och så berättade Svante om hur Wallde och ett gäng packade polare hade kört en folkabubbla från Danmark. De var riktigt, RIKTIGT fulla allihop. De fick för sig att de skulle dricka mer och körde till en krog. Utanför krogen välte bilen och hamnade på taket, och insidan av taket fylldes med tomflaskor, flera decimeter upp. Killen som körde hade visst inget körkort. Eftersom Wallde var jurist (!) på den tiden, skulle de låtsas att det var han som körde. Och så plockades de upp av polisen. Men de släpptes alltså i slutändan.
Svante berättade även att han tyckte att inspelningen av GÖTA KANAL 3 kändes bra.
"Men du Svante, hur såg egentligen manuset till GÖTA KANAL 2 ut? Jag fick lite 47:an Löken-manus-vibbar..."
"He he he... Jag kollade bara på mina scener och tänkte mest på fakturan... Och jag skulle ju mest sitta i en kanot och vänta på att den ska välta..."
Vi fortsatte att prata om ditt och datt, om Lasse Åberg, om adresser och krogar i Malmö och Lund, om rockband från Landskrona...
Så reste vi oss för att bryta upp. Då såg vi att det på en reklampelare tvärs över gatan stod GÖTA KANAL...
"Vi hörs!" sa Svante och gick vidare.
En stund senare sprang jag på en ny bekantskap. "Får jag bjuda på en slurk vin?" frågade han, och så satte vi oss på en parkbänk, varpå han halade fram ett helrör ur fickan. Där satt vi som två uppsluppna alkisar och diskuterade Tintin och Fantomen i en och en halv timme.
Den här dagen avslutade jag med att hjälpa ett trevligt ungt par från Frankrike med att leta upp en adress på Eniro och sedan rätt buss dit.
Det är ju värst vad jag är trevlig!

fredag 18 september 2009

Svenska Hollywoodfruar...

...har jag inte tittat på, men jag har förstås läst alla sanslösa artiklar om den där Anna Anka. Jösses, damen är flera år YNGRE än jag, men ser ut att vara femton år ÄLDRE!
Kanske beror det på att hon är från Bjuv, jag vet inte, men tanten verkar ju vara fullkomligt från vettet. Så varför ska programmet fortsätta att heta SVENSKA HOLLYWOODFRUAR? En mer passande titel vore ju:

ANNA ANKA & C:O

Trevlig dansk rapport om EDVARD!

Som bekant medverkar danske mästertecknaren Frank Madsen med sin serie Kurt Dunder i nya numret av EDVARD! Frank har själv skrivit lite om EDVARD! i sin blogg som kan läsas HÄR. Här ses även skisserna till serien.

torsdag 17 september 2009

The Box öppnar Fantastisk Filmfestival

Ikväll invigs Fantastisk Filmfestival; den femtonde i ordningen. Som säkert är bekant var jag med och grundade FFF 1995, men jag hoppade av bygget år 2000, tror jag det var. Fast alla verkar fortfarande tro att jag är inblandad och får svara på frågor.
Ett par av filmerna denna jubileumsfestival kommer att ske i ett stort stält i Lundagård, där även invigningsfesten ska hållas.
Huruvida jag själv kommer att bevista FFF i år återstår att se. Jag har en del annat att göra, och dessutom åker jag ju snart upp till Bokmässan i Göteborg.
Öppningsfilm på FFF är THE BOX av Richard Kelly, mannen som kickstartade sin karriär med excellenta DONNIE DARKO, och sedan dödade samma karriär med pretentiösa skitfilmen SOUTHLAND TALES, som fick klippas om efter Cannesvisningen, för att ett par år senare släppas direkt på DVD.
THE BOX har premiär först om två månader, men jag såg den på Malmö Filmdagar förra månaden. Utförlig recension kommer till premiären, men om vi säger så här: jag vill definitivt inte utsättas för THE BOX en gång till... Huga!
Mer FFF-info och program finns på deras hemsida.

Bio: Coco - livet före Chanel

Jag kan inte påstå att jag vet mycket om Coco Chanel. Jag vet snarare inget alls. Det enda jag kan skryta med vad gäller mode, är att jag festat i Pierre Cardins bubbelpalats. Två gånger, till och med.
Om Coco Chanel vet jag bara att hon hade ihop det med en nazist under kriget och att när Marilyn Monroe blev tillfrågad om vad hon hade på sig när hon sov, svarade hon "Två droppar Chanel No. 5".
Tydligen var Chanel den som befriade kvinnor från traditionella klänningar och korsetter och grejor, men det kan jag inte ta gift på.
I vilket fall, i franska filmen COCO - LIVET FÖRE CHANEL innehar Audrey Tautou titelrollen. Filmen öppnar på ett barnhem där systrarna Chanel växer upp, men vi förflyttas snabbt till något slags billigt sjapp i början av 1900-talet, där systrarna uppträder med en liten cabaretföreställning.
En slottsherre fattar tycke för den väldigt reserve-
rade Coco och bjuder hem henne till slottet, där hon stannar kvar. Där levs ett liv fyllt med fester och galanta damer, men Coco trivs inte och sitter mest och syr hattar.
En dag anländer den unge, stilige engelsmannen Boy (som har tjusig mustasch), och nu uppstår lite kärlek. Men Boy måste gifta sig men en annan hemma i England. Coco vill sy hattar. Hon åker till Paris och jobbar med hattar på heltid, innan hon startar upp sitt modehus. Och här slutar filmen.
Jag hade en hel del förhoppningar på COCO - LIVET FÖRE CHANEL. Dels för att
Audrey Tautou har huvudrollen, men även för att det hade varit intressant att se hur varu-
märket Chanel växte fram. Men detta får vi alltså inte se. Jag upplevde filmen som en besvikelse. Den utspelas nästan helt och hållet på slottet med omnejd, och det lyfter aldrig riktigt. Förvisso är Coco Chanel, åtminstone i Tautous tolkning, rätt kall och reserverad, men det blir aldrig riktigt passionerat. Storyn engagerar inte speciellt och romanserna är inte medryckande. Märkligt nog är det estetiskt inte heller speciellt omtumlande - foto och miljöer är överraskande grådaskigt, och dammodet under 1900-talets första decennier var ju rätt visset. Frisyrerna är hemska. Tautou dyker upp i ett par trevliga kreationer, men annars är det mest kärringkläder som gäller.
Och vad har hänt med Audrey Tautou? Hon ser märkligt sliten ut. Nu vet jag inte hur den riktiga Chanel såg ut, men Tautou ser ut att ha åldrats kraftigt på bara ett par år. Märkligt. På något otäckt sätt liknar hon Marika Lagerkrantz.
Dock är hon kylan till trots bra i rollen och ser cool ut när hon röker medan hon provar ut kläder till modeller.
Under filmens slutminut tonar färgerna över till svartvitt och det blir riktigt tjusigt - jag hade gärna sett hela filmen monokrom.
Nu låter jag nog mer negativ än jag egentligen är. COCO - LIVET FÖRE CHANEL är trots allt helt okej. Fast jag hade gärna sett Chanel svassa runt med en nazist. Förresten, är det någon som vet om det verkligen stämmer att det var Hugo Boss som designade Tysklands uniformer under kriget?
Kanske får vi se glimtar ur Chanels senare liv i några andra filmer. Det kommer en hel rad nu. Jan "Dobermann" Kounen har gjort COCO CHANEL & IGOR STRAVINSKY med Mads Mikkelsen som den senare. Förra året gjorde Christian "Scanners II" Duguay TV-filmen COCO CHANEL, och tydligen finns det fler.
Just det! Stora delar av filmen går Tautou omkring och ser ut som Tardis seriefigur Adèle Blanc-Sec. Konstigt att det nu är någon annan som ska spela Adèle i filmen.






(Biopremiär 18/9)

Peter, Paul and Mary ... minus Mary

Såhär i skuggan av Patrick Swayze, har även Mary Travers från 60-talsgruppen Peter, Paul and Mary kolat vippen, 72 år gammal. De var mest kända för "Puff (the magic dragon)".

onsdag 16 september 2009

Bio: The Age of Stupid

Jösses. Vad ska jag skriva om den här? Fan, jag vet faktiskt inte!
När jag bänkade mig på pressvisningen visste jag inte riktigt vad jag skulle få se. Enligt pressinbjudan skulle det vara "en
provokativ och tankeväckande sci-fi-drama-dokumentär om klimathotet, med Pete Postlethwaite".
Öh... Jaha?
Nu ska vi först göra en sak klart: som vuxen är jag väldigt, väldigt anti-
aktivism. Jag hatar aktivister och jag aktiverar mig inte själv. Visst kämpar vissa för behjärtansvärda saker, men varför måste de vara så tradiga och jobbiga? Varför inte bara spänna av och dra en fräckis. Förvisso behöver man inte gå så långt som jag, som aldrig skulle få för mig att källsortera annat än stora glasburkar och pappkartonger, och som aldrig köper ekologiska produkter eftersom det är dyrt, förpackningarna fula och ordet "ekologisk" låter äckligt. Och Dean Martin känns inte som en ekologisk källsorterare.
Dessutom är ju kött gott och nyttigt. Jag hatar djur. Nej, det gör jag inte. Bara lite grann. I synnerhet sälungar.
THE AGE OF STUPID är väl en behjärtansvärd film om klimathotet och den globala upvärmningen. Synd bara att den filmiskt är rätt ... kass.
Det börjar med riktigt vissna specialeffekter; framtida miljöer med översvämmade eller brinnande städer. Högt uppe i ett torn sitter Pete Postlethwaite och suckar "Varför hindrade vi det inte när vi kunde?". Han klickar på sin dator, vars skärm är filmduken, och vi får se diverse dokumentära klipp. En kille som överlevde Katrina i New Orleans. En indier som startar flygbolag. En 82-årig fransk alpinist. Ett engelskt par som försöker starta vindkraftverk. Med flera.

...Och det hela känns som 1970-
talets skol-TV. Filmen skriver oss på näsan med sina övertyd-
ligheter. I alla fall den otroligt fåniga inramningen med Postlethwaite.
Sedan tycker jag att de som medverkar i filmen är rätt trista typer. Det engelska paret är liksom inga partysnubbar.
Klimathotet ska man kanske ta på allvar. Kanske kan THE AGE OF STUPID få skolungdomar att få upp ögonen. Mina ögon fick den dock att slutas.
Filmen, som bara kommer att visas på digitala biografer,
kommer att ha (jag citerar:) "spektakulär global premiär med livesända inslag via satellit från New York, Himalaya och Arktis. Medverkar gör bland annat Kofi Annan, Brad Pitt och Radioheads Thom Yorke. Premiärvisning av THE AGE OF STUPID och livesänd paneldebatt och samtal med bland annat filmens regissör Franny Armstrong och huvudrollsinnehavaren Pete Postlethwaite. Kofi Annan talar om filmen och människans påverkan på klimatet och publiken världen över kan sms:a frågor som besvaras under kvällen."
Jag tänkte först låta bli att betygsätta filmen. Men det kan jag ju inte göra, när jag betygsätter allt annat. Jag vet inte vad jag ska ge THE AGE OF STUPID. Men ser jag bara på det filmiska, blir det inte mer än:






(Biopremiär: 22/9)

tisdag 15 september 2009

Bio: Flickan som lekte med elden

Som kanske är bekant överraskade jag mig själv när jag recenserade MÄN SOM HATAR KVINNOR och gav den en fyra i betyg. Jag tillhör ju dessutom de där få som fortfarande inte har läst Stieg Larssons böcker.
MÄN SOM HATAR KVINNOR har dessutom gått och blivit den tredje mest sedda icke-engelskspråkiga filmen ute i världen år 2009. Och när producenten stolt berättade detta för ett par veckor sedan, hade filmen fortfarande inte gått upp i Tyskland och England.
Nå. Här har vi del två. Det här skulle ju egentligen ha blivit en TV-serie, men för en gångs skull betedde sig de olika parterna i produktionen smart, och redigerade ihop avsnitten till två biofilmer. Fattas bara. Det vore ju otroligt korkat att inte rida på den första filmens bioframgångar och dumpa resten på DVD och TV.
FLICKAN SOM LEKTE MED ELDEN tar vid där MÄN SOM HATAR KVINNOR slutade. Daniel Alfredson har tagit över regin och Mikael Blomkvist (Michael Nyqvist) är ute ur finkan och jobbar på tidningen Millennium. Han blir kontaktad av en ung journalist som intresserat sig för trafficking tänker hänga ut svenska män som köpt sex. Men journalisten och hans flickvän blir ihjälskjutna.
Samtidigt blir även den slemme advokaten Nils Bjurman (Peter Andersson) skjuten i huvudet. Genast blir Bjurmans klient Lisbeth Salander (seriens stjärna Noomi Rapace) misstänkt för samtliga tre mord och hamnar på löpsedlarna. Salander låter en tjej (som hon har sex med i en lagom explicit scen) flytta in i lägenheten Salander där är skriven, medan Salander lever inkognito och beger sig ut för att hitta de riktiga mördarna.

Det dyker upp en stor biff som är rena Termi-
natorn - han kan inte känna smärta - men tack och lov dyker Paolo Roberto upp som Paolo Roberto och rättrådig actionhjälte som han är, hjälper han till. Spänning och grejor uppstår, innan handlingen plötsligt avbryts på ett abrupt och fånigt sätt - och så följer fortsättning och avslutning i nästa och sista film; LUFTSLOTTET SOM SPRÄNGDES.
En hel del kritiker och även vänner till mig anser att FLICKAN SOM LEKTE MED ELDEN är bättre än MÄN SOM HATAR KVINNOR. Men jag vet inte riktigt om jag håller med. Dels är det kanske lite för mycket TV-look över anrättningen, men det är inget som stör nämnvärt. Vad jag däremot irriterar mig på är en del dumheter och fånerier. Dels en del Enid Blyton-inslag, som att Salander lämpligt råkar tappa en nyckel som Blomkvist behöver och som han förstås får tag på. Och jag köper inte biffen som inte känner smärta. Okej att han inte KÄNNER något, men nog borde väl hans kropp ta skada för det? Det blir även lite för mycket när Salander skjutits med ett flertal kulor och blivit levande begravd, men ändå lyckas gräva sig ut...
Och så har vi Paolo Roberto. Ja, vaffan ska man säga? Förvisso blir han indragen i vad som antagligen är det första regelrätta Holly-
woodslagsmålet i svensk film, komplett med hoppkickar i slowmotion. Men ändå. Jag började skratta. En producent jag känner lämnade visningen efter fajten, hon tyckte filmen var för dum.
FLICKAN SOM LEKTE MED ELDEN är fortfarande betydligt bättre än alla dessa Beck och Wallander och allt vad de heter, och det är alls icke tråkigt trots att filmen är lång; bortåt två och en halv timme. Men njä, jag vet inte, jag tyckte det var roligare rollfigurer och skådisar förra gången, stämningen var bättre.
Men det ska bli kul att se den tredje och avslutande delen.






(Biopremiär 18/9)

International Dalton Day

Jaha, det var ju inte oväntat, men nu är han död; Patrick Swayze. Jag fattar inte hur han lyckades röka så många cigg om dagen som han gjorde, rökte han även när han sov?
Nå, jag har ju aldrig gillat Swayze och DIRTY DANCING är en hemsk film, liksom GHOST.
MEN!
Patrick Swayze var ju Dalton i ROAD HOUSE!
Detta kompenserar allt. Således måste alla nu se på ROAD HOUSE detta datum varje år. Se den även ojämna veckor, skottdagar, och helger sommartid och vintertid.
Här rapporterar The Hollywood Reporter (och bjuder på en liten hyllningsfilm) och här är Varietys grej.

måndag 14 september 2009

Bio: Prinsessa

På en middag under gångna helg minns jag tydligt att jag sa "Jag tänker absolut inte se PRINSESSA." Detta med anledning av att en del hade blivit överraskade av att jag gått iväg och sett FLICKAN på en ordinarie visning.
PRINSESSA är ännu en av de filmer jag inte fick in i mitt schema under Malmö Filmdagar. Dessutom fanns det inget som helst lockande med den. Regissören och manusförfattaren Teresa Fabik får mig inte att jubla av lycka, och trailern för filmen är dassig.
Men, men. Vad hände? Tammefan om jag inte gick och såg filmen ändå. Efter att natten innan vandrat hur långt som helst i iskallt ösregn, kände jag bara för att gona ner mig i en biofåtölj och hoppas på att slippa lunginflammation. Och det fanns inte så mycket att välja på på repertoaren, jag ser ju det mesta. Så ja, det blev PRINSESSA. Och förutom jag ville fyra andra malmöbor se den.
Fabiks film utspelar sig i Alingsås, och bara det är ju lite roligt. Det låter kul när folk säger "Alingsås". Här bor den 18-åriga Maja (Zandra Andersson) som när skådespelardrömmar. Men mest är hon en redig knuda. Vi pratar Jabba the Hut här. Hon är lite mobbad och anses vara "speciell" men entusiastisk vad gäller sitt skådespeleri och tar det på allvar.
Moa Silén är Erika från Stockholm som gör bröllopsfilmer och som råkat filma Maja. Erika bestämmer sig för att göra en dokumentär om Maja. Erika behöver förstås pengar till projektet och en märklig producent ser potential i den - om Erika döper filmen till FETT och utnyttjar och driver med Maja och hennes kroppshydda. Hur ska Erika göra? Hon vill ju inte utnyttja Maja - men hon behöver pengarna. Och Maja lyckas få en liten roll i en ny sitcom - en roll som går ut på att göra henne till åtlöje. Vojne, vojne.
Problemet med PRINSESSA är att den känns som "Bullens brevfilm" eller något liknande utdraget till 95 minuter. Det supertydliga budskapet hänger och klänger utanpå filmen, den är som gjort för att visas för BUFF enbart för att innehållet sedan ska diskuteras av skolklasser. Fabik har dessutom gjort en film helt befriad från stil. Alla bildkompositioner och berättartekniska grepp är enklast möjliga. Lite grann som gammal TV på stor duk.

Samtidigt är PRINSESSA en rätt sympatisk film som här och var överraskar med att vara lite rolig. Maria Lundquist, som jag ofta har svårt för, är återhållsamt kul som Majas morsa. Det förekommer en del snubbel och folk som klär ut sig till Tolkien-figurer. Det lilla sidospåret om killen som visar sig vara bög känns överflödigt och gör att det hela blir ännu mer politiskt korrekt. Överlag är skådespeleriet bra; Zandra Andersson är duktig liksom Moa Silén; den sistnämnda tycker jag dessutom är rätt söt. En del andra insatser är mer tveksamma, liksom ett par figurer, som till exempel filmproducenten. TV-regissören känns också lite fel.
Lustig detalj: jag satt hela filmen igenom och försökte komma på vem en av teatertjejerna var, den bitchiga bruden som påminner lite om Bridget Fonda. Fan, jag kände igen henne. Så mot slutet slog det mig. Herregud - det är ju Grete Havnesköld! Hon hade en av huvudrollerna i FROSTBITEN... Öh... Jag kommer inte på något att bortförklara detta med.
Nåväl. Sitter nu och funderar på vad jag ska sätta för betyg på PRINSESSA. I princip skulle jag kunna ge den en trea. Men det skulle ju innebära att den är lika bra som FLICKAN, som är en bättre film på alla sätt. PRINSESSA är gjord med gott hjärta och rätt trivsam, men den är alldeles för politiskt korrekt och för simpelt utförd, så Teresa Fabik (som spelar full brud i sin film) får nöja sig med två syndiga dvärgar.
Rolf Lassgård dyker upp under eftertexterna.






(Biopremiär: 11/9)

söndag 13 september 2009

Världens minsta rökeri

Förra månaden var det minsann dags för utfärd igen. Återigen bar det av till Landskrona, som visade sig från sin bästa sida - strålande solsken, massor med folk ute.
Men vi begav oss även till Örenäs slott och Ålabodarna strax norr om Landskrona; trakterna där jag spenderade min barndoms somrar. Och vad visade jag upp där för mina nyfikna vänner, om inte Världens minsta men bästa rökeri! Jag kände till plejset sedan tidigare, men jag har aldrig nyttjat dem. Tydligen är det även världens minsta restaurang. Om jag förstått saken rätt, sitter man på en garageuppfart...
Toscakaka är väl aldrig fel det heller?


Foto: Micke Lindström

lördag 12 september 2009

Mäktige Månsson! Nya Upplagan!

Nya numret av Nya Upplagan finns nu att plocka upp lite varstans - i Malmö till exempel på Folk å Rock och på Lilla Torgs Seriebutik.
Du som inte har turen att bo i Skåne, kan förstås nyttja den världsomspännande webben. Senaste svettigt spännande avsnittet med Mäktige Månsson kan du läsa HÄR och hela tidningen (inklusive EDVARD! nr 2) som PDF hittas HÄR.

Bio: Looking For Eric

Det är väldigt längesedan jag såg en film av Ken Loach och när jag tänker efter vet jag inte om jag någonsin sett en Loach-film på bio. Jag tillhör inte mannens beundrare och rent allmänt har jag svårt för skitig, brittisk diskbänksrealism.
Dock hyste jag vissa förhoppningar om att LOOKING FOR ERIC kunde vara något för mig - trots dess titel. Min gode vän och kollega Jan Lumholdt sa en gång för längesedan att han absolut inte gillar filmer vars titel är i progressiv form: looking, searching, finding, going... Och denna åsikt smittade av sig på mig.
Steve Evets är brevbäraren och fotbollsfanatikern Eric Bishop, som hamnat i en livskris. Han saknar en kvinna han inte träffat på årtionden, trots att hon är mor till hans nu vuxna dotter. Han lever med två tonåriga styvsöner, varav den äldre är smått kriminell. Hans liv är en röra och en dag när han kör bil dagdrömmer han, kör av vägen och hamnar på sjukhus ett kort tag.
Detta får Erics rejäla, öldrickande polare på postkontoret att vilja hjälpa till, vilket de gör på flera festliga sätt - de kommer fram en i taget och berättar usla vitsar för Eric, de skaffar en sådan där töntig självhjälpsbok; hempsykologi alltså, och tar till sig tips ur den. De sitter i en ring och ska plocka fram en annan person ur sig och se livet genom dennes ögon. En av dem väljer Sammy Davis Jr, så han får bara se livet genom ett öga. Eric väljer sin idol, fotbollsspelaren Eric Cantona.
Senare sitter Eric ensam och röker en joint, och plötsligt uppenbarar sig någon i hans hem: Cantona. Filosofiske Cantona besöker Eric ett flertal gånger och fungerar som något slags livscoach. Eric tar tag i saker, han börjar säga ifrån, han återupptar kontakten med sin ungdoms kärlek, och han börjar få ett liv igen. Det är inte Eric Contana som Eric Bishop letar efter; han letar efter sig själv.
Jag tycker att det är rätt fasci-
nerande att man kan göra en film som utspelar sig i England år 2009, men där allting och alla människor ser ut att vara från, tja, 1976. Filmen ser ut och känns som en 70-talsfilm. Allting är fult, grått och sunkigt, folk bär trista kläder, och Erics polare ser ut som plockade från valfri engelsk 70-talsfilm, i synnerhet en knubbig kille med förvuxen pottfrisyr. Om det inte vore för datorer, mobiler och annat, hade jag inte gissat på nutid.
Skitigheten späs på av den grova dialogen ("Focking cunt" hit och "Focking twat" dit) och en vad jag tycker aningen onödig historia om den äldre styvsonens problem med en smågangster; en bihandling som tar över under filmens sista tredjedel och som löses på ett "nu hjälps vi alla åt, grabbar"-sätt avsett att vara roligt, men som inte är sådär jättekul, och detta ser bara till att LOOKING FOR ERIC blir en alldeles för lång film.
Men i övrigt måste jag säga att jag tyckte om Loachs nya film. Trots all misär, lyckas den vara både mysig och rolig; jag skrattade flera gånger och kände mig faktiskt på rätt bra humör när jag lämnade biografen.
Och hur funkar Eric Cantona, då? Ja, han spelar ju sig själv. Mitt fotbolls-
intresse är långt ifrån det största och jag har ingen relation till Cantona, jag vet inte hur han var som människa när han var aktiv, men jag tycker att han fungerar alldeles utmärkt här - i synnerhet när han i en scen ska lära Bishop att säga ifrån på franska: "Non!".
...Men aldrig går man säker. Numera kan man stöta på biografterrorister även när man går på art-housefilmer. LOOKING FOR ERIC visades på Filmdagarna, men jag lyckades inte se den då. Den pressvisades inte därefter, så jag fick gå på en ordinarie visning.
Hur kommer det sig att de flesta kommer in i salongen precis när reklamen börjar? Visst, det är inte spännande att se reklam idag, vilket det var för 35 år sedan, men står folket utanför och väntar? En ung tjej bakom mig babblade oavbrutet med sina kompisar under reklamen och trailrarna. Totalt ointressant och jävligt irriterande.
Precis när filmen började kom det in två asgarvande tonårskillar och satte sig bredvid mig. Plötsligt blev min bänkrad full och trång, vilket jag varken räknat med eller hoppats på. De två killarna kiknade av skratt åt något som hänt på vägen in och de höll på i flera minuter. När de slutligen började titta på filmen, sa den ene "Öh, vaffan, är det här filmen vi ska se?". Lite senare: "Öh, är det här rätt film?" och ytterligare lite senare "Vad är det här för jävla film vi ser?". Det är för fan en Ken Loach-film, vad trodde ni?
Dessutom käkade de popcorn. Jag vet inte vem det är som kommit på att man ska äta popcorn på bio. Det är illa nog på vanliga underhållningsfilmer, men outhärdligt på ett diskbänksdrama, om än ett humoristiskt sådant. Kras, kras, kras, kras! Jag borde kontrat och ... pillat räkor.
När Cantona dök upp första gången, sa den ene killen "Öh? Hur kom han in där? Var kom han ifrån?"
Efter drygt halva filmen började de två killarna att diskutera något helt annat. Pengar som skulle delas upp, eller vad det nu var. De babblade och babblade, och till slut fick jag agera salongens hjälte. Istället för att säga "Sch!" eller "Ursäkta mig, men vill ni vara tysta?" vände jag mig mot pågarna och sa bestämt "KAN NI HÅLLA KÄFTEN?".
De blev skiträdda och höll käften resten av filmen. Och mot slutet sa en av dem "Aha! Han bara INBILLADE sig att Cantona var där!"
Smart kille.






(Biopremiär 11/9)

fredag 11 september 2009

Bio: The Ugly Truth

Förra veckan hade Gerard Butler-filmen GAMER premiär, och vad har premiär den här veckan, om inte Gerard Butler-filmen THE UGLY TRUTH. En blodig actionfilm och en romantisk komedi.
I THE UGLY TRUTH är Butler en viss Mike Chadway, som huserar på en liten TV-kanal där han är programledare för, just det, "The Ugly Truth", i vilket han ger råd i relationsfrågor. Råden går i princip ut på att om ensamma tjejer vill ha killar, låtsas inte vara intelligenta, utan skaffa stora lökar och snygg häck. Mike är ful i min och provocerar en del typiska amerikanska dubbelmoralister.

Katherine Heigl är TV-produ-
centen Abby Richter på en större, mer respek-
terad kanal, och hon blir chockad när chefen plötsligt och oväntat köper över Mike Chadway och hans program för att få lite fräs på kanalen - och det är Abby som ska producera. Självklart hatar Abby Mike, som gör succé när han brottas i jelly med bikinibrudar i direktsändning.
Nu är grejen den att Abby är ett kontrollfreak som aldrig lyckas få några pojkvänner. Hon går ofta på dejt, men hon är så stel och kontrollerad att det aldrig blir något av dem; hon har till och med med sig ett papper med förslag på samtalsämnen om pinsam tystnad skulle upstå.
Men så råkar Abby bli förälskad i sin nye granne, en vältränad ung man. Hon vill inte sumpa den här chansen, och behöver en coach. Denne coach blir förstås Mike Chadway, som tänker som en grabb. Och nej, det är inte svårt att gissa vad som efter ett tag kommer att hända när Mike coachar Abby. Kommer han att visa sig vara ett omtänksamt charmtroll? Kommer hon att släppa loss? Kommer hon att glömma grannen? Kan du inte räkna ut svaret har du sett för få romantiska komedier.
THE UGLY TRUTH fick inga vidare bra recensioner i USA, men jag tycker nog att den är över förväntan bra. Romantiska komedier bygger till stor del på huvudrollsinnehavarna, för min del måste jag tycka att killen är cool och/eller sympatisk och jag måste attraheras av tjejen. Och Gerard Butler, som är en rejäl karl, är ju en cool snubbe, och ja, jag attraheras av Katherine Heigl.
Vidare finns här en hel del rätt roliga scener, med de vibrerande trosorna som självklar höjdpunkt. Jag uppskattar även att folk faktiskt svär i den här filmen, att de pratar som folk och att man inte siktat på en (i USA) barntillåten film. Manuset är författat av tre kvinnor, förresten - jag har svårt att tänka mig kvinnliga filmskapare i Sverige göra en film som den här.
Filmen är långt ifrån helgjuten, men för att uttrycka mig slentrianmässigt, så tycker jag allt att THE UGLY TRUTH håller för en kvälls underhållning. I synnerhet när Katherine Heigl får orgasm vid middagsbordet.






(Biopremiär 11/9)
 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx