måndag 31 augusti 2009

Walt Disneys Spindelmannen

Nej, nu går väl ändå skam på torra land:

Disney köper Marvel Entertainment för fyra miljarder dollar!

Läs mer HÄR.

söndag 30 augusti 2009

Nu teasar jag igen

I nästa nummer av Nya Upplagan, som kommer om en vecka eller två, medföljer nummer två av EDVARD! Det ni!

Jag ska väl inte avslöja för mycket redan nu, men det tjusiga omslaget är tecknat av Peter Bergting, och så blir det förstås nya, rafflande äventyr med Mäktige Månsson! Jag spikar in den första rutan här under...

Jag kan även berätta att Nya Upplagan och EDVARD! kommer att husera i en monter på Bokmässan i Göteborg i slutet av september. Det ni! Kom förbi och skaka hand. Vem vet vad som kommer att hända i den montern?

fredag 28 augusti 2009

Tillbaka från Filmdagarna

Okej, så var det hela över.
Och gissa vad:
Jag såg sjutton filmer i år igen. Max antal som gick att se av 30-någonting filmer.
Och gissa vad:
Jag har åter blivit lite sjuk. Nästan ingen sömn, mycket sprit, lite mat... Jag är otroligt sliten och gissar att jag drabbats av hosta. Åtminstone halsont.
Och som den ambitiöse unge man jag är, vad tror ni jag ska göra ikväll? Jo, gå på bio, såklart, och se två filmer som inte hanns med under Filmdagarna.
Min recension av DISTRICT 9 kommer inte att dyka upp förrän under helgen; jag orkar inte skriva nu. Detsamma gäller kvällens premiärer, förstås.
Men jag kan ju kort rapportera lite om några kommande filmer det visades klipp ur eller trailers för:

SNABBA CASH
Tio minuter och tre scener visades, introducerade av producenten samt huvudrollsinnehavaren Joel Kinnaman. Det såg för jävligt ut. En ren amatörfilm. Förvisso var det förstås långt ifrån klart, klippen var ruffiga, men ändå - det bådar inte gott.

SÅ OLIKA
Helena Bergström visade 15 minuter ur sin kommande film hon skrivit och regisserat. Men såg jag inte den här filmen för några år sedan? Då medverkade bland andra Hugh Grant, Colin Firth och Alan Rickman, och den hette LOVE ACTUALLY. Och i den slapp man hysteriska, skrikande medelålders kvinnor med påsar under ögonen i närbild.

ALICE IN WONDERLAND
Jag har aldrig riktigt gillat Alice i Underlandet och numera är jag van att bli lite besviken på Tim Burton - men den här kommande 3D-filmen såg fullkomligt makalös ut. Snygg som fan och bra 3D-effekter.

A CHRISTMAS CAROL
Mer 3D, den här gången av Robert Zemeckis. Den här gången i princip helt animerad, även om det bland andra är Jim Carrey och Colin Firth som blivit motion captured. Ansiktena är lite väl groteska, men annars visade det här sig vara osannolikt snyggt. Fast barn lär skita på sig av skräck, ett spöke som dök upp såg mest ut som en zombie ur en skräckfilm.

måndag 24 augusti 2009

Bloggstiltje

Tänke bara förvarna om att det nu kommer att bli lite dött här i TOPPRAFFEL! under några dagar. Ikväll inleds nämligen Malmö Filmdagar; fyra dagar under vilka en rad av höstens och vinterns filmer visas för pressen. Förra året lyckades jag se sjutton (17) filmer. Det är inget jag rekommenderar någon att göra. Jag blev sjuk efteråt. I år är filmurvalet lite vissnare, så jag får väl se vad det blir. Det är för mycket drama och seriösa grejor, och inte tillräckligt med fjantkomedier och fetaction. Ja, det är inga actionrullar och fjantkomedier alls, faktiskt.
Nåja. På torsdag eftermiddag avslutas det hela med FLICKAN SOM LEKTE MED ELDEN. Jag lär nog inte blogga något innan dess.

Det är ingen hejd på Dolph Lundgren!

Det känns som om det är hur många Dolphrullar på gång just nu. COMMAND PERFORMANCE, THE EXPENDABLES, UNIVERSAL SOLDIER: A NEW BEGINNING...
Här är en teaser trailer för ännu en; ICARUS, som enligt Dolph är en "lite annorlunda" film, och som Bo Svenson också medverkar i. Regi: Dolph Lundgren.

söndag 23 augusti 2009

Bio: Beck: I stormens öga

Jag kommer inte ihåg när jag senast såg en Beckfilm med Peter Haber. Jag minns att jag såg den allra första. Såg jag den på video? Eller på bio? Har jag sett någon av dem på bio? Jag minns inte. Liksom Wallanderfilmerna, är Beckserien sådana där filmer som rullar utan ljud på TV:n på en pizzeria. Jag tittar aldrig på dem. Det skulle aldrig falla mig in att se en Beckfilm i brist på annat.
 Nu har åter en film i serien biopremiär. Varför gick jag och såg den med tanke på min inställning till serien? Därför att den pressvisades direkt efter INGLOURIOUS BASTERDS. 
 Snacka om att blanda högt och lågt på samma dag!
 BECK: I STORMENS ÖGA börjar med att en norsk kvinna och hennes lille son jagas av några lömska typer. Hon SMS:ar Gunvald Larsson (Mikael Persbrandt, såklart) för att få hjälp, men när han kommer fram, hittar han bara kvinnans sönderbrända lik. Det visar sig att SÄPO hade span på kvinnan, som Larsson tio år tidigare hade haft en romans med. Det visar sig även att kvinnan inte alls är död, det var ett annat lik som hittades. Norskan tillhör ett gäng militanta aktivister, men vill dra sig ur - men det är inte det lättaste. Nu ska de spränga kärnkraftverk och ha sig. Gunvald Larsson luskar i fallet på egen hand och får bannor av såväl SÄPO som Martin Beck och de andra poliskollegorna.
 Beck själv är knappt med alls. Han är förkyld och sitter mest hemma. Hans granne Ingvar Hirwall, som vill bjuda på en stänkare, har av någon anledning nu flyttat till en lägenhet med balkongen snett under Becks.
 Vad som är positivt med den här filmen, är att Gunvald Larsson skjuter ihjäl flera av skurkarna och torterar en kille för att få svar. Det är sällan man ser sådant i svenska polisfilmer. Larsson själv visar sig vara hur seg som helst, under filmens gång lyckas han bli skjuten, påkörd och trilla i en hamnbassäng, men det är inget som bekommer honom.
 Men annars är den här filmen en skymf mot biopubliken. Vad ska den upp på bio och göra? Det här är bara ännu en slentrianmässigt gjord TV-deckare. Det är något otroligt ointressant och visset. Ospännande och tråkigt. För att försöka få lite nerv i berättandet viftar man ibland lite med handhållen kamera, vilket bara blir irriterande när det handlar om statiska dialogscener. Som vanligt är Peter Haber hur trist som helst och när han behagar visa sig i filmen, stånkar han mest "Men Gunvald...!"
 Regissör Harald Hamrell dyker upp i en liten roll. Han har blivit rätt lik Mark Hamill.

(Biopremiär 26/8)

lördag 22 augusti 2009

Avatar Day

Det är nu en väldig massa år sedan James Cameron regisserade en långfilm; den senaste var TITANIC. Har har i över tio år pratat om sitt science fiction-epos AVATAR, som kommer att få sin premiär den 18:e december. Häromdagen släpptes trailern på nätet och igår var det "Avatar day" över hela världen. Sexton minuter av filmen visades i 3D på utvalda biografer.
 Det dröjde inte länge efter att trailern släppts förrän klagomålen började hagla på allehanda forum. "Var det här allt?" skrek folk och hävdade att datoranimeringen var kvar på den nivå som hölls när Cameron påbörjade sitt projekt. Efter att ha sett de sexton minuterna vill jag snarare hävda att AVATAR kommer hela 25 år försent.
 AVATAR-scenerna visades vi tre tillfällen i Malmö, och jag gick på den första, inte speciellt välbesökta visningen. Jag hade ingen som helst aning om vad ja skulle få se, eftersom jag inte brytt mig om att läsa specielt mycket om filmen. Jordbor tar sig till en annan planet, Pandora, där det vankas äventyr, och så är Sigourney Weaver med - det var allt jag visste.
 Jag kan inte påstå att jag vet mycket mer nu, mer än att jag inte är sädeles lockad att se resten. Det hela inleddes med att James Cameron själv dök upp och introducerade det hela och sa att alla scenerna är plockade från filmens första hälft, så det kommer inte att dyka upp några spoilers. Men det spelade ingen roll, eftersom det inte går att uttala sig något om filmens handling efter de här scenerna.
 Det började med att en rullstolsbunden soldat satt med ett gäng elitsoldater som briefades om uppdraget på Pandora. Därefter förseddes hjälten med en Avatarkropp - han blev en lång, blå, älvliknande figur med svans som han inte kunde kontrollera. Och så hopp till Pandora, där han kutade omkring i en färgglad djungel och slogs med monster. Så dök det upp en Avatarbrud och slogs hon med. Slutligen fick vi se hjälten tämja en flygande ödla som han red iväg på. Sist visades en rad snabba klipp ur resten av filmen med bataljer mellan människor och rymdvarelser.
 AVATAR ser ut precis som franska sci-fi/fantasy-serier från 1980-talet. En typ av serier som publicerades i Metal Hurlant, Heavy Metal och Tung Metall här hemma. Figurerna ser inte ut som något annat än tecknade figurer. Det finns ingen som helst realism i det hela. Det är artificiellt och plastigt. Jag fick intrycket av att titta på mellansekvenserna i ett TV-spel - och då ett inte helt färskt TV-spel. Var det här allt Cameron fick för 1,7 miljarder kronor?
 Och 3D-mässigt? Som så ofta är fallet, upplevde jag att det var lite hackigt, ryckigt och suddigt när personer, objekt och kameran rörde sig i sidled. Fast det är klart, det beror kanske på att jag bär glasögon? Men troligen inte. Till skillnad från andra 3D-filmer på bio, var även den svenska texten i 3D. Undertexterna var gula och i samma typsnit som AVATAR-loggan - och hängde hela tiden framför näsan på en. Aningen irriterade, faktiskt.
 Så nej, jag tror inte att AVATAR blir den stora succé som Cameron och väldigt många biobesökare väntar på.
 Men visst. Det är möjligt att manuset är fantastiskt och att de här scenerna inte gör verket rättvisa.

fredag 21 augusti 2009

Trailern till The Wolfman

Musik: Tre konserter

P ANDERSSONS POPPARTY

Om man skulle ge ut mina samlade musiktexter som bok, skulle det bli en väldigt tunn sådan. Det skulle inte bli en bok, det skulle inte ens bli ett häfte. Möjligtvis en pamflett. Det enda jag har skrivit i musikväg, är nämligen en recension av en Satorkonsert i Lund åt NST i mitten av 90-talet, samt ett par soundtrackrecensioner i Magasin Defekt. Det är möjligt att jag även skrivit lite om konstig musik i förbifarten i min gamla kultfilmsspalt i NST, i vilken jag i varje fall skrev om musikvideor med Nine Inch Nails och Mylène Farmer. Just, jag skrev en gång en recension av en countryskiva åt NST. Sångaren från Båstad hade bifogat ett brev till nöjesredaktören i vilket han skrev att han absolut inte ville att jag skulle få recensera hans skiva. Varför jag skulle göra det till att börja med vet jag inte, jag var ju film- och serieskribent, men självklart skickades plattan till mig. Min recension censurerades i sin helhet.
 Fram till slutet av 90-talet hade jag ett brinnande musikintresse, men det är inte längre speciellt brinnande. Jag vet inte vad som hände. Kanske var det det att jag tvingades prioritera; film eller musik, och självklart föll valet på film. Och det kändes heller inte så viktigt att vara något slags rockrebell. Jag kom på mig att mest spela Dean Martin, Sinatra och klassisk musik hemma, och nästan aldrig på rock. Förvisso gillar jag fortfarande brutal rock, men det lyssnar jag bara på när jag är på fest hos andra. Då plockas luftgitarren fram inför oförstående unga flickor.
 Jag har inte betalat för en konsert sedan KISS i Köpenhamn 1997. Cirkeln slöt sig. Den första skiva jag köpte för egna pengar var en singel med "Shout it out loud". Men innan '97 var jag på väldigt många konserter. Stod längst fram och trängdes och levde jävel. Jag har sett ett flertal konserter efter '97, men jag har inte betalat för att se dem. Jag har liksom bara hamnat på dem. Och i bara förbifarten jag såg U2 framföra tre låtar på röda mattan i Cannes. Coolt. Hade varit coolare om jag gillade U2. (Okej, de tre första plattorna är väl bra)
 Just nu pågår Malmöfestivalen. Helvetet på Jorden. Landskronakarnevalen var kul de första åren, därefter blev det ett myllrande inferno som låg i vägen när jag skulle någonstans. Nu bor jag i Malmö, och festivalhelvetet är alltid i vägen. I tidningar har det hävdats att Malmöbor klagar bara för att de ska klaga, det hör till, men allvarligt talat: festivalen suger. Feta människor som går långsamt, folkhav som rör sig i slowmotion, konstig mat man aldrig skulle äta annars till svindyra priser, och karuseller och mög. Varför vill folk plötsligt köpa langos och uppblåsbara plasthammare?
 Malmöfestivalen innebär även en lång rad konserter. Gratis, förstås. Jag hade inte planerat se en enda. Jag kollade inte ens i programmet vilka som skulle spela. Men det bar sig inte bättre än att jag såg tre spelningar. Eller två och en halv.
 I tisdags slog jag mig ner på Max på Stortorget för att dricka kaffe och läsa tidningen. Jag satte mig i fönstret ut mot torget, och just då gick Orup och Lena Philipsson på scenen. Det visade sig att jag satt rätt perfekt. Jag såg några myror långt borta på scenen, men hade perfekt vy över den ena bildskärmen bredvid scenen. Dessutom hade jag kaffe och tidning, eftersom jag förstås inte tillhör Orups och Lena Ph:s fans.
 Men jag satt faktiskt kvar hela konserten, inklusive extranummer. Faktum är att det kändes riktigt tryggt och trivsamt. Totalt harmlöst. Jag är fortfarande ingen fan, men jag tycker att det är fascinerande att varenda låt de spelade under 70 minuter var en hit. Och hittar som jag kände igen. Få andra band och artister lär bjuda på konserter bestående av 100% klockrena hits. Madonna och andra brukar väl alltid kasta in ett gäng mindre kända grejor.
 Eftersom jag satt inne på restaurangen, kunde jag inte höra riktigt allt, framför allt mellansnacket försvann, men det verkade vara lite lustigt. "Det är jag som är Lena, ifall ni ser dåligt!" sa Lena och vinkade. Och det var väl lite kul.
 De klev av scenen, jag läste klart tidningen och gick hem.
 Igår var det dags igen. Jag satt på samma ställe, på samma plats, och den här gången spelade The Sounds; jag såg inte början men väl två tredjedelar. Jag har aldrig lyssnat på The Sounds. Jag känner till kanske två låtar, vilka båda framfördes. Jag har alltid irriterat min lite på The Sounds, inte bara för att de är från Helsingborg (Helsingborg är ju den naturliga fienden). Jag har rätt svårt att förstå deras storhet. Jag kände mig som en pensionär, men jag tyckte tammefan att nästan allting lät likadant - och alla låttexterna gick "Waoh-waoh-oh-oh". Det är väldigt bleka och den där Maja som sjunger har en anonym, slätstruken röst. Dessutom kan jag inte med Maja. Vad är det för konstig stil hon anammat? Igår var hon iförd något slags svart kimonoliknande grej. I vanliga fall ser hon mest benig och nerknarkad ut. När hon igår stod i den där outfiten och med en rykande cigg mellan fingrarna, påminde hon mest om ett luder på Reeperbahn. Det är en sak om Andrew Eldritch eller David Bowie tar ett bloss på scenen, eller en barsångerska som ligger på en flygel när hon sjunger, men Sounds-Maja såg bara billig ut när hon rökte under balladerna. Lite töntigt. Ännu töntigare blev det när hon till extranumret kom in på scenen med en cigg i mungipan och en ölburk i handen! Dessutom såg det ut som en Pripps Blå. Herregud, det blev ju lite pinsamt, hon påminde om en tonåring som försöker vara tuff inför lärare. 
 Mellansnacket blev också pinsamt. Det blir alltid fånigt när svenska band skriker på engelska - extra fånigt om det skriks "Show me your fucking hands, bitches!" vilket Maja gjorde. Där jag satt, där jag förstås inte såg alltför bra, såg det ut som om hon vid ett tillfälle låtsades utföra oralsex på gitarristen. Direkt därpå visade bildskärmen upp en massa barnfamiljer i publiken.
 The Sounds gick av och jag tänkte läsa klart tidningen innan jag gick hem. Jag hade dessutom handlat. Jag hade en matkasse och en laptop att kånka på. Då såg jag i tidningen att Thåström skulle spela på Stortorget en timme senare. Lika bra att sitta kvar och vänta. Jag hämtade mer kaffe och letade upp något mer att läsa.
 Joakim Thåström.
 Ingen annan artist har betytt mer för mig under min uppväxt.
 Förvisso var jag förstås för liten för att upptäcka Ebba Grön 1978, det dröjde tills deras sista skiva kom innan jag lyssnade på dem. Men Imperiet följde jag från starten. Och så blev det Thåströms soloplattor, och därefter Peace, Love and Pitbulls. Därefter körde Thåström solo igen. Nu var det mitten av 90-talet. Eller slutet? Och av någon anledning slutade jag lyssna på Thåström. Vad hände? Jag vet inte. Han kändes inte så relevant längre. Inte nog med det, jag lyssnade inte heller på hans gamla plattor, aldrig på Ebba, Imperiet, Rymdimperiet eller något annat. Jag har inte skaffat en enda Thåströmplatta sedan PL&P lades ner, jag har inte ens brytt mig om att lyssna på dem, jag har bara hört ett fåtal låtar från dem; "Fan fan fan", "Kärlek e för dom" och några till.
 Märkligt. Under ungefär femton år kunde jag Thåströms låttexter utantill. Åtminstone många av dem. Jag var fullkomligt besatt.
 Jag har sett en farlig massa konserter med Imperiet, med Thåström solo, med PL&P. Jösses, Imperiet spelade två gånger på Rio i Landskrona i början av 80-talet. Den andra gången blev konserten en timme försenad, eftersom det kom så lite folk och de väntade på att fler skulle komma. Jag minns även att en av Imperiets medlemmar, jag har glömt vem, stod framför mig i kön till kassan på Domus. Weird.
 En gång såg jag Imperiet på Liseberg. "Förband" var poeten Iodin Jupiter. Han vrålade ut sina dikter och var patetisk. När han trumpetade "Kom fram, lägg alla era pengar på scenen!" bombarderade publiken honom med mynt och han fick gömma sig.
 Nu är det år 2009 och jag har inte sett Thåström live på över tio år. Det kändes lite konstigt när jag släntrade ut för att hitta en lämplig plats. Förr var jag altid lite uppspelt innan konserter. Det skulle bli spännande och lite overkligt - att plötsligt stå så nära att idolens svett kan stänka på en. Så inte den här gången. Jag kände mig som en typisk rockkritiker. Någon berättade en gång hur man känner igen en rockkritiker: den är den där allvarlige killen som står längst bak och inte diggar. Dessutom hade jag en mattkasse i ena handen och en laptop i andra. Vad skulle jag göra? Jag ville inte trängas längre fram. Jag fick bli Gubbe På Konsert.
 Thåströmkonserten blev lite märkligt, troligen beroende på att jag stod där jag stod. Jag har alltså sett Thåström live otaliga gånger. Men jag har aldrig sett Thåström samtidigt som små tjocka kärringar i burka trängt sig förbi mig. Eller pensionärer med rullator - och glass. Folk som är total ointresserade av konserten och istället skriker i mobiltelefon eller till en kompis för att överrösta musiken. Och jag har aldrig sett så många idioter på en konsert. Jag stod ett bra tag bredvid några killar och tjejer i 30-årsåldern, kanske 35. Aningen berusade, en något mer berusad. De pratade hela tiden om andra konserter, och började sjunga på Peps' "Hög standard" - högt för att överrösta Thåström. Efter en halvtimme tittade den fullaste killen bort mot scenen och sa "Vem är det där, förresten?". Efter ytterligare en kvart sa han "Var inte han med i Ebba Grön?". Då dök den upp en tjej i 25-årsålder och utbrast överraskat "Var han?! Det hade jag ingen aning om!". Då var det roligare att betrakta det par i 65-årsåldern som stod en bit till höger om mig. Mannen, som såg ut som en vanlig vithårig man i vit tenniströja med röd tröja utanpå, verkade verkligen uppskatta musiken. Han stod ofta och blundade och nickade med huvudet i takt med musiken. Ibland höll hans fru för öronen.
 Men hur var då Thåström i Malmö sommaren 2009? Tja, jag vet inte riktigt. Av någon anledning var inte bildskärmarna på under konserten, så det enda jag kunde se, var några prickar långt borta. Jag kom fram till att figuren som viftade med armarna var Thåström.
 Större delen av låtmaterialet var från de senaste årens plattor - de jag inte lyssnat på. Lugna låtar, otroligt suggestiva - och Stortorget var helt fel plats för dem. Det här är musik som passar bättre framförda i en hörna på en rökig källarbar, att lyssna på sittande på en barstol, medan man kedjeröker och dricker billig whisky och känner sig lite moody. Jag konstaterar att de här nya låtarna ju är väldigt bra, med bra texter - fast Stortorget i Malmö är inte rätt ställe om man vill lyssna på Thåströms texter. I synnerhet inte om man har en dåre som skriker "Blåa skor!" bredvid sig.
 Rockade gjordes det bara två gånger, i "Miss Huddinge Centrum 1972" och "Var e vargen". Ett par andra äldre låtar dök upp, som "Alla vill till himlen", men de var omarrangerade till att vara lugna och suggestiva de med. När Thåström återvände för extranummer, framförde han Ebbas "Die Mauer" och lyckades få den jublande publiken att sjunga allsång, och jovisst, jag kände nackhåren resa sig. Thåström klev upp på scenen en tredje gång för ett sista extranummer, vilket blev en suggestiv version av "Du ska va president" och åter blev det allsång. Mellansnacken inskränkte sig förresten till "Tack" och "Tack för det".
 Jag kom att tänka på Orup och Lena Philipsson. De körde låtar de spelat sedan 80-talet. Och återigen kändes det tryggt - och lite konstigt - och jag kände mig lite gammal. 25 år efter att jag såg Imperiet första gången, kan jag fortfarande höra låtarna live. Framförda av Imperiets sångare.
 Skillnaden är att jag då, 1984 eller när det var, kom hem och var alldeles vimmelkantig och trodde inte mig själv när jag konstaterade att jag sett Imperiet live på riktigt. Den här gången tog konserten slut, och jag tog min matkasse för att gå hem, laga en sen middag och därefter skriva det här.
 På vägen hem höll jag bokstavligt talat på att springa ihop med Sounds-Maja, som oväntat dök upp bakom ett hörn.

torsdag 20 augusti 2009

I november smäller det

'Nuff said!

Bio: Inglourious Basterds

Buongiorno!
 En gång i tiden var Quentin Tarantino det coolaste som fanns. RESERVOIR DOGS och PULP FICTION. Två filmer som förstås slog knock-out på mig liksom på de flesta andra. Men Tarantino var mer än filmerna. Han var ju Tarantino! Killen som gillade precis samma grejor som jag och som hade sådant flyt att han kunde göra filmer baserade på sina influenser. Den bastarden! JACKIE BROWN var förvisso något svagare, men å andra sidan skrev han manuset till TRUE ROMANCE, vilken kanske var bättre än de filmer han regisserade själv.
 Men så gick det inflation i Tarantino och hans stil. Gangsterfilmer med uppbruten kronologi och ironiskt våld kom det tretton på dussinet av, och efter inte alltför lång tid var det inte så kul längre. Tvärtom började Tarantino kännas rätt passé. Åtminstone för mig.
 Efter att det varit tyst om honom ett bra tag, slog han plötsligt till med KILL BILL VOL. 1, och jag var åter fast. Jag älskade KILL BILL och älskar den fortfarande. I samband med den premiären såg jag om PULP FICTION, men nej - den kändes fortfarande väldigt mycket 1994.
 Jag längtade till KILL BILL VOL. 2, men när den kom, blev jag aningen besviken. Det är långt ifrån en dålig film, men den är inte lika bra som första delen, som saknade den typiska Tarantinodialogen. Tydligen fick Tarantino för sig att vräka på med extra mycket dialog i andra delen för att kompensera, och folk pratar och pratar, och för långa, konstruerade konversationer och monologer - de pratar för pratandets skull.
 Än värre blev det i floppen DEATH PROOF, som i Europa biovisades i en förlängd version, medan den i USA förstås buntades ihop med Robert Rodriguez tjoflöjtrulle PLANET TERROR i en kortare version under rubriken GRINDHOUSE. Jag såg den i Cannes efter att ha hört en massa dåligt om den från amerikaner. Nå, så dålig var den inte, DEATH PROOF är okej, men folk pratar och pratar och dialogen är krystad. Skulle Quentin Tarantino kännas passé nu igen? Hade han tappat handlaget?
 Mannen har sedan 1990-talet pratat om att göra en "guys on a mission"-krigsfilm, och eventuellt en remake av Enzo G. Castellaris kultklassiker THE INGLORIOUS BASTARDS från 1978 med Bo Svenson och Fred Williamson. Och jo, långt om länge blev den av - men premiären i Cannes i våras mottogs rätt blandat och ljummet. För långt, för pratigt, för händelselöst, tyckte folk.
 Jag har varit fan av Castellaris film sedan det videoglada 80-talet. Förra året släpptes den på DVD i Sverige, och min recension i Helsingborgs Dagblad kan ni läsa HÄR. Nu är den åter aktuell, i en lyxbox i begränsad upplaga som visst säljer som smör. Men varför göra en nyinspelning av den här filmen? Dels är den alldeles för "ny", dels är det en kultfilm, men framför allt - är inte Tarantino lite för cool för att hålla på med remakes?
 Det framgick snart att Tarantinos film med sin medvetet felstavade titel inte är en egentlig nyinspelning, men när jag satte mig ner i salong 2 på Filmstaden för att se den, hade jag inga jättehöga förväntningar.
 Ja, pojkar och flickor. Tänk så det kan bli. Tänk så överraskad man kan bli. Tänk så kul det är att bli riktigt överraskad och få uppleva en riktigt, riktigt, RIKTIGT bra film! Jag har tidigare hävdat att GRAN TORINO är årets bästa film - åtminstone om man är gammal Clintan-fan - men HÄR har vi ju årets bästa film. Tveklöst!

 Den två och en halvtimme långa INGLOU-

RIOUS BASTERDS är indelad i kapitel och börjar på den franska landsbygden 1941. Den oerhört artige, intelligente, välartikulerade och grymme naziofficeren Hans Landa (Christoph Waltz), kallad judejägaren, besöker en liten stuga där en mjölkbonde gömmer judar. Judarna dödas - men unga Shosanna (Mélanie Laurent) kommer undan.

 Därefter presenteras vi för bastarderna. Brad Pitt är löjtnant Aldo Raine och pratar en Tennesseedialekt så tjock att man kan skära djupfryst torsk med den. Han plockar ut åtta judiska soldater, vilka bildar specialkommandot the basterds. De ska bege sig till Frankrike och samla på sig hundra tyska skalper vardera - bokstavligt talat. Aldos Bowiekniv går varm och han får smeknamnet Aldo the Apache. Fast Donny, kallad Björnjuden (Eli Roth), gillar även att slå sönder tyskarnas skallar med ett basebollträ.
 Fyra år senare. Shosanna driver en liten biograf i Paris, och en dag får tyskarna för sig att förlägga galapremiären på en ny, tysk propagandafilm där. Alla kommer att befinna sig på biografen: Hitler, Göring, Göbbels - gänget, helt enkelt. Shosanna planerar att elda upp bion när tyskarna bänkat sig. The basterds är på väg dit för att spränga bion i luften. Och sedan...
 ...ska jag inte berätta mer.
 Visst. Filmen är lång. Den innehåller inte speciellt mycket action. Det pratas mycket.
 Men! Den myckna dialogen är bland det bästa jag någonsin hört på bio. Pratandet för pratandets skull är borta. Den här gången för dialogen handlingen framåt, det är intelligent skrivet, och fängslande. Dialogen sker även på flera språk - och ofta finns det en baktanke med de olika språken och när de används. Det finns en speciell orsak till att den slemme nazisten byter från franska till engelska i filmens första kapitel; det är inte bara för att tröga amerikaner ska slippa läsa undertexter.
 Vidare är INGLOURIOUS BASTARDS till stora delar riktigt rolig; Brad Pitt är hur festlig som helst och hans "Buongiorno" mot slutet är årets bästa replik. De komiska scenerna är många, men tack vare skådespelarna och det smarta manuset, kan humorn tvärt vändas till chockerande händelser. Och faktum är att jag mot filmens upplösning kom på mig med att tycka att det här var spännande - på riktigt. Eftersom Tarantino har skrivit om andra världskrigets historia, är utgången allt annat än given - och nej, det här är ju ingen nyinspelning av Castellaris film, likheterna är få.
 Österrikaren Cristoph Waltz fick pris som bästa manliga skådespelare i Cannes - och det är han verkligen värd. Mannen är makalös. Han skiftar obehindrat mellan fyra språk och hans inställsamma leende som snabbt kan växla till ett iskallt stenansikte är obetalbart. Det är en otäck, men underhållande och ibland lustig herre. Otroligt skicklig rollprestation.
 Och så har vi den ljuvliga Mélanie Laurent. Jösses. Hon är i princip min idealkvinna. På flera sätt. Underbart söt på ett franskt sätt, och inte blir det sämre av att hon pratar franska. Jag hade blivit lika kär i henne som en av filmens tyskar. Och Diane Krüger är kul som tysk filmstjärna. Många var tveksamma till att låta regissören Eli Roth (HOSTEL) spela en av bastarderna, men jag har inga anmärkningar mot honom. Jag tycker inte heller att Mike Myers gör bort sig som typisk brittiskt officer fånig frisyr. Bo Svenson står listad som amerikansk officer; jag misstänker att han är med i filmen-i-filn som visas på biografen. Enzo G Castellari ska visst spela sig själv, men var han gör detta har jag ingen aning om.
 Men hur är det med de popkulturreferenser Tarantino är så känd för? Jodå, visst dyker de upp - men jag tror inte att vi är alltför många som uppfattar dem. Til Schweigers rollfigur heter Hugo Stiglitz (Stiglitz spelade huvudrollen i Umberto Lenzis NIGHTMARE CITY), i en scen utger Roth sig för att heta Antonio Margheriti (regissör bättre känd som Anthony M Dawson) - på den nivån ligger referenserna, plus att låturvalet på soundtracket är av nyare datum än 40-talet (Morricone, förstås, och David Bowie används effektivt i en scen).

 Förres-

ten, om jag fått möjlighet att intervjua Quentin Tarantino, hade min andra fråga varit "Hur fanken kan du regissera en film på flera språk du säkert inte förstår?" För det undrar jag. Han måste ju verkligen veta att skådisarna framför replikerna på rätt sätt, med rätt betoning, och sådant kan vara svårt att höra om man inte själv talar språket väldigt väl. Min första fråga hade varit "Hörru du, Chris Ray - Fred Olens son - berättade att kameran du lånade av Fred en gång på 80-talet var trasig när du lämnade tillbaka den utanför ytterdörren och sedan smet. Stämmer det?"

 Hur ska jag då sammanfatta INGLOURIOUS BASTERDS? Jo: jag vet inte hur längesedan det är jag såg en film som jag faktiskt inte ville skulle ta slut. Alra minst en så här lång film. Det här är en cineastisk njutning från början till slut. Filmen saknar även flera av de nu lite klyschiga berättartekniska grepp Tarantino brukar använda sig av. Det är rakare, mer eftertänksamt - det här känns faktiskt som en europeisk film. Kanske till och med som en tysk sådan?

(Biopremiär 21/8)  

tisdag 18 augusti 2009

John Stake - The Movie

Nä, dra mig baklänges! Jag hade inte den blekaste aning om att man 1970 filmatiserade en av Ted Marks klassiska pocketböcker om John Stake - agenten från PICK, eller Coxeman: The Man from O.R.G.Y. som han hette i original. HÄR finns en recension ur New York Times, och här under filmaffischen.

måndag 17 augusti 2009

DVD: Fanboys

FANBOYS (SF Video)

Jag trodde först att detta skulle vara något slags dokumentär om STAR WARS-nördar, eller möjligen en mockumentär. Men det visade sig att detta är en komedi från Weinsteins - om STAR WARS-nördar, förstås.
 FANBOYS utspelar sig 1999, ett par hundra dagar innan DET MÖRKA HOTET ska ha premiär. Ett gäng killar - och en killig tjej - är extrema STAR WARS-fans, riktigt ordentligt överdrivna sådana, och när det visar sig att en av dem har obotlig cancer och inte kommer att leva fram till premiären, beslutar de sig för att ge sig ut på en road trip till George Lucas gård för att stjäla en kopia. De råkar förstås ut för en del vilda äventyr på vägen, framför allt stöter de på ärkefienden: trekkies. STAR TREK-fantasterna förföljer STAR WARS-gänget och de drabbar samman vid olika tillfällen.
 Just de militanta STAR TREK-nördarna drar ner helhetsintrycket något. Visst är dessa roliga; det är trots allt töntigt med trekkies och här framställs de som fånigare än fånigast, men jag tycker att de går lite för långt med bataljerna. Vidare tycker jag att det hade varit intressantare om de gett en mer autentisk bild av Lucas tillhåll, i den här filmen är det mest som Dödsstjärnan och vakterna är klädda som robotarna i THX-1138. Å andra sidan innebär detta att inbrottet och incidenterna hos Lucas blir en pastisch på första STJÄRNORNAS KRIG (den riktiga filmen, alltså, inte de där nya mögfilmerna), med liknande händelser och bildvinklar.
 Slutligen har jag lite svårt för att en av killarna är döende i cancer. Weinsteins gillade inte heller detta och lät först klippa om filmen, men efter protester från fans, återinsattes scenerna, även om ett par snuttar visst saknas än. Men det spelar ingen roll, det är ju aldrig roligt med cancer, det ger filmen en lite bitter bismak och jag förstår inte riktigt varför de ville ha med ett så här pass allvarligt inslag i vad som i grunden är en fjantkomedi.
 Men i övrigt tycker jag att FANBOYS är överraskande rolig och jag skrattade och hade trevligt mest hela tiden. En massa kända ansikten passerar revy; Billy Dee Williams spelar domare, Carrie Fisher är läkare ("You're my only hope," säger cancerkillen) och Ray Park är kung fu-kunnig vakt. Förutom STAR WARS-skådisar medverkar Seth Rogen som STAR WARS-galen hallick, Kevin Smith dyker upp lite kort, liksom Danny Trejo, och bäst av allt är att William Shatner dyker upp som sig själv - det är han som fixar passerkort till Lucas gård åt gånget. Hur Shatner fick tag på dessa? "I'm William Shatner. I can fix everything!"
 Jag upptäckte att det 2003 kom en liten kortfilm från Nya Zeeland med samma titel och samma handling. Vad jag kan se, nämns inte denna alls i långfilmskomedin.

 Förhoppningsvis tyckte filmens huvudpersoner liksom jag att DET MÖRKA HOTET sög hästskit. Konstigt vore det annars. Det var roligare att gilla STJÄRNORNAS KRIG på 70-talet.


fredag 14 augusti 2009

Oemotståndlig filmtitel

Fantastisk titel.
... Fast det är klart, det är stor risk att filmen suger hästskit.
Å andra sidan är ju den bisarra lilla kramtösen Tif Shepis med, så det kan ju bli bra ändå.


Och ja, jag har kramat Tif. He he.

torsdag 13 augusti 2009

Universal Soldier: A New Beginning

Här är en liten första text om den nya Universal Solder-rullen - fast enligt Dolph själv gör han bara en liten cameo, vilket han säger i den här intervjun. 

Bio: Brustna omfamningar

Jag hade en kort period när jag gillade Pedro Almodóvars tidiga, kitschiga filmer. I synnerhet KÄRLEKENS MATADORER. Fast idag skulle jag nog aldrig få för mig att se om den. Efter dessa filmer, blev spanjoren en mer renodlad arthouse-regissör, och en väldigt kritikerhyllad sådan. Själv fick jag allt svårare för honom. Jag kunde inte med KVINNOR PÅ GRÄNSEN TILL NERVSAMMANBROTT, och de filmer som tävlat i Cannes de senaste åren, som DÅLIG UPPFOSTRAN och ATT ÅTERVÄNDA, fick mig bokstavligt talat att somna, trots vissa coola inslag.
 BRUSTNA OMFAMNINGAR är en otymplig titel som låter mer som BRUNSTIGA OMFAMNINGAR (en titel som förstått gett en bättre film). Filmen pendlar mellan nutid och 1994 och kretsar kring en före detta filmregissör, som efter att ha blivit blind istället skriver manus. Han blir uppsökt av en ung man som visar sig vara son till en nyligen avliden man, en man som ställde till det för den blinde på flera sätt. 1994 var Penélope Cruz den här mannens sekreterare och tvingas till att vara den äldre äckelgubbens älskarinna, som ett slags tack. Men Cruz vill bli skådespelerska och får en roll i regissörens nya film - och de två blir hopplöst förälskade. Något äckelgubben och hans son gör allt för att stoppa. Det blir passion, tragik och tårar. Och lite nakna bröst.

 Jag kan inte påstå att jag blev speciellt tagen av BRUSTNA OMFAM-

NINGAR. Jag fann den inte engagerande. Och den är strax över två timmar, lite saggig och jag kände ibland för att lägga mig ner i fåtöljen och somna. Men samtidigt gillar jag filmer som utspelar sig i filmbranschen, med filminspelningar, och en del diskussioner är rätt kul; bland annat en scen där den blinde och en ung man brainstormar fram en vampyrfilm. Och som alltid är fallet med Almodóvars filmer, är den väldigt snygg och har emellanåt ruggigt bra filmmusik. Tankarna går till Hitchcock, även om detta förstås inte är en thriller. Jag gillade även två skandinaver (eller?) som dyker upp i två korta scener.

 Bra men trist men snygg. Så kan man sammanfatta BRUSTNA OMFAMNINGAR.

(Biopremiär 14/8)

onsdag 12 augusti 2009

Bio: G.I. Joe: The Rise of Cobra

Kom, ta min magiska hand beklädd med Ödeshandsken, så ska vi färdas långt tillbaka, till en mytisk tid, en tid som kallas ... 70-talet.
 ...Ja, jag vet. Ursäkta att jag är tjatig. Jag skrev ju något liknande för inte så längesedan. När jag åker tillbaka i tiden blir det sällan längre än till 70-talet, mest beroende på att mina minnen från 60-talet är minst sagt diffusa. "Den som kommer ihåg 60-talet var inte med under 60-talet" sägs det. Men i mitt fall var inga droger inblandade. Inte vad jag vet.

 Nå. 1970-talet. Då lektes det med Big Jim och hans käcka vildmarksvänner från Barbie-tillverkaren Mattel. Min första Big Jim hade en utsträckt hand, och när man tryckte på en knapp på ryggen, utförde han ett karateslag. Han kunde även spänna sina biceps. När Big Jims hand knäcktes under ett vilt djungeläventyr, fick jag en ny docka, den här gången med en hand som kunde greppa saker. Jag hade inte Big Josh, Big Jeff och den fjärde, vad han nu hette. Däremot hade jag westernhjälten Old Shatterhand i samma utförande, lite lustigt att Mattel producerade en hel linje Winnetouprylar baserade på tyske Karl Mays figurer. Jag hade även de lite mindre actiondockorna Kapten Kirk från STAR TREK, Kapten Träben (egen dockserie), Läderlappen (nästan identisk med Kapten Kirk) och general Urku från TV-serien APORNAS PLANET (köpt i England). Och så hade jag en massa prylar till Big Jim: jeepen med tillhörande noshörning och fångstnät, en gorilla med något slags nätkatapult, ett trevligt litet campingset med tält, och en del annat.

Det trista var bara att Big Jim hade så vissna tillbehör. Old Shatterhand hade ett hölster med två revolvrar och ett gevär. Urku hade en M-16. Jajamen! Han hade en automatkarbin! Så fort vi lekte med mina dockor, ville alla ha M-16-karbinen. Ingen ville ha Big Jims gasolkök.

 Ibland åkte vi på semester utomlands. Framför allt i Norge och Tyskland, och kanske även Danmark, fascinerades jag av en docka som hette Action Man. Jag minns att på Oslos central fanns en monter med flera Action Man-män uppställda. Jag ville ha en Action Man, men mina föräldrar protesterade. Action Man var ju militär! Man kunde få honom som commandosoldat, marinkårssoldat, främlingslegionär och en massa annat. Grön basker var ju tuffast! Mina föräldrar tyckte det var bättre med Big Jims frisksportaräventyr (ibland tillsammans med Kapten Kirk och Läderlappen). 

 Jag såg aldrig Action Man till försäljning i Sverige - men jag har en polare som hävdar att den fanns på ett visst varuhus. Självklart det varuhus där mina föräldrar aldrig handlade. Eller så minns min polare fel. Men jag kände några killar som hade Action Man. Hos dem var Big Jim inte välkommen.
 1980-tal. Antagligen väldigt sent 80-tal. Kanske till och med 90-tal för min del? Jag upptäckte att det dukit upp en serie dockor under namnet Action Force i butikerna. De figurerade även i en serietidning jag aldrig läste och verkade vara något slags specialkommando modell Marvels S.H.I.E.L.D. Det var Action Force hit och Action Force dit, och så en dag såg jag en annons för dem i en amerikansk tidning. Då hette de plötsligt G.I.Joe. Vad nu? Var det de här gubbarna som var G.I. Joe? Och vem av dem var Joe? Men jag hade ju läst om G.I. Joe. Nostalgiska texter av folk i Amerika som lekte med G.I. Joe på 60- och 70-talen. Och så läste jag någonstans att G.I. Joe av någon anledning döptes om till Action Man i Europa (och Action Team i Tyskland?). Plötsligt klarnade allt. Åtminstone litegrann. Jag visste fortfarande inte vad figurerna var för några. Vad gick det hela ut på?
 1999. Jag promenerade med mina vänner Mike och Lisa från Seattle, när Mike plötsligt sa "Lisas farsa skapade G.I. Joe!". Wow! Fräckt! Så jag tänkte att nu inför premiären på långfilmen kan det ju passa bra med lite mer info om skapandet av figuren. Även om Lisas farsa var långt ifrån ensam om saken. "Jag gissar att filmen är baserad på de små actionfigurerna från 1980-talet (vilka är olika från de ursprungliga G.I. Joe från 1960-talet," skriver Lisa. "Min pappa, Sam, jobbade på Hasbro och ingick i teamet som hittade på original-G.I. Joe. Han föreslog faktiskt att de skulle skapa en docka för pojkar, eftersom min storebror alltid lekte med min storasysters modedockor. Sam skapade inte själva leksakerna, han var illustratör och designade förpackningarna."
 Så långt Lisa. Men jag vet fortfarande inte vaffan G.I. Joe går ut på. Action Force-varianten, alltså. Jag hittade ett par avsnitt av den tecknade TV-serien från 80-talet. Oj. Det var ju totalt jävla osebart! De tjugo minuter långa avsnitten består mest av att G.I. Joe-gänget slåss med det onda Cobra-gänget. De slåss, skjuter och flyger omkring oavbrutet och självklart är allt kantigt och hackigt animerat. Jag fattade ingenting.
 Okej. Hur är då den här nya, fläskiga långfilmen? Ska jag vara riktigt ärlig, så hade jag sett fram emot den. Faktiskt! Jag menar, en trailer i vilken Eiffeltornet välter och ninjor far omkring och Sienna Miller i tajt läderställ - kan det bli bättre?
 När filmen börjar är Channing Tatum och Marlon Wayans Duke och Ripcord, två soldater. Fyra år tidigare friade Duke till sin flickvän Ana dagen innan han och Anas bror åkte på uppdrag till Afrika, där brodern strök med i en explosion och händelsen ledde till att Dukes och Anas förlovning slogs upp.
 Duke och Ripcord är ute och pangar när de plötsligt blir uppfiskade av ett gäng elisoldater i tuffa kläder. Dennis Quaid ploppar upp som hologram och presenterar sig som general Hawke, ledare för hemliga specialkommandot G.I. Joe. Och de behöver Duke och Rip. Christopher Eccleston är den illasinnade Destro, som snott ett nytt, superavancerat vapen som käkar upp allt i sin väg. Destros högra hand är den raffiga skurkbruden Baronessan. Döm om Dukes förvåning när det visar sig att det är Ana som gått och blivit ond och gift sig med en baron, vilken hon senare låter döda.
 G.I. Joe-teamet går igång, Destro och hans räliga organisation Cobra slår till mot Paris, och därefter är det bara action och fett ös. Ingen handling och sånt skit i vägen för storyn. G.I. Joe fajtas mot Cobra. 
 Den här filmen pressvisades inte i USA, vilket förstås är illavarslande. Trots detta vann den slaget om biopubliken första helgen. Här i Sverige pressvisades dock G.I. JOE - och jag har en känsla av att en lång rad nedgörande recensioner kommer att dyka upp i diverse media. För det här är ju urtypen för en film man inte får gilla. En tunn actionhistoria baserad på en amerikansk krigsleksak. Kan det bli värre? Självklart! Det kan bli oändligt mycket värre! TRANSFORMERS: DE BESEGRADES HÄMND är betydligt värre, för att ta en annan film baserad på en leksak från Hasbro. Men det kan ju bli ännu värre än TRANSFORMERS. Vi har ju grejor som ANTICHRIST och MAMMUT.
 För grejen med G.I. JOE: THE RISE OF COBRA är denna: vore jag tio år, hade jag tyckt att det här är världens bästa film någonsin alla kategorier. Självfallet! Jag menar, kolla bara: Krig! Ninjor! James Bond-prylar! Hemlig undervattensbas! Fler ninjor! Rymdskeppsliknande flygplan! Helikoptrar! Explosioner! Precis allt en tioårig kille kan önska sig - och så Baronessan som sexig bonus för en vuxen kille. För ni trodde väl inte att jag ville ha MIO MIN MIO eller DAGAR MED KNUBBE när jag var tio, eller hur? Inte när man kan få karate och explosioner. Och en handling det går att följa med i. Det sistnämnda hade inte TRANSFORMERS, förresten.
 Jag blev lite överraskad av hur våldsam den här filmen är - mina tioåriga läsare bör nog inte ta med sina föräldrar. Folk dör. Ja, många stycken dör. På kreativa sätt. Men det är ändå lätt barnanpassat. Jag gillade inte riktigt att Baronessan inte är ond på riktigt och veknar när Duke dyker upp; det hade varit bättre om hon bara var ond och grym hela tiden. Och som vuxen hade jag förstås uppskattat mer tyngd i anrättningen och lite mindre hysteriskt tempo emellanåt.
 Men eftersom jag bara är tio och skiter i karaktärsutveckling, tycker jag att G.I. JOE: THE RISE OF COBRA är festigt underhållande, en tjoflöjtfilm. I synnerhet när hjältarna demolerar halva Paris för att stoppa bovarna. America - fuck, yeah! Fast jag tycker inte att Rachel Nichols som Scarlett är speciellt snygg eller cool. 
 Brendan Fraser dyker upp i en liten cameoroll. Cobra har ingenting med Sylvester Stallone att göra.

(Biopremiär 12/8)

fredag 7 augusti 2009

Dolph fläskar på

Den första egentliga trailern till COMMAND PERFORMANCE, av och med Dolph Lundgren, är nu online.

Steve Latshaw, som skrivit manus tillsammans med Dolph, beskriver filmen så här:

"I can't wait for the release... the finished product is like a retro 80s no holds barred action and rock & roll movie, in your face, like COMMANDO with music."

torsdag 6 augusti 2009

Bio: Nicke Nyfiken 2: Apa på rymmen

Jag har aldrig någonsin läst barnböckerna om apan Nicke Nyfiken eller fått dem upplästa för mig. Och jag har inte sett den första långfilmen, som väl kom häromåret. Men nu har jag sett uppföljaren.
 Jag har absolut ingenting att säga om det här. Nicke och hans ägare Mannen i gul hatt går på cirkus i New York. Där finns en elefant som längtar hem till familjen på djurparken i Kalifornien. Nicke och elefanten rymmer, och råkar få Mannen i gul hatt med sig. En detektiv jagar dem. De träffar en glad bonnafamilj på vägen. Det hålls ett moraliskt anförande på slutet om att (surprise) familjen är det viktigaste av allt.
 Jag somnade.
 Verkligen.
 Det blev en märklig double feature idag. Först urtråkiga L.A. GIGOLO och sedan den här urtråkiga barnfilmen. Herregud, vad jag tråkades ut.
 Men nu hör det till saken att jag är över 40. Vore jag fyra hade jag säkert uppskattat NICKE NYFIKEN 2. Man bör inte vara äldre än fyra, och man bör inte vara en fyraåring vars föräldrar introducerat en för coolare saker, som MÅNBAS ALPHA. Den här snälla filmen är bara något färgglatt som rör sin på bioduken i 80 minuter. Men jag uppskattar att den är animerad i hederlig, platt 2D. Som riktig tecknad film.
 I originalversionen görs rösterna av snubbar som Clint Howard och Ed O'Ross (skurken i RED HEAT). Här i Sverige får vi Hans och Niclas Wahlgren.
 Jag har ingen aning om vad jag ska sätta för betyg på det här. En liten, liten unge vill säkert ge en femma. Medan jag led. Men jag förstår ju att det här går hem hos barn och är en lämplig barnfilm. Fast sångerna är hemska.

(Biopremiär 7/8)

Bio: L.A. Gigolo

Avdelningen filmtitlar: L.A. GIGOLO är den här filmens svenska titel. I Frankrike heter den TOY BOY. Men i USA heter den SPREAD. Jag tyckte förstås att den borde försetts med en rejäl skånsk översättning av titeln: STREDA. Men i en scen i början dyker det upp en budkille i Anne Heches enorma, flotta lyxvilla, ser sig omkring och säger "Nice spread", så det är väl det titeln åsyftar. Och inget stredande i sängen.
 Ashton Kutscher är Nikki; hemlös och arbetslös. Men det bekommer honom inte så värst mycket, eftersom han glider runt i Los Angeles och lägrar brudar. Det kommer han långt på. Han bor hos dem, äter av deras mat och får grejor och kläder av dem. När filmen börjar är han på jakt efter en äldre, mognare och rik kvinna, så att han kan slå sig ner en längre tid. Han träffar Samantha (Anne Heche) som är advokat eller vad hon nu var och som alltså bor i ovannämnda jättevilla. Nikki och Sam tillbringar dagarna med att ha sex, shoppa och ha mer sex. Men så måste Sam åka bort några dagar. Genast ordnar Nikki stor fest i villan, genast börjar han gänga andra brudar - och blir snart påkommen av Sam, som oväntat kommer hem. Även om hon inte älskar Nikki utan bara vill ha honom som toyboy, kastar hon ut honom. Nu får han klara sig själv. 
 Fast han har lyckats träffa en annan, ung tjej som ocfkså gillar att utnyttja folk. Och verkar det inte som om han älskar denna tjej på riktigt?
 Jag fattar inte hur de har lyckats. Hur kan man göra en film med så här många naken- och sexscener så här osexig och mördande tråkig?L.A. GIGOLO varar drygt 95 minuter, men känns som fyra timmar. Det är så seg, trist och ointressant att bananflugorna packar ihop och lämnar biografen. Okej, första halvan, när Nikki fortfarande har ihop det med Samantha, har väl en antydan till att bli lite okej. Den är i alla fall bättre än andra halvan.

 Varför ska vi bry oss om stackars Nikki? Och vad ser tjejerna i honom? Ha är bara osym-

patisk och lite korkad. Och trist. Liksom brudarna han är efter. Dessutom introduceras han på ett märkligt sätt: han pratar om hur det är att knulla mängder med brudar, bla bla bla, fuck, pussy, fuck och så vidare - och så är han iförd hängslen, piratörhänge och löst sittande halsduk, vilket bara gör att han ser ut att jobba på en eskortservice för homosexuella! Dessutom heter han Nikki - otroligt omanligt. Han ger intryck av att vara en vilsen bög som försöker leva heteroliv. Fast det är han kanske, vad vet jag. Han pratar med tillgjord, lite hes röst och låter som jag gör klockan sex på morgonen. I synnerhet när jag är bakfull.

 Jag gillade en scen där Samantha besöker ett sjukhus för att genomgå vaginalföryngring och läkarens kommentarer efteråt. Och så gillade jag en groda som förekommer under eftertexterna. I övrigt är den här filmjäveln fruktansvärd.
 Jag blev även lite chockad över hur Maria Conchita Alonzo ser ut idag. Hennes namn står tidigt i rollistan, men hennes roll är i det närmaste ett statistinhopp. Hon ser mest ut som ett spanskt fruntimmer numera. Påtagligt gammal. Hu!
 Nä, fan, nu kommer jag inte på mer att skriva om den här filmen.

(Biopremiär 7/8)

onsdag 5 augusti 2009

Bordello Death Tales

BORDELLO DEATH TALES heter en kommande engelsk skräckantologi som tydligen väldigt många - i alla fall väldigt många engelsmän - ser fram emot.

Nåja. Om inget annat är ju den här affischen väldigt cool.

Konstigt kändisskvaller

Han verkar något förvirrad, den gode Ryan O'Neal. Och pervers. Och varifrån fick han "svensk kvinna"? Skumt skvaller här.

tisdag 4 augusti 2009

Harry Alan Towers är död

Den legendariske, brittiske B-filmsproducenten och manusförfattaren Harry Alan Towers dog 88 år gammal den andra augusti.

HÄR kan ni läsa Varietys dödsruna.

"He's quite a character," sa Gary Daniels, som medverkade i ett par - rätt usla - Towersproduktioner.


Bio: Linje 123 kapad

Kors i röven! En svensk titel på en amerikansk thriller. Det var inte igår. Tror jag. LINJE 123 KAPAD bygger på John Godeys roman, och filmades första gången 1974 som PELHAM 123 KAPAT (THE TAKING OF PELHAM ONE TWO THREE) med Walter Matthau och Robert Shaw i huvudrollerna. Jag kommer faktiskt inte ihåg om jag sett den eller ej, möjligtvis för väldigt längesedan på TV. Däremot såg jag TV-filmen THE TAKING OF PELHAM ONE TWO THREE från 1998, med Edward James Olmos och Vincent D'Onofrio. Den släpptes på video eller DVD i Sverige, men jag kommer inte ihåg vad den hette, om de nu ändrade titeln. Det enda jag minns av filmen, är att det var väldigt avslagen.
 Till Tony Scotts nya version har de minsann ändrat originaltiteln. Jajamen! Nu heter den ... THE TAKING OF PELHAM 1 2 3. Jodå. Inget ONE TWO THREE här inte. Men filmen handlar fortfarande om 13:23-tåget i New Yorks tunnelbana. En dag kliver psykopatiske skurken John Travolta ombord tillsammans med några beväpnade kumpaner, och de tar helt sonika och kapar tåget i en mörk tunnel, skjuter lite folk och håller passagerarna gisslan i väntan på pengar polisen ska leverera lite mer än en timme senare.

 Travolta håller ständig kontakt med T-banans kontroll-

rum, och vem sitter där om inte gamle helyllekillen Denzel Washington, som är anklagad för att ha tagit mutor men nu får visa upp sig som värsta hjälten. Polisens egen gisslanförhandlare John Turturro anländer, men om Travolta inte får prata med Washington, skjuter han gisslan. Han hinner med att skjuta ett par stycken. Borgmästaren James Gandolfini svettas och ser dessutom ut som George Costanza i borgmästartagen. Det blir biljakt för att få fram pengarna i tid och till slut måste Washington allt lämna skrivbordet och ge sig ut på fältet.

 Tony Scott har inte varit så bra på sistone. En gång i tiden gjorde han grejor som DEN SISTE SCOUTEN och TRUE ROMANCE (och TOP GUN om man är inne på sådant). ENEMY OF THE STATE är ju också rätt bra, och bland hans senare filmer är MAN ON FIRE helt okej, när filmen väl kommer igång efter en timme. Men SPYGAME var väldigt vissen, DEJA-VU lite för dum - jag köpte inte premisserna - och så har vi DOMINO. DOMINO är bland det värsta jag sett. Och det största problemet med den, är att den känns som ett desperat försök av en gubbe att vara hipp. "Kidsen gillar det om jag gör så här, om jag klipper som en dåre och stökar till det och filmar konstigt och vräker på med musik". Det är bara det att en som är född 1944 ska inte göra så. Det blir bara fel (ingen annan bör göra så heller för den delen, oavsett när man är född).
 LINJE 123 KAPAD har emellanåt en tendens att gå i samma fälla. Borta är 80- och 90-talens slicka reklamfilmsbilder, i stället är det nervigt och hetsigt, snabba klipp, förtexter som rycker och hoppar, omotiverad hackig slowmotion, och allt kompat av rätt bra, tuff musik. Mycket distade elgitarrer. Nu är LINJE 123 långt ifrån lika infernalisk på den fronten som DOMINO, men som sagt - tendenserna finns där. Och jag blir lite irriterad. Det känns som ett försök att liva upp vad som i grunden är ett dialogdrivet drama. Det är Denzel Washington och John Travolta som pratar med varandra i realtid via komradio. 
 Filmen blir lite väl fånig emellanåt. Ibland är dialogen riktigt dum - i en dramatisk scen pratar Washington med sin oroliga fru, och hon ber honom köpa med sig tre liter mjölk hem. Jag förstår mycket väl vad de tänkt med replikskiftet, men jag började skratta. Lite skrattretande är även en kille i gisslan som lyckats komma ut på Internet och webkamerachattar med sin flickvän, som hela tiden tjatar om att hon älskar honom. När pengarna ska levereras forslas de med poliseskort bestående av mängder av polisbilar och -motorcyklar, och dessa kör så vårdlöst att det uppstår ett flertal avancerade bilolyckor. Hur töntigt som helst. Här ska man rädda livet på 17 pers i gisslan, och så ser de till att drivor av bilar mosas och flyger genom luften. Hur många skadades? Dog någon?
 John Travolta är förvisso en bra psykopat, hur galen som helst, men han ligger hela tiden på gränsen till överspel. Denzel Washington spelar den där trista typen han oftast gör. De gånger han är skurk eller bad ass, som i TRAINING DAY och MAN ON FIRE, är han ju riktigt bra, men annars blir det för mycket "prästens präktige son" över honom.
 LINJE 123 KAPAD skulle kunnat bli väldigt bra; en klassisk, hård thriller av 70-talsmodell. Men jag har alldeles för många invändningar. Ytterligare en är att jag tyckte filmen blev lite tråkig efter ett tag. Jag skulle kunna vara riktigt snäll och sätta en trea, men det tänker jag inte vara. Ett extra minus för den svenska texten. Filmen verkar översatt av en femtonåring, och misspryds flera gånger av ord som "motherfucker", "fuckad" och "shit". Det ser vansinnigt löjligt ut. 

(Biopremiär 5/8)

måndag 3 augusti 2009

2009 års Nobelpris i litteratur kommer att tilldelas...


söndag 2 augusti 2009

Dagens kändisspotting

Ulla-Bella.

lördag 1 augusti 2009

En film jag länge velat se #9

KRIGET BORTOM STJÄRNORNA (BATTLE BEYOND THE STARS, 1980)

Det kändes rätt märkligt att slutligen få se den här gamla Roger Corman- och New World-produktionen i STJÄRNORNAS KRIGs kölvatten. Visst har jag läst väldigt mycket om den de senaste 20-25 åren, men jag har aldrig lyckats se den. Förrän nu. Och det kändes som om jag redan sett filmen!
 BATTLE BEYOND THE STARS, i regi av Jimmy T Murakami, var med Cormans mått mätt förhållandevis dyr, och för att få ut så mycket som möjligt av de spenderade stålarna, återanvändes kulisser, rymdskepp, effekter, filmmusik och hela scener flera gånger under 1980-talet, i filmer jag faktiskt såg då. Som till exempel SPACE RAIDERS, som Juno Media släppte på video och jag hittade som köpkassett, och som min då väldigt unge kusin (lekskoleåldern, tror jag) tyckte var fantastisk - han uttalade förresten titeln som "Spack-radders" med göteborgsaccent. I den har man klippt in flera rymdstrider från BATTLE BEYOND THE STARS och fläskar på med James Horners pampiga musik (med sin mystiskt falskspelande blåssektion) en gång till. I det festliga ALIEN-plagiatet FORBIDDEN WORLD, för övrigt den första film Jim Wynorski skrev manus till; ett manus Corman läste på dass, kommer samma rymdstrider tillbaka, samt förstås rymdskeppsinteriörerna. Horners musik kunde man även höra i trailern till den aldrig släppta Fantastiska Fyran-filmen, och en grej jag upptäckte nu, är att en kort, hotfull passage i Horners musik spelas i de tidigaste trailrarna för CONAN - BARBAREN! Jag kan mycket väl tänka mig att Corman använde materialet till ytterligare filmer jag inte sett.
 John Sayles, mästaren bakom PIRAYA, ALLIGATOR och en del arthouse-titlar, står för manus till BATTLE BEYOND THE STARS, som är ett slags science fiction-version av SJU VÅGADE LIVET, vilken i sin tur var en westernversion av DE SJU SAMURAJERNA - en film som var inspirerad av John Fords westerns. Hur pass lik BATTLE är de här filmerna vågar jag inte säga, eftersom jag inte sett SJU VÅGADE LIVET på 20 år, och det är ännu längre sedan jag såg Kurosawas film.
 Först trodde jag att BATTLE handlar om en planet som heter Ikea, men det visade sig att planetskrället heter något liknande. John Saxon är Sador, en ond rymdhärskare med ett ärr över vänster öga (eller ska det bara föreställa smink?) och han och hans onda besättning åker omkring i sitt onda jätterymdskepp och gör onda ting, och en dag flyger de till Ikea - som alltså inte heter Ikea - och skjuter ner lite snällt folk. Ikeas invånare - det verkar bara finnas en liten by på hela planeten - gömmer sig och försöker komma på ett sätt att slå tillbaka och bli av med förtryckaren John Saxon. De kommer inte på någonting. Fast då kommer den unge Shad (Richard Thomas) och säger att han är den ende som kan flyga vad som tydligen är planetens enda rymdskepp ("But it's a junkpile!"), så han sticker iväg för att samla på sig ett gäng legosoldater. 
 Först hittar Shad George Peppard, som är Space Cowboy från Jorden - han röker, har en livrem försedd med whisky, soda och is, och spelar "Jag är lapp och jag har mina renar" på munspel. I en grotta sitter Robert Vaughn (som även var med i SJU VÅGADE LIVET) och är butter. Sybil Danning kommer farande iförd metallbikini och fjöntig huvudbonad, eftersom hon är en krigisk valkyria. Shad rotar även fram en kille med grönt monsterhuvud, en snubbe som är klonad och därför är fem stycken - men de fungerar som en person, och så träffar han på en tös han blir kär i.
 Till slut anländer sju rymdskepp till Ikea. Varför Shad nöjer sig med de här vet jag inte, det vore väl smartare att skaffa en armé när han nu ska konfrontera Saxons armé, men nej, här kommer sju pers. Ja, och fegisarna som gömmer sig på Ikea. Saxons män attackerar, men de sju vågar livet och dör heroiskt en efter en innan Saxon och hans rymdskepp sprängs i luften och Shad kysser sin tös.
 Jag måste säga att BATTLE BEYOND THE STARS blev en stor besvikelse. Av någon anledning hade jag målat upp den här filmen som ett fantastiskt rymdäventyr. Trots att jag sett rymdstriderna tidigare i andra filmer - och nej, tro mig, de imponerar inte - trodde jag att det här var en riktig höjdare. Tänk så fel man kan ha.
 Det här är en väldigt konstig film, den känns rätt inkompetent på de flesta plan. Tafatt regi, och jag vet inte vad John Sayles har sysslat med. Det här är bara en massa illa skrivna scener som dyker upp lite på måfå. Det finns inget som helst driv i berättandet. Filmen skulle kunnat bli hur bra som helst, eller åtminstone charmig och underhållande. Istället är det mest långtråkigt, dumt och förvirrande. Slutet är ett riktigt antiklimax.
 Dessutom är det billigt - på fel sätt. Jag har inget emot billiga science fiction-filmer med dassiga effekter, men BATTLE BEYOND THE STARS ser mest ut som Äventyr i Leksakslandet. Det är lite Blixt Gordon med Buster Crabbe från 30-talet över det här, synd bara att filmen är från 1980 och inte 1930. 
 Nå, nu ska jag inte vara helt igenom negativ. Jag gillar skådespelarna som anlitats. När George Lucas främst stoppade okända aktörer i STJÄRNORNAS KRIG, valde Corman ett gäng karaktärsskådespelare till sin film. Förvisso undrar jag vad de tänkte när de tvingades gå runt bland alla Dinky Toys-grejor, men skådisarna lyfter filmen en del.

 ...Men nog är det märkligt att den italienska STARCRASH, som jag antar var ännu billigare och som jag skrev om här i TOPPRAFFEL! härommånaden, är betydligt mer underhållande än halvklassikern BATTLE BEYOND THE STARS.


 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx