Årets julklapp är en ninja

Jag har tidigare nämnt NU Images diekt-på-DVD-film NINJA samt lagt upp lite teaser posters på Warners big-budgetkonkurrent NINJA ASSASSIN.

HÄR är trailern till Warners film, samt postern från Comic-Con.

Verkar ju hur bra som helst, jag kan knappt bärga mig. Även om datoranimerade ninjavapen kanske är lite fusk.

Bio: Year One

Kritiken utomlands mot Harold Ramis' YEAR ONE har inte varit speciellt nådig, så jag hade inga större förväntningar när jag traskade bort till premiärvisningen - bolaget hade bestämt sig för att inte pressvisa filmen. Ännu märkligare blev det när biljettriverskan informerade oss om att bolaget även lyckats skicka fel kopia av filmen - den skulle därför denna kväll visas otextad. Inga problem för min del, tur att den inte var på finska. Och faktum är - vill man få alla dessa tonåriga bioterrorister att hålla käften under visningarna: visa filmerna utan text! Då tvingas de små kräken att sitta tysta, lyssna och koncentrera sig!
 I filmen är Jack Black och Michael Cera två inte speciellt lyckade grottmänniskor; Black är jägare, Cera är bärplockare och båda är sämst i stammen på det de gör. Dessutom har de ingen framgång med de brudar de är intresserade av. 
 En dag blir Black förbannad och biter i den förbjudna frukten i ett träd utanför byn och tror sig ha blivit överintelligent. Bettet i äpplet medför även att han förvisas frå byn. Av diverse skäl tvingas även Cera hänga på. Det dröjer inte länge innan de upptäcker att världen inte alls slutar bakom berget, och där hittar de Kain och Abel. Efter att Kain dräpt sin bror, blir de hembjudna till honom och hans familj - men där blir de tillfångatagna av romare, som även tjackat upp sig på resten av grottmänniskostammen.
 Black och Cera lyckas rymma, och springer på Abraham just som denne ska offra Isak. Abraham säger åt våra huvudpersoner att absolut inte gå till Sodom, och när Abraham dessutom påstår att Gud sagt åt honom att börja omskära folk, så beger sig Black och Cera till just Sodom, där det visar sig att deras vänner - inklusive brudarna de är kära i - hålls fångna. Där finns även ett riktigt kalaskex till prinsessa.
 Allvarligt talat: det här var väl inte så farligt? En kollega var riktigt upprörd efter visningen och tyckte det var världens jävla skit, men jag ska inte ljuga. Jag tyckte det var hyfsat kul. Framför allt något alldeles oerhört tramsigt och barnsligt. Jack Black äter bajs i en utdragen scen! Massor med skämt om genitalier! En eunuck kastar iväg sin ena testikel! Folk får saker i huvudet! Biljakt med långsamma, oxdragna kärror som gör grottmännen åksjuka! Under ett slagsmål skriker Black "Sodomize this!". 
 Vidare är filmen med ameri-

kanska mått mätt lite över-

raskande i sitt ifråga-

sättande av Gud och olika religioner, och fullkomligt obegripliga saker som omskärelse. De två grottmännen tror inte på högre makter utan tar dagen som den kommer. Vad mer? Jo, Vinnie Jones är med - och Sodoms prinsessa är ett vibrerande erotiskt knippe. 
 YEAR ONE känns ungefär som vissa delar av DET VÅRAS FÖR VÄRLDSHISTORIEN med mer kiss och bajs tillagt. Eller en remake på LIFE OF BRIAN gjord av några som aldrig sett LIFE OF BRIAN - och trodde den var full med kiss och bajs. Framför allt är YEAR ONE för lång. Den står ofta och stampar och kommer inte vidare. Den tjatar samma saker. Men den är i alla fall roligare än den där SNUTEN I VARUHUSET.

(Biopremiär 29/7)

Bio: Sommaren med Göran

Peter Magnusson (även manus) är Göran, som länge varit ihop med den rätt bitchiga Alexandra Rapaport (i en liten roll som inte berättigar hennes namn med stora bokstäver i annonserna), ska äntligen till att fria på ett kreativt sätt - han släpper ner ringen i ett glas champagne. Det bär sig inte bättre än att Rapaport sätter ringen i halsen och genast dumpar Göran, vilket förstås bara är bra.
 Göran jobbar på ett företag som arrangerar så kallade events och Peter Dalle är hans chef som sett bättre tider. Dagen efter midsommarafton ska de anordna ett oerhört viktigt event för den korkade knösen Dan Ekborg. Göran lyckas dock gå och kära ner sig i en oerhört pantad blondin (Moa Gammel) och hittar på olika sätt att komma nära henne - till exempel låtsas han vara hästkille. På en fest får han reda på att blondinen ska fira midsommar på västkusten, så han övertalar sin kompis David Hellenius, som är förlovad med en hemsk, bitchig brud, att hänga på dit, för att sedan genast lämna så att de hinner till Ekborgs event.
 På den idylliska midsommarfesten råkar av en händelse flera av berättelsens figurer dyka upp, trots att alla bor i Stockholm; Dan Ekborg är där, samt en fotograf med kraftiga ticks (Mirja Turestedt) Göran tidigare bråkat med. Göran inser att blondinen är puckad (hon har dessutom sin pojkvän på festen) och blir istället förtjust i "Ticksmongot", medan Hellenius börjar vänstra han med.
 SOMMAREN MED GÖRAN lanseras som romantisk komedi, men det är väl att ta i - i alla fall om man främst förknippar filmer som NÄR HARRY TRÄFFADE SALLY och NOTTING HILL med den termen. Staffan Lindbergs film är snarare en traditionell, svensk sommarkomedi. Men jag måste säga att jag blev överraskad när jag såg filmen för flera månader sedan. Jag kan inte påstå att jag är någon större anhängare av HEYBABERIBA på TV, eller av Magnusson och Hellenius, vilka jag mest upplever som lite fåniga och småfjolliga. Men jag satt faktiskt och småskrattade mest hela tiden, för att ibland skratta högt. Det handlar om väldigt rejäl humor här; det är folk som trillar och får saker i huvudet och drattar i plurret och säger fel, och Peter Magnusson till häst är hur kul som helst.
 Tyvärr är SOMMAREN MED GÖRAN en väldigt slarvig film. Det ser ut att ha gått undan under inspelningen, för att använda ett ord jag ofta tar till, så är det mesta - framför allt filmfotot - rudimentärt. Kameralösningarna och berättartekniken är enklast möjliga, även om det sistnämnda inte behöver vara en nackdel; enkelhet är ofta en fördel. Det figurerar en del ansikten jag aldrig sett förut, kanske för att jag aldrig tittar på svenska TV-serier, och Moa Gammels skådespeleri håller porrfilms-

klass. Scenen där Göran och Ticksmongot finner varandra, en överdriven karaokescen, funkar inte och blir bara tramsig. Visst, det ska vara en parodi på liknande scener där alla börjar sjunga, men det känns mest dumt här.
 Men i övrigt är väl SOMMAREN MED GÖRAN den roligaste svenska komedi jag sett på bra länge. Till skillnad från tragedier som GÖTA KANAL 2 och VI HADE I ALLA FALL TUR MED VÄDRET - IGEN, så SKRATTADE jag och tyckte att det var trivsamt. Dessutom är det alltid tramsigt med event - bara en sådan sak som att det heter "event"...

(Biopremiär 31/7)

Brotherhood of the Twilight Covenant?!

Först hade vi David DeCoteaus homoerotiska rysarserie THE BROTHERHOOD; en hel rad lågbudgetfilmer på samma tema och som alla innehöll massor av scener med pojkar iförda tajta kalsingar som tittar trånande på varandra. Fast DeCoteau stoppade alltid in en eller ett par tjejer på de likartade omslagen för att även locka straighta tittare och tjejer.

Sedan kom studioproduktionen THE COVENANT, vilken i princip är ett plagiat på THE BROTHERHOOD. Mycket mer pengar, samma film. Fast bioaffischen var lite mer återhållsam vad gäller det homoerotiska.

...Men vad ska vi säga om kommande TWILIGHT: NEW MOON?! Filmen riktar sig till unga tonårstjejer. Jag vet inte, töserna gillar säkert välbyggda pojkar - men det här ger väl ändå andra vibbar...

Puppet Master: Axis of Evil

Sedan ett par veckor är David DeCoteau tillbaka från Kina, där han hade ett helvete med att spela in den nya Puppet Master-filmen (ett helvete som inte riktigt framgår i hans videocasts på YouTube).

Nåja. Här är den första teaser-affischen:

Överallt denna Nya Upplagan

Jösses, jag hade helt missat att Sydsvenskan skrivit om Nya Upplagan förra veckan, eller när det nu var. Artikeln går att läsa HÄR och självklart omnämns Mäktige Månsson i all hast. Tydligen ska även Jimmy Wallin ha intervjuats i Sydis samma dag, men den artikeln kunde jag inte hitta.

Men som om detta inte vore nog, såg Nya Upplagans redaktör Lars Yngve till att dyka upp även i Sveriges Radio, och lyssnar man noga, intervjuas han HÄR.

Dags att börja räkna dagarna...

DVD: H.P. Lovecrafts The Tomb

H.P. LOVECRAFT'S THE TOMB (Noble Entertainment)

"VARNING! Innehåller starkt provokativa och explicita våldsscener!" står det i en varningstriangel på omslaget till den här filmen. Det borde
snarare stå "VARNING! Ännu en film av Ulli Lommel och provocerande pissusel!". Alla som sett Lommels Serial Killer Collection vet vad de har att vänta sig.
 Tysken Ulli Lommel började som art house-snubbe i Tyskland, innan han kom till USA, där han gjorde den rätt udda skräckfilmen THE BOOGEY MAN, som fick den stora äran att visas upp i det beryktade Studio S-programmet 1980 och som distributören Studio S Entertainment kommer att släppa på DVD inom en snar framtid. Lommel gjorde ytterligare en rad B-filmer under 80-talet, men sedan blev det rätt tyst om honom. Jag vet inte vad han gjorde, han har kanske gjort film hela tiden, vad vet jag, men jag ska inte påstå att jag undrat.
 Men så kom Lommel för några år sedan på att man kan göra långfilm snabbt och billigt med videokamera, och genast kom det drösvis med skräckfilmer från honom. Jag har inte sett alla, men de jag sett är en ren pina att ta sig igenom. Ibland kan man skämta och säga att en film ser ut att ha spelats in på en dag - men i Lommels fall skulle jag inte bli förvånad om de verkligen ÄR inspelade på en dag vardera. De varar alla runt 80 minuter, har få miljöer, få skådisar, dialog och handling verkar improviserat och 75% av filmerna är utfyllnad med konstiga scener i slowmotion, filmsnuttar som spelas upp baklänges, omotiverade kameraåkningar och scener där folk inte gör någonting. Och så har Lommel öst på med en massa blod och kroppsdelar i gummi.
 På omslaget till den här står det att filmen är inspirerad av HP Lovecrafts novell "The tomb". Jag har inte järnkoll på Lovecraft och vet inte om han skrivit en novell med detta namn, men den kan knappast ha någonting gemensamt med den här ursäkten för film - mer än att namnet Charles Dexter Ward är snott från en annan, mer känd Lovecrafthistoria, och att den ene huvudpersonen hävdar att filmens mördare är besatt av Lovecraft.
 THE TOMB är snarare ett plagiat på SAW, fast med en budget på tre kronor och en familjepizza. Ett par blodiga och misshandlade människor vaknar upp i en lagerlokal (eller "förvaringshus" som det så lustigt står i baksidestexten) full av räliga dockor och prylar och likkistor och TV-monitorer som visar bilder på hur folk torteras och mördas. En mystisk kidnappare och mördare sitter gömd och pratar i en mikrofon och vill att de han tillfångatagit ska följa ledtrådar och avslöja hans identitet. Och sedan...
 ...händer det inte så mycket mer. Det händer i princip ingenting under de 81 minuter filmen varar. Ibland får vi se en kille jogga på en strand. Ibland får vi se en tjej gå över en parkeringsplats. Ibland får vi se en maskerad kvinna komma ridande. Ibland får vi se dessa scener uppspeedade. Ibland får vi se dem baklänges. Ibland får någon en yxa i päran. Ibland hittar man skrikande typer inspikade i likkistor. Vem är den mystiske mördaren? Vad vill han? Som om jag skulle bry mig...
 Återigen ser det ut som om filmen är inspelad på en dag. Det går i princip inte att titta på THE TOMB. Filmen är ett uthållighetstest. Grattis om du står ut till slutet.
 Du kommer att hata dig själv om du hyr eller köper THE TOMB.

 Filmen ingår förresten i Nobles skräckserie Dark Label. Innehållet i denna verkar bli väldigt ojämnt, men det finns åtminstone några bra, kommande titlar att se fram emot.

Japan - filmkonstens hemland

Eller... Tja... Jag vet inte ritigt. Fast totalt vansinniga verkar de ju vara, där borta...

Retro-DVD: Total Recall

RETRO-DVD: TOTAL RECALL (Universal)

Arnold Schwarzenegger. Igen. RED HEAT häromdagen och nu TOTAL RECALL från 1990. En film jag aldrig skrivit om, eftersom den kom tre år innan jag började recensera film. Och nu ska det visst göras en remake på den. Remake? På TOTAL RECALL? 1: Filmen är alldeles för ny för en nyinspelning. 2: Man gör bara inte remakes på Schwarzeneggerfilmer. Det finns inte på kartan. Okej att göra en nya film om Conan, men det är ju en helt annan sak. Jösses, tänk om någon skulle få för sig att spela in COMMANDO på nytt? Fast det är klart - det har faktiskt redan gjorts. I Ryssland! Nej, jag skämtar inte.
 Jag kommer ihåg en förmiddag 1990 när jag väcktes av P3 på klockradion och jag låg kvar i sängen och lyssnade på en recension av TOTAL RECALL. Fruntimret som recenserade sa något om att filmen förvisso har flera kvaliteter och intressanta tankegångar, men hon suckade även "Men varför måste det vara så fruktansvärt våldsamt?". Därför att det är en actionfilm av Paul Verhoeven med Arnold Schwarzenegger och inte en film för dig, kärringjävel! kände jag för att säga då - och det gör jag nog idag också. Dessutom var filmen ganska hårt censurklippt i Sverige, något tanten på P3 tydligen inte upptäckt. Bland annat hade man kapat scenen där Arnold håller upp ett lik som en mänsklig sköld. Detta innebar att det florerade en massa oklippta, suddiga piratkopior på filmen (jag hade en, jag är inte stolt) och det påstås att en var inspelad på en biograf i Göteborg, eftersom publiken tydligen skanderar "Arnold! Arnold!" med göteborgsaccent under förtexterna.
 TOTAL RECALL bygger på novellen (och inte romanen, som det står på DVD-omslagets baksida) "We can remember it for you wholesale" av Philip K Dick, fast den har jag inte läst. 1981 eller '82, under den tid jag började engagera mig inom science fiction-fandom, fick jag sista numret av fanzinet Göteborgs Fanveckliga (fast med annan, tillkrånglad stavning jag inte minns), en lunta på flera hundra sidor. Intressant nog är ett par av fanzinets skribenter fortfarande mina vänner; bland dem serietecknaren David Nessle och författaren och Sagan om ringen-översättaren Erik Andersson. Varför nämner jag denna tidning? Jo, Philip K Dick, som jag då aldrig hört talas om, hade nyligen dött och hyllades med en artikel och hans nuna fick pryda omslaget. Just denna artikel ledde till att jag läste en del Dick, ett par romaner och självklart "Do androids dream of electric sheep?" som blev filmen BLADE RUNNER. Jag minns inte vad jag tyckte om Dick och jag har inte läst honom sedan dess. Däremot minns jag att min favoritförfattare av science fiction under mina tonår var Harry Harrison.
 Av någon anledning har jag en väldigt stark känsla av att Dicks novell inte har så mycket med Arnold Schwarzenegger att göra. Vår favoritösterrikare är Douglas Quaid som jobbar på ett bygge, är gift med Sharon Stone som ännu inte slagit igenom, och året är 2048. Quaid lider av hemska mardrömmar om en mörkhårig brud och en olycka på Mars.
 Quaid bestämmer sig för att ta semester och i den här framtiden kan man gå till det fiffiga företaget Recall, som planterar in minnen av en höjdarsemester i hjärnan på en, så att man slipper resa. Quaid vill till Mars, men något går fel när minnena stoppas in. Plötsligt försöker hans fru döda honom och det dyker upp en massa andra slemma typer som vill ha ihjäl honom. Quaid klär ut sig till fet kvinna och flyr till Mars, där jakten på honom fortsätter. Här träffar han den mörka bruden från mardrömmarna (Rachel Ticotin) och hon ger honom genast på käften. För det visar sig att Quaid egentligen är en bov som fått minnet raderat. Men nu är han ju snäll. Han får trots sitt förflutna ihop det med bruden och lär känna en massa mutanter och en kvinna med tre bröst och en dvärg och en som har sin bror på magen, och han får flera tillfällen att fajtas med elake Richter (Michael Ironside) och dennes anhang. Quaid slår en yxa i skrevet på en kille, han får Richter att tappa båda armarna i en hissolycka och han borrar ihjäl en skurk medan han vrålar "Screw you!". Bra grejor. Vi får även se en visslande robot som kör taxi och en vacker scen där Arnold har en handduk lindad om huvudet och drar ut världens största sändare ur ena näsborren. Vissa kritiker hävdar att allt som händer i filmen efter att Quaid går till Recall är en dröm, men det står aldrig helt klart om så är fallet.
 Fruntimret på P3 hade rätt i att TOTAL RECALL innehåller många intressanta tankegångar, men filmen har inte åldrats sådär jättebra. Framför allt är det Rob Bottins effekter som är rätt kackiga. Fast å andra sidan, de var rätt kackiga och allt annat än övertygande redan 1990. Det här är i övrigt fortfarande en väldigt underhållande, våldsam och blodig actionrulle, men jag irriterar mig för mycket på Bottins gummigubbar. Vidare har filmen ett pampigt soundtrack av Jerry Goldsmith (ibland märkligt likt ledmotivet till CONAN - BARBAREN) och så är Ronny Cox från ROBOCOP med, och det är ju bra.
 Åren runt 1990 var Paul Verhoeven mitt uppe i smöret med rullar som ROCOCOP, den här och BASIC INSTINCT. Sedan gjorde han SHOWGIRLS och sedan dess har karriären inte gått lika bra.

 Den här nyreleasen av TOTAL RECALL innehåller inget som helst bonusmaterial. Men om man hälsar på hos Universal, kan de kanske plantera in lite extramaterial i hjärnan på en.

Adèles extraordinära äventyr

Luc Besson är ju i stånd att göra långfilm på Tardis fantastiska serie, och så här ser hon ut, allas vår Adèle Blanc-Sec:

Bio: Public Enemies

När jag är i Göteborg brukar jag låna en övernattningslägenhet som saknar DVD-spelare. Därför är jag hänvisad till att titta på TV de kvällar jag är där. Senast jag var uppe fanns det nattetid inga andra alternativ än MIAMI VICE. Jo, det visades grejor även på de andra kanalerna, men absolut inget jag kunde tänka mig att se. 
 Jag har nog inte sett MIAMI VICE sedan 1980-talet. Jo, förresten, jag har nog klämt ett och annat reprisavsnitt under 90-talet, men jag har inte känt mig speciellt lockad att se om serien. I mitten av 80-talet, när jag var 18-20, var ju MIAMI VICE hur stort som helst och ansågs nyskapande - vilket det säkert också var. Det var extremt mycket 80-tal. Och det är väl detta som gör att serien känns väldigt daterad i dag. Det är inte coolt som 70-talsserier. Michael Mann tog i lite för mycket. Jag har upptäckt att en del vänner och bekanta tycker att MIAMI VICE är världens bästa TV-serie - ofta killar som är tio år yngre än jag, de som inte riktigt var med när det begav sig. Detta är väl orsaken till att jag inte är så stormförtjust i Manns MANHUNTER, som mest känns som ett långt MIAMI VICE-avsnitt, med oerhört opassande musik.
 Fast som långfilmsregissör är Mann bättre, om än ojämn. HEAT och COLLATERAL är ju bra, men hans bästa film är förstås INSIDER. Däremellan har han gjort en del mindre bra grejor, samt den rätt poänglösa nyversionen av MIAMI VICE.

 Samhällets fiende nummer ett på 1930-talet, bankrånaren John Dillinger, har figurerat på film otaliga gånger, men jag tror att de flesta av oss tänker på Warren Oates i John Milius' DILLINGER från 1973. Om du inte tänker på Warren Oates bör du genast göra det. DILLINGER tillhör de klassiska gangsterfilmerna och var en av det stora antal nostalgiska historier om 30-talsskurkar som kom i kölvattnet efter BONNIE & CLYDE. Oates bar halmhatt och var en hårding, Ben Johnson var FBI-agenten Melvin Purvis, Richard Dreyfuss Baby Face Nelson, Steve Kanaly Pretty Boyd Floyd, och även Harry Dean Stanton, Geoffrey Lewis och John P Ryan medverkade. En bra film med bra folk. Jag hörde förresten att ultrareaktionäre John "Conan" Milius mjuknat på sistone. Han älskar fortfarande vapen, men han har slutat att skjuta djur och han vill inte bränna alla röda fanor han ser.

 I Michael Manns PUBLIC ENEMIES är det förstås Johnny Depp som har huvudrollen som John Dillinger - även om Depp mest ser att kunna kallas Pretty Boy Floyd. Killen är ju lite för fager för att vara klockren gangster, men det hindrar honom inte från att vara en utmärkt skådespelare. Christian Bale är Melvin Purvis - vilket ju är ett osedvanligt fånigt namn. Manns film börjar 1933 och via en rad bankrån och drama med flickvännen, får vi följa Dillinger från en fängelserymning fram tills att han skjuts ner utanför biografen Biograph ett år senare.
 ...Och självklart är det här bra. Ja, det är mer än bra, det är riktigt bra - fast med vissa reservationer från min sida. Precis som i sina senaste filmer, har Mann valt att skjuta sin film digitalt, och jag är kluven till resultatet. På ett sätt finns det en närhet, en äkthet i bilderna. Samtidigt har det ibland en tendens att se lite billigt ut. Vissa korta snuttar påminner om någons semesterfilmer, några scener utomhus med trädtoppar mot blå himmel ser misslyckade ut, och natt- och interiörscener känns som brittiska TV-filmer från 80-talet; BBC sköt ju oftast på video då. Mann tvingades blanda till en egen sorts krut, eftersom mynningsflammorna från skjutvapnen annars inte ser bra ut när man filmar digitalt. De knivskarpa, sterila bilderna innebär att man ser alla porer i skådespelarnas ansikten. Och jag måste även anmärka på att speltiden på två timmar och tjugo minuter är lite för långt, trots avsnaknad av tråkiga scener. Och vad är det för konstig hemmagjord dialekt Christian Bale lagt sig till med?
 Men i övrigt är det här en intressant och enga-

gerande film med en utmärkt Johnny Depp. Som så ofta är fallet när skurkar står i fokus, har John Dillinger i Johnny Depps gestaltning en tendens att bli sympatisk och cool. Jag vet inte alls hur han var i verkligheten. Mannen blev en hjälte bland folket under den amerikanska depressionen och ansågs vara något av en rebellisk Robin Hood - men mest var han väl en psykopat. Jag har svårt att tänka mig att han var lika elegant, på flera sätt, som Depp.
 Actionscenerna är många och för tankarna till eldstriderna i HEAT, men i PUBLIC ENEMIES får vi även se gangsters som skjutande står på trappsteget under dörrarna på rullande bilar, vilket alltid är bra och borde finnas med i alla filmer. Tänk så bra Liv Ullmanns TROLÖSA hade blivit med sådana scener!

 Den perfektionistiske Mann har spelat in flera scener på autentiska platser, på den riktiga Biograph-biografen, på ställen där Dillinger bodde och så vidare. Alltså är PUBLIC ENEMIES en ytterst välgjord och tuff film.
 Dessutom tycker jag att alla Sveriges tonåringar ska tvingas att se filmen. Då får de fanimej lära sig att det INTE är okej att gå omkring i stora byxor som hänger ner så att kalsingarna syns. Herrmodet i PUBLIC ENEMIES är nog det bästa jag någonsin sett på film - kostymerna och hattarna är otroligt snygga. Dammodet var kanske inget vidare, men töserna hade i alla fall hela kläder och inga medvetet sönderrivna klänningar.

(Biopremiär 24/7)

Bio: Fighting

Det dröjer inte alltför länge innan det plötsligt slår mig: herregud! Det här är ju en remake på LIONHEART (aka A.W.O.L.)! Ni kommer väl ihåg LIONHEART? Jean-Claude Van Damme rymmer från främlingslegionen och tar sig till den Stora Farliga Amerikanska Storstaden, där han måste tjäna pengar. Han lär känna en sympatisk liten gubbe som tycker att det är bra att Van Damme kan slåss, för gubben jobbar med slagsmålstävlingar - eller slagge, som vi sa när jag var barn. Gubben blir Van Dammes manager och vår spagathjälte slår sig fram på diverse tillställningar, där rika människor i aftonklädsel satsar stora pengar för att få se två killar banka skiten ur varandra. Men Van Damme blir kär i en "vanlig" kvinna som har en gullig liten unge. Den elaka kvinnan som styr all fajting i stan försöker förföra Van Damme, men han går inte på den lätte. Ännu värre blir det när två hårdingar från främlingslegionen letar efter honom. Men på slutet möter Van Damme den värste och grymmaste slagskämpen och vår hjälte lyckas med nöd och näppe göra slarvsylta av motståndaren, påhejad av de två legionnärerna, som till slut låter Van Damme gå så att han kan leva ett trevligare liv med bruden och ungen.
 LIONHEART var bara en av horder av likartade filmer på 80-talet. Bäst titel hade nog FISTFIGHTER. Nuff said, liksom. Här var det Jorge Rivero (Spotted Wolf i SOLDIER BLUE) som skippade kickboxningen och gick loss med knogarna.
 I FIGHTING är nya stjärn-

skottet Channing Tatum den hemlöse Shawn, som livnär sig på att sälja mög och falska Harry Potter-böcker på New Yorks gator. Några snubbar försöker råna honom och då spöar Shawn upp dem på öppen gata. Detta råkar en viss Harvey (Terrence Howard) se, och tänk, Harvey jobbar med fajting och erbjuder Shawn en match. Shawn vinner och Harvey blir Shawns agent. Men Shawn träffar även den söta Zulay (spelad av en tös som heter Zulay på riktigt!) som har en gullig liten unge. Shawn slår sig fram och vinner större och större summor pengar, men han jagas inte av några främlingslegionnärer eller andra bovar. Han träffar på en farlig slagskämpe han kände under collegetiden och storyn pekar mot en slufajt mellan de två - men det är väl i princip allt.
 FIGHTING är en märkligt stillastående, handlingsfattig film. Den utspelar sig till större delen i New Yorks värsta områden och befolkas av diverse drägg. Här finns i stort sett inte en enda sympatisk person. Shawn själv är lite för korkad och menlös för att han ska fungera som hjälte. Tatum har visst blivit ett slags flickidol, men fan vet varför. Han liknar Josh Hartnett en aning, men jag kom fram till att den han är ännu mer lik är Alfred E Neuman! Jösses, Channing Tatum ser ju riktigt jönsig ut!
 Det finns inget som helst driv i berättandet och mellan slagsmålen - vilka dock är stenhårda och har onda ljudeffekter - blir det ibland olidligt tråkigt, något som förstärks av att det mest är saggig hip-hop på soundtracket. Säga vad man vill om 80-talets slåssfilmer, men de var sällan tråkiga och på bästa uppviglande sätt byggde de alltid upp mot den stora slutfajten, där hjälten mot alla odds skulle segra med några välkoreograferade slowmotionsparkar ackompanjerade av heroisk musik.
 ...Men finns här något träningsmontage? undrar förstås ni. Nja. Ett. Kort. Visset. Vi får se Shawn träna i en tom T-banevagn några sekunder. Det är allt. Ingen powerpop, inga scener där han lyfter stockar i skogen, joggar i vattenbrynet, gör sit-ups när snygga bruden tokar sig och kastar glass på honom och så vidare. Shawn nöjer sig med att jabba lite och göra armhävningar i en T-banevagn.
 De som anordnar matcherna är ena riktiga slajm-

bollar, den siste motstånd-

aren är rätt slajmig han med, men jag gillade slutfajten. Trör du på min hatt? och så blir det fajting - de börjar på en lyxig takterass, men fortsätter med att slå sönder hela våningen. Shawn verkar förresten vara släkt med Wolverine, eftersom de få skador han får läker på ett kick filmen igenom.
 Som ni märker är denna recension försenad. Inte nog med att filmen, som hade premiär i fredags, inte pressvidades - SF glömde meddela pressen att den skulle ha premiär. Jag upptäckte det av en slump när jag bläddrade i en tidning. Fast riktigt vad den här skulle upp på bio att göra vet jag inte. FIGHTING är ett slags skum blandning mellan dialogbaserat diskbänksdrama och slåssfilm. Fast den unga publiken i salongen när jag såg filmen - de flesta killar, hälften så gamla som jag eller ännu yngre - gillade slagsmålen skarpt. Jag fick en känsla av att de genast skulle bege sig ut och satsa pengar och spöa upp varandra.
 Hade det förresten inte varit roligare om filmen fått den svenska titeln SLAGGE?

(Biopremiär 17/7)

Kommande film av Jim Wynorski

Premiär i början av nästa år:

Bruce Campbell: Geek or God

Jag upptäckte nyss att någon slängt upp den här på nätet. Jake West filmade en massa bonusmaterial till Anchor Bay UK:s feta EVIL DEAD-box som kom 2003, och jag medverkar i dokumentären THE LIVING LOVE THE DEAD. Dock klippte Jake ut alla kommentarer om Bruce Campbell och spikade ihop dem till den här lilla hyllningsfilmen.

Jag får väl påpeka att min kommentar om att emaila Campbell känns mer än lovligt förvirrad (det låter som om jag tappar tråden meda jag pratar), och jag har i ärlighetens namn bara mailat Campbell en gång, för tio år sedan, då jag försökte få honom att komma till Fantastisk Filmfestival.

Jag undrar även vad det är för ett konstigt klipp där jag sitter och skakar och säger "workshed" utan att öppna munnen. Jag har inget som helst minne av varför jag gör så, om det ska vara något slags imitation av något.

Retro-DVD: Cliffhanger

RETRO-DVD: CLIFFHANGER - SPECIAL EDITION (Universal)

1993. Då hade väl Renny Harlin fortfarande något slags karriär. Det här var innan CUT-THROAT ISLAND och efter den dunderfloppen hör man sällan talas om Harlin. När såg jag en ny Renny Harlin-film senast? Tja, det kom ju en thriller med Val Kilmer häromåret - det släpptes direkt på DVD i större delen av världen, efter att ha legat på hyllan i flera år. Och den usla THE COVENANT (som mest liknade David DeCoteaus homoerotiska rysare) hamnade direkt på DVD den med på de flesta håll.
 1993 var Sylvester Stallone inte längre den självklara kassako han såg till att bli under 1980-talet med Rocky och Rambo. Stallone dök upp i några aningen mer udda filmer, som LOCK-UP, och den typ av rejäl actionhjälte han brukade spela började bli ute under det mjäkiga 90-talet. Manliga karlar slängdes ut för att ersättas av "söta", asexuella pojkar. Och som Mickey Rourke säger i THE WRESTLER: Kurt Cobain kom och förstörde allt. Åren runt år 2000 lyckades Stallone till och med hamna i ett par filmer som gick direkt på DVD, vilket måste ha varit första gången i hans fall.
 CLIFFHANGER tillhör de Stallonefilmer som nästan är lite bortglömda. Och det är lite synd. För det här är en rätt trevlig actionthriller, i vilken Stallone är en enastående bergsbestigare som i filmens början traumatiseras när han är ute och klättrar och har sig sig och ska hjälpa en ung, söt tjej, och hennes säkerhetsanordning plötsligt pajar och hon faller ett par tusen meter i en extremt svindelframkallande scen. Splat! Efter detta vägrar Stallone att klättra i berg. Det gör han rätt i, tycker jag. Jag har aldrig förstått grejen med bergsbestigning och fallskärmshoppning och liknande dumheter. Vad ska de där att göra till att börja med? Ta en film som den ruttna VERTICAL LIMIT. Bergsbestigare hamnar i livsfara. Och? Det hade ju för fan aldrig hänt om de struntat i att klättra upp på berghelvetet! Vad fanns det för lockande där uppe? Nattklubbar? Brudar? Shoppingcenter? Billig sprit? Nej, där fanns ju inte ett skit - mer än Döden.
 Nå. Stallone sitter alltså hemma och kuckulurar, när några kollegor en dag behöver hans hjälp. Ett flygplan har kraschat på en bergstopp och Stallone är rätt man att leda en räddningsexpedition. Han låter sig övertalas - men döm hans förvåning när planets passagerare visar sig vara ett gäng riktigt motbjudande skurkar. En av dem är en engelsman som gillar att spela fotboll, och han demonstrerar sina straffsparkar genom att ta sats och kicka folk i huvudet!
 Och ja, det blir faktiskt riktigt spännande och underhållande. Fast det är klart, jag har ju alltid gillat Stallone. Han är ju Cobra.*
 Denna Special Edition innehåller en hel del bonusmaterial, bland annat kommentarspår med- och introduktion av Renny Harlin.

*Franco Nero är också Cobra - men inte samme Cobra. Cobra som är snut och bär pilotsolbrillor = Stallone. Cobra som är privatdeckare med tuff mustasch = Franco Nero. Låttexten "I don't give a damn, I am the Cobra" kommer från Franco Nero-rullen. Blanda inte ihop Cobra och Cobra med Cobra, den utmärkta animerade, japanska science fiction-serien från tidigt 80-tal, eller med The Black Cobra med Fred Williamson i ett italienskt försök att rida på Stallonefilmen.

Retro-DVD: Monty Pythons Meningen med livet

RETRO-DVD: MONTY PYTHONS MENINGEN MED LIVET (Universal)

MENINGEN MED LIVET. På DVD. Igen. Jag vet inte hur många gånger den här filmen från 1983 har släppts. Ibland som del av en Monty Python-box, ibland separat - som här. Jag vågar inte uttala mig om hur de olika utgåvorna skiljer sig åt, men på den här står det att den är "omarbetad", vad nu det innebär. Som bonus hittar vi en introduktion av Eric Idle, kommentarspår med filmens regissörer Terry Jones och Terry Gilliam, ljudspår för den som ser filmen ensam (väldigt kul idé), samt en Director's Cut där extrascener stoppas in efter hand. Lite förvirring uppstår när det står "Disc 1" på den enda skiva som finns i asken.
 Självklart är jag gammal fan av MONTY PYTHONS FLYGANDE CIRKUS. Serien är fortfarande oöverträffad när det gäller sketchprogram för TV. Jag kan inte komma på någon annan serie som hållit i längden. LITTLE BRITAIN började ju bli lite tjatigt under andra säsongen, för att bli riktigt tjatigt under den tredje.
 Däremot är jag inte odelat positiv till Monty Pythons långfilmer. Om vi bortser från deras första långfilm LIVET E PYTHON (AND NOW FOR SOMETHING COMPLETELY DIFFERENT), som bara består av nya versioner av TV-sketcherna, så är MONTY PYTHONS GALNA VÄRLD (det vill säga MONTY PYTHON AND THE HOLY GRAIL) inte bara deras bästa film, utan den film som är mest Monty Python. De flesta verkar ha LIFE OF BRIAN som favorit, men det är nog främst för att den är mest känd och innehåller ett par klassiska scener och låtar. HOLY GRAIL är roligare och mer anarkistisk.
 MENINGEN MED LIVET är Pythongängets sista produktion med samtliga originalmedlemmar. Filmen tävlade i Cannes och gick tammefan och vann - och detta säger väl en del om vad det här är. Filmen är nämligen alldeles för splittrad och ibland nästan lite pretentiös. Allting är lite för genomtänkt och genomarbetat, i synnerhet om man jämför med de tidigaste filmerna, där det mest känns som om de apat sig spontant framför kameran med en ganska minimal budget.
 Självklart är det här inte dåligt. Terry Gilliams lilla förfilm om kontorsslavarna som gör uppror är nog det bästa Gilliam någonsin gjort. Musikalinslaget om katoliker och spermier är genialiskt. Den smällfete restauranggästen som spyr i en hink och sedan exploderar tyckte mina föräldrar inte alls var roligt när jag visade filmen för dem för tjugo år sedan - men det ÄR ju väldigt kul. Däremot har jag aldrig riktigt gillat scenen där John Cleese håller lektion i sexualkunskap.
 ...Men ibland blir det lite segt och överlastat. Spontaniteten är borta. Fast det är ju sådant som går hem i Cannes.
 Det senaste decenniet har de överlevande Pythonmedlemmarna gjort åtminstone ett försök med nyinspelade sketcher för TV - och det var direkt pinsamt. De kändes som ett gäng desperata gubbar som tappat handlaget. Ungefär som den gången Peter Dalle fick upp Hasse Alfredson på en scen för att göra ett slags ny variant av Lindeman, och Hasse mest var gammal och trött. Och Dalle är ju varken någon Tage Danielsson eller Lasse O'Månsson. Det blev rätt genant.

 ...Nu när jag letade upp en omslagsbild till den här recensionen, konstaterade jag att filmen släppts både som enkel och dubbeldisc - varav jag fick den förstnämnda. De har helt enkelt bara plockat bort den andra skivan. Därför står det "Disc 1" på den som finns i asken.

Retro-DVD: Duellen

RETRO-DVD: DUELLEN (Universal)

Avdelningen för Jävligt Spännande Filmer: Det finns en rad spänningsfilmer jag kommer ihåg när jag såg dem första gången, oftast under 1980-talet och alltid utan att veta något om handlingen, något om eventuella överraskningar, även om jag oftast kände till filmerna. PSYCHO, till exempel. Det enda jag visste om den, var att Janet Leigh skulle bli mördad i duschen. Jag hade INGEN aning om filmens Stora Överraskning och om att Leigh skulle stryka med innan halvlek. Jag höll på att skita knäck när jag såg filmen, sittande ensam ni TV-rummet hos släkten i Sävedalen. Och då var jag ändå i sjuttonårsåldern eller så (jag tror inte filmen TV-visades innan mitten av 80-talet, fast jag kan ju ha fel). Vidare har vi Dan Curtis' TV-film om Dracula med Jack Palance i huvudrollen (fast den är inte lika spännande idag), vi har Robert Wises DET SPÖKAR PÅ HILL HOUSE (jag tror jag skrek till på ett ställe) och så har vi Argentos DEEP RED och dess slutscen där mördaren avslöjas på ett raffinerat sätt.
 Och så har vi Steven Spielbergs bästa film - DUELLEN.
 Jag skulle gissa att de flesta vill ha HAJEN till att vara Spielbergs bästa film, men HAJEN tillhör mitt livs största besvikelser - herregud, det var ju en vanlig sketen haj, och ingen Godzillastor firre som slukade kryssningsfartyg hela, vilket jag som liten gosse fått för mig.
 DUELLEN, däremot. Än en gång satt jag ensam i TV-rummet på vinden, antagligen sent en fredag- eller lördagkväll, och det torde ha varit mitten av 80-talet. Det enda jag visste om filmen, var att Dennis Weaver - min barndoms hjälte i TV-serien McCloud - tydligen skulle jagas av en psykopatisk lastbilschaufför, och att Steven Spielberg regisserat. I mitten av 80-talet hade jag dock hunnit se en hel rad Spielbergfilmer, så den snubben var ingen nyhet för mig.
 Spielberg hade regisserat ett par avsnitt av några TV-serier, när han 1971 tog sig an DUELLEN; en långfilmslång TV-film baserad på en novell av legendariske Richard Matheson (som intervjuas på bonusmaterialet) ur ett nummer av Playboy. I Europa gick filmen upp på bio i en version som förlängts med ett par scener för att inte kännas alltför kort, och det är denna version som finns på den här DVD:n.
 Dennis Weaver, denne alltid så sympatiske man, spelar en handelsresande som plötsligt och helt utan anledning jagas av en gigantisk lastbil som försöker köra ihjäl honom. Det är allt. Större delen av de 86 minuterna består av att Weaver jagas. Man får aldrig se den mystiske lastbilschaffisen, man får aldrig veta vad han är ute efter. Och det är jävligt spännande. I synnerhet om man aldrig har sett filmen tidigare. Som den gången när jag satt ensam på vinden en sen kväll. Jag hade hjärtat i halsgropen. Jag svettades lika mycket som Dennis Weavers rollfigur. Och hade vi fått se den mordiske förföljaren, hade säkert denna skräckstämning försvunnit helt och hållet.
 Steven Spielberg får göra hur många SCHINDLERS LIST, JURRASIC PARK, ET och HAJEN han vill, men han kommer aldrig att bli bättre än han var när han debuterade med denna minimalistiska thriller.

 Dessutom hade ju Dennis Weaver mustasch.

Serier: 99 filmer du slipper se

SERIER: 99 FILMER DU SLIPPER SE av Henrik Lange (Nicotext)

Häromåret kom Henrik Lange ut med boken "80 romaner för dig som har bråttom" på Kartago förlag. En liten seriebok som rönte stor uppmärksamhet och vars innehåll repriserades på diverse ställen - helt enkelt därför att det var väldigt roligt, ibland rent av genialt. Lange återgav innehållet i litterära klassiker på fyra serierutor - nåja, tre serierutor, eftersom den första bara innehöll titeln. Raka rör och inget krångel. Lite grann som pocketboken "MAD klubbar klassikerna", fast för de som har ännu mer bråttom.
Jag vet inte huruvida boken blev en försäljningsmässig framgång, men uppmärksamheten har nu lett till att Lange upprepat konceptet, intressant nog på annat förlag. Den här gången är det som titeln så tydligt påskiner filmer som betas av - men nu är det inte roligt längre. Utformningen är likadan som förra gången. Uppslagens vänstersidor är blanka så när som på filmtiteln, medan högersidorna består av fyra serierutor, varav den första bara innehåller filmtiteln.
Jag vet inte vad det är, men det känns som om den gode Lange har slarvat sig igenom det här. För det första handlar det i många fall inte om handlingsreferat av filmerna. Det roliga med "80 romaner" var att man även om man inte läst boken i fråga, fick en hum om vad den går ut på och hur den slutar - Frodo går och går och förstör slutligen ringen, och så vidare. I filmboken ägnar Lange mer utrymme åt att fälla sarkastiska kommentarer om filmerna och ibland ge egna tolkningar, och han verkar avsky de flesta. Och nej, det är inte så kul. Sammandraget av TERMINATOR inleds med "Detta är sagan om en stackars liten cyborg som reser tillbaka i tiden för att rädda sina maskinkompisar", och det låter ju bara fånigt. Teckningsmässigt ser det ut att ha gått undan. Den medvetet naiva stilen ser ut att vara naiv på riktigt.
Men nu ska jag inte vara helt igenom negativ. Jag vet inte om det finns någon tanke bakom ordningen på de 99 filmerna och i vilken ordning de tecknats, men av någon märklig anledning tar det sig mot slutet. Den sista fjärdedelen är helt okej och ibland skrattade jag till.
Det ligger nära till hands att jämföra med den väldigt likartade parodiserien "Videokväll" av Johan Wanloo, avsnitten kan bland annat läsas i Kapten Stofil och Nya Upplagan. Jag vet inte hur länge Wanloo hållit på med den, ett år eller två, kanske. Det finns bara en handfull avsnitt, men de är alla fruktansvärt roliga - åtminstone om man har sett de obskyra B-filmer som avhandlas på fyra rutor. Nu är förstås Johan Wanloo Sveriges främste seriehumorist*, men där "99 filmer du slipper se" inte funkar, funkar "Videokväll" klockrent.

*Vid sidan av mig, Jimmy Wallin och vår skapelse Mäktige Månsson, förstås.

TILLÄGG DEN 12/9 2009:

Satt igår och drack kaffe med Jimmy Wallin, och kom in på den här boken. Eftersom Jimmy själv gett ut böcker på Nicotext, berättade han att det INTE är Henrik Lange som skrivit manus till "99 filmer du slipper se". Förlaget hade hyrt in en amerikan till detta, vilket förklarar djupdykningen vad gäller kvalitet. Och jag tog en närmare titt i boken, och längst ner i ett hörn bland de första sidorna, står författarens namn med små, små bokstäver. Langes namn är uppsmällt med stora bokstäver på omslag och försättsblad.

DVD: Underworld: Rise of the Lycans

UNDERWORLD: RISE OF THE LYCANS (Sony Pictures)

Jag såg aldrig de två första UNDERWORLD-filmerna på bio - för jag vill minnas att de biovisades. Den första såg jag med två polare, varav båda somnade medan jag undrade vad det var vi - jag - tittade på. En enkel Romeo och Julia-historia mellan vampyren Kate Beckinsale och en varulv, som gjorts extremt komplicerad tack vare en märklig mytologi som hafsas igenom. Det enda jag minns från filmen, bortsett att Beckinsale gjorde sig i tajta svarta kläder och viftande med pistoler, är att man fick se varulvsförvandlingarna filmade inuti kropparna.
 Uppföljaren såg jag ensam och återigen undrade jag vad det var jag tittade på. Vad var det som försiggick? Vad är det alla refererar till hela tiden? Måste man gå en kvällskurs i förhållandet mellan varulvar och vampyrer för att hänga med i turerna? Det enda jag minns av filmen, är att Kate Beckinsale är ett vibrerande erotiskt knippe iförd tajta svarta kläder och viftande med pistoler.
 Nu har jag sett den tredje filmen, som dumpades direkt på DVD i Sverige.
 När jag recenserade en biofilm förra året - jag minns inte vilken det var - kommenterade jag publikens reaktioner på trailern för DOOMSDAY. De sa något i stil med att "Oh, det är hon! Hon är cool! Nä, vänta - det är ju inte hon...". Nej, de hade förväxlat Rhona Mitra med Kate Beckinsale. En händelse som ser ut som en tanke: i UNDERWORLD: RISE OF THE LYCANS ("rise", inte "rice", pucko!) har Rhona Mitra tagit över som hjältinnan. Fast det dröjde halva filmen innan jag fattade att hon inte spelade Beckinsales rollfigur, som trots allt hette något annat, vilket jag glömt bort.
 Filmen är en prequel och utspelar sig under medeltiden, och den här gången hängde jag faktiskt med i handlingen. Så här ser handlingen ut: de bögiga vampyrerna är ständigt i luven på varulvarna, som är lite mer som hårdrockare. Bill Nighy är tillbaka som vampyrkungen Viktor och han håller varulvar (i människoskepnad, förstås) som slavar i sin mörka borg. Viktors dotter Sonja (Mitra) är kär i varulven Lucian (Michael Sheen). Lucian och ett gäng slavar rymmer från borgen. Sedan samlar de kraft och anfaller borgen. Slut. In - ut - in. Det är hela handlingen. Inget tjafs.
 Precis som i de tidigare filmerna, är de digitala varulvsförvandlingarna, liksom de digitala varulvarna, rätt kackiga. Jag tror aldrig att jag sett en riktigt övertygande varulv på film (möjligtvis i en scen i THE HOWLING), men i UNDERWORLD-filmerna är de rätt irriterande artificiella, om än inte lika usla som i EN AMERIKANSK VARULV I PARIS.
 Vidare utspelar sig hela filmen i mörker; allting badar i ett blått sken. Visst, vampyrerna dör ju om de utsätts för solljus (solen tittar fram på två ställen under sammanlagt en dryg minut), men det innebär samtidigt att filmen blir väldigt ... mörk. Ibland är det rätt svårt att se vad det är som försiggår.
 Några pistoler viftas det inte med den här gången, däremot svingas det svärd. Ja, vi får se Rhona Mitra slå volter i slowmotion medan hon fäktas i snyggt hällregn. En regnvåt Rhona Mitra med svärd är inte att leka med. Det kan man skriva poesisamlingar om. Och Mitra har ju faktiskt filmbranschens mest kyssvänliga läppar. Nej, Angelina Jolie liknar mest en vaskrensare.
 Jag gillade vampyrernas gigantiska armborst som skjuter spjut, vilka kommer väl till pass när varulvarna anfaller borgen, och i filmens slutsekunder dyker plötsligt Kate Beckinsale upp, om någon nu saknat henne. Annars är UNDERWORLD: RISE OF THE LYCANS hyfsat ointressant och vissen, även om den inte är tillräckligt dålig för att klassas som "dålig", och den är inte riktigt så tråkig som den borde vara.

Skräcksommaren 1972

I ett inlägg någonstans härunder nämner jag att nya numret av Kapten Stofil finns ute, och att man i det kan läsa en lång, ambitiös artikel av Martin Kristenson om den skräckfilmsserie som Sveriges Television visade 1972. Nu finns denna artikel online och kan läsas HÄR.

Fast självklart måste du köpa tidningen ändå, så att du inte missar allt annat braigt i den - som till exempel serierna!

Bio: Harry Potter och halvblodsprinsen

Då var vi efter ett antal år framme vid del sex i filmserien om Harry Potter. Och vad hände då i del fem? Jo, i del fem, så...
 Hmm. Jag har ingen aning om vad som hände i del fem. Visst har jag sett den, jag har sett alla Potterfilmerna, men jag har inte det blekaste minne av vad som hände i dem. Så här är det: den första filmen tyckte jag var riktigt bra. Det tyckte jag nog att den andra också var. Därefter tappade jag tråden. Alla andra, främst filmkritiker, började hävda att det var först i den tredje och fjärde filmen det tog sig, det blev mörkare och mer komplext. Men det är väl det jag invänder mot. Inte att serien blir mörkare, men mot att intrigerna blir fler och jag håller inte reda på vem som är vem och varför de gör som de gör. Jag orkar inte hålla reda på det. Och det går ju flera år mellan episoderna, inte en vecka. Böckerna har jag inte läst. Refererar någon till äldre delar, får jag slänga ur mig något i stil med "Var det innan Emma Watson fick bröst?" eller "Var det den med varulven?". För varulven minns jag. Okej, inte vem det var, men det sprang omkring en varulv i en av filmerna.
 Nå. Jag ska väl inte säga att jag var speciellt sugen på att se HARRY POTTER OCH HALVBLODSPRINSEN. Åtminstone inte när jag såg den. Filmen pressvisades inte (som det är alldeles för ofta: av säkerhetsskäl kördes den bara i Stockholm), så det blev till att gå på premiären. Solen sken, jag satt och jobbade med något helt annat, och kände snarare för att gå och ta en öl på en uteservering än att se ännu en tillkrånglad episod om trollkarlens lärling. Men tydligen var jag ensam om att känna så. Filmen visas på Royal, Filmstaden Storgatan och Filmstaden Entré. Det var utsålt på samtliga. 2000 Malmöbor såg Harry Potter på premiärdagen. Jag valde Royal, som har Sveriges största duk (eller vad det nu är den är störst med). För en gångs skull hamnade jag med 650 väluppfostrade personer i publiken. De skötte sig. Det kom till och med tre gossar som klätt ut sig till figurer ur Harry Potter. Fåga förvånande pratade de stockholmska. Tyvärr hade ingen av dem klätt ut sig till Hermione.
 HARRY POTTER OCH HALVBLODSPRINSEN borde snarare heta HARRY POTTER PÅ SÄNGKANTEN. För här avslöjas nämligen både han och främst Ron, men även några andra på trolleriskolan som ena riktiga kåtbockar. Känslorna svallar! Redan i första scenen stöter Dirty Harry Potter på en servitris, men där skiter det sig, eftersom han måste följa med Dumbledore och hämta en gubbe som klätt ut sig till fåtölj och värva denne till att bli lärare på Hogwarth; The Jo Labero School of Performing Arts. 
 Harry är kär i Rons syster. Rons syster hånglar med en annan. Hermione är kär i Ron. Ron har en annan brud hängande om halsen. Hermione blir ledsen. Harry får kyssa Rons syster. Ron har varit drogad, så Hermione blir lite glad igen. Ungarna lurar i varandra kärlekselixir hit och dit och hormonerna går överstyr, och Harry dricker ett turgivande elixir för att lösa filmens problem, och han blir lite crazy han med när han dricker elixiret.
 Jo, för det finns förstås ett mysterium att lösa i filmen. Det fanns en orsak till att gubben som klädde ut sig till fåtölj skulle anställas, han vet visst något om otäckingen som dödade Harrys föräldrar. På en av fåtöljgubbens lektioner hittar Harry en gammal lärobok som tillhört någon som kallade sig Halvblodsprinsen. Denne prins har ändrat och lagt till uppgifter i boken, och tilläggen är enastående. Men vem är Halvblodsprinsen?
 Vidare går Draco, den där blonde eleven som ser ut som Hitler-

jugends ordför-

ande, omkring och ställer till skit och han och Harry har en trollkarlsvariant av en vilda västern-shoot-out; de springer runt och skjuter på varandra med trollstavarna. Helena Bonham-Carter ser ut som plockad ur en Tim Burton-film och flyger omkring och jävlas. Alan Rickman är le. Maggie Smith är skrynklig. Harry och Dumbledore ger sig av för att leta upp någonting och måste åka båt i en mörk grotta, och då bär det sig inte bättre än att de attackeras av undervattenszombies, och sådana har vi ju inte sett sedan ZOMBIE FLESH-EATERS (men jag saknade hajen).
 Den här gången förstod jag nästan vad filmen handlade om. Tack och lov kretsar det mesta kring figurernas kärleksproblem och om vem Halvbodsprinsen är, och inte om alla Mörka Krafter och grejor och förvirring. Så jag tycker nog att filmen är bättre än förra gången. Eller de senaste gångerna. Filmen är rätt okej, men eftersom den varar två och en halv timme, är den åt helvete för lång. Jag tröttnade långt innan vattenzombierna dök upp. 
 Och apropå zombies, hur är det med otäck-

heter och mörker? Vissa hävdar ju att filmerna är lite för otäcka för barn. Men jag säger som Terry Gilliam sa när han var i Lund med THE BROTHERS GRIMM: "Skräm skiten ur ungarna, det mår de bara bra av!". Och jag håller med. Bortsett från zombierna, som är med alldeles för lite, har jag svårt att tänka mig att barn blir skraja för det här. Däremot kan säkert en del överbeskyddane kärringar kissa på sig av fasa. När jag var barn blev jag påtvingad kommunistisk propaganda, vilket förstås är värre än alla påhittade monster i världen.
 Det intressantaste med HARRY POTTER OCH HALVBLODSPRINSEN är dock att de medverkande hunnit växa upp. Jag vet inte hur gamla de är i böckerna, men Daniel Radcliffe som spelar Harry fyller tjugo i sommar. Förvisso är det ett par år sedan den här filmen spelades in (premiären blev ju kraftigt uppskjuten), men han ser märkbart äldre ut. Än mer så i de bildreportage och intervjuer som publicerats den senaste tiden, där han har annan frisyr och är orakad. Och Emma Watson har blivit lovlig. Hon är ju väldigt söt, men nu är hon tillräckligt gammal för att man ska kunna skriva det utan att framstå som pedofil. Fast det är klart, Johnny Depp var ju inte sen på det när Vanessa Paradis blev lovlig... Undrar om Watson är lika trist som Hermione.
 Roligast är dock Rupert Grint som spelar Ron. Han är den som ser mest vuxen ut. Inte nog med det, han börjar se ut som de där osannolika engelska sexsymbolerna från sent 60- och tidigt 70-tal; popsångare och skådespelare som medverkade i filmer som CONFESSIONS OF A WINDOW CLEANER, CONFESSIONS OF A TAXI DRIVER och HORROR HOSPITAL, och som påfallande ofta hette Barry i förnamn. De var alla rätt fula och jag undrar vad brudarna såg i dem. Rupert Grint ser ju rätt rolig ut, och ser faktiskt ut att heta, öh, Rupert Grint.

 Nu återstår bara en bok i Harry Potter-sviten, och den håller på att filmas just nu - men den ska bli två filmer. Innebär detta att HARRY POTTER AND THE DEATHLY HALLOWS kommer att bli sammanlagt fem timmar lång? Varför inte bara göra HARRY POTTER 7: THE CRACKDOWN?

 

Retro-DVD: Red Heat

RED HEAT (Universal)

Walter Hills RED HEAT från 1988 känns nästan som en lite bortglömd Schwarzeneggerfilm. Jag hade till och med glömt bort att det var Walter Hill som regisserat den. Dessutom är även Hill en regissör som känns lite bortglömd idag. Han var ju en robust, hårdslående regissör under 70- och 80-talen, men under 90-talet blev det allt tystare om honom. Kanske är hans stil ute? Här måste jag skjuta in att Walter Hills bästa film; THE LONG RIDERS (1980), kommer att återutges av Studio S inom en snar framtid.
 En orsak till att jag glömt bort att det var Hill som låg bakom RED HEAT (som inte ska blandas ihop med WIP-filmen med samma namn och som har Brigitte Nielsen i huvudrollen), är att den inte riktigt ser ut som en Walter Hill-film. Filmen är producerad av Mario Kassar och Andrew Wajna och deras Carolco, det vill säga folket bakom RAMBO 2 och 3 och liknande filmer, och RED HEAT ser därför ut som en av alla dessa glassiga, feta actionfilmer som kom under 80-talet, medan Hills filmer annars brukar vara lite skitigare och mer avskalade.
 Arnold Schwarzenegger är stenansiktet Ivan Danko, hård rysk snut med Grace Jones-frisyr. Danko är på jakt efter en knarkkung (Ed O'Ross, som var med i flera tunga actionsnurror på den här tiden) som lyckas fly från Moskva till Chicago, men Danko är inte den som är den, så han packar sin stora, ryska pickadoll och far efter.
 Väl framme i USA paras Danko ihop med motormunnen Art Ridzik (James Belushi) som vill att den ryske kollegan ska hålla sig i skinnet och undrar om han tror att han är Dirty Harry - på vilket Danko svarar "Who's Dirty Harry?". Men självklart håller Danko sig inte i skinnet - han är ju Arnold Schwarzenegger och har en stor, rysk, insmugglad pickadoll. Så utan att röra en min, slår och skjuter han alla skurkarna i småbitar innan det är dags för ett avslutande chickenrace - med bussar.
 En orsak till att RED HEAT kommit i skymundan, är att den är alldeles för anonym. Den är inte specielt rolig, Danko fäller inga minnesvärda oneliners, och även om han nu ska föreställa totalt humorbefriad, blir det lite för mycket Terminator över figuren. I de andra, mindre Schwarzeneggerfilmerna, som HÅRDA BUD/RAW DEAL, hade han trots allt charm och fällde bra kommentarer ("Darling - you shouldn't drink and bake!").
 Ett annat problem med den här filmen är James Belushi. Han är inte rolig, bara jobbig. Han hade mått bäst av ett skott i pannan på en gång. Kombinationen amerikansk och icke-amerikansk snut fungerade bättre i till exempel BLACK RAIN och för all del i RUSH HOUR, även om Chris Tucker hade mått bra av ett skott i pannan han med.
 Men så har vi förstås de bra grejorna med RED HEAT. Självklart åsyftar jag de fläskiga actionscenerna. Framför allt finns här ett härligt homoerotiskt slagsmål i en rysk bastu, som fortsätter ut i snön, och den här fajten håller COMMANDO-klass. Men resten av eldstriderna och nävkamperna går inte av för hackor de heller, de är Walter Hill-brutala och bra. Ja, de är så pass brutala att Statens Biografbyrå såg rött när filmen kom och tog fram stora saxen. Jag minns att jag blev riktigt rejält förbannad när jag såg filmen på bio. Några år senare hittade jag den på svensk köpkassett för tjugo spänn i en lumphandel. Kassetten såg helt ny ut, och även om den hade originalaffischen på framsidan och svensk baksidestext, saknades angivande av distributör. Mycket märkligt. Det såg ut som en SF-video (eller Transfer). När jag tittade på kassetten saknades bolagslogga i början, men filmen var textad på svenska - och helt oklippt!
 När RED HEAT kom blev den mest omskriven därför att den var den första amerikanska film som fått tillstånd att spela in scener på Röda Torget i Moskva. Den stora frågan är väl varför just RED HEAT fick detta tillstånd. Men å andra sidan: varför inte? 
 En annan rolig detalj med filmen är att delar av James Horners filmmusik snoddes av John Woo och användes i THE KILLER! Med tanke på hur filmstudiorna i Asien brukar bete sig, kan man undra om de verkligen pröjsade för att använda låten...

 Slutligen: varför i hela världen har den här DVD:n (som innehåller Making of och en radda annat bonusmaterial) försetts med ett så anskrämligt klipp och klistra-omslag? Vad var det för fel på originalaffischen? Belushis cigarrett, kanske?