tisdag 30 juni 2009

DVD-krönika i HD

Oj, jag glömde ju nämna att jag hade en DVD-krönika i Helsingborgs Dagblad häromveckan. Klicka HÄR och läs om Disneys Oswald the Lucky Rabbit från 20-talet!

BIO: Ice Age 3 - Det våras för dinosaurierna

Till skillnad från så många andra, är jag inte speciellt förtjust i de två första ICE AGE-filmerna. Faktum är att jag inte kommer ihåg vad de handlade om - det enda jag minns är att de orelaterade scenerna med ekorren Scrat på evig jakt efter en nöt är roligare än resten av innehållet. Dessutom gillar jag inte precis figurdesignen. Lite märkliga och kantiga figurer.
Nå, här har vi så del tre, och av någon anledning pressvisades den på svenska och platt - medan den engelskspråkiga versionen tydligen är i 3D. Bummer! De gamla figurerna - vilka jag glömt bort vilka de var och vad de hette - är tillbaka: mammutarna, sengångaren Sid, den sabeltandade tigern Diego, två pungråttor (har de varit med förr?) och några andra. Och nu väntar mammutarna barn. Detta gör Sid avundsjuk, så han kutar iväg och letar upp tre stora ägg han hittar infrusna i en grotta. Snart kläcks tre dinosaurieungar och Sid kallar sig mamma - men mammutarna tycker att Sid ska lämna tillbaks dem.
Men då kommer mamma dinosaur och ryter och hämtar ungarna, men råkar få Sid med sig - så det övriga gänget beger sig ut för att leta upp honom, och råkar då hitta en underjordisk, glömd värld där det fortfarande lever urtidsödlor, och så blir det äventyr och grejor, innan allt reder sig på slutet. I den glömda världen träffar de något slags enögd ninjavessla som heter Buck och som pratar göteborgska.
Den första halvtimmen, om inte mer, av ICE AGE 3 är en ren barnfilm, och jag började undra om jag skulle stå ut - det blev lite för tamt. Sedan tar det sig lite när de hamnar i dinosaurievärlden, innan moralen om att ha familj är viktigast av allt spys upp. Jag vet inte hur många filmer med denna moral jag sett på sistone. Filmen är aldeles för lång, den känns längre än den är, och det mesta är inte speciellt roligt, men ett par figurer är smålustiga, och animeringen är betydligt bättre än tidigare; kantigheterna är borta.
Men! Och detta är ett stort men: ekorren Scrat är förstås tillbaka i en serie orelaterade, kraftigt Tex Avery-influerade sketcher som dyker upp med jämna mellanrum - och dessa är mycket, mycket roligare än resten av filmen. Precis som tidigare, alltså. Den här gången träffar Scrat en ekorrflicka som är ett vibrerande erotiskt knippe, och som också vill åt den åtrådda nöten. Detta är fantastiskt roligt.
Plus för ett konstigt skämt i den svenska dubbningen om "Jonas och Mark".






(Biopremiär 1/7)

måndag 29 juni 2009

Jim Wynorski

Regissören Jim Wynorski är en rätt udda kille. En bufflig slusk. Samtidigt är han rätt fascinerande, och han har ju gjort en del bra filmer som RETURN OF THE SWAMP THING. Jag har sett Brian Yuzna imitera Jim på en fest.
Fast jag har lite kontakt med Jim och vet att han är väldigt kunnig och extremt filmintresserad. Här är något slags trailer till en dokumentär om honom.

Mäktige Månsson - The Official Action Figure

Snart är det dags för ett nytt nummer av Nya Upplagan - och vad kan ni förvänta er i det, om inte den här minst sagt flådiga grejen:

Trailern till The Sinful Dwarf

Av någon anledning finns inte trailern med på Njutafilms i övrigt utomordentliga utgåva av The Sinful Dwarf (eller Den syndige dvärgen, som de döpt den till). Så här har ni den! Självklart får trailern fem syndiga dvärgar i betyg.



söndag 28 juni 2009

Resereportage från Landskrona

Solen sken och jag tänkte, äh, vaffan, jag tar semester! Jag reser bort! Och vart åker man lämpligast en torsdag i juni? Jo, självklart åker man till Landskrona. Det var ju inte i jons jag var där. Vad har hänt med staden på sistone? Har det hänt något?
Jag forcerade mig fram genom ett Malmö fullt av folk som vällde fram överallt, äntrade ett tåg till Landskrona, och kom fram en halvtimme senare. Jag hoppade på bussen, som passerade ett hus i vilket jag faktiskt bodde tretton år. Det såg riktigt förfallet ut. Därefter radade mindre imponerande företeelser upp sig - främst tomma skyltfönster. Ännu fler butiker hade slagit igen. Videomix' förra butik står fortfarande tom efter ett par år. Hoppade av bussen vid det ganska folktomma Rådhustorget, och noterade fler tomma skyltfönster på rad på Storgatan, och crêpesrestaurangen som öppnade förra året och som det stod en del om i lokalpressen, och som jag aldrig besökte eftersom jag ju inte bodde i stan, hade blivit ett asiatiskt ställe. Därinne satt några tjocka kvinnor i misslyckade frisyrer.
Nä, dags att dricka öl.

Vissa saker förändrar sig inte. På Annapos satt som vanligt Ronny. Den stora skillnaden var dock att han övergått till att dricka rödvin istället för ställets starkaste flasköl. Där satt även en kvinna som blev fullare och fullare och till slut skällde ut personalen eftersom hennes biff var torr. "Ni kan inte laga mat på det här stället!" skrek hon. Fast hon går dit varje dag ändå.

Pizzabagaren brydde sig inte nämnvärt.
På bardisken hittade jag ett glassigt magasin om Landskrona. Påkostat och dant. I det läste jag att Lasse Flinckman ska öppna café på Citadellet i sommar.
Min kompis Göteborgaren körde förbi och pratade en stund.

Efter att ha fått i mig fyra höghus Falcon och ett par glas vin, samt blivit utskälld av den fulla kvinnan som helt omotiverat skrek att jag är ett jävla rikemansbarn (?!), kände jag hungern sätta in. China Palace om hörnet lät bra. Det har ju funnits i alla tider i samma lokal. Lokalen är så gammal att ljusskylten "Restaurang" är den som fanns när det var Domus' restaurang. Skylten är i Domus' gamla typsnitt. Från 70-, om inte 60-talet.
Därinne var det sig likt, bortsett att det inte spelades någon musik. "Vill du höra musik?" frågade den unga kinesiska servitrisen när jag påpekade detta. Nej, det ville jag verkligen inte. De har alltid spelat samma enerverande kinesiska skiva. "Jasså, du var hungrig och åkte till Landskrona?" frågade servitrisen.

Som vanligt tog jag kycklingsoppan till förrätt. Jag har hört en del elaka saker om hanteringen av deras soppor, men det sket jag i. Jag passade även på att ösa i sådan där röd, stark gegga i soppan. Den blev stark så in i helvete och jag började svettas. Servitrisen fnissade.

Till huvudrätt beställde jag in klassikern de skyltat om i fönstret i hur många år som helst. Kycklingfilé med pommes och béarnaisesås. För några år sedan frågade ung tonårskille som jobbade extra på China Palace varför jag gick på en kinesisk restaurang och beställde kyckling med pommes. Antagligen för att jag tycker att alla deras andra rätter smakar precis likadant oavsett vad det är. Fast jag gav kycklinganrättningen en kinesisk touch genom att klicka röd, stark gegga på pommesen.

Utsikten från China Palace var lika förtjusande som vanligt.
När jag gick på toa, trillade mobilen ur fickan och höll på att fara i WC-stolen.

Vad kunde tänkas att det visades på Maxim, Landskronas enda kvarvarande biograf? Inte helt överraskande TRANSFORMERS och JOHAN FALK. Jag knackade på och fick veta att Nisse inte jobbade kvar. Fast han brukade ändå alltid föredra stumfilm.

Bakom dessa rutor satt en gång i tiden lobbykort för spaghettiwesterns, biljaktsfilmer, och ibland inga foton alls, men väl lappar på vilka det stod "Pga filmens sexigt porriga karaktär kan inga bilder visas". Som tioåring kunde jag knappt vänta tills jag skulle bli femton och kunna gå på dessa filmer.

Jag törstade igen och gick in på Speaker's Corner. Uteserveringen var full av främst medelålders människor - därinne var det helt tomt. Det var bara jag. Jag drack en öl, läste Landskrona Posten och pratade med servitrisen, som varit min elev när hon gick på lågstadiet. Jag saknar Speaker's eminenta whiskysortiment.

Hm. Det var inte så många som kände för att flanera i centrum denna torsdagskväll.

Jag gick in på Tycho Brahe, där jag hamnade vid bestickkorgarna. "Jasså, där sitter du i bestickkorgarna," sa en ung bartender jag aldrig sett där tidigare.

På Tycho träffade jag två glada finnar från Vasa. De talade inte finska, vilket ju är rätt intressant. Däremot var den långhårige av dem övertygad om att han pratade stockholmska. Självklart lät han mer som ett finlandssvenskt barnprogram från 70-talet. På den tiden visades många finlandssvenska barnprogram. Jag var lite rätt för dessa program.
De två finnarna var varvsarbetare och hade precis anlänt till Landskrona för ett jobb. De hade aldrig tidigare varit i stan.

Så här fint var det dukat på Tychos uteservering.
Plötsligt blev klockan elva och Tycho stängde. Vad ska vi göra nu? undrade finnarna, så jag tog med dem till Oliver's, som inte stänger förrän halv tre. Där träffade jag en kvinna som var tre år äldre än jag och som tyckte att jag borde känna igen henne. Vi brukade ju träffas så ofta på John's. "Men jag har inte varit på John's sedan 80-talet," sa jag - men det var då hon menade. Hon hade tydligen längtat efter mig i tjugo år nu. Jag dansade med henne. Det var bara vi som dansade. Jag körde alla moves jag hade på repertoaren.
Plötsligt slog det mig att jag inte kunde krypa hem från Oliver's, utan var tvungen att åka tåg.

Det var inte så många som ville ta sista tåget från Landskrona.

Rent allmänt var det inte så många som ville åka söderut den här natten.

Av någon anledning var det byte i Lund. Det var inte så många som ville åka från Lund till Malmö heller. Och jag var mest glad att jag i ganska onyktert tillstånd lyckades byta tåg och komma rätt. Jag kunde ju hamnat i Eslöv.
Framme i Malmö gick jag förbi Max och köpte hamburgare till överpris, som jag tog med hem.
Dagen efter promenerade jag i Malmö, och då såg jag Kalle Lind komma cyklande. Jag hejade på honom. Han hejade tillbaka. Därefter slog det mig att jag faktiskt aldrig träffat Kalle Lind.

En film jag länge velat se #8

SCREAM, BLACULA, SCREAM (1973)

En film jag länge velat se - nej, nu ljuger jag. Den här har jag bara velat se några dagar, sedan jag såg BLACULA. Fast det är ju klart, några dagar är länge jämfört med ett par timmar. Jag ljög även i min recension av BLACULA, när jag skev att jag skulle leta reda på den här uppföljaren, eftersom jag redan letat upp den. Fast det lät väl bättre att skriva så. Huruvida en skriven text kan låta eller ej låter jag vara osagt.
Som jag skrev om BLACULA, slutade den med att vår svarte vampyr begick självmord genom att promenera ut i solskenet och lösas upp till ett rykande skelett. Hur skulle han kunna återkomma i den här uppföljaren som kom ett år senare? Tja, det var ju inga problem för Christopher Lee att återvända i Hammerfilmerna, trots att hans stoft ibland spreds för vinden. I SCREAM, BLACULA, SCREAM har man löst det hela med en voodooritual.
I en prolog som varar drygt nio minuter, utför en kille en utdragen voodooritual, men inget verkar hända. Han går in och sätter sig på sängkanten, men vem travar då in genom sovrumsdörren, om inte prins Mamuwalde (William Marshall igen), som återuppstått med slängkappa och allt. Prinsen biter genast voodookillen som blir vampyrslav. Den här killen är en riktig partysnubbe och ska senare bege sig ut på partaj, och klär upp sig i sin flådigaste och inte så diskreta svid, men när han ska spegla sig och kolla hur snajdig han ser ut, konstaterar han förgrymmat att han inte har någon spegelbild. Det är en av nackdelarna med att vara vampyr, säger Blacula, varpå killen surt utbrister "I don't mind bein' a vampire an' that shit, but this ain't hip, man!". Inte nog med det, Blacula förbjuder killen från att lämna huset, från och med nu är det han som bestämmer. Blacula, alltså. Killen blir lite putt.
Det hela handlar om några människor som ordnat en utställning med gamla afrikanska prylar, och när Blacula dyker upp och vet en massa om saker som är flera hundra år gamla, blir förstås alla imponerade. Men Blacula är mest intresserad av Pam Grier, som är något slags expert på voodoo. Han ska få henne att trolla bort vampyrförbannelsen. Men självklart kan han inte låta bli att vampyrisera folk till höger och vänster.
Filmens hjälte, som har en rejäl mikrofonfrisyr, börjar misstänka att en vampyr är i farten, och går genast till ett bibliotek där de har en hylla märkt "Occult", och där läser han alla böcker om vampyrer han kan hitta - fast han har förstås svårt att övertyga sheriffen Michael Conrad (javisst, han från SPANARNA PÅ HILL STREET - "Be careful out there"). Tills en polis kommer in och visar upp ett par foton som togs på bårhuset, där folk konkar omkring på osynliga lik. "Kan det vara fel på filmen?" undrar Conrad, men polisen är säker på att så inte är fallet.
Så, våra hjältar beväpnar sig med träpålar och tillsammans med ett gäng poliser beger de sig till Blaculas kåk, som nu är fullt av vampyrer, vilka alla verkar vara porösa, med tanke på hur lätt det är att sticka pålar i dem. Hjälten med mikrofonfrisyren hittar ett armborst han skjuter träpilar med, något jag hade tyckt varit skittufft om jag sett filmen som trettonåring. Av någon anledning ser vampyrerna ut som- och rör sig långsamt som zombies i den här filmen.
Samtidigt håller Blacula och Pam Grier på att utföra riter till vilda bongo-
trummor i ett rum i kåken. Det håller på att gå vägen, men då kommer hjältarna och avbryter det hela. Blacula blir sned och våldsam, så det blir till att sticka nålar i en Blaculadocka, och då vrider han sig av smärta, och så skriker han och bilden fryses, och så är det slut.
SCREAM, BLACULA, SCREAM är tyvärr betydligt sämre än originalfilmen. Jag hade förväntat mig mer upptåg i samma stil, och det är säkert vad upphovsmännen försökt bjuda på, men de har misslyckats på de flesta plan - för det här är en ganska tråkig film. Ingenting är lika coolt som i första filmen, allting känns billigare och handlingen är tunn och ointressant. Inte ens musiken håller måttet den här gången. Och vad är det får någon konstig titel? SCREAM, BLACULA, SCREAM? Varför ska Blacula skrika? Visst, han skriker på slutet, men annars är det väl snarare hans offer som skriker.
Det blev inga fler Blaculafilmer efter den här. Lite synd, för om de fortsatt hade de kanske fått till det igen.

fredag 26 juni 2009

Bio: Johan Falk - GSI: Gruppen För Särskilda Insatser

I annonserna för JOHAN FALK - GSI: GRUPPEN FÖR SÄRSKILDA INSATSER lanseras filmen som sommarens hårdaste actionfilm. Sommar, jag det stämmer ju onekligen. Film, visst är det en film. Men hård? Och action?
När Anders Nilssons NOLL TOLERANS kom, lanserades den som en actionfilm, och många kritiker omtalade den också som actionfilm. Men inte var väl det en actiofilm. Det var en vanlig, svensk snutfilm, aningen bättre än genomsnittet, men liknade mest en TV-film på stor duk. Därefter gick det utför; de två uppföljarna var riktigt dåliga. Och nu kommer det åter ett helt gäng filmer med Jakob Eklund som Johan Falk, varav GSI är den första, och det är fortfarande gamle Mats-Helge Olsson-medarbetaren Anders Nilsson som ligger bakom.
Filmen är inspirerad av verkliga händelser, de senaste veckorna har det ju stått en hel del i pressen om den där svenske agenten som arbetade under cover och som väl är mordhotad av de flesta. Johan Falk har fått nytt jobb, han ska bli en del av specialteamet Gruppen För Särskilda Insatser i Göteborg, och de är på jakt efter ett gäng som handlar med droger och rånar värdetransporter. I synnerhet är det en viss Frank Wagner man är efter, eftersom han sköt ihjäl en av medlemmarna i GSI. Det är bara det att Wagner jobbar för GSI, visar det sig, och han vill inget hellre än dra sig ur - han kan aldrig mer leva ett normalt liv. Han kommer att för alltid vara stämplad som grov brottsling.
Och nej, det här är inte bra. Estetiskt är GSI rätt vissen, det ser bara ut som en billig TV-deckare med väldigt rudimentära kameralösningar. Vidare är det både totalt spännings- och humorbefriat. Det här är lika mycket actionfilm som Wallander, det vill säga knappt alls. För att en film ska kallas actionfilm, måste fokus ligga på just action - våldsamma hjältar som gör tuffa saker och vapenfetischism. I scenen där polisen dödas, byggs det upp till en tuff shoot-out inne på hotell Gothia Towers. Det är bara det, att det liksom aldrig blir något av det. Det pangas litegrann, men det är rätt valhänt. Och slutuppgörelsen är närmast ett antiklimax - återigen byggs det upp till en rejäl eldstrid, med det hela är över på ett par sekunder.
Större delen av speltiden pratas det. Folk sitter ner och diskuterar och replikerna är ibland rätt illa skrivna. Det blir lite konstigt när det ska bli någon sorts drama. I synnerhet en scen är konstig; när Frank Wagner ska avslöja sig för Johan Falk och tar sig in i den senares hem. De sitter i en soffgrupp och pratar och pratar och Wagner berättar precis allt och pratar om att folk är ute efter honom, och sedan plötsligt bara går han, som om det inte var så farligt ändå.
Jakob Eklund är väl hyfsad, men han börjar se lite plufsig ut och ser mest ut att jobba i en heminredningsbutik, eller sälja mattor. Mikael Tornving är intressantare och borde fått vara hjälten istället.
Till skillnad från MAÑANA, som inte utnyttjade Malmö, är det dock väldigt mycket Göteborg i GSI. Det känns rätt trevligt att de rör sig i för mig ganska bekanta miljöer, och det var kul att få se Svenska Mässan på ett helt nytt sätt. Men ibland blir det nästan lite för mycket Göteborg. Ullevi dyker upp för jämnan. Det är som i amerikanska filmer om Paris, där Eiffeltornet syns från alla fönster. Det hålls till och med en begravning med Ullevi som fond.
Vill man vara snäll, och det vill man, kan betyget bli en tveksam tvåa.






(Biopremiär 26/6)

Bio: Transformers: De besegrades hämnd

Den första TRANSFORMERS-filmen tyckte jag var överraskande bra. Och kul. Jag kan inte påstå att jag kommer ihåg vad den handlade om, men underhållande var det. Och när jag såg den visste jag egentligen inte någonting alls om vad Transformers är, mer än leksaker, serietidningar och tecknade filmer. Jag är ju för gammal för förvandlingsrobotarna. Jag köpte ibland Transformers i julklapp och födelsedagspresent till min kusin, som är född i början av 80-talet, men jag tog aldrig reda på vad grejen gick ut på. Optimus Prime, vem är det? Men jag märker att de av mina kompisar som är mycket yngre än jag - de är förvisso inte så många - har en helt annan relation till Transformers och blir väldigt nostalgiska. Något som märktes när Fantastisk Filmfestival för två år sedan visade den tecknade långfilmen från 80-talet. Jag och min polare jag såg den med, var nästan dubbelt så gamla som resten av publiken, och vi begrep halvsju. Men vi skrattade hela tiden åt denna fullkomligt osebara film.
Men Michael Bays live action-film uppskattade jag alltså. Det kan jag dock inte säga om den här uppföljaren, som jag redan glömt vad den handlade om. Jag glömde faktiskt bort handlingen medan jag tittade. Men det är något om att unge hjälten Shia LaBoeuf ska börja på college och lämnar flickvännen Megan Fox hemma, och hans morsa får i sig kakor med hasch i och flippar ut på campus, och plötsligt visar det sig att köksutrustningen är robotar. Och så kommer det en massa onda robotar och Optimus Prime och de snälla robotarna behöver LaBoeuf igen, och de letar upp John Turturro och så far de till Egypten, och det blir ett stort krig mellan amerikanska soldater och robotar.
Vilka är de besegrade som hämnas? Originaltiteln är REVENGE OF THE FALLEN. The Fallen är namnet på den onda roboten. I den svenska texten heter han "Fallen". Alltså borde filmen heta FALLENS HÄMND på svenska. Men icke.
Två och en halv timme varar filmen och den slutar aldrig. Första halvtimmen är helt okej, och det förekommer en del hyfsat lyckade humorinslag. Därefter blir det bara jobbigt. Och liksom i den första filmen, har jag lite svårt att se vad som försiggår när robotarna förvandlas och slåss. Det är lite för mycket detaljer och ser bara rörigt ut.
Megan Fox har prytt en massa tidningar de senaste månaderna. Hon anses ju vara en fox. Fast jag tycker att det är lite för mycket porrstjärna över hennes look. Lite billig.
Leta upp och se om de gamla fina ROBOT JOX, ROBOT WARS och CRASH AND BURN istället om du vill ha lite jätterobotaction.
Hmm. Kort recension för att vara skriven av mig. Men jag kommer allvarligt talat inte på något mer att skriva om TRANSFORMERS 2.






(Biopremiär 24/6)

onsdag 24 juni 2009

Exklusivt för TOPPRAFFEL! om The Expendables!

Ännu en gång återkommer jag till THE EXPENDABLES, filmen som ju av allt att döma kan bli världens bästa film någonsin. Åtminstone för oss grabbar födda på 60-talet. Och om det inte kommer några andra filmer under 2010.
Som bekant står Sylvester Stallone för manus, regi och huvudroll. I övriga roller syns bland annat Jet Li, Jason Statham, Dolph Lundgren, Eric Roberts, Mickey Rourke - och sedan förekommer en rollfigur som går under namnet "the Brit". Och vem är denna engelsman? Jo, visst är det Gary Daniels.
Så här kommer en snabbrapport från Gary - direkt från inspelningen av THE EXPENDABLES:

I have been on this 3 months now, did 5 weeks in Brazil and have been here in New Orleans the rest of the time.
Sly needed actors that could do their own fighting and action without being doubled so I was recommeneded, I met with him and he offerered me the part.
Filming has been great for me, Sly just keeps adding scenes for me and making my role bigger and bigger.
Dolph's been cool, we wrap next week and my last scene is with him, Eric Roberts and Stone Cold Steve Austin. They are are great bunch of guys on this film, everyone is so cool.
I hope its gonna be a good film, its got a great cast and Sly is a good director, he is very inspirational to be around.

Men hur står det tills med Dwight Littles filmatisering av TV-spelet TEKKEN, då?

I am looking forward to TEKKEN, saw some edited footage and it looked great.



tisdag 23 juni 2009

En film jag länge velat se #7

BLACULA (1972)

Jag kan väl inte påstå att jag blev speciellt hooked på blaxploitation, något jag tog upp i min ledare till blaxploitationnumret av Magasin Defekt. Företeelsen var cool, men filmerna oftast inget vidare. Den typ av filmer man vill ska vara bra, men som i praktiken är rätt trista - även om det förstås finns undantag som COFFY, FOXY BROWN och TRUCK TURNER.
Skräckvarianten BLACULA lyckades jag dock aldrig se under mina mest intensiva kultfilmsjagarår. Förvisso letade jag inte aktivt, men ändå. Den här verkade betydligt mer intressant än andra blaxplorullar, kritiken av den var rätt bra och bilderna jag sett ur filmen såg ... intressanta ut. Eller snarare konstiga.
Nåja. Nu har jag sett den. Bättre sent än aldrig. Och jag måste tillstå att det var en angenäm upplevelse.
Filmen börjar i Transsylvanien på 1780-talet, dit den afrikanske prinsen med det hopplösa namnet Mamuwalde (William Marshall) och hans hustru Luva (kalaskexet Vonetta McGee) åkt för att göra affärer med greve Dracula, av alla människor. Efter en trevlig middag, visar det sig att greven inte alls förstår vad det är som är så dåligt med slaveri. Bråk uppstår och plötsligt stövlar det in några vampyrer med blågröna ansikten och gigantiska huggtänder. Dracula biter Mamuwalde, stoppar honom i en kista och säger "Du ska vara ... Blacula!".
Hopp till nutid - det vill säga 1972. Ett härligt fjolligt homosexuellt par, en svart och en vit man, besöker Draculas slott och upptäcker att där finns rum som stått låsta i 200 år. De tar sig in i ett av dessa rum, och vad hittar de där, om inte kistan Mamuwalde ligger och skräpar i. Denna kista släpar de med sig hem till New York, och när de håller på att packa upp grejor i en lagerlokal, öppnas plötsligt kistlocket, och ut far Blacula, som genast biter ihjäl bögarna. Av någon anledning har Blacula gigantiska ögonbryn och hårtofsar på kinderna när han är i vampyrtagen, men annars ser han ut som en svart playboy. Han bär fortfarande sina 1700-talskläder, men fråga mig inte varför en afrikansk prins bar kostym och slängkappa för 200 år sedan. Det var kanske en lokal sed i hans djungelby.
Blacula beger sig ut på stan och har inga problem att hitta begravningsentreprenören som tagit hand om bögarna. Där får han se den tjusiga Tina (McGee igen) och hennes sällskap; bland dem den handlingskraftige dr Gordon Thomas (Thalmus "Cool Breeze" Rasulala) som tycker att det är märkligt att liket i kistan är tömt på blod. Blacula är mest fascinerad av Tina, som är på pricken lik hans sedan länge döda hustru Luva, så han följer efter henne till en nattklubb. På klubben spelar ett svängigt band, och killen som står längst till höger ser ut som Harlems svar på Jon Skolmen. Blacula upvaktar Tina och de blir förälskade i varandra.
Men tro nu inte att vampyrprinsen kan låta bli att bita folk, nejdå, han har ihjäl folk till höger och vänster, och Gordon samarbetar med en polischef. Den svarte bögen försvinner plötsligt från kistan han legat i - något polischefen kommenterar med vad som måste vara en av filmhistoriens bästa repliker: "Who the hell wants a dead faggot?".
Gordon och polis-
chefen beväpnar sig med pålar och går ut på vampyr-
jakt, och i en fin scen omringas de av en hel hop vampyrer med blågröna ansikten, men våra hjältar kastar fotogenlampor på dem och eldar upp dem. På slutet jagar massor av poliser Blacula och i en eldstrid blir Tina dödligt sårad av misstag. Blacula blir så ledsen att han tar livet av sig genom att promenera ut i solskenet. Eftertexterna rullar över Blaculas rykande kvarlevor.
BLACULA må vara en väldigt camp tjoflöjtfilm med en lite fånig idé, men faktum är att det här nog är en av de bästa vampyrfilmer jag sett. Underhållningsvärdet är stort, musiken är tuff, och manuset är faktiskt ganska smart - bortsett från en del logiska detaljer (för att vara en kille som häckat i en kista i 200 år verkar prins Mamuwalde inte särdeles förvånad över att ingenting ser ut vare sig som Afrika eller Transsylvanien på 1780-talet). Det hela påminner faktiskt en hel del om TOMB OF DRACULA och Marvel Comics approach till saker: i en scen konfronteras Blacula med en kvinnlig taxichaffis, som mest undrar vad han är för någon konstig tjomme, och även på nattklubben tycker många att prinsen är one strange dude. Och det är väl så de flesta skulle reagera om det plötsligt dök upp en herre i slängkappa. Fast det är ju klart, på Science Fiction-bokhandeln i Malmö kan man ibland se folk som utan att skämmas går omkring iklädda kåpor och medeltidsdräkter. Sicka ena.
Denna AIP-produktion är även försedd med fullkomligt enastående animerade förtexter. Att Blacula dog på slutet hindrade honom inte från att nästa år återvända i SCREAM, BLACULA, SCREAM, vilken jag nu måste ta och leta upp.

Stora Uwe Boll-dagen

...Var visst igår, vilket jag missade att uppmärksamma. Det blir till att gå på kondis och köpa apfelstrudel i efterhand.
Men en som verkligen såg fram emot denna högtidsdag och firade med pompa och ståt, var min långhårige vän, filmpedagogen Tommy Lindholm, som skrev en ganska grundlig text om Uwe, vilken går att läsa HÄR.
Som synes reder han ut vissa av de grejor jag nosade på i min recension av POSTAL.
Jag konstaterar även att Tommy tydligen har sett fler Uwe Boll-filmer än jag och fördjupat sig i mannen. Hur ska vi tolka det? Vad sysslar de egentligen med på Malmö Högskola?

måndag 22 juni 2009

The Expendables: Gamla män gör så gott de kan

Förvisso har Stallone gått och fått ganska otäcka gammelmansarmar, men annars verkar detta bli världens hårdaste film. Och Dolphan har väl aldrig sett coolare ut. Hoppas att Stallone inte försökt sig på att stoppa in handling och sådant skit i manuset!












Stora födelsedags-dagen!

Idag går vi på kondis, beställer en bit budapeststubbe och hyllar Bruce Campbell (51) och Kris Kristofferson (73).
...Ja, och Meryl Streep, om du är lagd åt det hållet och gillar fisk.

Planet of the Vampire Women

Här är affischen till en film som håller på att spelas in just nu. Huruvida själva filmen blir något att ha eller inte kan jag inte uttala mig om, däremot är ju detta en synnerligen tjusig poster - ser nästan ut som något av Per Åhlin!




DVD: The Prodigy

DVD: THE PRODIGY (Njutafilms)

Det kom ett mail från Malmö Stadsbibliotek. En bok skulle lämnas tillbaka inom två dagar. Jaha. Och var fan hade jag lagt den? Jag letade och letade, och till slut hittade jag den. Men inte nog med det: under boken låg THE PRODIGY, som Njutafilms släppte i våras. Jag hade länge undrat vart mitt ex tog vägen. Jag minns att jag packade upp det, varpå det genast försvann. Men där låg minsann filmen, och jag passade genast på att se den.
THE PRODIGY (med tillägget "UNRATED" på omslaget) har ingenting med poporkestern med samma namn att göra. Detta är en låg-lågbudget-actionsnurra från independentfolk. När det gäller independent, lågbudget och action vet man sällan vad man kan förvänta sig. Jättar som Sony kan ju också få ur sig lågbudgetaction för runt en miljon dollar, men då är det oftast rutinerade proffs framför och bakom kameran. Action gjord för ett par hundra tusen eller mindre har en tendens att se lite taffligt ut. Till skillnad från skräck, kräver action oftast lite resurser. Och nej, jag tillhör de få som inte gillar Robert Rodriguez' EL MARIACHI. DESPERADO är fantastisk, men debutverket saknar tyngd.
Jag har ingen aning om vad THE PRODIGY, som är från 2005, hade i budget, men jag utgår från att det var en relativt minimal summa, och filmen ser ut att vara skjuten digitalt. Men! Filmen är ett perfekt exempel på att det går att göra riktigt fet action för en liten penning, bara man är begåvad nog.
Filmen handlar om en hitman som med sitt gangster-
gäng ska göra en knarkaffär med ett annat gäng. Uppgörelsen spårar ur. Inte nog med det - mitt under den våldsamma eldstriden som uppstår, dyker plötsligt en viss "Rains" upp. Denne maskerade man är en mytomspunnen lönnmördare som ingen har sett, därav smeknamnet "Claude Rains" - skådespelaren som var den osynlige mannen på 1930-talet. Och ja, visst låter det som ICHI THE KILLER. Rains går loss och köttar och slaktar, men vår hitman till hjälte lyckas till slut dränka honom i ett badkar. Eller lyckas han med det? Nej, tydligen inte - för inom kort är Rains tillbaka, och han verkar vara ute efter hitmannen.
THE PRODIGYs första minuter är lite trevande. En massa rätt osympatiska rollfigurer som gafflar utan att jag kopplar vad det är som försiggår. Men så plötsligt brakar alltså den första actionscenen igång, och den är minst sagt imponerande. Inga avancerade stunts och liknande, men väl en jävla massa eldkraft. Bra filmat, bra, snabba klipp, det är intensivt, superbrutalt och det varar länge. Så här skickliga actionscener ser man aldrig annars i den här typen av independentfilmer. Och övriga action- och våldsinslag håller samma klass.
Däremot haltar det en aning så fort det inte är action. Något som, till skillnad från fetaction, är vanligt i den här typen av independentfilm. En del av skådisarna är bra eller åtminstone helt okej, däribland huvudpersonen, medan några andra är mindre bra. Och filmmakarna verkar inte riktigt veta hur de ska filma dialogscener så att även de blir intressanta att titta på. Nej, dessa scener är inte direkt dåligt gjorda, men de är väldigt rudimentära jämfört röjarscenerna.
Jag känner mig lite osäker inför betygsättningen här. Någonstans vill jag gärna sätta en fyra. THE PRODIGY är en häftig film. Men samtidigt är den ibland lite för valhänt för att få ett så högt betyg. Så, tja, jag får nog nöja mig med att ställa fram tre syndiga dvärgar.






Tillägg ett par timmar senare: nu läste jag på IMDb att THE PRODIGY är skjuten på Super-16, vilket inte låter helt otroligt, men vissa klipp är så "skarpa" att jag kunde svära på att de var DV. Men vad som låter fullkomligt otroligt, är att budgeten uppskattas till $3200000. Det är ungefär vad en normalbudgeterad svensk biofilm kostar och mer än många "större" amerikanska direkt-på-DVD-filmer har i budget. Kan detta verkligen stämma? Jag menar, här finns inga namnkunniga skådisar och den är inte filmad på 35mm, vilket annars slukar pengar. Vart gick stålarna?
 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx