torsdag 29 oktober 2009

Bio: Capitalism: A Love Story

1995 såg jag CANADIAN BACON i Cannes. Filmen är Michael Moores första (och enda?) spelfilm, en komedi om hur USA startar krig mot Kanada (en handling som ju snoddes till SOUTH PARK-filmen). Moore själv introducerade filmen, som jag tyckte var rätt rolig. Då hade jag ingen aning om vem Michael Moore var.
Några år senare såg jag Moores första film ROGER OCH JAG (1989) på TV eller video, och 2002 kom BOWLING FOR COLUMBINE, en film jag tyckte var bra,
bortsett från slutscenerna där en svårt sjuk Charlton Heston utnyttjas. Detta beror förstås på att jag håller med Moore när det gäller USA:s konstiga inställning till vapen.
Men med FAHRENHEIT 9/11 var det inte kul längre. Nu var det alldeles för uppenbart att Michael Moore fejkar och har sig. Scenerna är arrangerade och regisserade, och filmerna är redigerade på ett sätt som gör att halvsanningar blir faktiska sanningar. Detta blev alltså extra tydligt i 9/11-filmen.
Jag vill nog inte kalla Moores filmer för dokumentärer. I och med att han hela tiden medverkar själv, själv intervjuar folk, själv agerar speaker, och hela tiden framför sina egna åsikter, är filmerna snarare propaganda. Om man håller med Moore tycker man säkert att han är jättebra - som i fallet med BOWLING - men om man inte gör det och/eller genomskådar honom och hans reportage, blir han irriterande och lite obehaglig. Om någon hade gjort en positiv film om Bush på samma sätt som Moore, hade filmen och regissören bränts på bål.
2007 års SICKO om den ameri-
kanska sjukvård-
en har jag inte sett, men väl nya verket CAPITALISM: A LOVE STORY. Filmen är ett slags fortsättning på ROGER OCH JAG, som handlade om General Motors. Återigen drabbas fattiga arbetarfamiljer av finanskrisen, av mäktiga företag, folk blir brutalt vräkta på löpande band, och slajmiga mäklare och andra med liknande yrken skor sig och lever gott på förlorarnas situation.

Tack vare att Moores teknik blev så uppenbar i FAHREN-
HEIT 9/11, satt jag hela tiden och ifrågasatte scenerna och situationerna i CAPITALISM. Kan detta verkligen stämma? Ljuger intervjuoffret? Har det kommit överens om vad som ska sägas? Är detta inspelat på plats, är det arrangerat? Hur kommer det sig att Moore är hemma hos en familj och filmar 30 dagar innan de ska vräkas, när sheriffen plötsligt stormar in för att omedelbart slänga ut dem?
Självklart är mycket av det som sägs och kommer fram i filmen sant. Men som sagt: jag liter inte på karln. Och även om han är en skickligt filmskapare och CAPITALISM är skickligt ihopsatt, kan jag inte sätta högre betyg än nedanstående. Är du en övervintrad proggare född på 1940-talet, eller tillhör alla dessa ungdomar som hatar USA eftersom det är trendigt att hata USA, lär du tycka filmen är jättebra. Själv är jag numera politiskt ambivalent, men jag är ingen socialist.






(Biopremiär 30/10)

2 kommentarer:

Niklas sa...

Håller med om väldigt mycket du skriver, Pidde. Gillade "Bowling for Columbine", men var lite skeptisk till "Fahrenheit 9/11". Jag är inte heller socialist, men efter att sett "Sicko" känns det bra mycket skönare att betala skatt. Å andra sidan, precis som du säger... kan man lita på MM?

Pidde Andersson sa...

En amerikansk bekant tyckte att mångmiljonären Moore kunde skänkt det filmen kostade att göra till de fattiga som medverkar i filmen.

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2008-2019