onsdag 2 september 2009

Bio: The September Issue

En och en halv timme avskyvärda människor. Det är den enkla sammanfattningen av den här dokumentären om Anna Wintour; chefredaktör för amerikanska Vogue, och kvinnan Meryl Strees rollfigur i DJÄVULEN BÄR PRADA är baserad på.
Visst är modevärlden en helt annan värld. Den känns som en annan planet. Visst har jag träffat många extrema människor i filmvärlden, men det här är flera snäpp värre.
Engelskfödda Wintour verkar vara i total avsaknad av empati, som en modebranschens version av brottslingen Charles Bronson (se recension här under någonstans). Hon ser ut som en bitch, beter sig som en bitch, och styr med järnhand. Jag blev förvånad när hennes dotter - som verkar fullt normal och trevlig - dök up och intervjuades. Vem fan vill idka älskog, än mindre skaffa barn, med Anna Wintour?
Wintours närmaste kvinna, fotografen Grace Coddington, som är "creative director" på Vogue och som känt Wintour sedan hon tillträdde, är betydligt vettigare och är tydligen den enda som vågar säga emot Wintour, och hon har sunda åsikter. Coddington började som modell en gång i tiden, men fick ansiktet förstört i en bilolycka. Efter otaliga plastikoperationer (hon ser fortfarande ut som om en häst sparkat henne i ansiktet) sadlade hon om till fotograf.
Männen runt Wintour är fullkomligt osannolika. De ser ut som parodier på homosexuella män. De är fjolligare än fjolligast. Gaultier, som dyker upp lite kort, ger nästan intryck av att vara straight.
...Okej, de män som sitter i styrelsen är inga fjollor. De ger snarare intryck av att vara stenhårda businessmän. På tidningen jobbar även en herre som ser precis ut som Lucio Fulci.
Dokumentären handlar om utgivningen av 2008 års septembernummer, septembernumret är visst varje års modebibel och ett projekt som påbörjas flera månader i förväg. Trots detta sitter Wintour och skakar ogillande åt bilder och inslag bara några dagar innan deadline. Flera grejor måste plåtas om från scratch. Personalen sliter sitt hår. Det hade varit roligt att få veta vad budgeten för det här 840-sidor tjocka numret låg på, med tanke på hur ambitiösa alla plåtningar världen över är - plåtningar varav många kasseras. 2007 sålde septembernumret i tretton miljoner exemplar! Hur det gick 2008 framgår inte.
Självklart är det här en intressant film. Det är intressant att få en inblick i hur de här människorna tänker och hur de skapar - till omslaget kombinerar de två nästan identiska porträtt på Sienna Miller; de vill behålla leendet från det ena och nacken från det andra.
Sedan undrar jag förstås var alla de här kläderna syns i realiteten. Det handlar sällan om kläder som bäres av kvinnor ens i Paris eller New York. Den stora majoriteten av de foton som förekommer ser mer ut som vacker, skicklig fotokonst än modebilder. Fast å andra sidan; jag är A) man och B) totalt ointresserad av kvinnokläder. Jag ser främst brudarna och deras ansikten, och inte vad de har på sig. Och hade en tjej dykt upp i en sådan här bäng kreation, hade jag antagligen skrattat.
...Och det hade varit roligt att veta vad Anna Wintour tycker om DJÄVULEN BÄR PRADA. Troligen vågade man inte fråga henne om detta.
Riktigt vad den här filmen ska upp på bio att göra vet jag inte; det ser inte ut som något annat än ett TV-program, och kommer säkerligen att funka bättre på en TV-skärm.
Och som sagt. Filmen är så full av avskyvärda människor, att jag får lust att kalla på Eli Roth som kan klubba ihjäl dem med sitt basebollträ.





(Biopremiär 4/9)

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2008-2019