Retro-DVD: Total Recall

RETRO-DVD: TOTAL RECALL (Universal) 

Arnold Schwarzenegger. Igen. RED HEAT häromdagen och nu TOTAL RECALL från 1990. En film jag aldrig skrivit om, eftersom den kom tre år innan jag började recensera film. Och nu ska det visst göras en remake på den. Remake? På TOTAL RECALL? 1: Filmen är alldeles för ny för en nyinspelning. 2: Man gör bara inte remakes på Schwarzeneggerfilmer. Det finns inte på kartan. Okej att göra en nya film om Conan, men det är ju en helt annan sak. Jösses, tänk om någon skulle få för sig att spela in COMMANDO på nytt? Fast det är klart – det har faktiskt redan gjorts. I Ryssland! Nej, jag skämtar inte.
 

Jag kommer ihåg en förmiddag 1990 när jag väcktes av P3 på klockradion och jag låg kvar i sängen och lyssnade på en recension av TOTAL RECALL. Fruntimret som recenserade sa något om att filmen förvisso har flera kvaliteter och intressanta tankegångar, men hon suckade även ”Men varför måste det vara så fruktansvärt våldsamt?”. Därför att det är en actionfilm av Paul Verhoeven med Arnold Schwarzenegger och inte en film för dig, kärringjävel! kände jag för att säga då – och det gör jag nog idag också. Dessutom var filmen ganska hårt censurklippt i Sverige, något tanten på P3 tydligen inte upptäckt. Bland annat hade man kapat scenen där Arnold håller upp ett lik som en mänsklig sköld. Detta innebar att det florerade en massa oklippta, suddiga piratkopior på filmen (jag hade en, jag är inte stolt) och det påstås att en var inspelad på en biograf i Göteborg, eftersom publiken tydligen skanderar ”Arnold! Arnold!” med göteborgsaccent under förtexterna.
 

TOTAL RECALL bygger på novellen (och inte romanen, som det står på DVD-omslagets baksida) ”We can remember it for you wholesale” av Philip K Dick, fast den har jag inte läst. 1981 eller ’82, under den tid jag började engagera mig inom science fiction-fandom, fick jag sista numret av fanzinet Göteborgs Fanveckliga (fast med annan, tillkrånglad stavning jag inte minns), en lunta på flera hundra sidor. Intressant nog är ett par av fanzinets skribenter fortfarande mina vänner; bland dem serietecknaren David Nessle och författaren och Sagan om ringen-översättaren Erik Andersson. Varför nämner jag denna tidning? Jo, Philip K Dick, som jag då aldrig hört talas om, hade nyligen dött och hyllades med en artikel och hans nuna fick pryda omslaget. Just denna artikel ledde till att jag läste en del Dick, ett par romaner och självklart ”Do androids dream of electric sheep?” som blev filmen BLADE RUNNER. Jag minns inte vad jag tyckte om Dick och jag har inte läst honom sedan dess. Däremot minns jag att min favoritförfattare av science fiction under mina tonår var Harry Harrison.
 Av någon anledning har jag en väldigt stark känsla av att Dicks novell inte har så mycket med Arnold Schwarzenegger att göra. Vår favoritösterrikare är Douglas Quaid som jobbar på ett bygge, är gift med Sharon Stone som ännu inte slagit igenom, och året är 2048. Quaid lider av hemska mardrömmar om en mörkhårig brud och en olycka på Mars.
 

Quaid bestämmer sig för att ta semester och i den här framtiden kan man gå till det fiffiga företaget Recall, som planterar in minnen av en höjdarsemester i hjärnan på en, så att man slipper resa. Quaid vill till Mars, men något går fel när minnena stoppas in. Plötsligt försöker hans fru döda honom och det dyker upp en massa andra slemma typer som vill ha ihjäl honom. Quaid klär ut sig till fet kvinna och flyr till Mars, där jakten på honom fortsätter. Här träffar han den mörka bruden från mardrömmarna (Rachel Ticotin) och hon ger honom genast på käften. För det visar sig att Quaid egentligen är en bov som fått minnet raderat. Men nu är han ju snäll. Han får trots sitt förflutna ihop det med bruden och lär känna en massa mutanter och en kvinna med tre bröst och en dvärg och en som har sin bror på magen, och han får flera tillfällen att fajtas med elake Richter (Michael Ironside) och dennes anhang. Quaid slår en yxa i skrevet på en kille, han får Richter att tappa båda armarna i en hissolycka och han borrar ihjäl en skurk medan han vrålar ”Screw you!”. Bra grejor. Vi får även se en visslande robot som kör taxi och en vacker scen där Arnold har en handduk lindad om huvudet och drar ut världens största sändare ur ena näsborren. Vissa kritiker hävdar att allt som händer i filmen efter att Quaid går till Recall är en dröm, men det står aldrig helt klart om så är fallet.
 

Fruntimret på P3 hade rätt i att TOTAL RECALL innehåller många intressanta tankegångar, men filmen har inte åldrats sådär jättebra. Framför allt är det Rob Bottins effekter som är rätt kackiga. Fast å andra sidan, de var rätt kackiga och allt annat än övertygande redan 1990. Det här är i övrigt fortfarande en väldigt underhållande, våldsam och blodig actionrulle, men jag irriterar mig för mycket på Bottins gummigubbar. Vidare har filmen ett pampigt soundtrack av Jerry Goldsmith (ibland märkligt likt ledmotivet till CONAN – BARBAREN) och så är Ronny Cox från ROBOCOP med, och det är ju bra.
 

Åren runt 1990 var Paul Verhoeven mitt uppe i smöret med rullar som ROCOCOP, den här och BASIC INSTINCT. Sedan gjorde han SHOWGIRLS och sedan dess har karriären inte gått lika bra.