MENINGEN MED LIVET. På DVD. Igen. Jag vet inte hur många gånger den här filmen från 1983 har släppts. Ibland som del av en Monty Python-box, ibland separat – som här. Jag vågar inte uttala mig om hur de olika utgåvorna skiljer sig åt, men på den här står det att den är ”omarbetad”, vad nu det innebär. Som bonus hittar vi en introduktion av Eric Idle, kommentarspår med filmens regissörer Terry Jones och Terry Gilliam, ljudspår för den som ser filmen ensam (väldigt kul idé), samt en Director’s Cut där extrascener stoppas in efter hand. Lite förvirring uppstår när det står ”Disc 1” på den enda skiva som finns i asken.
Självklart är jag gammal fan av MONTY PYTHONS FLYGANDE CIRKUS. Serien är fortfarande oöverträffad när det gäller sketchprogram för TV. Jag kan inte komma på någon annan serie som hållit i längden. LITTLE BRITAIN började ju bli lite tjatigt under andra säsongen, för att bli riktigt tjatigt under den tredje.
Däremot är jag inte odelat positiv till Monty Pythons långfilmer. Om vi bortser från deras första långfilm LIVET E PYTHON (AND NOW FOR SOMETHING COMPLETELY DIFFERENT), som bara består av nya versioner av TV-sketcherna, så är MONTY PYTHONS GALNA VÄRLD (det vill säga MONTY PYTHON AND THE HOLY GRAIL) inte bara deras bästa film, utan den film som är mest Monty Python. De flesta verkar ha LIFE OF BRIAN som favorit, men det är nog främst för att den är mest känd och innehåller ett par klassiska scener och låtar. HOLY GRAIL är roligare och mer anarkistisk.
MENINGEN MED LIVET är Pythongängets sista produktion med samtliga originalmedlemmar. Filmen tävlade i Cannes och gick tammefan och vann – och detta säger väl en del om vad det här är. Filmen är nämligen alldeles för splittrad och ibland nästan lite pretentiös. Allting är lite för genomtänkt och genomarbetat, i synnerhet om man jämför med de tidigaste filmerna, där det mest känns som om de apat sig spontant framför kameran med en ganska minimal budget.
Självklart är det här inte dåligt. Terry Gilliams lilla förfilm om kontorsslavarna som gör uppror är nog det bästa Gilliam någonsin gjort. Musikalinslaget om katoliker och spermier är genialiskt. Den smällfete restauranggästen som spyr i en hink och sedan exploderar tyckte mina föräldrar inte alls var roligt när jag visade filmen för dem för tjugo år sedan – men det ÄR ju väldigt kul. Däremot har jag aldrig riktigt gillat scenen där John Cleese håller lektion i sexualkunskap.
…Men ibland blir det lite segt och överlastat. Spontaniteten är borta. Fast det är ju sådant som går hem i Cannes.
Det senaste decenniet har de överlevande Pythonmedlemmarna gjort åtminstone ett försök med nyinspelade sketcher för TV – och det var direkt pinsamt. De kändes som ett gäng desperata gubbar som tappat handlaget. Ungefär som den gången Peter Dalle fick upp Hasse Alfredson på en scen för att göra ett slags ny variant av Lindeman, och Hasse mest var gammal och trött. Och Dalle är ju varken någon Tage Danielsson eller Lasse O’Månsson. Det blev rätt genant.
…Nu när jag letade upp en omslagsbild till den här recensionen, konstaterade jag att filmen släppts både som enkel och dubbeldisc – varav jag fick den förstnämnda. De har helt enkelt bara plockat bort den andra skivan. Därför står det ”Disc 1” på den som finns i asken.
.jpg)
TOPPRAFFEL! 