DVD: Push

Här har vi en superhjältefilm med Chris Evans (Flamman i Fantastiska Fyran) och Dakota Fanning, som dumpas direkt på DVD i Sverige. Och det finns en orsak till detta.
Fast superhjälte och superhjälte; visst handlar filmen om folk med superkrafter, men inte om folk som åtar sig att vara hjältar, maskerar sig, är ute på äventyr och annat som hör superhjältegenren till. Trenden med superhjältar i ”vanliga kläder”, som jag gissar började med TV-serien SMALLVILLE, har inneburit att nästan vad som helst kan klassas som superhjältefilm. Ser man på detta sätt, blir ju MATRIX en superhjältefilm. Och några gränser måste allt sättas upp.
Enligt DVD-omslaget (som har ordet ”superheroes” på framsidan) är PUSH en ”actionfylld blandning av X-MEN och TV-serien HEROES” – och jo, det stämmer väl. Åtminstone vad gäller HEROES. HEROES är en TV-serie om vilken jag inte riktigt vet vad jag ska tycka. Det största problemet med den, är att den har alldeles för många huvudpersoner parallellhandlingar, varav en del är långt ifrån lika intressanta som andra. Det hade räckt med två-tre huvudstories, en av dessa självklart involverande den lustige japanen. Ja, och hejaklacksbruden, eftersom hon är rätt söt.
Ett annat problem med HEROES är att det är mer science fiction-drama än superhjälteäventyr, ett tredje är att serien med tiden blev alldeles för förvirrad. Jag vill ha mina superhjältar självklara. Idag verkar serieförlagen ha svårt att skapa nya superhjältar. Det har de förvisso haft i årtionden nu. Alla bra, självklara, uppenbara superkrafter är slut, liksom lämpliga dräkter. Därför har hjältarna idag extremt konstiga, obegripliga krafter och krångliga dräkter.
PUSH känns som att hoppa in mitt i HEROES utan att man sett de första avsnitten. Under förtexterna förklarar en berättarröst filmens förutsättningar – bara det är ett illavarslande tecken. Filmen kommer alltså inte att på ett naturligt sätt visa upp vad det går ut på. Nåja, det finns tydligen olika grupper av folk med superkrafter, bland annat en som kallas pushers, och sedan andra världskriget har hemliga organisationer i olika länder försökt skapa supervapen med hjälp av dessa supermänniskor.
Nu introduceras vi för Nick (Evans), som bor i Hongkong – fast det tog halva filmen innan jag fattade att det utspelas där; jag trodde de var i Chinatown i Los Angeles. Hans kraft är att han viftar med handen, så svävar saker, han stänger dörrar och han kan få pickadollor att flyga runt. Det dyker upp folk som vill döda honom, först två vita killar, den enes superkraft verkar vara att han kan lukta på tandborstar. Sedan kommer det några onda kineser, den ene har en stor mun och kan skrika så att fiskar exploderar.
Så dyker trettonåriga Cassie (Fanning) upp och ska hjälpa Nick. Hon kan rita saker som händer i framtiden. En annan som dyker upp är Nicks gamla flickvän (Camilla Belle), vars kraft är att hon kan … äh, jag fattade inte riktigt, men hon får folk att göra som hon vill. Och hela tiden har de den illasinnade Carver (Djimon Hounsou) efter sig.
Ärligt talat: jag fattade ingenting. Förvisso var det varmt och kvalmigt, jag hade fönstren öppna och eftersom jag bor i centrala Malmö på en kraftigt trafikerad gata, var trafikbullret störande – men ändå. Jag orkade inte följa med i storyn. Antingen var den alldeles för invecklad – eller extremt simpel, men berättad på svårast möjliga sätt.
Men rollfigurerna kan inte precis anklagas för att engagera. Inga får ordentliga presentationer, inga har tillräckligt med personlighet för att presentation ska kunna uteslutas. Chris Evans är en rätt blek hjälte. Speciellt sympatiska är de inte heller. Men specialeffekter och action, då? Njä… Sådant är det inte heller mycket av. Det är mest en massa prat och jag bryr mig inte. PUSH är seg och känns som ett sammandrag av en TV-serie ingen tittade på.
Dakota Fanning är lite intressant i PUSH. Jag har alltid haft svårt för denna lillgamla barnskådis. Jag vill minnas att jag flera gånger misstänkt att hon egentligen är en 47-årig dvärg. I den här filmen är hon lite against character; hon har hunnit bli lite äldre och ska föreställa
tretton (men hon fyllde femton i år), och hon klär och beter sig lite punkigt – och allvarligt talat hade jag inte känt igen henne om jag inte vetat att det var hon. Hon har gått in i en märklig fas utseendemässigt. Hon ser ut både som en liten flicka och en gammal tant (och vaffan, har hon inga tänder?!). Jag undrar hur hon kommer att utvecklas – utseendemässigt, alltså. Ska hon bli som Drew Barrymoore, som gick från näpen liten flicka till att mest se ut som Kikki Danielsson och kännas malplacerad som sexobjekt i vissa filmer? Eller kommer hon att likt Melissa Gilbert gå från att vara en ful, irriterande unge till att bli vacker fotomodell?
Ja ja.
Filmfotografen på denna sömniga film har det passande namnet Peter Sova. Killen med titeln Hong Kong Stunt Coordinator går under det tjusiga namnet Alien Sit.