söndag 28 juni 2009

Resereportage från Landskrona

Solen sken och jag tänkte, äh, vaffan, jag tar semester! Jag reser bort! Och vart åker man lämpligast en torsdag i juni? Jo, självklart åker man till Landskrona. Det var ju inte i jons jag var där. Vad har hänt med staden på sistone? Har det hänt något?
Jag forcerade mig fram genom ett Malmö fullt av folk som vällde fram överallt, äntrade ett tåg till Landskrona, och kom fram en halvtimme senare. Jag hoppade på bussen, som passerade ett hus i vilket jag faktiskt bodde tretton år. Det såg riktigt förfallet ut. Därefter radade mindre imponerande företeelser upp sig - främst tomma skyltfönster. Ännu fler butiker hade slagit igen. Videomix' förra butik står fortfarande tom efter ett par år. Hoppade av bussen vid det ganska folktomma Rådhustorget, och noterade fler tomma skyltfönster på rad på Storgatan, och crêpesrestaurangen som öppnade förra året och som det stod en del om i lokalpressen, och som jag aldrig besökte eftersom jag ju inte bodde i stan, hade blivit ett asiatiskt ställe. Därinne satt några tjocka kvinnor i misslyckade frisyrer.
Nä, dags att dricka öl.

Vissa saker förändrar sig inte. På Annapos satt som vanligt Ronny. Den stora skillnaden var dock att han övergått till att dricka rödvin istället för ställets starkaste flasköl. Där satt även en kvinna som blev fullare och fullare och till slut skällde ut personalen eftersom hennes biff var torr. "Ni kan inte laga mat på det här stället!" skrek hon. Fast hon går dit varje dag ändå.

Pizzabagaren brydde sig inte nämnvärt.
På bardisken hittade jag ett glassigt magasin om Landskrona. Påkostat och dant. I det läste jag att Lasse Flinckman ska öppna café på Citadellet i sommar.
Min kompis Göteborgaren körde förbi och pratade en stund.

Efter att ha fått i mig fyra höghus Falcon och ett par glas vin, samt blivit utskälld av den fulla kvinnan som helt omotiverat skrek att jag är ett jävla rikemansbarn (?!), kände jag hungern sätta in. China Palace om hörnet lät bra. Det har ju funnits i alla tider i samma lokal. Lokalen är så gammal att ljusskylten "Restaurang" är den som fanns när det var Domus' restaurang. Skylten är i Domus' gamla typsnitt. Från 70-, om inte 60-talet.
Därinne var det sig likt, bortsett att det inte spelades någon musik. "Vill du höra musik?" frågade den unga kinesiska servitrisen när jag påpekade detta. Nej, det ville jag verkligen inte. De har alltid spelat samma enerverande kinesiska skiva. "Jasså, du var hungrig och åkte till Landskrona?" frågade servitrisen.

Som vanligt tog jag kycklingsoppan till förrätt. Jag har hört en del elaka saker om hanteringen av deras soppor, men det sket jag i. Jag passade även på att ösa i sådan där röd, stark gegga i soppan. Den blev stark så in i helvete och jag började svettas. Servitrisen fnissade.

Till huvudrätt beställde jag in klassikern de skyltat om i fönstret i hur många år som helst. Kycklingfilé med pommes och béarnaisesås. För några år sedan frågade ung tonårskille som jobbade extra på China Palace varför jag gick på en kinesisk restaurang och beställde kyckling med pommes. Antagligen för att jag tycker att alla deras andra rätter smakar precis likadant oavsett vad det är. Fast jag gav kycklinganrättningen en kinesisk touch genom att klicka röd, stark gegga på pommesen.

Utsikten från China Palace var lika förtjusande som vanligt.
När jag gick på toa, trillade mobilen ur fickan och höll på att fara i WC-stolen.

Vad kunde tänkas att det visades på Maxim, Landskronas enda kvarvarande biograf? Inte helt överraskande TRANSFORMERS och JOHAN FALK. Jag knackade på och fick veta att Nisse inte jobbade kvar. Fast han brukade ändå alltid föredra stumfilm.

Bakom dessa rutor satt en gång i tiden lobbykort för spaghettiwesterns, biljaktsfilmer, och ibland inga foton alls, men väl lappar på vilka det stod "Pga filmens sexigt porriga karaktär kan inga bilder visas". Som tioåring kunde jag knappt vänta tills jag skulle bli femton och kunna gå på dessa filmer.

Jag törstade igen och gick in på Speaker's Corner. Uteserveringen var full av främst medelålders människor - därinne var det helt tomt. Det var bara jag. Jag drack en öl, läste Landskrona Posten och pratade med servitrisen, som varit min elev när hon gick på lågstadiet. Jag saknar Speaker's eminenta whiskysortiment.

Hm. Det var inte så många som kände för att flanera i centrum denna torsdagskväll.

Jag gick in på Tycho Brahe, där jag hamnade vid bestickkorgarna. "Jasså, där sitter du i bestickkorgarna," sa en ung bartender jag aldrig sett där tidigare.

På Tycho träffade jag två glada finnar från Vasa. De talade inte finska, vilket ju är rätt intressant. Däremot var den långhårige av dem övertygad om att han pratade stockholmska. Självklart lät han mer som ett finlandssvenskt barnprogram från 70-talet. På den tiden visades många finlandssvenska barnprogram. Jag var lite rätt för dessa program.
De två finnarna var varvsarbetare och hade precis anlänt till Landskrona för ett jobb. De hade aldrig tidigare varit i stan.

Så här fint var det dukat på Tychos uteservering.
Plötsligt blev klockan elva och Tycho stängde. Vad ska vi göra nu? undrade finnarna, så jag tog med dem till Oliver's, som inte stänger förrän halv tre. Där träffade jag en kvinna som var tre år äldre än jag och som tyckte att jag borde känna igen henne. Vi brukade ju träffas så ofta på John's. "Men jag har inte varit på John's sedan 80-talet," sa jag - men det var då hon menade. Hon hade tydligen längtat efter mig i tjugo år nu. Jag dansade med henne. Det var bara vi som dansade. Jag körde alla moves jag hade på repertoaren.
Plötsligt slog det mig att jag inte kunde krypa hem från Oliver's, utan var tvungen att åka tåg.

Det var inte så många som ville ta sista tåget från Landskrona.

Rent allmänt var det inte så många som ville åka söderut den här natten.

Av någon anledning var det byte i Lund. Det var inte så många som ville åka från Lund till Malmö heller. Och jag var mest glad att jag i ganska onyktert tillstånd lyckades byta tåg och komma rätt. Jag kunde ju hamnat i Eslöv.
Framme i Malmö gick jag förbi Max och köpte hamburgare till överpris, som jag tog med hem.
Dagen efter promenerade jag i Malmö, och då såg jag Kalle Lind komma cyklande. Jag hejade på honom. Han hejade tillbaka. Därefter slog det mig att jag faktiskt aldrig träffat Kalle Lind.

5 kommentarer:

johan sa...

Svensk vardagsrealism i sin renaste form :)

Pidde Andersson sa...

Magasin som Vagabond, Res och Allt om resor kan slänga sig i väggen! Ska kanske döpa om bloggen till Globetrotter och bara åka Pågatåg till olika ställen?

Thomas sa...

Såna här inslag borde det vara mer av i TV4:s usla reseprogram...

Kalle Lind sa...

Jag kände precis samma sak. Jag hade bråttom som en dåre men övervägde att tvärbromsa och snicksnacka när det plötsligt slog mej: jag har ju aldrig träffat karln.

Pidde Andersson sa...

Det får vi väl råda bot på någon dag. Gå ut och dricka kaffe och äta småkakor.
Men om inte annat syns vi väl på Bokmässan. Det är ju inte långt kvar.

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2008-2019