fredag 20 september 2019

Bio: Rambo: Last Blood

Foton copyright (c) Noble Entertainment

När Charles Bronson var i 60-årsåldern kallades han "våldsfarfar" i tidningen Scandinavian Film & Video. År 2019 är Sylvester Stallone 73 - och här kan vi verkligen prata om våldsfarfar.

Det var ungefär när Bronson var i 60-årsåldern vi första gången fick se John Rambo på stor duk. Året var 1982, Stallone var 36, och filmen hette förstås FIRST BLOOD. Jag var fjorton år när jag såg FIRST BLOOD på Imperial i Landskrona. Jag tyckte antagligen att FIRST BLOOD var det tuffaste jag någonsin sett, men konkurrensen var hård 1982.

Kort därpå upptäckte jag att FIRST BLOOD bygger på en roman från 1972 av David Morrell - och minsann, det var ju Bra Böcker-boken "Tvekampen", som stått på mina föräldrars bokhylla sedan jag var liten glytt - som barn hade jag fascinerats av den stiliserade dödskallen på omslaget. Som tonåring läste jag boken, och tyckte att den var ohyggligt bra - och jag blev lite konfunderad när Rambo dog på slutet. I filmen överlevde han ju.


I boken saknar Rambo även förnamn. I förordet till en nyutgåva skriver Morrell att det var Hollywood som döpte honom till John, eftersom man skulle associera till "When Johnny comes marching home". Efternamnet Rambo tog Morrell från Rimbaud, av alla människor, och äpplesorten Rambo, som framodlats av en kille från Ramberget i Göteborg som utvandrade till Amerika och tog sig namnet Rambo.

FIRST BLOOD var en förhållandevis realistisk film. Vietnamveteranen John Rambo lider av PTSD och jagas ut i skogen av polisen, som inte gillar lösdrivare. Rambo, som tränats till en dödsmaskin oförmögen att stänga av sin mördarinstinkt, försöker överleva och slår tillbaka. Det här är en riktigt bra film.

Det var dock först med RAMBO: FIRST BLOOD PART II, 1985, som Rambogestalten blev den populärkulturella figur vi är bekanta med idag. Rambo har förvandlats till en närmast övermänsklig krigsmaskin, som med sin pilbåge skickas till Vietnam för att hämta hem kvarglömda amerikanska krigsfångar. När RAMBO II kom blev den extremt omdiskuterad, den ansågs vara en kraftigt politisk film, Reagan använde sig av Rambo i sina kampanjer. Rambo pangade ryssar och vietnameser hej vilt. Den var urtypen för en reaktionär film. Enligt filmmanusförfattaren Josh Olson (A HISTORY OF VIOLENCE) var dock filmen antagligen inte tänkt att tas på allvar. 34 år senare är det det svårt att ta RAMBO II på allvar.

En film det är ännu svårare att ta på allvar, är den rätt konstiga RAMBO III från 1988, en film som drabbades av en rad problem under inspelningen. Här ska Rambo befria sin vän överste Trautman, som tagits till fånga av lea ryssar i öknen. Det bär sig inte bättre än att Rambo hjälper talibaner (!) i kampen mot ryssarna. Här är Rambo om möjligt ännu mer överdrivet orealistisk och serietidningsartad - om jag, i egenskap av serieförfattare, tillåts använda denna för mitt skrå nedsättande liknelse.

När Rambo 2008 återvände i en fjärde  film, gjorde han det med besked. Filmen, som bara heter RAMBO (eller JOHN RAMBO i vissa länder), är en gravallvarlig historia, där man försökt göra Rambo till en betydligt mer realistisk gestalt. Han är en sorgsen man som insett att det enda han kan är att döda. Han vill hålla sig för sig själv, men han tvingas åka till Burma, där han slaktar hundratals onda soldater. RAMBO från 2008 är en av de våldsammaste och blodigaste filmer som någonsin gjorts. Filmen slutar med att han åker hem till farsan i Arizona.


Den nya RAMBO: LAST BLOOD är regisserad av Adrian Grünberg, som gjorde GET THE GRINGO. Rambo knaprar mediciner och föder upp hästar på sin ranch i Arizona. Hans hobby verkar vara att gräva tunnlar under ranchen - nej, det kommer ju inte som en överraskning att han får användning av dessa tunnlar vad det lider. Rambo är trött och sorgsen, men han älskar sin tonåriga niece Gabrielle (Yvette Monreal) som vore hon hans dotter. Gabrielle vill åka till Mexiko för att leta upp sin far, som övergav henne när hon var liten. Rambo säger nej, det är en dum idé, för det finns gott om onda män därute, i synnerhet i Mexiko, men inte fan lyssnar Gabrielle med det örat, så hon åker till Mexiko.

Innan man hunnit säga "Gabrielle drogas och kidnappas av en grym mexikansk kartell", har Gabrielle drogats och kidnappats av en grym mexikansk kartell, och förpassats till en smutsig bordell. Rambo får reda på detta, stoppar på sig kniven, och åker till Mexiko.

Det går inte så bra för Rambo till en början. Han åker på rejält med stryk, men eftersom de grymma gangstrarna även är korkade, låter de Rambo leva. Paz Vega spelar en journalist som hjälper Rambo att komma på benen igen. Rambo beslutar sig för att ta kål på hela kartellen så att blodet sprutar.

RAMBO: LAST BLOOD är den svagaste av Rambofilmerna. Storyn är lite väl simpel, och den är rätt småskalig jämfört med de tidigare, bombastiska filmerna. Jag minns att jag för sådär tjugo-trettio år sedan läste något om att Stallone planerade att göra en film där Rambo letar efter sin kidnappade dotter. Det dröjde alltså till 2019 innan en liknande story blev film.

När det började dyka upp bilder ur filmen med Rambo iförd cowboyhatt till häst, gissade jag att Stallone gjort ett slags westernfilm om Rambo - vilket skulle varit perfekt. Pampiga westernlandskap efter de tidigare filmernas djungel- och ökenmiljöer. Men så blev det inte. Bulgarien agerar stand-in för Mexiko, och filmen utspelas i några mexikanska byggnader, och på Rambos ranch.

Den här gången är Rambo något av The Punisher, eller Mack Bolan. Han är ute efter hämnd och utplånar knarkmaffian. Det skulle nästan kunna vara vilken actionfilm som helst, Rambo skulle nästan kunna vara vilken actionhjälte som helst - om det inte vore för den genuina sorgsenhet Stallone utstrålar i rollen. Säga vad man vill om Rambo, men Sylvester Stallone är övertygande som en dödsmaskin som reducerats till ett skal.

Paz Vegas rollfigur är lite märklig, hon har inte mycket att göra i filmen, och försvinner ur handlingen. LAST BLOOD är bara 89 minuter inklusive väääldigt långa eftertexter, så det är möjligt att många av Paz Vegas' scener klippts bort.

Men nu spelar ju ofta en tunn handling ingen roll när det handlar om actionfilmer. Det är action vi vill ha. Levererar LAST BLOOD på den fronten? Ja, jösses, pojkar och flickor. Slutuppgörelsen i RAMBO: LAST BLOOD är antagligen det hårdaste jag någonsin sett. Jävlar, vad hårt det är! Brutalt, sadistiskt, och extremt blodigt. Varför skjuta sin fiende med ett skott när man kan halshugga honom? Eller skiva huvudet? Slemma mexikanska skurkar skjuts, knivhuggs, sprängs, spetsas på hötjugor, de delas på längden och tvären, kroppsdelar och organ far all världens väg, Rambo spelar The Doors och säger att han ska slita hjärtat ur bröstet på ligans ledare. Det här är action endast för härdade - eller som en farbror sa efter pressvisningen: "Var det inte lite övervåld?".


LAST BLOOD har anklagats för att vara rasistisk; alla mexikaner är onda, grymma, kriminella, och gärna även fula och svettiga. Och visst är det så. Precis som alla vietnameser, ryssar och burmeser i de tidigare filmerna - för att inte tala om alla bleka, rödlätta poliser i FIRST BLOOD. Men det hade ju inte blivit någon film om skurkarna vore alldagliga och nyduschade - mexikaner eller ej.

Adrian Grünberg har alltså gjort en ganska generisk slentrianactionfilm, som räddas av fläskig fetaction, och av Stallones närvaro. Men jag tittar hellre på sådant här, än på den typ av polerad PG-13-action som är vanligast nuförtiden.

Jerry Goldsmiths excellenta ledmotiv återanvänds av Brian Tyler på soundtracket. Under eftertexterna visas klipp ur de tidigare filmerna. Fillmen är postproducerad i Göteborg, och både Film i västs logotype och Peter Possnes namn syns i eftertexterna, vilket känns lite surrealistiskt.

Sylvester Stallone lär visst snart återkomma i THE EXPENDABLES 4, och häromdagen kunde man läsa att han planerar uppföljare till både COBRA och TANGO & CASH.

Själv hoppas jag på att Mark Gregory återkommer i en THUNDER 4. THUNDER-filmerna var ett italienskt Ramboplagiat.

 

 





(Biopremiär 20/9)

torsdag 19 september 2019

Bio: Ad Astra

Foton copyright (c) 20th Century Fox

AD ASTRA. Det låter som ett läkemedelsföretag. "Var jobbar du någonstans nuförtiden?" - "Jag har fått nytt jobb på Ad Astra i Lund".

Men det är det inte, nej, AD ASTRA - mot stjärnorna - är en ny film av James Gray, som gjorde THE YARDS och WE OWN THE NIGHT. Producent är Brad Pitt, som även innehar huvudrollen som astronauten Roy McBride.

Främst av allt är AD ASTRA en av de tråkigaste filmer jag någonsin sett. Filmen är ett uthållighetstest enbart för extrema självplågare. Det här är så vansinnigt jävla skittråkigt att jag fick sitta och örfila mig själv under speltiden för att kvickna till, och jag tittade på klockan oavbrutet.

Det är några år in i framtiden, och Roy McBride utses för att skickas ut i rymden, där han ska leta upp en försvunnen rymdstation. Ombord på stationen finns Roys farsa Clifford (Tommy Lee Jones), man man trott dog ett par decennier tidigare, men som verkar vara vid liv - och besvärlig. Roy måste hämta hem farsgubben.


Till en början har Roy Donald Sutherland med sig på resan, men han blir kass redan närde kommit till Månen, och Roy ska vidare till Mars. Sedan blir besättningen ombord på raketen till Mars lite snea på Roy, så tumult utbryter och alla dör utom Roy, som fortsätter ensam. Fast ibland tänker han på sin fru, som spelas av Liv Tyler i ett par scener.

AD ASTRA känns som en film gjord av en jävligt pretentiös gymnasieelev. Bilderna är fantastiskt flotta och maffiga; rymdskepp och astronauter och grejor, det är pampigt och svindlande. Men i övrigt är det är så pretentiöst att det blir parodiskt och löjeväckande. Filmen är låtsasdjup. Brad Pitt agerar berättarröst, hans medvetandeflöde halvviskas fram. Ibland tittar Liv Tyler in i kameran och viskar någonting. Ibland får vi se minnesbilder på Brad Pitt och Liv Tyler där de håller om varandra, eller står i ett landskap med utslagna armar. Filmens tempo är så långsam att filmen kan misstas för att vara död.

... Men värst av allt är musiken. En konstant ljudmassa som låter som elektronisk avslappningsmusik. Som om vi hamnat på en tvåtimmars rymdkurs i yoga. Rymdyoga. Även under filmens två konstiga actionscener, varav den första - i vilken de överfalls av pirater på månen - är obegriplig, spelas seg avslappningsmusik.


Filmen handlar om livet, döden, eventuellt utomjordiskt liv, mänsklighetens överlevnad, och kosmos. Men för min del handlade filmjäveln mest om att den skulle ta slut, så att jag kunde släppas ut ur salongen, gå på dass, och åka hem.

Jag skulle vilja släppa ner AD ASTRA i Rambos underjordiska tunnlar, så att Rambo kan sätta en skarpslipad högaffel i den.

 

 







(Biopremiär 20/9)

onsdag 4 september 2019

Bio: Det: Kapitel 2

Foton copyright (c) SF Studios
Hur många romaner som bara har två kapitel har du läst? Om en bok är väldigt tjock, kan författaren välja att dela in den i två eller fler delar, och därefter dela in varje del i ett flertal kortare kapitel.
Om en bok är väldigt tunn, kan författaren dela in den i två delar, och strunta i kapitel. Del ett och del två ser bättre ut än kapitel ett, kapitel två, och sedan slut.
Del två av filmatiseringen av Stephen Kings "Det" har fått underrubriken "Kapitel 2". Den första delen hade ingen underrubrik alls. Vad var det för fel på att kalla filmen "Del två"? Boken består inte av två kapitel på 500 sidor vardera. Och historien slutar här, det blir inte fler kapitel - till skillnad från John Wick-serien, där uppföljarna också kallas kapitel, men som hittills är tre, och fler filmer lär komma.
Det här är sådant jag sitter och funderar på en regnig onsdagseftermiddag.
Okej, DET: KAPITEL 2, i regi av Andy Muschietti, som även stod för den första filmen. Jag tyckte att 2017 års DET var rätt bra. Filmen var inte speciellt otäck, men den var en trevlig och nostalgisk barndomsskildring från 1980-talet. Filmen var även lite intressant, eftersom de vuxna, och vuxenvärlden, var betydligt mer skrämmande än filmens monster; den barnätande demonen Pennywise the Dancing Clown (Bill Skarsgård).
Pennywise dyker upp i den lilla staden Derry i Maine vart 27 år för att leva jävel, och nu har det gått 27 år sedan den förra filmen. Det är 2016 och barnen från den första filmen är vuxna. Mike Hanlon (Isaiah Mustafa) är den ende som bor kvar i Derry, och när barn börjar försvinna förstår han att Pennywise är tillbaka - så det är dags att sammankalla gänget The Losers, som på 80-talet svor att bekämpa den illasinnade clownen.
Skottlands svar på Björn Kjellman, det vill säga James McAvoy, spelar Bill Denbrough som vuxen. Han är numera en författare som är ökänd för sina dåliga slut. Jessica Chastain spelar Beverly som vuxen, hon är gift med en rik skitstövel som misshandlar henne. Richie (Bill Hader) har vuxit upp till en högljudd, vulgär ståupp-komiker. Den mobbade tjockisen Ben är numera en smal hunk och görs av Jay Ryan. Hypokondrikern Eddie spelas av James Ransone. Stan Uris (Andy Bean) medverkar knappt alls.
Det mest förvånande med DET: KAPITEL 2 är att den är oerhört mycket sämre än den första filmen. Filmen håller på i två timmar och 49 minuter - nej, jag skojar inte. Och det händer inte speciellt mycket. Jag gissar att den vansinnigt trista slutuppgörelsen med Pennywise pågår i minst 45 minuter, den slutar aldrig.
Filmen börjar dock bra. Ett homosexuellt par råkar ut för ett brutalt gäng på ett nöjesfält i Derry. Paret misshandlas, en av dem kastas i floden, och då dyker oväntat Pennywise upp och sätter tänderna i killen. Detta är en mycket stark och våldsam inledning. Men! Inga av de inblandade i denna prolog återkommer senare i filmen! Vilka var gänget? Hur gick det för killen som överlevde?
Ofta är det svårt att köpa att de vuxna skådespelarna ska gestalta samma rollfigurer som de i del ett. Barnen i den första filmen var charmiga och sympatiska - men som vuxna är de flesta av dem direkt osympatiska. Flera av dem är rejält störiga. I synnerhet Bill Hader och James Ransone, som skriker mest hela tiden, och som har svårt att säga en mening utan att stoppa in ett "fuck".
Handlingen är ologisk och egentligen mest konstig, storyn haltar, och en scen på en kinakrog är väldigt märklig. Spännande och otäck är filmen inte det minsta. Bill Skarsgård som Pennywise är knappt med alls. Det förekommer den del monstrum och blod, men det är lite för överlastat från att bli effektivt - det som fungerar bäst i skräckväg är en stillsam scen med en gammal tant.
Apropå monstrum och specialeffekter finns här även ett direkt citat från John Carpenters THE THING: det växer ut spindelben från ett avslitet huvud, varpå en av rollfigurerna utbrister "You've got to be fucking kidding".
Betyget här under är svagt. Faktum är att DET: KAPITEL 2 räddas av den första filmens barnskådespelare, vilka återkommer i en rad flashbackscener. Utan dem hade jag satt en etta i betyg på denna sega, tråkiga film.
Peter Bogdanovich har en cameo som filmregissör i början, vilket var lite roande, och Stephen King själv är riktigt kul i en roll som antikhandlare, han är med flera minuter.
DET från 2017 blev en stor succé på bio. Även om KAPITEL 2 är betydligt sämre lär väl även den bli en framgång, eftersom alla som såg den första filmen kommer att se den för att få veta hur det går. 
Jag vill nog hävda att den första filmen står stadigt på egna ben, uppföljaren känns onödig - trots att den bygger på en bok.
För övrigt led TV-versionen från 1990 av samma problem. Huvudpersonerna som vuxna är ointressanta, trista, och lättglömda.










(Biopremiär 6/9)

tisdag 27 augusti 2019

Bio: The Dead Don't Die

Foton copyright (c) UIP Sweden
Avdelningen för filmer jag kanske tilldelar ett för högt betyg:
De senaste åren har det på YouTube ploppat upp en hel del parodier på amerikanska independentregissörer - hur skulle det se ut om den-eller-den regissören regisserat den-eller-den blockbustern? Många av de här parodierna är rätt dåliga, men en del är begåvade. Spindelmannen regisserad av Wes Anderson är nog den bästa.
Fast ofta får jag nog säga att det inte är parodier - eftersom dessa regissörer faktiskt gör filmer som är precis så som i YouTube-klippen. Jag har väldigt svårt för de flesta av de här uppburna regissörerna, jag tycker att de är rövtrista, pretentiösa, och påfallande ofta helt livlösa, kanske även själlösa. De är så uppfyllda av sin egen smarthet att glädjen försvinner ur deras verk.
Jag har tidigare bara sett en film av Jim Jarmusch; ONLY LOVERS LEFT ALIVE, som jag tyckte var rätt okej. Som jag skrev i min recension av den filmen, har jag aldrig lockats att se Jarmuschs filmer. Jag har medvetet låtit bli att se dem.
Men nu har jag sett hans zombiekomedi THE DEAD DON'T DIE. Den är faktiskt precis som de där YouTube-parodierna på independentfilm. Och att kalla filmen komedi är att ta i, eftersom den inte är rolig. Den är inte spännande eller otäck heller. Den är ingenting - den börjar och slutar, och sedan är det inte mer med det.
Bill Murray, Adam Driver och Chloë Sevigny spelar tre poliser som får fullt upp när levande döda plötsligt kliver ur sina gravar i den lilla hålan Centerville. Eller fullt upp är kanske att ta i. De ägnar sig åt så kallad deadpan comedy, vilket innebär att alla ser ointresserade och uttåkade ut. De pratar med konstpauser. Den ende som inte ser ointresserad ut, är Iggy Pop, som spelar zombie.
Tilda Swinton gestaltar en märklig skotsk begravningsentreprenör, som svingar samurajsvärd. Danny Glover, Steve Buscemi, Larry Fessenden och Selena Gomez med flera spelar några av stadens invånare. Tom Waits springer omkring i skogen.
Nu hör det till saken att jag är fruktansvärt trött på zombiegenren. Jag ser fortfarande, med glädje, om det tidiga 80-talets italienska zombiefilmer, samt ytterligare några 70- och 80-talsfilmer i genren, men i övrigt är jag allt annat än entusiastisk, bland annat beroende på de senaste årens enorma produktion av riktigt billiga, usla och likartade zombiefilmer. 
Jag gissar att många kommer att känna sig lurade av filmens trailer. Trailern får nämligen filmen att framstå om en festlig film i samma anda som SHAUN OF THE DEAD eller RETURN OF THE LIVING DEAD. Vad man får är en rätt långsam film, vars soundtrack understryker dess konstnärliga ambitioner (det vill säga, dess tråkighet). THE DEAD DON'T DIE innehåller en del splatterinslag, men inramningen förtar effekten.
... Samtidigt kan jag inte såga det här helt och hållet. Filmen är inte tillräckligt dålig för att jag ska sätta en etta, ett par scener med Swinton är lite lustiga, och visst är det kul att se Iggy Pop som zombie.
 









(Biopremiär 30/8)
-->

torsdag 22 augusti 2019

Bio: Angel Has Fallen

Foton copyright (c) Nordisk Film
Eftersom ANGEL HAS FALLEN, i regi av Ric Roman Waugh, är den tredje filmen med Gerard Butler som Secret Service-agenten Mike Banning, såg jag häromkvällen om den första filmen i serien; OLYMPUS HAS FALLEN från 2013, den ligger på Netflix. Trots den alltid lika degige och småtriste Butlers medverkan mindes jag den filmen som dum men kul.
Dum var filmen fortfarande, men nu när jag såg om den tyckte jag mest att den var tjatig och tråkig. Öronbedövande, våldsam, blodsprutande action i överflöd var väl maffigt på stor duk på bio, men på en liten skärm hemma blev filmens brister tydligare.
Uppföljaren LONDON HAS FALLEN har jag inte sett om, den minns jag som ännu dummare.
Jag inbillar mig faktiskt att ANGEL HAS FALLEN är bättre än de två föregångarna. Den här gången är TAKEN-författaren Robert Mark Kamen inblandad i manuset, och han har i princip återanvänt storyn från TAKEN 3. Dock blev resultatet bättre den här gången, TAKEN 3 är kass. Å andra sidan är det här en typ av story vi sett otaliga gånger tidigare - en oskyldig hjälte blir ditsatt, flyr, jagas, och måste rentvå sitt namn. JAGAD med Harrison Ford är kanske det mest kända exemplet.
ANGEL HAS FALLEN inleds med att Mike Banning umgås med sin gamle militärpolare Wade Jennings. Jennings spelas av Danny Huston, som ofta brukar gestalta skurkar, och som har ett typiskt skurkutseende. Lita aldrig aldrig på rollfigurer som spelas av Danny Huston!
Ett intressant inslag i den här filmen är att Mike Banning tagit skada av sina tidigare bedrifter. Han lider av hjärnskakningar, han drabbas av yrsel, och hans kropp håller knappt ihop efter alla skador. Bannings läkare är orolig. Banning har även blivit beroende av smärtstillande piller.
Morgan Freeman spelar USA:s uråldrige president, som dessutom är Bannings kompis. Presidenten tänker göra Banning till chef för Secret Service, men mitt under ett samtal om detta medan presidenten och Banning är ute och fiskar, sker en attack. Någon försöker mörda presidenten med hjälp av drönare. Banning lyckas rädda presidenten, som hamnar i koma, men alla säkerhetsvakter dödas - alla utom Banning. Drönarna var inställda för att skona Banning. Dessutom hittas Bannings DNA på skurkarnas övergivna bil, med mera, och det visar sig att Banning har ett hemligt bankkonto med tio miljoner dollar.
Självklart tror FBI att det är Banning som ligger bakom mordförsöket. Banning lyckas fly och blir Amerikas mest efterlyste man. Jada Pinkett Smith spelar den hårda FBI-agenten som leder jakten på honom. Banning i sin tur letar desperat efter de riktiga skurkarna. Det kan väl aldrig vara så att det är ... Wade Jennings som ligger bakom? Men vem är det Jennings i sin tur jobbar åt? Svaret på den frågan kommer inte heller som en överraskning.
Under handlingens gång letar Banning upp sin gamle knäppgök till farsa, en vietnamveteran som stack när Banning var liten glytt. Farsan spelas av Nick Nolte, vilket är ett litet genidrag som lyfter den här filmen en hel del. Han bor i en stuga i skogen och blir den som får agera sidekick när bovar ska slaktas.
... Och jodå, det tar ovanligt lång tid för att vara en film i den här serien, men storyn leder i vanlig ordning fram till öronbedövande, blodsprutande action. Jag gillar att Banning vid ett par tillfällen förlorar hörseln på grund av allt smällande.
Jag har alltid varit lite svag för historier om folk som blir oskyldigt ditsatta och jagade - jag tyckte att det var vansinnigt spännande när Luke Macahan jagades på 1970-talets lördagkvällar. Således tycker jag att ANGEL HAS FALLEN är rätt okej. Det är möjligt att jag ändrar åsikt när jag ser om den om några år.
Jag noterar att alla byggnader och monument i Washington DC som sprängdes i småbitar i OLYMPUS HAS FALLEN nu är återuppbyggda. Vad som inte är återuppbyggt är Gerard Butlers ansikte - han ser numera ut som om han röker fjorton paket Gitane utan filter om dagen.
Mike Bannings hårt prövade hustru spelas den här gången av Piper Perabo från COYOTE UGLY.








(Biopremiär 23/8)
-->

tisdag 13 augusti 2019

Bio: Once Upon a Time ... in Hollywood

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Häromåret köpte jag en Blu-ray-box med alla Quentin Tarantinos filmer fram till och med DJANGO UNCHAINED; THE HATEFUL EIGHT var alltså inte med i boxen. Jag såg genast om INGLOURIOUS BASTERDS och DJANGO UNCHAINED, och jag såg faktiskt också om DEATH PROOF, för att se om den verkligen var så kass som jag mindes den efter visningen i Cannes. Det var den. Den är hemsk.
Däremot kände jag mig inte alls sugen på att se Tarantinos tidiga filmer. Framför allt inte PULP FICTION. Jag hade en känsla av att den inte skulle hålla. Jag såg heller inte JACKIE BROWN, vilken jag blev besviken på när den kom 1997, men de senaste månaderna har flera bekanta hävdat att den är deras favoritfilm av Tarantino. Jag minns nästan ingenting av den, så jag får väl se om dem.
Efter att jag kommit hem efter pressvisningen av ONCE UPON A TIME ... IN HOLLYWOOD föll det sig inte bättre än att jag faktiskt såg om PULP FICTION - jag letade efter något annat på Netflix, och då dök den upp. (Blu-ray-boxen befinner sig på annan ort)
... Och nej. PULP FICTION höll inte. Den kändes väldigt gammal - på fel sätt. Den var liksom fast i 1994, den är för upptagen med att vara cool och nyskapande, och häftig med sitt ironiska våld. 1994 var jag 26 år, jag var i rätt ålder, och då hade jag förstås inte tidigare sett något liknande. Då var filmen omtumlande på alla möjliga sätt.
Ett annat problem var att PULP FICTION ledde till en rad imitationer. Filmkapare som ville vara Tarantino spottade ur sig kriminalfilmer som ansträngde sig till det yttersta att vara coola, smarta och nyskapande. Jag blev fruktasvärt trött på denna typ av film.
Med INGLOURIOUS BASTERDS började Tarantinos filmer bli lite mer, tja, traditionella, och handlingen blev lite rakare - och jag tyckte åter att Tarantino var jättebra, bättre än han någonsin varit. Det kändes som att han lekt av sig och mognat. Jag är väldigt restriktiv med höga betyg här på TOPPRAFFEL!, jag vet att en del läsare tycker att jag sågar för mycket, men jag noterar att jag satt högsta betyg på INGLOURIOUS, DJANGO och HATEFUL. Kommer det att bli den fjärde femma till Quentin Tarantino?
ONCE UPON A TIME ... IN HOLLYWOOD beskrivs som ett kärleksbrev till filmindustrin. Och det är precis vad det är. En nostalgisk, passionerad, entusuastisk kärleksförklaring till filmen och Hollywood (och till kvinnofötter). Medan jag såg filmen funderade jag lite grann på om dagens unga biopublik kommer att få ut så mycket av filmen, eller en publik som inte är speciellt filmintresserad. Kanske är jag fördomsfull, men känner ungt folk av idag till Sharon Tate och Steve McQueen? För den stora allmänheten är de lika bortglömda och passé som Rick Dalton känner sig.
Rick Dalton, det är Leonardo DiCaprios rollfigur i ONCE UPON A TIME. Han var stjärnan i en westernserie på TV, han gjorde några uppmärksammade filmroller, men nu är det 1969 och han har förpassats till att gästspela som skurk i enstaka avsnitt av TV-serier. Producenten Marvin Schwarz (Al Pacino) försöker få Dalton att åka till Italien och spela huvudrollen i spaghettiwesterns, men Dalton vägrar - han hatar italienska westerns.
Brad Pitt spelar Cliff Booth. Cliff är Daltons stuntman, men han har med åren blivit mer än så. Han är Daltons chaufför, assistent och alltiallo - och han är i princip Daltons enda vän. Cliff bor dock i en nedgången husvagn tillsammans med sin vältränade hund, medan Dalton bor i en flådig villa med pool. Cliff är en ganska hopplös kille som inte vet att uppföra sig på filminspelningar. Han påstås även ha mördat sin fru.
Dalton har fått nya grannar - Roman Polanski (Rafal Zawierucha) och dennes hustru Sharon Tate (Margot Robbie). Dalton, som är upptagen med en ny skurkroll i westernserien LANCER, har inte träffat sina grannar. Den snälla och rara Sharon Tate umgås mest med kompisar och går på fester. Cliff får ofta syn på ett gäng unga hippietjejer när han är ute och kör, och en dag ger han en av dem; Pussycat (Margaret Qualley), lift hem. Hon visar sig bo i ett besynnerligt hippiekollektiv på en ranch där Rick Daltons gamla TV-serie spelades in. Jodå, visst handlar det om familjen Manson. Charles Manson (Damon Herriman) figurerar dock bara i en kort scen.
Någon egentlig handling har ONCE UPON A TIME ... IN HOLLYWOOD inte. Vi får följa en handfull människor i Hollywood under några månader, fram till det överraskande slutet, vilket förstås inte alls är överraskande - med tanke på vad Tarantino tidigare hittat på i sina filmer.
Men - det här är minutiöst välgjort och välspelat. Jag var fullkomligt uppslukad när jag såg den här filmen. Den varar hela två timmar och 41 minuter, men till skillnad från till exempel AVENGERS: ENDGAME, så känns den inte som 14 timmar. Tarantino har gjort en vansinnigt underhållande och raffinerad film, en film med så många detaljer att man antagligen måste se den flera gånger för att uppfatta allt.
Som titeln antyder är det här en saga. En saga som grundar sig i verkligheten, men som tar sig friheter med  händelser. En alternativ verklighet - tänk om det här hände istället. Kanske är allt i filmen uppdiktat av Cliff Booth. "Tänk om jag lyckades nita Bruce Lee!".
Det återuppbyggda 60-talet känns verkligen autentiskt, och autentiska händelser, människor, filmer och TV-program blandas med påhittade sådana. Damian Lewis spelar Steve McQueen, och han är besynnerligt lik originalet i sin enda scen. LANCER regisseras av skådespelaren Sam Wanamaker, och han spelas av Nicholas Hammond, vilket är lite kul. Hammond var en av gossarna i SOUND OF MUSIC, och på 70-talet spelade han Peter Parker i den kortlivade TV-serien om Spindelmannen. TV-serien LANCER skapades förresten av Samuel A Peeples, far till Nia Peeples, som var med i FAME.
Vidare spelar Bruce Dern blind ägare till ranchen där Mansonfamiljen bor, gamle fine Clu Gulager är bokhandlare, Kurt Russell och Zoë Bell gör ett gift par som hatar Cliff Booth, Martin Kove, Michael Madsen och James Remar figurerar i en TV-serie. Dakota Fanning tillhör Mansonfamiljen, och Luke Perry, som gick bort efter inspelningen, har en liten roll som skådis.
Ja, och så får vi se Mike Moh som Bruce Lee. Detta har fått Shannon Lee, Bruce Lees dotter, att gå i taket. Scenen med en väldigt arrogant och kaxig Bruce Lee är nämligen rolig, och släkten Lee uppskattar verkligen inte att biopubliken skrattar åt Bruce! Shannon har skrivit debattinlägg om detta - men hon är ute och cyklar. Quentin Tarantino försöker inte förlöjliga Bruce Lee.
Margot Robbie är fullkomligt bedårande som Sharon Tate. Vi får även tillfälle att se den riktiga Tate, eftersom filmens Tate går på bio och ser en film med sig själv, och vi får se klipp ur en autentisk film - Matt Helm-rafflet ETT JÄRN I ELDEN med Dean Martin.
I en nattscen panorerar kameran över några byggnader, och då kan vi i bakgrunden se en stor reklamskylt för filmen CANDY, med ett stort foto på filmens huvudrollsinnehaverska, den ljuvliga Ewa Aulin från Borstahusen.
ONCE UPON A TIME ... IN HOLLYWOOD är antagligen den minst våldsamma film Tarantino gjort. Dock förekommer ett par våldsexplosioner, och dessa är extremt brutala, chockerande och snaskiga, men till större delen är filmen mest trevlig, och ofta riktigt rolig.
Leonardo DiCaprio är förstås bra som Rick Dalton, men den som imponerar mest tycker jag är Brad Pitt. Fan vet om han varit bättre än här, han verkar känna sig hemma i rollen som halvsunkig hunk. Det är lite Robert Redford över hans look i den här filmen.
Ska jag anmärka på något, är det ett par scener med en lillgammal åttaårig skådespelerska som spelar mot Dalton i LANCER. Nu är det meningen att hon ska vara otroligt lillgammal, men hon framstår mest som en dålig och onaturlig skådis. Fast det är inget som stör så där jättemycket.
Detta är en Film med stort F, det är en typ av film vi får se alldeles för sällan nuförtiden, när utbudet till större delen antingen består av plastiga blockbusters, eller, om man väljer alternativa biografer, av fnösktorr arthousefilm. Att filmen handlar om filmbranschen gör mig extra entusiastisk. Det här inte en film som gjorts för att rida på en trend; för att filmproducenter ska dra in så mycket stålar som möjligt, och det är inte en film som gjorts för att föra fram viktiga och angelägna budskap - den här filmen har kommit till för att Tarantino älskar film.
Jag fläskar på med en femma den här gången också!








(Biopremiär 16/8)

torsdag 8 augusti 2019

Bio: Scary Stories to Tell in the Dark

Foton copyright (c) Scanbox
Den amerikanska bokserien "Scary Stories to Tell in the Dark" samlar vandringssägner, spökhistorier, folksagor, och annat som berättas kring lägereldar och på skolgårdar. En handfull av dessa berättelser har nu bakats in som ingredienser i en snäll och trevlig skräckfilm, vilken närmast kan beskrivas som "Enid Blyton i Stephen King-form", eller "Stephen Kings Fem på spökjakt" (fast de är bara fyra i filmen). I Sverige är filmen barnförbjuden, men i USA, där åldersgränsen är satt till PG-13, är den nog närmast att betrakta som familjeunderhållning.
Guillermo Del Toro har producerat och var med och skrev storyn som filmmanuset bygger på, för regin står norrmannen André Øvredal, som tidigare gjort TROLLJÄGAREN och THE AUTOPSY OF JANE DOE.
SCARY STORIES TO TELL IN THE DARK utspelar sig 1968. Det är halloween, och några vänner i tonåren beger sig ut för att hämnas på skolans stentuffa och vansinnigt elaka mobbarkillar. Vännerna känns som plockade ur valfri Stephen King-roman, och eftersom de är barn, känns det lite grann som första delen av "Det". De är Stella (Zoe Margaret Colletti), som gillar skräckfilm, den lite hunsade Auggie (Gabriel Rush), och den lite töntige Chuck (Austin Zajur). Efter utförd hämndaktion jagas de av de tuffa killarna, de träffar på Ramón (Michael Garza), som är på rymmen för att slippa skickas till Vietnam, och de gömmer sig i ett gammalt spökhus, där det för länge sedan skett otäcka saker.
I detta hus hittar de en bok med spökhistorier, handskriven i blod av Sarah Bellows, kvinnan som sägs hemsöka huset. Det här är inte vilken bok som helst - den skrivs nämligen medan man läser den ... och det som står i boken sker i verkligheten. Det är här vandringssägnerna kommer in i bilden.
Först vaknar en fågeskrämma till liv och ger sig på den värste av mobbarna. Därefter gör andra monster entré och de är ute efter Stella och hennes vänner. Kompisarna försvinner en efter en, och Stella och Ramón försöker komma på ett sätt att stoppa Sarah Belows vandöda författarskap.
SCARY STORIES TO TELL IN THE DARK är en riktigt tjusig film. 60-talet är fint återgivet, filmfotot är mer än utmärkt - både estetik och innehåll för tankarna till gamla, fina EC Comics, och därmed även till Stephen Kings CREEPSHOW. Ett par varelser ser ut att vara tecknade av EC-legendaren Graham Ingels, men jag ser på internet att de är hämtade från bokseriens illustrationer.
Filmen är bitvis lite småspännande och kuslig, till större delen är det mysigt, det är oblodigt och inte alltför otäckt, ibland  är det roligt, och rollfigurerna är inte irriterande och jobbiga, som i många andra, liknande filmer.
Vore jag yngre skulle jag nog sätta ett högre betyg, men det här är en sympatisk och tillfredställande skräckfilm. Jag ser gärna en uppföljare till den här filmen, det finns ju gott om material att ta av.








(Biopremiär 9/8)
-->

torsdag 1 augusti 2019

Bio: Fast & Furious: Hobbs & Shaw

Foton copyright (c) UIP Sweden
När jag för två år sedan recenserade FAST & FURIOUS 8, avslutade jag med att skriva "Jag gissar att jag om två år kommer att skriva om FAST & FURIOUS 9 och påpeka att jag inte minns någonting alls av åttan." Förvisso är det inte FAST & FURIOUS 9 jag skriver om nu, men jodå, jag minns ingenting av åttan. Inte mer än att Dwayne Johnson och Jason Statham var med.
Till skillnad från rätt många andra, är jag inte speciellt förtjust i FAST & FURIOUS-filmerna, även om de, i likhet med MISSION: IMPOSSIBLE-serien, blivit bättre med åren. En orsak till att jag inte gillar FAST & FURIOUS är att den vansinnigt triste Vin Diesel medverkar. Jag förstår inte vad folk ser i honom. I de senare filmerna i serien medverkar ovannämnda Dwayne Johnson och Jason Statham. Det är ju de här två jag vill se, inte Vin Diesel.
Uppenbarligen är det fler än jag som tycker så, för här får vi en så kallad spin off-film som bara handlar om Johnsons och Stathams rollfigurer; Luke Hobbs och Deckard Shaw. ATOMIC BLONDE och DEADPOOL 2-regissören David Leitch har regisserat en film som inte bara visar sig vara en buddy movie och actionkomedi, utan även en frejdig TJOFLÖJT-film!
Handlingen är föredömligt enkel, rättare sagt: till skillnad från alldeles för många actionfilmer idag, går det nästan att förstå vad HOBBS & SHAW handlar om. Vanessa Kirby spelar Hattie, som är något slags brittisk agent som i London lyckas stjäla ett virus en ond organisation är ute efter. Hattie stjäl viruset genom att injicera kapslarna i sin egen hand. Hattie jagas av onda och goda, och måste hittas innan kapslarna löses upp, vilket skulle leda till att inte bara Hattie stryker med, utan miljoner människor.
De som anlitas för att hitta Hattie är Hobbs i USA, och Shaw i London. Det är bara det att de två inte vet om att de handplockats för att samarbeta. Hobbs och Shaw hatar varandra och bråkar konstant, de pikar varandra oavbrutet.
Idris Elba spelar torpeden Brixton, som jagar Hattie - ja, han jagar förstås även Hobbs och Shaw. Shaw känner Brixton sedan tidigare - inte nog med det, Shaw har till och med dödat Brixton en gång, han sköt honom i huvudet. Brixton har dock återupplivats av skurkarna som något slags terminator. Han är genetiskt modifierad och har mekaniska kroppdelar.
Jo, med den cyborgliknande Brixton, och Hobbs and Shaws närmast övermänskliga skicklighet och stryktålighet, närmar sig HOBBS & SHAW superhjältefilmen. Men det är inget jag klagar på.
Det tog drygt 90 minuter innan jag tittade på klockan när jag såg den här filmen. Det får sägas vara ett bra betyg - jag brukar börja titta på klockan efteren kvart. Men jag tyckte att de två första tredjedelarna av HOBBS & SHAW var ohemult kul. Jag gillar Dwayne Johnson och i synnerhet Jason Statham, jag gillar deras gnabbande, Vanessa Kirby visar sig också vara kul, när Brixton gör entré frågar en polis vem han är, varpå Brixton svarar "Skurk", och vem kan motstå en sådan replik? Slagsmålen är uppfinningsrika och välkoreograferade, och Ryan Reynolds, som inte står med i rollistan, spelar en hysteriskt rolig CIA-agent i ett par scener. Även Kevin Hart medverkar utan credit. Eddie Marsan spelar en nobelpristagare, och Helen Mirren återkommer från de tidigare filmerna.
... Men efter de inledande 90 minuterna började jag skruva på mig. Huvudpersonerna anländer till Hawaii, där Hobbs' familj bor, och det är där slutstriden ska ske. Och detta håller på i 45 minuter. Visst finns det några kul inslag under slutuppgörelsen, men jag hade hunnit tröttna och ville mest att filmen skulle ta slut. Vad är det med filmproducenter idag? Varför måste HOBBS & SHAW vara två timmar och femton minuter? Om de rundat av efter 90 minuter hade vi fått en fartfylld, rolig och ganska perfekt actionkomedi. Nu blev det allldeles för utdraget och segt.
Trots dessa invändningar gissar jag att jag tycker att detta är den bästa FAST & FURIOUS-filmen hittills. Jag gissar, eftersom jag alltså inte minns de tidigare filmerna.
FAST & FURIOUS 9, nästa film i den ordinariefilmserien, får premiär våren 2020.








(Biopremiär 2/8)
-->

måndag 22 juli 2019

Bio: Crawl

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sweden
Efter MIDSOMMAR och POLAROID var CRAWL precis vad jag behövde.
Jag upptäckte att jag i princip var den ende som skrev en negativ recension av MIDSOMMAR. De flesta andra har hyllat den, och tycker att den är så bra, så bra, eftersom den inte är en skräckfilm, utan något bättre: ett drama om att vara människa! Ja, eller något ditåt. Skräckfilm för folk som inte gillar skräckfilm, en film för folk som behöver något slags alibi för att se skräck. Och vad tycker vi om sådant? Jävla trams, det är vad vi tycker!
CRAWL, däremot! Här handlar det om 87 minuter stenhård, blodsprutande, intensiv skräck. Ni vet, sådant filmkonsten uppfanns för.
Männen bakom CRAWL är Sam Raimi och Alexandre Aja, den förstnämnde har producerat, Aja har regisserat. Michael och Shawn Rasmussen står för manus. Raimi och Aja är förstås killar som kan sin sak. Fransmannen Ajas karriär är lite ojämn, minst sagt, och innehåller en del lågvattenmärken som MIRRORS och NIO LIV, men det går inte att komma ifrån att grabben älskar skräck och vet hur man gör film.
CRAWL utspelar sig i Florida, men filmen är inspelad i Serbien. Ja - detta är a Serbian film! I eftertexterna kan man läsa "Serbia creates film". Ja, vi vet. Serbien är beryktat för detta!
Filmens handling är synnerligen enkel. Kaya Scodelario spelar tävlingssimmaren Haley, vars far (Barry Pepper) inte svarar i telefon. En orkan är på väg, så Haley beger sig till villan farsan bor i. På vägen passerar hon en alligatorfarm. Ovädret blir hela tiden värre. Polis har spärrat av vägen och försöker få Haley att vända om, men hon trotsar dem och kör vidare.
Väl framme i huset hittar Haley farsgubben nere i källaren. Han är skadad - han har attackerats av en alligator, som rymt från farmen och som gömmer sig i källaren. Källaren börjar fyllas med vatten, och det visar sig att det inte bara är en alligator där nere - de är flera stycken, och ytterligre ett gäng simmar hotfullt runt det översvämmade huset. Att ta sig levande därifrån verkar vara en omöjlighet. Kommer Haley att få nytta av sina talanger som simmare? Kommer hon att få crawla? Snacka om det!
Detta är hela handlingen. Det förekommer ytterligare några rollfigurer, de flesta av dem bits i stycken så att blodet sprutar, men det är Haley och hennes far, och deras desperata flykt våning för våning, som hela tiden står i fokus.
Som jag nämnde inledningsvis, är detta en intensiv film. Ofta är det spännande på riktigt. Dock känner jag mig tvingad att sänka betyget ett snäpp, eftersom filmen, trots dess korta speltid, blir en aning tjatig mot slutet, med den ena alligatorattacken efter den andra.
Alligatorattackerna är effektiva och känns realistiska, eftersom man använt sig av riktiga alligatorer, kombinerat med modeller och datoranimationer, och inte enbart det sistnämnda. Jag är väldigt glad att jag inte jobbade på inspelningen av CRAWL. Skådespelarna ligger och plaskar i vatten större delen av filmen. Det måste ha varit vansinnigt obehagligt.








(Biopremiär 24/7)
-->

tisdag 16 juli 2019

Bio: Polaroid

Foton copyright (c) SF Studios
För några veckor sedan gick CHILD'S PLAY, det vill säga nyinspelningen av DEN ONDA DOCKAN, upp på bio. Jag har inte recenserat den, eftersom den inte pressvisades - och till på köpet var jag bortrest. Nu verkar filmen dessutom redan ha försvunnit från biograferna.
Redan nu kommer det en ny skräckfilm av Lars Klevberg, norrmannen som regisserade CHILD'S PLAY. Dock har han inte hunnit göra två filmer på väldigt kort tid. POLAROID skulle ha haft biopremiär redan sommaren 2017, men filmen lades på hyllan på grund av Harvey Weinstein-skandalen. Weinsteins bolag var inblandat i filmen.
Ett bättre namn på POLAROID vore "Déjà vu". Det här känns verkligen som en film jag sett åtskilliga gånger tidigare, och jag kollade förstås om det är en nyinspelning av något jag sett. Så är inte fallet, filmen bygger på en kortfilm Klevberg gjorde 2015. Men detta är en film av samma typ som THE RING och SHUTTER med flera filmer; den handlar om ett besatt föremål vars ondska sätter igång en kedjereaktion, och här finns inga som helst överraskningar. POLAROID är vansinnigt ointressant.
Kathryn Prescott spelar den lite utstötta Bird - ett passande namn, eftersom den späda Prescott onekligen ser ut som en liten fågel. Bird är fotointresserad och hennes mor har en antikaffär. En dag kommer det in en polaroidkamera från 70-talet. Bird börjar använda den - men den är, förstås, besatt. På bilderna hon tar av sina vänner dyker det upp en skuggfigur, och snart mördas vännerna en i taget. Skuggfiguren förflyttar sig från foto till foto. Om man försöker förstöra ett foto, skadas de som är på bilden i verkligheten. Bird och hennes kompisar, vars antal raskt reduceras, försöker komma på varför kameran är besatt, och hur de ska kunna stoppa ondskan.
POLAROID innehåller en del riktigt fåniga repliker, och handlingen är lite väl ologisk, även om logik aldrig varit genrens styrka. Mitch Pileggi spelar sheriff, Grace Zabriskie från TWIN PEAKS har en liten roll som otäck tant, och dessa två skänker viss klass. POLAROID är egentligen inte sämre än många andra liknande skräckfilmer, men den är totalt likgiltig, och jag förstår inte vad den ska upp på bio och göra.
Visst hoppade jag till i biofåtöljen några gånger - men det berodde inte på att filmen är särskilt skrämmande, utan på att det är svårt att inte hoppa till när det fläskas på med jump scares; när någonting far mot kameran och musiken plötsligt brölar till.
Ett plus i kanten för att filmen bara varar en timme och 28 minuter. Den är alltså en hel timme kortare än MIDSOMMAR! Ari Aster borde ta lärdom av detta.
   









(Biopremiär 19/7)

lördag 13 juli 2019

DVD/Blu-ray/VOD: Godzilla: Återkomsten

GODZILLA: ÅTERKOMSTEN (Studio S Entertainment)
Den senaste amerikanska Godzillafilmen; GODZILLA II: KING OF MONSTERS, tyckte jag var rätt outhärdlig - bara en massa monsterfajter i mörker, och jag längtade ut från biografen. Jag tänkte att så här var väl inte de japanska Godzillafilmerna, vilka jag minns som rätt charmiga. Å andra sidan har jag inte sett de japanska filmerna sedan 1990-talet, då (vad jag tror var) allihop släpptes på VHS - de som kommit sedan dess har jag inte sett. Visst genomgick japanska Godzilla olika faser och olika grader av allvar, eller brist på allvar, men jag tyckte att de var kul och underhållande.

Så ser jag då en ny, japansk Godzillafilm - SHIN GOJIRA, eller  GODZILLA: ÅTERKOMSTEN, från 2016 ... och den visar sig vara mördande tråkig.
GODZILLA: ÅTERKOMSTEN, i regi av Hideaki Anno och Shinji Higuchi, är en reboot, en nystart. Det här är ett försök att göra en realistisk skildring av hur det skulle gå till om Godzilla för första gången anfaller dagens Japan.
Vill vi se en realistisk skildring av detta? Efter att ha suttit igenom filmen är svaret på denna fråga: NEJ!
Visst är scenerna där Godzilla demolerar städer maffiga och häftiga. Men! Dessa scener upptar sammanlagt ungefär en  kvart. Resten av den två timmar långa filmen består av gravallvarliga japaner i kostym som sitter i möten. Politiker och militärer. Namn och titel skrivs ut i bild, som om vi skulle lägga det på minnet.
GODZILLA: ÅTERKOMSTEN är en skildring av japansk byråkrati, och är man intresserad av japanska sammanträdeslokaler och kontor - och av heltäckningsmattor - får man sitt lystmäte. Istället för fläskiga scener med monster, får vi oändliga scener med folk som sitter ner och pratar. Och det är fruktansvärt ointressant och tråkigt. Om man inte är byråkrat själv och går igång på sånt här.
Jag hade grava problem med att behålla uppmärksamheten när jag såg filmen. Jag började tänka på annat och pyssla med annat.
Alltså: nu har vi fått en Godzillafilm med alldeles för mycket action, och en med alldeles för lite action. Hur vore det med en Godzillafilm som ligger någonstans mittemellan dessa två ytterligheter?











-->

torsdag 11 juli 2019

DVD/Blu-ray/VOD: The Witch in the Window

THE WITCH IN THE WINDOW (Njutafilms)
WE GO ON hette en hyfsad spökfilm som kom häromåret. Den var egentligen inget specielllt, men lite intressant, vilket gjorde att den höjde sig en aning över resten av all lågbudgetskräck som översvämmar marknaden.
Nu är en av männen bakom WE GO ON; Andy Mitton, tillbaka med en ny spökfilm, och på en del sätt är resultatet bättre den här gången. Alex Draper spelar Simon, som köpt en gammal nedgången kåk på vischan i Vermont. Tanken är att han ska rusta upp huset och sälja det dyrt, det är åtminstone vad Simon påstår. Tillsammans med sin tolvårige son Finn (Charlie Tacker) flyttar han in i kåken och börjar renovera och ha sig - och självklart dröjer det inte länge innan det visar sig att huset är hemsökt. För flera decennier sedan hade en kvinna, Lydia, dött där, när hon satt i sin fåtölj och tittade ut genom fönstret. Och jodå, visst dyker Lydia upp där i fåtöljen, stirrande ut genom fönstret.
THE WITCH IN THE WINDOW är en lågmäld och finstämd film. Antalet medverkande är litet, och skådespeleri och dialog är kanske lite teatraliskt, men å andra sidan är filmfotot överraskande bra; det är riktigt fint och stämningsfullt. Dessutom är filmmusiken melodisk, vilket är rätt ovanligt i dagens skräckfilmer, filmen har ett ordentligt musikaliskt ledmotiv.
Jag tyckte faktiskt att filmen till en början var kuslig på riktigt, under dess första halva kände jag nackhåren resa sig vid ett par tillfällen. Men det håller inte hela vägen. Det här är en kort film, bara en timme och 17 minuter, men den är trots detta alldeles för lång - handlingen utvecklar sig till en förutsägbar historia och den sista halvtimmen känns rätt överflödig. Den här berättelsen hade gjort sig bättre i det korta formatet; som ett avsnitt av THE TWILIGHT ZONE eller något liknande.
Vad som är otäckare än filmen, är några "recensioner" på IMDb. Ett par minuter in i filmen fälls en Trump-kritisk replik, och detta har fått reaktionära galningar på IMDb att skrika "crazy leftists" och liknande, och hata filmen. "Vi vill inte ha politik nerkört i halsen när vi ser på film!" skriker de. Det är ganska obehaglig läsning.









-->

tisdag 9 juli 2019

Bio: Midsommar

Foton copyright (c) Nordisk Film
Det finns ett avsnitt av KVARTERET SKATAN i vilket David Batra för första gången ska fira jul med sin flickväns familj, och det visar sig att de har helt egna, fullkomligt bisarra jultraditioner. Jag satt och tänkte på detta när jag såg Ari Asters nya, och delvis svenskproducerade, skräckfilm MIDSOMMAR. Jag tänkte "Kvarteret Skatan firar midsommar" och fnissade för mig själv.
Ari Aster långfilmsdebuterade förra året med skräckfilmen HEREDITARY, en film många älskade och tyckte var fruktansvärt otäck. Själv tyckte jag att den var alldeles för lång, alldeles för pretentiös för sitt eget bästa, och att slutet var närmast löjeväckande. HEREDITARY är dock bättre än MIDSOMMAR, som flaxar omkring farligt nära kalkonstämpeln - tycker jag som svensk. Jag ser i sociala medier att överraskande många amerikaner, vilka förstås inte vet någonting om svensk midsommar, uppskattar filmen. "En intelligent skräckfilm för vuxna," skrev en känd amerikansk serietecknare häromdagen.
Att göra skräck på temat midsommar är en bra idé, och det har gjorts förr - till exempel kom det 2003 en dansk rysare om några ungdomar som åker till Sverige för att fira. Jag recenserade den filmen någonstans, och den var väl okej om än inget speciellt. Det gjordes även en amerikansk version av den danska filmen, SOLSTICE heter den, men den har jag inte sett.
Ari Asters MIDSOMMAR inleds i ett vintrigt Amerika på deppigast möjliga sätt. Den unga Danis (Florence Pugh) syster begår självmord och tar föräldrarna med sig i döden. Dani, som dessutom har en fnurra på tråden med sin pojkvän Christian (Jack Reynor), bryter förstås ihop totalt.
Denna inledning, som är mörkare än mörkast, pågår i en halvtimme, innan den egentliga handlingen börjar. Christian och tre av hans kompisar, varav en är svensken Pelle (Vilhelm Blomgren), ska åka till Sverige över sommaren, Pelle har bjudit in dem att fira midsommar i hans lilla hemby Hårga i Hälsingland. Där ska det hållas ett speciellt firande under nio dagar, ett firande som bara sker vart 90:nde år. Dani beslutar sig för att följa med.
Gänget anländer till Hälsingland - som inte alls är Hälsingland, eller ens Sverige. Filmen är inspelad i Ungern. Eftersom solen inte går ner, utspelar sig resten av filmen i dagsljus.
Hårga är en besynnerlig by, den ser ut att bara bestå av några skjul och lador utspridda på en välklippt gräsmatta. Hårgaborna bär hittepå-folkdräkter som inte alls ser ut som svenska folkdräkter. Det är rätt mycket THE VILLAGE över det här stället. Att det faktiskt bor moderna svenskar här känns otroligt - även om de sitter i ett skjul och tittar på Austin Powers.
Det första som sker när amerikanerna anländer och Pelle presenterar dem för sina vänner, är att byborna plockar fram en påse magiska svampar. Magic mushrooms. Som om det är en pryl kidsen i skogen kör med. Därefter börjar midsommarfirandet.
Det här är inget midsommarfirande jag känner igen. Inte ni heller. Ari Aster har plockat vissa attribut, som midsommarstången, han har letat upp företeelser som ättestupan, och jag vill minnas att den finns någon gammal svensk legend eller folksaga om folk som dansar tills de stupar, något som förekommer här - men i övrigt är detta ett fullkomligt bisarrt midsommarfirande Aster har hittat på själv. MIDSOMMAR känns bara som en ungersk cosplay-fest. I början hörs en snutt av en Bellman-epistel - men var är snapsvisorna? Sill och nubbe? Röjarskiva? I Hårga äts det konstig mat och dricks konstiga drycker på de konstigaste sätt. Folkmusiken låter inte som svensk folkmusik.
... Och då har jag inte ens kommit in på de riktigt bisarra inslagen i filmen, de som gör filmen till en skräckfilm. I Hårga har man sitt eget sätt att se på liv och död, och det står snart klart varför Pelle bjudit dit sina vänner. Döden kontrolleras på ett handgripligt sätt i Hårga, vilket leder till ett par grova splatterscener. Avlande av barn sker även det under kontrollerade, rituella former.
Publiken på pressviningen i Göteborg skrattade under visningen. Jag skrattade. Och vi skrattade när det nog inte var meningen att vi skulle skratta. Jag skrattade åt de märkliga danserna och ritualerna som inte känns det minsta svenska. Det ofta förekommande handviftandet är extra märkligt. MIDSOMMAR utvecklas till Monty Python-versionen av THE WICKER MAN. När det i en scen ska dansas och man ställt sig i ringar runt midsommarstången och står tysta en lång stund, då fick jag lust att hojta "Små grodorna, små grodorna!". När en av byborna plötsligt försöker trycka ner en hel sill (!) i halsen på stackars Dani, ville jag skrika "Du ska ha fisk!", som dr Alban gjorde i Sean Banan-filmen. Mot slutet kläs en av huvudpersonerna i ett berg av blommor, det ser ut som en färgglad Jabba the Hut på picknick. En av Christians kompisar är en sådan där störig, ung amerikansk turist som inte kan bete sig i utlandet.
Några av filmens producenter är svenskar, liksom några av de som arbetat bakom kameran, och framför kameran ser vi flera svenska skådespelare - Gunnel Fred har en ganska stor roll, och Liv Mjönes syns också i byn. Många bybor är visst ungrare.
MIDSOMMAR är mer besynnerlig än bra, jag tyckte aldrig att det blev spännande eller otäckt, har man sett många skräckfilmer kommer ingenting som en överraskning. Filmen är åt helvete för lång, den varar två och en halv timme. Om det inte vore för att filmen är fascinerande konstig, hade jag somnat - eller gått hem.
Någon borde göra en riktig svensk midsommarskräckfilm, en film som tar fasta på svensk mytologi och vår folktros mystiska väsen. Trolsk sommarnatt och skräck, det är tacksamt och skulle kunna bli bra om det görs av begåvade filmskapare.
Jag vet inte riktigt vad jag ska sätta för betyg på MIDSOMMAR. Nåja, filmfotot är riktigt bra, och filmen besitter ett visst underhållningsvärde på grund av sin flängdhet, så jag sätter en tvåa. Men se filmen på egen risk. Filmen är i alla fall bättre än den trista och dumma Netflix-rysaren THE RITUAL, i vilken Rumänien skulle föreställa norra Sverige.










(Biopremiär 10/7)

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2008-2019