tisdag 25 september 2018

Bio: Johnny English Strikes Again

Foton copyright (c) UIP Sweden
Jag inledde min recension av 2011 års JOHNNY ENGLISH REBORN med att undra om den första filmen i serien, som kom 2003, verkligen var så pass framgångsrik att det fanns en efterfrågan på en andra film. Nu är den tredje filmen här - och jag konstaterar att jag faktiskt skulle kunna köra min förra recension i repris nästan rakt av, jag behöver bara byta ut en del namn och delar av handlingen. Mina åsikter är precis desamma.
För regin står den här gången den rutinerade TV-regissören David Kerr, som långfilmsdebuterar. Rowan Atkinson är förstås tillbaka som Englands sämste hemliga agent; Johnny English. English jobbar nu av någon anledning som lärare. När England drabbas av en cyberattack, och regeringen ska sätta en agent på fallet, måste förstås English åter träda i tjänst - eftersom han lyckats slå ut övriga agenter, bokstavligt talat.
Johnny English paras ihop med sin gamle kollega Bough (Ben Miller) och de far iväg till franska rivieran. Fler attacker har skett och spåren leder till det amerikanska datageniet Jason Volta (Jake Lacy), som håller till på en lyxjakt. Emma Thompson spelar Storbritanniens premiärminister, som tror att Volta vill hjälpa landet och inte ställa till oreda. Under uppdragets gång träffar English på den ryska spionen Ophelia (Olga Kurylenko), som till en början gör misslyckade försök att mörda English.
Precis som i de tidigare filmerna är handlingen oväsentlig - och skurkens djävulska plan är mer märklig än logisk, om man tänker efter. Nej, jag orkar inte redogöra för planen här. JOHNNY ENGLISH STRIKES AGAIN består av en lång rad sketcher, och de olika skämten och komiska incidenterna signaleras väldigt långt i förväg. Finns möjligheten för Johnny English att trilla ner i ett hål, kommer han att trilla ner i ett hål.
Visst skrattade jag åt en del scener. Så här i efterhand kommer jag inte ihåg vilka scener det var jag skrattade åt, men det blev allt lite kul ibland. Emma Thompson är rätt rolig och fäller repliker som "Where's my drink? Vodka-tonic - hold the tonic, hold the ice!".
... Men. Filmen varar bara 98 minuter, men känns mycket längre på grund av dålig tajming och utdragna skämt. En evighetslång scen där English fått på sig ett par virtual reality-glasögon funkar inte alls, det blir bara dumt.
Filmens behållning är främst de franska miljöerna och Olga Kurylenko, som kan vara världens minst fula kvinna. Jag undrar åter varför ingen gjort en Modesty Blaise-film med henne i huvudrollen.
JOHNNY ENGLISH STRIKES AGAIN är totalt harmlös underhållning - och jag kan mycket väl tänka mig att barn tycker att filmen är hysteriskt rolig. Själv ser jag hellre om några avsnitt av SVARTE ORMEN.
Just det: Charles Dance, Michael Gambon och Edward Fox dyker upp som hastigast i en scen i början.










(Biopremiär 28/9)
-->

söndag 23 september 2018

Serier: MAD - De största tecknarna 2: Sergio Aragonés

MAD - DE STÖRSTA TECKNARNA 2: SERGIO ARAGANONÉS
av Sergio Aragonés
Cobolt Förlag
Förra året kom den första volymen i bokserien "MAD - De största tecknarna", den avhandlade Don Martin och sträckte sig fram till 1965. Jag antar att fortsättning följer på den vad det lider.
Denna den andra boken sträcker sig inte fram till ett visst årtal. Istället avhandlas hela Sergio Aragonés' karriär i MAD. Boken är uppdelad i fem kapitel: 1960-talet, 70-talet, 80-talet, 90-talet och 2000-talet.
Liksom Don Martin, har Aragonés besökt Bokmässan i Göteborg. Det var på 1980-talet, och jag var för ung för att ha press- eller seminariekort så att jag kunde lyssna på honom på eventuella programpunkter, men jag stod och köade en lång stund för att få ett nyutkommet album signerat. Aragonés log glatt när han ritade en gubbe i albumet. Bakom honom stod en man böjd över en kartong och letade efter något. En annan man stod bredvid, pekade på den böjde mannen, och sa, "Jo, det där är Kell!" som svar på någons fråga.
Sergio Aragonés må göra ordlösa pantominserier, men det visade sig ta lång tid att ta sig igenom denna flotta, inbundna bok på 192 sidor. Det blir nämligen rätt mastigt. Jag nöjde mig med att läsa några sidor i taget när jag gått och lagt mig, för att sedan övergå till att läsa något annat. Mastigheten beror på att det finns så extremt mycket att titta på. Aragonés vanliga strippar och skämtteckningar är ibland fulla av detaljer, men boken innehåller flera uppslag på vilka det finns en enda myllrande teckning. Jag kom på mig med att fastna på dessa uppslag - jag satt och stirrade i, tja, tjugo minuter för att hitta alla roligheter. Jag undrar hur karln orkat göra dessa teckningar! När jag var liten gosse älskade jag bilderböcker (i den mån jag läste bilderböcker, jag gav mig på serier ganska omgående) med stora, detaljrika bilder.
Något som är lite intressant med Aragonés är hur jämn hans karriär har varit. Stilmässigt är det ingen större skillnad på hans allra första bidrag till MAD (1963) till hans senaste. Det är egentligen bara seriernas ämnen och en del tekniska prylar som avslöjar hur gamla de är.
Debuten 1963.
Debuten; "MAD tar en flukt på rymdprogrammet", fanns med i en av min mosters gamla Svenska MAD, som låg hemma hos mormor och morfar när jag var barn. Jag läste de här astronautskämten när jag var fem år - och nu när jag är 50 läser jag dem igen. Jag har säkert läst dessa sidor flera gånger däremellan, men den här gången återges sidorna i färg.
Svenska MAD lades ned två gånger. Först på 90-talet, och sedan i början av 2000-talet, efter att tidningen återupplivats för att fortsätta komma ut under några år. Detta innebär att denna bok innehåller en hel del material jag inte tidigare sett; de nyare grejorna.
Visst är Sergio Aragonés MAD-grejor fortfarande roliga. Åtminstone det mesta. Senare års drifter med till exempel Harry Potter är lite svagare. Här finns även en och annan stripp som är svårbegriplig, och jag satt länge och försökte klura ut vad det var som skulle vara roligt. Ibland hittade jag skämtet, ibland inte. Det förekommer även märkligt många skämt om homosexuella herrfrisörer och en del andra inslag som inte längre är gångbara.
Hur orkade karln?
Boken inleds med att den nyligen bortgångne MAD-redaktören Nick Meglin intervjuar Sergio Aragonés. Den intervjun fick mig att reagera - den kändes bekant.Var kan jag ha läst den? Kan det vara så att jag bläddrat i den amerikanska upplagan av boken på biblioteket? Mitt i boken finns en artikel om Aragonés' karriär. Slutet på denna artikel är intressant, eftersom Aragonés påpekar att MAD inte längre kan driva med vad som helst, nuförtiden tar folk illa upp och blir aggressiva.
Slutligen: ett par inslag i boken fick mig att undra om de hamnat i fel kapitel, det vill säga fel årtionde. Flukten bakom kulisserna på en seriefestival känns mer som 90- än 80-tal, och skämten om piercingar känns mer som 2000-tal än 90-tal. Men jag kan så klart ha fel.
Boken innehåller en stor utvikningsbild över MAD:s redaktioner. På baksidan av denna finns ett omslag Aragonés tecknade speciellt för Svenska MAD. Detta innebär att även Alf Woxnerud är representerad i den här boken, eftersom han textat de skyltar som syns på bilden!
 
-->

torsdag 20 september 2018

Bio: Peppermint

Foton copyright (c) SF Studios
Fransmannen Pierre Morel är känd som regissören bakom TAKEN, FROM PARIS WITH LOVE med flera actionfilmer. Hans senaste film; vigilanterafflet PEPPERMINT, har delat in publiken i två grupper. Dels har vi de som verkligen hatar filmen. Dels har vi de som tycker att den är jättebra.
De som hatar filmen gör detta därför att filmens manus verkligen är slappt. Det är ooriginellt - och bitvis sanslöst ologiskt.
De som tycker att filmen är jättebra, gör detta därför att den är underhållande och minst sagt levererar när det gäller våldsam action.
Själv befinner jag mig någonstans mittemellan dessa två grupper.
Jennifer Garner spelar Riley North, en vanlig kvinna som jobbar på en bank. Ett par dagar före julafton fyller hennes lilla dotter år, men kalaset ställs in, eftersom en elak kvinna bjudit in alla ungar till julfest. Istället tar Riley och hennes make med tösen på tivoli.
Tyvärr visar det sig att Rileys make och en kompis planerat att råna en särdeles ond gängledare. Gänget, vilket består av sadistiska latinos med ansiktstatueringar, har fått veta vad som är på gång, så de skjuter ihjäl Rileys make och den lilla dottern, mitt framför ögonen på Riley, som överlever. Vid rättegången låter den korrumperade domaren mördarna löpa. Riley får ett raseriutbrott och försvinner.
Fem år senare är Riley plötsligt tillbaka i Los Angeles - för att hämnas. Hon letar upp domaren, hon letar upp gängets advokat, och hon letar upp gängmedlemmarna. Alla ska de dödas. Kriminalaren Stan Carmichael (John Gallagher Jr) och FBI-agenten Lisa Inman (Annie Ilonzeh) letar efter Riley, som går fram som en stridsvagn.
Frågan är hur den väna Riley förvandlats till en dödsmaskin; värsta elitsoldaten. Vi får se ett YouTube-klipp från Hongkong där hon slåss i någon MMA-tävling, så vi får anta att hon övat som fan i fem år. Fast det är ändå svårt att köpa att hon plötsligt är The Punisher och fullkomligt oövervinnerlig.
Det brutala latinogänget har väldigt många medlemmar och de tvekar inte att slakta folk. Trots detta har de ingen chans mot Riley. Snacka om klantiga bandidos. Och Los Angeles' poliskår lyckas aldrig hitta Riley, trots att hon är allt annat än diskret - hon spränger hus i luften! Hon hänger upp lik i pariserhjul! (Det sistnämnda kan hon inte ha gjort på en kafferast.)
Mot slutet av filmen har man slängt in en mystisk twist som aldrig förklaras, men det är bara en av många konstigheter i PEPPERMINT. En annan konstighet är titeln. Strax innan hon skjuts ihjäl i början, vill dottern ha glass med pepparmintsmak. Det är enda gången pepparmint nämns i filmen.
Men! Det går inte att komma ifrån att Pierre Morels film är underhållande. Den är osannolikt våldsam. Den innehåller extremt mycket action, och enligt IMDb tar Riley kål på 43 personer, varav fem utanför bild. Blodet sprutar hejvilt, inte minst från Riley själv, som verkar kunna ta emot lika mycket stryk som en terminator.
Riley North har inte försetts med speciellt mycket personlighet, mer än att hon är arg och vill hämnas. Hon är inte speciellt kul, eller cool, och hon har inga tuffa repliker; inga oneliners. Detta gör att hon blir lite osympatisk. Hjältar i den här typen av film måste vara åtminstone lite sympatiska, även om de egentligen bara är massmördare.
Det finns hundratals, kanske tusentals, filmer som PEPPERMINT. Några är betydligt bättre, många är betydligt sämre. PEPPERMINT har dock högre budget än de flesta andra filmer i genren. Jag tvekar när det gäller betyg. En tvåa eller en trea? Filmen är trots allt bättre än till exempel MILE 22, som också går på bio just nu. Och jämför man med dagens B-action som släpps direkt på DVD, är PEPPERMINT ohyggligt mycket bättre än nästan allt på marknaden.
Så - jag sätter en trea. Men den är svag.
  







(Biopremiär 21/9)

Bio: Searching

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Problemet med filmer som bygger på en gimmick, är att de - ähum - bygger på en gimmick. Utan sin gimmick är dessa filmer i de flesta fall fullkomligt ointressanta. Ingen hade uppmärksammat MEMENTO om den inte berättats baklänges, eftersom storyn egentligen inte är något speciellt.
SEARCHING, i regi av långfilmsdebuterande 27-åringen Aneesh Chaganty, som även, tillsammans med Sev Ohanian, skrivit manus, är en film som bygger på en gimmick: hela filmen utspelar sig på en datorskärm. Det enda vi ser, är det som visas på datorskärmen. Det är dock en hel del som visas på den, förvänta är inte hundra minuter Excel-dokument.
John Cho gör huvudrollen som David Kim. Under filmens inledning blir David änkling. I samma veva börjar hans tonårsdotter Margot (Michelle La) på high school. David tycker sig ha bra kontakt med dottern, men en kväll kommer hon inte hem. Först tror han att hon kommit hem efter att han gått och lagt sig, och att hon hunnit gå till skolan innan han stigit upp. Snart känner han att något inte står rätt till.
En nitisk polis; Rosemary Vick (Debra Messing), tar sig an fallet. Till en början antas det att Margot rymt hemifrån, men efter ett tag pekar allt på att hon förts bort och kanske till och med mördats.
Berättelsen är inte jätteoriginell. Det dröjer dessutom nästan halva filmen innan den blir en thriller och lite spännande. Upplösningen bjuder på några överraskningar som kanske inte är helt logiska.
... Men jag kan omöjligt undgå att imponeras av sättet det här berättas på. Det vi får se i bild är Davids digitala jakt på dottern. Epost, direktmeddelanden, Googlesökningar, och för att det inte ska bli alltför mycket text, använder David Facetime när han ringer upp folk, han tittar på YouTube, han streamar nyhetsinslag, och han sätter upp webbkameror. David är således i bild större delen av speltiden, och vi får se de han interagerar med.
Hm ... Här kom visst regissören med i bild ...
Vad som är kul med SEARCHING är att David Kim gör ungefär så som man faktiskt gör i verkligheten - åtminstone så som jag skulle göra. I Hollywoodfilmer brukar man ju oftast hitta på egna internettjänster; folk använder inte Google, Facebook, Gmail och så vidare. David använder enbart tjänster som existerar i verkligheten, och med undantag för Facetime och ett par andra grejor, är det tjänster jag själv är ytterst välbekant med. Jag satt till och med och tänkte "Bildgoogla! Bildgoogla!" en tredjedel in i filmen; hade David hört mig, hade han gjort så - och löst fallet lite tidigare. Nu dröjer det lite för länge innan han kommer på att han kan bildgoogla.
Filmens inledning är rolig, eftersom den får mig att inse hur extremt snabbt datorer och internet utvecklas. Det första  vi ser är nämligen Windows XP:s skrivbordsbakgrund. En markör flyttas runt och öppnar och stänger mappar och program, vi får se YouTube-klipp ... och det är inte YouTube så som det ser ut idag. Under en dryg femtonsårsperiod ser vi tjänster komma och gå, och tjänster byta utseende; internet utvecklas. Jag tycker att det inte är så längesedan, men på nätet blir saker snabbt antika. När vi nått fram till nutid har David Kim övergått till att använda Appleprodukter.
Det är kul att se alla de här tjänsterna användas, det skapar realism. Fast realismen förtas lite när ingen i filmen någonsin har problem med mottagning och uppkoppling. Det hade onekligen varit mer realistiskt och unikt om det plötsligt stod att ett program uppdaterats och att datorn måste startas om, precis när filmen är som mest spännande!
Nå. Filmen bygger alltså på denna gimmick; ett liv online. Det håller överraskande bra, jag hade förväntat mig att det skullle bli rätt olidligt och krystat. Dock blir det lite trögt i mitten av filmen, eftersom thrillermomentet låter vänta på sig.
Det finns för övrigt en eller ett par skräckfilmer som bygger på samma gimmick, men de har jag inte sett.








(Biopremiär 21/9)

torsdag 13 september 2018

Bio: The Predator

Foton copyright (c) 20th Century Fox
En gång i tiden försågs utländska filmer med svenska titlar. När PREDATOR; den första filmen i serien, 1987 gick upp på bio i Sverige hette den ROVDJURET (Svenska MAD kallade den GROVSKURET). PREDATOR 2, som kom 1990, döptes såklart till ROVDJURET 2.
Den tredje filmen i serien kom 2010 och hette PREDATORS. Då hade man mer eller mindre slutat ge filmer svenska titlar, så den fock behålla titeln PREDATORS - även om den alltså borde hetat ROVDJUR.
Den fjärde och senaste filmen heter THE PREDATOR. Om den nu skulle fått en svensk titel, hade det blivit ROVDJURET - igen. Således: ROVDJURET, ROVDJURET 2, ROVDJUR och ROVDJURET. En aning förvirrande.
... Här får jag skjuta in att jag tycker att det är en märklig trend, den här att uppföljare och prequels får titlar som nästan är identiska med tidigare titlar, ibland helt identiska. THE THING följdes upp med en prequel som hette THE THING. Den kommande uppföljaren till HALLOWEEN heter HALLOWEEN. De har inte ens siffror i titeln!
Jag ser till min stora förvåning att jag gav PREDATORS, alltså den förra filmen, en trea i betyg när jag recenserade den 2010. Oj, vad jag var snäll. Jag köpte filmen på Blu-ray förra året och såg om den. Jösses - den är verkligen dålig. Är man snäll kan man kanske ge den en tvåa. En svag sådan. Filmen är kass.
Men! Den här nya filmen - THE PREDATOR. Nu jävlar! Nu snackar vi! Den första trailern bådade inte speciellt gott, men det skulle visa sig att den inte gjorde filmen rättvisa.
THE PREDATOR ser ut- och känns precis så som actionfilmer gjorde när jag var tonåring, det vill säga på 1980-talet. När actionfilmer var rejäla grabbfilmer som inte anpassades för att passa en så bred publik som möjligt. Att THE PREDATOR är som den är beror på dess upphovsmän, två 80-talslegendarer.
För regin står Shane Black, som skrev DÖDLIGT VAPEN och som senaste regisserade THE NICE GUYS. Manuset till THE PREDATOR har Black skrivit tillsammans med Fred Dekker, som skrev och regisserade NIGHT OF THE CREEPS och THE MONSTER SQUAD - manuset till den senare skrev Dekker tillsammans med Shane Black. Shane Black spelade förresten Hawkins; den vitsande soldaten, i ROVDJURET 1987.
Boyd Holbrook, som är lite lik Michael Dudikoff, spelar den nya filmens hjälte. Quinn McKenna heter han, krypskytt i armén. Han är ute på ett uppdrag när ett rymdskepp plötsligt kraschar alldeles intill honom. Ut ur rymdskeppet hoppar en predator och det blir fajting. McKenna lyckas sno predatorns hjälm och en del av rustningen. Dessa prylar låter han skicka hem till sin fru (eller exfru?), eftersom han inte vill att hans chefer ska få tag i dem - varför han inte vill detta framgår inte riktigt. McKenna arresteras.
Det är McKennas lille son Rory (Jacob Tremblay) som tar emot lådan med rymdprylarna. Rory bor i ett idylliskt hus i en idyllisk förort av den typ alla bodde i i 80-talsfilmer, i synnerhet sådana Spielberg gjorde. Rory är även autistisk och mobbas av skolans elakaste killar.
McKenna ska fraktas iväg med några andra soldater som begått brott - samtliga är mer eller mindre knäppa. En vitsar maniskt, precis som Hawkins i den första filmen, en är religiös, Thomas Jane gör en kille som har Tourettes syndrom.
Olivia Munn spelar en tuff tjej som heter Casey och som är ... Ja, vad var hon? Något slags rymdvarelseforskare? Hon har kallats till en forskningsanstalt där man förvarar den predator som slogs med McKenna. Varelsen ligger medvetslös, men vaknar förstås snart upp och lever jävel. Och jodå, de enda som kan stoppa predatorn är McKenna och hans gäng knäppgökar, tillsammans med Casey. Predatorn verkar vara på väg hem till Rory för att hämta prylarna. För att göra det hela ännu värre, är ännu ett rymdskepp på väg mot jorden.
PREDATORS var en gravallvarlig, fullkomligt humorbefriad film. THE PREDATOR, däremot, är skitrolig. Den är så pass rolig att filmen i det närmaste är en actionkomedi. Filmen är jävligt våldsam, den är jävligt blodig, det är mycket splatter - men, den är genomgående rolig. Replikerna är bra, vitsarna pendlar mellan usla (vilket är lite kul) och roliga på riktigt. Casey hävdar att predatorn inte är ett rovdjur, eftersom han jagar  för nöjes skill - som en sportfiskare. De andra säger att de röstade och kom fram till att predator är ett coolare namn än sportfiskare.
Framförallt innehåller den här filmen bra rollfigurer jag faktiskt brydde mig om. Galningarna som hjälper McKenna är överraskande sympatiska och tilltalande, jag satt faktiskt och hoppades att de skulle överleva filmen allihop - och det gör jag sällan när jag ser sådana här filmer, snarare tvärtom. I PREDATORS var samtliga huvudpersoner osympatiska.
Den förre Fangoriaredaktören Tony Timpone skrev på Facebook att THE PREDATOR är den bästa Cannonfilm som Cannon aldrig gjorde. Det har han rätt i. Shane Black har gjort en hederlig B-film, men med stor budget.
Som jag skrev ser filmen ut som en 80-talsfilm. Den har ordentligt filmfoto, det går att se vad som händer under actionscenerna, och historien berättas på ett begripligt sätt. Dessutom har man behållit Alan Silvestris musikaliska tema från 1987, vilket innebär att filmen även har ordentlig filmmusik. Dessutom är filmen inte en krystad pastisch på 80-talet, som STRANGER DAYS.
Slutet är kanske lite hafsigt, och det fläskas på med lite för mycket datoranimerat blod, men annars kände jag mig som tonåring på nytt när jag såg THE PREDATOR, jag hade inte tråkigt en sekund.
Filmen innehålleren hel del referenser till de tidigare filmerna, till exempel kallar Casey predatorn "beautiful motherfucker" - i ROVDJURET var det ju "ugly motherfucker". Jake Busey har en liten roll - hans far Gary Busey var med i ROVDJURET 2.
Jag skulle gärna se att alla moderna actionfilmer är som den här filmen, men vi kommer väl tyvärr att fortsätta serveras förvirrade, jobbiga filmer som MILE 22.
THE PREDATOR är bokstavligt talat toppraffel. Dock är det långtifrån alla som uppskattar toppraffel, och det är nog en fördel att vara 50 när man ser den här.
 






(Biopremiär 14/9)

fredag 7 september 2018

Bio: Mile 22

Foton copyright (c) SF Studios
Avdelningen för fullkomligt obegripliga actionfilmer.
Peter Berg och Mark Wahlberg har samarbetat igen. PATRIOTS DAY var rätt bra, men annars brukar Peter Bergs filmer vara totalt ointressanta och slätstrukna. Mark Wahlberg kan vara skojig i komedier, men annars är han en träbock utan lite.
MILE 22 skulle lika gärna kunna heta ASSHOLES ON A MISSION. För det är vad det här är. Mark Wahlberg spelar James Silva, ledare för ett av CIA:s elitförband; John Malkovich gör deras chef Bishop, vars främsta uppgift är att titta på bildskärmar och prata i mikrofon. Silva och dennes team presenteras under en inledande actionscen.
... Fast att säga att de presenteras är att ta i. Inga i den här filmen presenteras närmare. Vi får i stort sett bara veta att ett gäng tillhör CIA, medan övriga är fiender. Teamets medlemmar är osympatiska och arga. Silvas team ska plocka upp en mystisk, öh, vad var han för något, polis kanske? Okej, de ska plocka upp den här snubben som sitter på information om en bomb, eller vad det nu var, och smuggla honom från en plats till en annan, det var kanske till och med från ett land till ett annat, medan slemma fiender konstant dyker upp och gör sitt bästa för att döda alla inom synhåll.
Handlingen i MILE 22 är obegriplig. Ofta får vi se vad som sker via övervakningskameror. Då och då skrivs det ut vilket land de befinner sig i. Huvudpersonerna är hela tiden på språng. Utom Bishop. Han tar det lugnt.
John Malkovich ger intryck av att vara totalt ointresserad av rollen. Även Mark Wahlberg ser ointresserad ut, men det gör han alltid. Han är skitförbannad filmen igenom, han skriker konstant, han pratar fort, och han svär mycket.
Actionscenerna i den här filmen är rätt bra, ibland är de riktigt bra. Det är brutalt och blodigt, det är hårda tag. Tyvärr är alldeles för många scener sönderklippta och det är svårt att se vad som sker och vem som är i bild. MMA-fightern Ronda Rousey ingår i Silvas team, men om hon får tillfälle att slåss vet jag faktiskt inte. Jag inbillar mig att hon fajtas i en scen mot slutet, men det är svårt att säga, eftersom man mest ser viftande händer i bild.
Bäst i filmen är indonesiern Iko Uwais från THE RAID. Tyvärr får han inte riktigt tilfälle att visa vad han går för - just det, klipparen gjort konfetti av Uwais' stridsscener. Den långa slutstriden verkar för övrigt vara kraftigt inspirerad av THE RAID.
MILE 22 slutar med ett par twister och verkar bygga upp till en uppföljare. Frågan är om denna uppföljare kommer att göras. I USA har både kritiker och publik gjort tummen ner, och jag förstår varför. Det är svårt att engagera sig i en film när det är omöjligt att förstå vad allt går ut på, och när det inte finns några sympatiska och/eller intressanta rollfigurer. Jag är inte ensam om att inte hänga med i filmen - efter att ha läst några recensioner och kommentarer konstaterar jag att ingen förstår vad MILE 22 handlar om.
Om det inte vore för de maffiga actionscenerna skulle jag gett filmen lägsta betyg. Nu höjer jag betyget ett snäpp - men se det inte som en rekommendation.










(Biopremiär 7/9)

torsdag 6 september 2018

Bio: The Nun

Foton copyright (c) Warner Brothers
Någon gång under 1990-talet skrev jag en krönika i Nordvästra Skånes Tidningar om nunsploitationfilmer; en genre som var populär i Sydeuropas katolska länder under främst 1970-talet. B-filmer om syndiga, liderliga, och ibland även satanistiska nunnor. Ett par dagar efter att min text publicerats var jag inne i en videobutik. Killen i kassan kom fram och sa att det kommit in en gammal farbror och frågat om de hade sådana där nunnefilmer han läst om i tidningen. Det hade de förstås inte.
THE NUN är en spansk skräckfilm från 2005. Det var en film som lovade mycket, men som inte infriade dessa löften. 2018 års film med samma titel ska förstås inte blandas ihop med den tretton år gamla spanska filmen; de har inget med varandra att göra. Nej, denna nya film handlar om den där illasinnade nunnan som ser ut som Marilyn Manson; hon som första gången dök upp i THE CONJURING 2
Jag hörde att samtliga visningar av THE NUN i Göteborg under premiärhelgen är utsålda. Det är inte illa pinkat! För regin av den här filmen står Corin Hardy, detta är hans andra långfilm efter debuten THE HALLOW; en film jag upptäckte att jag ju sett. Jag tyckte inte att den var något speciellt, men den var snygg och lovande.
THE NUN utspelar sig på 1950-talet. På ett stort; vansinnigt stort, kloster i Rumänien försöker en ung nunna låsa in något ondskefullt i ett rum. Det går inget vidare - och för att inte bli besatt hänger hon sig. Liket hittas av en ung kanadick, Frenchie (belgaren Jonas Bloquet).
Vatikanen beslutar att dödsfallet måste undersökas närmare och skickar dit den robuste fader Burke (Demián Bichir), som tar med sig den unga, blivande nunnan Irene, eftersom hon är synsk. Irene spelas av Taissa Farmiga - lillasyster till Vera Farmiga, som ju gör den ena huvudrollen i THE CONJURING-filmerna. Taissa är 21 år yngre än sin storasyster.
Burke och Irene anländer till den lilla, lilla byn i Rumänen, där de träffar Frenchie. De äntrar klostret där ingenting är som det ska, stället verkar tomt (man skulle kunna säga "and then there were nun"), och det dröjer inte länge innan onda krafter, demoner, och en särdeles elak nunna ställer till det.
Corin Hardys film är häpnadsväckande att titta på. THE NUN är något alldeles makalöst snygg! Det här är verkligen godis för ögonen, åtminstone om man är skräckfan. Dimman ligger tät över de ödesmättade landskapen, klostret och byn ser ut att vara hämtade ur en gammal Hammerfilm, medan filmfotot verkar inspirerat av Mario Bava. Stämningsfullt är bara förnamnet, det är lika kusligt som mysigt.
På ljudspåret ligger ofta dov körsång, det låter som mässande munkar, och tankarna går till Amando de Ossorios 70-talsklassiker om The Blind Dead, som också hade mässande munkar på ljudspåret när de blinda zombierna red på sina zombiehästar i slowmotion. Vidare är en scen mot slutet av THE NUN uppenbart direkt inspirerad av RETURN OF THE EVIL DEAD; den andra Blind Dead-filmen.
Det finns flera riktigt bra scener i THE NUN; gravarna som omgärdar klostret är försedda med små klockor man kan ringa i om man begravts levande, och detta används på ett särdeles effektivt sätt. Här finns en referens till Lucio Fulcis CITY OF THE LIVING DEAD, som också innehåller en stackare som grävts ner. Jag gillar alla kors som vänds upp och ner och de pentagram som förekommer.
Jag satt länge och kände att det här, det är ju riktigt bra. Jag kan nog drämma till med en fyra i betyg. Men - tyvärr kunde Hardy och hans manusförfattare (James Wan är en av dem) inte hålla sig. THE NUN varar bara 96 minuter; en utmärkt speltid för en skräckfilm, men under den avslutande halvtimmen fläskar man i vanlig ordning på med alldeles för mycket effekter och action. Det är jump scarejump scare, folk brottas med demoner och datoranimerade ormar, och all spänning och kuslighet försvinner i ett nafs.
... Och det är jävligt synd. För det här hade kunnat bli en riktigt, riktigt bra skräckfilm av klassiskt snitt. Men det här är en kul och underhållande film, mina invändningar till trots. Och - det är sällan man ser en amerikansk skräckfilm som är så här otroligt snygg. Jag hade större behållning av THE NUN än av den märkligt överskattade HEREDITARY.
 







(Biopremiär 7/9)

fredag 31 augusti 2018

DVD/Blu-ray/VOD: Rolling Thunder

ROLLING THUNDER (Studio S Entertainment)
Paul Schrader är en man som levt högt på att han skrev manus till TAXI DRIVER och TJUREN FRÅN BRONX. Förutom dessa två klassiska filmer, har Schrader skrivit- och ibland även regisserat en hel del slätstrukna filmer, och en del mindre bra. Manuset till ROLLING THUNDER har Schrader krivit tillsammans med Heywood Gould, och Schrader hävdar att storyn förändrades ganska radikalt på vägen från hans första utkast till den färdiga filmen. Filmen gick även från 20th Century Fox till American International Pictures. Om det verkligen stämmer att Fox tyckte att den färdiga filmen var allldeles för våldsam låter jag vara osagt.
John Flynn har regisserat ROLLING THUNDER; en hämnarfilm som för tankarna till Sam Peckinpah. Det här känns lite grann som en pratig Peckinpah-film. William Devane spelar en major som kommer hem från Vietnam. Han tilldelas en låda med en stor summa silverdollar som tack för tjänstgöringen. Dessa silverdollar vill ett gäng svettiga kräk komma över.
De svettiga kräken tar sig in hos majoren; de mördar hans fru och son, de kör ner majorens högra hand i avfallskvarnen, de skjuter honom, och lämnar honom i tron att han är död. Självklart är han inte död. Tillsammans med en ung tjej (Linda Haynes), som tror att de ska på semester, åker majoren till Mexiko, där han letar upp de svettiga kräken, han ringer en militärkompis (Tommy Lee Jones), och så kan den blodiga hämnden börja.
När ROLLING THUNDER gick upp på bio i Sverige 1977 hade biografbyrån gjort fem feta klipp på sammanlagt drygt sex minuter. I stort sett alla vålds- och actionscener hade kortats eller plockats bort helt och hållet, vilket renderade filmen obegriplig. Jag har inte sett den versionen. Jag har ett svagt minne av att jag såg filmen på en hylla i en videobutik, men jag minns inte om jag hyrde den. Däremot såg jag filmen på TV, oklippt, någon gång på 1990-talet, och jag blev lite besviken.
Den här filmen har en tuff titel och en tuff affisch. Bitvis är filmen även tuff. Men - den är inte så bra som jag vill att den ska vara. Det är något som saknas, filmen lyfter aldrig riktigt. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är som fel. Kanske är det Devane i huvudrollen? Han har ett och samma degiga ansiktsuttryck filmen igenom, han ser likgiltig ut vad som än händer, och det är svårt att känna något för rollfiguren.
Nåja, ROLLING THUNDER är trots mina invändningar hyfsad; den är helt okej, och slutuppgörelsen är minnesvärd. Den som förväntar sig fetaction från början till slut lär dock bli besviken; det här är till stora delar ett drama.
Filmen fick även ge namn åt Quentin Tarantinos kortlivade distributionsbolag Rolling Thunder Releasing.









-->

torsdag 30 augusti 2018

DVD/Blu-ray/VOD: Invasion U.S.A.

INVASION U.S.A. (Studio S Entertainment)
En eftermiddag på 1990-talet ringde telefonen hemma hos mig. Det här var på den tiden då man fortfarande hade telefoner kopplade i telefonjack i väggen. När jag svarade hörde jag Gunnar Rehlin i andra änden. Han hade ringt för att tipsa om att en TV-kanal samma kväll skulle visa Joseph Zitos gamla, fina INVASION U.S.A. från 1985. "Chuck Norris' allra sämsta film!" sa Gunnar. Jag korrigerade honom: "Nej, det är Chuck Norris' bästa film!"
För så är det ju: INVASION U.S.A. är fantastiskt skojig och underhållande.
På 80-talet var det här en sådan där film alla ville se. Inte för att den var särskilt bra, utan för att den totalförbjudits inte bara en, utan två gånger. Andra gången den granskades, 1986, hade distributören först klippt bort sjutton (17!) minuter action, men det hälpte inte - Zitos film ansågs fortfarande vara skadlig för vuxna svenskar, som alltså inte kunde tänka själva på den tiden.
På 80-talet var ett totalförbud en kvalitetsstämpel. Det spelade ingen roll om en film egentligen var kass - om den förbjudits var man tvungen att se den.
Varför just INVASION U.S.A. förbjöds trots alla klipp är lite svårt att säga. Pro-amerikansk, ja, antikommunistisk, ja, och en jävla massa pangande och explosioner - men det här är bara en dum actionfilm. Den är inte anvärkningsvärt blodig och sadistisk.
Gamle, fine Richard Lynch spelar den kommunistiske terroristen Rostov, som samlar ihop en hel armé kommunistiska terrorister, och invaderar USA. Det är ingen gigantisk invasion, eftersom det här är en film från legendariska lågbudgetbolaget Cannon. Men ändå. Terroristerna slår till i juletid och spränger julgranar och har sig, och julhandeln blir stressigare än vanligt.
Den ende som kan stoppa Rostov är hans gamle fiende Matt Hunter, en före detta CIA-agent som numera häckar i Floridas träskmarker. Matt Hunter. Matt Hunter! m´Man hör på namnet att han är hjälten. Man hör på namnet hur tuff han är. Självklart är det Chuck Norris som spelar Matt Hunter, och han är klädd helt i jeans. Jeansskjorta, jeansbyxor, skägg och dansbandsfrisyr. Det skojar man inte bort.
Beväpnad med två MAC-10 i axelhölster gör Matt Hunter saken kort med fulingarna. Han säger "Time to die!" och slår, sparkar, skjuter och spränger kommunister för glatta livet.
Det är flängt och jag har svårt att förstå att moralens väktare faktiskt tog det här på allvar en gång i tiden.
Gamle, fine Billy Drago har en liten biroll, och filmmusiken av Jay Chattaway är riktigt bra.
Ska du bara köpa en actionfilm på Blu-ray i år, är det förstås INVASION U.S.A. du ska köpa.








-->

lördag 25 augusti 2018

TOPPRAFFEL! sörjer: Russ Heath

Avdelningen för serietecknare som har gått bort, men som jag trodde var döda sedan länge.
Den här gången gäller det Russ Heath, som kilat vidare till den stora ateljén ovan molnen. Han blev 91 - och höll faktiskt på att publicera sig i tidningar fram till 2011, då han var 85, och han verkar ha fortsatt att teckna därefter.
Jag läser ett par olika nekrologer över Heath, och de nämner alla de berömda tavlor Roy Lichtenstein målade efter förlagor av Heath. Lichtenstein plockade lösryckta rutor ur gamla krigsserier och förstorade dem. Lichtenstein tjänade miljoner, Heath fick ingenting, och det nämndes inte att det egentligen var han som tecknat bilderna.
Själv tänker jag inte främst på Lichtensteins tavlor när jag ser Russ Heaths namn. Jag tänker på två helt andra grejor - vilka de flesta nog inte tänker alls på.
Den 84-årige Russ Heath kommenterar Roy Lichtenstein.
Dels tänker jag på ett äventyr med Stan Lyndes Latigo som gick i Fantomen. Latigo var den westernserie Lynde skapade efter att han lämnat Rick O'Shay. Det var en ganska traditionell western, ibland lite väl präktig och religiös, men ett avsnitt tyckte jag var fantastiskt bra. Jag har inte läst om serien sedan den trycktes i Fantomen och jag har inte tidningen tillgänglig (om jag nu råkar ha den), men jag vill minnas att den handlar om Latigos bakgrund. Serien var tuffare än vanligt - och den var fantastiskt snyggt tecknad. Russ Heath hade assisterat Stan Lynde på avsnittet, och jag minns att jag reagerade på att den var signerad av dem båda två.
... Men framför allt tänker jag på tidningen Jonah Hex Spectacular #1 från 1978. Denna tidning innehöll serien "The Last Bounty Hunter" av Michael Fleisher och Heath. Det här är serien om Jonah Hex död. En märklig, stämningsfull och bisarr serie med osedvanligt tjusiga teckningar av Heath. Den åldrade prisjägaren Hex dödas, stoppas upp, och ställs ut på ett kringresande tivoli.
1947 fick Russ Heath anställning på Timely Comics, förlaget som senare blev Marvel Comics. För Timely ritade Heath en rad westernserier, men även superhjälteserier. Senare hamnade han på DC Comics, åt vilka han ritade krigsserier.
Russ Heath jobbade även åt andra förlag, det hände att han assisterade Harvey Kurtzman och Will Elder på deras Little Annie Fanny i Playboy, han jobbade med dagspresserier, och han tecknade annonser. Heath tilldelades flera priser under sin karriär och 2009 valdes han in i The Will Eisner Comic Book Hall of Fame.
RUSS HEATH
1926 - 2018
R.I.P.
-->

fredag 24 augusti 2018

Serier: Blueberry: Samlade äventyr 6

BLUEBERRY: SAMLADE ÄVENTYR 6
av Jean-Michel Charlier och Jean Giraud
Cobolt
När jag recenserade Blueberry: Samlade äventyr 1 skrev jag om serietidningen SM-Special nummer 3/1980, eftersom denna tidning innehöll den första Blueberryserie jag läste. I SM-Special hette äventyret "Tsi-Na-Pah", Carlsen Comics gav senare ut serien som album med titeln "Spräckta näsan".
Varför SM-Special valde att publicera just detta äventyr kan man undra. Jovisst, det var helt nytt - det hade gått som följetong i Frankrike under 1979 och samlats i album 1980 - men det är det artonde äventyret med Blueberry, och inte nog med det: vi kastas mer eller mindre in mitt i handlingen.
Detta hindrade mig inte från att tycka att det var den häftigaste och snyggast tecknade serie jag någonsin sett - och då hör det till saken att serien i SM-special förminskats till serietidningsformat, den var i svartvitt, och texten i pratbubblorna var maskinsatt och ful. Dessutom var albumet uppdelat på två nummer, och det tog väldigt lång tid innan jag kom över nummer 4/1980 och kunde läsa fortsättningen.
Detta album ingår i den senaste volymen av Samlade äventyr. De tidigare böckerna har innehållit tre album per volym, den här gången får vi fyra. Dessa är "Fredlös", som gick som följetong i Pilote Hebdo 1973 och samlades som album 1974, "Angel Face", som gick i Nouveau Tintin 1975 och släpptes som album samma år, "Knäckta nästan" (som "Tsi-na-pah"/"Spräckta näsan" nu heter), vilken gick i Métal Hurlant 1979 och kom som album 1980, och "Den långa marschen", följetong i Super As 1980 och album samma år.
Jag känner några som köpt de två-tre första samlingsvolymerna med Blueberrys äventyr, och som undrat vad det är för speciellt med serien; varför många kallar den "världens bästa westernserie". Om man aldrig tidigare läst Blueberry kan jag förstå att man undrar. De första albumen är väldigt traditionella. Löjtnant Blueberry må vara lite strulig, men han är en ganska vanlig westernhjälte, och handlingen är av en typ vi sett oräkneliga gånger tidigare - det är "indianer och vita" av gammal Hollywoodmodell. Jean Girauds teckningar var inte heller de så där särdeles imponerande.
När man läser denna den sjätte samlingsvolymen, konstaterar man att Blueberrys äventyr under 1970- och 80-talen inte bara förändrades och blev en betydligt bättre serie, den förvandlades och blev i princip en annan serie.
"Fredlös" tar vid där det tidigare albumet; "Ballad om en kista", slutade. Den ständigt otursförföljde Mike Blueberry sitter fängslad och ska transporteras med tåg. Tåget stoppas av några rånare och Blueberry lyckas fly. Det är bara det att Blueberrys flykt är en del av en större plan. Det var meningen att Blueberry skulle komma undan - något Blueberry själv inte hade en aning om.
Det visar sig att Blueberry ska användas som syndabock. Ett gäng skurkar planerar att mörda president Grant. De har anlitat proffsmördaren Angel Face för jobbet, men tanken är att det ska framstå som att det är Blueberry som är mördaren.
"Angel Face".
Albumet "Angel Face" handlar om attentatet mot Grant, vilket självklart inte går som vare sig skurkarna eller Blueberry tänkt sig. Trots att Blueberry räddar livet på Grant (nej, det här är ingen spoiler, vi vet ju att president Grant inte lönnmördades i Durango) är det han som misstänks för mordförsöket. Blueberrys situation är minst sagt hopplös och det verkar aldrig finnas någon utväg, dyker det upp någon som eventuellt kan rentvå honom, blir denna person snart dödad. President Grant hör fel och tolkar "Du måste benåda Blueberry" som "Det var Blueberry". För Mike Blueberry är uttrycket "att vara nere i skiten" en underdrift.
"Fredlös" och "Angel Face" är fantastiskt bra tecknade av Jean Giraud, och både handling och berättarteknik blir alltmer komplex. Men! Nu kommer vi fram till "Knäckta näsan". Och här - här peakar Jean Giraud som tecknare.
Jag är lika imponerad idag av teckningarna i "Knäckta näsan" som jag var när jag första gången läste serien för 38 år sedan. Antagligen är jag ännu mer imponerad idag. Jag förstår inte hur karln klarat av att teckna det här, hur han har orkat. Allting, precis allting, är osannolikt imponerande. Naturvyer man kan sjunka in i, lokaler som luktar svett och tobak, människor som trots att de bara agerar statister i bakgrunden fått individuella, uttrycksfulla ansikten. Perspektiv är väl valda och det är driv i berättandet. Som tolvåring minns jag att jag i synnerhet imponerades av en scen där Blueberry ska fånga en örn. Denna scen fick mig även att inse hur stor en örn faktiskt är - som liten gosse tänkte jag mig att en örn kanske är lite större än en kråka.
När "Knäckta näsan" börjar har det gått ett år eller två (uppgiften varierar) sedan händelserna i "Angel Face", och Blueberry lever bland indianer. Hövdingen Cochise vill leva i fred med de vita, medan hetsporren Vittorio vill strida. Både Vittorio och Blueberry är förälskade i Cochises dotter Chini, som kan tänka sig att gifta sig med en av dem.
Till ett närliggande fort anländer Wild Bill Hickock och några andra. Hickock är på jakt efter den efterlyste Blueberry. Självklart går det mesta åt skogen, och trots att Blueberry lever med indianerna, får han rycka in och försvara kvinnor och barn fortet när det attackeras.
"Knäckta näsan".
Jean Giraud arbetade uppenbarligen ut sig totalt när han tecknade "Knäckta näsan", för i "Den långa marschen" har han ändrat stil igen. Det är fortfarande otroligt snyggt, men nu är linjerna ledigare och bilderna är inte överfulla av skraveringar. Giraud har över dessa fyra album förvandlats från Giraud till Moebius; den signatur han använde sig av när han tecknade science fiction. Stilen i "Den långa marschen" känner vi igen från Moebius' serier, som till exempel "Inkalen". Tydligen tuschades tio sidor av en då ung tecknare Giraud tagit under sina vingar; Michel Rouge, men det är absolut inget som märks, och Giraud fixade till dessa sidor i efterhand.
Mike Blueberry har åter tagits till fånga och i "Den långa marschen" görs ett nytt, avancerat fritagningsförsök. Bifigurerna Chihuahua Pearl, Red Neck och Jimmy McClure återkommer i albumet, och jag behöver väl inte påpeka att historien inte avslutas här, utan fortsätter i nästa album, som förstås kommer i nästa samlingsvolym.
I vanlig ordning innehåller boken intressant extramaterial i form av ett förord och en artikel om Jean-Michel Charlier. Förordet bör man läsa efter att man läst de fyra albumen, eftersom författarna Stéphane Beaujean och Vladimir Lecointre redogör för handlingen i detalj. I förordet berättas om Girauds konstnärliga utveckling till Moebius, och om de problematiska förhållanden under vilka Giraud och Charlier arbetade på 70-talet. De fick strul med rättigheterna till sin serie, och de hoppade mellan olika magasin. "Knäckta näsan" gick som följetong i Métal Hurlant, science fiction-tidningen Moebius var med och startade; en tidning som hade betydligt mer vuxna läsare än de barn- och ungdomstidningar Blueberry tidigare gått i. Men under 70-talet blev Blueberry en westernserie som inte längre riktade sig till barn. Serien hade blivit ett avancerat och våldamt drama.
"Den långa marschen".
Artikeln om Jean-Michel Charlier, skriven av tecknaren Patrice Pellerin, är intressant. Det är synd att Charlier är död, eftersom det är mycket jag skullle vilja fråga honom om. Till exempel står det att han skickade ett par manussidor i taget till sina tecknare, och inte kompletta manus. Men hur gjorde han om han ville ändra något i efterhand? Jag själv skriver manus till tecknade serier, och jag går ofta tillbaka och ändrar och lägger till saker i efterhand när jag får bättre idéer. Dessutom har jag redaktörer som läser- och godkänner mina manus innan de skickas ut till tecknarna. Jag vet att Lee Falk lämnade manus till sina Fantomenstrippar allt eftersom, vilket ledde till problem när Falk var ute och reste och ibland struntade i att leverera det han skulle. I förordet till denna bok läser jag att ett gäng manussidor till "Angel Face" inte kom fram alls, och att Giraud då själv hittade på vadsom skulle hända.
Jag har hört att en del har anklagat Blueberrys äventyr för att innehålla rasistiska inslag. Den kinesiske tortyrexperten i den förra samlingsvolymen var ett extra tydligt exempel på detta. Men, att göra en western som inte är rasistisk är en omöjlighet, eftersom det är en genre som bygger på rasism, det är en värld som är rasistisk - det handlade om att utplåna ursprungsfolkningen och andra oönskade existenser. Men måste till exempel alla mexikaner vara så onda och fula? Tja, nu hör ju detta genren till, de flesta spaghettiwesterns är fulla av mexikanska banditer (dock är det bara banditerna som är onda och fula, inte byborna). Men om man tänker efter är nästan samtliga individer, oavsett rastillhörighet, i Blueberrys äventyr mer eller mindre onda, och ofta även fula; det är en ond och brutal värld befolkad av själviska människor. Få av gestalterna i serien kan sägas vara direkt godhjärtade, och Mike Blueberry själv är inte helt igenom god och heroisk - han vill mest vara ifred och slippa jagas av både skurkar och lagens väktare.
Nu ser vi fram emot Samlade äventyr volym sju. 

torsdag 23 augusti 2018

Bio: The Equalizer 2

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Innan pressvisningen läste jag om min recension av Antoine Fuquas THE EQUALIZER från 2014 - eftersom det enda jag kom ihåg av den, var att den byggde på en gammal TV-serie jag aldrig sett. Jag konstaterade att jag gillade den första filmen, och jag kom ju ihåg den när jag väl läste vad den handlade om. Det var en hård jävla film!
Således tänkte jag att det kunde bli kul med denna uppföljare, åter i regi av Fuqua. Och jodå, återigen är det en hård jävla film. Men - det är också en sämre film. Fast inte till en början.
Denzel Washington är tillbaka som den mystiske Robert McCall, en man med ett förflutet som någon typ av hemlig agent; proffsmördare åt regeringen. Numera försörjer han sig som Lyftchaufför - Lyft är en konkurrent till Uber. Han bor i en liten lägenhet i Boston, men trots att det är en hyresrätt har  han själv byggt om den, och låter måla om köket. Fast det får man kanske göra med amerikanska hyreslägenheter?
McCalls största intresse är att sitta hemmma och läsa romaner som "På spaning efter den tid som flytt", och han verkar ha hur mycket pengar som helst. Hans andra intresse är att hjälpa folk i nöd. Ibland nöjer han sig med att erbjuda jobb åt den unge grannen som hamnat i dåligt sällskap, men oftast hjälper han till lite mer handgripligt - vilket resulterar i att onda mäns armar, ben och nackar knäcks, om de inte får en kniv i sig, eller en pistolkula.
Det är lite svårt att redogöra för vad THE EQUALIZER 2 handlar om. Det ta nämligen en faslig tid för handlingen att komma igång, och när den väl startar, är den mer än lovligt luddig. Skurkar tar sig in i en lägenhet i Bryssel, och en man och hans fru mördas. McCalls tidigare chef, eller vad hon nu var (Melissa Leo), reser till Bryssel för att utreda, men mördas hon med.
Nu tänker vi att McCall minsann ska åka till Bryssel för att knäcka nacken på buset, men icke. Det behöver han inte. Buset befinner sig nämligen i Amerika, där de tänker mörda alla som kan tänkas avslöja dem. Ett av de blivande offren är förstås McCall. Det tar inte lång tid innan McCall listat ut vem som ligger bakom det hela, och i en bra scen hamnar han framför samtliga skurkar på en gata i ett villakvarter. McCall säger att han tänker döda dem allihop. Han vet vad han vill, den mannen.
Här ovan skrev jag att det inte tar lång tid innan McCalll listar ut vem som är skurken. Men när jag tänker efter tar det rätt lång tid. Filmen innehåller nämligen en mängd parallella trådar, vilka tar god tid på sig och som i en del fall inte leder till någonting. McCall pratar uppbyggligt med den unge grannen han sätter i arbete. McCall pratar med en gammal judisk farbror, som letar eftersin sin syster, som försvann under andra världskriget. Den sistnämnda tråden är fullkomligt överflödig, eftersom den inte har någonting alls med filmens handling att göra. Det hade dock varit skojigt om McCall råkat hitta systern medan han jagade skurkar.
Precis som den första filmen, är det här ibland extremt våldsamt. McCall är brutal och det sparas inte på blodet. Slutuppgörelsen är lång och utspelar sig på en plats som säkert är tänkt att vara unik och spännande, men dessa scener leder bara till en lång rad frågor. Jag skulle gärna vilja ställa dessa frågor här, men det kan jag inte göra, för då spoilar jag slutet.
THE EQUALIZER 2 börjar bra, en stor del av filmen är rätt bra; det är lite ointressant, men rätt okej ändå. Ibland är det lite för otroligt, McCall är lite för duktig på alla sätt, och när jag under filmens andra halva inser att handlingen inte kommer att ta en oväntad vändning, börjar intresset dala.
Fast det är inte direkt dåligt, det här. Denzel Washington är bra i huvudrollen, och även övriga skådisar gör bra ifrån sig. Pedro Pascal spelar McCalls före detta agentkollega, och Bill Pullman har en liten roll. Actionscenerna är bra och fläskiga. Filmmusiken är stämningsfull, och Antoine Fuqua vet hur man skapar spänning - även när det inte är särskilt spännande.
  







(Biopremiär 24/8)
-->

Bio: The Spy Who Dumped Me

Foton copyright (c) Nordisk Film
Jag förväntade mig att THE SPY WHO DUMPED ME, med manus (tillsammans med David Iserson) och regi av Susanna Fogel, skulle vara ännu en gapig, påfrestande actionkomedi i stil med HOT PURSUIT, som också hade kvinnor i huvudrollerna. Fogels film är förvisso lite gapig mellan varven - men det här visade sig inte alls vara den typ av film jag trodde det skulle vara, och jag får säga att jag blev positivt överraskad.
Mila Kunis och Kate McKinnon spelar bästa vännerna Audrey och Morgan. När filmen börjar fyller Audrey 30, och en väninna till henne säger att hon inte trodde att en tjej som Audrey kunde ha en så snygg pojkvän - underförstått att Audrey är tråkig och alldaglig. En lite märklig scen - eftersom det är Mila Kunis det handlar om, och hon ser mest ut som den filmstjärna hon är.
Nå. Den ovan nämnde pojkvännen - Drew (Justin Theroux) - har precis gjort slut med Audrey via SMS, så han står inte högt i kurs. Men vad Audrey inte vet, är att Drew är hemlig agent. Plötsligt dyker Drew och en massa fientliga agenter upp hemma hos Audrey, och Drew skjuts ihjäl. Innan han dör ber han Audrey överlämna en liten plasttrofé till en kontakt i Wien.
Efter en del dividerande far Audrey och Morgan iväg till Wien. Efter sig har de inte bara en massa onda, mordiska agenter, utan även den engelske MI6-agenten Sebastian (Sam Heughan) och dennes amerikanske kollega. De två tjejerna far runt till olika europeiska länder (det mesta verkar dock vara inspelat i Ungern), och liken travas på hög.
THE SPY WHO DUMPED ME visar sig vara en actionkomedi med väldigt kraftig betoning på action. Actionscenerna är många, de är välgjorda - och de är blodiga. Bitvis ser det ut som en 80-talsfilm; snytingarna är hårda, hjärnsubstansen sprutar, bilar och motorcyklar flyger i luften.
Samtidigt är dialogen förhållandevis välskriven - åtminstone om man jämför med andra vulgokomedier. För det är en vulgokomedi, det här. Svordomarna är oräkneliga, det är ibland tramsigt, men jag kom på mig med att tycka att mycket var kul - i synnerhet ett fånigt bajsskämt. Att det funkar beror på att Kunis och McKinnon kan leverera replikerna, och på att deras rollfigurer är rätt sympatiska, och inte så där irriterande de brukar vara i den här typen av film.
Dock kan kombinationen av tramskomedi och splatter skrämma bort en del. Jag känner några stycken som skulle tycka att THE SPY WHO DUMPED ME är jätterolig - men jag kan inte rekommendera filmen till dem, eftersom de inte klarar av att se ultravåld i enorma mängder.
Gillian Anderson har en mindre roll som chef för brittiska underrättelsetjänsten, och jag gillade Ivanna Sakhno som mordisk rysk gymnast och tortyrexpert.
Jag får nog säga att jag tycker att den här filmen funkar bättre än den liknande SPY, som kom häromåret - det var ju en gapig och överlastad film, som inte lyckades vara så rolig som den trodde att den var. Som nästan alltid är fallet med filmer nuförtiden, är Susanna Fogels film alldeles för lång med sina 117 minuter. Jag tyckte förvisso inte att det blev tråkigt, men filmen hade mått bra av att klippas ner med tjugo minuter.
Ja, just det, även Jane Curtain och Paul Reiser dyker upp i småroller.
  







(Biopremiär 24/8)
-->

söndag 19 augusti 2018

DVD/Blu-ray/VOD: Becoming Bond

BECOMING BOND (Studio S Entertainment)
I HENNES MAJESTÄTS HEMLIGA TJÄNST är en av de bästa James Bond-filmerna, kanske den allra bästa, och George Lazenby - som ju bara spelade Bond en gång - är den ende av Bondskådisarna som faktiskt ser ut att kunna göra det James Bond gör på riktigt. Roger Moore hade stuntman bara för att promenera.
En film om George Lazenbys karriär låter minst sagt intressant. Tyvärr är BECOMING BOND, i regi av Josh Greenbaum, inte den film om Lazenby jag helst vill se.
Filmen inleds med att George Lazenby sätter sig i en fåtölj och låter sig intervjuas. Tyvärr nöjer Greenbaum sig inte med detta; med att göra en rak dokumentär. Istället har han valt att dramatisera det Lazenby berättar, och större delen av filmen är därför en spelfilm. Josh Lawson spelar George Lazenby - Lawson ser ibland ut som Robin Williams, och ibland som Aaron Eckhart, men aldrig som George Lazenby.
Lazenby berättar om sin barndom och uppväxt i Australien, om sina kärleksaffärer där, och jobbet som bilförsäljare. Han hamnade så småningom i London, där han fortsatte att sälja bilar tills han blev upptäckt av en fotograf, som gjorde Lazenby till fotomodell. Han lärde känna en kvinna, i filmen spelad av Jane Seymour, som tipsade om att man sökte en ny Bondskådis efter Sean Connery. Lazenby snackade till sig jobbet, men fick nog av hela branschen efter en film och hoppade av.
De dramatiserade scenerna är tyvärr rätt töntiga. Det är lite småtaffligt gjort, det ser märkligt lågbudget ut, och det är ganska illa spelat och skrivet. Det påminner mest om sketcher om George Lazenby.
Men det som irriterar mest med BECOMING BOND är att den slutar med att han gjort I HENNES MAJESTÄTS HEMLIGA TJÄNST. Lazenby säger att han därefter ägnade sig åt motorsport, gifte sig, och bildade familj. Slut.
... Inte ett ord om att han faktiskt fortsatte att göra film! George Lazenby har 61 credits på IMDb. Han medverkade i actionfilmer i Australien och Hongkong, han var med i italienska thrillers, han har dykt upp i mängder av TV-serier. Det var denna karriär jag var nyfiken på och ville veta mer om! Hans uppväxt är förhållandevis ointressant, och berättelsen om hur han blev Bond är uttjatad. Men den långa B-filmskarriären - där hade det funnits något kul att behandla!
Betyget nedan är i snällaste laget - men eftersom det är en film om George Lazenby är jag snäll.
Förutom att finnas ute på DVD, streamar filmen även på C more Play.









-->

lördag 18 augusti 2018

DVD/Blu-ray/VOD: Kanonen vid San Sebastian

KANONEN VID SAN SEBASTIAN (Studio S Entertainment)
En film med Charles Bronson jag inte tidigare sett, med musik av Ennio Morricone jag inte tidigare hört. Det lät ju onekligen intressant. I diverse artiklar och recensioner omnämns KANONEN VID SAN SEBASTIAN från 1968 som spaghettiwestern. Det är en sanning med modifikation. Det här är en fransk-italiensk-mexikansk-amerikansk samproduktion, helt och hållet inspelad i Mexiko - och dessutom utspelar den sig i Mexiko år 1746, vilket väl inte riktigt gör den till en western överhuvudtaget.
Fransmannen Henri Verneuil står för regin, han är främst känd för en lång rad Belmondo-raffel. Anthony Quinn innehar huvudrollen som banditen Leon. Av diverse skäl misstas han för att vara präst i den lilla hålan San Sebastian - nej, det handlar alltså inte om den spanska staden med en känd filmfestival. Charles Bronson har en förhållandevis liten roll som ledare för ett banditgäng. Både en ilsken indianstam och Bronsons banditgäng ger sig på San Sebastian, och Leon, som bara vill hålla sig undan lagen, tvingas agera hjälte.
KANONEN VID SAN SEBASTIAN inleds med en rätt frän öppningsscen och tuffa förtexter. Därefter blir det betydligt tråkigare. Det är segt, händelsefattigt, och odramatiskt. Först i slutscenerna blir det lite action. Filmfotot är inget specielllt, åtminstone inte jämfört med de samtida italienska westernfilmerna. Regin är ganska anonym. Filmen ger ett gammaldags intryck, den ser ut att vara mycket äldre än den är. Inte ens Morricones filmmusik lyckas sticka ut.
Ett recensionscitat på DVD-omslagets baksida jämför filmen med Sergio Leones klassiska filmer - men Verneuil var knappast någon Leone.











-->

onsdag 15 augusti 2018

Bio: The Meg

Foton copyright (c) Warner Bros.
Avdelningen för HEIMAT. Förlåt: hajmat.
Häromveckan såg jag samtliga fem filmer i SHARKNADO-serien (den sjätte har inte haft premiär än) på Netflix; en om dagen. Detta för att jag inte tidigare brytt mig om att se dem, och för att jag tänkte att jag bör ha sett sett. Jag brukar sällan gilla Asylums filmer, men ibland är de kul. SHARKNADO-filmerna är lite intressanta, eftersom budgeten blir märkbart högre för varje film - de går från att vara jättebilliga till billiga. De är även rätt kul - åtminstone i början. Det blir tjatigt efter några filmer.
Hajfilmer görs det hur många som helst numera. Igår, när detta skrives, hade SANTA JAWS premiär på SyFy i USA. Och på bio kan man se THE MEG, som bygger på en, enligt uppgift, illa skriven roman av Steve Alten. Jag har alltså inte läst boken, men det lär inte finnas många likheter med filmen.
Häromdagen kunde man i amerikansk media läsa att huvudrollsinnehavaren Jason Statham sagt att den färdiga filmen; den som fått premiär, inte är den film vars manus han läste och som han skrev på för att göra. Regissören Jon Turteltaub (TROLLKARLENS LÄRLING, LAST VEGAS) ska ha sagt något liknande. THE MEG skulle bli en bloddrypande och barnförjuden film, men under inspelningen bestämde studion att den istället skulle bli en lättsam sommarfilm med åldersgränsen PG-13.
Jason Statham spelar en kille som heter Jonas, och det är ju lite roligt. Hans rollfigur beskrivs i en replik som "He looks heroic and he walks fast!". Jonas är en djuphavsdykare som räddar elva människor instängda i en ubåt. Jonas hävdar att ubåten attackerats av en megalodon - en urtida, utdöd jättehaj. Jonas anses vara galen, så han åker till Thailand och super ner sig.
Några år senare är det fara å förde på en högteknologisk forskningsstation ute till havs. Jonas' exfru befinner sig på en sjunkande ubåt, som verkar ha attackerats av en jättehaj. Kanske hade Jonas rätt ändå? Den ende  som kan rädda besättningen på ubåten är förstås Jonas, som hämtas på baren i Thailand.
Visst är det en bamsing på 25 meter som härjar. Men inte nog med det, tydligen häckar även en ännu större haj i vattnet.
Den forne simhopparen Statham får många tillfällen att dyka och simma i den här filmen. Han blir även betuttad i en kinesisk forskare (Bingbing Li), eftersom filmen är gjord med kinesiska pengar. Denna forskare har med sig en liten dotter, som har stora problem med att fälla sina onaturliga, engelska repliker; hon har inte en åttaårings vokabulär.
Kalaskexet Ruby Rose är tuff (hon heter Jaxx och ser ut att heta Jaxx) och säger att det är hon som byggt forskningsstationen, och Rainn Wilson spelar en lika gapig som jobbig snubbe som anländer till stationen; han är den obligatoriske killen från bolaget med okänt uppsåt.
Jag trodde att THE MEG skulle vara kul och fräsig, trots att de plockat bort allt splatter - men filmen visade sig vara överraskande ... tråkig. Större delen av filmen plaskar de runt kring forskningsstationen. Jonas kämpar och står i, folk äts upp, men det blir aldrig spännande, aldrig festligt; det känns mest som om filmen - ähum - trampar vatten. Först när det är ungefär tjugo minuter kvar, inklusive eftertexter, attackeras en kinesisk badstrand. Där får vi se en tjock kinesisk pojke som äter glass, men det räcker inte för att rädda filmen. Man borde låtit hajen dyka upp vid stranden långt tidigare; fler scener borde utspelats på land - den där forskningsstationen är inte så kul.
När jag som tonåring såg Steven Spielbergs HAJEN första gången blev jag besviken. Som barn 1975 hade jag inbillat mig att hajen skulle vara stor som Godzilla - och så visade den sig vara en vanlig, sketen haj.
Nu har vi fått en film om en haj som är stor som Godzilla. Synd att den inte blev bättre än så här.










(Biopremiär 17/8)
-->
 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx