torsdag 21 mars 2019

Bio: Captain Marvel

Foton (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
"Hallå där, min bäste herre!" utbrister säkert några läsare. "CAPTAIN MARVEL hade ju premiär för flera veckor sedan!"
Ja, det hade den. Men den pressvisades inte i Göteborg, och jag har inte haft tid eller möjlighet att se den förrän nu - därav denna sena recension.
Häromdagen försökte jag redogöra för Kapten Marvels historia för en bekant. Hon blev mer än lovligt förvirrad. Jag blev nog lite förvirrad jag med. De enda Kapten Marvel-serier jag faktiskt läst, är de med den riktige Kapten Marvel - ni vet, serien om den lille grabben Billy Batson som utbrister i ett frejdigt "Shazam!" och som då förvandlas  till den fullvuxne superhjälten Kapten Marvel. Denna Stålmannenkonkurrent från 1940-talet stoppades av DC Comics, vilka ju äger Stålmannen. Kapten Marvel ansågs vara ett plagiat.
Senare köpte DC Comics den gamla Kapten Marvel-figuren och serierna om honom gavs ut på nytt. Fast konkurrenten Marvel Comics hade sin egen Kapten Marvel, som debuterade 1967. En serie jag aldrig någonsin läst. Första gången jag noterade Marvels Kapten Marvel, var när Bild & Bubbla skrev om Jim Starlins seriealbum "The Death of Captain Marvel" från 1982. Det stod att kaptenen dog en osuperhjälteaktig död i cancer.
Marvels kapten ersattes av en hel räcka nya kaptener - både män och kvinnor. Den nuvarande Kapten Marvel; Carol Danvers, verkar vara den sjunde. Hon var tidigare superhjälten Ms Marvel.
Vad som också hände under denna period, var att man kom fram till att det bara är Marvel som får använda sig av namnet Captain Marvel - DC hade visst missat att registrera namnet, eller hur det var. Så, den ursprunglige Kapten Marvel blev Shazam.
Javisst, det här är rätt förvirrat - och eftersom jag alltså aldrig läste Marvels serier om figuren, eller snarare figurerna, vet jag inte om jag hänger med själv. Till saken hör att det under 1960-talet förekom en helt annan Kapten Marvel i en kortlivad tidning, och han hade ingenting med de andra kaptenerna att göra.
Okej. Till den bioaktuella - och ohemult framgångsrika - långfilmen, i regi av Anna Boden och Ryan Fleck (jag fnissar varje gång jag ser Anna bodens namn, eftersom jag inte kan låta bli att läsa "Åsa Bodén"). Ett bättre namn på filmen vore CAROL DANVERS eller VERS - eftersom Captain Marvel inte nämns en enda gång i filmen.
En del i bekantskapskretsen tycker att filmen är okej, inte mer. Påfallande många tycker att det här är riktigt bra, direkt lysande. Efter att ha sett filmen är min spontana reaktion:
Var det här allt?
Jag kommer osökt att  tänka på BLACK PANTHER, som fick obegripligt bra kritik. Det kändes som att det räckte med en afrikansk hjälte för att hyllas som en bra och viktig film - att handlingen sög, rollfigurerna var trista, och actionscenerna var vissna spelade ingen roll. Nu hyllas CAPTAIN MARVEL som en feministisk förebild - men alla verkar ha missat det faktum att filmen är banal, tjatig och tråkig. Om man inte är tio år.
Filmen börjar med en rad vansinnigt tråkiga rymdstrider. De är raserna Kree och Skrull som ligger i fejd med varandra. Vi får se en lång rad bilder på rymdskepp, planeter, byggnader, och fan och hans moster, och det står utskrivet i bild vad det är för något. Som om jag skulle lägga det på minnet.
Brie Larson spelar Vers, en av Krees soldater. Hon tränar kampsport med Jude Law, vars rollfigur tydligen heter Yon-Rogg, vilket är lite för likt både Kapten Grogg och Rock-Ragge. Det blir krig och explosioner, och plötsligt trillar Vers ner på jorden.
Det är mitten av 1990-talet och jag tänker att nu kan det bli lite kul med en massa 90-talsreferrenser. Men bortsett från en scen i en videobutik, en annan scen på ett internetcafé, och ett CD-rom-skämt, gör de ingenting alls av det faktum att filmen utspelas på 90-talet. Det hela kunde lika gärna utspelas i nutid.
Samuel Jackson dyker upp som Nick Fury. Jackson har gjorts yngre med hjälp av datorer, han har hår och två fungerande ögon. Han undrar vad den där Vres är för någon.
Vres kommer på att hon är Carol Danvers, och hon letar efter en tant spelad av Annette Bening. Yon-Rogg och divese rymdfolk från Kree och Skrull anländer till jorden, och så blir det fajting. Ja, och så hittar Nick Fury en katt.
Jag tycker att CAPTAIN MARVEL är oförskämt tråkig och ointressant. Handlingen är tunn och filmen består mest av en massa rudimentära slagsmål. Vers' superkrafter är lite ospecificerade, hon skjuter någon sorts strålar med händerna, och verkar ibland kunna göra mer än så. Filmen verkar rikta sig till mindre barn utan större krav på finesser. Jag såg filmen i förrgår, men har redan svårt att minnas stora delar av den.
Vad som slår mig är att de superhjältefilmer som produceras av Marvel Studios ofta ser ut att vara gjorda av en och samma regissör, vilket dock inte är fallet. De är alla gjorda utan någon specifik stil, de ser bara ut som färgglada plastprodukter, bröliga filmer som badar i datoranimationer. Det är väldigt långtifrån regissörer som Tim Burton och Sam Raimi, som satte sin personliga prägel på de superhjältefilmer de gjorde.
Å andra sidan ser alldeles för många amerikanska superhjältetidningar av idag ut som filmerna - serierna dränks i kladdig datorfärgläggning, och det är svårt att se om det faktiskt är vältecknat eller ej.
Och Brie Larson, då? Tja, hon funkar väl hyfsat. Hon är söt och ser ut som en amerikansk helylletjej, som är både elevrådsordförande och hejaklacksledare. Hon har ingen större utstrålning och hon är inte speciellt tuff. Det är lite Pernilla Wahlgren över henne. "Oh, sicken kär tös!" skulle mina äldre släktingar ha utbrustit om de fortfarande vore i livet. Och Jude Law är ungefär lika kul som en strukturtapet.
Man vet att något är fel när ett par scener med en katt är bättre än resten av filmen. Och då är kattscenerna inte så där jättekul de heller.
I den inledande Marvelvinjetten hyllas minnet av Stan Lee, och det kommer två extrascener under- och efter eftertexterna. Kapten Marvel får gärna återkomma i ännu en solofilm - men hur vore det med en ordentlig story nästa gång?
Av de senaste årens Marvelfilmer tycker jag att ANT-MAN, ANT-MAN AND THE WASP, och THOR: RAGNARÖK är de bästa - eftersom de är roliga och har karismatiska skådespelare.










(Biopremiär 6/3)

onsdag 20 mars 2019

Bio: Us

Foton copyright (c) UIP Sweden
Med 2017 års GET OUT placerade sig skådespelaren Jordan Peele på skräckfilmskartan. Han hade skrivit och regisserat en film som lyckades vara både intressant, våldsam och spännande, samt rolig och satirisk. Dessutom fick filmen lysande kritik och blev en stor publikframgång - det är den första film av en svart regissör som spelat in över hundra miljoner dollar.
Jordan Peele visade sig alltså vara en kille att hålla ögonen på, och förväntningarna på hans nästa film var höga.
Peele kan sin skräckhistoria, vilket märks redan i filmens första scen, i vilken man ser en TV omgiven av hyllor med videokassetter. En av filmerna på hyllorna är C.H.U.D., en gammal film om ett monster i kloaksystemen; en liten vink om vad US kan tänkas innehålla. Ett par av de övriga filmerna är THE GOONIES - DÖDSKALLEGÄNGET och THE RIGHT STUFF, den sistnämnda i samma dubbelkassettutgåva som Captain Marvel plockar upp i videobutiken i CAPTAIN MARVEL.
I en prolog som utspelar sig 1986 följer lilla Adelaide med sina föräldrar till ett tivoli på en strand. Där smiter Adelaide iväg och råkar förirra sig in i en spegelsal, och därinne ser hon sig själv. Och det är inte en spegelbild.
Hopp till nutid och lilla Adelaide har vuxit upp till Lupita Nyong'o. Hon är gift med Gabe (Winston Duke), och tillsammans har de barnen Zora (Shahadi Wright Joseph) och Jason (Evan Alex). De flyttar in i en stor, tjusig villa, och verkar leva ett behagligt liv. Gabe köper till och med en båt, som inte funkar som den ska.
En kväll upptäcker de att det står några utanför huset. Fyra rödklädda personer som bara står och stirrar på huset. Gabe går ut och försöker skrämma iväg dem utan att lyckas.
Plötsligt anfaller inkräktarna och lyckas ta sig in. Inkräktarna är våldsamma, otäcka - och de är familjens dubbelgångare. De rödklädda ser ut precis som Adelaide och hennes familj. Var kommer de ifrån? Vad vill de? Först och främst vill de skada den fridfulla familjen - helst med hjälp av stora saxar.
Hela familjen samarbetar för att komma undan de brutala dubbelgångarna, men situationen visar sig vara ännu värre utanför huset.
Till stora delar är US en bra film, ibland är filmen till och med jättebra - som jag nämner ovan kan Jordan Peele sina skräckfilmer. Men trots detta lämnade jag biografen en aning besviken.
Besvikelsen beror på filmens sista 20-30 minuter. Här ska det som sker förklaras - och förklaringen funkar inte alls. Det är bara fånigt. Slutbilderna är skrattretande jönsiga. Det känns som om Peele, som även står för manus, tagit hjälp av M Night Shyamalan för att försäkra sig om att slutet skulle bli så otillfredställande och dumt som möjligt. Fast det är klart, redan i filmens början undrade jag hur de ska kunna få ihop det här på ett tillfredställande sätt.
Men som sagt, fram till slutet är det här bra. Det är rätt intensivt, våldsamt och blodigt, och några skämt är kanske lite malplacerade i sammanhanget. Ett NWA-skämt är dock fantastiskt kul.
Återigen står Michael Abels för filmmusiken - och den är faktiskt strålande. I synnerhet körstycket som hörs under förtexterna.
Även om US alltså är en liten besvikelse, är jag nyfiken på vad Jordan Peele hittar på härnäst. Jag hoppas att han inte kraschar och brinner, som M Night Shyamalan.








(Biopremiär 22/3)
-->

Bio: Helan & Halvan

Foton copyright (c) Nick Wall
Helan och Halvan hade en egen serietidning i Sverige mellan 1963 och 1987. 1987! Helan och Halvan gjorde sin sista film 1951, så bara det faktum att de fick en serietidning tolv år senare är anmärkningsvärd (Helan; Oliver Hardy, var då död sedan sex år), än mer anmärkningsvärt är det att tidningen kom ut, på olika förlag, under 24 år.* Jag köpte ett par nummer av serietidningen häromåret. Serierna är surrealistiskt dåliga, de är en förolämpning mot läsaren - och jag är glad att jag bara betalade en krona styck.
Första numret av serietidningen.
Men - när jag var barn på 1970-talet, var det en högtidsstund varje gång Helan och Halvan visades på TV. Vi tyckte att filmerna var fantastiskt roliga - att de var från 30-talet tänkte vi inte på, vissa av filmerna var till och med stumfilmer från 20-talet.
Nu är det väldigt länge sedan jag såg en Helan och Halvan-film - det handlar om flera decennier. Jag vet inte alls hur de står sig, om jag fortfarande skulle tycka att de är roliga. Jag känner aldrig ett sug efter att se på Helan och Halvan, till skillnad från bröderna Marx, vars bästa filmer jag fortfarande ser och gillar (notera: de bästa filmerna - en del av deras filmer håller inte alls).
En film som är riktigt, riktigt bra är den BBC-producerade HELAN & HALVAN, i regi av Jon S Baird. Det här är en fantastisk liten film, den är faktiskt helt underbar.
Det här är ett lite vemodigt - men ofta roligt - drama om duons sista turné tillsammans. Det är 1953 och Helan & Halvan har sett sina bästa dagar. Oliver Hardy (John C Reilly) är sjuklig, Halvan, det vill säga Stan Laurel (Steve Coogan), skriver manus till en film ingen producent vill göra. De har båda ont om pengar, i synnerhet Ollie, som dessutom spelar på hästar. De tjänade inget på sina filmer - bolagen behöll rubbet.
De två skeppas iväg till England för att där turnera med en liten revy. Arrangemanget är långtifrån så glamoröst duon föreställt sig - de uppträder på små teatrar, publiken är fåtalig, uppmärksamheten är minimal.
Stan & Ollie är som ett gammalt strävsamt, gift par. De kan varandra utan och innan, de bråkar och blir osams, men egentligen kan de inte vara utan varandra.
Jag är långt ifrån en expert på Helan & Halvan och deras karriär, och jag vet inte hur pass nära verkligheten den här filmen ligger - och om den vissna turnén faktiskt vände och blev framgångsrik, vilket filmen låter påskina. Redan 1947 hade Helan & Halvan varit ute på en världsturné, vilket inte nämns i filmen. Då uppträdde de bland annat i Malmö, Stockholm och Göteborg. Med sig på scenen hade de Åke Söderblom, och föreställningarna var närmast fiaskon, med fåtalig publik som inte kunde engelska.
Bairds film är fin och lite rörande. Dock undviker den hela tiden att bli sentimental och kletig, kanske beroende på att det här främst är en engelsk produktion. Men filmen innehåller många skojiga scener och replikskiften. Bäst är en engelsk lord med fru, vilka försöker konversera Helan och Halvan på en mottagning.
John C Reilly och Steve Coogan är fullkomligt lysande i rollerna, de är sällsynt övertygande, och de återger perfekt Helan och Halvans gamla paradnummer. När jag såg filmen satt jag hela tiden och tänkte på hur lik John C Reilly är Oliver Hardy - tills man får se gamla klipp med den riktiga duon under eftertexterna. Först då inser jag att Reilly och Coogan inte alls ser ut som förebilderna.
Men det spelar ingen roll. Ska du av någon anledning bara se en film i vår, är det HELAN & HALVAN du ska se. En femma i betyg ligger nära, men riktigt så kul ska vi inte ha det.
  






(Biopremiär 22/3)

*Har kan jag tillägga att Charlie Chaplin hade en egen svensk serietidning han med; Charlie, som kom ut med elva nummer 1973-74.

söndag 17 mars 2019

Det rumänska seriemysteriet

Sportlovet 1975 var jag med min familj på skidresa i Sinaia i Transsylvanien. Ja, i Rumänien, men det låter förstås häftigare att säga Transsylvanien. Hur mycket skidåkning det blev för min del vet jag inte. Jag var sex år, skulle fylla sju, och hade ännu inte börjat skolan.
Mina minnen frpån denna resa är av naturliga skäl ganska få och lösryckta. På bussen från flygplatsen skulle guiden lära ut några användbara rumänska fraser. Till exempel hur man beställer i baren. Om man vill ha en stor, heter det "mare", sa guiden, varpå en av passagerarna genast hojtade "Det räcker så, vi behöver inte lära oss mer!". Den här mannen döptes genast om till farbror Mare, och det fick han heta resten av sitt liv - åtminstone i min familj. Farbror Mare smugglade med sig en flaska whisky från Rumänien, men när vi landat på Kastrup, tappade han flaskan i en trappa. "Äh!" sa han. "Det kan tullarna slicka upp!"
Ett annat minne från bussfärden till Sinaia, var att vi passerade ett enormt, lysande kors, ensamt beläget högst uppe på en bergstopp. Jag tyckte att det var väldigt otäckt och suggestivt - och gissade självklart att det placerats där för att hålla vampyrerna borta.
Som vuxen har jag tagit reda på att detta är Hjältarnas kors, uppfört 1926-28, och att det är världens största kors av sitt slag. Vad det nu är för slag.
Hjältarnas kors.
Hotellet vi bodde på låg nära vad som sades vara Ceaușescus sommarresidens - om detta stämmer vet jag inte. På hotellet kunde man köpa korv i bröd med chokladsås på. Trodde jag. Det var förstås bakverket éclairer, som jag aldrig hade sett förr.
Min reselektyr var ett nummer av Korak - Tarzans son. Som jag minns det var detta den enda tidning jag hade med mig, den skulle räcka hela veckan. Tidningens innehåll var illa tecknat och obegripligt, men eftersom jag bara var sex år, tyckte jag att den var skittuff.
Under min uppväxt brukade vi köpa en Kalle Anka-tidning i det land vi besökte under semestrarna. I Rumänien hittade vi inga Disneytidningar - däremot inhandlades en annan seriebok. En bok som varit lite av ett mysterium sedan 1975.
Boken försvann någon gång under 1990-talet. Antagligen när farsan flyttade från huset jag växte upp i, eller vid ett källarinbrott hos mig, då i princip hela min seriesamling stals - jag hade burit ner serierna i förrådet, för att få plats med min VHS-samling i lägenheten. 
Jag har undrat över den här serieboken. Vad var det för något? Var den verkligen rumänsk? Men eftersom vi nu lever i framtiden, och har tillgång till moderna manicker, satte jag mig ner och googlade. Och googlade. Och googlade lite till. Jag kom ju ihåg hur boken såg ut och vad den hette. Och till slut hittade jag den!
Serieboken "Bilete" kom ut 1974. Av någon anledning står bara författarens namn; Lucia Olteanu, på omslaget. Tecknade gjorde ungersk-rumänska Livia Rusz, född i Transsylvanien 1930, och fortfarande i livet.
Självporträtt.
Livia Rusz visar sig vara en levande legend; hon är en världsberömd barnboksillustratör och serietecknare. Hon har bland annat översatts till franska och engelska, men om hon även kommit ut på svenska vet jag inte. Rimligtvis borde det finnas barnböcker på svenska med hennes bilder. Själv läste jag förhållandevis få renodlade barnböcker när jag var liten glytt; jag gav mig på serier ganska omgående, men när jag tittar på de bilder av Rusz jag hittar på nätet, tycker jag mig känna igen en del av dem - åtminstone teckningsstilen. Det handlar i många fall om en typ av illustrationer jag älskade som barn, och som jag fortfarande är förtjust i, nämligen myllrande bilder - bilder med många detaljer. Bilder som faktiskt uppskattas av barn - inte bilder som vissa vuxna tycker att barn ska titta på.
Serierna om ankan Mac och apan Cocofifi producerade Lucia Olteanu och Livia Rusz mellan 1967 och 1976. Om de faktiskt är bra vet jag förstås inte, men estetiskt sett är de väldigt tilltalande.
Livia Rusz pensionerade sig år 2000.
Avsnitten om myrorna och roboten minns jag.


Tolkiens "Bilbo", illustrerad av Livia Rusz.

-->

torsdag 14 mars 2019

Bio: The Sisters Brothers

Foton copyright (c) TriArt
Nu blir det western här på TOPPRAFFEL! Och franskt.
Låt mig för omväxlings skull inleda med att lista det jag inte tycker om i filmen THE SISTERS BROTHERS:
*Filmfotot gör att filmen ser ut som en Netflix- eller HBO-produktion. Med undantag för enskilda scener, är filmen inte storslagen som traditionella westerns, eller spaghettiwesterns för den delen.
*Samma filmfoto är alldeles för ofta så pass mörkt att det är lite svårt att se vad det är som sker.
*Filmen är för lång och på något sätt känns det som om man hade kunnat klippa bort en stor del av den sista halvtimmen utan att någon saknat dem.
*Alexandre Desplats filmmusik är för anonym och trist. Av någon anledning har de få westerns som görs idag sällan typisk westernfilmmusik. Här finns inget medryckande ledmotiv, ingen musik som förstärker scenerna. Istället är det mest lojt plinkande och plonkande.
... Men i övrigt! I övrigt, bortsett från det ovannämnda, tycker jag att detta är en riktigt bra film!
Regissör är Jacques Audiard, som bland annat gjort MITT HJÄRTAS FÖRLORADE SLAG, EN PROFET och RUST AND BONE. THE SISTERS BROTHERS må vara en western på engelska, men det är främst en fransk produktion, inspelad i Spanien och Rumänien.
John C Reilly och Joaquin Phoenix spelar bröderna Elli och Charlie Sisters, prisjägare i Orgegon 1851. De  två har fått i uppdrag av en kommendör (Rutger Hauer i en roll som är så liten att han inte har några repliker - och han syns knappt alls) att leta upp en viss Hermann Kermit Warm (Riz Ahmed), som stuckit med stålar, eller hur det nu var.
En tredje person, den pretentiöse John Morris (Jake Gyllenhaal), hjälper bröderna Sisters, och har skickats i förväg för att lokalisera Warm. Morris, som helst vill skriva äventyrsromaner, lyckas hitta Warm i ett vagntåg med guldgrävare. Morris gör sig till vän med Warm, för att Warm inte ska smita innan Eli och Charlie dyker upp. Men, när det visar sig Warm uppfunnit ett revolutionerande sätt att hitta guld på, struntar Morris i bröderna Sisters, och startar istället ett bolag tillsammans med Warm.
Eli Sisters, den äldre av bröderna, är en lugn person som nu helst vill dra sig tillbaka och leva ett annat, mindre våldsamt liv. Lilllebror Charlie är en hetsporre som gärna super och slåss. De två är en variant på den klassiska sadelluffarduon vi sett i många filmer och TV-serier, och läst om i många böcker och serietidningar. Vid ett partillfällen är det lite Terence Hill och Bud Spencer över bröderna.
THE SISTERS BROTHERS är dock en betydligt mörkare, alllvarligare och råare film än Hill & Spencers muntra filmer. Ibland flyter blodet friskt. Men - ofta är filmen riktigt, riktigt rolig. Några scener är jättefina, bland annat en där Eli köper en tandborste, och dialogen är bra - här finns en hel del utmärkta replikskiften. En scen där ett stort gäng råbarkade karlar dansar i en ring på en saloon är fullkomligt fantastisk och direkt bisarr. Filmen bygger på en bok av kanadensaren Patrick DeWitt.
Som tydligt framgår är skådespelaruppbådet i Audiards film utmärkt. Bäst är dock John C Reilly, en man som visat sig ha en enorm bredd om skådespelare - nästa vecka får vi se honom som Oliver Hardy i den utomordentliga HELAN & HALVAN.
En intressant detalj i filmen är eldstriderna. Eftersom det är 1850-tal, pangar man med rejäla skjutjärn, som Colt Navy, Colt Army och Colt Dragoon - klassiska westernfilmpickadoller som Colt Single Action och Peacemakern kom senare. Hur som helst - när rollfigurerna trycker av ett skott, slår det gnistor om pickan, och det låter POFF! snarare än BANG! Nu har jag aldrig sett och hört de här gamla revolvrarna avfyras i verkligheten, men jag inbillar mig att det var så här de faktiskt lät.
Det är möjligt att mitt betyg nedan är i snällaste laget, men låt oss uppmuntra det faktum att vi nu kan se en coboyfilm på bio!
  






(Biopremiär 15/3)
-->

Bio: The House That Jack Built

Foton copyright (c) Christian Geisnæs
Så här några decennier senare, känns det som om den evige provokatören Lars von Trier slutade vara relevant efter TV-serien RIKET. Sedan dess har han i många fall - i de flesta fall? - mest framstått som en kille som tycker om att springa in på eleganta kafferep och skrika "bajs". Trots att han är alldeles för gammal för att vara denne störige kille.
Vad är väl en filmfestival i Cannes utan en skandalfilm som chockar publiken, och som får stora delar av nämnda publik att lämna salongen? Förra året var THE HOUSE THAT JACK BUILT denna skandalfilm. Det finns ett litet gäng regissörer, von Trier är en av dessa, vilka jag upplever har som enda mål att chockera på glamorösa filmfestivaler. Regissörer som ägnar sig åt en genre jag brukar kalla "trash disguised as art". THE HOUSE THAT JACK BUILT är ett typexempel på skräp förklätt till konst.
Ta en blodig och våldsam seriemördar- eller tortyrporrfilm. Vad ska vi dra till med? Tja, vi kan ju ta en av SAW-filmerna. Vi börjar med att dra ut varje mord, så att de pågår i 20-30 minuter. Sedan klipper vi bort all handling mellan morden, och passar samtidigt på att kasta om ordningen på mordscenerna. Därefter lägger vi in lite blandade bilder på-, och filmklipp med, religösa symboler, Hitler, konstverk och hus. Slutligen låter vi Bruno Ganz samtala med Jigsaw på ljudspåret, de filosoferar om mord, konst, religion med mera.  
Om man gör så som jag beskriver ovan, får man 2½ timme pretentiös våldspornografi. Och det är precis det Lars von Triers nya film är.
Filmen utspelar sig under tolv år och är uppdelad i fem delar - fem incidenter, som de kallas - plus en epilog. Matt Dillon spelar seriemördaren Jack. Han påstår sig vara ingenjör, han vill bygga sig ett hus, och han ser sitt mordiska hantverk som konst. Han lider av fler åkommor än psykopati, han har OCD, han fotograferar sina offer, och är extremt noga med att bilderna blir perfekta.
Incidenterna återges inte i kronologisk ordning. Först är det Uma Thurman som råkar rejält illa ut när hennes bil fått punktering i skogen. Därefter gör Siobhan Fallon Hogan misstaget att släppa in Jack, som knackar på. Sedan följer det omskrivna avsnittet där Jack, beväpnad med jaktgevär, övar prickskytte på Sofie Gråbøl och hennes två små söner.
Så fortsätter det i ytterligare två incidenter. Det är blodigt, utdraget och sadistiskt. Samtidigt är det en prestation av Lars von Trier att lyckas göra en blodig seriemördarfilm så här jävla tråkig! Här och var är filmen faktiskt rolig - medvetet rolig - men det hjälper inte. Det här är ofta fruktansvärt segt, och som thriller är det ospännande. Det här är egentligen väldigt banalt.
Filmens repliker är teatraliska, och skådespelana framför dem på ett teatraliskt, onaturligt sätt, vilket gör att filmen aldrig någonsin framstår som verklighet; att incidenterna sker på riktigt. UmaThurman framstår dessutom som en rätt kass skådis när hon fäller sina krystade repliker.
Men! När det är ungefär tjugo minuter kvar, blir THE HOUSE THAT JACK BUILT plötsligt rätt bra och fascinerande. Efter att Jack äntligen lyckts bygga sitt hus (det är bisarrt värre), dyker Bruno Ganz upp i epilogen för att, i en parafras på "Dantes Inferno", ta Jack med på en vandring ner i helvetet. Dessa scener  är lika märkliga som mäktiga; efter att filmen varit rätt ful, övergår den till att bli rätt snygg.
Matt Dillon är bra i huvudrollen, och han bär sköna seriemördarglasögon. Det spelas David Bowie på ljudspåret. Filmen utspelar sig i USA, men är inspelad i Sverige och Danmark.
... Men återigen: plockar man bort alla pretentiösa, konstnärliga inslag, återstår bara tröttande våldspornografi. THE HOUSE THAT JACK BUILT framstår i slutändan som fullkomligt poänglös, och von Trier har återigen bara varit ute efter att chockera publiken, samtidigt som han tillfredställer sina egna lustar. Många har kallat filmen misogyn, och det är den kanske.
De skräckfilmer det klagades så mycket på förr om åren hade åtminstone handling, om än oftast tunn sådan, och de varade sällan mer än 90 minuter och hann därför inte bli tråkiga. De var dessutom ärliga i sitt uppsåt: de ville skrämmas, inget annat.
Slutligen: medan jag skrev denna recension, var det något som slog mig. 1992 utkom seriealbumet "In memoriam", med manus av mig och teckningar av Mikael Tomasic. Det innehåller flera korta skräckhistorier, och den sista av dessa; titelserien, handlar om en seriemördare - som på slutet gjort sig själv till något slags konstverk, innan skär halsen av sig.










(Biopremiär 15/3)
-->

torsdag 21 februari 2019

Bio: The Prodigy

Foton copyright (c) Noble Entertainment
THE BAD SEED, VILLAGE OF THE DAMNED, CHILDREN OF THE DAMNED, WHO CAN KILL A CHILD?, THE LITTLE GIRL WHO LIVES DOWN THE LANE, THE OMEN, THE BROOD, CHILDREN OF THE CORN, THE GOOD SON ... med flera.
Filmer om onda, mordiska barn finns det en hel del; så pass många att de skapat en egen subgenre. Det senaste tillskottet är THE PRODIGY, i regi av Nicholas McCarthy, som gjorde THE PACT och en av episoderna i HOLIDAYS. Filmen ska inte blandas ihop med någon av de många andra filmer som också heter THE PRODIGY - eller med PROGENY eller THE PROPHECY. Det finns numera lite för många filmer som heter likadant, eller som har snarlika titlar.
THE PRODIGY är inte sämre än många andra skräckfilmer om onda barn. Den är inte bättre heller. McCarthys film kan enklast beskrivas som en korsning av OMEN och DEN ONDA DOCKAN.
I en prolog får vi se hur en kvinna lyckas fly från en stuga i skogen, i vilken en galen seriemördare huserar. Polisen anländer och skjuter ihjäl mördaren. I samma ögonblick, någon helt annanstans, föder Sarah Blum (Taylor Schilling) en son. Sonen, som har ett brunt och ett blått öga, döps till Miles, och visar sig vara extremt intelligent. Några år går, och Miles växer upp till Jackson Robert Scott, som spelade Georgie i DET.
När Miles är åtta år gammal börjar hans föräldrar ana mer oråd än tidigare. Ungen har inga vänner, och han kan få raseriutbrott och misshandla klasskamrater. Snart gör han ännu värre saker - och han pratar min själ ungerska i sömnen.
Colm Feore spelar en forskare som har en teori om vad som felas Miles, men självklart vägrar Sarah tro på denna långsökta teori. Åtminstone till en början.
I DEN ONDA DOCKAN besatte en seriemördares själ dockan Chucky. Det är inte svårt att redan under THE PRODIGYS inledningsscener räkna ut varför Miles är så ond; vad det är som hänt med honom. Rent allmänt innehåller inte den här filmen några större överraskningar. Slutet känns igen från en gammal klassisk skräckserie tecknad Bernie Wrightson.
Jag kan väl inte påstå att jag tyckte att den här filmen var speciellt spännande och otäck. Jag hoppade till ett par gånger, men det berodde på några jump scares, där musiken plötsligt brölar till - då är det omöjligt att inte hoppa till. Ett par scener i filmen är bra, jag gillade scenerna med Colm Feore, men THE PRODIGY känns inte helt tillfredställande. Filmen är lite halvbakad och resultatet är en lättglömd gäspning.
... Och den otäckaste unge som visat sig på en bioduk är fortfarande Karlsson på taket i filmen från 1974! Huuu ... För att inte tala om den synnerligen otäcka Skrållan, som dubbades av en annan, äldre unge. Det är sådant som skapar mardrömmar!










(Biopremiär 22/2)
-->

onsdag 20 februari 2019

Bio: Woman at War

Foton copyright (c) Scanbox
När jag bodde i Malmö såg- och recenserade jag i princip samtliga biopremiärer - jag brukade missa fyra-fem fimer på ett år. Att jag kunde göra detta, berodde bland annat på att flera filmer visades samma dag, och på att det var korta promenadavstånd mellan biograferna. Dessutom gjorde jag det till en grej; en ploj, att jag skrev om alla filmer, oavsett om jag var intresserad av dem eller inte.
När jag flyttade upp till Göteborg var det inte längre möjligt att gå på alla pressvisningar. Eller - jo, möjligt är det, men besvärligt. Oftast visas bara en film per dag, och avstånden är större. Att stiga upp i ottan och åka iväg och se en film jag egentligen inte vill se är inte så lockande. Efter att ha hamnat i Göteborg gjorde jag även comeback som seriemanusförfattare, numera skriver jag fler manus än jag någonsin gjort, och detta är något jag prioriterar framför recensionsskrivande.
När jag såg alla de där smalare filmerna i Malmö - "Folkets Bio-filmer", filmfestivalfilmer, "konstnärliga" filmer och så vidare - visste jag sällan vad jag skulle få. Det hände att jag blev rejält överraskad och fick se riktigt, riktigt bra filmer. Men, i nio fall av tio tyckte jag nog att det var bortkastad tid. Bara för att en film är ett svartvitt lågbudgetdrama på ett språk jag inte förstår, behöver det inte vara en "kvalitetsfilm".
Jag kom att tänka på det här när jag såg WOMAN AT WAR. Det var längesedan jag såg en film av den här typen. WOMAN AT WAR är, den engelska titeln till trots, ett isländskt drama. IMDb klassificerar den som "action, drama, thriller", men den som örväntar sig action och thriller lär bli gruvligt besviken. Däremot kan man lägga till "comedy" i beskrivningen, eftersom det är lite småskojigt emellanåt.
Benedikt Erlingsson har regisserat denna flerfaldigt prisbelönta film om Halla (Halldóra Geirharðsdóttir), en oansenlig körledare som bedriver ekotrerrorism - med hjälp av bland annat en pilbåge utför hon attentat för att sabotera Islands infrastruktur och ekonomi, och hennes främsta mål att att förstöra aluminiumindustrin, som exploaterar naturen. Hon agerar anonymt och är efterlyst i hela landet. Attentaten diskuteras ofta på TV.
Samtidigt håller den ensamstående Halla på att förverkliga sin största dröm - att bli mor. Hon får reda på att han ska få adoptera en liten flicka från Ukraina - WOMAN AT WAR är en ukrainsk samproduktion. I handlingen figurerar även Hallas (tvilling?)syster; yogainstruktören Ása, som också spelas av Halldóra Geirharðsdóttir. Jodå, det förekommer trickfilm.
Halldóra Geirharðsdóttir är bra och sympatisk i huvudrollen, även om jag inte riktigt förstår vad det är hon håller på med, och varför; det känns som som att hon mest förstör för vanligt folk. Ja, jag är fullkomligt ointresserad av aktivism i verkliga livet. Filmfotot i WOMAN AT WAR är riktigt bra, de karga vidderna utnyttjas - dessa kan vara trevliga att se på film, men jag är jävligt gad att jag inte bor på island. Den klanmentalitet bland befolkningen som tydligen fortfarande råder är fascinerande, liksom det isländska språket - det låter så bekant, men jag förstår ingenting, förutom enstaka ord. Polis heter tydligen "lögreglan", vilket är ett märkligt ord.
WOMAN AT WAR innehåller dock flera inslag jag verkligen irriterar mig på, och som får filmen att kännas som en typisk filmfestivalfilm. Filmmusiken framförs av en trio (dragspel eller piano, bastuba, trummor) som förekommer i bild. De dyker upp ibland i bakgrunden och spelar irriterande musik som låter som något ur en Kusturicafilm. Även en ukrainsk sångtrio, tre galande damer, förekommer. Det här är bara dumt och pretentiöst. Slutscenerna är också lite dumma och totalt onödiga. Ibland undrade jag över filmens logik - var får Halla tag på alla prylar? Är det vanligt att man har sprängdeg i hemmet på Island?
WOMAN AT WAR tilldelades Nordiska rådets filmpris, och filmen är Islands Oscarbidrag.
    







(Biopremiär 22/2)

torsdag 14 februari 2019

Bio: Eld & lågor

Foton copyright (c) Aril Wretblad
Duon Mårlind & Stein är tillbaka med en ny långfilm, och det är inget som fick mig att jubla på förhand. De är två killar vars estetiska sinne är oklanderligt, minst sagt, men som aldrig fått ur sig något jag tycker är bra.
STORM var väldigt omskriven när den kom 2005. Jag såg den aldrig på bio, men när jag väl klämde den på DVD, tyckte jag att det var en skitsnygg film som var märkligare än bra. Det är väl detta som är problemet med duons filmer - tjusiga bilder kastas bort på dåliga manus. TV-serien SNAPPHANAR från 2006 blev allmänt utskälld, 2010 gjorde de SHELTER med Julianne Moore, vilken jag inte minns om jag sett eller ej, och denna följde de upp med den vissna UNDERWORLD AWAKENING; den fjärde delen i den allmänt misslyckade UNDERWORLD-serien (kom igen, det räcker inte med att Kate Beckinsale är snygg, tuff och sexig).
Senast vi såg något av Mårlind & Stein på bio handlade det om, ähum, Håkan Hellström. Det var ju de som gjorde KÄNN INGEN SORG. En film med snygga effekter, men det var väl allt.
Duons nya verk, ELD & LÅGOR, bygger visst på sanna händelser - filmen handlar om Gröna Lund i Stockholm på 1940-talet. Jag vet ingenting om Gröna lunds historia, jag har varit i parken en gång, och det är nästan 40 år sedan - och jag tyckte att Grönan bleknade vid en jämförelse med Liseberg.
Den surrealistiska ELD & LÅGOR är ett uppenbart försök att göra en Jean-Pierre Jeunet-film på svenska - med vissa inslag av Baz Luhrmann. Det här är en film som är fantastisk att titta på. Detta är något av det snyggaste som någonsin producerats i Sverige, åtminstone på den här sidan av MANNEKÄNG I RÖTT. Filmen, som är inpelad i Ungern, innehåller även specialeffekter i toppklass, signerade Kaj Steveman.
Innehållsmässigt sett är det dock värre. Jag kan omöjligt avgöra om det här är en kalkon eller inte. ELD & LÅGOR är en Romeo & Julia-historia som känns märkvärdigt tunn och enkel. Mitt emot Gröna lund ligger det konkurrerande nöjesfältet Nöjesfältet; en lågbudgetvariant med cirkusnummer, strippor och billig öl, allt drivet av "tattare". Lennart Jähkel spelar Johan Lindgren, direktör för Nöjesfältet, medan Robert Gustafsson gör Gustaf Nilsson; chef för Gröna lund - och en mycket ond man. Nilsson är beredd att göra allt för att Nöjesfältet ska gå under. Familjen Lindgren, å sin sida, är inte sena med att hämnas och slå tillbaka.
Johan Nilsson har en driftig son som heter John (Albin Grenholm, som är lite lik James McAvoy), medan Gustaf Nilsson i sin tur har dottern Ninni. Hos spelas av fotomodellen Frida Gustavsson, som är vansinnigt tjusig. Hon är även huvudet längre än sina motspelare, vilket är lite kul. Hon är med andra ord en amason!
Självklart bär det sig inte bättre än att John och Ninni blir kära i varandra. Förbjuden kärlek! Ska de kunna hålla det hemligt? Vad ska deras föräldrar säga? Pernilla August spelar Johns mor, och hon försöker genast sabba förhållandet. Ninnis far hittar på elaka grymheter.
Det här är en story vi sett oräkneliga gånger tidigare - ibland sämre, ibland i bättre och mer intressanta varianter. Dialogen i ELD & LÅGOR är ofta lite pinsam, och jag att och skruvade på mig när Ninni pratade med insekter som en annan Disneyprinsessa. En och annan scen är också väl jönsig, som när John och Ninni utför cirkuskonster utanför ett barnhem med finska krigsbarn. Filmens repliker fälls teatraliskt, Albin Grenholm pratar forcerat.
... Samtidigt undrar jag om inte allt det här skulle funka betydligt bättre om filmen var på franska! Fransmän uttrycker sig ju inte som vi, och de kommer ofta undan med poetiska utsvävningar och teatraliska klumpigheter.
Det förekommer en rad musiknummer i filmen. Det handlar om något modernare hitlåtar, bland annat Bon Jovis "You give love a bad name", som framförs i 40-talsversioner. Anakronismer är det gott om i filmen.
Jag blev lite ställd när jag såg ELD & LÅGOR. Detta är uppenbart en film gjord med stort hjärta och alla inblandade vill väl. De unga huvudpersonerna gör sina roller med tor entusiasm, och Frida Gustavsson kan bli en ny stjärna vad det lider. Filmen är som sagt fantastisk att titta på, det är otroligt snyggt. Det här är ett visuellt spektakel.
... Därför är det synd att jag inte tycker att ELD & LÅGOR speciellt bra. Det är något som saknas. Med några fler twister och finesser i manuset, samt mer humor, hade jag höjt mitt betyg ett snäpp.
De som förväntar sig att Robert Gustafsson ska vara rolig blir gruvligt besvikna. OPERATION RAGNARÖK-regissören Fredrik Hiller har en liten roll som slem polis.










(Biopremiär 14/2)

måndag 11 februari 2019

Bio: Alita: Battle Angel

Foton copyright (c) 20th Century Fox
Avdelningen för "Var det här allt?".
ALITA: BATTLE ANGEL har hajpats i flera år vid det här laget. Filmen bygger på en manga jag inte läst (eftersom jag ogillar manga och därför aldrig läser manga), och som även finns som en animerad film jag inte sett (eftersom jag ogillar animé, med undantag för Space Adventure Cobra och några till). I Japan heter serien GUNNM, så jag förstår att den döpts om. Den engelska titeln på det japanska originalet var BATTLE ANGEL ALITA, men när man nu gjort Hollywoodfilm blev det ALITA: BATTLE ANGEL.
Mangaversionen.
Anledningen till denna hajp är inte mangan eller animén. Inte heller beror den på den amerikanska filmens regissör; Robert Rodriguez. Nej, hajpen beror på dess producent; James Cameron, som även är en av manusförfattarna. "Snart kommer James Camerons nya film!"
James Camerons namn är inte direkt en kvalitetsstämpel. När jag tittar tillbaka på hans karriär, känns det som om han peakade med THE TERMINATOR 1984. Hans övriga filmer; de jag tyckte var tuffa när de kom, håller inte riktigt när jag sett om dem som fullvuxen. En del av hans filmer var dåliga redan när de kom. Jag förvånas när jag ser att jag gav AVATAR en trea i betyg - jag var övertygad om att jag sattte en svag tvåa, eftersom jag tycker att den filmen är kass.
... Och Robert Rodriguez karriär har ju verkligen gått upp och ner, och hit och dit, även om jag alltid tyckt att Rodriguez varit lite intressantare än Cameron. Kanske beror mitt intresse för Rodriguez på att han och jag är lika gamla.
Okej. Vad är då ALITA: BATTLE ANGEL? Till min förvåning visade det här sig vara något slags korsning av Pinocchio och ROLLERBALL. Det visade sig även vara en överraskande tunn och ooriginell film. En film som lämnade mig med känslan "Var det här allt?".
Vi befinner oss 500 år in i framtiden, och det är det gamla vanliga. Jorden, åtminstone den del av jorden vi får se, är ett skitigt helveteshål; en farlig storstad omgiven av en soptipp. De rika och vackra bor i en rymdstad som svävar alldeles ovanför staden på jorden.
Christoph Waltz spelar cyborgreparatören dr Ido, som traskar runt på soptippen och plötsligt hittar ett kvinnligt cyborghuvud. Huvudet visar sig vara vid liv, så Ido ger det en kropp och döper skapelsen till Alita (Rosa Salazar), vilket var namnet på hans döda dotter. Alita minns inte vem hon ursprungligen var, och hon beter sig som en vanlig tonårstjej. Dock drabbas hon ibland av våldsamma minnesbilder från ett krig, och hon visar sig vara en hejare på att slåss.
Alita träffar plötsligt kärleken; Hugo (Keean Johnson), och de spenderaren stor del av filmens speltid med att utöva sporten Motorball, vilken är nästan identisk med Rollerball; framtidssporten i James Caan-filmen med samma namn.
Uppe i rymdstaden häckar en synnerligen ond man, och några skumma existenser på jorden jobbar åt skurken - Mahershala Ali spelar en av dem, Jennifer Connelly en annan. Den sistnämnda är modern till dr Itos döda dotter. I handlingen figurerar även en rad illasinnade prisjägare; Hunter-Warriors, som ersatt polisen i denna värld. Ed Skrein, Jackie Earle Haley och Jeff Fahey spelar tre av dem. Det blir fajting och Alita förvandlas till den där vanliga, farliga rebellen; en frihetskämpe som måste stoppas.
Jag kan inte riktigt bestämma mig för om ALITA: BATTLE ANGEL är en snygg film - eller om det är skitfult. Det känns nämligen som att titta på ett TV-spel. I synnerhet de datoranimerade gestalterna - däribland Alita själv - ser inte ut som något annat än datoranimerade figurer. Det är lika fult som i AVATAR - jag köper inte att de ska vara "riktiga" gestalter bland de vanliga människorna i denna värld. De distraherar; det ser inte ut att vara på riktigt, det blir lite grann som när musen Jerry dansar med Gene Kelly.
Alla actionscener är datoranimerade, vilket förstås är rätt trist. Vad hände med forna tiders stuntmän och autentiska kampsportsutövare? Det blir själlöst när nästan ingenting är på riktigt. Med det inte sagt att slagsmålen i äldre filmer var på riktigt - men ni vet vad jag menar.
Dialogen i filmen är bitvis riktigt usel. Men detta är väl rätt typiskt för manus författade av James Cameron.
Filmen har förstås inget ordentligt slut, i stället byggs det upp för ännu en film, som jag antar ska komma. Det känns lite grann som att se de första avsnitten av en TV-serie, och sedan inte få se resten.
Hur ska jag sammanfatta mina intryck av ALITA: BATTLE ANGEL? Jag vet inte. Jag tycker nog ... ingenting. Det är liksom inte direkt dåligt, det är inte tråkigt, men det är heller inte speciellt bra. Filmen lämnar mig totalt likgiltig. Jag sätter ett generiskt betyg, som ni själva kan justera efter att ha sett filmen.








(Biopremiär 13/2)

måndag 4 februari 2019

Bio: Cold Pursuit

Foton copyright (c) SF Studios
COLD PURSUIT är en amerikansk nyinspelning av den norska thrillern KRAFTIDIOTEN från 2014, som i Sverige släpptes direkt på DVD med den märkliga titeln EN ISKALL JÄVEL. Varför den inte biovisades har jag ingen aning om - svenska filminstitutet var trots allt inblandat, och filmen är bättre än mycket annat som går upp på bio.
När jag bänkade mig på pressvisningen av COLD PURSUIT hade jag inte sett EN ISKALL JÄVEL - men på hemvägen upptäckte jag att den faktiskt ligger på Netflix under titeln IN ORDER OF DISAPPEARANCE, så jag såg den samma kväll.
Det var en lite märklig, men intressant, upplevelse att se båda versionerna samma dag. Lite grann som att se en skiss och en färdig tavla. Normannen Hans Petter Moland (EN GANSKA SNÄLL MAN) har regisserat båda versionerna. Självklart ska man tycka att originalversionen är bättre. Man ska föredra Stellan Skarsgård i huvudrollen framför Liam Neeson, och man ska föredra de mer avskalade norska miljöerna, den något enklare storyn, och det enklare sätt den är gjord på. Men, även om jag tycker att EN ISKALL JÄVEL är en bra film, tycker jag att COLD PURSUIT är bättre, med mer utvecklade rollfigurer, allmänt bättre skådespelare, och en stad som blivit en rollfigur den med - snöhålan i den norska versionen är rätt anonym.
Nyinspelningen följer originalet nästan scen för scen, bildvinkel för bildvinkel, men berättelsen är något utbyggd. Liam Neesons rollfigur heter Nels Coxman, Stellan Skarsgårds hette Nils Dickman. Neeson gör rollen som alla andra roller han gör - han är stenhård. Stellan Skårsgård, i sin tur, gjorde rollen som alla andra roller han gör - han stirrar, ser ointresserad ut, och mumlar sina repliker som en Dramatenskådis (eller är det mer likt Ulf Lundell?).
Nels Coxman kör snöplog i en liten skidort i Klippiga bergen. Staden har blivit rik på turismen, ett enormt lyxhotell lockar det vackra folket. Coxman är en omtyckt herre och in filmens inledning utses han till Årets medborgare.
Coxmans son har dock hamnat i dåligt sällskap, och en kriminell kompis till sonen har stulit droger från knarkkungen Viking (Tom Bateman). Viking är en bindgalen, militant vegan som lever lyxliv. Viking ser även till att Coxmans son mördas.
Coxmans liv slås i spillror, han överväger självmord, och hans fru (Laura Dern) lämnar honom. Men när det står klart för Coxman vem som mördat sonen beslutar han sig för att hämnas - han blir Snöröjar-Ralf.
Han beger sig ut på en mordodyssé; han söker upp Vikings hantlangare en efter en, och tar kål på dem på diverse blodiga sätt. Och medan Coxman hämnas förvandlas filmen till en svart komedi, efter att till en början varit ett mörkt drama.
Viking tror att det är en rivaliserande knarkliga bestående av indianer som ligger bakom morden, och ett gangsterkrig uppstår. Två lokala poliser vet inte riktigt vad det är som försiggår i deras trygga lilla stad. I EN ISKALL JÄVEL är den rivaliserande ligan serber, vilket inte är speciellt kul. Att de är indianer i nynspelningen tillför en extra dimension. Och, i den norska versionen förekommer de två poliserna; båda män, väldigt lite och de är rätt intetsägande. I COLD PURSUIT har de fått bärande roller; den ene av dem är en trött, ointresserad, medelålders veteran, medan den andra är en entusiastisk, plikttrogen ung tjej som tänder på alla cylindrar när hon får ett ordentligt fall att lösa.
Gamle, fine William Forsythe spelar Coxmans bror; en före detta gangster, som numera lever ett lugnt men märkligt liv med sin argsinta, thailändska hustru. I originalversionen var dessa scener inte lika utstuderade, och rollen som brodern gjordes av Peter Andersson.
Det är inte utan att tankarna går till bröderna Coens FARGO, både vad gäller miljöer, innehåll och ton. Den komiska tonen understrycks av den ibland ironiskt komiska filmmusiken - musiken i EN ISKALL JÄVEL bestod, som i så många andra skandinaviska filmer, av ett lite entonigt, vemodigt gnisslande; en anonym ljudmassa som betonade ensamheten på det snöiga berget.
I det norska originalet kallades skurken Greven och inte Viking. Skådespelaren som gjorde Greven; Pål Sverre Hagen, drog ner helhetsintrycket av filmen. Tom Batemans Viking är bisarr och konstig, och svår att ta på allvar, medan Hagen gestaltade sin rollfigur så illa-, och han var så fel i rollen, att han blev en tönt av andra orsaker.
Båda versionerna är våldsamma, nyinspelningen är lite blodigare, det förekommer några fler dödsfall, och eftersom det är en amerikansk film, är actionscenerna i COLD PURSUIT bättre iscensatta.
Det här är nog den bästa film Liam Neeson gjort på många år.
... Och som sagt: EN ISKALL JÄVEL är bra den med.
     






(Biopremiär 8/2)
-->
 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2008-2019