söndag 22 april 2018

DVD/Blu-ray/VOD: Machine Gun Kelly

MACHINE GUN KELLY (Studio S Entertainment)
Att en film stoppats av Statens Biografbyrå behöver inte betyda speciellt mycket - åtminstone inte om filmen är gjord före 1970, när action- och skräckfilmer var mindre brutala och blodiga än de kom att bli. Biografbyrån förbjöd eller klippte i det mesta som innehöll våld.
"Filmen som stoppades av svenska censuren i elva år" står det med stora bokstäver på omsaget till Roger Cormans MACHINE GUN KELLY från 1958. En film som alltså godkändes, faktiskt i oklippt skick, lagom till att filmens huvudrollsinnehavare Charles Bronson blivit en publikdragande stjärna.
Legenden Roger Corman har regisserat och/eller producerat mängder av bra, och ibland riktigt bra, filmer. Bland de bästa finns hans Edgar Allan Poe-filmatiseringar från 1960-talet, och en rad gangsterfilmer han producerade åren runt 1970. Tyvärr tycker jag inte att MACHINE GUN KELLY är någon större höjdare.
Det hela utspelar sig på 1930-talet - vilket står på omslagets baksida. Om årtiondet inte stått utsatt, hade jag inte varit säker på när historien är tänkt att utspela sig, eftersom miljöer och gestalter mest känns som 50-tal. Bronson är K-pisten Kelly, som han kallas i den svenska texten. Han är en efterlyst bankrånare med, visar det sig, extrem dödsångest - han fryser till is om han råkar se en likkista. Susan Cabot spelar Kellys iskalla flickvän Flo, som är den som driver på honom. När Kelly och hans gäng kidnappar en liten flicka ser det inte bättre ut än att det kommer att gå åt helvete för skurkarna - som det ju brukar i sådana här filmer.
MACHINE GUN KELLY är en ganska minimalistisk film. Miljöer och medverkande är få, ofta sitter rollfigurerna inomhus och pratar, och den låga budgeten syns. Givetvis går det att göra fantastiska filmer även om budgeten är låg, men jag blev allt lite besviken på den här filmen. Jag började tappa intresset efter en stund. Det skjuts och pangas en del, vilket alltså räckte för att filmen skulle totalförbjudas två gånger; 1960 och 1961 - den andra gången hade distributören själv klippt bort ett par minuter.
Dock är det ju intressant att se Bronson i en roll med påfallande många repliker!












DVD/Blu-ray/VOD: Victor Crowley - Hatchet 4

VICTOR CROWLEY - HATCHET 4 (Njutafilms)
Jag söker och söker på TOPPRAFFEL!, men det verkar inte som om jag har recenserat HATCHET III från 2013. HATCHET och HATCHET II skrev jag om, men inte trean. Jag vet att jag har sett den - men jag minns absolut ingenting av den.
Nu har vi alltså fått en fjärde film i serien, inspelad i smyg för att verkligen överraska fansen. Hur många de nu kan tänkas vara. Jag gillade den första filmen och jag tyckte att den andra var rätt okej, men jag skulle förstås aldrig nämna HATCHET-filmerna om jag ombads lista mina favoritskräckfilmer.
Adam Green står åter för manus och regi, efter att hoppat trean, och i huvudrollen ses Parry Sheen som Andrew Yong. Sheen har varit med i samtliga filmer i serien, men när jag kollar upp honom verkar han ha spelat olika rollfigurer varje gång. Andrew Yong spelade han för första gången i HATCHET III.
Nå. Andrew har skrivit en bok om sina fruktansvärda upplevelser i träsket där den odödlige, vanställde seriemördaren Victor Crowley (Kane Hodder även denna gång) härjar. Fast det är förstås ingen som tror på legenden om Crowley, istället verkar alla tro att det var Andrew som slaktade sina vänner i träsket.
Andrews påstridige manager övertalar honom att återvända till träsket för en dokumentär de kan tjäna pengar på. Dock störtar flygplanet de sitter i och det dimper ner rakt i träsket. Och vem är kvar i träsket? Jo, Victor Crowley, förstås. Vem annars?
VICTOR CROWLEY är en renodlad komedi. En makalöst blodig sådan, men regelrätt skräckfilm är det här inte. Det här är en ganska pladdrig film, och humorn är ofta i barnsligaste laget. Ibland påminner det här om en Tromafilm. En väldigt stor del av filmen utspelar sig ombord på det vattenfyllda flygplanet. Det tar sin lilla tid innan slaktandet går igång, men splatterscenerna är fläskiga och ibland kreativa. Förutom Parry Sheen medverkar bland andra Tiffany Shepis, medan Tony Todd och Danielle Harris från de tidigare filmerna återkommer i minimala cameos.
Betyget nedan är lite tveksamt, men filmen är kort, jag hade inte tråkigt när jag såg den, och jag skrattade några gånger. Dessutom är det trevligt med en lågbudgetskräckis som inte ser ut som något några kompisar spelat in hemma på gården..









lördag 14 april 2018

TOPPRAFFEL! fyller 50

Nej, det är inte TOPPRAFFEL!, den här bloggen, som fyller 50 idag. Det är jag som gör det.
Och det är ju lite konstigt.
Jag menar, jag kommer ju ihåg när mina föräldrar fyllde 50. Jag minns fotografierna från mina mor- och farföräldrars 50-årskalas; sådana där klassiska bilder där de sitter lite stelt bredvid ett bord med blomsterbuketter.
Jag minns när jag fyllde 40. Det var inte länge sedan. Då var TOPPRAFFEL! nystartad. Nu är TOPPRAFFEL! tio år gammal.
1995 var jag med om att starta Fantastisk Filmfestival. I maj det året åkte jag till Cannes för första gången. Jag minns att någon hade frågat efter efter delegationen från FFF, och och fått till svar "Det är de där unga killarna som brukar sitta på skandinaviska terrassen och dricka öl."
Jag tycker fortfarande att jag tillhör de där unga killarna. Jag gillar ju liksom fortfarande samma saker som när jag var 25 - eller kanske till och med 15. Herregud, i många fall gillar jag fortfarande samma saker som när jag var åtta. När jag var åtta köpte jag mitt första nummer av Fantomen och min första skiva med KISS.
Jag väntar fortfarande på den där dagen när jag plötsligt blir vuxen på riktigt och börjar uppskatta riktigt tråkiga saker, den dag jag blir så som vuxna var när jag var barn. Men den dagen lär förhoppningsvis aldrig komma.
Däremot beter sig många ungdomar i den generation som skulle kunna vara mina barn ungefär som min föräldrageneration. 90-talisterna är de nya 40-talisterna. Och det är ju rätt konstigt. Ungarna är de nya moralivrarna.
Nåja.
Nu ska jag snart iväg och äta födelsedagsmiddag. Det blir inte ravioli. Hoppas jag!
Grattis på mig!



fredag 13 april 2018

Bio: Rampage: Big Meets Bigger

Foton copyright (c) Warner Bros.
I Amerika heter den här filmen RAMPAGE. Enbart RAMPAGE. RAMPAGE: BIG MEETS BIGGER är dock ingen "svensk" titel - det är exporttiteln. Tydligen ansåg någon att filmen behövde en längre titel utanför USA - i hemlandet är "Big Meets Bigger" bara dess slogan på filmaffischen. I Danmark fick filmen dock en "dansk" titel - där heter den RAMPAGE: OUT OF CONTROL.
Nå. Oavsett titel: den här filmen, vilken regisserats  av Brad Peyton, bygger på ett TV-spel från 1986. Jag har aldrig hört talas om spelet; jag spelade inte TV-spel 1986. Jag kan heller inte påstå att jag sett fram emot Peytons film. Ännu en familjeanpassad äventyrsfilm med Dwayne Johnson? Ännu en överlastad, bombastisk monsterfilm?
Jag ser att jag var rätt snäll med betygen till den senaste GODZILLA och till KONG: SKULL ISLAND. Jag var säker på att jag satt lägre betyg än jag gjorde. Jag var nämligen inte lika entusiastisk som så många andra. Jag tyckte till exempel att KONG: SKULL ISLAND innehöll för många monster och för många monsterfajter; den blev lite störig.
Därför förvånades jag när jag kom på mig med att tycka att RAMPAGE var rätt kul och underhållande. Nej, det här är ingen större höjdare, men jag hade roligare när jag såg den, än när jag såg de två nyss nämnda filmerna.
I RAMPAGE är det forskare som har ställt till det. Ett nyuppfunnet ämne kan få varelser att muteras och växa. I inledningen kraschar en rymdstation på jorden, ombord på denna fanns behållare med det mystiska ämnet. Ämnet sprids. Dwayne Johnson spelar Davis Okoye, en kille som är bästa kompis med den snälle albinogorillan George. George råkar utsättas för det mystiska ämnet; han växer till gigantiska proportioner, han blir skitarg, och han rymmer.
George är inte den enda som växer. Även en varg har blivit enorm, samt något slags reptil; jag uppfattade aldrig vad det var för djur. En krokodil? (Jag kollar Wikipedia ... Ja, det är visst en krokodil, men den ser mer ut som en armadillo) Dessa tre jättevarelser beger sig mot Chicago, och de enda som kan stoppa dem är Davis och en avskedad forskare som jobbade på företaget som utvecklade ämnet; hon spelas av Naomie Harris. Malin Åkerman gör den onda chefen för det onda företaget, medan Jeffrey Dean Morgan spelar en rättrådig säkerhetsagent.
En del av de datoranimerade effekterna är märkligt dåliga; i synnerhet jättevargen är överraskande illa gjord. Det ser inte helt övertygande ut när de tre varelserna klättrar omkring i Chicago; river hus och kastar iväg helikoptrar. Men det spelar ingen roll. Det här är faktiskt rätt kul. Det är lite gammaldags och charmigt, och skådespelarna ser ut att ha haft kul. Malin Åkerman är härligt ond och Dwayne Johnson har ju sin charm.
RAMPAGE: BIG MEETS BIGGER får samma betyg som GODZILLA och KONG: SKULL ISLAND, trots att jag alltså tycker att den är lite bättre.







(Biopremiär 13/14)
-->

torsdag 12 april 2018

Bio: Death Wish

Foton copyright (c) SF Studios
Efter sju sorger och åtta bedrövelser är TOPPRAFFEL! äntligen på banan igen. Vad passar väl bättre än att inleda denna comeback med rejält toppraffel?
... Fast kanske är det inte den film jag nu ska recensera jag åsyftar när jag skriver "toppraffel", utan dess tidigare inkarnationer.
Världens mest otursförföljda arkitekt är onekligen stackars Paul Kersey. I fem filmer med premiär mellan 1974 och 1994 fick Kersey se fru, barn, flickvänner, vänner och grannar rånas, misshandlas, våldtas och mördas. Till varje ny film i serien skaffade Kersey sig en ny kvinna, men det dröjde inte länge innan hon råkade illa ut. Eftersom polisen alltid hade tummen mitt i handen, blev det Paul Kersey sjäv som fick hala fram pickan och göra saken kort med det rånmördande våldtäktspatrasket.
Det var förstås Charles Bronson som spelade den lågmälde arkitekten. Michael Winner regisserade de tre första filmerna i serien. Den första; DEATH WISH - VÅLDETS FIENDE NR 1, vilken bygger på Brian Garfields roman, som i Sverige fick den bisarra titeln "Vän av ordning", utmärker sig genom att vara en "riktig" film. Det är en snygg produktion med ett bra manus - och efter att Paul Kersey gått ut på stan och skjutit ihjäl sin första rånare, rusar han hem och spyr i toalettstolen.
Övriga fyra delar i serien är skönt skräpiga B-filmer. DEATH WISH 2 totalförbjöds flera gånger i Sverige, och när den slutligen släpptes fri, hade drygt tjugo minuter klippts bort - det vill säga samtliga våldsscener. DEATH WISH 3 förbjöds den med - och blev aldrig tillåten, oavsett hur mycket distributören klippte bort. Trean är tveklöst den roligaste filmen i serien, den är som en vansinnig westernfilm om en stadsdel i New York som styrs av våldsamma (och härligt töntiga) punkare. I slutscenerna går Bronson och EdLauter sida vida sida längs huvudgatan och nickar tufft mot varandra medan de skjuter ner högvis med drägg - alltmedan judiska pensionärer står i fönstren och hejar på.
DEATH WISH 4 - THE CRACKDOWN är lite sämre än trean, medan DEATH WISH V - THE FACE OF DEATH är sämst i serien. Men - jämförd med de direkt-på-DVD-actionfilmer som görs idag, är femman inte så jäkla dålig ändå.
Eli Roths nyinspelning med Bruce Willis floppade i USA. Något som gjorde en hel del väldigt glada, upptäckte jag i diverse flöden i sociala medier. Många hatade nämligen 2018 års DEATH WISH. Nu pratar jag inte om filmkritiker, utan om personer som tillhör målgruppen; folk som borde gillat den. Även de som inte ens sett filmen gladde sig åt att den underpresterade. Varför blev de så glada för detta?
Jo, dels för att de förstås inte gillar att man gjort en nyinspelning av en "helig" film - men framför allt för att de hatar Eli Roth! Jag vet inte riktigt varför Roth är så hatad. Jag själv är väl inte så förtjust i Roths tidigare filmer, men jag tycker inte så illa om dem att jag hatar honom. Eli Roth och Quentin Tarantino tillhör de mest hatade filmskaparna bland amerikanska fanboys.
Eli Roths DEATH WISH har även anklagats för att vara rasisisk, men det var förstås väntat - och det hade bara blivit konstigt om alla rånare och gängmedlemmar av politiska skäl spelades av vita killar.
Bruce Willis är drygt tio år äldre än vad Charles Bronson var 1974. Den här gången har Paul Kersey gått och blivit en framgångsrik kirurg. Han är lyckligt gift och har en tonårig dotter. Hustrun spelas av Elisabeth Shue, som enligt en replik i filmen är 43 - något som fick mig att fnissa till, eftersom Shue fyller 55 i höst. Paul har även en odugling till bror som spelas av Vincent D'Onofrio.
Det dröjer inte länge innan Pauls liv vänds upp och ner. Ett maskerat gäng tar sig in i familjen Kerseys villa och skjuter ner fru Kersey och dottern, medan Paul är på sjukhuset. Hustrun dör, dottern hamnar i koma. De två poliser som leder utredningen är lite halvklantiga, så den fredlige men desperate Paul tar lagen i egna händer.
Iförd huvtröja och beväpnad med en stulen pistol beger Paul sig ut på stan för att hitta gänget som mördade hans fru. Medan han letar efter dessa passar han på att skjuta ihjäl lite annat slödder han råkar stöta på. Paul är inte världens mest diskrete vigilante, han blir omedelbart filmad, om än bara bakifrån, och media döper honom till The Grim Reaper, det vill säga liemannen - men i den svenska texten står det Dödens ängel.
En stor skillnad mellan 1974 års DEATH WISH och denna nya version, är sättet på vilket Paul Kersey opererar. Charles Bronson rörde sig i folktomma gränder och parker, och sköt ihjäl packet med ett eller två skott. Bruce Willis avlossar inte bara flera magasin, han kan slå till på ställen där han verkligen syns - en bar, en nattklubb - och ibland nöjer han sig inte med att bara skjuta ner folk. Eftersom Eli Roth regisserat, är denna nya DEATH WISH en splatterfilm. Busarna mosas, huvuden krossas, hjärnor sprutar ut mot kameran. Charles Bronson hittade aldrig gänget (lett av Jeff Goldblum!) som mördade hans fru, medan Bruce Willis letar aktivt efter mördarna.
Att DEATH WISH fått premiär nu är antingen usel tajming - eller perfekt sådan. Jag vet inte riktigt. Debatten om USA:s idiotiska vapenlagar pågår som värst efter nya massakrer, och här kommer en film om en kille som enkelt skaffar vapen för att kunna försvara sig - men främst för att ta lagen i egna händer och skjuta ihjäl kriminella. Eli Roths budskap blir splittrat. En scen i en vapenaffär är fullkomligt bisarr, direkt surrealistisk, och här handlar det om satir över de vansinniga vapenlagarna. Men - samtidigt ska vi ju sympatisera med Paul Kersey och heja på honom när han mejar ner folk så att blodet stänker.
Filmerna med Charles Bronson är självklart bättre än denna nya film; Bruce Willis är ju inte Bronson. Men jag tycker ändå att 2018 års DEATH WISH är rätt okej i sin genre. Till saken hör att jag tycker att det finns något tillfredsställande med att se vigilantefilmer. 2008 blev jag rånad i Malmö; en maskerad, knivbeväpnad man dök upp mittt i natten och på öppen gata. När jag kom hem efter incidenten tittade jag på DIRTY HARRY och DEATH WISH 3 - och mådde genast bättre. Nej, jag tycker inte att brottslingar ska skjutas ihjäl ute på gator och torg, inte i verkligheten, men det är skönt att se hårdingar på film göra sådant man inte kan och får göra.
        

   




(Biopremiär 13/4)
-->

fredag 16 mars 2018

Nu blir det mer toppraffel i Fantomen!

Det har varit stiltje här på TOPPRAFFEL! en tid -- vilket har sina orsaker. Fast rent allmänt har jag ju inte skrivit lika mycket här som jag gjorde för några år sedan, då jag fortfarande bodde i Malmö. Då recenserade jag i princip alla filmer som gick upp på bio. Detta visade sig vara omöjligt när jag lämnade Malmö för Göteborg.
Men det finns ytterligare en orsak till att jag inte hinner ägna mig lika mycket åt TOPPRAFFEL! som tidigare. 2015 gjorde jag nämligen comeback som manusförfattare på 91:an och Åsa-Nisse, jag blev snabbt en av huvudförfattarna till dessa serier -- Åsa-Nisse började jag som kanske är bekant att skriva redan 1989.
Förra sommaren fick jag ytterligare ett seriejobb -- ett jobb jag väntat på sedan 1976, då jag köpte mitt allra första nummer av Fantomen. Jepp, jag är nu även Fantomenförfattare. Men! Jag skriver inte åt den svenska Fantomentidningen. Det är Frew Publications i Australien som anlitat mig. Frew ger ut världens äldsta Fantomentidning, den fyller 70 i år. Frew har även ny regim och de har beslutat sig för att börja producera eget material, och inte bara köpa in amerikanska dagspresserier och äventyr från svenska Team Fantomen.
Jag har nu skrivit flera manus till Frew, och fler är på väg -- jag sitter faktiskt och skriver på ett äventyr just nu. Och om några dagar, närmare bestämt den 22:a mars, kommer mitt debutäventyr ut i butiker i Australien (och, antar jag, i Nya Zeeland). Äventyret finns med i en tidning som heter The Phantom's World Special nr 4, och inte i den ordinarie tidningen. Det går allldeles utmärkt att beställa tidningen från Frews hemsida -- det kan ni göra HÄR.
Mitt äventyr heter "Shangri-la" och bygger på en gammal idé. I slutet av 1970-talet, när jag var tio-elva år, såg jag Frank Capras klassiker LOST HORIZON på TV. Jag tyckte att den var fantastiskt spännande och fascinerande. Det dröjde till jag var 35-40 år innan jag fick tillfälle att se om filmen. Då visade det sig att den inte alls var så som jag mindes den. Alltså skrev jag ett äventyr som är så som jag trodde att LOST HORIZON var -- fast med Fantomen i huvudrollen. Jag stoppade även in betydligt mer skämt och seriereferenser (bland annat till Tintin) än andra Fantomenförfattare brukar göra.
"Shangri-la" har tecknats av italienaren Angelo Todaro, en man i mogen ålder. Faktum är att han ritade Fantomen redan på 1960-talet; de där konstiga italienska italienska äventyren som den svenska redaktionen fick bearbeta för att de skulle kunna publiceras. Todaro har även ritat skräckserier, sexserier, westerns, och serier som i Sverige publicerades i den konstiga tidningen Razzia, vilken jag skrev om HÄR. The Phantom's World Special nr 4 innehåller enbart serier tecknade av Angelo Todaro. Det andra, tvådelade äventyret har han själv skrivit manus till.
De Fantomenäventyr jag hittills skrivit har alla olika tecknare, och innehållsmässigt är de varandra väldigt olika. Om mina australiska serier även kommer att publiceras i den svenska -- eller i den norska -- Fantomentidningen vet jag inte. Men vi kan ju alltid hoppas! 


onsdag 28 februari 2018

Serier: 91:an presentbok 8: Skånska kriget

91:AN PRESENTBOK 8: SKÅNSKA KRIGET
av Claes Reimerthi och Gert Lozell
Egmont Publishing
Nu ska jag göra något jag egentligen försöker undvika i den mån det går. Jag ska skriva om en seriebok innehållande en serie jag själv jobbar med; nämligen 91:an - och som är skriven och tecknad av två vänner till mig. Det är inte alltid det lättaste. Vad ska Claes och Gert säga om jag inte tycker om det här? Vad ska mina läsare tycka om jag helt okritiskt hyllar boken?
Eftersom det här handlar om en komisk äventyrsserie; av någon märklig anledning en sällsynt genre i Sverige, väljer jag att skriva om boken ändå. Dessutom har jag haft den liggande ett bra tag nu, så det är på tiden att jag får ur mig något om den.
91:an; serietidningen, är en tidning jag bara läst regelbundet under det perioder jag jobbat åt den och därmed fått den hemskickad. Större delen av 1990-talet, början av 2000-talet, och från och med 2015, då jag gjorde comeback som manusförfattare på 91:an och Åsa-Nisse. "Skånska kriget" gick som följetong i åtta nummer under 2014, vilket innebär att jag inte läst serien tidigare.
... Och jag har heller inte läst "30-åriga kriget" av samma upphovsmän och som kom ut i bokform 2011. Det var det första försöket att göra historiska serier med 91:an. Någon skrev någonstans att 91:ans äventyr under 30-åriga kriget är bättre "Skånska kriget", men det låter jag vara osagt.
I detta äventyr får vi se Klackamos välbekanta persongalleri i deras tidigare inkarnationer. Året är 1678 och Sverige ligger i krig med Danmark. Karl XI tänker låta överste Gyllenskalp smuggla en kista med krigskassan genom Göinges skogar. Med sig har Gyllenskalp bara en handfull män och krigskassan, innehållande soldaternas löner, är lovligt byte.
Mor Truxa botar ryggskott.
Den slemme överste Klaage har lierat sig med danskarna och är ute efter skatten - men det är även Toftaligan, som i denna serie stöpts om till ett gäng tjuvaktiga snapphanar.
91:an och 87:an, då? I "Skånska kriget" heter de Mandel och Lasse, och har deserterat från den svenska armén. Just det här att de är desertörer tycker jag är lite märkligt - deras nutida inkarnationer tar ju bondpermis för jämnan, men vad jag vet har de aldrig deserterat.
Det dröjer ett bra tag innan Mandel och Lasse gör entré i äventyret - och efter deras introduktion medverkar de faktiskt inte speciellt mycket. Faktum är att den som figurerar mest och nästan blir seriens huvudperson, är 97:ans ohängda morsa; hon som i de vanliga serierna heter Bottina Axelsson. I "Skånska kriget" har hon blivit mor Truxa; en så kallad "klok gumma", det vill säga hon tjänar pengar på att hitta på exceptionellt dumma botemedel mot diverse krämpor. Truxa är en rolig figur och seriens största behållning.
Gert Lozell är en stor Spiroufantast - men i denna drömsekvens är det Tintin som spökar.
Idén bakom äventyret är utmärkt och skulle funka lika bra i en "seriös", allvarlig äventyrsserie. Jag tänkte lite på Blueberry när jag läste den här boken - liksom i många album med Blueberry handlar det om en skattjakt, vilken involverar gestalter som lurar och bedrar varandra.
Som komisk äventyrsserie funkar "Skånska kriget" bra. Möjligen känns historien ibland lite spretig, vilket jag gissar beror på att den ursprungligen gjordes som en följetong. Det måste hända roliga och spännande saker i varje avsnitt, och när avsnitten läses i en följd försvinner ibland handlingen bland alla upptåg.
Ännnu en Tintinreferens - antar jag.
Gert Lozell, som förra året belönades med Svenska Serieakademins Adamsonstatyett, briljerar som tecknare - i "Skånska kriget" bevisar han varför han fick priset och varför han är en av Sveriges skickligaste serietecknare. Dessutom utspelar delar av boken sig i Kristianstad, där Gert bor, så han har tyckt att det varit extra roligt att jobba med den här serien. Claes Reimerthi, som tilldelades Adamson redan 2001, är känd för sina gedigna äventyr i historisk miljö - han har sedan 1983 skrivit otaliga historiska Fantomenäventyr.
Lite smolk i glädjebägaren: någon på Egmont måste ha sovit på jobbet när den här boken sammanställdes. En seriesida saknas! Det är den sista sidan i det första avsnittet, och som skulle ha funnits på sidan 21. Om man inte vet om att sidan saknas är det inte helt säkert att man märker det - men avsnittet slutar lite konstigt.
Förutom serier innehåller den här boken en del skisser av Gert Lozell, en intervju med Gert och Claes, och en kort artikel om verklighetens skånska krig. Denna inbundna bok på knappt hundra sidor är förvånansvärt billig, den kostar bara några tior mer än en vanlig serietidning.     

-->

måndag 26 februari 2018

Serier: Blueberry: Samlade äventyr 5

BLUEBERRY: SAMLADE ÄVENTYR 5
av Jean-Michel Charlier och Jean Giraud
Cobolt
Den femte samlingsvolymen med Blueberry får mig att tänka på La Grande-Motte i södra Frankrike. Det är en semesterort som är känd för sina pyramidliknande höghus nära stranden. Sommaren 1985 var jag där med mina föräldrar.
I mitten av 1980-talet hade jag kommit på att man ju kan köpa äldre seriealbum på postorder; man behövde inte leta efter dem i fysiska boklådor. Så, jag hade börjat beställa Carlsen Comics utgåvor av Blueberrys äventyr; ett eller ett par album i taget. Inför Frankrikeresan 1985 hade jag beställt trilogin om sydstaternas guldskatt; de album som hos Carlsen hette "Chihuahua Pearl", "Mannen som var värd 500 000$" och "Uppgörelsen i Tacoma", utgivna 1982-1983.
Av någon anledning tog jag inte med mig det tredje albumet till La Grande-Motte. Jag vet inte varför. Jag minns hur jag retade mig på detta. Vi skulle vara i Frankrike i två veckor, och så länge behövde jag alltså vänta på att jag skulle få veta hur äventyret slutar.
... Fast självklart satt jag inte i pyramidhuset och grämde mig över detta i två veckor. Jag kom snart på andra tankar. Jag befann mig trots allt i Frankrike, de tecknade seriernas förlovade land. Men när jag ser de här albumen tänker jag fortfarande på La Grande-Motte.
I och med den här trilogin tar Blueberry steget från att "bara" vara världens bästa westernserie till att bli en av de allra bästa serierna, oavsett genre. Vi har i de tidigare albumen sett hur Jean Giraud gått från att vara en lovande tecknare, om än ibland lite valhänt, till att bli skicklig och slutligen hitta sin stil. Jean-Michel Charliers manus har gått från att vara väldigt traditionella westernäventyr; kraftigt inspirerade av främst John Fords filmer, till att bli mer personliga.
Den här bilden blev jag extra imponerad av när jag läste albumet första gången. Hur orkade karln rita det här? Han var ju omänsklig!
I och med trilogin om sydstaternas guldskatt tar Charlier och Giraud sin serie ett steg längre. Ja, fler steg än ett. Charliers sätt att berätta förändras. Hans manus har tidigare varit spännande och engagerande, men berättartekniskt var de nästan lika traditionella som äventyren. Men nu, plötsligt, blir handling, berättande och dialog mer levande. Det känns som om serien och dess figurer börjar leva sina egna liv; Charlier är inte längre den som hittar på äventyren, han bara nedtecknar dem.
Upplevelsen förstärks av Jean Girauds teckningar. Efter att Giraud funnit sin stil i de två-tre album som föregick denna trilogi, börjar han här att utveckla den. Jag minns hur imponerad jag var av teckningarna 1985 - och jag är lika imponerad idag. Även färgläggningen är utomordentlig och stämningsfull; den är extremt mycket bättre än dagens datorgenererade kitsch som förstör alldeles för många serier.
De här tre äventyren publicerades ursprungligen i tidningen Pilote mellan 1970 och 1972, och de kom ut som album på franska 1973 och 1974. Album två och tre i trilogin har hos Cobolt döpts om till "En man värd 500 000 dollar" och "Ballad om en kista", titlar som ligger närmare de franska originaltitlarna, men som är lite klumpigare än Carlsens titlar.
Chihuahua Pearl introduceras i serien.
Löjtnant Mike Blueberry är en man med konstant otur, och hans väg mot helvetet blir allt brantare. "Chihuahua Pearl" inleds med att Blueberry blir utkastad från det militära - vilket dock bara är en del av en plan. Någonstans på andra sidan den mexikanska gränsen finns en kista med sydstatsguld, och denna måste Blueberry, i egenskap av civil, hitta. För att Blueberrys täckmantel ska bli ännu mer övertygande, har man låtit sätta upp falska efterlysningsaffischer - plötsligt är Blueberry en farlig gangster. Han får dock inte bara prisjägare efter sig, utan även ett gäng slemma sydstatare, samt en ond mexikansk officer och dennes armé. Det här är en myllrande serie vars persongalleri ständigt växer, det är mycket på gång och en hel del att hållla reda på.
Mike Blueberry kastas konstant ur askan i elden, när han tror att det inte kan bli värre, blir det självklart värre. Det här är en historia full av lömska människor och förräderi. Den förföriska sångerskan Chihuahua Pearl introduceras här; hon är en kvinna alla män faller för, även Blueberry, men självklart är hon inte att lita på.
Jag skriver ovan att detta är en trilogi, och visst avslutas historien om guldskatten i "Ballad om en kista" - men i vanlig ordning avslutas inte Blueberrys äventyr. Det hela fortsätter i nästa album.
Det här är en fantastiskt bra westernserie - "Samlade äventyr 5" är väldigt mycket bättre än andra franskspråkiga westernserier Blueberry ofta jämförs med; främst Comanche. Comanche framstår som rätt platt.
Ur det rikliga extramaterialet.
Liksom de tidigare volymerna, inleds "Samlade äventyr 5" med fylliga artiklar, denna gång får vi extra mycket bonusläsning och mer än ett förord. Bland annat analyseras Girauds teckningsstil av en fransk serietecknare. Här finns även flera exempel på hur Giraud redigerade och förbättrade sina seriesidor innan de samlades i album, och vi får se gamla omslag till Pilote, en affisch, ett pussel, gamla annonser, med mera. Jag skulle inte ha något emot att en dag få se allt Blueberrymaterial; alla omslag, måningar, annonser, allt som inte finns i seriealbumen, samlat i en flott bok.
Jag tvingas dock avsluta denna recension med en anmärkning. Jag gillar verkligen det papper "Samlade äventyr" trycks på; det väger inte så mycket och ljuskällan reflekteras inte på seiesidorna. Men - när jag kom till "Ballad om en kista" knakade det till i boken. Limningen i ryggen sprack och inlagan lossnade från pärmarna. Och det är ju inte kul.

-->

onsdag 21 februari 2018

Bio: Den of Thieves

Foton copyright (c) SF Studios
Avdelningen för filmer som ställer frågor.
DEN OF THIEVES är en film som ställer frågor. Den största frågan är "Vänta nu här, vad hände egentligen? Vad var det han gjorde? Hur då?". När filmen slutade kände jag mig dum, eftersom jag inte förstod den, jag fick inte ihop bitarna - men när jag lämnade biografen och som vanligt diskuterade det som visats med en kollega, visade det sig att han inte heller begripit filmen, och i synnerhet inte slutet. Är min kollega och jag korkade - eller är DEN OF THIEVES otydligt berättad?
Manusförfattaren Christian Gudegast regidebuterar med DEN OF THIEVES. Det är en tjuv och polis-historia som utspelar sig i tjuvhålan Los Angeles; enligt filmen den stad i världen där det sker flest bankrån.
Pablo Schreider spelar bankrånaren Ray Merrimen - hans namn fick mig tro att han och hans liga refererades till som Ray and his merry men. Merrimen leder en stenhård rånarliga bestående av före detta elitsoldater. I filmens inledning kapar de en värdetransportbil. Kuppen går fel, en våldsam eldstrid utbryter, och Merrimens liga går från att "bara" vara rånare till att bli polismördare.
En specialdivision inom Los Angeles polis (eller sheriffer, som de kallas) ska försöka stoppa ligan. Poliserna anförs av Big Nick O'Brien (Gerard Butler). Big Nick är en extremt stenhård snut. Han kedjeröker, super, gör sig impopulär bland kollegor, och i början av filmen lämnar hans fru honom. När Nick introduceras gör Butler intryck av att försöka imitera Mel Gibson som Martin Riggs i DÖDLIGT VAPEN. Skillnaden är väl att Big Nick är en rejält osympatisk typ och så långt ifrån ett charmtroll man kan vara.
Merrimen planerar en synnerligen avancerad stöd. För att komma åt rånarna lyckas Nick plocka en kille Merrimen använder som chaufför, bartendern Donnie. Donnie tvingas att bli polisinformatör. Jag satt under filmen och tänkte att det var värst vad Donnie är lik Ice Cube - men han är ju för ung för att vara Ice Cube. Först efter filmen insåg jag att det ju var O'Shea Jackson Jr - Ice Cubes son; han som spelade sin far i STRAIGHT OUTTA COMPTON. Curtis "50 Cent" Jackson är förresten också med i filmen.
DEN OF THIEVES har stora likheter med Michael Manns HEAT från 1995. Likartad handling, rejält tilltagen spellängd, och tunga eldstrider på Los Angeles' gator. Actionscenerna i DEN OF THIEVES är extremt bra, det ser verkligen ut som om de skjuter på varandra på riktigt; skotten riktigt känns i kroppen även på mig som åskådare.
Jag gillar den här typen av film; tuffa polisjakter på rånare i storstäder. Och i sin genre är DEN OF THIEVES hyfsad. Men den hade kunnat gå från hyfsad till bra om Gudegast låtit filmen handla om människor man känner något för. I stort sett samtliga rollfigurer är osympatiska, oavsett om de är poliser, skurkar, eller bara förbipasserande. Kortare speltid hade också hjälpt. Den stora, avslutande kuppen och dess våldsamma efterspel håller på en timme, eller kanske till och med längre, och drar ut filmen till två timmar och tjugo minuter.
Det vore även önskvärt med lite klarare logik. Big Nick lyckas med det mesta utan att anstränga sig. För att hitta Donnie går han bara in på den märkliga tyrolerbar (!) där Donnie jobbar. Det dröjer inte länge innan Nick förstår att det är Merrimen som ligger bakom, och då börjar Nick att öppet förfölja banditen - och Nick hittar Merrimen utan problem.
Ja, och så är alltså upplösningen mer än lovligt förvirrad.
De som är villiga att bortse från dessa problem kan säkert uppskatta filmen. Som sagt, actionscenerna är utmärkta och här finns ett flertal riktigt bra scener.
     






(Biopremiär 23/2)
-->

lördag 17 februari 2018

Bio: Deep Red

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Det är nästan så att man inte tror att det är sant. Klassiska Dario Argento-filmer - på bio? I Sverige? Vem hade väl förväntat sig det? Okej om någon filmfestival visar sådana i en retroserie, eller om Cinemateket kör dem - men regelrätta nypremiärer på bio?
I oktober förra året gick Argentos mästerverk SUPSPIRIA från 1977 upp på bio på nytt i en nyrestaurerad 4K-version - och nu är det dags för 1975 års DEEP RED, eller PROFONDO ROSSO, som den heter i original. På NonStop Entertainments hemsida står det att den visas från den 12/2, här i Göteborg gick den upp på Bio Roy den 16/2. Filmen pressvisades inte, så jag såg den igår tillsammans med en överraskande stor publik. Det var oerhört många fler som såg DEEP RED igår, än som dök upp på den tidiga eftermiddagsvisning av THE LAST JEDI jag såg på dess premiärdag.
För tio år sedan; 2008, släppte Studio S Entertainment DEEP RED på DVD. Då skrev jag en recension här på TOPPRAFFEL!, så jag avstår från att skriva vadjag skrev då en gång till, och hänvisar till den gamla - 2008 låg TOPPRAFFEL! på Metrobloggen, som ju inte längre existerar; numera återfinns recensionen HÄR.
Den gamla svenska hyrvideon; den första versionen av DEEP RED jag såg.
Precis som fallet är med SUSPIRIA, har jag sett filmen i otaliga versioner - på VHS, på laserdisc, på DVD, på Blu-ray, jag har sett den i fullscreen, i letterbox och anamorfisk widescreen, jag har sett den på engelska och italienska, jag har sett den med japansk text, jag har sett den censurklippt och oklippt. Dock har jag aldrig tidigare sett den på bio. Så - hur är det att se filmen på stor duk?
Först måste jag försöka bortse från själva lokalen jag såg den i - Bio Roy har Sveriges mest obekväma fåtöljer; det är en plåga att sitta i dem, och jag vred och skuvade på mig under de två timmar filmen varade.
Vidare är kopian som visas inte lika snygg som förra årets nyrestaurerade SUSPIRIA. Jag vet förstås inte hur DEEP RED såg ut när den gick upp i Italien 1975, men den här nya kopian är ibland lite grynig och "mjuk". Kanske har filmen alltid sett ut så när den visats på stor duk?
Men! Detta är inget som förhindrar att DEEP RED är fullkomligt fantastisk på bio! Varje gång jag sett filmren i en ny, förbättrad version, har jag upptäckt nya detaljer, eller upplevt vissa scener annorlunda.
När jag såg filmen den här gången upplevde jag några grejor som ännu starkare än tidigare; grejor som alltid imponerat - men som den är gången blev till något alldeles extra. Dels är det The House of the Screaming Child; den magnifika villan som leder till gåtans lösning. Villan "spelas" av Villa Scott på Corsa Lanza i Turin, ett fascinerande, mystiskt och nästan organiskt hus byggt 1902. David Hemmings, som spelar filmens hjälte Marcus Daly, utforskar huset i många, långa och detaljerade scener, och det är inte utan att jag vill åka till Villa Scott och ta en titt på kåken i verkligheten.
Dels är det Blue Bar inne i Turin; en bar som byggts upp för att likna Edward Hoppers berömda målning "Nighthawks". Interiörscenerna från baren är närmast surrealistiska, med märkliga gäster som är utplacerade som dockor.
Och dels är det Goblins fantastiska musik. Emellanåt kom jag på mig med att sitta och digga och stampa takten. Goblin på hög volym i en biosalong är något utöver det vanliga. Förra året såg jag förresten Goblin live i Stockholm. Tyvärr var det inte så kul som jag ville att det skulle vara; deras proggrock blev rätt seg och trist i längden. Det finns förresten två uppsättningar av Goblin som turnerar. Den andra uppsättningen; den som inte spelade i Stockholm, heter Claudio Simonetti's Goblin, och är nog lite roligare att se och höra.
Det är den kompletta versionen på italienska som nu biovisas i Sverige. Denna version har förstås varit tillgänglig på video och DVD länge nu. Versionen är ungefär tjugo minuter längre än den ursprungliga "exportversionen"; den som visades utanför Italien. Dessa tjugo minuter består främst av smått komiska scener med Hemmings och Daria Nicolodi, vilka vi både kan ha och inte ha; de tillför egentligen inte så mycket, samt flera interiörscener från Blue Bar, vilka jag verkligen tycker behövs i filmen. Den inledande scenen där Hemmings repeterar med sin jazzorkester är rätt onödig.
Filmen visas alltså på italienska, men jag tror nog att jag föredrar den engelskspråkiga versionen - även om de tillagda tjugo minuterna aldrig dubbades till engelska. Hemmings talade förstås engelska under inspelningen, och det syns på munrörelserna att några av de andra skådespelarna också gjorde det. Dessutom har jag sett den här filmen 20-30 gånger och kan flera av de engelska replikerna utantill. Det är förstås någon annan än David Hemmings som läser de italienska replikerna. 
SUSPIRIA är ett mästerverk - men jag tycker faktiskt att DEEP RED är ännu bättre. Detta är en av mina absoluta favoritfilmer. Detta är filmen som gjorde mig filmintresserad på riktigt.
... Och jag blev fruktansvärt irriterad när några ynglingar i publiken flera gånger skrattade på fel ställen, som om de tyckte att filmen var dum och fånig.







(Biopremiär i Göteborg 16/2)
-->

torsdag 15 februari 2018

Bio: The Shape of Water

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Jaha, jösses. Så den här hade premiär redan igår? Jag trodde att den gick upp först imorgon fredag, och väntade därför med att skriva min recension. Nåväl.
Guillermo del Toros THE SHAPE OF WATER tilldelades nyligen två Golden Globe-statyetter; för Bästa regi och Bästa filmmusik. Filmen var även nominerad till ytterligare fem Golden Globes. Snart är det dags för Oscarsgalan - och THE SHAPE OF WATER är nominerad till hela tretton Oscars. Filmen figurerar i nästan samtliga kategorier.
Samtidigt som filmen badar i utmärkelser och lysande recensioner, har Guillermo de Toro anklagats för att vara en simpel plagiatör. Till exempel anser många att filmen inte borde Oscarnominerats för Bästa originalmanus (av de Toro och Vanessa Taylor), eftersom Bästa manus efter förlaga skulle passa bättre. Det finns näligen en pjäs som heter LET ME HEAR YOU WHISPER, vilken även filmatiserats för TV, som THE SHAPE OF WATER ska vara lite väl lik. Jag har inte sett pjäsen/TV-filmen, så jag kan inte uttala mig.
Vidare finns det en holländsk kortfilm; THE SPACE BETWEEN US, som även estetiskt är väldigt lik de Toros film. Jag har sett bilder ur kortfilmen, uppradade sida vid sida med bilder ur THE SHAPE OF WATER, och nog ser del Toros film ut att vara en nyinspelning med större budget.
LET ME HEAR YOU WHISPER handlar om en kvinna som städar på ett forskningscenter, och som blir vän med en delfin, vilken måste räddas från grymma experiment. THE SPACE BETWEEN US handlar om en kvinna som städar på ett forskningscenter, och som blir förälskad i en vattenvarelse. Och jo, detta är precis vad THE SHAPE OF WATER handlar om.
Oavsett om del Toros film är ett plagiat eller ej, var jag förstås väldigt nyfiken på den. Jag brukar gilla Guillermo del Toros filmer, om än inte alltid, och ämnet för den här nya filmen är fascinerande.
Det är det kalla krigets 1960-tal. Sally Hawkins spelar den ensamma Elisa Esposito, en stum kvinna som bor i en lägenhet ovanpå en gammal biograf, och som umgås med sin vänlige granne Giles (Richard Jenkins); en man som försöker försörja sig som illustratör och som gillar att titta på gamla musikaler på TV.
Elisa jobbar som städerska på ett forskningscenter. En dag upptäcker hon att man förvarar en märklig varelse i ett rum; en variant på Skräcken från Svarta lagunen de hittat i Amazonas. Michael Shannon spelar den iskalle, grymme bossen Strickland, som torterar varelsen och tänker utföra experient på den, för att sedan döda den. Ryska spioner är också intresserade av varelsen.
Elisa upptäcker förstås att den stackars varelsen egentligen är både snäll och intelligent - och hon blir förälskad. Kärleken är dessutom besvarad. Varelsen måste räddas från centret och släppas ut i havet igen, och för att lyckas tar Elisa hjälp av Giles och sin till en början motvilliga kollega Zelda (Octavia Spencer).
Romantisk fantasy. Sagofilm. Spiondrama. Det är några fack i vilken THE SHAPE OF WATER kan placeras.
Om jag inte visste bättre, hade jag trott att det här är en film av Jean-Pierre Jeunet. THE SHAPE OF WATER ser ut som en film av Jeunet, och intrycket förstärks av Alexandre Desplats lite vemodiga dragspelsvals på soundtracket. Men det är alltså en film av del Toro - vilket märks på en del inslag som är rätt typiska för del Toro.
THE SHAPE OF WATER skulle kunna vara en familjefilm; en film för alla. Det är en fin saga som berättas. Men del Toro har sin vana trogen slängt in en del barnförbjudna inslag. Svordomar, naket, sexscener och grovt, blodigt våld. Detta gör att det blir svårt att rekommendera filmen för alla - jag tror att många som skulle tycka om berättelsen inte vill se scener där rollfigurer blir skjutna i ansiktet. Det känns lite onödigt.
Michael Shannon är härligt obehaglig som skurk; han ser ju rätt obehaglig ut, den mannen. Filmens stämning är skön och lätt surrealistisk, scenografi och filmfoto imponerar. Men jag får nog säga att jag blev aningen besviken på filmen. THE SHAPE OF WATER är en bra film, men jag hade hoppats att den skulle vara ännu bättre. Poängen på slutet kommer inte precis som en överraskning, men det var kanske inte tänkt att överraska. Det som sker anade vi redan när Elisa introducerades i början av filmen.







(Biopremiär 14/2)
-->

onsdag 14 februari 2018

Bio: Black Panther

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Marvels Black Panther dök upp redan 1966 och var den första svarta superhjälten - i betydelsen afrikan, inte svart dräkt. Jag känner till figuren, jag har sett bilder på honom, jag har till och med en kollega som tecknat Black Panther - men jag har aldrig någonsin läst serien. Således vet jag ingenting om honom. Till exempel har jag ingen aning om vad  han har för superkrafter.
Nu har jag sett filmen om honom - så, vad har han för superkrafter?
Ingen aning!
Han dricker en sörja gjord på något slags mystiska örter som avger ett blålila sken, och då får han "svarta panterns krafter". Vilka svarta panterns krafter är framgår inte. Han är bra på att slå volter, men det måste väl vara mer än det. Kanske blir han även superstark?
Black Panthers dräkt har även den superkrafter. Den är tillverkad av världens hårdaste metall, det mystiska och magiska vibranium. Vibranium förekom redan 1966, tre år innan adamantium introducerades - den hårda metall som Wolverines klor och skelett är gjort av. Black Panthers dräkt kan fälla ut klor och absorbera kraften av snytingar, pistolskott och annat.
Ryan Cooglers (LAST STOP FRUITVALE STATION) film inleds i Oakland 1992. Den tidens Black Panther; T'Chaka, kung av det afrikanska landet Wakanda, dyker upp i en sunkig lägenhet där två unga ligister planerar en kupp. Det visar sig att de två killarna också är från Wakanda. Vad är T'Chaka ute efter?
Hopp till nutid och Wakanda. Wakanda är en högteknologisk storstad, gömd för omvärlden - ungefär som en Blade Runner-stad ingen hittar till. Det är tack vare vibranium, vilket finns i mängder där, som staden och dess befolkning är så avancerade. T'Chakas son; T'Challa (Chadwick Boseman), ska ärva tronen. Under den mystiska tronarvsceremonin på toppen av ett vattenfall, dyker det upp en kille från en annan stam och utmanar T'Challa, de ska slåss om tronen - så då blir det fajting. Ganska illa iscensatt sådan. T'Challa vinner förstås och blir både kung och ny Black Panther.
Black Panther är något slags hemlig agent och får genast ett uppdrag att bita i. Andy Serkis spelar den enarmade Ulysses Klaue, en brutal skurk som påminner om en ond kapten Haddock. Klaue och hans män bryter sig in på brittiska nationalmuseet i London för att stjäla afrikanska prylar tillverkade av det värdefulla vibranium. En av männen i gänget är Erik Killmonger (Michael B Jordan), även han från Wakanda.
Efter ett tag visar det sig att det inte alls är Klaue som är dramats huvudskurk, utan Killmonger - en trist snubbe som är ute efter Wakandas tron. Killmonger är en blek skurk. Han är varken vidrigt ondskefull eller rolig.
Till sin hjälp får Black Panther en CIA-agent spelad av Martin Freeman (som ser rätt ointresserad ut) och några stenhårda, spjutförsedda kvinnor från Wakanda. Det är gott om stenhårda afrikanska kvinnor som kan slåss i den här filmen - men deras karaktärsbeskrivningar är minimala. De har ingen annan personlighet än att de är tuffa. Fast T'Challa har inte heller mycket till personlighet. Den enda som ger liv åt sin rollfigur är Letitia Wright, som gör T'Challas spexiga lillasyster - hon fungerar ungefär som filmens Q, den är hon som tillverkat Black Panthers nya dräkt och en del andra prylar.
BLACK PANTHER utspelar sig till större delen i Afrika och Sydkorea. Lång som ett ösregn är filmen, det tar en evighet innan den kommer igång, och det tar även en evighet för filmen att sluta. Actionscenerna är förhållandevis få och förvånansvärt trista. Det förekommer ytterligare en tvekamp på det där vattenfallet, och det blir inte bättre andra gången - fajten är nästan identisk med den första. En lång biljakt utspelar sig i mörker och det är lite svårt att se vad som sker.
Mellan actionscenerna blir det långrandigt och segt. Det är tjatigt och handlingen verkar inte röra sig framåt. Manuset är allt annat än tajt. Svensken Ludwig Göransson står för filmmusiken, och eftersom stora delar av filmen utspelar sig i Afrika, tyckte Göransson att det var lämpligt med afrikansk musik som för tankarna till LEJONKUNGEN. Således borde det på filmaffischen stå "VARNING! INNEHÅLLER SÅDAN DÄR JÄVLA LEJONKUNGEN-MUSIK!". Tänk vad mycket coolare det hade blivit om musiken istället lät som något ur en gammal Tarzanfilm.
Stan Lee gör en ovanligt poänglös och märklig cameo, en bit in i eftertexterna följer en första bonusscen - i denna hålls ett högtravande tal som fått en del att tro att det här är en "viktig" film med ett budskap. När sedan eftertexterna rullat klart får vi en andra bonusscen, i vilken en gestalt ur tidigare Marvelfilmer dyker upp.
Bland övriga skådespelare ser vi Angela Bassett och Forest Whitaker, den senare är Wakandas Miraculix.
BLACK PANTHER är inte den sämsta Marvelfilmen, men det är antagligen den tråkigaste. Jag förstår verkligen inte varför så många gett filmen bra kritik. Och jag vet fortfarande inte vad Black Panther har för superkrafter.


 






(Biopremiär 14/2)
-->
 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx