måndag 20 mars 2017

DVD/Blu-ray/VOD: Justice League Dark

JUSTICE LEAGUE DARK (Warner Home Video)
DC Comics brukar ofta vara bättre på att göra animerade filmer och TV-serier, än spelfilmer. Jag har sett långt ifrån allt, verkligen långt ifrån allt, men många av de animerade produktioner jag jag sett de senaste decennierna har jag gillat - och de har funkat betydligt bättre än de ibland klumpiga försöken på bio.
Förra årets direkt-på-DVD-film BATMAN: THE KILLING JOKE (som jag såg på Netflix) var den första tecknade film från DC som blev Rated R, det vill säga barnförbjuden. Den var faktiskt rätt bra, men så bygger den också på en bra serie. JUSTICE LEAGUE DARK bygger visst också på en serie, men den har jag inte läst, eller ens hört talas om. Den här filmen blev också barnförbjuden - men fan vet varför. Jag satt och väntade på det "disturbing violence" som amerikanska censurmyndigheten MPAA utlovat.
I Metropolis och Gotham City börjar vanliga, hederliga medborgare plötsligt begå brott. Superhjältekonstellationen Lagens Väktare sammanträder och kommer fram till att det är onda varelser från en annan värld som är i farten. Läderlappen kontaktar John Constantine, som sammanställer en alternativ Lagens Väktare-sammanslutning, bestående av DC:s mer ockulta, monstruösa figurer. Zatanna, Deadman, Etrigan, Black Orchid, Träskmannen och möjligtvis några till. Jag vet inte riktigt ...
... eftersom den här filmen var rätt svår att ta sig igenom. Jag orkade inte följa med i den förvirrade handlingen, eftersom filmen nästan uteslutande består av sjövilda strider. Detta är inte alls ett "vuxet" äventyr, det känns bara som ännu en produktion för hyperaktiva tioåringar. Någon skräckstämning infinner sig aldrig, intellektuellt djup saknas. Självklart är filmen inte tecknad i samma stil som Blu-ray-omslaget; filmen är lika kantig som vanligt. Det är tröttande att titta på. Constantines röst görs av Matt Ryan, som spelade figuren i den kortlivade TV-serien.
Fast bland extramaterialet finns en del intressant. Främst en tjugo minuter lång dokumentär om Träskmannen. Bernie Wrightson medverkar inte, men väl Len Wein, som skapade figuren tillsammans med Wrightson. Wein säger bland annat att han inte gillar Alan Moores och övriga författares version av serien. Han förstår inte varför det ska vara mörkt, deprimerande och "vuxet"; han tycker att det ska vara kul att läsa (den här typen av) serier.
Här ligger även ett flertal "smygtittar" på andra animerade superhjältefilmer, där producenter, regissörer, manusförfattare med flera pratar väldigt detaljerat om vad de vill med filmerna. Vidare finns här två avsnitt av den tecknade TV-serien THE BRAVE AND THE BOLD, de klarade jag inte av att se klart. Kamandi figurerar i det ena avsnittet.
Flera av DC:s animerade filmer är alltså riktigt bra. Tyvärr hör JUSTICE LEAGUE DARK inte till dessa.












-->

söndag 19 mars 2017

TOPPRAFFEL! sörjer: Bernie Wrightson

Sista året i gymnasiet, hösten 1986, hade jag valt det som kallas - eller då kallades - Estetisk variant. Det innebar att vi var några som en gång i veckan gick till bildsalen efter ordinarie skoltid. Det var både trevligt och smart, eftersom man fick betyg även för detta - vilket innebar att jag fick två femmor i ämnet bild, och därmed höjde mitt snittbetyg.
Där satt jag och ritade monster och barbarer, som jag gjorde på den tiden. En dag tyckte min bildlärare Gunnar att jag borde träffa en duktig kille i en annan klass. Tony hette han, och var ett år yngre. Vi träffades och det första jag sa till honom när han visade sina imponerande teckningar, var att hans barbarer påminde lite om Berni Wrightson i stilen - Bernie stavades Berni på den tiden. Vi var båda stora beundrare av Bernie Wrightson - dessutom visade det sig att Tony ägde både "The Studio" och "Berni Wrightson: A Look Back"; två flotta, dyra böcker. "The Studio" innehöll även material av Mike W Kaluta, Jeff Jones och Barry Windsor Smith; de här fyra killarna delade ateljé på 1970-talet.
Tony och jag tillbringade ett år med att rita monster och barbarer. Efter studenten jobbade jag på en reklambyrå, där jag ofta satt i mörkrummet och fortsatte att rita, medan Tony jobbade i en videobutik, där jag brukade hyra skräckfilmer och spaghettiwesterns (en gång kom det in en tant som ville hyra en naturfilm och undrade om kannibalfilmen MANNEN SOM KOM MED FLODEN var bra). Sedan gav jag upp mina planer på att bli serietecknare, och blev professionell manusförfattare istället. Tony ritade ett tag barbarer till rollspel, innan han gick och blev Bamsetecknare.
Jag var ganska besatt av Bernie Wrightson under 1980-talet. Jag hade förvisso sett enstaka avsnitt av hans version av Träskmannen; det vill säga originalversionen, i tidningen Serietidningen på 70-talet, men i början av 80-talet gick hela sviten i repris i Gigant, som då ändrat format och blivit en svartvit tidning på hundra sidor. Jag upptäckte även att det ju faktiskt funnits material av Wrightson i den gamla 70-talstidningen Skräckmagasinet, som jag läst som liten glytt, innan jag noterade namnen på tecknarna. Wrightson gjorde sina första professionella seriejobb åt DC Comics skräcktidningar, och det var detta material som dök upp i Skräckmagasinet. I dessa tidiga serier kunde man även se hur Wrightson influerats av gamle EC Comics-tecknaren Graham "Ghastly" Ingels. Träskmannen introducerades i en av DC:s skräcktidningar, och fick snart en egen tidning. Jag tyckte att Träskmannen var enastående, den var makalöst stämningsfull.
Under slutet av 80-talet började jag köpa tidningar och böcker på engelska. Jag köpte bland annat samtliga nummer av Berni Wrighson: Master of the Macabre från Pacific Comics, en tidning som återpublicerade Wrightsons 70-talsserier som gjorts för Warrens skräckmagasin. Pacific hade färglagt serierna och det såg kanske lite kladdigt ut, men de här berättelserna gjorde stort intryck på mig, framför allt Wrightsons adaption av Poes "Det svarta katten", och "Jenifer", en serie med manus av Bruce Jones. "Jenifer" är en av väldigt få skräckserier som faktiskt är otäck på riktigt - åtminstone tyckte jag det då. Långt senare filmatiserade Dario Argento "Jenifer", resultatet blev hyfsat - och filmen är väl det bästa Argento gjort på trettio år.
... Och så köpte jag "Frankenstein". En utgåva av Mary Shelleys roman med illustrationer av Wrightson. Han hade spenderat hur många år som helst med att göra bilderna - vilket märktes. Jag förstod inte hur karln hade orkat. Texten läste jag förstås inte, Shelleys bok är en rätt träig historia, men jävlar, vad jag satt och beundrade bilderna. Det fanns även en portfolio med de bilder som inte kom med i boken, och de var lika imponerande de - jag begrep inte varför dessa lagts åt sidan.
Även om det alltså var 80-tal, hade jag inte sett så mycket av Wrightsons 80-talsgrejor, men när jag väl köpte hans nyare verk, främst superhjälteserier, slogs jag av att de var betydligt sämre tecknade. Det kändes som om Wrightson blivit en sämre tecknare över en natt. Jag upplevde det inte som att han slarvade, det kändes snarare som att han inte längre kunde rita lika bra - som om han tappat förmågan. I början av 90-talet träffade jag serietecknaren Brian Bolland på en mässa i Stockholm, och när vi satt och pratade kom vi in på Wrightson. Jag undrade om Bolland visste vad som skett. Bolland sa något kryptiskt om att "he has problems". Vad innebar detta? Hade han blivit alkis?
Sanningen var väl att han redan då blivit sjuklig. Exakt vad han led av vet jag inte. Någon har hävdat att han tog ut sig totalt när han gjorde "Frankenstein". De senaste decennierna var Wrightson inte särdeles produktiv, och det pratades en del om hur krasslig han var.
Jag har ingen större koll på vad Wrightson faktiskt producerat sedan 90-talet. Delvis beroende på att jag inte velat köpa grejor av en gammal idol och bli besviken på hur det ser ut.
I januari i år skrev Wrightson på Facebook att han gick i pension. Han tänkte fortsätta dyka upp på mässor och signera, men han skulle inte längre teckna. Det visade sig att han led av en hjärntumör och då precis opererats. Nu, drygt två månader senare, har Bernie Wrightson avlidit. Han blev 68 år gammal.
Under sin mest aktiva period var Bernie Wrightson inte bara en av de stora, han var en av de absolut största. Jag märker, till exempel i sociala medier, att hans serier och bilder från 70-talet fortfarande upptäcks av- och inspirerar yngre generationer.
För övrigt fanns det en olympisk simhoppare som hette Bernie Wrightson - det var därför serietecknaren Wrightson under en period stavade förnamnet som "Berni".
BERNIE WRIGHTSON
1948-2017
R.I.P.



-->

lördag 18 mars 2017

Serier: Thorgalkrönikan band 4: Landet Qâ

THORGALKRÖNIKAN BAND 4: LANDET QÂ
av Jean Van Hamme och Grzegorz Rosinski
Cobolt
Det är nu ett bra tag sedan den här boken kom ut. Varför skriver jag inte om den först nu? Jo, därför att jag aldrig någonsin läst den belgiska serien om Thorgal, och för att det kändes fel att börja med denna volym, som innehåller album nio till elva, ursprungligen utgivna mellan 1986 och 1988. Jag har dock gått här och funderat på att ta tag i det ändå; att läsa boken utan att veta vad som hänt dessförinnan. Till slut gjorde jag det.
Thorgal har gått i Fantomen sedan 1995 och är tydligen ohemult populär där. Efter att ha läst de fem albumen i "Landet Qâ" måste jag nog säga att jag undrar varför serien går hem hos Fantomens läsare. En annan som undrar över detta, är Horst Schröder. Redan i början av 1990-talet gick Thorgal i både Epix och 2000+, vilket jag inte minns, och 1992 och 1993 gav Horst ut fyra album med Thorgal - han började dock inte med det allra första, utan med fyra av de som finns i denna fjärde samlingsvolym från Cobolt. Horst klagade på att ingen köpte hans Thorgalalbum - en serie som ju blev så otroligt populär i Fantomen.
Thorgals manusförfattare, den Adamsonbelönade Jean Van Hamme, är en intressant herre. Han skrev tillsammans med Jean-Jacques Beineix manuset till den senares film DIVA - DÖDLIGT INTERMEZZO, som kom 1981. Manuset byggde dock på en roman. DIVA var en lika populär som omskriven film när den kom; en superdesignad fransk thriller som gjorde stort intryck på bland annat mig. Sedan gick Van Hamme och blev bestsellermaskin, både som serie- och romanförfattare. Hans serier XIII och Largo Winch, den senare bygger på romaner, har sålt miljoner i Frankrike och Belgien. Jag köpte de två-tre första albumen av XIII när de kom på danska, och även om de var en skamlig kopia på Robert Ludlums böcker om Jason Bourne, gillade jag dem. Jag läste även de två första albumen om Largo Winch på danska, de tyckte jag nog lite mindre om. Senare har både XIII, under titeln Kodnamn: XIII, och Largo Winch gått i tidningen Agent X9. Miljonsäljaren Thorgal började Van Hamme skriva redan 1977.
Thorgal tecknas av en polack som heter Grzegorz Rosinski. I mitten av 1990-talet recenserade jag i NST en dansk utgåva av albumet "Den forvundne hedes sang 1: Sioban". Rosinski hade tecknat, för manus stod Jean Dyfaux. Jag minns inte alls vad jag tyckte om det, men jag har för mig att jag gillade teckningarna och avslutade recensionen med att skriva att eftersom Rosinski tecknar Thorgal, är kanske det en serie att kolla upp.
Nu, mer än tjugo år senare, har jag alltså kollat upp Thorgal.
Volymen "Landet Qâ" innehåller albumen "Bågskyttarna", "Landet Qâ", "Tanatlocs ögon", "Den galne gudens stad" och "Mellan himmel och jord".
Eftersom jag alltså inte var det minsta bekant med figurgalleriet, tog det en bra stund att komma in i serien och dess värld. Ja, det tog nog över ett album, snarare ett och ett halvt. "Bågskyttarna" upplevde jag som lätt förvirrande, dessutom är storyn i detta album märkligt tunn och utdragen; det är bara en startsträcka för att få igång det egentliga äventyret, som börjar i nästa album. Jag var nära att ge upp under läsningen av "Bågskyttarna", eftersom det inte hände något av intresse.
Kriss från Valnor introduceras i den här albumsviten, hon fick senare en egen serie. Hon är en lite intressant, och rätt märklig figur - en krigarkvinna som är osympatisk, förrädisk, och självisk. Kriss är på jakt efter de enorma mängder guld som ska finnas i en gömd stad i den mystiska landet Qâ. Hon behöver hjälp för att ta sig dit, och låter därför kidnappa Thorgals son Jolan, som hålls fången i en annan stad i Qâ. Thorgal och hans kompis Tjall tvingas följa med- och hjälpa Kriss, för att få pågen tillbaka. Även Thorgals fru hänger med på vad som verkar vara ett självmordsuppdrag.
Staden där Jolan hålls fången styrs av en man från stjärnorna; han har övernaturliga gåvor och tas för att vara en gud. Men det visar sig att även Jolan har övernaturliga krafter. Han är ju son till Thorgal, som även han trillat ner från stjärnorna.
Thorgal och hans familj bor i "norr" - var nu detta ligger. Den nyfödde utomjordingen Thorgal adopterades av vikingar - men miljön Thorgal lever i här ser inte alls ut som vikingatidens Norden, det ser snarare ut att vara, tja, Mellaneuropa, möjligtvis Gallien.
Efter att ha läst dessa fem album får jag nog säga att jag inte blir riktigt klok på serien - och jag blir inte klok på Van Hamme. Det här är väldigt, väldigt ojämnt. Och Van Hammes berättande är ojämnt. Stora delar av albumet är rätt bra och medryckande, det är alltid spännande med mystiska, gömda städer. Här och var snubblar Van Hamme till i berättandet, fast det kan vara Rosinskis fel. Plötsligt dyker det upp en eller ett par serierutor där det inte riktigt går att se- eller tolka vad som sker. Detta kan jag dock acceptera, men vad jag har svårare för är att de rafflande äventyren då och då gör tvärstopp, för att ägna några sidor åt science fiction-flum som känns plockat från någon serie av Jodorowsky. Uppenbarligen gillar många den här kombinationen av svärdsvingande fantasyäventyr och science fiction, men själv tyckte jag att det blev stentrist och segt, direkt dött - och jag fick lägga ifrån mig boken en stund, ibland ett helt dygn, innan jag fortsatte att läsa.
Jag vet heller inte riktigt vad jag tycker om Rosinskis teckningar. I senare album ändrade han sin stil, men här tecknar han med väldigt tunna linjer. Han är fantastisk på att teckna miljöer; pampiga farkoster, maffiga städer och djungler. Människor och framför allt ansikten är han sämre på, hans figurer ser direkt tråkiga ut.
En annan märklig detalj, är att Thorgal själv visar sig vara en ganska anonym hjälte. Han gör inte mycket väsen av sig, han har inga utmärkande karaktärsdrag - det är nästan så att de här fem albumen hade funkat lika bra om han strukits helt och hållet.
Som sagt: serien om Thorgal är extremt populär bland Fantomens läsare, och det är inte utan att jag undrar varför. Nu har jag om inget annat bekantat mig med serien. Jag tycker att det här var hyfsat trevligt, ibland lite intressant, ibland en aning spännande, men serien gjorde inget större intryck på mig. Jag känner ingen större lust att läsa mer om Thorgal. Men vad vet jag, kanske blir serien bättre allteftersom - det finns nu 35 album på franska, och de författare som tog över efter Van Hamme ska visst ha tonat ner allt mumbo jumbo-flum.
För övrigt innehåller omslaget till "Den galne gudens stad" en fet spoiler.






torsdag 16 mars 2017

DVD/Blu-ray/VOD: Brute Force

BRUTE FORCE (Studio S Entertainment)
Jasså, jaha, där ser man! Jag har alltid trott att Jules Dassin, som gjorde de klassiska franska filmerna RIFIFI och ALDRIG PÅ EN SÖNDAG, var fransman. Men icke - namnet till trots var karln amerikan. Dassin var medlem i kommunistpartiet, och efter att han gjort några amerikanska filmer, svartlistades han i Hollywood. Dassin flydde då till Frankrike, där han fortsatte sin karriär.
BRUTE FORCE, som hette MED VÅLDETS RÄTT på bio i Sverige, kom 1947 och är en av Dassins amerikanska filmer. Detta är ett fängelsedrama, och jag hade förväntat mig en hårdför thriller med Burt Lancaster i huvudrollen. Vad  jag fick var istället något slags melodram. Lancaster står först i rollistan, men hans rollfigur är bara en i mängden.
Budskapet verkar vara Se upp för vackra kvinnor! De förvrider ditt huvud och kan få dig att göra de mest dumdristiga saker. I en rad tillbakablickar under filmens gång får vi se hur det gick till när de olika rollfigurerna greps - alltid beroende på tjusiga donnor.
Fångarna i det här fängelset ger intryck av att vara väldigt väluppfostrade. Fängelset anses som tufft, men alla intagna beter sig välartat - så länge någon inte tjallar. Då låter de personen mördas i arrangerade olyckor.
Hume Cronyn spelar den grymme kapten Munsey, som styr och ställer på fängelset. Fängelsedirektören är en vek man som låter Munsey göra vad han vill. Munsey drar  sig inte för att tortera och misshandla fångarna, och hans mål är att bli boss för hela kåken. Dock har fångarna fått nog och planerar en revolt.
BRUTE FORCE är välgjord och förhållandevis robust, men den lyfter aldrig riktigt och har emellanåt lite svårt att engagera. Rollfigurerna, åtminstone fångarna, är lite anonyma; vi hinner inte lära känna dem. Fast de sista tjugo, intensiva minuterna är utmärkta.
Yvonne De Carlo spelar en av kvinnorna i intrigerna utanför murarna. En annan av de kvinnliga rollfigurerna heter Flossie.
Nu fick jag lust att se om RIFIFI. Det är en väldigt bra film.









-->

söndag 12 mars 2017

DVD/Blu-ray/VOD: Stakelander

STAKELANDER (Njutafilms)
STAKELANDER står det på omslaget, THE STAKELANDER står det i förtexterna. Detta är en uppföljare till STAKE LAND, som jag inte har sett. Dan Berk och Robert Olsen har regisserat, ingen av dem var inblandad i den första filmen, men manusförfattaren är densamme; Nick Damici, som även spelar hårdingen Mister.
Antagligen behöver man inte ha sett STAKE LAND för att kunna se den här nya filmen. Allt känns igen, det är det gamla vanliga: vi befinner oss i världen efter zombieapokalypsen. Med den skillnaden att det rör sig om vampyrer, och inte zombies. Fast vampyrerna både ser ut- och beter sig som zombies.
Connor Paolo spelar Martin, vars fru och barn dödats av vampyrer. Nu drar han omkring för att leta upp den mytomspunne vampyrslaktaren Mister, som han tydligen hängde med i första filmen. Efter ett tag hittar han Mister, som tillfångatagits och tvingas slåss i en arena modell Thunderdome. Martin och Mister tar sig därifrån och siktar in sig på en kvinnlig vampyrledare, som dyrkas av den religiösa, och onda, sekten Brödraskapet.
Det är lite MAD MAX, det är lite western, det är lite THE WALKING DEAD. Det är förhållandevis lågbudget, men hyfsat välgjort. Handlingen är rätt oinspirerad och inte alltför originell, vi har sett det här åtskilliga gånger nu, men de många actionscenerna är bra - bortsett från de som utspelar sig nattetid. Då är det så mörkt att det inte går att se vad som sker.
Nick Damici är väldigt lik William "Falconetti" Smith. Han har även skrivit några avsnitt av TV-serien HAP AND LEONARD.
Mitt betyg är generiskt.












-->

DVD/Blu-ray/VOD: Nio liv

NIO LIV (Njutafilms)
Den unge fransmannen Alexandre Ajas (som inte är speciellt ung längre) karriär är rätt spretig. Han gjorde sig ett namn med den franska, stenhårda filmen HIGH TENSION/SWITCHBLADE ROMANCE (som föll på sitt dumma slut), och fortsatte karriären i Hollywood med nyinspelningen av THE HILLS HAVE EYES, den trista MIRRORS, och den festliga PIRANHA 3D. Hans förra film; HORNS från 2013, har jag inte sett - däremot har jag ätit middag med Aja. Han var både vegetarian och nykterist, och jag pratade mer med hans kollega.
NIO LIV; en film från Miramax, bygger på en roman av engelsk-danska Liz Jensen, och manuset är författat av Max Minghella - son till regissören Anthony Mingella. Den senare planerade en filmatisering av Jensens bok när han dog 2008.
Filmen handlar om den nioårige gossen Louis Drax (Aiden Longworth), som inte verkar kunna dö. Flera gånger under sitt korta liv har han råkat ut för olyckor som borde dödat honom - men nu har han slutligen hamnat i koma efter ett fall utför en klippa. Neurologen dr Pascal (Jamie Dornan) tar sig an pojken, medan polisen försöker reda ut vad som hänt. Louis' far försvann efter olyckan, det kan ha varit han som knuffade pojken.
Det är Louis själv som berättar historien. I tillbakablickar får vi se hans liv med sina föräldrar, och besöken hos en psykolog, spelad av Oliver Platt. I pojkens berättelse figurerar även en övernaturlig varelse.
"Thriller" står det på omslaget. Tja, är man snäll kan man kanske kalla NIO LIV det. Men - filmen är inte det minsta spännande. Ajas film påminner i stil och ton lite om franska art house-fantasy-filmer av regissörer som Jeunet; det är lite quirky, fast det är långtifrån lika bra. Det är snyggt, men dramaturgiskt sett inte alltför tillfredställande.
Det jag retar mig mest på är Louis Drax själv. Han är en irriterande ungjävel. Lillgammal och osymptisk. Dessutom blir det lite pretentiöst att låta honom vara berättaren.
Jag står i valet och kvalet när det gäller betyg på den här. Ett tag tänkte jag att det kanske kan bli en trea ändå -- men nej, det får allt bli en tvåa. Filmen har  redan bleknat i mitt minne, och jag lär aldrig se om den.

















tisdag 7 mars 2017

Bio: Kong: Skull Island

Foton copyright (c) Warner Bros
För mig har den "riktiga" KING KONG alltid varit John Guillermins utskällda version från 1976. Den kom  när jag var barn, och även om jag faktiskt inte såg själva filmen under 70-talet; det dröjde tills 80-talet, så var jag rätt besatt av KING KONG -- alldeles innan STJÄRNORNAS KRIG anlände och tog över.
Jag visste nästan allt om handlingen, jag facinerades av filmaffischen, på vilken Kong står uppe på World Trade Center, och jag hade en orange T-shirt med detta motiv. Vidare hade en kompis' storebror ett seriealbum om King Kong. Detta byggde på originalfilmen från 1933 och jag undrade var World Trade Center höll hus - liksom alla helikoptrar och långhåriga hjältar. Långt senare köpte jag själv detta seriealbum - i två olika utgåvor. Ursprungligen gavs det ut av Gold Key i USA 1968, det tecknades av Alberto Giolitti, och i Sverige gav Williams Förslag ut det en gång om året (!) 1970 till 1975. 1977 gav Semic ut det på nytt i något större format.
Jag har aldrig riktigt förstått varför så många klagade på 1976 års KING KONG-film. "Kalkon" skrek en del. Men filmens humor är ju medveten, och effekterna var hyfsat imponerande - då, när filmen kom. Uppföljaren KING KONG LEVER från 1986 minns jag dock som riktigt kackig.
Originalfilmen från 1933 är förstås en väldigt charmig sak, vilket även gäller för den mer småskaliga uppföljaren KING KONGS SON (1933 den med). Den japanska KING KONG VS GODZILLA från 1962 är jättekul, KING KONG PÅ SKRÄCKENS Ö/KING KONG ESCAPES (1967), japansk den med, har jag inte sett.
Jag gillade verkligen Peter Jacksons version från 2005. Den är för lång, men det finns mycket att tycka om i den filmen - och tillsammans med THE FRIGHTENERS är den väl det bästa Jackson gjort. Om man inte gillar svulstig fantasy utan slut. Och senast jag såg om BRAINDEAD tyckte jag inte att den höll.
Den splajsans nya KONG: SKULL ISLAND är inte en uppföljare till Peter Jacksons film. Nej, här introduceras vi åter för King Kong för första gången - i en helt ny historia. Regissör är för mig okände Jordan Vogt-Roberts, som tidigare bara gjort ett litet drama, samt ett gäng kortfilmer.
I en visuellt häftig prolog får vi se hur två piloter; en amerikan och en japan, landar med fallskärm på en ö, efter att de skjutit ner varandras plan. Det är 1944 och piloterna börjar genast att slåss med varandra -- tills King Kong dyker upp och avbryter dem.
Här hoppar vi till 1973. John Goodman spelar Jim Randa, som fått tag på satellitbilder på en mystisk, dimtäckt ö som kallas Skull Island. Randa tror sig veta att det finns monster och grejor där, och lyckas övertala en senator att finansiera en expedition dit.
Med sig har Randa äventyraren James Conrad (Tom Hiddleston), fotografen Mason Weaver (Brie Larson), och ett helt gäng soldater anförda av den råbarkade Preston Packard (Samuel L Jackson). Teamet hinner inte ens gå ner för landning innan King Kong, större än någonsin, dyker upp och mosar de flesta av helikoptrarna Randas team kommer i. De få överlevande trillar ner i olika delar av djungeln, och de upptäcker att faror lurar precis över allt -- Skull Island är befolkad av gigantiska djur och insekter. Den befolkas även av John C Reilly, som de hittar i en infödingsby.
Randas team decimeras kraftigt; soldaterna stryker med en i taget, medan de försöker hitta ett sätt att ta sig från ön. Samtidigt går King Kong från att vara ond och farlig till att bli något av en hjälte.
Vore jag elva-tolv år skulle jag säkerligen älska KONG: SKULL ISLAND. Här finns många ingredienser jag alltid gillat: ett team som utforskar en mystisk djungel, stora monster - och helikoptrar. Här  finns en hel del bra helikopterporr, inklusive slowmotionscener där det låter WHOP-WHOP-WHOP på ljudspåret.
Ibland fick filmen mig att tänka lite på Johnny Hazard, ibland lite på "Plan 714 från Sydney" - även om det finns fler skillnader än likheter med dessa serieklassiker.
... Men nu är jag inte elva-tolv år gammal. Även om det finns mycket jag uppskattar i Vogt-Roberts' film, finns här nästan lika mycket jag ogillar. Till exempel att vi får se King Kong redan i prologen; bara ett par minuter in i filmen. Och när Randa och hans team åker till Skull Island, dyker alltså Kong upp på en gång. Någon spänning hinner inte byggas upp. Jag saknar det försiktiga smygandet genom djungeln på jakt efter något okänt det dröjer innan vi får se. Här är det pang på med en gång.
Mycket till gestaltning av rollfigurerna hinner inte heller byggas upp. De presenteras knappt och karaktärsdragen är veka. De är Typisk hjälte, Handlingskraftig kvinna, Affärsman, Hård soldat, och så vidare.
Slutligen vill jag invända mot allt monsterfajtande. Filmen innehåller för många monster, och för många - och för långa - slagsmål mellan människor och monster, och mellan King Kong och monster. Filmens värsta monster uppenbarar sig under filmens senare del, och ser ut att ha rymt från THE GREAT WALL. Att jag tycker att det är tröttande med oändliga monsterfajter beror förstås på att jag är gammal.
Dock är alla datoranimerade monster, djur och miljöer bra gjorda. Ön i sig är spännande och fantasieggande. KONG: SKULL ISLAND är, trots en viss overkill, en underhållande film med hyfsat tempo, och med Black Sabbath och Bowie på soundtracket.
Sitter man kvar under eftertexterna belönas man med en bonusscen. Detta var inte oväntat, jag gissade att en sådan skulle komma. Det är ju redan känt vad nästa film i serien ska handla om, och jodå - ni-vet-vem figurerar på slutet.








(Biopremiär 10/3)



-->


fredag 3 mars 2017

"Gamla" TOPPRAFFEL! är tillbaka

Som jag nämnt ett par gånger de senaste månaderna, lades Metrobloggen ner under 2016 - utan att de brydde sig om att kontakta användarna; de glömde åtminstone mig. Första årgången av TOPPRAFFEL!; början av 2008 till början av maj 2009 låg på Metrobloggen. Ibland länkade jag dit härifrån när jag nämnde någon gammal recension som fanns på Metrobloggen. Det var så jag upptäckte att "gamla" TOPPRAFFEL! plötsligt var väck. Jag skulle länka - och det fanns inget där. Alla mina gamla recensioner och övriga texter hade raderats och var borta för alltid  - med undantag för de som finns på JPS Medias hemsida.
Tydligen hade det gått att exportera sin Metroblogg under några månader efter att sidan stängts ner - men då hade man förstås behövt känna till att sidan var nedstängd. Vilket jag alltså inte gjorde.
Ett par vakna läsare gjorde mig häromdagen uppmärksam på att delar av gamla TOPPRAFFEL! finns på Wayback Machine, en tjänst som drivs av Archive.org. Så - med hjälp av Wayback Machine och JPS Media, har jag nu lyckats återställa det mesta av min gamla Metroblogg - på en ny blogg som inte kommer att uppdateras.
På sidan, som givetvis heter Gamla TOPPRAFFEL!, finns 208 texter, det allra mesta är recensioner av film på bio och DVD. Jag har plockat bort blogginlägg med inaktuella nyheter, döda länkar, totalt meningslösa grejor, och en del annat som känns irrelevant - minst sagt.
Men jag har inte hittat allt. De allra första inläggen saknas, så därför vet jag faktiskt inte exakt när jag startade TOPPRAFFEL!. Jag vet dessutom att jag skrivit några recensioner som inte heller finns hos JPS Media - jag omnämner dem i andra texter. Och jag kan inte hitta "En film jag länge velat se" del ett och två - jag minns inte vad dessa handlade om, så det vore kul om de dyker upp någonstans.
Några bilder finns det knappt alls på Gamla TOPPRAFFEL! - och heller inte så många taggar att klicka på. Jag ville förstås inte lägga ner alltför mycket tid på att sätta ihop bloggen; jag vill bara att den och mina texter finns där. Dock finns det en praktisk inläggslista i högermarginalen. Dessutom tycker jag att Gamla TOPPRAFFEL! blev betydligt snyggare än den hopplöst fula Metrobloggen.
Inläggen ligger inte helt i ordning, men jag har gjort så gått jag kunnat - ordning är hyfsad.
Gamla TOPPRAFFEL! hittas på http://gamlatoppraffel.blogspot.se eller på den kortare adressen http://gamlatoppraffel.tk.
Här på vanliga, reguljära TOPPRAFFEL!; Toppraffel.se alltså, kommer jag att köra på som vanligt, men läs gärna lite gammalt mög medan ni väntar på nya recensioner.



-->

onsdag 1 mars 2017

Bio: Gold

Foton copyright (c) Scanbox
1997 inträffade den så kallade Bre-X-skandalen. Ett kanadensiskt gruvbolag; Bre-X, sköt i höjden på den kanadensiska börsen, efter att de hittat guld i Indonesien. Det var bara det att där egentligen inte fanns något guld - någon, eventuellt en filippinsk geolog, hade placerat ut lite guld på platsen. Lurendrejeriet avslöjades och det gick åt (regn)skogen för de inblandade - eventuellt fejkade den filippinske geologen sitt självmord och kom därmed undan.
Detta låter förstås som ett tacksamt ämne för en film, och här har vi en sådan. Regissör är Stephen Gaghan, som inte regisserat någon biofilm sedan SYRIANA, vilken kom 2005, och det han nu gjort är en film som hela tiden är så, så nära att vara riktigt bra - men som aldrig riktigt lyfter och aldrig riktigt engagerar.
Av någon anledning har årtalet tidigarelagts ett drygt decennium; i GOLD är året 1988. Bre-X har döpts om och blivit amerikanskt. Matthew McConaughey gör ännu en sådan där roll där han tar i för kung och fosterland: han är tjock, tunnhårig, har skeva tänder, kedjeröker, talar med bred dialekt, och svettas konstant. Han spelar Kenny Wells, löst baserad på David Walsh, som grundade Bre-X. Kenny har länge jobbat i gruvbranschen, men det går inte så bra för honom. När han befinner sig på ruinens brand får han en idé och åker till Indonesien, där han slår sig ihop med geologen Mike Acosta (Edgar Ramírez). De beger sig in i djungeln, där de mot alla odds hittar en guldklimp i ett vattendrag - och mot ännu större odds lyckas Kenny övertala en massa affärsmän att investera i företaget. Pengarna väller in från öppna kranar, och guldfyndigheten beskrivs i media som världens största. Men - eftersom filmen lanseras som en berättelse om en mastodontbluff, kommer det förstås inte som en överraskning att där aldrig fanns något guld. Om Kenny Wells - eller verklighetens David Walsh - kände till detta är det ingen som vet; Walsh hävdade sin oskuld och assisterade polisen när de undersökte fallet - och han dog plötsligt ett år efter att skandalen avslöjats.
Det figurerar en hel del bra namn i rollistan. Bryce Dallas Howard gör Kennys hårt prövade flickvän, Corey Stoll, Bruce Greenwood, och självaste Stacy Keach medverkar, liksom Craig T Nelson, som i en kort scen i början spelar Kennys far. Det är flott och påkostat, de fuktiga djungelscenerna är inspelade i Indonesien och Thailand.
Liksom så många amerikanska filmer som kretsar kring börsen och pengar, förekommer det en hel del - egentligen alldeles för mycket - babblande om just börsen, pengar, och hur de går till väga för att få dessa pengar. I vanlig ordning hängde jag inte med för fem öre - eftersom jag är fullkomligt ointresserad av börsen. En massa siffror swischar förbi, en massa affärsmän i kostym ser bistra ut - och jag kände mig som John Landis när han regisserade börsscenerna i OMBYTTA ROLLER; han begrep ingenting av det han filmade, han begriper fortfarande inte de scenerna i sin film.
GOLD är ganska tjatig i längden, rollfigurerna är rätt osympatiska, filmen lyckas aldrig riktigt engagera och blir därför rätt tråkig. Men som sagt, det här skulle kunna ha blivit en riktigt bra film.
Kenny Walsh framstår som värsta bilhandlaren. Han är en bonnig, lätt försupen slusk som inte har den blekaste aning om hur man för sig. Det känns faktiskt aningen osannolikt att höjdarna på Wall Street skulle lyssna på en sådan typ, eller ens släppa in honom - jag skulle inte tro på karln för fem öre om han hade dykt upp hos mig och lagt fram sin plan.
Å andra sidan: jag har träffat den framgångsrike finske filmproducenten Markus Selin. Han var en syn för gudar. Ja, jösses.










(Biopremiär 3/3)




-->

tisdag 28 februari 2017

Bio: Logan - The Wolverine

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Förra året såg jag om X-MEN ORIGINS: WOLVERINE från 2009, eftersom jag hittade på Blu-ray för ett par tior, och jag hade inte sett den sedan den kom. Min recension av filmen kan ni inte läsa, eftersom den låg på Metrobloggen, som alltså lade ner och raderade alla bloggar utan att meddela mig - men jag tyckte att filmen var rätt vissen. När jag nu såg om den tyckte jag nog att den var ännu sämre än jag mindes den som. Fast den börjar bra.
Wolverines andra solofilm; WALK THE LINE-regissören James Mangolds THE WOLVERINE (2013), är däremot riktigt bra. Och nu är Mangold tillbaka med filmen LOGAN, som i Sverige fått titeln LOGAN - THE WOLVERINE.
Hugh Jackman gör här sorti som Logan, det vill säga Wolverine. Han tänker inte göra rollen fler gånger. Och när Jackman och Patrick Stewart satt hon Graham Norton i fredags, sa Stewart att han också bestämt sig för att inte spela professor Xavier igen. Det behövs inte heller - LOGAN är en mer än värdig avslutning på deras sejour i rollerna.
LOGAN skiljer sig radikalt från de tidigare X-MEN- och WOLVERINE-filmerna; ja, från de flesta superhjältefilmer. Istället för att göra ännu ett glättigt äventyr med superhjältar i kamp mot superskurkar, varvat med lagom doser tvålopera, har Mangold, som även skrivit storyn (löst baserad på Mark Millars serie "Old Man Logan"), gjort ett mörkt drama med kraftiga drag av western. Tonen är ödesmättad, uppgiven och direkt sorgsen.
Året är 2029 och Logan jobbar som limousinchaufför. Han är bitter och nedsupen. Han ägnar sig även åt att ta hand om professor Xavier, som nu passerat 90 och är väldigt skröplig. Xavier kan inte längre kontrollera sina mentala krafter och utgör stor fara, så Logan förvarar honom i en gömma vid mexikanska gränsen.
Logan börjar bli skröplig han också. Hans kropp är som bekant självläkande, men nu tar det tid för såren att läkas. Han åldras. Kanske är han till och med döende.
Plötsligt dyker det upp en liten mexikansk flicka; Laura (Dafne Keen), som Logan och Xavier måste ta hand om. Laura visar sig vara mutant - med samma krafter som Logan. Hon är på rymmen från ett hemligt ställe där den sinistre doktor Zander Rice (Richard E Grant) odlar mutantbarn. Laura vill leta upp ett mytomspunnet ställe i North Dakota som kallas Eden; en fristad för de få kvarvarande mutanterna. Dr Rice vill ha tillbaka Laura och skickar ut sina råskinn till hejdukar (Daniel Bernhardt skymtar som en av dem) för leta upp henne.
Till skillnad från de tidigare filmerna i sviten, är LOGAN Rated R i USA; det vill säga barnförbjuden. Detta har skapat flera möjligheter. Dels för att den livströtte, hatiske Logan faktiskt får lov att svära, något han nu gör ofta. Det passar rollfiguren, och nog passar det bättre att han ryter "motherfucker" när han kastar sig över sina motståndare. Dels för att våldet blir lika rått som Wolverine; den här gången får vi se vad som verkligen händer när man hugger adamantiumklor i folk. Huvuden rullar. Men framför allt har filmen fått en väldigt vuxen ton. Superhältarna har förvandlats till människor, de är misslyckade, trötta, och förhållandet mellan främst Logan och Xavier blir riktigt rörande. Patrick Stewarts tolkning av Xavier lyfter den här filmen, men även Hugh Jackman är förstås bra. Stephen Merchant spelar albinomutanten Caliban, som inte mår så bra han heller.
Som jag nämnde påminner filmen om en western. Kanske blir parallellerna lite väl övertydliga när Xavier och Laura ser MANNEN FRÅN VIDDERNA på TV. Bland annat får vi höra den filmens hjälte Shane fälla sina berömda slutrepliker - repliker som Logan lika gärna skulle kunna fälla.
En detalj jag inte riktigt vet vad jag ska tycka om, är att Marvels serietidningar om X-Men existerar i Logans värld! Mutanterna och superhältarna är så kända att det görs serier om dem. Logan läser en tidning i vilken han själv figurerar, och avfärdar äventyret som påhittat skit. Men vad som är intressant här, är att de tidningar som förekommer i filmen inte är autentiska. De har gjorts speciellt för Mangolds film - men de ser onekligen ut som autentiska Marveltidningar från 1980- och 90-talen.
Hur som helst: LOGAN är en överraskande bra film - det här är mycket bra, till och med. Betyget härunder är så starkt att det närmar sig en femma. X-MEN-filmerna har varierat en del kvalitetsmässigt och jag har inte varit så där jätteförtjust i de senaste. LOGAN visar sig vara den bästa X-MEN-filmen hittills  - med bred marginal. Den är även en av de bästa superhjältefilmer som gjorts.
Det här är en rå, våldsam och blodig actionfilm, men det är som dystert, existentiellt drama den utmärker sig mest.
Plus i kanten för att vi slipper en halvtimmeslång slutstrid.
De som inte orkar sitta kvar under eftertexterna för att få se bonusscener, kan den här gången faktiskt lämna salongen med gott samvete. LOGAN saknar nämligen bonusscener. Jag satt kvar och väntade - till tonerna av Johnny Cash.







(Biopremiär 1/3)




-->

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx