torsdag 20 juni 2019

DVD/Blu-ray/VOD: Drakens år

DRAKENS ÅR (Studio S Entertainment)
Det blev ett jävla liv när DRAKENS ÅR gick upp på bio 1985. Framför allt i USA, där filmen anklagades för att vara rasistisk. Regissören Michael Cimino och manusförfattaren Oliver Stone försvarade sig med att hävda att deras film handlar om rasism, och att den skildrar den organiserade brottsligheten i New Yorks Chinatown på ett realistiskt sätt. Här i Sverige klagades det på att filmen var för våldsam, för blodig, och några anmärkte på det grova språket.
DRAKENS ÅR utnämndes både till en av 1985 års bästa filmer - och till årets absolut sämsta film.
Själv älskade jag DRAKENS ÅR när den kom. Detta var DEER HUNTER-regissören Michael Ciminos återkomst efter den remarkabla kalasfloppen HEAVEN'S GATE, som kommit fem år tidigare. Jag minns när jag såg DRAKENS ÅR första gången - det var på Landskrona Filmstudio på Bio Maxim, antagligen 1986. I salongen, ganska nära mig, satt min bildlärare Gunnar, och eventuellt även Gunnars son. När filmen började sa Gunnar "My little yellow friend!" flera gånger.
Filmens huvudperson, polisen och Vietnamveteranen Stanley White, spelas av Mickey Rourke. Det är ganska svårt att föreställa sig det idag, men i mitten av 1980-talet var Mickey Rourke het, han ansågs vara cool och en lovande skådis. Även jag tyckte att han var cool - kanske i synnerhet som kommissarie White, med gråfärgat hår och hatt. Att Stanley White, som var en verklig polis i New York, var rasist och egentligen inte alltför sympatisk, var det lätt att ha överseende med. Rourke var ascool.
Ett krig mellan triadledare och andra maffiabossar blossar upp i Chinatown. Poliserna är korrumperade. Stanley White tänker rensa upp. Denna upprensing leder förstås till ett blodbad.
När jag nu såg om DRAKENS ÅR, efter att inte ha sett den sedan 1990-talet, dröjde det inte länge innan jag kände att det här är en typ av film jag saknat - en typ av film som knappt görs längre. En stor, myllrande snutfilm, som både är skitig och neonglänsande, det är drama och blodig action, och många karaktärsskådespelare syns i rollerna. Det är vulgärt på det där härliga 80-talssättet. John Lone gör en av gangstrarna, Raymond J Barry spelar en polis. Jag vet inte riktigt vad som hände med den här sortens gangsterfilmer. Det görs en och annan än idag, men genren försvann nog i samband med att Hollywood slätade ut sina produktioner för att bredda målgrupperna.
Jag tycker fortfarande att DRAKENS ÅR är jättebra, det här är en av de stora gangsterfilmerna. Det enda som inte funkar alls, är scenerna med en TV-reporter, som spelas av fotomodellen Ariane Koizumi. Hon är verkligen skitdålig. Anmärkningsvärt dålig. Och hon har den kvinnliga huvudrollen!
Michael Cimino regisserade ytterligare tre filmer efter DRAKENS ÅR. Ingen av dem är speciellt bra, men jag känner att jag borde se om SICILIANAREN. Cimino dog 2016.
Som bonusmaterial på denna Blu-ray-utgåva ligger ett kommentarspår med Cimino. Det har jag förstås inte lyssnat på - jag menar, vem har väl tid med sådant i dessa tider?







(Filmen släpps på Blu-ray 26/6)

torsdag 13 juni 2019

Bio: Men in Black: International

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
En kollega och jag hade diametralt olika åsikter om en detalj i MEN IN BLACK: INTERNATIONAL, när vi diskuterade filmen efter pressvisningen.
- Filmen hade varit mycket bättre utan Chris Hemsworth, sa min kollega. Han verkar tro att han är James Bond!
- Jasså? sa jag. Jag tycker precis tvärtom - filmen hade varit mycket bättre om den bara handlade om att Chris Hemsworth flängde omkring som James Bond!
Det har gått 22 år sedan den första MEN IN BLACK, som hade premiär 1997. De ungdomar - filmens största målgrupp - som tar studenten denna vecka var alltså inte födda när filmen kom, vilket tydligt markerar att denna franchise börjar bli lite till åren. Den första uppföljaren kom fem år senare - och sedan fick vi vänta hela tio år, till 2012, på MEN IN BLACK 3. Nu har det gått ytterligare sju år, och här är den fjärde filmen i serien.
Den ursprunglige regissören Barry Sonnenfield är nu ersatt med FAST & FURIOUS 8-regissören F Gary Gray - och även huvudrollsinnehavarna är nya. Det är nog bara Emma Thompson som återkommer från förra filmen, hon spelar organisationens chef.
Nya huvudpersoner är agent H (Chris Hemsworth) och agent M (Tessa Thompson, ej släkt med Emma). MEN IN BLACK:INTERNATIONAL börjar onekligen rätt bra, med att agent H och hans chef High T (Liam Neeson) år 2016 anländer till Eiffeltornet, där de slåss mot mäktiga utomjordingar som går under beteckningen Svärmen. Därefter hoppar vi tjugo år tillbaka i tiden och introduceras för lilla Molly, som råkar bevittna när hennes föräldrar frågas ut av två agenter från MIB, vilka i vanlig ordning genast rederar föräldrarnas minnen av detta. Agenterna, som inte upptäcker Molly, letar efter en liten rymdvarelse som gömmer sig på Mollys rum.
Detta får Molly att vilja bli MIB-agent, och hon tillbringar tjugo år med att lokalisera den extremt hemliga organisationen. Hon hittar dem, blir antagen, förses med kodnamnet M, och paras ihop med den arrogante och av allt att döma lätt korkade brudmagneten agent H, när hon skickats till London på sitt första uppdrag.
Handlingen efter denna inledning är lite diffus. Det känns nämligen som om filmskaparna hittar på efter hand; som om de inte har något ordentligt manus, utan bara fläskar på med så mycket som möjligt av allting.
High T sätter H och M på ett uppdrag som för dem runt om i världen, till Afrika och Italien, en döende rymdvarelse ger M ett supermärktigt vapen i fickformat, alla vill åt detta vapen, man misstänker att det finns en mullvad på MIB (det är den vi tror det är), alla jagar alla, och mot slutet dyker Rebecca Ferguson upp i en roll som är betydligt mindre än väntat, med tanke på att hon är tredje namnet i rollistan.
En liten, liten varelse som M döper till Pawny (Kumail Nanjiani gör rösten) har en del roliga repliker, framför allt en om det romantiska dramat DAGBOKEN, men övrigt tycker jag inte att MEN IN BLACK: INTERNATIONAL är speciellt rolig. De två första filmerna var kul, eftersom Will Smith skämtade friskt, medan Tommy Lee Jones lyckades vara rolig genom att vara gravallvarlig.Tessa Thompson har inte försetts med några roliga repliker, hon är bra en ung person som visar sig vara osedvanligt duglig när alla andra klantar sig. Chris Hemsworth, däremot, är ju en kille med stor utstrålning och han är lite småskojig med sina lagom misslyckade playboymanér. Men det enda filmen har att bjuda på i övrigt är en massa specialeffekter. Att slänga in en massa konstiga varelser var roligt i den första filmen, men nu kan vi det. Det jagas, det skjuts med strålpistoler, det dånar, konstiga vareler figurerar, och ibland visar sig även Rafe Spall, och jag kommer på mig med att tänka att jag glömt bort vad filmen går ut på.
I artiklar om den här filmen har det stått att Chris Hemsworth och Tessa Thompson från Thor- och Avengers-filmerna samarbetar igen - och jag försökte komma på vilken roll Thompson spelar dessa filmer. Jag var tvungen att kolla upp det. Aha. Valkyrie. Henne minns jag inte. Det säger väl en del om det grunda intryck Marvelfilmerna gör på mig. Fast jag minns inte heller att det är Thompson som spelar den sjungande flickvännen i Creed-filmerna.
En sak som slog mig när jag såg MEN IN BLACK: INTERNATIONAL, är att Chris Hemsworth borde göra Roger Moore-filmer. Kanske inte James Bond, han är för pojkaktig, men jag tror att han hade blivit jättebra som Helgonet!











(Biopremiär 14/6)

torsdag 6 juni 2019

Serier: Fantomen Kids: Kit och Heloise på äventyr

FANTOMEN KIDS: KIT OCH HELOISE PÅ ÄVENTYR
av Jens Hansegård, Mikael Sol och Jan Bielecki
Egmont Publishing
Fantomen Kids är ett album; en serie, som gör mig konfunderad - på flera sätt. Låt mig börja med det minsta frågetecknet: titeln på serien. Fantomen Kids. Okej att använda ordet "kids" istället för barn, men jag förstår inte om namnet är särskrivet - det borde stå Fantomen-kids - eller om det ska utläsas som "Fantomen: (för) kids". Än märkligare blir det med tillägget "Lee Falk's" ovanför loggan - eftersom Lee Falk inte har någonting med Fantomenkidsen att göra, mer än att han lät Fantomen bli far till tvillingarna Kit och Heloise. Dessutom är det sannerligen på tiden att de skippar anglifieringen och skriver "Lee Falks", så som vi gör i Sverige.
... Men det största frågetecknet är innehållet. En barnserie med Fantomentema. Ungefär samtidigt som Fantomen Kids startade i Sverige, drog Frew Publications i Australien igång tidningen Kid Phantom. Jag fick de två första numren av denna rätt märkliga tidning. Kid Phantom utspelar sig på 1960-talet och handlar om den nuvarande Fantomen, den 21:e, som barn. Tidningen riktar sig till barn, men tecknas i en schwungig stil som jag inbillar mig mest tilltalar vuxna - och jag får intrycket att det främst är vuxna Fantomen-fans i Australien som köper tidningen, eftersom de samlar på allt. Jag gissar att Kid Phantom är lite för udda för att kunna uppskattas av små barn.
Fantomen Kids är dock en renodlad barnserie. Målet med serien lär vara att skapa ett intresse för Fantomen och hans värld hos barn (jag gissar att åtta- till tioåringar är målgruppen), så att de senare kommer att gå över till den "riktiga" Fantomenserien.
Och jag undrar: varför?
När jag började läsa Fantomen var jag åtta år. Och jag läste den "riktiga" Fantomen. Det var mörka, tuffa äventyr tecknade av Jaime Vallvé, Heiner Bade och gänget. Förutom Fantomen läste jag tidningar som Tomahawk, med stenhårde Jonah Hex, och Pilot, som var fylld med krigsserier, och när jag fyllde tio blev det mycket Spindelmannen och Fantastiska Fyran från Atlantic Förlag.
Jag läste inga renodlade barnserier. Innan Fantomen, alltså innan jag fyllde åtta, läste jag Tintin, Spirou, Asterix, och Svenska MAD. Allåldersserier. Jag hade inget behov av småbarnsanpassade serier. Jag skulle blivit direkt förbannad om Fantomen, när jag växte upp, innehöll en renodlad barnserie.
... Så känner jag även som medelålders man. Jag läser inte alltid varje nummer av Fantomen, just nu prenumererar jag, men ibland nöjer jag mig med att köpa lösnummer. Och - när jag spenderat femtio spänn på en tidning på bara 52 sidor, kan jag bli direkt irriterad när ett antal sidor kastas bort på Fantomen Kids. Är tanken att jag ska visa upp dessa sidor för små barn i min närhet och säga "Titta här, ungar, här är nåt för er!" - ungefär som med barnsidorna i Allers och Hemmets Journal?
Fantomen Kids är tecknad av Jan Bielecki i en ruffig stil som alternerar mellan att vara slarvigt elegant och enbart hafsig. De två första historierna har skrivits av Disney- och barnboksförfattaren Jens Hansegård, medan Fantomenredaktören Mikael Sol har skrivit det tredje och sista äventyret.
Fantomen Kids är mer Bamse än Fantomen. Seriens karaktär ligger rätt långt ifrån den ordinarie Fantomenserien. Det här känns mest som en Kamratpostenserie från 80-talet - inbillar jag mig, eftersom jag aldrig någonsin läst Kamratposten. När jag var barn och tonåring lyfte vissa vuxna ibland fram Kamratposten och serierna i denna som något bra och viktigt man skulle läsa istället för Fantomen och Spindelmannen. Jag ryggade alltid tillbaka när jag som barn utsattes för korrekt barnkultur.
Fantomen Kids, som alltså handlar om Fantomens barn, är en uppbygglig serie och en väldigt utstuderad sådan - allting är genomtänkt så att det ska bli så korrekt som möjligt. Heloise är den grabbiga och tuffa av tvillingarna, Kit är en tönt.
De tre äventyren är enkla bagateller, den andra historien är den bästa, eftersom den i princip är ett Scooby-Doo-äventyr med en skurk utklätt till monster. Den serien är även aningen bättre tecknad.
Jo, jag vet. Jag tillhör inte målgruppen för det här albumet. Jag har nog aldrig tillhört målgruppen. Och det är mycket möjligt att mindre barn som aldrig hört talas om Fantomen kommer att uppskatta och ta till sig de här serierna. Men jag tror inte att Fantomen Kids kommer att få dem att vilja läsa den riktiga Fantomenserien.
Jag har absolut inget emot att Fantomen Kids-serien görs, det här är ingen dålig serie, men den gör sig nog bäst i fristående publikationer, som detta album. Och, jag tror faktiskt att serien hade fungerat bättre om den handlat om ett helt annat syskonpar om inte är släkt med Fantomen.
Slutligen: i början av 80-talet beställde jag ett nummer av Spidey Super Stories. Jag gick efter titeln, jag visste inte vad det var för tidning. Spidey Super Stories var en barntidning med Spindelmannen som Marvel gav ut mellan 1974 och 1982. Det intressanta med denna, var att den innehöll vanliga äventyr med Spindelmannen, i vilka han mötte sina vanliga ärkefiender, men serierna var lite enklare berättade än i de ordinarie tidningarna. Serien tecknades i traditionell stil, John Romita var inblandad. Det var nog större chans att amerikanska ungar som läste Spidey Super Stories gick över till Amazing Spider-Man, än att svenska ungar som läser Fantomen Kids ger sig på originalet.
... Å andra sidan var Lee Falks egen version av Fantomen ibland en barnserie. Troligen omedvetet. 

onsdag 5 juni 2019

Bio: X-Men: Dark Phoenix

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Jag tittar på den nya X-Men-filmen och tänker att de har en del nya, unga skådespelare jag inte sett förr i rollerna. Men så kommer jag hem och läser min recension av den förra filmen i serien; X-MEN: APOCALYPSE, och inser att de presenterades utförligt i den. Jag tyckte inte att APOCALYPSE var särskilt bra (ändå gav jag filmen en trea i betyg), och precis som fallet är med de flesta andra superhjältefilmer nuförtiden, minns jag i princip ingenting. Jag hade dessutom för mig att APOCALYPSE kom förra året, men det var visst 2016.
Det publicerades väldigt lite X-Men på svenska under min uppväxt; de figurerade i några nummer i Atlantic Special 1981 och 1982, och 1984-1985 gav Semic dem en kortlivad tidning med titeln X:en. I början av 70-talet syntes "gamla" X-Men i Semics kortlivade Conan-tidning. Jag var aldrig tillräckligt intresserad för att köpa de amerikanska originaltidningarna, men Atlantic Special läste jag, liksom X:en - och fick därför vad jag antar var lösryckta delar ur den på sin tid uppmärksammade och populära Dark Phoenix-sagan. Atlantics publicering var extra lösryckt, de körde nerkortade varianter som trycktes i fel ordning.
Notera att Cyclops' huvud har flyttat på sig på omslaget i mitten!
Simon Kinberg har skrivit och regisserat X-MEN: DARK PHOENIX. Detta är hans regidebut, men han har skrivit manus till flera av de tidigare X-Men-filmerna. DARK PHOENIX börjar riktigt bra och även dess första halva är bra, jag upplevde denna som lite bättre än de flesta andra av de senaste årens superhjältefilmer. I en prolog som utspelar sig 1975 åker åttaåriga Jean Grey bil med sina föräldrar. Jeans mutantkrafter orsakar en bilolycka och föräldarna omkommer. Jean själv placeras i professor Xaviers (James McAvoy) skola för mutantbarn. Här har Xavier hår och ser ut som Björn Kjellman i rullstol.
Hopp till 1992 och presidenten kallar in X-Men för att rädda besättningen på en rymdfärja som råkat illa ut i rymden. Ett stort kosmiskt moln hotar att äta upp rymdfärjan. Jean Grey, nu spelad av Sophie Turner, lyckas suga i sig hela molnet och tuppar av. När hon vaknar upp har hon uppfyllts av ondskefulla krafter hon inte kan kontrollera, och hon söker hjälp hos den tidigare skurken Magneto (Michael Fassbender), som bor på en ö tillsammans med ett kollektiv utstötta mutanter som odlar grönsaker.
Samtidigt har ett stort gäng onda utomjordingar, anförda av en iskall Jessica Chastain, anlänt till jorden för att söndra och härska. Dramatik uppstår, och precis som i AVENGERS: ENDGAME dör hjältar och sorg uppstår.
Magneto gör en magnetisk gest.
Jag gilla5 verkligen det återhållsamma berättandet under filmens första hälft. Det är inte så bombastiskt som det brukar vara och personregin är rätt bra. Filmen funger här som drama och och handlingen är lite intressant. Jag gillar dessutom tråden med utomjordingarna, som känns som ett riff på VÄRLDSRYMDEN ANFALLER. Dessa scener är effektiva och lite skräckfilmsbetonade.
... Men halvvägs in dör filmen. Helt och hållet. Handlingen avstannar, det händer inte så mycket mer, och dramat ersätts med evighetslånga slutstrider. Delar av dessa strider är bra, men filmens andra hälft är påtagligt tråkig. Jag tycker dock att DARK PHOENIX är bättre än AVENGERS: ENDGAME - eftersom DARK PHOENIX bara varar en timme och 53 minuter inklusive långa eftertexter.
En grej med X-Men-filmerna, vilken får mig att sitta och skratta i biofåtöljen när jag tänker på det, är att om man tar bort ljudeffekter och visuellla effekter, består stora delar av filmerna av folk som sträcker ut handflatan mot varandra, eller pekar eller stirrar på olika saker. Det är när mutanterna utövar sina mutantkrafter.
Även Jennifer Lawrence och Nicholas Hoult har framträdande roller, och Stan Lee har lyckats vara verkställande producent från andra sidan graven. Han har även fått en In loving merory of-credit i eftertexterna. 
Två saker i X-MEN: DARK PHOENIX måste tas upp innan jag avslutar:
1) När det blivit 1992 har mutanterna plötsligt blivit hyllade hjältar - och kallas superhjältar av folket, som älskar dem. Jag gillade repliker som "Presidenten har kallat in X-Men". De har lite lökiga superhjältedräkter och de beter sig som ett gammalt hederligt superhjälteteam. Men när hände detta? Här har mutanterna mobbats, stötts ut och jagats i, vad är det, sju filmer - och nu plötsligt är de etablerade, älskade hjältar.
2) Filmen gör en rejäl vurpa i tidslinjen. När filmen slutade var jag inte klok på vad som hänt. Jag har alltid uppfattat filmerna från X-MEN: FIRST CLASS och framåt som prequels till de filmer som utspelar sig i nutid - det vill säga filmerna från X-MEN (2000) och framåt, och att James McAavoy och Michael Fassbender ska åldras till Patrick Stewart och Ian McKellen. Men - i "nutidsfilmerna" spelades Jean Grey av Famke Janssen, och X-MEN: THE LAST STAND (2006) slutar med att hon offrar sig och dör, och det antyds att hon kommer att återuppstå som Phoenix. Nu sker detta plötsligt 1992. Och en av mutanterna som har en framträdande roll i nutidsfilmerna dör i DARK PHOENIX. Detta måste innebära att de fyra senaste filmerna inte alls var prequels, utan en helt självständig svit med andra skådespelare. Har jag missuppfattat allt?
För övrigt saknas Wolverine i DARK PHOENIX. Han var behållningen i de tidigare filmerna. En X-Men-film utan Wolverine är som TRE SKOJIGA SKOJARE utan John Botvid.










(Biopremiär 5/6)

onsdag 29 maj 2019

Bio: Godzilla II: King of Monsters

Foton copyright (c) Warner Bros. Pictures
Fy fan.
Fy för jävelen!
Det här var inte bra.
Nej, det här var vedervärdigt dåligt, direkt osebart.
Den förra amerikanska Godzilla-filmen, GODZILLA från 2014 (det kom en med samma titel även 1998), var ingen större höjdare och inte speciellt minnesvärd. Av den minns jag främst att Juliette Binoches roll var oväntat liten, hon strök med ganska omgående.
Den filmen är dock ljusår bättre än GODZILLA II: KING OF MONSTERS. Den nya filmen är nämligen så usel att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva. Jag vet inte vad det är jag har sett. Jag förstod absolut ingenting.
För manus och regi står Michael Dougherty. Dougherty kan göra film - han har tidigare skrivit och regisserat två bra skräckfilmer; TRICK 'R TREAT och KRAMPUS, samt skrivit manus till bland annat X-MEN 2, SUPERMAN RETURNS och X-MEN: APOCALYPSE. De två sistnämnda är inget att hänga i julgranen, men det är ändå riktiga filmer.
GODZILLA II verkar inte ha något manus alls.
Filmen inleds 2014 med att världen står i brand efter Godzillas attack. Och där, bland ruinerna, står familjen Russell, och letar efter sin försvunne son - det är dr Emma Russell (Vera Farmiga) och dennas make Mark (Kyle Chandler), med dottern Madison. Vänta nu här, tänkte jag. Det var väl inte de här den förra filmen handlade om? Eller var det det? Nej, det var det inte. Det här är en ny familj, men de presenteras som om vi redan är välbekanta med dem - det vill säga, de presenteras knappt alls. Som med allt annat i den här filmen. Sonen omkom förresten där i ruinerna.
Efter några minuter hoppas det till nutid. Mark har supit ner sig, lämnat sin familj, och fotograferar djur. Emma är deprimerad och håller på med ... Ja, jag vet inte riktigt vad hon håller på med. Hon verkar jobba med monster. Madison har vuxit upp till Millie Bobby Brown från STRANGER THINGS.
Plötsligt dyker Charles Dance upp som ond ex-militär och kidnappar Emma och Madison, han behöver dem till något monsterprojekt. Mark i sin tur hämtas upp av organisationen Monarch för att jaga Godzilla, som gömmer sig någonstans. Han jobbar tillsammans med  Ken Watanabe och Sally Hawkins, vilka visst var med även i den förra filmen, samt den bedårande söta Ziyi Zhang.
Av någon anledning ser Emma Russell till att väcka fler monster till liv - King Ghodora, Rodan, Mothra och några till; hon har någon flummig idé om att återställa naturens kretslopp. Godzilla dyker upp och slåss mot alla.
Nu ska jag berätta vad jag tyckte var bra i GODZILLA II:
1) Ett par sekunder i vilka en stridspilot skjuter ut sig i katapultstolen och hamnar i Rodans mun.
2) När en kille säger att King Ghidora låter lite för likt gonorré. 
Resten av filmen är skit.
GODZILLA II: KING OF MONSTERS får en Michael Bay-film att framstå som ett stillsamt europeiskt drama från Folkets Bio. Det här är som att sitta och titta på ett stroboskop. Kameran är aldrig stilla, det klippa hela tiden, och det är inte ofta det går att se vad det är som händer. Större delen av filmen består av att olika monster slåss med varandra och byggnader rasar, oftast skildrat i mörker, regn, märkliga närbilder, och annat som gör att det inte går att uppfatta vad som sker. De ständiga explosionerna och eldstrålarna och annat gör att bilden blinkar på ett särdeles jobbigt sätt, och jag fick emellanåt vända bort blicken för att vila ögonen. En väldigt stor del av filmen består av närbilder på bildskärmar med obegripliga diagram, eller på annan teknisk utrustning.
Kombinera detta med en fullkomligt obegriplig handling, dålig personregi, trista rolligurer och konstanta, öronbedövande ljudeffekter, och du får en film som är in i helvete påfrestande att titta på. Jag ville lämna salongen. Eftersom filmjäveln varar två timmar och elva minuter, slutar den aldrig.
Nästa film i serien, GODZILLA VS. KING KONG, är redan i post-production.
Jag vill hellre se en Godzilla-film om japaner i gummidräkter som kastar leksakbilar och välter modellhus. Skildrat i ett behagligt tempo.
 
 








(Biopremiär 29/5)
-->

tisdag 28 maj 2019

Bio: Rocketman

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Rockbranschen. England. 1970-tal. Sprit. Droger. Homosexualitet.
Vad nu, går Queen-filmen BOHEMIAN RHAPSODY upp på nytt? Nej, men Elton John-filmen ROCKETMAN, vilken i mångt och mycket är exakt samma film som BOHEMIAN RHAPSODY, men med några distinkta skillnader.
Taron Egerton spelade huvudrollen i KINGSMAN: THE GOLDEN CIRCLE. I denna hade Elton John en liten roll som sig själv. Nu spelar Egerton Elton John - i en film producerad av Elton John. För regin står den brittiske skådespelaren Dexter Fletcher, som senast regisserade EDDIE THE EAGLE - vilken hade Egerton i huvudrollen. Den bildsköne Taron Egerton är inte det minsta lik den bild-osköne Elton John, men han är bra på att imitera Eltons manér, samt på att se ding ut, så han blir hyfsat lik förebilden ändå.
I ROCKETMANS ramhandling står Elton John på toppen av sin karriär, men han är fullkomligt nerdrogad, och går - iförd full scenmundering - på ett möte med Anonyma Alkoholister. Där berättar han om sitt liv och sin karriär, som skildras i kronologisk ordning.
Det dröjde inte länge innan jag insåg att detta inte bara var ännu en filmbiografi; ett drama om en artist med musikinslag från scenfranträdanden - ROCKETMAN visade sig vara en mer renodlad musikal. Här finns nämligen ett flertal sång- och dansinslag mellan showerna och skivinspelningarna. Rollfigurerna sjunger ibland sina repliker och brister ut i stora, välkoreograferade dansnummer på gator och torg. Filmen blir ibland även direkt surrealistisk, vilken fick mig att tänka på GAINSBOURG - ETT LEGENDARISKT LIV, den hyfsade men inte helt lyckade filmen om Serge Gainsbourg.
Den första halvtimmen av ROCKETMAN tycker jag är bra. Ja, till och med jättebra. Det är kul och medryckande, det är snyggt. Men - så fort Elton John slår igenom och blir megastjärna, blir både filmen och Eltons liv mindre intressant, och filmens andra hälft är lite småtråkig, om än med kul inslag här och var. Filmens fokus hamnar efter ett tag på drogmissbruk och sexuella utsvävningar, och det är inte utan att jag undrar hur Elton John hann skriva musik, när han mest verkade upptagen med att knarka ihäl sig.
Jag tillhör inte Elton Johns fans och jag har inget större förhållande till honom, inte mer än att det är en artist som funnits under hela mitt liv och som fortfarande håller igång. Han har komponerat "Candle in the Wind", som är den absolut värsta låt som någon in gjorts (vid sidan av "I Just Called To Say I Love You"), men en del av hans 70-talshits har jag inget emot. Jag skulle aldrig köpa en skiva med dem, men jag klagar inte om de spelas. Hur pass nära verkligheten filmen ligger har jag inte den blekaste aning om.
Jamie Bell spelar textförfattaren Bernie Taupin, som hängt med Elton John i vått och torrt sedan starten, och han ger ett sympatiskt intryck. Av någon anledning spelas Eltons mor av amerikanskan Bryce Dallas Howard, som lagt sig till med en ganska överdriven brittisk accent. Fast jag tycker nog att samtliga medverkande är bra i sina roller.
Bitvis är ROCKETMAN rätt läcker att titta på, men den är vare sig bättre eller sämre än BOHEMIAN RHAPSODY. Tycker jag.
... Och ja: filmen bjuder på ett montage när Elton John slår igenom.








(Biopremiär 29/5)

lördag 18 maj 2019

Bio: Avengers: Endgame

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Jasså? Ni menar att ni suttit och väntat på min recension av den här? Och undrat varför jag inte skrivit om den?
Orsaken är densamma som förra året, när AVENGERS: INFINITY WAR hade premiär. AVENGERS: ENDGAME pressvisades inte, så jag var tvungen att gå på en ordinarie visning. Och jag hade ingen större lust! Jag tyckte de tidigare Avengers-filmerna, i synnerhet INFINITY WAR, var trista - ENDGAME varar dessutom hela tre timmar och en minut. Jag skulle alltså tvingas avsätta mer än tre timmar till att se en film jag inte är speciellt intresserad av.
Samtidigt har jag sett- och skrivit om de tidigare filmerna, och de här bör ju ses på stor duk, så för att göra min recensionssvit komplett, var jag iväg och såg filmen på en lunchvisning igår. Vi var färre än tio personer i den ganska lilla salongen, vilket förstås var bra. Bakom mig satt vad som verkade vara en riktig nördkvinna.
Jag antar att de flesta av er som läser detta redan har sett filmen. Bra. Då slipper jag gå in på detaljer. Fast det hade jag nog inte gjort ändå.
AVENGERS: ENDGAME är en massiv publikframgång, och slår rekord efter rekord. Många älskar filmen. Efter att ha sett den undrar jag: är folk inte som de ska?
Anthony och Joe Russo, som gjorde CAPTAIN AMERICA: THE WINTER SOLDIER, CAPTAIN AMERICA: CIVIL WAR och AVENGERS: INFINITY WAR, står åter för regin. Det enda jag minns av INFINITY WAR är att Peter Dinklage spelade en jätte, och att filmen slutade med att en massa människor löstes upp och försvann. I övrigt kommer jag inte ihåg någonting alls. Verkligen ingenting.
... Och jag har redan glömt bort större delen av ENDGAME. Och den såg jag alltså igår!
Första timmen av filmen skulle kunna kallas TURINHÄSTEN: ENDGAME. Här är tempot mördande segt, och jag undrade om filmjäveln någonsin skulle komma igång. Det har gått några år och superhjältarna undrar hur de ska hitta Thanos (Josh Brolin), som utplånat halva mänskligheten, inklusive hälften av the Avengers. Jag vet var han är, säger Kapten Marvel (Brie Larson), varför frågade ni inte mig på en gång? Då hade vi kunnat kapa speltiden till två timmar!
Filmens andra timme består av att de letar efter Thanos, slåss lite, och hoppar omkring i tiden. Folk jagar några kraftfulla juveler. De ser ut som plastpärlor från ett smyckeskrin för barn.
I den avslutande timmen är det dags för den stora slutstriden, och den blir ett enormt Sagan om ringen-slag. Alla superhältar från tidigare filmer är med. Estetiskt ser det ut som omslaget till en hårdrocksskiva från 1980-talet.
Hjältar dör, det blir sorgligt, och sedan vackert och hoppingivande, och så är det slut. Det planeras en solofilm om en av hjältarna som dör i den här filmen, så hon dog kanske inte på riktigt, eller så blir solofilmen en prequel. Oj - nu avslöjade jag att en kvinnlig hjälte dör! Beklagar att jag spoilat hela filmen för er som inte sett den. Men det är fler än hon som stryker med.
AVENGERS: ENDGAME är enastående tråkig. Fascinerande tråkig. Precis som de flesta filmerna från Marvel Studios, är regi och filmfoto anonymt - det här skulle kunna vara gjort av vem som helst. Bröderna Russo är liksom inga Sam Raimi, Tim Burton - eller ens Zack Snyder (som ju trots allt har en egen stil). ENDGAME är en glassig, slickad produktion, men otroligt plastig. Och det här känns som att titta på en ihopklippt TV-serie från Netflix, där betoningen lagts på transportsträckor.
Jag gillade att Thor (Chris Hemsworth) blivit tjock och förvandlats till the Dude. Jag skulle gärna se en film som bara handlade om att Thor degage omkring och var tjock och rolig. Hulk och Bruce Banner (Mark Ruffalo) har blivit något slags glasögonprydd hybrid mellan Banner och Hulk, han är en skön snubbe, så det gillade jag också. Kapten Amerikas (Chris Evans) öde är lite fint. Hawkeye (Jeremy Renner) har skaffat sig en särdeles misslyckad mohikanfrisyr, Kapten Marvel har klippt sig som en folkpartist. Scarlett Johansson är med alldeles för lite.
Bäst i hela filmen är eftertexterna, jag fick faktiskt gåshud när skådespelarna presenterades en i taget med sina autgrafer på ett väldigt pampigt sätt.
Och så har vi den sorgliga scenen på slutet. Nördkvinnan bakom mig, som skrattat högt åt precis alla roliga repliker, satt nu och storbölade. Så sorgligt tyckte hon att det var. Själv tänkte jag mest på Bengt Feldreich. I en lång, långsam kameraåkning får vi se alla Marvelhjältarna - de som förekommer i Marvel Studios' filmer - sorgset stå utspridda och lägga armarna om varandra, och jag associerade till den där snutten på julafton när Benjamin Syrsa sjunger "Ser du stjärnan i det blå", och Disneyfigurerna samlas i små grupper. Fast Disneyfigurerna myser, de är inte sorgsna.
... Men jag tyckte alltså inte alls om den här filmen, och jag undrar vad i hela världen det är folk ser i det här. Det är bara segt, oengagerande och ospännande - jag kom ofta på mig medatt sitta och tänka på annat.
Efter filmen följde en trailer för den kommande SPIDER-MAN: FARFROM HOME. Den verkar faktiskt bli rätt bra.










(Biopremiär 24/4)

tisdag 14 maj 2019

Bio: John Wick: Chapter 3 - Parabellum

Foton copyright (c) Nordisk Film
Våldspornografi i sin ädlaste form!
Parabellum är latin och betyder "rusta för krig". Parabellum är också en namnet på en pistol designad av Luger - och nu även undertiteln på den tredje filmen om supermördaren John Wick, återigen spelad av Keanu Reeves, och återigen i regi av Chad Stahelski.
JOHN WICK blev en lite oväntad framgång när den hade pemiär 2014. En film med enkel handling (John Wick är en fd hitman som får sin bil stulen och hund dödad, John Wick slår tillbaka), men med enastående action. 2017 kom uppföljaren JOHN WICK: CHAPTER 2, som väl inte var lika bra som den första filmen, men som ändå höjde sig över nästan allt som görs i actionsvängen nuförtiden.
Idag, på 2010-talet, får John Wick - både filmserien och gestalten - i princip ensam representera fetaction.
... Och är det fetaction man är ute efter, kan man omöjligt göra ett bättre val än att se JOHN WICK: CHAPTER 3 - PARABELLUM. Ni kommer inte att tro era ögon!
Denna tredje film börjar exakt där den förra filmen slutade: John Wick springer, han är på flykt. CHAPTER 2 slutade med att Wick sköt ihjäl en ond snubbe och tillika medlem av The High Table inne på hotellet Continental, som är en frizon för lönnmördare. På grund av detta utesluts Wick ur det enorma, världsomspännande lönnmördarsällskapet, som styrs av The High Table. Wick får en prissumma på 14 miljoner på sitt huvud, och snart är alla - det känns verkligen som precis alla i hela världen - ute efter honom och miljonerna. Wick lyckas ta sig från New York till Casablanca, där han letar upp Sofia (Halle Berry), som är en lönnmördare som står i skuld till Wick. Hon hjälper honom att panga förföljare. Asia Kate Dillon spelar en domare från The High Table, som går omkring och styr och ställer över folks liv, Anjelica Huston gör en bister, rysk madam, och gamle, fine Mark Dacascos (CRYING FREEMAN, VARGARNAS PAKT) är en av dem som är ute efter Wick. Ian McShane och Laurence Fishburne återkommer från de tidigare filmerna. 
John Wick-filmerna utspelar sig i en egen värld. Det må se ut som New York och Casablanca, men det här är snarare ett neonblänkande paralllelluniversum. En värld där ingen ägnar sig åt något annat än mord - och att undika att mördas. Inga av rollfigurerna i de här filmerna har något privatliv, ingen pratar om något som inte har direkt med handlingen att göra. Döda eller dödas, det är det enda som gäller.
Och i PARABELLUM dödas det. I parti och minut! Filmen inleds lite försiktigt med att John Wick tar livet av en motståndare med hjälp av en inbunden bok. Vi har ju tidigare sett hur Keanu Reeves i snutfilmen STREET KINGS förhör en misstänkt genom att slå honom i huvudet med en telefonkatalog, men här tar han hanterandet av litteratur ett steg längre. Bokscenen följs av en otrolig scen där Wick och två slemma typer kastar knivar på varandra. Dussintals med knivar. Och därefter använder Wick hästar som mordvapen i en remarkabel scen. Och så fortsätter det.
Tyvärr varar PARABELLUM hela två timmar och tio minuter, vilket är för länge - det blir en eller ett par fajter för mycket, och jag kände mig övermätt på slutet. Men! Om filmen vore tjugo minuter kortare, hade jag troligen satt högsta betyg på den här filmen. För så här är det:
JOHN WICK: CHAPTER 3 - PARABELLUM innehåller de bästa actionscener jag sett på tio - kanske tjugo - år! Det är är häpnadsvägande! Fajterna och eldstriderna i filmen är bättre än de i de två första filmerna tillsammans - och bättre än allt annat i genren. Uppfinningsrikedomen är stor och stridskoreografin är så välgjord att man blir svettig. Filmen innehåller inslag med balettdansöser - och det passar bra, eftersom PARABELLUM är en enda stor, blodsölig, ultravåldsam slaktbalett.
Dessutom är actionscenerna bättre filmade än allt annat idag. Man ser vad som händer! Striderna filmas oftast i helbild, ibland i halvbild; Chad Stahelski vill visa upp vad de här människorna kan göra framför en kamera. Det här är väldigt långt från de sönderklippta fajterna i till exempel Jason Bourne-filmerna.
Hollywood Reporter skrev att om du inte gillar den här filmen, då har du gått och sett fel film. Jag håller med, och det är synd att filmen håller på lite för länge.
Slutet ger en vink om att en fjärde film kan komma.
För övrigt slår PARABELLUM rekord i antal scener där schäfrar biter pungen av folk. Bara en sådan sak!







(Biopremiär 15/5)

torsdag 25 april 2019

Bio: The Man Who Killed Don Quixote

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Finallly ...
After 25 years in the making ...
... and unmaking ...
A Terry Gilliam Film
Så inleds förtexterna till THE MAN WHO KILLED DON QUIXOTE. Detta är det bästa och roligaste i hela filmen, faktum är att man med gott samvete kan resa sig upp och lämna salongen efter dessa inledande textrader.
Egentligen handlar det om mer än 25 år. Redan 1989 började Terry Gilliam att fundera på- och så smått påbörja en film om Don Quijote. Projektetet inleddes och skrotades åtskilliga gånger. År 2000 började Gulliam att spela in sin film i Spanien, med en budget på 32 miljoner dollar - Gilliam hävdade att det var hälften så mycket pengar som han behövde för att göra sin film rättvisa. Jean Rochefort spelade Don Quijote, medan Johnny Depp axlade rollen som Toby; en filmregissör som är historiens huvudperson.
Allt gick fel under inspelningen, Rochefort blev sjuk, ett oväder förstörde saker, och inspelningen skrotades. År 2001 kom en dokumentär; LOST IN LA MANCHA, som handlar om denna misslyckade inspelning.
Men! 2018 fick THE MAN WHO KILLED DON QUIXOTE slutligen premiär i Cannes. Terry Gilliam hade lyckats göra sin film - med en budget på 16 miljoner euro, och med helt andra skådespelare än han ursprungligen tänkt sig.
... Frågan är bara varför Terry Gilliam så gärna ville göra den här filmen.
Det är mycket möjligt att detta är Terry Gilliams absolut sämsta film - och då har karln gjort en del filmer som väl får anses vara ... mindre lyckade. Jag gillar Terry Gilliam, jag respekterar honom, han har gjort en del bra filmer, och han är trevlig - men ibland undrar jag vad han håller på med.
THE MAN WHO KILLED DON QUIXOTE är i det närmaste fullkomligt osebar. Det var direkt plågsamt att sitta igenom denna film, som varar två timmar och tolv minuter, vilka känns som tolv timmar och två minuter. Jag har inte tittat på klockan så här ofta sedan jag såg TURINHÄSTEN. Jag var på vippen att lämna pressvisningen för att göra något vettigare.
Vad handlar filmen om? Inget speciellt. Den ganska osympatiske skådisen Adam Driver spelar den osympatiske regissören Toby, som befinner sig på en inspelning i Spanien. Stellan Skarsgård är något slags ondskefull chef, som pratar om en kommande reklamfilm för vodka. Den vansinnigt vackra Olga Kurylenko spelar Skarsgårds lömska dotter.
Toby råkar träffa en gammal spansk skomakare (Jonathan Pryce), som blivit knäpp och tror sig vara Don Quijote. Don Quijote tar Toby med sig som väpnare på ett surrealistiskt äventyr, där fantasi och verklighet blandas.
Det här är bara en massa lösryckta episoder som sammanfogats. Filmen beskrivs som en äventyrskomedi, men äventyr saknas, och det är inte det minsta roligt. Det är bara fruktansvärt irriterande och påfrestande, och mot slutet påminner det hela om en särdeles bisarr Fellini-film som gått fullständigt överstyr på värsta tänkbara sätt.
Har Terry Gilliam helt och hållet tappat omdömet? Tycker han själv att det här är roligt? Vem har han tänkt ska se det här? Vad är det han vill berätta? Vad vill han med sin film? Filmen är dessutom inte lika snygg som Gilliams filmer brukar vara. THE MAN WHO KILLED DON QUIXOTE känns som en sådan där film som visas i Cannes, och som sedan aldrig visas igen.
Att Don Quijote slåss med väderkvarnar i tron att de är jättar är inte roligt. Det har aldrig varit roligt. Det var inte ens roligt 1605, när bokjäveln skrevs.
Dock har jag en känsla av att den aldrig färdigställda Johnny Depp-versionen från 2000 hade kunnat bli betydligt bättre än det här.










(Biopremiär 26/4)
-->

tisdag 16 april 2019

Bio: The Curse of La Llorona

Foton copyright (c) Warner Bros.
En spinoff på en spinoff. I THE CURSE OF LA LLORONA spelar Tony Amendola prästen Perez. Fader Perez figurerade även i ANNABELLE, 2014, och dockan skymtar förbi två sekunder i denna film. ANNABELLE var i sin tur en spinoff på THE CONJURING. Ja, THE CURSE OF LA LLORONA är alltså ännu en film som utspelar sig i samma universum som THE CONJURING-filmerna. En annan spinoff var THE NUN, vilken nu har en uppföljare på gång.
Regissören Michael Chaves långfilmsdebuterar med THE CURSE OF LA LLORONA - en titel som är rätt svår att uttala. "La llorona" uttalas "laljåråna". En bättre titel, tycker jag, vore THE CRYING WOMAN - om titeln nu ska vara på engelska. För det är vad filmen handlar om.
Det är Los Angeles 1973 och Linda Cardellini spelar Anna, som jobbar i socialtjänsten. En mexikansk kvinna, Patricia (Patricia Velasquez), misstänks för barnmisshandel, och när Anna tar sig in i Patricias hem, hittar hon Patricias två små söner inlåsta i en garderob. Det är för att skydda pojkarna, hävdrar den upprörda modern. Pojkarna blir omhändertagna och det dröjer inte länge innan de hittas drunknade.
Patricia verkar galen och pratar om att någon som kallas la llorona, den gråtande kvinnan, dödat barnen - och att Anna indirekt är skyldig till dödsfallen. Därför ska nu la llorona hemsöka Anna och dränka hennes två barn.
Annas barn upplever skrämmande incidenter, så den skeptiska Anna uppsöker fader Perez, som berättar allt om den mexikanska legenden om la llorona, en kvinna som dränkte sina barn, och när hon ångrade vad hon gjort, dränkte hon sig själv också. Hon blev ett gråtande spöke som dränker barn.
Perez skickar Anna vidare till en viss Rafael Olvera (Raymond Cruz), en före detta präst som nu är professionell la llorona-bekämpare. Han verkar dessutom bo alldeles i närheten av Anna. Tänk vilken tur hon har!
De första två akterna av THE CURSE OF LA LLORONA är rätt bra, ibland riktigt bra. Det är mörkt, det är kusligt, det är hotfullt, och den gråtande kvinnan är ett effektivt spöke. Gråt hörs i mörkret, och så uppenbarar sig en kvinna klädd i vitt. En scen med ett paraply är väldigt bra.
Tyvärr saboteras den stämning och spänning som byggts upp i den tredje och sista akten. I vanlig ordning fläskas det på alldeles för mycket. Osynliga krafter släpar follfigurerna över golv, de kastas genom rum, och folk som kastas genom rum har aldrig varit otäckt - det blir mer actionfilm av det hela. Vi får se för mycket av spöket, hon visar sig hela tiden, och ser efter ett tag mest ut att tillhöra ett norskt black metal-band.
... Och det är ju synd att filmen inte höll hela vägen. Skådespelare och rollfigurer är nämligen bra, och historien är intressant.
Jag tvekar vad gäller betyget. En tvåa eller en trea? Det får bli en tvåa. En ung publik som inte sett lika mycket skräck som jag vill nog sätta ett högre betyg.
Michael Chaves' nästa film är redan inspelad - det är THE CONJURING 3.










(Biopremiär 17/4)
-->

måndag 15 april 2019

Bio: Den siste gentlemannen

Foton copyright (c) Scanbox
Se på fan! En ny, amerikansk film som försetts med en svensk titel - det var inte igår! DEN SISTE GENTLEMANNEN heter THE OLD MAN & THE GUN i original - och jag tycker faktiskt att den svenska titeln är bättre. Originaltiteln kan ge sken av att det här är en actionfilm eller en thriller, när det i själva verket handlar om en lågmäld, bitterljuv dramakomedi.
Robert Redford, 82, må vara en av Hollywoods största filmstjärnor, men när jag tänker efter har jag ingen större relation till honom. Jag har sett ett flertal filmer med honom, flera av dessa har jag tyckt varit bra - men den första och enda film jag tänker på när jag hör hans namn, är BUTCH CASSIDY & THE SUNDANCE KID. Tänker jag till lite, ploppar BLÅSNINGEN och ALLA PRESIDENTENS MÄN upp. Kanske några till. Sedan måste jag anstränga mig.
Det påstås att DEN SISTE GENTLEMANNEN är Redfords farväl till filmen - åtminstone i egenskap av skådespelare. Detta är en värdig avslutning på hans långa karriär.
David Lowery, som gjorde den usla PETER OCH DRAKEN ELLIOTT (också med Redford) och A GHOST STORY, som jag inte har sett, står för manus och regi. Manuset bygger på en artikel i The New Yorker, och en brasklapp under förtexterna påpekar att filmen inte följer verkligheten helt och hållet.
Robert Redford, som ser ut att vara tillverkad helt av läder, spelar bankrånaren Forrest Tucker, som suttit större delen av sitt liv i fängelse. Han började begå brott redan som pojke, och sedan har det rullat på. Han rånar inte banker för att han är ute efter pengar - han gör det för att han älskar att råna banker! 
När filmen börjar är det 1981 och Tucker har precis rånat en bank. Under flykten i bil, råkar han träffa Jewel (Sissy Spacek), en kvinna vars bil gått sönder. Tucker ger Jewel lift, de fikar - och de inleder en relation. Han berättar på en gång att han är bankrånare, men hon tror inte riktigt på den äldre, charmige gentlemannen.
Tucker fortsätter att råna banker. Tillsammans med två andra, äldre gubbar, spelade av Danny Glover och Tom Waits, planerar de en större kupp. Casey Affleck spelar John Hunt, polis och snäll familjefader som jagar Tucker, vars gäng döps till The Over the Hill Gang. Hunt fascineras av Tucker - Tucker är en man som sätter en ära i att vara trevlig. Bankpersonal som utsätts för hans rån blir aldrig riktigt rädda, eftersom Tucker är så artig och hela tiden ler.
Trevlig är även en bra beskrivning av den här filmen. Det är en väldigt trevlig film. Den känns härligt gammaldags, större delen av filmen består av att folk sitter ner och pratar. Ibland står de upp och pratar, ibland går de och pratar, och ibland kör de bil och pratar - och det är trevligt. Redford är verkligen charmig i huvudrollen.
Tidsskildringen i filmen är mycket bra, det är ser verkligen ut som 1981 - kanske till och med som sent 1970-tal. Det här ser också ut som en film från 70-talet. Filmfotot är lite grynigt och jag funderade på om den faktiskt inte är skjuten på riktig film, kanske till och med på Super 16 - men så kan väl inte vara fallet. Jag kollade upp det, och jodå - DEN SISTE GENTLEMANNEN är filmad på Super 16.
Soft jazz ligger på soundtracket, förtexterna  är tidstypiska, och jag tycker allt att du ska ge den här filmen en chans om du vill se något trevligt och sympatiskt.

   






(Biopremiär 19/4)
-->

torsdag 11 april 2019

Bio: Hellboy

Foton copyright (c) Noble Entertainment
När jag kom hem efter att ha varit på pressvisningen av HELLBOY, var jag tvungen att ge min hjärna ett samarinbad. Först sågade jag ut hjärnan ur skallen - jag har en speciell såg för ändamålet. Därefter lade jag hjärnan i en glasbunke med samarin. Jag passade även på att skölja ur öronen ordentligt med Salubrin. Sedan lade jag mig i soffan och tog mig en tupplur, och när jag vaknade var hjärnan åter redo att användas.
Jag har inte sett Guillermo del Toros HELLBOY (2004) och HELLBOY: THE GOLDEN ARMY (2008) sedan de kom, men jag vill minnas att jag gillade dem. De var kul, Ron Perlman var perfekt i huvudrollen, och den andra filmen var vansinnigt snygg. Mike Mignolas tecknade serie som filmerna bygger på har jag dock ingen relation alls till.
När man nu gjort en tredje film om den helvetiske utredaren av paranormal kriminalitet, är del Toro ersatt med engelsmannen Neil Marshall. Marshall tillhör inte mina favoritregissörer, men han har gjort en rad hyfsade filmer, som DOG SOLDIERS, INSTÄNGD, DOOMSDAY och CENTURION, plus mängder av avsnitt av TV-serier. Dessutom verkar han vara en trevlig kille.
Att Ron Perlman är ersatt i titelrollen är fullt förståeligt - Perlman fyller 69 på lördag. Ny Hellboy är David Harbour, som fyllde 44 igår.
Nya manusförfattare är uppenbarligen en 10-åring som fått en sockerkick, och en 18-åring som är full på folköl.
Nya HELLBOY är sanslöst usel. Det var faktiskt så illa att jag ibland ville lämna salongen. Jag stod inte ut mer. Att se filmen känns som att sitta naken på en pinnstol på E6:an. I motvind dessutom.
Det hela börjar rätt okej. I en snygg, svartvit prolog får vi se kung Arthur och hans riddare bekämpa den särdeles onda häxan Nimue - The Blood Queen (Milla Jovovich). Hon styckas och de olika kroppdelarna begravs på olika platser.
Sedan är det nutid, vi befinner oss i Mexiko, och Hellboy går på Lucha Libre; mexikansk brottning. Detta är också rätt okej, så filmen verkade lovande.
Men - när Ian McShane dyker upp som professor Broom och ger Hellboy i uppdrag att åka till England för att bekämpa tre jättar, vilket förstås leder till Numues återkomst, då går allt åt helvete.
För filmen. 
Istället för en vettig handling får vi våld.
Istället för humor får vi våld.
Istället för bra rollfigurer får vi våld.
Istället för en riktig film får vi våld.
Nu är det förstås meningen att våldet ska vara roligt - men det är det inte. Det är även meningen att det ständiga bruket av ordet "fuck" ska vara roligt. Tror jag. Men det är det förstås inte.
Det ständiga, blodsprutsande ultravåldet är datoranimerat - och ganska illa så. Hellboy slåss med mängder av demoner och monster, och det ser ut som ett något äldre TV-spel. I synnerhet ett par förvandlingar är kassa. Datoranimerat blod ser i princip aldrig bra ut.
Det känns som om Neil Marshall tappat kontroll över filmen, den är överallt hela tiden, den far omkring som den där jeepen i en av Åsa-Nisse-filmerna. Marshall har gått vilse i den handling som eventuellt fanns där.
Det är är bara högljutt och påfrestande. Huvudvärksframkallande. Rövtradigt. O-häftigt.
När får vi åter se allas vår Milla i en bra film?
För övrigt är det ju lika fånigt som dumt att denna nya film fått samma namn som filmen från 2004. Vore det inte bättre att lägga till en undertitel. Typ HELLBOY: FUCKING HELL. Eller en svensk titel, som AKTA'RE FÖR HELVETESGRABBEN - HAN ÄR VASS, HAN ÄR FARLIG!










(Biopremiär 12/4)
-->

onsdag 10 april 2019

Bio: Asterix: Den magiska drycken

Bilder copyright (c) SF Studios
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!
Den förra Asterix-filmen; ASTERIX - GUDARNAS HEMVIST, var lite plastigt animerad, men rätt kul. Den byggde på Goscinnys och Uderzos seriealbum med samma namn, och hade en bra story vars satir fortfarande fungerar. 
Den nya filmen, ASTERIX: DEN MAGISKA DRYCKEN, bygger inte på någon klassisk förlaga. Alexandre Astier har istället skrivit en helt ny historia -  och resultatet har blivit "så där". Minst sagt.
Astier stod för adaptionen av GUDARNAS HEMVIST, men när han nu fabulerat på egen hand, är det mer än lovligt tunt. Miraculix trillar ner från ett träd och stukar foten. Detta får honom att komma fram till att det kanske är dags att utse en efterträdare - en ny druid som får lära sig att tillreda Miraculix' trolldryck. Den där som gör invånarna i den lilla galliska byn superstarka.
Tillsammans med Asterix och Obelix beger sig Miraculix iväg för att hitta en lämplig druid - och mängder av sådana dyker upp för att visa vad de går för. Med på resan är även en liten flicka, som är en hejare på uppfinningar; hon har gömt sig i grytan Asterix och de andra kånkar på. Majestix och de andra männen i byn får för sig att de också ska följa efter Miraculix i jakten på en ny druid, så enbart kvinnor och barn stannar kvar - något som får den romerska armén att tro att de äntligen kan erövra byn.
I handlingen finns även en ond och slem druid, som blivit utesluten från druidernas förening. Han vill förstås komma åt receptet på trolldrycken, och ser till att bli något slags manager för en ung och lovande druid.
Förtextsekvensen, under vilken "You Spin Me Round (Like A Record)" spelas, är rätt kul - även om jag inte förstår varför just denna låt spelas. Låten återkommer senare i filmen. Här finns några få gags jag tyckte var roliga. En druid ser ut som Jesus och trollar fram bröd, vilket anses värdelöst,eftersom det är det enda han kan göra. En romersk senator heter Tomcrus.
Men som helhet är det här en film som fick mig att gäspa och titta på klockan. Den engagerar inte, här finns inget driv i berättandet, det är inte tillräckligt roligt - det är för tunt och utdraget. Den stora slutstriden verkar inspirerad av moderna superhjältefilmer. Jag antar dock att många skämt gått förlorade i den svenska översättningen - filmen är förstås dubbad till svenska.
Tillsammans med Louis Clichy står Alexandre Astier även för regin. Animationen är inte direkt dålig, men den är lite för plastig - det mesta ser ut att vara tillverkat av pastellfärgad marsipan.
Det finns mängder av bra Asterixalbum som aldrig filmatiserats - varför inte använda sig av dessa istället för att koka ihop en ny, sämre historia?
  
    








(Biopremiär 12/4)
-->

torsdag 4 april 2019

Bio: Jurtjyrkogården

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Jag läste Stephen Kings roman "Jurtjyrkogården" i mitten av 1980-talet, när jag var 17-18 år. Större delen av boken läste jag under en skidresa till Lindvallen, och jag föredrog att sitta inne i stugan och läsa framför att vara ute i backen och åka skidor. Vilket ju inte är så konstigt, att flänga runt i en skidbacke är en ganska meningslös sysselsättning som dessutom kräver fula kläder. Jag längtade till boken och Kings värld varje gång jag var ute och härjade i snön.
Utgåvan jag läste.
Jag tyckte att boken var fruktansvärt otäck och spännande - så pass spännande att jag, när jag närmade mig slutet, höll för högersidan med handen, så att jag inte skulle råka läsa någonting för tidigt och, som kidsen säger, spoila upplevelsen. Jag minns hur chockerande jag tyckte att bokens sista rader var, och jag var alldeles matt när jag läst klart boken. Och jag undrade verkligen hur otroligt otäck Stephen Kings ursprungliga version måste ha varit - jag hade läst någonstans att King censurerade sitt eget verk, eftersom det blev för groteskt. Den versionen lär vi nog aldrig få läsa.
Jag har inte läst om boken sedan dess, så jag har den inte i färskt minne.
1989 kom Mary Lamberts filmatisering. Jag såg den på bio i Helsingborg, och det jag främst minns från den föreställningen, var att en tjej i publiken fick panik och troligen svimmade, och bars ut av sina kompisar. Jag tror att det var under en av scenerna med Rachel Creeds syster; hon som led av något slags muskelförtvining och som såg riktigt läskig ut. Jag hörde skrik längre fram i salongen, och så bars tjejen ut. En liknande incident inträffade under en visning i Malmö av nyinspelningen av THE RING; en tjej bakom mig låg i sina kompisars knän och grät och skrek att hon ville hem. Jag log och tänkte att jag vill också göra skräckfilmer som verkligen skrämmer publiken från vettet.
Mary Lamberts film blev en hyfsad framgång, men åsikterna om den går isär. Den har många anhängare som älskar den - men lika många avskyr den. Vid biopremiären fick den rätt dålig kritik, även av genrepressen. En tidning kallade Lamberts film "en uppvisning i publikförakt". Jag förstod inte vad som menades med detta. Det gör jag fortfarande inte. Men oavsett vilket verkade filmen göra sitt jobb - den skrämde den unga publiken.   
1992 regisserade Mary Lambert en uppföljare, JURTJYRKOGÅRDEN II. Stephen King hade ingenting med den att göra, och den kändes som en renodlad tonårsfilm. Den är inte det minsta otäck eller spännande, den är rätt tramsig, och enda behållningen är att se Clancy Brown som elak zombiesheriff.
Jag såg om JURTJYRKOGÅRDEN från 1989 förra veckan. Tja ... Den är väl "sådär". Den är inte speciellt bra, men absolut inte så dålig som vissa belackare hävdar. Fred Gwynne är jättebra som grannen Jud Crandall, medan Dale Midkiff är rätt blek och menlös som Louis Creed, den hårt prövade familjefadern. Blaze Berdahl är vansinnigt dålig som dottern Ellie. Några scener är riktigt effektiva, som till exempel de jag nämner ovan med Rachel Creeds (Denise Crosby) syster, medan andra är löjeväckande - slagsmålet på begravningen fick mig att skatta. När treårige Gage blir mordisk zombie och mördar folk på slutet, användes en Gage-docka till några scener, och det ser jätteroligt ut när vuxna människor brottas med en uppenbar docka. Själva djurkyrkogården är bra, och Elliot Goldenthals filmmusik är utmärkt - jag köpte soundtracket på Tower Records vid Central Park. I kassan satt en storvuxen svart kvinna som verkade hata sitt jobb, och som skrek "Next!" mellan varje kund.
Eftersom nyinspelningen av DET blev så otroligt framgångsrik, får vi nu en ny version av JURTJYRKOGÅRDEN. För regin står Kevin Kölsch och Dennis Widmyer, vilka tidigare gjort en av episoderna i antologiskräckisen HOLIDAYS, och manus är författat av Jeff Buhler, som senast skrev THE PRODIGY, efter en "screen story" av Matt Greenberg, som skrev King-filmen 1408.
Jag ska försöka undvika spoilers - även om det i det här fallet faktiskt är ganska meningslöst att låta bli. Filmens trailer är nämligen full av spoilers, och det har släppts foton ur filmen som förtar dess stora överraskning; det som skiljer den nya filmen från boken och Lamberts film. Det har till och med skrivits artiklar om dessa skillnader redan innan filmen haft premiär. Men - jag antar att jag har några läsare som inte sett trailern eller bilderna, så jag avstår från att nämna vad det är som ändrats.
Till en början följer den nya filmen både boken och Mary Lamberts film. Jason Clarke spelar läkaren Louis Creed, som fått nytt jobb som skolläkare, så tillsammans med hustrun Rachel (Amy Seimetz), och barnen Elllie (Jeté Laurence) och Gage (tvillingarna Hugo och Lucas Lavoie) flyttar han in i ett hus, som verkar ligga mitt i skogen den här gången. Den stora vägen som trafikeras av stora långtradare är den här gången en mindre skogsväg - som trafikeras av långtradare. På andra sidan av denna väg bor änklingen Jud Crandall (John Lithgow).
Markerna som tillhör familjen Creeds hus är enorma, och på dessa marker liger titelns djurkyrkogård - vars skylt är felstavad, eftersom den är gjord av barn. När traktens ungar begraver döda husdjur, beger de sig till djurkyrkogården i något slags procession - och de bär djurmasker. Vi får se detta i början av filmen, det för tankarna till THE WICKER MAN, och det förklaras inte alls. Visserligen behöver det kanske inte förklaras, men det känns som om filmskaparna glömt bort något här. Det är suggestivt att se på, men något saknas.
När Ellies katt Church blir påkörd och dör, går Louis och Jud iväg till djurkyrkogården för att begrava den. Väl där säger Jud att de ska trava vidare bortom kyrkogården, och istället begrava katten på en gammal indiankyrkogård, som påstås vara magisk. De döda kommer tillbaka om de begravs där. Detta förklaras inte alls lika ingående som i den förra filmen.
Nästa dag är Church plötsligt tillbaka i familjen Creeds hus. Church är nu en vresig, illaluktande zombiekatt.
Ungefär halvvägs in i filmen tar historien plötsligt en ny vändning - och från och med nu skiljer den sig en hel del från boken och från Lamberts film. Den sista tredjedelen av filmen känns snarare som en uppföljare till JURKYRKOGÅRDEN, eftersom händelserna är helt annorlunda - slutet är helt nytt, så att kalla detta en adaption av boken är att ta i. Men som sagt - jag låter bli att nämna vad det är som ändrats, om ni eventuellt inte redan vet det.
Nå. Är 2019 års JURTJYRKOGÅRDEN bättre än den från 1989? Ärligt talat: jag vet inte. Det var inte utan att jag kände mig en aning besviken när jag lämnade pressvisningen. Jag hade en del förväntningar på filmen, som i förväg omtalats som otroligt otäck. Jag trodde att det skulle frossas i bisarra, groteska detaljer och att blodet skulle spruta friskt - men det var inte så farligt.
Skådespeleriet är betydligt bättre den här gången. Framför allt är Ellie, vars roll byggts ut rejält, bättre. Filmfotot är bra, stora delar av filmen genomsyras av en krypande spänning, men när dimman rullar in över tomten och djurkyrkogården, känns det mer som en gammal fin Hammer-film, snarare än Stephen Kings Maine.
Några scener är bättre den här gången - andra är sämre. Rachels svårt sjuka syster är med även i denna nya version, men jag tycker nog att dessa scener var betydligt mer effektiva i Lamberts film. Och, jag vet inte riktigt vad jag tycker om filmens andra hälft; vad jag tycker om alla ändringar som gjorts. Blev det bättre? Jag vet inte - men jag tror inte det. Blev det otäckare? Nej.
Som skräckfilm är dock JURTJYRKOGÅRDEN helt okej - så länge man inte har alltför uppskruvade förväntningar. Fast det är klart, jag är en härdad och förtappad själ.
Under eftertexterna spelas en fullkomligt värdelös cover på Ramones' låt "Pet Sematary" - den saknar tyngd och attityd, och låter som om den framförs av en skolorkester.








(Biopremiär 5/4)
-->
 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2008-2019