torsdag 21 september 2017

Bio: Neruda

Foton copyright (c) Edge Entertainment
Mitt intresse för poesi är obefintligt. Det inskränker sig till limerickar - och helst då haltande sådana; de som publicerades i Fantomenklubben under rubriken "Mumrik". Den chilenske poeten - och senatorn - Pablo Neruda har jag förstås inget som helst förhållande till.
... Inte mer än att jag sett det Oscarbelönade dramat IL POSTINO från 1994. Det minns jag ingenting alls av. Jag tror det förekom en cykel, det är allt jag minns. Men - i detta drama spelade Philippe Noiret Neruda. Han gömde sig på en liten ö och blev god vän med en brevbärare. Brevbäraren lärde sig uppskatta poesi. Eller något i den svängen.
Nu kommer en ny film vars titel med all tydlighet poängterar vem det handlar om. Fast NERUDA handlar inte enbart om Pablo Neruda. Filmen har två huvudpersoner.
Pablo Larraín har regisserat. Han var alldeles nyligen bioaktuell med JACKIE (som jag inte såg). Tidigare har han bland annat gjort filmen NO, som har vissa beröringspunkter med NERUDA.
NERUDA inleds ett par år efter andra världskriget, Luis Gnecco spelar Pablo Neruda, och de första scenerna bådar inte gott: filmen öppnar nämligen med att en massa politiker; ett gäng gubbar, babblar politik. Jag tänkte, herregud, hoppas att det här inte är ännu ett sådant där stendött drama, främst bestående av gubbar som diskuterar politik i två timmar, för att sedan sluta utan att jag förstått någonting alls. Mitt intresse för politik är lika stort som mitt intresse för poesi.
Men! Så är det inte alls. Det dröjer inte länge innan storyn rullar igång - och detta visar sig vara en riktigt bra film noir; en thriller med vissa komiska inslag.
Kommunisten Neruda kritiserar Chiles regering och blir flykting i sitt eget land. Tillsammans med sin hustru Delia del Carril (Mercedes Morán) reser Neruda runt mellan diverse tillhåll där han gömmer sig. Efter sig har han den nitiske - och även lite klantige? - polisen Óscar Peluchonneau. Gael García Bernal gör Peluchonneau - en elegant, välskräddad herre, som stigen ur en Hollywoodfilm från 1940-talet. Denne polis agerar även berättarröst, modell "hårdkokt deckare läser högt ur sin dagbok". Fast på grund av filmens tema, blir berättarrösten betydligt mer litterär och poetisk än Mike Hammer någonsin var.
Det är en mustig skröna som berättas. Filmen lyckas vara underhållande och hålla intresset uppe, det är påkostat och snyggt. Och som sagt - filmen är även rätt rolig mellan varven.
Jag hade inte förväntat mig att NERUDA skulle vara en så här pass bra film. Jag noterar att en del har klagat på att filmen väver ihop fakta och fiktion, några tycker att filmen inte är tillräckligt politisk. Det är väldigt tråkiga åsikter, tycker jag. De är säkert tråkiga människor som aldrig läst mumrikar i Fantomen.

   




(Biopremiär 22/9)
-->

onsdag 20 september 2017

Bio: Kingsman: The Golden Circle

-->Foton copyright (c) Twentieth Century FoxJag gillade Matthew Vaughns KINGSMAN: THE SECRET SERVICE, som kom 2015 och som byggde på en tecknad serie av Mark Millar och Dave Gibbons. Denna agenthistoria om den brittiska underrättelsetjänsten Kingsman var underhållande, rolig och bitvis extremt våldsam. Dock hade jag inte förväntat mig att den faktiskt skulle gå så pass bra att vi skulle få en uppföljare. Men här är den nu, återigen i regi av Vaughn.
Tillåt mig att inleda recensionen med en varning:
VARNING!
KINGSMAN: THE GOLDEN CIRCLE varar två timmar och 21 minuter. Det finns ingen som helst orsak till att detta ska hålla på i nästan två och en halv timme. Filmen tar aldrig slut, den bara fortsätter och fortsätter med slutstrid efter slutstrid.
Att avslöja att agenten Harry (Colin Firth) inte dog i den första filmen kan knappast anses vara en spoiler. Han är liksom med på filmaffischen. Det tar ett tag innan han dyker upp - han befinner sig nämligen i Kentucky, där whiskydestilleriet och tillika underrättelsetjänsten Statesman håller honom inspärrad i en cell. Harry har tappat minnet och ägnar sig nu åt fjärilsstudier.
Den unge Kingsmanagenten Eggsy (Taron Egerton) är också tillbaka, och han måste ta sig till Kentucky och se till att Harry återfår minnet, så att han återigen kan bege sig ut på fältet i egenskap av superagent. En ny superskurk håller nämligen världen i ett järngrepp - Poppy (Julianne Moore). Hon har lyckats spränga alla Kingsmanagenter i luften - alla utom Eggsy och Merlin (Mark Strong).
Att redogöra för handlingen i den här filmen är svårt. KINGSMAN: THE GOLDEN CIRCLE är nämligen sanslöst tramsig. Skurken Poppy, hennes djungelhögkvarter och hennes märkliga plan för att söndra och härska får Austin Powers-filmerna att framstå som seriösa, realistiska agenthistorier. Jag orkar inte gå in på vad planen går ut på.
En lång rad kända skådisar medverkar i filmen; några har större roller, några känns bortkastade. Channing Tatum är Statesmanagentren Tequila, hans chef görs av Jeff Bridges. Halle Berry har inte mycket att göra i rollen som, tja, jag vet inte riktigt vad hon har för funktion på Statesman. Michael Gambon figurerar som hastigast som Kingsmans chef. Elton John spelar sig själv, han har kidnappats av Poppy. Elton har en actionscen. I slowmotion.
Roligast i filmen är scenerna som utspelar sig i Sverige. Eggsys flickvän är prinsessan Tilde av Sverige (Hanna Alström). Hennes föräldrar, det vill säga svenska kungaparet, görs av Björn Granath och Lena Endre. Detta blev Björn Granaths sista film.
Nå. Trots att det här alltså är åt helvete för långt och osannolikt tramsigt, är filmen ändå rätt hyfsad. Den är ganska okej. Den innehåller väldigt mycket action. En hel del scener är kul. Skådisarna lyfter filmen. Målgruppen lär inte klaga. Så, jag låter mitt betyg klättra upp ett snäpp.









(Biopremiär 22/3)

tisdag 19 september 2017

Serier: Katanga 1: Diamanter

KATANGA 
1: "DIAMANTER"
av Fabien Nury och Sylvain Vallée
Albumförlaget
Häromveckan recenserade jag det första albumet om Tyler Cross, efter manus av Fabien Nury - och här har vi nu den första delen i ännu en albumsvit författad av Nury; Katanga. Den här gången samarbetar han åter med tecknaren Sylvain Vallée, tillsammans med vilken Nury tidigare gjorde Det var en gång i Frankrike.
Författarna påpekar att deras berättelse är helt fiktiv. Fakta har blandats med rena påhitt. Spelplanen är Kongo 1960. Efter att ha varit en belgisk koloni, har nu Kongo blivit en självständig stat. Gruvprovinsen Katanga bryter sig dock ur Kongo och blir självständig. Krig utbryter mellan Kongo och Katanga. Katanga är en sjudande kittel; en våldsam, farlig plats styrd av gäng och miliser. FN-trupperna står maktlösa.
Då behövs tolv fördömda män. Eller - tolv är de inte, men legosoldaten Felix Cantor anlitas, och han i sin tur handplockar ett gäng hårdföra män, som åker till till Katanga för att göra det FN inte kan och vill göra.
Serien om Katanga kan sammanfattas med orden politik och våld. Det är en brutal och blodig historia, det här. Precis som fallet var med Det var en gång i Frankrike, är i princip samtliga gestalter i Katanga osympatiska. Ja, flertalet är mer än osympatiska - de är riktiga drägg.
I vanliga fall brukar jag inte gilla serier - eller böcker eller filmer - där alla medverkande är osympatiska. Men, precis som i Det var en gång i Frankrike, funkar det i Katanga. Dessutom hinner det inte hända alltför mycket i detta första album. Jag vet inte hur många album serien kommer att innehålla, men jag antar att figurerna kommer att utvecklas och få fler dimensioner allteftersom.
Fabien Nury är en skicklig författare, han vet hur man berättar komplexa historier på ett medryckande sätt. Här och var blir det kanske lite väl snårigt, men det beror nog främst på att jag inte har någon som helst koll på det politiska läget i Kongo 1960.
Sylvain Vallée är en fantastisk tecknare. Han är duktig på layout och bilderna är detaljerade. Dock har jag en känsla av att en del läsare (ni vet vilka ni är) kommer att sätta i halsen. Vallée ritar i en realistisk stil - men han karikerar ansikten. Det anses förstås helt okej att karikera västerländska människor - men den här gången är det även en massa afrikaner som karikeras och får överdrivna anletsdrag, vilket säkert kommer att få vissa att plocka fram rasismkortet. Det är svårt att skildra folkslag andra än det man själv tillhör ...
I vilket fall: jag gillar detta första album i sviten om Katanga. Det hinner som sagt inte hända så mycket, men det här kommer säkert attt utvecklas till en alldeles utmärkt berättelse. Om den inte gör det blir jag förvånad.
-->

lördag 16 september 2017

Bio: Det

Foton copyright (c) Warner Brothers
Jag beklagar att  denna recension är några dagar sen. Direkt efter pressvisningen av DET reste jag ner till Malmö Filmdagar - och nu när jag är hemma igen, har jag blivit förkyld. Jag sitter här med rinnande nästa, men jag tar tjuren vid hornen.
DET har blivit en massiv succé på bio i USA - åtminstone jämfört med övriga premiärer denna floppsommar för amerikanska blockbusters. Jag köpte Stephen Kings bok "Det" när den kom, men jag lyckades aldrig ta mig igenom den - tusen sidor är i mastigaste laget. Dock såg jag förstås miniserien gjord för TV 1990, den släpptes på video i Sverige. Tommy Lee Wallace stod för regin och jag minns att jag tyckte att den var rätt bra - innan upplösningens kackiga effekter och allmänna fånighet sabbade det hela. Dessutom gjorde Tim Currys tolkning av den onda monsterclownen Pennywise inget större intryck på mig - denne figur verkar annars vara väldigt populär.
Denna nya filmatisering av Kings roman är regisserad av Andy Muschietti, som gjorde MAMA - fast då hette han Andrés i förnamn. Och det är inte hela boken vi får. Även om det inte står i förtexterna eller på filmaffischen, så är detta bara del ett.
Bokens och TV-seriens barndomsskildring utspelas på 1950-talet. I Muschiettis version har handlingen flyttats fram till 1980-talet - vilket förstås underlättar inspelningen av del två, som utspelar sig i nutid. En annan orsak till att barndomsskildringen nu utspelas i slutet av 80-talet (ett par år efter att Kings bok kom 1986) kan vara Netflix' stora framgångar med TV-serien STRANGER THINGS, vilken också handlar om unga tonåringar på 80-talet. Fast det är klart, långfilmen påbörjades förstås inte efter att STRANGER THINGS visats.
Bill Skarsgård gör Pennywise, the Dancing Clown, en illasinnad varelse som vart 27:e år dyker upp i en en liten stad, där han häckar i kloakerna och lockar till sig små barn. När lille Georgie försvinner vägrar hans storebror Bill att tro att gossen är död. Tillsammans med en handfull kompisar, samtliga tillhörande skolans mobboffer, beger de sig ner i kloakerna för att leta upp den onda clownens tillhåll. De här ungarna har det gemensamt att de kan se clownen; Pennywise dyker upp lite varstans och skräms.
När jag såg 2017 års DET slog det mig hur likt TERROR PÅ ELM STREET detta är.  Pennywise är en variant på Freddy Krueger. Det är barn som drabbas, deras mardrömmar blir verklighet, Pennywise kommer i olika skepnader, och han kan bara bekämpas om man inte längre är rädd för honom.
Jag tycker att DET är en helt okej film. Det filmen vinner på är barndomsskildringen, som andas rätt mycket STAND BY ME. Stephen King har alltid varit en fantastisk skildrare av amerikansk medelklass - och av barn. Barnen i Kings historier beter sig- och pratar som barn faktiskt gör. Dessutom är den här filmen försedd med riktigt bra barnskådespelare.
Däremot tycker jag inte att DET är speciellt otäck eller skrämmande. Jag tycker att Pennywise ser rätt fånig ut, och som ofta är fallet blir det svårt att skapa spänning när nästan vad som helst kan hända; när mardrömmar blir verklighet, när verklighet blir mardrömmar, när det inte finns några helt klara regler. Ibland dör offren, ibland kommer de undan, ibland är det märkligt lätt att fly, det hela känns lite slumpmässigt. Filmerna om Freddy Krueger led av detta, där haltade logiken betänkligt. Varför bygger Pennywise något slags gigantisk mobil av svävande barn? Vad ska han med den till?
Fast det är egentligen inte Pennywise som står för den riktiga ondskan i filmen. De vuxna och vuxenvärlden är betydligt otäckare. Flera av barnen har elaka, märkliga föräldrar - och de föräldrar som inte är elaka, är fullkomligt oförstående för barnen och deras tillvaro.
Två timmar och femton minuter varar det här, och självklart är det alldeles för långt - men det är trots detta en underhållande film, som vinner på sitt filmfoto, sin goda regi och sina mestadels gedigna skådespelarinsatser. När DET: KAPITEL TVÅ kommer vet jag inte, men i den filmen kommer alltså rollfigurerna att vara vuxna.







(Biopremiär 13/9)
-->

måndag 11 september 2017

TOPPRAFFEL! sörjer: Len Wein

För ganska exakt sex månader sedan dog Bernie Wrightson, som skulle fyllla 69 i år. Igår dog Len Wein, som hunnit fylla 69. Wein var ju manusförfattaren som skapade Träskmannen tillsammans med tecknaren Wrightson.
I de korta nekrologer över Len Wein jag hittills läst, skrivs det mest om att han väckte nytt liv i X-Men och var med om att skapa Wolverine. Träskmannen nämns bara i förbifarten.
För mig är Wein förstås synonym med Träskmannen. I slutet av 1970-talet brukade jag smita in på Fyndshopen i Landskrona och köpa gamla - och inte så gamla - serietidningar. Ibland hände det att jag fick tag i något nummer av den kortlivade tidningen Serietidningen, eller av dess efterföljare Topp-serien. I dessa tidningar gick Träskmannen - en figur som till en början tydligen hette Träskmonstret i Sverige. Swamp Thing har jag aldrig kallat honom. Dock var det rätt sällan jag hittade nummer med Träskmannen i.
Alldeles i början av 80-talet gjordes den gamla trotjänaren Gigant om till en 100-sidig tidning i svartvitt, och i denna repriserades Träskmannen. Jag köpte tidningen från start, här gick ju även Camelot 3000 med flotta teckningar av Brian Bolland. Det är nu längesedan jag läste Weins och Wrightsons version av Träskmannen, men det var något visst med serien - i synnerhet i svartvitt. Det var mystiskt och stämningsfullt.
Lein Wein debuterade som professionell manusförfattare 1968, då han gjorde ett jobb åt DC Comics' tidning Teen Titans - den där superhjältegruppen som hette Tonårsgänget i Sverige. Han följde upp med att skriva korta rysare åt DC:s skräcktidningar, samt serier åt andra förlag, som Skywald och Gold Key.
1970 skrev Wein även superhjälteserier åt Marvel, 1971 dök Träskmannen upp för första gången i en kortis i DC:s tidning The House of Secrets. 1972 fick figuren en egen tidning.
Wein spenderade ett par decennier med att skriva superhjälteserier år DC och Marvel, han hann med att skriva om flera av de mest kända hjältarna, men i början av 90-talet hamnade han på Disney. Där blev han inte långvarig, och började istället jobba med tecknade TV-serier på TV - bland annat Phantom 2040. Därefter blev det serier igen, han gjorde grejor åt Dark Horse och ett par andra förlag, innan han åter hamnade på DC.
Len Wein tilldelades ett flertal stora seriepriser och han var invald i the Will Eisner Comic Book Hall of Fame. År 2009 brann hans och hans hustrus hus ner till grunden och allt de ägde gick upp i rök. 2015 genomgick Wein en bypassoperation - hans alltför tidiga död berodde antagligen på hans hjärtproblem.
LEN WEIN
1948 - 2017
R.I.P.
-->

tisdag 5 september 2017

Bio: Borg

Foton copyright (c) Julie Vrabelová
Har ni hört min Björn Borg-anekdot? Så klart ni inte gjort. Då ska jag berätta den.
Som liten gosse 1977 var jag tillsammans med min familj på semester i England. Vi bodde i en turistanläggning i Great Yarmouth. Eftersom det var England, var standarden inte den bästa - bland annat satt det en myntautomat på väggen. Ville vi ha elektricitet, vilket vi förstås ville, fick vi stoppa mynt i den.
På TV visades Wimbledonfinalen. Björn Borg mot Jimmy Connors. Jag var lika ointresserad av tennis då som jag är idag, men vi satt hela familjen i den illaluktande soffan och tittade. Matchen gick mot sitt slut - och vad tror ni hände? Jo, självklart gick strömmen. Och vi hade inga mynt hemma.
Jag fick en sedel och skickades iväg till en närliggande spelhall för att växla. Väl tillbaka fick vi igång strömmen igen. Givetvis var matchen över. Björn Borg satt på en stol och såg ledsen ut. "Jaha, han förlorade," sa mina föräldrar och stängde av TV:n. Först nästa dag upptäckte vi att karln vunnit.
Den danske regissören Janus Metz långfilmsdebuterar med BORG. Tidigare har han gjort kortfilmer, dokumentärer och avsnitt av TV-serier, däribland TRUE DETECTIVE. För manus står Ronnie Sandahl, som gjorde SVENSKJÄVEL.
Utomlands heter filmen BORG/McENROE - vilket nog är en mer passande titel. Filmen handlar nästan lika mycket om John McEnroe som om Björn Borg. Jag inser att jag egentligen inte vet så mycket om Björn Borg - inte mer än vad som stått i skvallerpressens rubriker, och allt detta skvaller handlade om hans liv efter tenniskarriären, vilken han gav upp redan 1981. Jannike Björling, Loredana Berté, Friends in Need och kalsonger - allt detta kom efter 1981.
Tydligen var Björn Borg en argsint ung man med hetsigt temperament när han växte upp. Han fick lära sig att behärska sig och förvandla sig till en iskall robot som aldrig visade känslor. Detta fick mig att tänka på ROCKY IV när jag såg filmen - John McEnroe är på sätt och vis Rocky; han är en hetlevrad amerikansk underdog, Björn Borg är maskinen Ivan Drago. Skillnaden mot Rocky är att ingen gillar den ständigt svärande, argsinte McEnroe, medan alla älskar Borg.
Sverrir Gudnason är otroligt lik Björn Borg, så pass att jag nog skulle kunna ta fel om någon höll upp ett foto och jag inte kände till den här filmen. Att Gudnason är drygt 15 år för gammal märks inte. Shia LaBeouf gör John McEnroe, och han är väl den ende som fått lite karaktär i den här filmen. Det är nämligen som så här, att jag ... tycker inte att BORG är en speciellt lyckad film.
Filmen utgår från Wimbledonfinalen 1980. Insprängt i skildringen av denna får vi tillbakablickar på Borgs och McEnroes respektiva uppväxt. Björn Borg som barn spelas av 14-årige Leo Borg - ja, han är Björn Borgs son. Stellan Skarsgård gör Lennart Bergelin, som upptäcker- och får fason på den argsinte, blivande tennisstjärnan. Tuva Novotny spelar den kedjerökande rumänskan Mariana, som Björn Borg gifte sig med 1980. Kommer ni ihåg den gamla vitsen? "Hörde du att Björn Borg åkte fast i tullen? Han hade med sig 60 kilo Mariana!"
Det stora problemet med BORG är att den känns som ett svenskt drama från 70-talet. Dialogen är teatral och onaturlig, folk pratar inte som riktiga människor, det känns konstlat, och ibland är tonen lätt pretentiös, med super 8-klipp där den unge Björn Borg tyst tittar rakt in i kameran. Stellan Skarsgård har överkammad flint och mumlar sina repliker. Det funkar lite bättre när det pratas engelska - fast Shia LaBeoufs uppgift består mest i att vråla "FUCK!" så ofta som möjligt, vilket höjer åldersgränsen i USA. Det blir rätt tråkigt och det hela är indränkt med riktigt vissen filmmusik, som bara ligger som en tjock, irriterande ljudmatta över scenerna.
Däremot är den långa, avslutande matchen mellan Borg och McEnroe riktigt bra. Här funkar plötsligt allt. Det är snyggt iscensatt, filmat och klippt, det blir lite spännande trots att man vet hur det går - och trots att jag aldrig fattat reglerna och den bisarra poängräkningen.
Saligen bortgångne Björn Granath gör sin näst sista roll i den här filmen. Han kommer att dyka upp i den kommande KINGSMAN: THE GOLDEN CIRCLE, men i BORG spelar han minsann Bengt Grive. Det ni!
BORG är delvis inspelad i Prag. Budgeten var på 65 miljoner kronor, vilket är mycket för en svensk film. Om filmen blir en publiksuccé återstår att se. Hur många under 40 - eller 45 - har en relation till Björn Borg?
För övrigt så går det inte en dag utan att jag ser Björn Borgs namn. Jag har nämligen en necessär av märket Björn Borg hängande på badrumsväggen - och är jag bortrest har jag denna med mig.









(Biopremiär 8/9)
-->

söndag 3 september 2017

Serier: Tyler Cross

TYLER CROSS
1: "BLACK ROCK"
av Fabien Nury och Brüno
Albumförlaget
Jag blir alltmer nyfiken på den franske manusförfattaren Fabien Nury, född 1976. Det känns som om han plötsligt kom från ingenstans för att plötsligt nästan dominera. Fast så är inte riktigt fallet. Nury är förvisso en stor, uppburen författare hemma i Frankrike, men eftersom få svenska förlag ger ut fransk-belgiska serier, och eftersom i synnerhet Albumförlaget satsar hårt på Nury, lyser hans namn starkt på den svenska seriemarknaden. Även Faraos Cigarer har gett ut Nury på svenska.
Nu upptäckte jag att jag faktiskt tagit del av ett verk av Fabien Nury långt innan jag visste vem det var; långt innan "Det var en gång i Frankrike" började komma ut på svenska. Nury var nämligen en av de två manusförfattarna till en långfilm från 2006, som på DVD i Sverige hette TIGER BRIGADES. Den såg jag när den kom - dock minns jag ingenting av den.
Albumet "Tyler Cross" kom ut för ett par månader sedan - ännu ett album författat av Nury har kommit sedan dess, det kommer jag snart att avhandla. Men first things first: "Tyler Cross".
Genren är kriminalserie, det här är en gangsterhistoria av ganska klassiskt snitt, tankarna går till gulnade Manhattanpockets. Tyler Cross är en gangster som anlitas för att plocka upp en massa heroin, men allting går fel, och efter en eldstrid befinner han sig ensam i ödemarken, släpande på sjutton kilo heroin. Cross tar sig till den lilla hålan Black Rock, som styrs av den lika grymme som mäktige Spencer Pragg och dennes söner. Cross vill bara därifrån, men blir indragen i ett drama involverande en ung tjej som tvingas gifta sig med en Pragg. Inte oväntat leder det hela fram till ett blodbad.
När jag började läsa visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka om den här serien. "Tyler Cross" skiljer sig en del från Fabien Nurys andra serier, innehållsmässigt som berättartekniskt. Ett par inledande actionscener funkar inte sådär jättebra. Men så snart storyn kommer igång tar det sig, och det ganska rejält. Det här utvecklas till en rätt bra gangsterserie. Den är ganske inte speciellt originell, huvudpersonen är lite platt, men säg de gangsterhisorier som är originella? Huvudsaken är ju att berättelsen fugerar.
Brüno tecknar i en ren, stiliserad stil. Jag gillar förvisso stilen, men frågan är om serien inte skulle lyfts av en annan tecknare. Spontant kom jag att tänka på Jordi Bernet - troligen beroende på att Nurys och Brünos serie påminner en hel del om gamla, fina "Torpedo 1936", som Bernet tecknade. Någon med en lite råare och skitigare stil hade funkat fint. Sist i albumet ligger fyra sidor så kallad "fan art" av olika tecknare. Dessa tecknare tilltalar mig mer än Brüno.
En detalj i serien jag funderade över, var vem det är som berättar historien. Det känns som om det är någon som berättar om Tyler Cross för oss. Ett tag verkar det vara en orm som är berättaren. Kanske är det ormen hela tiden?
Nå - nu ska ni inte sitta här och tro att jag är missnöjd, eftersom jag har en rad anmärkningar. Jag är inte missnöjd. Detta är en bra serie och jag väntar med spänning på nästa del!
-->

onsdag 30 augusti 2017

DVD/Blu-ray/VOD: Dödens apostel

DÖDENS APOSTEL (Njutafilms)
Jag läser en rad väldigt positiva omdömen av den här filmen. En del som sett den har upplevt den som chockerande. Några hävdar att den ligger nära skräckfilm. Den jämförs med film noir.
Därför blir jag förvånad när den spanska filmen DÖDENS APOSTEL, i regi av Rodrigo Sorogoyen, visar sig vara ett mörkt drama maskerat till thriller. Här finns en mordgåta, här finns en seriemördare, men jag upplevde aldrig det här som spännande eller otäckt. Däremot är det fult och smutsigt nog att skapa obehag.
DÖDENS APOSTEL utspelar sig sommaren 2011, det är den varmaste sommaren på evigheter och påven ska besöka Madrid, där historien utspelar sig. En galning våldtar och mördar åldriga kvinnor. Två omaka poliser sätts på att lösa fallet. Den ene är ensamstående, smart och driftig, men stammar kraftig när han pratar, och han är lite osympatisk. Den andre är bara bufflig och osympatisk, men har familj.
I princip alla rollfigurer som förekommer i filmen är osympatiska, och när den stammande polisen gör ett valhänt försök att uppvakta en städerska, slutar det med att han är på väg att våldta henne. Han uppvisar samma drag som seriemördaren. Fast det gör även den andre polisen.
Det görs inte mycket av påvens besök. Det ägnas mer tid åt poliserna än mordfallen. Jag brydde mig inte om dessa tölpar till poliser, vilket förstås innebar att jag fick svårt att bry mig om filmens handling. Jag såg filmen för ett par dagar sedan, men har redan förträngt det mesta.
Fast det går inte att anmärka på de utmärkta skådespelarna, och jag gillade slutet. Plus i kanten för polisen som bär KISS-tröja i en scen.









-->

Bio: De bedragna

Foton copyright (c) UIP Sweden
Don Siegels KORPRAL McB - ANMÄLD SAKNAD, byggd på en roman av Thomas Cullinan, och med Clint Eastwood och Geraldine Page i huvudrollerna, floppade när den kom 1971. Det hävdades att publiken uteblev, eftersom ingen vill se en film som slutar med att Clint Eastwood hmm-hmm-hmm. Så var det kanske.
Jag har inte sett Siegels film på 25 eller kanske till och med 30 år. Det enda jag minns av filmen är hur den slutar - samt en obehaglig scen där kvinnorna hämtar den stora, vassa hmm-hmm-hmm och sätter igång och hmm-hmm-hmm. Men jag minns att jag gillade filmen.
Som synes skriver jag "hmm-hmm-hmm" härovan. Jag vill ju inte förstöra denna nya version av berättelsen för er som inte sett den tidigare. Men - om man nu har sett Don Siegels film, eller till äventyrs läst boken, är det fullkomligt omöjligt att glömma vad som händer och hur det hela slutar. Ett faktum som gör att denna nya film känns fullkomligt meningslös - ungefär lika meningslös som den kommande, nya versionen av MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN. Vem minns inte upplösningen på den?
Det är Sofia Coppola som skrivit och regisserat DE BEDRAGNA - se där, man har bemödat sig att ge filmen en svensk titel! Originaltiteln är förresten THE BEGUILED. Genren är Southern Gothic.
Under amerikanska inbördeskriget såras nordstatskorpralen John McBurney (Colin Farrell) i Virginia, men lyckas krypa i säkerhet. Han hittas av en liten flicka, som tar honom till den närliggande internatskolan där hon bor. Nicole Kidman gör föreståndarinnan Miss Martha, Kirsten Dunst är lärarinnan Edwina, medan Elle Fanning spelar en av de få eleverna, vilka är i varierande åldrar.
Dessa sydstatsdamer beslutar sig, efter lite dividerande, för att hjälpa fiendesoldaten, eftersom det är så de bör göra som de sanna kristna de är. Men det visar sig att kvinnorna, åtminstone de äldre, är sexuellt utsvultna och frustrerade (Tror jag i alla fall - för det var de i den tidigare filmen. Här framgår det inte, de bara häckar där i det stora huset utan någon som helst förklaring.). När McBurney känner sig bättre utnyttjar han detta faktum - men efter att han lyckats vända de avundsjuka kvinnorna emot varandra, tänker de hämnas på honom.
Coppolas film är bara 93 minuter lång, inklusive eftertexter. Det låter ju alldeles utmärkt - jag klagar ju ofta på att filmer är alldeles för långa. Men, denna nya version är en dryg kvart kortare än filmen från 1971 - och den känns väldigt rumphuggen. Allting händer för fort. Händelserna byggs inte upp. Den sura Edwina går från att vilja döda nordstataren till att älska honom på ett litet kick. Det känns som om ett flertal scener saknas. De flesta av rollfigurerna presenteras inte närmare.
Dialogen är styltig, scenerna är stela. Det hela tenderar filmad teater. Gestalterna poserar som på tablåer. Filmfotot är vackert, men ligger nära 1970-talets schamporeklam - det är skirt, det är soft. Det hela ser ut som en pastisch på ... något.
Filmen blir aldrig spännande, men det kan förstås bero på att jag redan visste vad som kommer att hända. Den obehagligaste scenen i Siegels film är inte med i Coppolas version - jo, händelsen är med, men vi får inte se den.
... Och Colin Farrell istället för Clint Eastwood? Farrell är inte dålig i rollen - men han är ju verkligen ingen Clint Eastwood!
DE BEDRAGNA ser ut som en typisk film som skulle kunna tävla i Cannes. Och tammefan om den inte gjorde det också! Inte nog med det - Sofia Coppola vann även pris som bästa regissör. Flera amerikanska journalister och kritiker hävdade att 2017 var ett osedvanligt svagt år i Cannes.
 








(Biopremiär 1/9)


tisdag 29 augusti 2017

DVD/Blu-ray/VOD: Incarnate

INCARNATE (Studio S Entertainment)
INCARNATE spelades in redan 2013, men lades på en hylla, för att sedan dammas av och få premiär flera år senare. När den gick upp på bio här i Göteborg pressvisades den inte, så jag såg den först nu, när den släppts på DVD och Blu-ray.
Detta är den första skräckfilm Studio S Entertainment satt upp på bio. Visst är det kul att de biovisar skräckfilmer, de borde biovisa fler skräckfilmer - men varför valde de just den här? INCARNATE är en film från Blumhouse, ett bolag som ligger bakom ett flertal populära skräckfilmer - men detta är inte en av deras bättre produktioner. Det är snarare en av deras sämsta.
Brad Peyton är det som regisserat denna osedvanligt lama, ointressanta och ospännande film, i vilken Aaron Eckhart spelar dr Ember; en rullstolsburen demonutdrivare. En liten gosse har blivit besatt av en demon och Ember kommer fram till att det är en demon han jagat väldigt länge - det är samma demon som såg till att hans fru och son omkom i en bilolycka, i vilken han själv skadades svårt.
Ember och hans team använder sig av en massa manicker, och Ember har förmågan att ta sig in i människors medvetanden. Stora delar av filmen består av Embers upplevelser i dessa andra medvetanden. Han traskar omkring i något slags drömsekvenser.
Peytons film lyckades aldrig fånga mitt intresse. Den är tekniskt kompetent, och jag gillar Aaron Eckhart, men INCARNATE är mest dum och fånig - och tråkig. Här finns noll skräckstämning. Det är en sådan där film man inte glömmer bort direkt efter att man sett den - det är en film man glömmer bort medan man tittar på den.
Betyget här under är snällt, det är Eckhart som gör att jag höjer ett litet snäpp. Men det är ett synnerligen litet snäpp.


 

DVD/Blu-ray/VOD: Unforgiven

UNFORGIVEN (4K Ultra HD + Blu-ray) (Warner)
"Det är nog den sämsta film jag någonsin sett!" sa en kompis när Clint Eastwoods DE SKONINGSLÖSA gick på bio 1992. Det lät märkligt. Den sämsta? Verkligen? Själv såg jag inte filmen förrän den släpptes på video - och ärligt talat gjorde den då inget större intryck på mig, alla fyra Oscars till trots. Jag hade inte sett filmen sedan dess när jag nu såg om den, och det var inte mycket jag kom ihåg.
Nu har filmen fått behålla originaltiteln UNFORGIVEN, åtminstone på omslaget. Filmen har släppts i en lyxig nyutgåva med två skivor; på den ena hittar vi filmen i en ultrahögupplöst 4K-scan, på den andra ligger den som vanlig Blu-ray. Plötsligt känns DVD-kvalitet rätt avlägset - för att inte tala om VHS. Nu kan vi urskilja vartenda enskilt strå i de böljande sädesfälten, tidigare fick vi hålla tillgodo med gulaktiga färgfält.
Varför min kompis tyckte att UNFORGIVEN var usel begriper jag inte. Filmen är väl inte värd sina Oscars, men det är en rätt bra western. Storyn är i grund och botten det gamla vanliga: Clint Eastwood är William Munny; en revolverman och buse som dragit sig tillbaka, och nu lever ett stilla liv som bonde och änkeman. Några kräk i staden Big Whiskey misshandlar och vanställer en prostituerad kvinna, och stadens övriga prostituerade samlar ihop en summa pengar för att betala en lämplig revolverman för att ge igen.
Munny, som behöver pengarna, slår sig ihop med sin gamle partner Ned (Morgan Freeman) och de beger sig till Big Whiskey, där sheriffen Little Bill (Gene Hackman) styr och ställer. Även den noble, men galne, revolvermannen English Bob (Richard Harris) har tagit sig dit för att komma över pengarna.
Detta skulle kunna vara ännu en western av ett slag vi sett åtskilliga gånger tidigare - tja, det här är en western av ett slag vi sett åtskilliga gånger tidigare. Orsaken till att den fick så fin kritik och tilldelades ett flertal priser, är en rad scener där rollfigurerna reflekterar över- och ifrågasätter det de håller på med. Dessa scener tycker jag faktiskt är rätt klumpiga - dialogen är alldeles för övertydlig. Filmen ramas in med ett par texter och stillsam, melankolisk musik, för att understryka att detta är ett seriöst drama.
Clint Eastwood borde tilldelats en Oscar redan 1976 för JOSEY WALES - MANNEN UTANFÖR LAGEN, en film som är betydligt bättre än UNFORGIVEN. Eastwood har gjort flera westerns jag tycker är bättre än-, eller som jag föredrar framför UNFORGIVEN. Men det går inte att komma ifrån att det här är en bra film - och jag gillar i synnerhet de skoningslösa slutscenerna.
Extramaterial finns här ganska gott om. Förutom ett kommentarspår, om än inte med Clint Eastwood (han är väl för tystlåten för att kunna hålla låda så länge), hittar vi en lång dokumentär om Eastwoods karriär, en TV-produktion som inte är så dum. Här finns några kortare dokumentärer om inspelningen av UNFORGIVEN, men dessa innehåller i princip samma intervjuer och samma filmklipp. Här är det intressant att jämföra bildkvalitén - dessa videoproduktioner, med klipp ur filmen, ser hiskliga ut. Något man inte tänkte på när man satt där framför sin VHS-maskin 1992.
Roligast bland extramaterialet är ett avsnitt av TV-serien MAVERICK från 1959; "Duel at Sundown". Okej, jag ska kanske inte skriva "roligast" - den här episoden är mördande tråkig. Men, jag har aldrig sett MAVERICK; en serie som hade James Garner i titelrollen, jag har bara sett långfilmen med Mel Gibson. Orsaken till att detta gamla TV-avsnitt finns här, är förstås att en ung Clint Eastwood har en stor roll. Det var värst vad han var lik Scott Eastwoood 1959 ...






-->

söndag 27 augusti 2017

TOPPRAFFEL! sörjer: Tobe Hooper

Tobe Hooper, mannen som fick personifiera allt vad videovåld heter, har lika hastigt som oväntat avlidit, 74 å gammal. I skrivande stund är dödsorsaken okänd.
Hooper tillhör de där uppburna, amerikanska skräckfilmsregissörerna som byggt sitt goda rykte på ett fåtal bra, eller åtminstone framgångsrika, filmer. Ni vet vilka de är - de där som gjort fler slätstrukna eller direkt usla filmer, än bra. John Carpenter lever på ALLA HELGONS BLODIGA NATT, FLYKTEN FRÅN NEW YORK och i viss mån THE THING. Wes Craven levde på TERROR PÅ ELM STREET och SCREAM - resten av hans filmer är i de flesta falll riktigt ruttna.
I Tobe Hoopers fall handlade det förstås om MOTORSÅGSMASSAKERN och POLTERGEIST. MOTORSÅGSMASSAKERN är en fantastiskt bra film, POLTERGEIST har jag aldrig riktigt gillat - och frågan är hur mycket Hooper egentligen stod för, och hur mycket Steven Spielberg bidrog med. Den ser ju ut som en Spielbergfilm på alla sätt.
Tobe Hoopers karriär och filmografi är inte helt ointressant. Han regisserade kontinuerligt sedan 1969 och det har handlat om allt från bioproduktioner med förhållandevis hög budget, lågbudgetfilmer direkt för video, och TV-filmer och avsnitt av TV-serier. Även om allt är långtifrån bra, är flera av hans produktioner underhållande.
MOTORSÅGSMASSAKERN från 1974 var inte Tobe Hoopers långfilmsdebut. Redan 1969 gjorde han något som heter EGGSHELLS - en independentfilm jag inte sett, men som tydligen är något slags experimentell, flummig hippiefilm. Först därefter kom motorsågsfilmen, en film som distribuerades av gangsterägda Bryanston Pictures - vilket innebar att fimskaparna inte fick några pengar,.
Hooper följde upp den 1976 med EATEN ALIVE, en lite märklig, gotisk skräckfilm om en hotellägare i södern och hans krokodil. Marilyn Burns från MOTORSÅGSMASSAKERN och Robert Englund medverkade, liksom gamle, fine Mel Ferrer - Ferrers dödsscen visades i det beryktade Studio S-programmet 1980 som avskräckande exempel.
1979 gjorde Hooper SALEM'S LOT, efter Stephen Kings roman, för TV. Jag hyrde hyrde långfilmsversionen på video och minns den som rätt bra - jag borde ta och se om den. THE FUNHOUSE från 1981 har jag sett ett par gånger. Filmen råkade illa ut hos Statens Biografbyrå, som gjorde sju grova klipp i den, bland annat kapades slutstriden med över två minuter. Det här är en sådan där film jag vill gilla - men den är så sanslöst idiotisk att det liksom inte går.
1982 kom så POLTERGEIST, som är glassig mainstreamskräck. Därefter fick Tobe Hooper det beryktade kontraktet med lika beryktade Cannon Films. Efter dundersuccén med POLTERGEIST skulle Hooper få göra tre filmer åt Cannon med hyfsat tilltagna budgetar.
Först ut blev RYMDENS VAMPYRER, det vill säga LIFEFORCE (1985), en fullkomligt bisarr science fiction-skräckis, som floppade så att det slog gnistor om det. Numera är dock filmen populär i vissa kretsar, just för att den är så flängd. Biografbyrån kände sig tvungen att göra fem klipp i filmen innan en vuxen, svensk publik tilläts ta del av märkligheterna - Gud vet vad som annars hänt!
Nästa Cannonfilm, INVASION FRÅN MARS, passerade oklippt i Sverige. Denna nyinspelning av en gammal science fiction-klassiker hyrde jag på Vlado Video (som kanske hunnit byta ägare och bli Glans Video). Jag har inte sett den sedan dess, men jag minns den som rätt mysig.
Ja, och så kom då MOTORSÅGSMASSAKERN 2. Den här gången handlade det om komedi, om än en blodig sådan. Fast i Sverige totalförbjöds den. LM Kit Carson, som skrev PARIS, TEXAS, stod för manus, Dennis Hopper hade en av huvudrollerna, och det här är flängt och roligt. Jag såg om filmen härommånaden.
Efter dessa tre filmer för Cannon, samtliga dyra floppar, gjorde jobbade Hooper med TV-produktioner, vilket han varvade med lågbudgetfilmer, vilka åtminstone i Sverige släpptes direkt på video (okej, några kan ha gått upp på bio i Stockholm, det vet jag inte). Fun fact: ELDMÄRKT och THE MANGLER, och kanske även NIGHT TERRORS, hyrde jag på en pizzeria på Föreningsgatan i Landskrona. När man stoppade kassetterna i videobandspelaren och de blev varma, luktade det pizza i lägenheten.
Större delen av 1990-talet jobbade Hooper för TV. År 2000 gjorde han en film för Nu Image - CROCODILE. Den såg jag aldrig färdigt. TOOLBOX MURDERS från 2004 har ingenting med originalfilmen från 1978 att göra. Jag såg om Toopers version nyligen, och den är rätt okej. MORTUARY från 2005 tyckte jag var skitdålig när den kom.
Tobe Hoopers sista långfilm, DJINN från 2013, har jag inte sett.
2011 debuterade Tobe Hooper som författare med romanen "Midnight Movie". Den läste jag och recenserade på en amerikansk, nu nedlagd sajt. Bokens huvudperson var Tobe Hooper själv. Den var inte jättebra, och det jag minns mest, är att den innehåller alldeles för många svordomar; det blir irriterande efter ett tag, och ett återkommande skämt är att folk uttalar Tobe fel - det ska uttalas "Toby".
TOBE HOOPER
1943 - 2017
R.I.P.
-->
 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx