torsdag 12 oktober 2017

Bio: Snömannen

Foton copyright (c) UIP Sweden
Nu blir det deckare här på TOPPRAFFEL! När jag tänker efter, är det förhållandevis sällan det går upp deckare på bio. Thrillers och action, ja - men regelrätta deckare om poliser eller detektiver som löser brott ser vi inte så ofta; det är en genre som i de flesta fall är hänvisad till TV.
Fast nu visade det sig att SNÖMANNEN inte är en regelrätt deckare den heller - inte riktigt. Filmen har nämligen vissa drag av skräckfilm, vilket gör att den påminner en aning om italiensk giallo.
SNÖMANNEN bygger på en bok av den norske bestselllerförfattaren Jo Nesbø - jag har tidigare skrivit om HUVUDJÄGARNA, vilken också bygger på en bok av honom. Filmen utspelar sig i Norge, den är inspelad i Norge, norska filminstitutet har skjutit in pengar - men det är ont om norrmän framför kameran; det figurerar en och annan i mindre roller.
Det här är nämligen en film från amerikanska Universal. Svenske Tomas Alfredson står för regin, och han har fyllt sin film med engelsmän, amerikaner, en fransyska - och en massa svenskar. Den första vi ser i filmen är Sofia Helin - och en minut eller två senare kommer en bil körande, och ur denna kliver oväntat Peter Dalle! Dessa två medverkar dock bara i prologen.
Irländaren Michael Fassbender spelar polisen Harry Hole - en kedjerökande, försupen kille som har en tendens att ligga och sova ute i snödrivor istället för i sin lägenhet, vilken håller på att saneras. Rebecca Ferguson gör Katrine Bratt, en färsk polis som skickas iväg för att undersöka en kvinnas mystiska försvinnande. Harry hänger på och vad som till en början verkar vara ett ointressant fall tar snart nya vändningar - det visar sig att en osedvanligt grym seriemördare härjar i Oslo. En tosing som bygger snögubbar intill sina offer. (Nej, det är alltså ingen snögubbe som är ute och slaktar folk)
SNÖMANNEN är en riktigt bra och spännande film. Förvisso gissade jag vem mördaren var på en gång - så fort vederbörande dök upp tyckte jag att personen i fråga var gravt misstänkt. Villospår finns det dock gott om och när jag lämnade biografen undrade jag om alla parallelltrådar faktiskt hade något med handlingen att göra - och här finns en hel uppsättning sammanträffanden som jag egentligen inte köper. Dessa nämner jag inte här, eftersom de förstås spoilar filmen för er.
Charlotte Gainsbourg spelar Harrys före detta flickvän, som nu har ett förhållande med en doktor, som spelas av Jonas Karlsson. JK Simmons gestaltar en mäktig pamp som arbetar för att få vinterspelen till Oslo (JK Simmons som norrman - vem hade väntat sig det?), David Dencik är en härligt vidrig läkare, Toby Jones spelar polis, och Chloë Sevigny har inte bara en, utan två roller.
I några tillbakablickar får vi träffa en minst sagt säregen polis i Bergen. Han spelas av Val Kilmer - och när han först dök upp satt jag länge och tittade på honom. Är det där Val Kilmer? Hur fan ser han ut? Att påstå att han numera ser märklig ut är en underdrift. Han ser ut som om han står i en vindtunnel.
Vänner av mysiga TV-deckare bör kanske tänka sig för innan de köper biljett till SNÖMANNEN. Morden är nämligen extrema - det handlar om splatterfilm. Mördaren släpar runt på en praktisk halshuggningsmaskin som ofta kommer till användning. Det här fick mig förstås att tänka på Dario Argentos TRAUMA, i vilken mördaren också var utrustad med en manick som kapade huvudet av folk. Det fläskas även på med slafsiga hagelgevärsincidenter. I skräckfilmsbranschen kallas ibland utstuderade splatterscener för "gags", och Tomas Alfredson har fått till ett riktigt bra gag med ett snögubbehuvud.
Hur som helst - SNÖMANNEN är aningen spretig, men den är överraskande bra, den är välregisserad och snygg, och Michael Fassbender är en utmärkt hjälte. Rent allmänt gör skådespelarna bra ifrån sig. Dessutom ligger Björn Skifs på ljudspåret.






(Biopremiär 13/10)
-->

söndag 8 oktober 2017

DVD/Blu-ray/VOD: Female Fight Club

FEMALE FIGHT CLUB (Studio S Entertainment)
I januari i år recenserade jag LADY BLOODFIGHT; en rätt hyfsad slåssfilm. Huvudrollen gjordes av Amy Johnston, och nu är Johnston tillbaka i ännu en film om en kampsportsturnering för kvinnor. Nej, den här rullen har inget med FIGHT CLUB att göra - detta är bara ännu en slåssfilm.
Det är lite luddigt vad filmen egentligen handlar om. Amy Jonston spelar Bex, som tidigare varit en framgångsrik fighter, men som nu lagt av och jobbar med hundar. Dolph Lundgren gör hennes far som sitter i fängelse för mord - men allt pekar på att han är oskyldig. Bex vill flytta till Afrika, men då hör hennes syster av sig. Hon är skyldig en gangster en massa pengar. För att få dessa pengar måste Bex och systern - och några andra tjejer - vinna en illegal kampsportsturnering. Gangsterns hobby är att bygga fågelholkar.
Det roligaste med FEMALE FIGHT CLUB är att den långfilmsdebuterande regissören heter Miguel Ferrer, precis som skådisen som ganska nyligen gick bort. I övrigt är det här inte roligt. Filmen är snarare direkt värdelös. Det här är en tafflig film på de flesta sätt. Dum story, kass dialog, mestadels kassa skådisar, trist filmfoto, dassig musik, och inga som helst production values. Dessutom är det förhållandevis ont om actionscener, och de fajter som serveras är dåligt koreograferade och illa filmade. De har inte ens fått till tuffa ljudeffekter - när någon får en snyting eller kickas i nyllet låter till "plaff". Dolph Lundgren är knappt med i filmen, och hans enda actionscen är vissen. Amy Johnston kan dock bli en stjärna vad det lider, bara hon får medverka i lite bättre filmer.
När jag började recensera videofilm på 1990-talet, kom det åtminstone en actionfilm i veckan, och flera av dessa direkt-på-video-filmer handlade om kickboxningsturneringar eller liknande. Men även om de var rudimentära, såg de om inget annat ut som riktiga filmer, och oftast var de underhållande. Till och med de billigaste, som till exempel Roger Cormans BLOODFIST-filmer med Don "The Dragon" Wilson. Idag är den här typen av lågbudgetaction så billig att filmerna ibland framstår som amatörproduktioner.
Direkt efter att jag sett FEMALE FIGHT CLUB såg jag HARD TARGET 2. Den kom förra året, men jag har inte skaffat den förrän nu. Den filmen har en rätt slentrianmässig handling, men det är en snabbt inspelad lågbudgetfilm från Universal Pictures, vilket innebär att budgeten är större än brukligt och pengarna har placerats där de syns (den kostade $4,5 miljoner, det vill säga lite mer än en svensk biofilm). Jämförd med FEMALE FIGHT CLUB (som påstås ha kostat $2 miljoner, men som troligen var betydligt billigare) och de flesta andra direkt-på-DVD-actionfilmer jag ser, kändes HARD TARGET 2 som en riktigt bra och påkostad film.











fredag 6 oktober 2017

Bio: Blade Runner 2049

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Jag såg inte BLADE RUNNER när den hade biopremiär 1982. Trots detta har Ridley Scotts klassiker blivit den film jag sett flest gånger på bio - i olika versioner. Dock har jag aldrig sett originalversionen på bio; den med Deckards berättarröst och ett lyckligt slut. Jag bryr mig inte om vad andra anser, jag tycker att det är den bästa versionen - jag gillar berättarrösten.
Förutom på bio, har jag förstås sett BLADE RUNNER på TV, på VHS, på DVD - och nu har jag en Blu-ray på ingång. När jag var ung var jag ganska besatt av filmen, jag tyckte att den var fantastisk på alla sätt (möjligen med undantag för Vangelis' sömniga musik - fast det vågar jag inte erkänna). Nu är det dock ganska längesedan jag såg BLADE RUNNER - jag har inte sett den sedan THE FINAL CUT biovisades 2008.
35 år senare har vi fått en uppföljare. Frågan är vem som väntat på den. Fanns det verkligen ett behov; en efterfrågan? Okej om den kommit fem eller kanske till och med tio år efter Scotts film, men 35 år? Sedan 1982 har det kommit otaliga filmer med starka drag av BLADE RUNNER, det har kommit imitationer, det har kommit bra och usla filmer - Scotts film var unik när den kom, och den har behållit sin position inom genren sedan dess. Men - vi har liksom sett det här nu, om än i andra filmer. Gigantiska, glittrande, dystopiska framtidsstäder är ganska standard i senare års science fiction-filmer.
BLADE RUNNER 2049 har regisserats av Denis Villeneuve. Han har gjort flera riktigt bra filmer - PRISONERS, SICARIO och ARRIVAL. Detta bådade gott, men BLADE RUNNER 2049 är det svagaste han fått ur sig.
Trettio år efter händelserna i den första filmen, har Tyrell Corporation; företaget som tillverkade replikanter; det vill säga människoliknande androider, gått omkull. En ny, mer avancerad typ av replikanter tillverkas. Blade Runners; de poliser som jagar förrymda exemplar av den gamla typen av replikanter, finns fortfarande i detta framtida Los Angeles där ingen verkar komma på att man kan tända i taket för att slippa gå omkring i konstant mörker. Ryan Gosling spelar K. Han är Blade Runner - och replikant.
Det är en ond värld och allting riskerar att gå åt helvete. För att undvika detta, måste K leta upp den försvunne Rick Deckard (Harrison Ford), det vill säga den förra filmens hjälte. Under jakten på Deckard börjar K fundera på sig själv och sitt konstgjorda liv - för kanske är han inte den han tror att han är. 
BLADE RUNNER var en futuristisk pastisch på 1940-talets film noir. BLADE RUNNER 2049 är en pastisch på BLADE RUNNER.
BLADE RUNNER var en existentiell noir-deckare. BLADE RUNNER 2049 är ett existentiellt drama som varar i nästan tre timmar! Det dyker upp en ond karatebrud, men filmen är till allra största delen ett dialogdrivet drama.
Tempot är ohyggligt långsamt. Filmen är pretentiös - de alldeles för långa scenerna med Jared Leto som ond företagsboss hade mått bra av att kortas eller klippas bort helt, hans dialog är hemsk. Ryan Gosling vandrar genom filmen som en sömngångare, han behåller ett och samma ansiktsuttryck, och han ser fullkomligt ointresserad ut av det som försiggår runt honom. Fast det är inte speciellt mycket som försiggår - tempot är så långsamt, att det känns som om det inte händer något alls. Alla verkar befinna sig i något slags dvala. Benjamin Wallfisch och Hans Zimmer står för filmmusiken, som imiterar Vangelis' gamla teman, och låter weeeeeooooooweeeeeooooo.
K:s flickvän är ett hologram (Ana de Armas), Robin Wright är K:s chef, Dave Bautista spelar en förrymd replikant i inledningen, och Edward James Olmos från förra filmen återkommer i en scen. Från förra filmen återkommer även Sean Young som replikanten Rachael. Hennes förekomst är intressant - det är nämligen bokstavligt talat Rachael från den förra filmen som medverkar. Det är en datoranimerad Rachael, det vill säga en ung Sean Young - antagligen försedd med repliker fällda av dagens Sean Young. Där kan vi verkligen prata om replikanter - Sean Youngs roll görs av en replikant!
... Men Harrison Ford, då? undrar ni i falsett. Jodå, han är ju på affischen och syns i trailern, så visst är han med. Men vi får vänta i nästan två timmar på hans uppdykande, och hans roll är liten. Den är så liten att den närmast går att jämföra med de filmer där Steven Seagal sitter på en stol i några scener för att motivera att hans namn står på omslaget.
Visst är BLADE RUNNER 2049 en snygg film. Här finns några bra scener. En del tycker kanske till och med att det är en fascinerande och tänkvärd film. Själv tycker jag mest att det här är en långtråkig, ospännande och sömnig film som aldrig tar slut. Det lär dröja väldigt länge innan jag ser om den här filmen, och om jag ser om den, kommer jag knappast att se hela i ett svep.
Däremot kommer jag att se om 1982 års BLADE RUNNER så fort jag får hem Blu-ray-utgåvan. För det är fortfarande en väldigt bra film.
 








(Biopremiär 5/10)
-->

onsdag 4 oktober 2017

DVD/Blu-ray/VOD: Escape Room

ESCAPE ROOM (Studio S Entertainment)
År 2017 kommer två skräckfilmer med titeln ESCAPE ROOM, och med, av allt att döma, närmast identisk handling. Den ena av dem har lite större budget och släpps inte förrän senare i år. Den andra är en lågbudgethistoria som nu är aktuell på DVD och Blu-ray. Peter Dukes står för manus och regi; han långfilmsdebuterar med ESCAPE ROOM.
Filmen inleds lite intressant i svunnen tid med att två arabisktalande män i Mellanöstern gräver ner en låda som påstås innehålla en demon. Därefter hoppar vi till nutid och lådan finns i en butik med ockulta prylar i Los Angeles. Sean Young spelar damen som äger butiken. Skeet Ulrich från SCREAM driver ett så kallat Escape Room; ett etablissemang där besökarna kan uppleva skräck - fast på låtsas - under en timme, då de låses in i ett rum och måste komma på ett sätt att ta sig ut. Ulrichs Escape Room går dåligt ekonomiskt. För att piffa upp det går han till Youngs butik. Han tror inte på hennes historia om demonlådan från Mellanöstern, och när Young tittar bort knycker Ulrich lådan.
Filmens huvudpersoner är fyra unga vuxna; två killar och två tjejer, vilka förstås ska låta sig låsas in. Killarna är skräckfans och den ene av dem är en respekterad kritiker på en skräcksajt. I rummet finns en maskerad skådespelare som låtsas vara galen mördare. Han är fastkedjad vid väggen, men kedjan släpps ut en liten bit i taget. Självklart öppnar en i gänget demonlådan och skådespelaren blir besatt av demonen, och förvandlas till galen mördare på riktigt. Han får tag på en stor sax och hugger in på de fyra besökarna.
Det absolut största problemet med ESCAPE ROOM, är att den innehåller den sämsta dialog jag hört på bra länge. De två killarna kastar konstant ur sig skräckfilmsreferenser på de mest krystade sätt, när Sean Young pratar med en kund i telefon säger hon att "den får inte bli våt och matas efter midnatt" - och Young har grava problem med att fälla sina övriga, styltiga repliker på ett övertygande sätt. Men det gäller för samtliga (få) medverkande i filmen.
När den besatte - och fastkedjade - mördaren attackerar, gör hans offer inte mycket mer än att skrika. I rummet finns det en pall, ett bord, hyllor och en massa annat de kan kasta-, välta- eller slå i huvudet på busemannen. Men icke. De skriker - och låter sig bli mördade.
Dock är de fyra unga huvudpersonerna ganska sympatiska, vilket sällan är fallet i modern skräckfilm, och detta gör mig lite mer positiv till filmen, liksom det faktum att den bygger på en hyfsad idé. Så jag höjer betyget ett snäpp.
Men slutet är dumt.







  
-->

DVD/Blu-ray/VOD: CHIPS

CHIPS (Warner Home Video)
TV-serien CHiPs producerades i 139 avsnitt mellan 1977 och 1983. Jag har aldrig sett något avsnitt, den visades inte på svensk TV - och om den senare dykt upp på någon kabelkanal, har jag inte noterat det. CHiPs stod för California Highway Patrol, Erik Estrada och Larry Wilcox spelade två motorcykelpoliser.
När man nu gjort långfilm av serien, har man hakat på den rådande trenden: precis som till exempel BAYWATCH och de två JUMP STREET-filmerna, är CHIPS en komedi; en parodi på TV-serien. Fast CHIPS är ohyggligt mycket sämre än de nyss nämnda filmerna. Warners i Skandinavien har säkert skrikit "Gå direkt till DVD utan att passera bio!" när de fått se filmen.
För manus och regi står Dax Shepard - och han spelar även Jon Baker, den ena av de två huvudrollerna. Michael Peña gör den andra huvudrollen, han är Frank "Ponch" Poncherello. Baker är en galen motocross- och stuntförare som tvingats bli motorcykelpolis, kollegan Ponch är en FBI-agent som jobbar under cover för att komma åt en annan polis, spelad av Vincent D'Onofrio, som är ledare för en skurkliga.
Absolut ingenting i den här filmen är roligt. Det här är hundra sega, tråkiga minuter. Motorcyklar kör fort och kraschas. Bilar kör fort och kraschas. Det skjuts och pangas. Folk skriker. Folk svär. Alla rollfigurer är osympatiska och ointressanta. Här finns ingenting som engagerar. Erik Estrada dyker upp i en cameo på slutet.
Dock blev jag lite nyfiken på den urspungliga TV-serien.








-->

DVD/Blu-ray/VOD: Fist Fight

FIST FIGHT (Warner Home Video)
Avdelningen för lite märkliga komedier.
Titeln FIST FIGHT får det här att låta som en actionfilm - men det är det inte. Detta är något slags komedi, som regisserats av Richie Keen; en kille som tidigare gjort otaliga avsnitt av TV-serier.
Charlie Day spelar den rätt mesige läraren Andy. Det är sista skoldagen och enligt tradition utsätter eleverna alla, inklusive lärarna, för spratt och rackartyg, de flesta elaka och ibland sadistiska. Ice Cube spelar läraren Strickland, en stenhård kille som hatar både sitt jobb och eleverna. Ja, och kollegorna. Skolan måste spara pengar och avskedar personal till höger och vänster. När Andy hamnar på kant med Strickland, utmanar Strickland Andy på slagsmål. När skoldagen är över ska de två slåss ute på skolgården. Andy gör allt för att slippa undan.
Jodå. Visst är det besynnerligt. Slagsmål efter skolan? Mellan vuxna lärare? Rent allmänt haltar logiken. Även om en komedi är utflippad och sjövild, måste man kunna acceptera premisserna - och det gjorde jag inte riktigt när jag såg FIST FIGHT. Varför var Strickland lärare till att börja med? Varför hade han inte fått sparken långt tidigare? Han är känd för sina våldsamma utbrott.
De som gjort FIST FIGHT verkar tro att det blir roligt om man skriker och svär. Charlie Day pratar med gäll, spruken röst, och skriker de flesta av sina repliker. Detta gör det inte roligare.
Däremot finns här några scener och inslag som faktiskt är roliga. Till exempel har några elever hyrt en mariachiorkester som hela tiden följer efter skolans rektor. Det förekommer även en häst som fritt springer omkring i korridorerna.












DVD/Blu-ray/VOD: Batman and Harley Quinn

BATMAN AND HARLEY QUINN (Warner Home Video)
Jag brukar hävda att DC Comics' animerade långfilmer är bättre än de spelfilmer de producerar - men den förra animerade filmen från DC jag skrev om; JUSTICE LEAGUE DARK, var verkligen inget vidare. Tvärtom, den var riktigt dålig.
... Men den här nya filmen; BATMAN AND HARLEY QUINN, den är däremot rätt bra. Det här är en av de bättre DC-filmerna på ett bra tag. Och då hör det till saken att handlingen egentligen inte är något vidare: skurkarna Poison Ivy och Floronic Man bryter sig in på ett laboratorium och stjäl ett dokument de har användning för när de ska ställa till med elände i världen - eller hur det nu var. Jag minns inte så noga, det hela var rätt ointressant.
Läderlappen och Nightwing (Nightwing är Dick Graysons superhälteidentitet efter att han tröttnade på att vara Robin) är på jakt efter skurkarna, men av diverse skäl behöver de hjälp av knäppgöken Harley Quinn. Harley Quinn har lagt av med superskurkeriet och jobbar som servitris på en bar där personalen är klädd som sexiga superhjältinnor. Hon låter sig dock övertalas av Läderlappen och Nightwing, och ställer sig på de godas sida för att bekämpa skurkarna.
Filmen har fått 15-årsgräns i Sverige, vilket är lite märkligt - fast det här är ingen film för små barn. Det här är heller ingen film man ska visa för seriefrämjare, eftersom de lär bli upprörda. Jag noterar även att en hel del amerikanska fans tycker illa om filmen - de tycker att den är tramsig och vulgär.
... Och det är väl därför jag gillade den här filmen, som regisserats av Sam Liu. Harley Quinn har bondage-sex med Nightwing, hon fiser i Läderlappsbilen, och på en sylta greppar hon mikrofonen och framför Blondies "Hanging on the telephone". Tja, jag skrattade. Sådana här scener fick vi inte se i vare sig WONDER WOMAN eller SUICIDE SQUAD. Fjanterier kan ibland rädda den sämsta handling.
Som så ofta är fallet innehåller denna Blu-ray en väldig massa extramaterial, och som så ofta är fallet är en del av detta extramaterial bättre än huvudfilmen. Här finns bland annat en dokumentär om figuren Harley Quinns historia, här finns en titt på en kommande, animerad DC-film, här är ett gäng trailers, och här finns två avsnitt med Harley Quinn ur den gamla fina, animerade TV-serien om Läderlappen från 1990-talet.
De som tycker att BATMAN AND HARLEY QUINN är för sexistisk, eller för tramsig, kan med fördel hålla sig till extramaterialet.






-->

onsdag 27 september 2017

Serier: Orbital 1: Närkontakt

ORBITAL
1: "NÄRKONTAKT"
av Sylvain Runberg och Serge Pellé
Cobolt
Fransmannen Sylvain Runberg, känd för att han bor i Sverige på deltid, är en minst sagt produktiv manusförfattare. Jag hörde att han alltid håller igång flera olika albumserier och projekt samtidigt. Det finns en hel del på svenska av Runberg, men själv har jag läst rätt lite av honom. Jag imponerades av hans serieversion av "Män som hatar kvinnor", medan en annan serie jag läste var mindre bra.
Albumserien Orbital är inte ett purfärskt verk - denna fina, inbundna svenska volym innehåller de två första albumen, och de kom ut på franska 2006 respektive 2007. När jag fick albumet i min hand och snabbt bläddrade igenom det, tänkte jag först "Vaffan är det här? Linda och Valentin tecknad av Enki Bilal?". Så är förstås inte fallet, och efter att ha läst boken konstaterar jag att det främst är färgläggningen som påminner om Bilal, inte teckningarna.
Ärigt talat vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om den här serien. Jag hade nämligen lite problem att ta mig igenom boken. Det kändes ungefär som de gånger jag försökt titta på STAR TREK; de senare inkarnationerna, och inte begripit någonting alls - eftersom man måste ha sett extremt mycket STAR TREK för att hänga med. Med Orbital känns det som om jag blivit nedsläppt i en pågående story, i världar som inte presenterats. Det första albumet består av en massa olika skeenden, figurer dyker upp för att genast försvinna, det känns stökigt, det är ryckigt berättat - och jag fick koncentrationsproblem.
Orbital är en gigantisk rymdstation med miljoner invånare, och på denna finns organisationen IDB; Interplanetariska Diplomatiska Byrån. Seriens huvudpersoner är två IDB-agenter - människan Caleb Swany och sandjarren Mezoke Izzua, som har en kvinnas kropp, men som kan vara man; man vet aldrig riktigt med sandjarrerna. Swany är den första människa som antagits som agent för IDB; jordlingar anses nämligen vara en primitiv och våldsam art. Dessutom har jordlingarna nyligen legat i krig med sandjarrerna.
Två rymdagenter. Visst finns här likheter med Linda och Valentin. Men - än så länge får vi inte riktigt lära känna Swany och Izzua. Det första albumet går ut på att de två paras ihop av konfederationen - men de medverkar inte speciellt mycket. Deras första uppdrag går ut på att fara till en gruvkoloni och reda ut en konflikt mellan jordlingar och rymdvarelser. Det tar ett bra tag innan storyn kommer igång.
Serge Pellé är lite svajig när det gäller att rita människor och människoliknande varelser. Däremot är han fullkomligt fantastisk på att rita märkliga varelser, farkoster och maffiga miljöer. Seriens scenerier är väldigt tjusiga - och färgläggningen lyfter bilderna. Det här är läckert att titta på.
Därför är det synd att jag aldrig riktigt kom in i serien. Men kanske är det som med "Det var en gång i Frankrike" - i det fallet tog det ett par album innan alla bitar föll på plats.
Eller så är det kanske bara som så, att jag inte riktigt förmår uppskatta den här typen av science fiction.
-->

tisdag 26 september 2017

Bio: The Nile Hilton Incident

Foton copyright (c) Scanbox
Ibland känner man för att se en svensk-dansk-tysk-fransk film som utspelar sig i Egypten. Vilken tur att det nu går upp en svensk-dansk-tysk-fransk film som utspelar sig i Egypten på våra biografer!
Jag har lite problem med att uttala filmtiteln, alltså THE NILE HILTON INCIDENT. Jag läser hela tiden "Nile" som Nile i "Nile City" - och inte som Nilen på engelska. För övrigt är det här en ganska vissen titel på en film - stel, odramatisk, osexig, och svår att komma ihåg. "Vad sa du? Nile City?"
THE NILE HILTON INCIDENT har regisserats av Tarik Saleh, som tidigare gjort METROPIA (som jag verkligen inte tyckte om) och TOMMY (som jag ville tycka om). Filmen omtalas som en film noir, och visst - här finns vissa drag av noir, men Salehs film är alldeles för deppig och smutsig, och lider av brist på coolhet.
Handlingen bygger på ett autentiskt mordfall i Kairo 2008. Fares Fares, som även varit med och producerat, spelar den kedjerökande polisen Mostafa, som skickas till hotellet Nile Hilton, där en känd sångerska hittats död. Man vill skriva av det som självmord, men Mostafa förstår att det handlar om mord.
En städerska på hotellet hörde skrik från hotellrummet och såg förövaren komma ut. Nu håller hon sig gömd. Både Mostafa och mördaren letar efter städerskan - och mördaren är en högt uppsatt politiker.
Mördarens identitet blir känd ganska omgående, men det är lite svårt att hålla reda på vem som är vem i den här storyn. Det rabblas en massa namn och titlar, en stor mängd personer flimrar förbi - och det är rätt hopplöst att hålla dem isär. Om Mostafa kommer att få tag på mördaren eller ej är också ganska oväsentligt - det här är snarare ett drama än en deckare eller thriller. Någon större spänning finns här inte.
Enligt filmen är Kairo en skitig och ogästvänlig plats. Det är farligt ute på gatorna och mer eller mindre alla är korrumperade. Polisen är inte att lita på.
För att göra THE NILE HILTON INCIDENT ännu mer påträngande, går filmen i smutsiga, sönderfrätta, urinfärgade toner. Befolkningen ser ut att svettas mycket och ha allmänt dålig hygien.
Visst är det intressant att se ett kriminaldrama som utspelar sig i dessa miljöer. Det är miljöer vi sällan ser i den här typen av film. Men bara för att infallsvinkeln är ny och annorlunda, behöver resultatet inte vara bra. Salehs film innehåller några oväntade humorinslag som är rätt roliga, och Fares Fares gör en stark insats - men som helhet är THE NILE HILTON INCIDENT en rätt seg historia, fylld av långa passager där det inte händer någonting.
Betyget nedan är tveksamt.







(Biopremiär 29/9)
-->

Bio: Villebråd

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Nu blir det polskt här på TOPPRAFFEL!
Agnieszka Holland har de senaste åren mest regisserat avsnitt av amerikanska TV-serier. Nu har hon åter gjort en film i hemlandet Polen - tillsammans med Kasia Adamik, vars namn står med mindre bokstäver i förtexterna.
Agnieszka Mandat-Grabka spelar pensionären Janina Duszejko, som jobbar extra som lärarinna och som bor i ett hus i skogen tillsammans med sina två hundar. En dag är hundarna spårlöst försvunna. De verkar ha rymt och sprungit in i skogen. Fru Duszejko misstänker att de har dödats. Snart börjar döda människor att påträffas i trakten. Samtliga är jägare. Det märkliga med dödsfallen är att det verkar vara djur som mördat männen. Duszejko, som är fanatisk djurvän och som hatar jägare, är säker på att det är skogens djur som hämnas.
När jag slog mig ner för att se VILLEBRÅD fruktade jag det värsta. Jag menar: ett polskt drama som är över två timmar långt. Dessutom handlar det om djur och natur, vilket jag är hyfsat ointresserad av. Men - det här vissade sig vara en riktigt bra film! Alldeles för lång, förstås, här och var står filmen och stampar, men det här är intressant och fascinerande - och minsann om man inte lyckats komma på ett riktigt bra och oväntat slut!
I pressmaterialet jämförs filmen med TWIN PEAKS. Tja, här finns nog en del beröringspunkter. Udda människor, ödesmättade miljöer, eventuella övernaturliga inslag. Självklart är det den ursprungliga TWIN PEAKS-serien jag åsyftar, och inte den nya Hej kom och hjälp mig-versionen.
VILLEBRÅD är överraskande rolig - många av rollfigurerna är färgstarka, och flera händelser är komiska. Medvetet komiska. Ibland är det direkt absurt. Här finns en besynnerlig maskerad. Fru Dusjesko och två gubbar har en kväll "fest" i skogen. En kille bor i en fascinerande minimalistisk lägenhet.
Mycket i filmen är fult som stryk. Agnieszka Holland gillar extrema närbilder på fula ansikten. Ibland fick jag titta bort - jag har inga problem med splatterfilmer, men en närbild på till exempel en ful gubbe som saglar medan han pratar är fan för mycket för mig. De flesta i filmen bor i fula hem.
De många scenerna med djur är dock estetiskt tilltalande. Bilderna är ibland smått imponerande och stämningsfulla.
Om filmen inte vore så lång, hade jag satt ett högre betyg.







(Biopremiär 29/9)
-->

Bio: Ballerinan och uppfinnaren

Bilder copyright (c) Njutafilms
Avdelningen för filmer vars målgrupp jag knappast tillhör.
BALLERINAN OCH UPPFINNAREN är en fransk-kanadensisk animerad film i 3D, regisserad av Eric Summer och Éric Warin. Det är slutet av 1800-talet, och på ett barnhem i Bretagne bor de föräldralösa Félicie och Victor.
Félicie älskar att dansa och drömmer om att bli ballerina. Victor i sin tur gillar att uppfinna saker. Livet är tufft på barnhemmet, så en dag rymmer Félicie och Victor - Félicie vill till balettskolan på operan i Paris (i den svenska dubbningen pratas det flera gånger om Opera de Paris, vilket de som gör rösterna inte kan uttala).
Väl framme i Paris hamnar Victor hos ingenjören och arkitekten Gustave Eiffel. Victor skryter och säger att han är Eiffels assistent, men i realiteten får han mest städa. Félicie lyckas smyga in på operan, där hon lär känna städerskan Odette. Att få gå på balettskolan är uteslutet, men Félicie får bo hos Odette och hjälper henne att städa. Bland annat städar de hos en elak överklasskärring och hennes bortskämda dotter Camille, som väntar på besked från balettskolan.
Félicie råkar komma över brevet från balettskolan. Hon beger sig till operan och låtsas vara Camille. Félicie kan inte dansa som man ska, men lärarna gillar hennes passion för dansen. Självklart uppstår problem - eftersom Félicie utgett sig för att vara Camille. Men Odette bär på en hemlighet ...
Vore jag en sjuårig flicka hade jag säkert tyckt attt det här är världens bästa film. Det är gulligt och lite sockersött, det händer tokiga saker, och det dansas väldigt mycket balett. Dock ligger det till större delen nykomponerade poplåtar på ljudspåret - och dessa är fullkomligt vedervärdiga.
Animationstekniskt är det här rätt bra, filmen ligger nog lite över medel. Flera av miljöerna är fantasieggande - Eiffeltornet håller på att byggas, liksom Frihetsgudinnan, och dessa halvfärdiga skapelser används i handlingen.
När det gäller humorn märks det ibland att det här inte är en Hollywoodproduktion. Disneyfilmer innehåller sällan pruttskämt. Filmens höjdpunkt är när Victor tänder fyr på en fjärt.
I egenskap av medelålders man tycker jag att BALLERINAN OCH UPPFINNAREN inte är alltför plågsam att titta på, men det här är inget speciellt. Det är lite för gullesnuttigt för mig. Små barn lär dock vilja ge filmen en fyra, eller till och med en femma, i betyg.









(Biopremiär 29/9)
-->

torsdag 21 september 2017

Bio: Neruda

Foton copyright (c) Edge Entertainment
Mitt intresse för poesi är obefintligt. Det inskränker sig till limerickar - och helst då haltande sådana; de som publicerades i Fantomenklubben under rubriken "Mumrik". Den chilenske poeten - och senatorn - Pablo Neruda har jag förstås inget som helst förhållande till.
... Inte mer än att jag sett det Oscarbelönade dramat IL POSTINO från 1994. Det minns jag ingenting alls av. Jag tror det förekom en cykel, det är allt jag minns. Men - i detta drama spelade Philippe Noiret Neruda. Han gömde sig på en liten ö och blev god vän med en brevbärare. Brevbäraren lärde sig uppskatta poesi. Eller något i den svängen.
Nu kommer en ny film vars titel med all tydlighet poängterar vem det handlar om. Fast NERUDA handlar inte enbart om Pablo Neruda. Filmen har två huvudpersoner.
Pablo Larraín har regisserat. Han var alldeles nyligen bioaktuell med JACKIE (som jag inte såg). Tidigare har han bland annat gjort filmen NO, som har vissa beröringspunkter med NERUDA.
NERUDA inleds ett par år efter andra världskriget, Luis Gnecco spelar Pablo Neruda, och de första scenerna bådar inte gott: filmen öppnar nämligen med att en massa politiker; ett gäng gubbar, babblar politik. Jag tänkte, herregud, hoppas att det här inte är ännu ett sådant där stendött drama, främst bestående av gubbar som diskuterar politik i två timmar, för att sedan sluta utan att jag förstått någonting alls. Mitt intresse för politik är lika stort som mitt intresse för poesi.
Men! Så är det inte alls. Det dröjer inte länge innan storyn rullar igång - och detta visar sig vara en riktigt bra film noir; en thriller med vissa komiska inslag.
Kommunisten Neruda kritiserar Chiles regering och blir flykting i sitt eget land. Tillsammans med sin hustru Delia del Carril (Mercedes Morán) reser Neruda runt mellan diverse tillhåll där han gömmer sig. Efter sig har han den nitiske - och även lite klantige? - polisen Óscar Peluchonneau. Gael García Bernal gör Peluchonneau - en elegant, välskräddad herre, som stigen ur en Hollywoodfilm från 1940-talet. Denne polis agerar även berättarröst, modell "hårdkokt deckare läser högt ur sin dagbok". Fast på grund av filmens tema, blir berättarrösten betydligt mer litterär och poetisk än Mike Hammer någonsin var.
Det är en mustig skröna som berättas. Filmen lyckas vara underhållande och hålla intresset uppe, det är påkostat och snyggt. Och som sagt - filmen är även rätt rolig mellan varven.
Jag hade inte förväntat mig att NERUDA skulle vara en så här pass bra film. Jag noterar att en del har klagat på att filmen väver ihop fakta och fiktion, några tycker att filmen inte är tillräckligt politisk. Det är väldigt tråkiga åsikter, tycker jag. De är säkert tråkiga människor som aldrig läst mumrikar i Fantomen.

   




(Biopremiär 22/9)
-->
 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx