fredag 22 juli 2016

Bio: Mapplethorpe: Look at the Pictures

Foton copyright (c) Robert Mapplethorpe Foundation. Used by permission.
År 2000 kom TV-filmen DIRTY PICTURES, som släpptes på video i Sverige. Jag såg den - och och blev både besviken och irriterad. James Woods spelar Dennis Barrie, direktör för det konstmuseum i Cincinnati som 1990 fick moralens väktare på sig när de ställde ut den då nyligen avlidne fotografen Robert Mapplethorpes bilder. Utställningen, som tidigare visats i andra städer, plockades ner, Barrie hamnade i domstol. Tack och lov frikändes han. James Woods är utmärkt i den här TV-filmen, men övriga skådespelare känns hämtade från en lokal teatergrupp. De agerar teatraliskt och fäller replikerna ganska onaturligt. Detta gör att filmen inte upplevs som så stark som den borde. Trots detta vann den en Golden Globe.
Jag kommer ihåg uppståndelsen 1990. Jag minns även att mina föräldrar var över i Danmark och såg en Mapplethorpeutställning, antagligen på Louisiana. Riktigt varför de åkte dit vet jag inte, det känns inte precis som deras grej.
Fenton Bailey och Randy Barbato har gjort den nya dokumentären MAPPLETHORPE: LOOK AT THE PICTURES. Detta är en film från HBO, vilket innebär att det här är en gedigen dokumentär; ytterst välgjord, informativ och underhållande - till skillnad från så många andra dokumentärer jag sett på bio de senaste åren. Ni vet, av någon anledning biovisas rena amatörproduktioner; astråkiga filmer, bara för att det nu är inne med dokumentärer på bio. Åtminstone verkar det så.
I filmen intervjuas en lång rad människor som stod Robert Mapplethorpe nära; hans syskon, kollegor, modeller och partners. Mapplethorpes liv och karriär avhandlas från barndom till död, men fokus ligger förstås på 1980-talet, hans kontroversiella bilder med S&M/gaymotiv, och det rätt bisarra liv han levde helt utan skyddsnät.
Jag har alltid fascinerats av 60- och 70-talens New York-konstnärer och andra skapande människor därifrån, ibland även av 80-talets. Det var inte bara en helt annan stad, ett helt annat land - det känns som en helt annan värld. Dekadent och farligt, men kul och häftigt. Allt på en gång, och inte lika skitnödigt som mycket av Konstsverige är idag. Fast det är klart, jag hade kanske inte upplevt det så om jag var med och var där på den tiden.
Mapplethorpes mest beryktade bilder är hårda, ibland ägnade han sig åt renodlad pornografi, men han plåtade även kändisar - och blommor. Vad jag upplever som positivt, är att han, enligt en kvinna i hans umgänge, aldrig hade några djupare baktankar och budskap. Han ville bara ta bra bilder. Det fanns inga krystade förklaringar. Under en lång period i slutet av karriären bedrev han en jakt på den perfekta svarta penisen. Djupare än så verkar det inte ha varit.
Robert Mapplethorpe dog i aids 1989. Han fick således inte tillfälle att försvara sina bilder när de släpades till domstol ett år senare. Inte för att jag tror att han hade närvarat och försvarat dem. Många av hans bilder må vara provocerande, men jag tycker att det är betydligt mer provocerande när det censureras och staten avgör vad som är lämpligt. Jag kommer att tänka på uppståndelsen när Dan Park skulle ställa ut sina bilder i Malmö. Nu är Park en knäppgök och en rasist som ägnar sig åt ren skit, medan Mapplethorpe var en skicklig konstnär. Men - när polis och myndigheter klampar in för att avgöra vad som är konst och vad som är bra för oss, är vi illa ute. Det blir som när engelsk polis, i jakt på pornografi, beslagtog en bok som hette "Fun in bed". Det var en pysselbok för sjuka barn. De beslagtog även boken "Rape along our coasts" - som handlade om jorderosion.
MAPPLETHORPE: LOOK AT THE PICTURES är en väldigt bra film - och ett bra tidsdokument.
 








(Biopremiär 22/7)


-->

torsdag 21 juli 2016

Bio: Star Trek Beyond

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Först THE BEYOND, sedan FROM BEYOND, och nu: STAR TREK BEYOND. Fast de tre filmerna har inget med varandra att göra.
Jag satt nu och läste om mina recensioner av STAR TREK; JJ Abrams' reboot från 2009, och dess uppföljare STAR TREK INTO DARKNESS, som kom 2013. Eftersom jag aldrig riktigt gillat STAR TREK, vare sig de olika TV-serierna eller långfilmerna, tyckte jag att filmen från 2009 var en rejäl uppryckning. Fast jag minns inte mycket från den. Uppföljaren minns jag inget alls av, mer än att jag tyckte den var sämre.
Trots att jag såg STAR TREK BEYOND igår, har jag redan hunnit glömma en hel del av den. Den här gången är det Justin Lin (FAST & FURIOUS 6) som regisserat, och filmen känns som ett TV-avsnitt på 50 minuter, utdraget till över två timmar.
Kommendör Kirk (Chris Pine) och hans manskap luras att hjälpa en utomjordisk kvinna, som påstår att hennes folk är hotat. Det är bara ett trick, eftersom den slemme utomjordingen Krall (Idris Elba) är ute efter en manick Kirk har. Krall, som tyvärr inte är en veterinär man kan få hjälp hos, och hans armé attackerar Kirks skepp USS Enterprise, som slits i bitar och kraschar på en okänd planet. De överlevande trillar ner lite hipp som happ och letar efter varandra. Dr McCoy (Karl Urban) och mr Spock (Zachary Quinto) träffar en snäll krigarkvinna; Jaylah (Sofia Boutella), som hjälper dem. De har till och med sådan tur att det "hus" hon bor i, är ett kraschat rymdskepp från Stjärnflottan.
Kralls mannar letar efter Kirk och hans män, som letar efter varandra, så att de kan fly för att sedan förgöra Krall.
Eller något sådant. Det här är väldigt tunt och utdraget. Efter en lovande inledning tappade jag snabbt intresset.
En annan orsak till att jag tappade intresset och började tänka på annat, är att STAR TREK BEYOND, till skillnad från TV-serierna, är extremt actionpackad. Detta borde ju tolkas som något positivt - men det här är en film från 2016, vilket innebär att det är svårt att hänga med i actionscenerna; det är svårt att se vad som händer. I synnerhet i 3D. Det skjuts och fajtas medan kameran far omkring, och klipparen jobbar på övertid. Det blir bara jobbigt att titta på.
Scenerna ombord på Enterprise och på en rymdstation är tekniskt imponerande, men när de är på den mystiska planeten ser det bara billigt ut - som om de filmat i en skog i Bohuslän. Vilket de kanske har.
Karl Urban är klart bäst i filmen och lyckas lyfta de scener han är med i, vilka förvisso är rätt många. Ibland är det lite roligt, som att "Sabotage" med Beastie Boys anses vara "klassisk musik". Men som helhet är detta inget vidare. Det är möjligt att inbitna Trekkies uppskattar filmen, men om man inte är en sådan, känns STAR TREK BEYOND mest som något färggrant som rör sig på bioduken.
Simon Pegg, som spelar Scotty, har även skrivit manus tillsammans med Doug Jung. Eftersom George Takei, som spelade Sulu i originalserien, är homosexuell, har de gjort den nya filmens Sulu (John Cho) homosexuell. I ett uttalande sa Pegg något om att det var för att hylla Takei. Det är bara det att Takei inte alls kände sig smickrad - tvärtom. Takei berättade att STAR TREKS skapare Gene Roddenberry hade detaljerade beskrivningar av samtliga rollfigurer, och Sulu var enligt Roddenberry definitivt straight. Takei tyckte att det vore bättre att införa en ny, homosexuell rollfigur, än att ändra på en av de befintliga.
STAR TREK BEYOND är tillägnad minnet av den ursprunglige mr Spock; Leonard Nimoy, och Anton Yelchin, som spelar Chekov i de nya filmerna. Yelchin omkom den 19:e juni i år, så dödsrunan måste snabbt ha klämts in i den färdiga filmen.
... Men varför får vi inga långfilmer som bygger på MÅNBAS ALPHA och BLAKE'S 7?










(Biopremiär 20/7)


-->

tisdag 19 juli 2016

Bio: SVJ - Stora vänliga jätten

Foton copyright (c) Nordisk Film
Jag har läst, och uppskattat, en hel del noveller av Roald Dahl; hans berättelser för vuxna. Däremot har jag bara läst en av hans barnböcker; "Kalle och chokladfabriken". Således har jag inte läst "SVJ", som kom ut 1982 - eller fått den uppläst för mig. Jag har heller inte sett den tecknade filmen från 1989. Således vet jag inte hur nära boken denna nya filmatisering ligger, men enligt handlingsreferat verkar det stämma rätt hyfsat.
Steven Spielberg har regisserat SVJ - STORA VÄNLIGA JÄTTEN. Filmen floppade i USA och pressen spekulerade i om Spielberg förlorat sin fingertoppskänsla för publiksuccéer. Efter att ha sett filmer konstaterar jag att floppen kanske inte var helt uppenbar, men SVJ är en märkligt anonym film som känns regisserad av vem som helst utom Spielberg. Storögt barn och musik av John Williams till trots.
I ett London som känns som en blandning av 1950-tal och nutid, bor flickan Sophie (Ruby Barnhill) på ett barnhem. Där trivs hon förstås inte och förestånderskan är elak. Sophie kan inte sova och är uppe på natten. Då tycker hon sig se något märkligt ute på gatan. Minsann om det inte är en jätte!
Jätten (Mark Rylance i datoranimerad skepnad) kidnappar av någon anledning Sophie och tar flickan med sig till jättarnas land. Där visar det sig dock att jätten är hur snäll som helst, och Sophie ger honom namnet SVJ. SVJ jobbar med att blanda till drömmar, som han blåser in i sovande barns medvetanden.
I jättarnas land bor även ännu större och ondskefulla jättar. De vill äta upp Sophie. För att få bukt med dessa illasinnade bjässar klurar Sophie och SVJ ut en plan, vilken involverar drottningen och kungahuset.
Mark Rylance fick en Oscar för sin insats i Spielbergs förra film; SPIONERNAS BRO, en film som var rätt okej. Och visst är han sympatisk som den snälle jätten. Rättare sagt, som jättens röst. Men som helhet fungerar filmen inte riktigt. Det är lite svårt att sätta fingret på vad det är som inte stämmer. Kanske det faktum att det mesta i filmen är datoranimerat, varav en del är rätt fult - framför allt jättarna. SVJ ser inte ut som något annat än en datoranimerad figur, och hans hem ser ut att vara hämtat ur ett TV-spel. Kanske är det det faktum att filmen är rätt seg och utdragen, tempot är långsamt och filmskrället varar 117 minuter. Kanske är det för att filmen inte är alltför rolig.
Här finns några inspirerade pruttskämt. Folk fiser så att det står härliga till. Vore jag barn hade jag nog tyckt att dessa scener var det roligaste jag någonsin sett. Vad jag, som barn, hade tyckt om resten av filmen är svårt att säga. Som vuxen finner jag det tradigt.
Kanske kräver filmatiseringar av den här typen av ganska typisk engelsk barnlitteratur en engelsk regissör för att det ska bli bra?










(Biopremiär 22/7)


-->

måndag 18 juli 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Fear Clinic

FEAR CLINIC (Njutafilms)
Robert Hall är en ofta anlitad make up- och specialeffektkille som även regisserat ett par filmer. 2009 kom LAID TO REST, som blåstes upp stort i bland annat Fangoria. Den visade sig vara ruggig ... t dålig. Visst, bra effekter, men den var illa regisserad och hade än värre filmfoto. Märkligt amatörmässig. Uppföljaren från 2011; CHROMESCULL: LAID TO REST 2, var lite bättre gjord, men fortfarande usel.
År 2009 gjorde Hall en femdelars TV-serie för FEARnet; FEAR CLINIC. Den blev långfilm 2015, åter med Hall vid rodret.
Robert Englund spelar dr Andover, en märklig man med en ännu märkligare uppfinning: the Fear Chamber. En stållåda i vilken han stoppar ner sina patienter, vilka lider av ångest och fobier. Med hjälp av avancerad - och hemlig - teknik får patienterna uppleva det de fruktar mest; fruktan botas bäst med chocker. Dock står allt inte rätt till med skräckkammaren. Det verkar som om fruktan själv lever i lådan och växer sig allt starkare.
Tekniskt sett är FEAR CLINIC betydligt bättre än Robert Halls tidigare filmer. Det bjuds även på bra specialeffekter av Robert Kurtzman. Men i övrigt är filmen inget vidare. Här finns vissa drag av David Cronenberg, men även av TERROR PÅ ELM STREET-filmerna, eftersom mycket av skräcken utspelas inne i rollfigurernas huvuden. Precis som i ELM STREET-serien innebär detta att filmen inte blir speciellt spännande, eftersom man aldrig riktigt vet om de otäckheter som sker händer på riktigt, eller om det bara är drömmar. Det blir inte bättre av att dramaturgin inte är alltför bra.
De flesta av de inte så många rollfigurerna är inte alltför sympatiska, vilket medför att det är svårt att bry sig. Jag skiter i om de stryker med eller inte.
Brad Dourifs dotter Fiona har huvudrollen vid sidan av Englund. Corey Taylor; sångare i Slipknot, har fått sitt namn med stora bokstäver på DVD-omslaget, men han har bara en liten biroll. Han har även mustasch.
Ett par geggiga scener är onekligen rätt coola, men som helhet tycker jag att FEAR CLINIC är rätt ointressant och tråkig.









-->

torsdag 14 juli 2016

TOPPRAFFEL! sörjer: Corrado Farina

Den italienske regissören och författaren Corrado Farina har gått bort, 77 år gammal. Farina är synonym med den psykedeliska filmen BABA YAGA från 1973, byggd på Guido Crepax serier om Valentina.
Isabelle de Funès spelar fotografen Valentina, som träffar den mystiska kvinnan Baba Yaga (Carroll Baker). Baba Yaga visar sig vara en häxa, ute efter att besätta Valentina. En kamera har redan blivit besatt. George Eastman medverkar också i denna fascinerande, märkliga film, som är otroligt snygg - och som verkligen ser ut som Crepax' serier. Filmen visar upp den coola sidan av 1973, åtminstone om man bodde i Sydeuropa, och den skiljer sig rejält från de gråa, svenska dramer som gjordes samtidigt.
Corrado Farina regisserade bara två långfilmer. Den första var en skräckthriller som hette HANNO CAMBIATO FACCIA, och som kom 1971. Filmen har en engelsk titel; THEY HAVE CHANGED THEIR FACE, men mig veterligen har den aldrig släppts i en engelskspråkig version, eller med engelsk text - eller svensk text för den delen.
Förutom dessa filmer gjorde Farina en rad dokumentärer; långa och korta, varav några för TV. På 1990-talet började han att skriva romaner, någraav dem flera hade filmtema, en hade visst serietema.
CORRADO FARINA
1939-2016
R.I.P.

-->

måndag 11 juli 2016

Bio: Legenden om Tarzan

Foton copyright (c) Warner Brothers
Edgar Rice Burroughs' gamle djungelhjälte Tarzan, skapad 1912, insisterar på att försöka sig på comeback efter comeback. En del frågar sig om Tarzan är relevant i dag. Vad då, relevant? Dum fråga. Det är en klassisk äventyrshjälte, varför ska man inte hålla liv i honom?
Dock är nog Tarzan en förhållandevis okänd figur för dagens barn och ungdomar. För dem är säkert Tarzan synonym med Disneys tecknade version, vilken jag inte minns mycket av, mer än att jag inte precis gillade den, och att den var försedd med fruktansvärd musik av Phil "Kuvösen" Collins.
Annat var det när jag var barn. Då var Tarzan fortfarande ohemult populär, åtminstone här i Sverige. Jag konsumerade enorma mängder Tarzan på 1970-talet. Mina första biominnen är från Tarzanmatinéer. När jag gick på lågstadiet visades Tarzanfilmer ofta som söndagsmatiné på bio, och eftersom jag och mina kompisar alltid törstade efter äventyr, brukade vi se dem. Vi struntade i att filmerna var gamla, mossiga och svartvita - sådant spelade ingen roll på den tiden. Vi såg samma filmer farsan såg när han var barn, och som kanske farfar såg när de var nya.
Jag minns i synnerhet visningen av TARZANS ÄVENTYR I ÖKNEN från 1943, den första filmen från RKO, som tog över efter Warner, och med markant lägre budget. Kommer ni ihåg "ryssmössorna"? Stora pälsmössor med skärm som var populära bland barn vintertid i mitten av 70-talet. I den här filmen stöter Tarzan på dinosaurer - och min kompis som jag såg filmen med blev så skraj att han satte på sig sin ryssmössa bak och fram, så att han slapp se hemskheterna. Som vuxen vet jag att skräcködlorna hade klippts in från filmen ONE MILLION BC från 1940.
Ibland var det inte Johnny Weissmuller som spelade Tarzan när vi gick på bio. Väldigt många har gjort rollen, till och med samtidigt som Weissmuller var Tarzan, fast på andra bolag. Lex Barker var en av de som tog vid när Weissmuller lade av, blev tjock och fick spela Djungel-Jim istället. Jag minns att en del klagade på att Barker inte var den riktige Tarzan. Jag klagade inte, eftersom jag tyckte att Barker såg coolare ut än den småjönsige Weissmuller.
Förutom att se Tarzan på bio, läste jag om honom i serietidningar. Och jag läste om Korak, Tarzans son. Så här i efterhand konstaterar jag att dessa tidningar oftast var fruktansvärt illa tecknade. Visst har serien gjorts av förnämliga tecknare som Burne Hogarth, Russ Manning och Joe Kubert, men oftast såg det för jävligt ut i den svenska tidningen. Huruvida äventyren var något att ha minns jag inte.
När jag fyllde år någon gång i mitten av 70-talet fick jag den beryktade Tarzanskivan i present av en kompis. Då tyckte jag att den var ... konstig. Det är den kanske fortfarande. Däremot är låten som inleder skivan fantastisk! Som vuxen har det hänt att den spelats på fester hon kompisar som också har skivan. Och på antikvariatet Fyndshopen i Landskrona köpte jag en pocket från Williams med Edgar Rice Burroughs första (?) roman, kraftigt förkortad och bearbetad. Den var illustrerad med teckningar av Hogarth, tror jag att det var, och jag reagerade på dess våldsamhet, När gorillor röjde loss, krossades huvuden till "en blodig massa".
Sedan jag var barn har det gjorts en rad försök att skaka nytt liv i Tarzan. Ett par av försöken var rätt udda - som John Dereks flängda TARZAN APMANNEN från 1981. En utskälld och utskrattad film med Miles O'Keeffe i en biroll som Tarzan. Huvudrollen innehades av Bo Derek som Jane. En svensk tidning skrev något i stil med att så fort Jane får syn på en vattenpöl, måste hon klä av sig och bada. Den ofta nakna Jane ses även vänslas med en apa. 1984 kom GREYSTOKE: LEGENDEN OM TARZAN, APORNAS SON. Christophe Lambert gjorde huvudrollen i denna version, som var ett försök att göra en mer "realistisk" Tarzan. Varför Tarzan tvunget ska göras realistisk förstår jag inte.
En mer traditionell Tarzan spelade Joe Lara 1996 i en TV-serie, vars första avsnitt regisserades av Brian Yuzna. Jag fick ett recensionsex på VHS. I försändelsen låg en bit av "Tarzans lian". 2003 kom ännu en TV-serie. Den har jag inte sett. Travis Fimmel spelade Tarzan.
Detta är förstås bara en bråkdel av alla Tarzanfilmatiseringar som gjorts sedan 1918. Till dessa kommer alla kopior, som djungelpojlen Bomba, den italienska seriefiguren Akim, och framför allt den italienske Karzan, som spelades av en italienare som kallade sig Johnny Kissmuller Jr! I Sverige döptes filmen om Karzan om till TARZAN OCH DJUNGELNS DESPERADOS!
Här har vi självaste Karzan!
Efter denna allt annat än korta introduktion, är vi äntligen framme vid 2016 års inkarnation; LEGENDEN OM TARZAN, i regi av engelsmannen David Yates, som gjorde de tre sista Harry Potter-filmerna. Funkar Tarzan i dag? När allt kommer omkring är han en rätt ... fånig hjälte. Tycker jag nuförtiden. Åtminstone om man försöker göra en "seriös" film - vilket Yates verkar ha försökt göra.
Således har man här gjort en del ändringar, som får mig att utbrista Var är höftskynket?! Var är Cheeta?! Var är Boy?!
Alexander Skarsgård, som låter precis som Stellan Skarsgård när han pratar, vilket distraherar, spelar John Clayton III, lord Greystoke, bättre känd som Tarzan - och han bär inte höftskynke. Istället kör han med ett par tajta byxor som slutar vid knäna. Javisst - precis som Hulk.
Fast det dröjer innan Tarzan kastar kläderna. Det dröjer länge. För när filmen börjar är John Clayton hemma i London, han är gift med Jane (Margot Robbie), och han har inga som helst planer på att flytta tillbaka till djungeln där han växte upp. England behöver dock Tarzans hjälp. Det är 1880-tal och kung Leopold av Belgien lever jävel i Kongo. Leopold har skickat dit den samvetslöse Leon Rom (Christoph Waltz), som både letar efter diamanter och samlar ihop en jättearmé för att slakta och förslava djungelns befolkning. Fransk-afrikanske Djimon Hounsou är hövding Mbonga av en krigisk stam som vaktar diamanterna. Han är villig att ge Rom diamanterna - om Rom ger honom Tarzan. Mbonga hatar Tarzan.
Tarzan ändrar sig och anländer tillsammans med Jane till Kongo för att stoppa Rom. Med sig har de Samuel L Jackson som George Washington Williams. Det är Williams som får stå för humorn i filmen, och det är han som säger "Me Tarzan, you Jane!".
LEGENDEN OM TARZAN är väldigt ojämn och känns lite halvkokt. Scenerna i England innan paret Clayton åker iväg är sega och tråkiga. Rent allmänt är Jane rätt tråkig. Margot Robbie må vara alla fanboys våtaste dröm som Harley Quinn i kommande SUICIDE SQUAD, men som Jane är hon inget vidare, och alla scener med henne och Tarzan tillsammans stannar upp filmen.
Christoph Waltz gör sin vanliga kalla, eleganta  skurkroll - men han gör den bra. Jag gillar de små detaljerna, som efter att han kidnappat Jane och bråkat med henne vid middagsbordet, rättar till hennes bestick. Samuel L Jackson är rätt kul.
Alexander Skarsgård, då? Tja, det finns inte så mycket att säga. Hans torso är så välskulpterad att han ser ut att vara tecknad. Faktum är att han är 2016 års motsvarighet till 1981 års Bo Derek - men eftersom Skarsgård är man, är det förstås helt okej att han konstant klär av sig medan filmens kvinnliga publik tjuter av lycka. Som Tarzan är han nästan lika tråkig som Jane.
Tarzans ursprungshistoria berättas i korta flashbacks, så denna kastas det inte bort tid på.
Ett stort problem med LEGENDEN OM TARZAN är att den inte riktigt levererar det stora äventyr man förväntar sig. Detta är långtifrån ett lättsamt djungelraffel, vilket är synd. Filmen hade vunnit på att inte vara så allvarlig, det här är rätt tungrott. Dessutom går filmen, liksom alldeles för många filmer nuförtiden, i en blek, trist färgskala. Jag undrar varför. Varför har detta blivit en trend? Så såg aldrig actionfilmer ut på 1980-talet. Att filmen är försedd med sådan där hemsk, traditionell afrikansk musik gör det inte roligare; det signalerar mer "nu ska det bli spirituellt" än "häng med på äventyr".
Action- och liansvingarscenerna är kraftigt inspirerade av Spindelmannenfilmerna. En fajt ombord på ett tåg är fantastisk. De flesta djur är datoranimerade, men det är väl även Tarzan själv när han far runt bland trädtopparna. Pluspoäng för att en uppdaterad version av Weissmullers Tarzanvrål hörs i en scen.
Den här filmen är lite svårbedömd. Jag vill liksom gilla det här och här finns en hel del att tycka om. Samtidigt når filmen aldrig riktigt fram. Det är lite avslaget och ospännande. Det är synd att de inte satsade på ett frejdigt tjoflöjtäventyr. Betyget nedan är rätt snällt.







(Biopremiär 13/7)
-->


söndag 10 juli 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Wolves

WOLVES (Studio S Entertainment)
Jag blev lite förvånad när jag började att titta på WOLVES, en film från 2014. Det här visade sig nämligen vara en "riktig film", till skillnad från så många andra skräckfilmer som görs nuförtiden. Det här är inte ännu en låg-lågbudgetfilm utan production values. Det här ser ut som en bioproduktion.
Dessutom hade jag förväntat mig att WOLVES skulle vara en typisk tonårsskräckis av i dag, det vill säga i samma bleka anda som TWILIGHT och liknande. Men det var den inte alls. Tvärtom är WOLVES en tonårsskräckis av det slag som gjordes när jag var tonåring, det vill säga på 1980-talet.
I en historia som känns lite grann som en korsning mellan THE HOWLING och NEAR DARK, presenteras vi för ynglingen Cayden (Lucas Till), som är en hejare på football och som alltid är ihop med skolans snyggaste brudar. Livet leker - tills han upptäcker att han är varulv. Inte nog med det - en dag vaknar han upp och upptäcker att han slaktat sina föräldrar. Efterlyst av polisen flyr han, och drar sedan runt från stad till stad på sin motorcykel.
När han kommer till en liten håla med det inte så subtila namnet Lupine Ridge, träffar han på fler varulvar. Det bor massor av varulvar i byn. Cayden får jobb hos den trevlige bonden John (Stephen McHattie) och vänslas med söta dottern Angel (Merritt Patterson). Detta gillar inte den slemme Connor (Jason Momoa), ledare för ett gäng våldsamma varulvar, som vill slita Connor i stycken.
Det kan vara vanskligt att göra varulvsfilmer. Det är ju sällan själva varulvarna blir lyckade, oftast ser de mest fåniga ut; som muppar eller hundvalpar. Dave Elsey, som stod för make-upen i THE WOLFMAN, har snidat till varulvarna i WOLVES, och de ser väl okej ut. För det mesta.
Precis som de flesta varulvsfilmer, är det här inte mycket till skräckfilm - WOLVES är snarare en actionfilm. Här finns många drag av Marvel Comics' gamla serietidning WEREWOLF BY NIGHT, och hjälten Cayden är närmast en superhjälte, än ett tragiskt monster. Men så är det också David Hayter som står för manus och regi till WOLVES. Hayter har tidigare skrivit manus till bland annat X-MEN, X-MEN 2, och WATCHMEN.
WOLVES är en ganska trevlig, underhållande film. Stephen McHattie tillskänker klass, och jag gillar att man bekämpar varulvar med hjälp av explosiv fårskit. Vi får även lite varulvssex med klös.








-->


DVD/Blu-ray/VOD: Öga för öga

ÖGA FÖR ÖGA (Rapid Stream Media)
ÖGA FÖR ÖGA är en vanligt förekommande titel. Just den här heter THE "HUMAN" FACTOR i original. Jag har aldrig tidigare hört talas om denna actionthriller, men det är en brittisk-italiensk samproduktion från 1975. För regin står legendaren Edward Dmytryk (MYTERIET PÅ CAINE), och minsann om inte Ennio Morricone komponerat musiken, som för mig är lika okänd (och ohörd) som filmen.
Det hela inleds med en närbild på bacon i en stekpanna. Hmm. Det var ju oväntat. Är det fel film? Saknas några snuttar? Nej, det ska börja så här. George Kennedy spelar John Kinsdale, en datatekniker som jobbar för NATO och som är placerad i Neapel, där han bor med sin familj i ett stort hus.
Väldigt oväntat mördas Kinsdales familj i hemmet. Det visar sig att en inte alltför väl presenterad terrorgrupp tänker mörda slumpmässigt utvalda amerikanska familjer i Italien, tills de får sin vilja igenom. De hade dock inte räknat med att John Kinsdale är en handlingskraftig man. På eget bevåg försöker han ta reda på vilka som ligger bakom - och han tänker döda dem. Polisen gillar inte att Kinsdale förvandlas till Bronson.
Det dröjer drygt en timme innan Kinsdale kommer till skott och hämnas, men då gör han det med besked. Så pass att Statens Biografbyrå kände sig nödgade att göra tre censurklipp på sammanlagt en knapp minut. Dessa klipp finns förstås med i denna version - Kinsdale spöar upp en kille, först med knytnävarna och sedan med en kedja, och några blodiga nerskjutningar kortades.
På DVD-omslaget till ÖGA FÖR ÖGA står det att filmen är digitalt restaurerad. Men ärligt talat ser filmen inget vidare ut. Bilden är lite soft, färgerna aningen urtvättade, och ofta är färgerna även flammiga. Det är rätt fult - så pass att mitt helhetsintryck av filmen dras ner. Filmen har nog aldrig varit så där jättesnygg; filmfotot är ganska rudimentärt, liksom regin, men filmen är garanterat mer njutbar i en skarp, fläckfri version - om någon sådan existerar.
ÖGA FÖR ÖGA är en hyfsad film, den är ganska tidstypisk och hamnar bland de hårda filmer som gjordes på 1970-talet. Den storvuxne, tunge George Kennedy flåsar när han jagar och jagas, han ser rätt rolig ut när han springer, och i en scen där han klättrar över murar används en väldigt uppenbar stand-in.
Trevligt att originalaffischen används på DVD-omslaget.








-->

fredag 8 juli 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Feed the Devil

FEED THE DEVIL (Njutafilms)
En märklig - och dum - trend inom genrefilmen de senaste åren, kanske till och med de senaste decennierna, är att att låta huvudpersonerna vara rötägg; oftast småkriminella, och allmänt jobbiga och osympatiska. Detta innebär så gott som alltid att det är svårt att bry sig när de råkar illa ut.
Den kanadensisk-engelska vildmarksthrillern FEED THE DEVIL slår något slags rekord på den här fronten. Jared Cohn spelar Marcus, som i filmens inledning snor pengar av sin white trash-morsa, men hon klubbar ner honom med ett baseballträ. Han är skyldig folk stålar, men får veta att det ute i vildmarken, mitt ute i ingenstans, växer extremt värdefull marijuana. Tillsammans med sin oerhört trashiga flickvän, och dennas syster, åker de iväg. Det skulle de förstås inte ha gjort. Det finns något okänt därinne i skogen. Något ondskefullt och mordiskt.
Först försvinner flickvännen. Sedan träffar de på en indiantjej som inte pratar. Sedan jagas de runt. Men mest av allt händer ingenting.
FEED THE DEVIL är regisserad av en som heter Max Perrier. Det finns inte så mycket information om den här filmen ute på nätet, på IMDd finns inga recensioner, inte ens av användarna (således blir den här recensionen först på IMDb).
Filmfotot är riktigt bra. Det här ser ut som en riktig film. Men det är väl det enda. I övrigt är det här under all kritik.
Huvudpersonerna är exceptionellt osympatiska och spenderar större delen av filmen med att bråka och skrika. Jag skiter fullkomligt i om de kommer att överleva eller ej. Det dröjer ungefär 50 minuter innan det händer något något så när intressant, och det sista 10-15 minuterna är okej - men då är det förstås försent.
Regin är inget vidare, klippningen är besynnerlig. Ofta känns det som att scenerna inte hänger ihop, som att alltför mycket saknas, och att de ligger huller om buller, och jag tyckte ibland att det var rätt svårt att uppfatta vad som händer på grund av detta. Marcus är en jävel på att överleva; han klubbas, han spetsas, men han kommer hela tiden på fötter igen och fortsätter att fly - eller leta efter sin påfrestande flickvän. Efter ett irriterande icke-slut spelas Wagner till de långsamt rullande eftertexterna.
Enligt DVD-omslagets framsida är det här DEN SISTA FÄRDEN möter CANNIBAL HOLOCAUST, enligt baksidan är det en korsning av ROVDJURET och WINTER'S BONE. Det stämmer inte. Det här är bara tråkigt och jobbigt att titta på.
Apropå vildmarksthrillers: är det inte på tiden att HUNTER'S BLOOD släpps på Blu-ray, eller åtminstone på DVD?








-->

Serier: Blårockarna: De fyra evangelisterna

BLÅROCKARNA: "DE FYRA EVANGELISTERNA"
av Willy Lambil och Raoul Cauvin
Mooz Förlag
"De fyra evangelisterna" är det 59:e albumet om Blårockarna, det 25:e som kommer ut på svenska - och det första jag läst. Jag vet inte riktigt varför jag aldrig läst Blårockarna, som sedan 1973 getts ut av Semic, Carlsen, och nu Mooz. Fast de fanns aldrig på biblioteket när jag växte upp, vilket kanske förklarar saken. Seriealbum var ju dyrare än serietidningar, så sådana fick jag bara i julklapp eller när jag fyllde år, och då blev det mest säkra kort som Tintin, Spirou och Lucky Luke.
Jag vill minnas att en svensk skribent skrev någonstans, troligen i Bild & bubbla, att det känns lite osmakligt med en komisk äventyrsserie som handlar om amerikanska inbördeskriget (detta kan ha avskräckt biblioteket från att köpa in albumen). På senare år har jag hört många tala sig varma om serien. Jag är inte speciellt intresserad av krigshistoria, eller krig och militärer rent allmänt, men amerikanska inbördeskriget hyser jag ett visst intresse för. Det hänger  antagligen ihop med min vurm för vilda västern.
För att vara en "komisk äventyrsserie" är "De fyra evangelisterna" inte speciellt komisk. Willy Lambils teckningar går vid en närmare anblick inte heller i den traditionella, komiska stilen. Med undantag för figurernas huvuden, är stilen förhållandevis realistisk. Albumet hade fungerat lika bra, kanske till och med bättre, om det gjorts helt igenom realistiskt.
Berättelsen bygger på verkligheten. Sydstatskaptenen William N Pendelton, som i serien av någon anledning heter William S Pendleton, var en före detta präst, som ansvarade för fyra kanoner han döpt efter, just det, de fyra evangelisterna. Nordstatssergeanten Chesterfield och korpral Blutch (som ser ut som 87:an) får i uppdrag att, utklädda till präst och byfåne, ta sig upp till kapten Pendleton, som huserar på en bergstopp. Där ska de försöka sabotera kanonerna.
"De fyra evangelisterna" är kanske en aning tunt, men det är rätt bra. Kanske för att det fungerar som ett rakt krigsäventyr - Alistair MacLean i inbördeskrigsform. Guys on a mission. Bortsett från Blutchs fånerier lyser komiken med sin frånvaro. Däremot skördas flera liv under berättelsens gång, mängder av nordstatare massakreras av kanonernas granater. Det är svårt att toka till det med ett sådant här ämne.
Raoul Cauvin har skrivit serien sedan starten, Willy Lambil tog över tecknandet från och med album nummer sju. Berättartekniskt är det helt okej, medan teckningarna är lite i stelaste laget.
Men varför är omslagsillustrationen så trist?


-->

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx