onsdag 20 februari 2019

Bio: Woman at War

Foton copyright (c) Scanbox
När jag bodde i Malmö såg- och recenserade jag i princip samtliga biopremiärer - jag brukade missa fyra-fem fimer på ett år. Att jag kunde göra detta, berodde bland annat på att flera filmer visades samma dag, och på att det var korta promenadavstånd mellan biograferna. Dessutom gjorde jag det till en grej; en ploj, att jag skrev om alla filmer, oavsett om jag var intresserad av dem eller inte.
När jag flyttade upp till Göteborg var det inte längre möjligt att gå på alla pressvisningar. Eller - jo, möjligt är det, men besvärligt. Oftast visas bara en film per dag, och avstånden är större. Att stiga upp i ottan och åka iväg och se en film jag egentligen inte vill se är inte så lockande. Efter att ha hamnat i Göteborg gjorde jag även comeback som seriemanusförfattare, numera skriver jag fler manus än jag någonsin gjort, och detta är något jag prioriterar framför recensionsskrivande.
När jag såg alla de där smalare filmerna i Malmö - "Folkets Bio-filmer", filmfestivalfilmer, "konstnärliga" filmer och så vidare - visste jag sällan vad jag skulle få. Det hände att jag blev rejält överraskad och fick se riktigt, riktigt bra filmer. Men, i nio fall av tio tyckte jag nog att det var bortkastad tid. Bara för att en film är ett svartvitt lågbudgetdrama på ett språk jag inte förstår, behöver det inte vara en "kvalitetsfilm".
Jag kom att tänka på det här när jag såg WOMAN AT WAR. Det var längesedan jag såg en film av den här typen. WOMAN AT WAR är, den engelska titeln till trots, ett isländskt drama. IMDb klassificerar den som "action, drama, thriller", men den som örväntar sig action och thriller lär bli gruvligt besviken. Däremot kan man lägga till "comedy" i beskrivningen, eftersom det är lite småskojigt emellanåt.
Benedikt Erlingsson har regisserat denna flerfaldigt prisbelönta film om Halla (Halldóra Geirharðsdóttir), en oansenlig körledare som bedriver ekotrerrorism - med hjälp av bland annat en pilbåge utför hon attentat för att sabotera Islands infrastruktur och ekonomi, och hennes främsta mål att att förstöra aluminiumindustrin, som exploaterar naturen. Hon agerar anonymt och är efterlyst i hela landet. Attentaten diskuteras ofta på TV.
Samtidigt håller den ensamstående Halla på att förverkliga sin största dröm - att bli mor. Hon får reda på att han ska få adoptera en liten flicka från Ukraina - WOMAN AT WAR är en ukrainsk samproduktion. I handlingen figurerar även Hallas (tvilling?)syster; yogainstruktören Ása, som också spelas av Halldóra Geirharðsdóttir. Jodå, det förekommer trickfilm.
Halldóra Geirharðsdóttir är bra och sympatisk i huvudrollen, även om jag inte riktigt förstår vad det är hon håller på med, och varför; det känns som som att hon mest förstör för vanligt folk. Ja, jag är fullkomligt ointresserad av aktivism i verkliga livet. Filmfotot i WOMAN AT WAR är riktigt bra, de karga vidderna utnyttjas - dessa kan vara trevliga att se på film, men jag är jävligt gad att jag inte bor på island. Den klanmentalitet bland befolkningen som tydligen fortfarande råder är fascinerande, liksom det isländska språket - det låter så bekant, men jag förstår ingenting, förutom enstaka ord. Polis heter tydligen "lögreglan", vilket är ett märkligt ord.
WOMAN AT WAR innehåller dock flera inslag jag verkligen irriterar mig på, och som får filmen att kännas som en typisk filmfestivalfilm. Filmmusiken framförs av en trio (dragspel eller piano, bastuba, trummor) som förekommer i bild. De dyker upp ibland i bakgrunden och spelar irriterande musik som låter som något ur en Kusturicafilm. Även en ukrainsk sångtrio, tre galande damer, förekommer. Det här är bara dumt och pretentiöst. Slutscenerna är också lite dumma och totalt onödiga. Ibland undrade jag över filmens logik - var får Halla tag på alla prylar? Är det vanligt att man har sprängdeg i hemmet på Island?
WOMAN AT WAR tilldelades Nordiska rådets filmpris, och filmen är Islands Oscarbidrag.
    







(Biopremiär 22/2)

torsdag 14 februari 2019

Bio: Eld & lågor

Foton copyright (c) Aril Wretblad
Duon Mårlind & Stein är tillbaka med en ny långfilm, och det är inget som fick mig att jubla på förhand. De är två killar vars estetiska sinne är oklanderligt, minst sagt, men som aldrig fått ur sig något jag tycker är bra.
STORM var väldigt omskriven när den kom 2005. Jag såg den aldrig på bio, men när jag väl klämde den på DVD, tyckte jag att det var en skitsnygg film som var märkligare än bra. Det är väl detta som är problemet med duons filmer - tjusiga bilder kastas bort på dåliga manus. TV-serien SNAPPHANAR från 2006 blev allmänt utskälld, 2010 gjorde de SHELTER med Julianne Moore, vilken jag inte minns om jag sett eller ej, och denna följde de upp med den vissna UNDERWORLD AWAKENING; den fjärde delen i den allmänt misslyckade UNDERWORLD-serien (kom igen, det räcker inte med att Kate Beckinsale är snygg, tuff och sexig).
Senast vi såg något av Mårlind & Stein på bio handlade det om, ähum, Håkan Hellström. Det var ju de som gjorde KÄNN INGEN SORG. En film med snygga effekter, men det var väl allt.
Duons nya verk, ELD & LÅGOR, bygger visst på sanna händelser - filmen handlar om Gröna Lund i Stockholm på 1940-talet. Jag vet ingenting om Gröna lunds historia, jag har varit i parken en gång, och det är nästan 40 år sedan - och jag tyckte att Grönan bleknade vid en jämförelse med Liseberg.
Den surrealistiska ELD & LÅGOR är ett uppenbart försök att göra en Jean-Pierre Jeunet-film på svenska - med vissa inslag av Baz Luhrmann. Det här är en film som är fantastisk att titta på. Detta är något av det snyggaste som någonsin producerats i Sverige, åtminstone på den här sidan av MANNEKÄNG I RÖTT. Filmen, som är inpelad i Ungern, innehåller även specialeffekter i toppklass, signerade Kaj Steveman.
Innehållsmässigt sett är det dock värre. Jag kan omöjligt avgöra om det här är en kalkon eller inte. ELD & LÅGOR är en Romeo & Julia-historia som känns märkvärdigt tunn och enkel. Mitt emot Gröna lund ligger det konkurrerande nöjesfältet Nöjesfältet; en lågbudgetvariant med cirkusnummer, strippor och billig öl, allt drivet av "tattare". Lennart Jähkel spelar Johan Lindgren, direktör för Nöjesfältet, medan Robert Gustafsson gör Gustaf Nilsson; chef för Gröna lund - och en mycket ond man. Nilsson är beredd att göra allt för att Nöjesfältet ska gå under. Familjen Lindgren, å sin sida, är inte sena med att hämnas och slå tillbaka.
Johan Nilsson har en driftig son som heter John (Albin Grenholm, som är lite lik James McAvoy), medan Gustaf Nilsson i sin tur har dottern Ninni. Hos spelas av fotomodellen Frida Gustavsson, som är vansinnigt tjusig. Hon är även huvudet längre än sina motspelare, vilket är lite kul. Hon är med andra ord en amason!
Självklart bär det sig inte bättre än att John och Ninni blir kära i varandra. Förbjuden kärlek! Ska de kunna hålla det hemligt? Vad ska deras föräldrar säga? Pernilla August spelar Johns mor, och hon försöker genast sabba förhållandet. Ninnis far hittar på elaka grymheter.
Det här är en story vi sett oräkneliga gånger tidigare - ibland sämre, ibland i bättre och mer intressanta varianter. Dialogen i ELD & LÅGOR är ofta lite pinsam, och jag att och skruvade på mig när Ninni pratade med insekter som en annan Disneyprinsessa. En och annan scen är också väl jönsig, som när John och Ninni utför cirkuskonster utanför ett barnhem med finska krigsbarn. Filmens repliker fälls teatraliskt, Albin Grenholm pratar forcerat.
... Samtidigt undrar jag om inte allt det här skulle funka betydligt bättre om filmen var på franska! Fransmän uttrycker sig ju inte som vi, och de kommer ofta undan med poetiska utsvävningar och teatraliska klumpigheter.
Det förekommer en rad musiknummer i filmen. Det handlar om något modernare hitlåtar, bland annat Bon Jovis "You give love a bad name", som framförs i 40-talsversioner. Anakronismer är det gott om i filmen.
Jag blev lite ställd när jag såg ELD & LÅGOR. Detta är uppenbart en film gjord med stort hjärta och alla inblandade vill väl. De unga huvudpersonerna gör sina roller med tor entusiasm, och Frida Gustavsson kan bli en ny stjärna vad det lider. Filmen är som sagt fantastisk att titta på, det är otroligt snyggt. Det här är ett visuellt spektakel.
... Därför är det synd att jag inte tycker att ELD & LÅGOR speciellt bra. Det är något som saknas. Med några fler twister och finesser i manuset, samt mer humor, hade jag höjt mitt betyg ett snäpp.
De som förväntar sig att Robert Gustafsson ska vara rolig blir gruvligt besvikna. OPERATION RAGNARÖK-regissören Fredrik Hiller har en liten roll som slem polis.










(Biopremiär 14/2)

måndag 11 februari 2019

Bio: Alita: Battle Angel

Foton copyright (c) 20th Century Fox
Avdelningen för "Var det här allt?".
ALITA: BATTLE ANGEL har hajpats i flera år vid det här laget. Filmen bygger på en manga jag inte läst (eftersom jag ogillar manga och därför aldrig läser manga), och som även finns som en animerad film jag inte sett (eftersom jag ogillar animé, med undantag för Space Adventure Cobra och några till). I Japan heter serien GUNNM, så jag förstår att den döpts om. Den engelska titeln på det japanska originalet var BATTLE ANGEL ALITA, men när man nu gjort Hollywoodfilm blev det ALITA: BATTLE ANGEL.
Mangaversionen.
Anledningen till denna hajp är inte mangan eller animén. Inte heller beror den på den amerikanska filmens regissör; Robert Rodriguez. Nej, hajpen beror på dess producent; James Cameron, som även är en av manusförfattarna. "Snart kommer James Camerons nya film!"
James Camerons namn är inte direkt en kvalitetsstämpel. När jag tittar tillbaka på hans karriär, känns det som om han peakade med THE TERMINATOR 1984. Hans övriga filmer; de jag tyckte var tuffa när de kom, håller inte riktigt när jag sett om dem som fullvuxen. En del av hans filmer var dåliga redan när de kom. Jag förvånas när jag ser att jag gav AVATAR en trea i betyg - jag var övertygad om att jag sattte en svag tvåa, eftersom jag tycker att den filmen är kass.
... Och Robert Rodriguez karriär har ju verkligen gått upp och ner, och hit och dit, även om jag alltid tyckt att Rodriguez varit lite intressantare än Cameron. Kanske beror mitt intresse för Rodriguez på att han och jag är lika gamla.
Okej. Vad är då ALITA: BATTLE ANGEL? Till min förvåning visade det här sig vara något slags korsning av Pinocchio och ROLLERBALL. Det visade sig även vara en överraskande tunn och ooriginell film. En film som lämnade mig med känslan "Var det här allt?".
Vi befinner oss 500 år in i framtiden, och det är det gamla vanliga. Jorden, åtminstone den del av jorden vi får se, är ett skitigt helveteshål; en farlig storstad omgiven av en soptipp. De rika och vackra bor i en rymdstad som svävar alldeles ovanför staden på jorden.
Christoph Waltz spelar cyborgreparatören dr Ido, som traskar runt på soptippen och plötsligt hittar ett kvinnligt cyborghuvud. Huvudet visar sig vara vid liv, så Ido ger det en kropp och döper skapelsen till Alita (Rosa Salazar), vilket var namnet på hans döda dotter. Alita minns inte vem hon ursprungligen var, och hon beter sig som en vanlig tonårstjej. Dock drabbas hon ibland av våldsamma minnesbilder från ett krig, och hon visar sig vara en hejare på att slåss.
Alita träffar plötsligt kärleken; Hugo (Keean Johnson), och de spenderaren stor del av filmens speltid med att utöva sporten Motorball, vilken är nästan identisk med Rollerball; framtidssporten i James Caan-filmen med samma namn.
Uppe i rymdstaden häckar en synnerligen ond man, och några skumma existenser på jorden jobbar åt skurken - Mahershala Ali spelar en av dem, Jennifer Connelly en annan. Den sistnämnda är modern till dr Itos döda dotter. I handlingen figurerar även en rad illasinnade prisjägare; Hunter-Warriors, som ersatt polisen i denna värld. Ed Skrein, Jackie Earle Haley och Jeff Fahey spelar tre av dem. Det blir fajting och Alita förvandlas till den där vanliga, farliga rebellen; en frihetskämpe som måste stoppas.
Jag kan inte riktigt bestämma mig för om ALITA: BATTLE ANGEL är en snygg film - eller om det är skitfult. Det känns nämligen som att titta på ett TV-spel. I synnerhet de datoranimerade gestalterna - däribland Alita själv - ser inte ut som något annat än datoranimerade figurer. Det är lika fult som i AVATAR - jag köper inte att de ska vara "riktiga" gestalter bland de vanliga människorna i denna värld. De distraherar; det ser inte ut att vara på riktigt, det blir lite grann som när musen Jerry dansar med Gene Kelly.
Alla actionscener är datoranimerade, vilket förstås är rätt trist. Vad hände med forna tiders stuntmän och autentiska kampsportsutövare? Det blir själlöst när nästan ingenting är på riktigt. Med det inte sagt att slagsmålen i äldre filmer var på riktigt - men ni vet vad jag menar.
Dialogen i filmen är bitvis riktigt usel. Men detta är väl rätt typiskt för manus författade av James Cameron.
Filmen har förstås inget ordentligt slut, i stället byggs det upp för ännu en film, som jag antar ska komma. Det känns lite grann som att se de första avsnitten av en TV-serie, och sedan inte få se resten.
Hur ska jag sammanfatta mina intryck av ALITA: BATTLE ANGEL? Jag vet inte. Jag tycker nog ... ingenting. Det är liksom inte direkt dåligt, det är inte tråkigt, men det är heller inte speciellt bra. Filmen lämnar mig totalt likgiltig. Jag sätter ett generiskt betyg, som ni själva kan justera efter att ha sett filmen.








(Biopremiär 13/2)

måndag 4 februari 2019

Bio: Cold Pursuit

Foton copyright (c) SF Studios
COLD PURSUIT är en amerikansk nyinspelning av den norska thrillern KRAFTIDIOTEN från 2014, som i Sverige släpptes direkt på DVD med den märkliga titeln EN ISKALL JÄVEL. Varför den inte biovisades har jag ingen aning om - svenska filminstitutet var trots allt inblandat, och filmen är bättre än mycket annat som går upp på bio.
När jag bänkade mig på pressvisningen av COLD PURSUIT hade jag inte sett EN ISKALL JÄVEL - men på hemvägen upptäckte jag att den faktiskt ligger på Netflix under titeln IN ORDER OF DISAPPEARANCE, så jag såg den samma kväll.
Det var en lite märklig, men intressant, upplevelse att se båda versionerna samma dag. Lite grann som att se en skiss och en färdig tavla. Normannen Hans Petter Moland (EN GANSKA SNÄLL MAN) har regisserat båda versionerna. Självklart ska man tycka att originalversionen är bättre. Man ska föredra Stellan Skarsgård i huvudrollen framför Liam Neeson, och man ska föredra de mer avskalade norska miljöerna, den något enklare storyn, och det enklare sätt den är gjord på. Men, även om jag tycker att EN ISKALL JÄVEL är en bra film, tycker jag att COLD PURSUIT är bättre, med mer utvecklade rollfigurer, allmänt bättre skådespelare, och en stad som blivit en rollfigur den med - snöhålan i den norska versionen är rätt anonym.
Nyinspelningen följer originalet nästan scen för scen, bildvinkel för bildvinkel, men berättelsen är något utbyggd. Liam Neesons rollfigur heter Nels Coxman, Stellan Skarsgårds hette Nils Dickman. Neeson gör rollen som alla andra roller han gör - han är stenhård. Stellan Skårsgård, i sin tur, gjorde rollen som alla andra roller han gör - han stirrar, ser ointresserad ut, och mumlar sina repliker som en Dramatenskådis (eller är det mer likt Ulf Lundell?).
Nels Coxman kör snöplog i en liten skidort i Klippiga bergen. Staden har blivit rik på turismen, ett enormt lyxhotell lockar det vackra folket. Coxman är en omtyckt herre och in filmens inledning utses han till Årets medborgare.
Coxmans son har dock hamnat i dåligt sällskap, och en kriminell kompis till sonen har stulit droger från knarkkungen Viking (Tom Bateman). Viking är en bindgalen, militant vegan som lever lyxliv. Viking ser även till att Coxmans son mördas.
Coxmans liv slås i spillror, han överväger självmord, och hans fru (Laura Dern) lämnar honom. Men när det står klart för Coxman vem som mördat sonen beslutar han sig för att hämnas - han blir Snöröjar-Ralf.
Han beger sig ut på en mordodyssé; han söker upp Vikings hantlangare en efter en, och tar kål på dem på diverse blodiga sätt. Och medan Coxman hämnas förvandlas filmen till en svart komedi, efter att till en början varit ett mörkt drama.
Viking tror att det är en rivaliserande knarkliga bestående av indianer som ligger bakom morden, och ett gangsterkrig uppstår. Två lokala poliser vet inte riktigt vad det är som försiggår i deras trygga lilla stad. I EN ISKALL JÄVEL är den rivaliserande ligan serber, vilket inte är speciellt kul. Att de är indianer i nynspelningen tillför en extra dimension. Och, i den norska versionen förekommer de två poliserna; båda män, väldigt lite och de är rätt intetsägande. I COLD PURSUIT har de fått bärande roller; den ene av dem är en trött, ointresserad, medelålders veteran, medan den andra är en entusiastisk, plikttrogen ung tjej som tänder på alla cylindrar när hon får ett ordentligt fall att lösa.
Gamle, fine William Forsythe spelar Coxmans bror; en före detta gangster, som numera lever ett lugnt men märkligt liv med sin argsinta, thailändska hustru. I originalversionen var dessa scener inte lika utstuderade, och rollen som brodern gjordes av Peter Andersson.
Det är inte utan att tankarna går till bröderna Coens FARGO, både vad gäller miljöer, innehåll och ton. Den komiska tonen understrycks av den ibland ironiskt komiska filmmusiken - musiken i EN ISKALL JÄVEL bestod, som i så många andra skandinaviska filmer, av ett lite entonigt, vemodigt gnisslande; en anonym ljudmassa som betonade ensamheten på det snöiga berget.
I det norska originalet kallades skurken Greven och inte Viking. Skådespelaren som gjorde Greven; Pål Sverre Hagen, drog ner helhetsintrycket av filmen. Tom Batemans Viking är bisarr och konstig, och svår att ta på allvar, medan Hagen gestaltade sin rollfigur så illa-, och han var så fel i rollen, att han blev en tönt av andra orsaker.
Båda versionerna är våldsamma, nyinspelningen är lite blodigare, det förekommer några fler dödsfall, och eftersom det är en amerikansk film, är actionscenerna i COLD PURSUIT bättre iscensatta.
Det här är nog den bästa film Liam Neeson gjort på många år.
... Och som sagt: EN ISKALL JÄVEL är bra den med.
     






(Biopremiär 8/2)
-->

torsdag 31 januari 2019

DVD/Blu-ray/VOD: Dante - Akta're för hajen

DANTE - AKTA'RE FÖR HAJEN (Studio S Entertainment)
Förra året köpte jag fem av Bengt Linders gamla Dante-böcker för fem kronor styck på en loppmarknad. När jag var barn; på 1970-talet, älskade jag böckerna om Dante - och jag har inte läst om dem sedan dess.
Mellan 1966 och 1985 skrev Bengt Linder 33 böcker om Dante. Linder, som dog 1985, var en extremt produktiv författare. Han skrev flera olika bokserier, och han skrev kåserier och sketcher - han är mannen bakom sketchen "Skattkammarön" från 1967; en av de mest kända, svenska TV-sketcherna. Dessutom en av de tråkigaste. Jag har aldrig förstått varför just den här trista sketchen är så uppburen. Är det för att det bara fanns en kanal och alla därför såg sketchen, för att de medverkande är folkkära, och för en av dem utbrister "Vem fan är Nisse Hult?"? Linder skrev också Ante-sketcherna åt Stig Grybe.
Bengt Linder skrev även manus till Åsa-Nisse - ett oändligt antal episoder, men det är först nu, när de repriseras, som det står att det är Linder som har skrivit. Linders Åsa-Nisse-serier utmärker sig genom deras totala avsaknad av logik. Serierna är ibland fullkomligt bisarra och flängda.
Bisarra och flängda, så kan man också beskriva böckerna om Dante och hans polare Tvärsan; två tonårsdetektiver. De var crazy och helfestliga. Det var förstås därför jag gillade dem, uppvuxen med Svenska MAD som jag var. När jag växte upp fanns det gott om ungdomsböcker om barn- och tonåringar som agerade detektiver. Tvillingdetektiverna tyckte jag mest var trista och träiga, Enid Blytons böcker var ännu värre. Hans-Eric Hellberg skrev en ungdsomsdeckarserie som hette Ett fall med Dunder & Brak, som jag vill minnas att jag gillade. Jag minns ingenting av böckerna, men de hade lockande omslag av Hans Arnold, framförallt den första boken i serien; "De enögda banditerna". Dunder & Brak-serien var tydligen ett försök att konkurrera med Dante.
Dante och Tvärsan var alltså detektiver. Dock hamnade själva deckargåtan oftast i bakvattnet. Det fanns en skurk, ett brott hade begåtts, men som jag minns det bestod böckerna mest av Dantes och Tvärsans anarkistiska upptåg och ostoppbara svada. Handlingen i böckerna var nog lika ologisk som Linders Åsa-Nisse-serier. Böckernas framgång byggde till stor del på huvudpersonernas jargong - dialogen var späckad med slanguttryck som till stor del hittats på av Bengt Linder själv. Fast när jag var tio år förstod jag inte att det inte existerade killar som pratade så på riktigt.
Jag köpte alltså fem gamla Dante-böcker och började läsa en av dem. Det dröjde inte länge innan jag gav upp. Herregud, det här var ju oläsligt! Jag förstår att jag tyckte att jargongen var häftig när jag var 10-12 år, men nu när jag passerat 50 blir det bara påfrestande.
... Fast jag vill minnas att jag redan som barn tyckte att de senare böckerna var lite väl flängda och tunna. Till en början var Dante-böckerna någorlunda återhållsamma - de hade en relativt tydlig deckarhandling och dialogen hölls i schack. Efter ett tag eskalerade flängdheten, och det var dessa böcker jag gillade bäst. Därefter gick alltså Bengt Linder för långt, och jag tröttnade.
Hans Arnold stod för omslagen till de första Dante-böckerna. Som vuxen tycker jag att dessa omslag är fantastiskt snygga. Som barn föredrog jag de omslag Fantomenteckaren George Bess gjorde; Bess tog över efter Arnold, och jag tyckte att hans omslag återspeglade innehållet bättre - de var vildare. Av någon anledning anlitade B. Wahlströms förlag en som hette Torsten Svensson för att rita omslag till de sista böckerna. Han var kass och omslagen var direkt fula.
Två omslag av Hans Arnold till vänster - "Dante, toppsmart kille" var den första boken i serien. Därefter ett omslag av Georges Bess, och sist ett av Torsten Svensson. (Klicka på bilden för större)
1975 fick Dante en egen serietidning, som kom ut med 13 nummer under två år. Jag läste aldrig tidningen när den kom ut, eftersom det var innan jag upptäckt böckerna, men jag köpte några begagnade nummer några år senare. Det var Georges Bess som tecknade, och det var snyggt - Bess var en av mina favorittecknare på Fantomen. Men - jag tyckte inte att serietidningen var specielllt rolig. 1980 kom det ut ett seriealbum med Dante, märkligt nog med samma omslagsbild som första numret av serietidningen. Jag har för mig att jag fick detta album gratis efter att ha röstat i en seriebarometer i Fantomen eller Svenska Serier. Jag köpte albumet på nytt häromåret. Visst, det är snyggt tecknat - men det är inte särdeles roligt. Dante och Tvärsan funkade inte riktigt i serieform.
... Och de funkade heller inte som filmhjältar.
Tre omslag till Dantes serietidning, samt omslaget till seriealbumet längst till höger. Notera omslaget till tidning nummer tre från vänster. Det hade varit fullkomligt omöjligt idag. (Klicka för större)
1978 gjordes långfilmen DANTE - AKTA'RE FÖR HAJEN. Jag såg ett foto ur filmen någonstans när den var på gång; det kan ha varit i "Filmrutan" i Fantomen. Jag såg fram emot denna film - men det skulle dröja till 2019 innan jag äntligen fick se den!
För manus (tillsammans med Linder) och regi står Gunnar Höglund, som tidigare gjort odödliga klassiker som ... SOM HAVETS NAKNA VIND (1968) och SOM HON BÄDDAR FÅR HAN LIGGA (1970). DANTE - AKTA'RE FÖR HAJEN blev Höglunds sista film.
Anledningen till att jg aldrig såg filmen när den gick på bio, var att den totalfloppade och försvann från repertoaren efter en vecka eller två. Den släppptes visst senare på video, men jag lyckades aldrig få tag på den.
Det är lätt att förstå varför Höglunds film floppade. För att tillfullo uppskatta den, måste man antingen vara under tio (och då måste det fortfarande vara 1970-tal), eller så bör man vara över 50 och uppskatta ful och inkompetent svensk 70-talsfilm.
Det är förvisso inte 47:an Löken-klass på fulheten och taffligheten här, men precis allting är rudimentärt. Filmen är inspelad i ett grått, snöslaskigt Stockholm vintern 1977-78, och här finns ingen som helst estetik att prata om. Kameran är uppställd och skådespelarna gör vad de ska framför den. Inga filmiska finesser, ingenting. Dessutom är filmkopian rätt grå den med - den saknar smuts och repor, men kontrasterna är lite dåliga. "Vackert" är inte det första ord man tänker på när man ser filmen. De stillbilder ur filmen jag sett de senaste 40 åren har varit fula, den ursprungliga filmaffischen var ful, och jag undrade om själva filmen är lika ful. Ja, det är den.
Handlingen är enkel. Tror jag. Dante och Tvärsan hittar en juvelring ute på gatan. De kommer en skurkliga på spåren. Fast allting i den här osammanhängande filmen är ologiskt, jag blev inte riktigt klok på vad som försiggick.
En farlig massa kända skådespelare figurerar framför kameran. Christina Schollin och Börje Ahlstedt spelar Dantes föräldrar, men de reser bort och försvinner ur handlingen efter bara några minuter. Lars Lind och Meg Westergren gör Tvärsans föräldrar, Carli Tornehave gestaltar skurken Hajen, John Harry är en hårt prövad polis, allas favoritskådis Sten Ardenstam dyker upp som juvelerare, Ricky Bruch är utkastare på en krog, och Jim Steffe gör sin sista filmroll; han spelar bov iförd hatt. Lasse Berghagen, som framför filmens ledmotiv, är Dantes karatetränare under förtexterna, och det är allt vi får se av honom. Karatescenerna förklaras inte.
I de två huvudrollerna ser vi Jan Ohlsson (Emil i Lönneberga) som Dante, och Ulf Hasseltorp (Hampus i "Den vita stenen") som Tvärsan. Jan Ohlsson fyllde 16 1978, och detta blev hans sista roll. Ulf Hasseltorp fyllde 18, och är alldeles för gammal för rollen - i en scen sitter de två iförda badbyxor vid en pool, och Tvärsan ser plötsligt ut som en vuxen man, snarare än en pojke. Jag vet inte om det i böckerna framgår hur gamla de ska vara, men jag har alltid föreställt mig dem i 14-årsåldern. Högst.
I Aftonbladets recension från 1978 anmärktes det på att Dante och Tvärsan låter lillgamla - och det stämmer. Dialogen är förvisso inte lika utstuderad som i böckerna, men det som funkar i skrift funkar inte alls i verkligheten. Dante och Tvärsan låter som om de hämtats direkt ur en film från 40-talet.
Dessutom är Tvärsan i den här filmen en rätt jobbig typ. Jag undrar varför filmen heter DANTE, när den snarare borde heta TVÄRSAN. Tvärsan dominerar totalt. Han pratar mest, han syns mest, han gör mest. Hans ständiga dyrkan av kompisen Dante känns mest skum. Ulf Hasseltorp spelar över å det grövsta. Han tar i som vore det här skolteater. Jan Ohlsson är så återhållsam att han knappt märks.
Filmens tempo är långsamt, direkt sävligt, många scener - de flesta - leder ingenvart, och ingenting är roligt. Nöjet i att se den här filmen består i att återse det svenska 70-talet och de trevliga skådisarna.
Björn J:son Lindh (felstavat Lind i förtexterna) står för filmmusiken, vilket innebär att det låter MANNEN PÅ TAKET om några ospännande spänningssekvenser. Ralph Lundsten har komponerat  vad som i förtexterna kallas "pojkrumsmusik".
DANTE - AKTA'RE FÖR HAJEN är en ful och tråkig film. Självklart måste du köpa den! Själv kommer jag snart att se om den.
     










-->

tisdag 29 januari 2019

Serier: MAD - De största tecknarna 3: Don Martin 1965-1973

MAD - DE STÖRSTA TECKNARNA 3: DON MARTIN 1965-1973
av Don Martin
Cobolt Förlag
Jag läste den senaste, flotta samlingsvolymen med Don Martin-serier ur MAD, om kom att tänka på något jag tidigare inte reflekterat över.
Många tecknare har en distinkt stil som man känner igen på en gång. Men, de flesta tecknare tillhör en viss tradition, en viss skola. I Belgien och Frankrike har vi till exempel klara linjen-stilen och Marcinelle-skolan, i USA den realistiska äventyrsstilen, och så vidare. Vi ser omedelbart att det är Franquin eller Gil Kane som tecknat, men de håller sig till vissa traditioner.
Men så har vi Don Martin. Jag kan omöjligt komma på någon stil, någon tradition, han tillhör; någon annan tecknare han påminner om. Inte mer än att han gjorde humorserier i en skämtteckningsstil. Efter Don Martins genombrott på 1960-talet har det kommit tecknare som inspirerats av honom (här i Sverige hade vi ju till och med en stolle som plagierade Martin), men jag inbillar mig att Martin var osedvanligt unik när han först dök upp.
En serietecknare som inspirerats av Don Martin är Peter Bagge, och Bagge står för ett av förorden till den här boken. Bagge talar sig varm för en serie som heter "Hans vän, Ben", och som i denna volym publiceras på svenska för första gången. "Hans vän, Ben" är en parodi på TV-serien "Gentle Ben" med Clint Howard. Martins parodi gjorde enormt intryck på Peter Bagge när den publicerades på 60-talet, och han tycker fortfarande att den är bland det bäst som publicerats i MAD.
Jag kan väl inte påstå att jag håller med. "Gentle Ben" har aldrig visats på svensk TV, vilket gör parodin svårbegriplig - jag har ju ingen aning om hur originalet var. Men visst, teckningarna är förstås kul.
Peter Bagge skriver även att Don Martin aldrig fick i uppdrag att göra något liknande igen; det vill säga film- och TV-parodier, men detta stämmer inte. I början av 80-talet tecknade han MAD:s parodier på CONAN - BARBAREN och EXCALIBUR, och det är möjligt att han gjorde fler parodier jag inte sett.
Den här tyckte jag var jättekul när jag var barn.
Jag inbillar mig att jag de senaste 45 åren läst allt Don Martin producerade för MAD. Detta stämmer förstås inte. Martin var produktiv, och jag har självklart inte läst alla nummer av MAD, eller ens alla MAD-pockets av Martin. Denna samlingsvolym innehåller en hel del sidor jag aldrig tidigare sett - eller så har jag glömt bort dem. Många av serierna är klassiska, och jag minns när jag som barn läste dem för första gången.
Åren 1965-1973 stod Don Martin på toppen av sin karriär. Allt i den här boken är inte roligt; ett par serier är lite märkligt tunna, men mycket är roligt - ibland riktigt roligt. Jag kom på mig själv med att ibland skratta till högt när jag läste. Som bekant ska det mycket till för att man ska skratta högt när man är ensam. Åtminstone för min del.
En stripp i boken fick mig att reagera lite extra. För ungefär 30 år sedan skrev jag ett avsnitt av Åsa-Nisse, i vilket Nisse hyr TV-spelet "Älgjakt 3000" av Sjökvisten. Nisse spelar spelet, men lyckas aldrig träffa älgen med ljuspistolen. I sista rutan skjuter han sönder TV:n med sin jaktbössa. Se på fan om inte Don Martin gjort en serie med precis samma poäng! Och jag tror inte att jag någonsin läst den tidigare.
Det här skämtet funkade lika bra med Åsa-Nisse!
Slutligen: samma dag som jag skriver detta, nåddes jag av nyheten att Cobolt Förlag köper Kartago. Jepp, Bonnierförlagen gör sig av med sitt serieförlag. Kartago blir nu ett imprint hos danskägda Cobolt. Svenska Cobolt går nu från att vara ett trevligt litet förlag till att bli en maktfaktor i Seriesverige. Pensionerade Rolf Classon återvänder som Kartagos förläggare.
Vad händer härnäst? Albumförlaget köper Egmont?

fredag 25 januari 2019

Serier: Blueberry: Samlade äventyr 7

BLUEBERRY: SAMLADE ÄVENTYR 7
av Jean-Michel Charlier och Jean Giraud
Cobolt
Senast jag skrev om Blueberry var jag märkligt nog inte alltför positiv. Detta berodde på att det handlade om de tre albumen i sviten "Marshal Blueberry", som kom ut i samlad utgåva i höstas. Till dessa album hade Jean Giraud nöjt sig med att skriva manus, medan William Vance tecknat de två första albumen, och Michel Rouge det tredje och sista. Girauds manus var inget vidare, Vances teckningar var trista, och även om det tog sig ganska rejält när Rouge tog över, är Marshal Blueberry inget att lägga på minnet - eller någon annanstans.
Föreliggande album, "Samlade äventyr 7", innehåller tre album ur den reguljära serien - vilken nu börjar närma sig mål. I denna inbundna volym hittar vi "Spökfolket" (följetong i tidningen L'echo des savanes 1981, franskt album 1982, svenskt album på Carlsen 1988), "Sista kortet" (följetong i Le journal de Spirou 1983, franskt album 1983, svenskt album med titeln "Det sista kortet" på Carlsen 1989), och "Vid vägs ände" (franskt album 1986, svenskt album med titeln "Hämndens timme" på Carlsen 1990).
Jag vill påstå att serien om Blueberry peakade med de album som fanns i den förra samlingen; "Samlade äventyr 6" - åtminstone vad gäller de tre första av de fyra albumen i den boken, och framför allt vad gäller Girauds teckningar. Giraud nådde toppen av sin förmåga med "Knäckta näsan", ett grafiskt sett extremt detaljerat och synnerligen imponerande album. Därefter började Girauds alter ego Moebius, som främst tecknade science fiction i en enklare stil, att märkas även i westernäventyren om Blueberry.
Jag har inte läst de tre albumen i "Samlade äventyr 7" sedan ovan nämnda svenska utgåvor på Carlsen Comics gavs ut 1988-90 - och jag mindes faktiskt ingenting alls av dem. Verkligen ingenting. De tidigare albumen innehåller alla detaljer, sekvenser, enskilda bilder och annat som gjorde stort intryck på mig när jag läste dem för första gången. När jag nu läst om dessa tre album, förstår jag varför jag inte minns dem.
Det känns som om manusförfattaren Jean-Michel Charlier på något sätt gått vilse i sin fortlöpande berättelse om den ständigt otursförföljde Mike Blueberry. Han har lite svårt att hitta ut igen. Både "Spökfolket" och "Sista kortet" lider av samma problem: det tar ungefär halva albumet innan storyn riktigt kommer igång. Dessförinnan trampar handlingen vatten. Överraskande stora delar består av folk som pratar utan att det egentligen händer något; gestalterna redogör för handlingen, och flera figurer vi inte sett till på ett antal album dyker upp på nytt - vilket för min del skapade lätt förvirring, eftersom jag inte alltid kom ihåg vilka de var, och vad de gjorde förra gången de medverkade. Historien om Blueberry är en komplex sådan; persongalleriet är stort och handlingstrådarna är många.
En annan detalj som jag fann aningen irriterande i "Spökfolket", är att Charlier låter Blueberrys kompisar Jim och Red bete sig som idioter enbart för att Blueberry ska råka illa ut igen - de super till det och pratar bredvid mun, de somnar när de ska hålla vakt, och så vidare. Det känns mer än lovligt banalt.
Ur "Sista kortet".
Handlingen tar sig dock under dessa två albums andra hälfter. Startsträckan är alldeles för lång, men därefter blir det rätt bra igen.
"Vid vägs ände", det tredje albumet i boken, är bra hela vägen; här saknas pratig startsträcka, och Charlier lyckas knyta ihop flera av de handlingstrådar som i vissa fall påbörjades flera decennier tidigare. Här är Blueberry åter på banan. Eller rälsen, ska jag kanske skriva.
... Och Jean Girauds teckningar, då? Jo, självklart är de bra - men de är lite annorlunda. Moebius gör sig allt mer påmind under "Spökfolket", för att i princip ta över helt i "Sista kortet". Visst är det snyggt, men jag föredrar stilen i förra samlingsvolymen. Jag förvånas när Giraud ändrat stil igen i "Vid vägs ände". Till det bättre, får jag nog säga - strecken är fler, lite hårdare, stilen ger ett lite tuffare intryck, och jag associerar en aning till den betydligt nyare, franska westernserien Undertaker. En intressant detalj är att Giraud hade så mycket annat att göra, att han inte hann tuscha de fyra sista sidorna. Han tuschade figurernas ansikten, resten fick australiern Colin Wilson ta hand om. Senare blev Wilson den som fick ta över albumsviten om Blueberrys ungdom.
Som vanligt inleds denna samlingsvolym med rikligt redaktionellt material - och som vanligt bör man inte läsa dessa artiklar innan man läser serierna. Texterna avslöjar nämligen handlingen och många överraskningar. Men det är förstås intressant att läsa om hur det gick till bakom kulisserna; om hur seriemarknaden i Frankrike förändrades - Jean-Michel Charlier blev allt mer beroende av Blueberry som inkomstkälla, eftersom serietidningarna han jobbade åt lades ner en efter en. "Vid vägs ände" var det första Blueberryäventyr som kom ut som album på en gång, utan att först ha publicerats som följetong i en tidning. Jean Giraud, å andra sidan, ville inte hålla Charliers tempo, och var oftast upptagen med andra serier och uppdrag.
Ur "Vid vägs ände".
Nästan samlingsvolym kommer att inledas med "Arizona Love". Detta blev det sista Blueberryalbum Charlier skrev - och, om vi bortser från ungdomsalbumen, det är det sista jag läst. Därefter gjorde Jean Giraud sex album på egen hand; en svit kallad "Mister Blueberry". Det ska bli väldigt spännande att läsa dessa.
För övrigt flimrade det förbi en uppgift på Facebook om att det ser ut som att Cobolt även kommer att ge ut "Blueberrys ungdom" vad det lider. I så fall vore det extra trevligt om det är originalversionerna av de första avsnitten som ges ut. Efter att först ha publicerats i pocketformat och i svartvitt, ändrade Giraud på sidorna; han utökade dem på bredden så att de skulle kunna publiceras i det vanliga, större albumförmatet, och i färg. Jag vill minnas att originalversionerna publicerades i den danska Jonah Hex-tidningen, men i Fantomen här i Sverige gick den omritade albumversionen.
-->

torsdag 24 januari 2019

Bio: The Mule

Foton copyright (c) Warner Bros.
Jag har en kompis som tycker att jag ska se Clint Eastwoods förra film; THE 15:17 TO PARIS, i studiesyfte. Filmen ligger på Netflix, men jag har ännu inte fått tummen ur röven och sett den. Den lär vara makalöst usel och se ut som en film av någon som aldrig tidigare gjort film. Det är ju rätt märkligt, med tanke på att Eastwood regisserat många riktigt bra filmer de senaste femtio åren.
Fast långt ifrån alla hans filmer är bra, eller ens minnesvärda. Faktum är att jag helt glömt bort filmen han gjorde innan Parisfilmen; SULLY. Den var väl rätt okej, men slätstruken. Ännu en amerikansk hjältefilm med Tom Hanks. Och finns det någon som överhuvudtaget kommer ihåg en film som heter LIVET EFTER DETTA? Jag recenserade den 2011, men kan inte dra mig till minnes en enda scen.
När Clint Eastwood 2009 gjorde huvudrollen i sin film GRAN TORINO, var vi många som trodde att detta skulle bli hans sista filmroll. Rollen kändes som ett tack och adjö till skådespelarkarriären. Men där sket vi oss på tummen. 2012 dök Clintan upp igen i baseballdramat TROUBLE WITH THE CURVE, som jag inte har sett. Det var inte Clintan själv som regisserade, och jag tror att den släpptes direkt på DVD här i Sverige. Baseball är ju inget som lockar publik i Sverige, oavsett vem som har huvudrollen.
... Och nu är Clint Eastwood tillbaka framför kameran igen. Han har även stått bakom samma kamera och regisserat. THE MULE är inspirerad av en artikel om Amerikas äldste knarkkurir; en 90-årig veteran från andra världskriget, som smugglade droger på 1980-talet. Eastwoods film är framflyttad till nutid och många detaljer är antagligen ändrade en hel del.
Genren är kriminaldrama. Tonen är, tja, bitterljuv. Temat är försoning. Berättelsen blir ibland lite sentimental, ofta är den rätt rolig; det sistnämnda beror på Clint Eastwood och hans rollfigur. Clintan, som fyller 89 i vår, spelar den 90-årige Koreaveteranen Earl Stone. Earl har vigt större delen av sitt liv åt blommor. Just det: blommor. Han har försummat sin familj; sin fd hustru (Dianne Wiest) och sin dotter (Alison Eastwood, autentisk dotter). Earl åker runt på blomstermässor och vinner priser och har sig.
Plötsligt en dag går det inte längre bra för Earl. Pengar har tagit slut och han tjänar inga nya. Efter att han vräkts från sitt hus, får han ett tips av en av sin dotterdotters (Taissa Farmiga) vänner. Tipset är av det kriminella slaget. Minst sagt. Han ska frakta droger åt en mexikansk kartell. Earl gillar att köra bil, så han tackar ja till uppdraget. Och vem skulle väl misstänka en 90-årig gubbe? I synnerhet inte en vänlig gubbe som stannar på vägen för att hjälpa medmänniskor, eller bara för att prata.
Bradley Cooper och Michael Peña spelar två DEA-agenter som försöker stoppa knarksmugglingen, Laurence Fishburne gör deras chef. Snaran börjar dras åt. Earl tjänar enorma summor och bjuds hem till en mexikansk knarkkung (Andy Garcia) för att partaja lite.
Vi får se Clint Eastwood dansa disco. Vi får även se honom ligga halvnaken i en säng tillsammans med mexikanska toplessbrudar, och jag tänkte, nä, det vill jag inte se, och tack och lov får vi inte se mer där. En frukostscen med Eastwood och Cooper är riktigt bra.
Jag får nog säga att jag gillar THE MULE. Filmen är verkligen inget speciellt, den är bara ett drama i mängden - men jag tycker att den är trevlig. För att vara kriminalfilm är den inte spännande, men det är inte det som är grejen. Det här är lågmält och handlar mest om en man som vill göra rätt för sig i slutänden av sitt liv. Clint Eastwood ser verkligen ut att vara så gammal som han är, många av hans repliker är riktigt roliga. Han är en sympatisk knarkkurir.
Men det var ju värst rent vad Andy Garcia blivit tjock!
Betyget är kanske lite tveksamt, men jag känner för att vara snäll idag.







(Biopremiär 25/1)
-->

tisdag 8 januari 2019

Bio: Hunter Killer

Foton copyright (c) Nordisk Film
Här kommer kapten Glass!
Njä, det låter ju inte så tufft. Snarare som ett barnprogram. Men det är så han heter, hjälten i ubåtsrafflet HUNTER KILLER, i regi av Donovan Marsh, som inte gjort alltför mycket före den här.
Hunter Killer låter som titeln på en science fiction-film från The Asylum, men det är en typ av ubåt. I filmens inledning smyger en amerikansk ubåt efter en rysk dito under isen på Barents hav. Plötsligt exploderar den ryska ubåten - och kort därpå träffas den amerikanska av en torped.
Common spelar en sammanbiten amiral som heter Fisk. Jo, han heter så. Fisk. Jag undrar om amerikanerna förstod hur roligt det är med en amiral som heter Fisk. Gary Oldman spelar en ännu mer sammanbiten och ofta rejält upprörd försvarsminister (eller något i den stilen), som diskuterar fallet med sin stab och med herr Fisk. Vad hände med ubåtarna?
Herr Fisk vet hur de ska kunna ta reda på fakta. De behöver Glass! Kapten Joe Glass (Gerard Butler).
Herr Glass är en redig hårding. Han är så hård att när han introduceras, är han uppe i snöiga skotska berg och jagar rådjur med pilbåge. Det är Glass som har pilbåge, inte rådjuren. Fast lite blödig är han allt - när han får syn på Bambi kan han inte skjuta. Han är mjuk innerst inne - mjukglass. Då får han ett telefonsamtal - "Your country needs you!", och två sekunder senare dyker det upp en helikopter och hämtar honom. Det är som den tecknade TV-serien om Rambo.
Ett gäng svettiga karlar - samt en kvinna utan repliker - beger sig iväg i en ubåt. När de når fram till den sprängda ryska ubåten ser de genast att något är fel. Explosionen skedde inuti farkosten, det var ett attentat; den träffades inte av torpeder utifrån.
Amerkanerna upptäcker att det finns några överlevande ryssar ombord. Den ryska kaptenen spelas av Micke Nyqvist - i eftertexterna står det "Dedicated to the memory of Michael Nyqvist". Ryssarna måste hjälpa amerikanerna.
Samtidigt är en handfull stenhårda, sammanbitna amerikanska elitsoldater på väg till Ryssland. Det har skett en kupp och en slem rysk general med ondskefull frisyr vill dra igång ett krig. Rysslands president (Alexander Diachenko, som är ryss på riktigt) hålls fången och måste fritas av amerikanerna. Annars blir det världskrig och grejor. Det är tur att presidenten är en riktig hunk, som dessutom är bra på att skjuta, slåss, och simma i iskallt vatten. Fritagningen av presidenten skildras parallellt med att ubåten långsamt glider fram över minfält och genom trånga tunnlar.
HUNTER KILLER är väl en okej film. Den är absolut inget speciellt. Som nästan alltid är fallet, är filmen alldeles för lång. Många scener består av långa diskussioner sammanbitna befäl och politiker emellan, och dialogen är då förhållandevis obegriplig. Om man nu inte jobbar på Pentagon och pratar så här till vardags. Filmen är fullkomligt humorbefriad, fast emellanåt blir det ofrivilligt komiskt. Som när soldaterna är så tuffa att de fortsätter att knalla omkring och panga ryssar efter att de blivit skjutna i benen. Ja, vaffan, det är bara att bita ihop, man ska inte sjåpa sig! Kampen mot klockan på slutet, där allt bokstavligen sker i sista sekunden, är rätt jönsig.
Rysslands president heter Zakarin. Herr Glass, herr Fisk och herr Sackarin - vem fan har skrivit manus till det här? Elsa Beskow? Det är ju sådant folk kan heta i mina Åsa-Nisse-serier!
Men annars är filmens actionscener bra och det är inte alltför tråkigt. Testosteronet stänker. Män gör saker tillsammans.
Jag har dock svårt att acceptera att Gerard Butler faktiskt är yngre än jag.








(Biopremiär 11/1)

tisdag 1 januari 2019

Gott nytt år!

GOTT NYTT ÅR, GREVINNOR OCH BARONESSOR!
... JA, GOTT NYTT ÅR NI ANDRA OCKSÅ.
Tidningen jag håller upp är en reklambilaga från Semic som medföljde Aftonbladet 1983.
1983 var jag femton år och ville bli serietecknare. Jag var väldigt aktiv i seriefandom, jag gav ut fanzinet SMOCK, och jag medverkade i en del andra publikationer. Professionell serietecknare blev jag aldrig, däremot debuterade jag som professionell manusförfattare 1989.
2019 är det alltså hela trettio år sedan min debut. Den första serie jag skrev manus till, var Åsa-Nisse. Förvisso gjorde jag ett uppehåll på drygt tjugo år, men jag skriver fortfarande Åsa-Nisse.
I år fyller jag 51 - och förutom Åsa-Nisse, skriver jag manus till de två figurer som så tjusigt poserar på denna reklambilaga. 91:an och Fantomen. Det hade jag aldrig trott 1983. Fantomen producerar jag dock åt den australiska Fantomentidningen.
Dessutom står det "RAFFEL" på framsidan till denna bilaga. Det får vi tolka som TOPPRAFFEL! Och TOPPRAFFEL går nu in på sitt elfte år.
Vad händer på TOPPRAFFEL! under 2019, undrar kanske någon därute i skogen. Tja, liksom de senaste åren tvingas jag gå på lågvarv. Serieförfattandet uppptar det mesta av min tid, och jag har inte tid och ork att se alla filmer som går upp på bio, än mindre skriva om dem. Jag måste även skjuta in att det är rätt skönt att slippa se allt mög som visas på bio; när jag bodde i Malmö såg jag precis allt, och det var ofta direkt plågsamt. Men förhoppningsvis blir det ett par inlägg i veckan även under 2019.
-->

måndag 31 december 2018

DVD/Blu-ray/VOD: 91:an och generalernas fnatt

91:AN OCH GENERALERNAS FNATT (Studio S Entertainment samt C More Play)
Sommaren 2016 recenserade jag DEN STORA 91:AN-BOXEN; en DVD-box med de sju 91:an-filmer som producerades mellan 1946 och 1959. I egenskap av manusförfattare till 91:an - den tecknade serien - har jag vigt en stor del av mitt liv åt denne figur, åt hans kompisar och befäl. Jag har snart skrivit hundra avsnitt om 91:an. Det är inte jättemånga avsnitt, men det är fler än ... tre.
... Men. Att ta sig igenom ovannämnda DVD-box var ett mindre helvete. De flesta av filmerna är usla och jag klarade bara av att se ungefär tjugo minuter i stöten.
91:AN OCH GENERALERNAS FNATT; den åttonde filmen, ingick inte den den stora boxen - beroende på att det är en film från ett annat bolag. Men, den som väntar på något gott ...
... Väntar ibland förgäves.
91:AN OCH GENERALERNAS FNATT kom 1977 och producerades av Semic Film; serieförlaget Semics filmbolag. Detta var Semic Films första långfilm. Det blev även den sista. Enligt Sture Hegerfors, som har en statistroll i filmen (han spelar en löjtnant som ses snett bakifrån till vänster i bild under en bankett mot slutet av filmen), lämnade publiken salongerna där filmen visades. Detta är fullt begripligt, eftersom det här är en sensationellt dålig film.
För regin står Ove Kant, som bara regisserade två filmer - denna och en norsk Olsenbanden-film från 1970. Kant var även verksam som skådespelare. Sten Hedman och Hans Sidoli står för manus, men Nils Egerbrandt och eventuellt även Rudolf Petersson borde anges som medförfattare.
Så här lyder handlingen enligt svensk filmdatabas: "Genom ett misstag på Försvarets datacentral hamnar 91:ans datakort i en bunt, där det för övrigt bara finns kort om generaler och överstar, samtliga med förmodad kunskap om de problem som sammanhänger med frågan om kvinnlig värnplikt. 91:an är lyckligt okunnig om detta." Denna handling glöms dock bort under större delen av filmen. Datakorten nämns i en inledande scen med Jarl Borssén. Först mot slutet uppstår problem, när 91:an plötsligt måste utses till general och ta emot en utländsk general (spelad av Hans Lindgren), samt demonstrera ett hemligt vapen.
Däremellan bjuds det på en rad sketcher och situationer som är synnerligen löst sammanhållna. I ett nummer av 91:an från 80-talet skriver den dåvarande redaktören att 91:an-filmerna floppade på grund av för dåliga manus. Visst är manusen för dåliga - men! 91:AN OCH GENERALERNAS FNATT består delvis av Nisse Egerbrandts ensidesavsnitt till Året runt, filmade rätt upp och ner. Detta vet jag, eftersom jag av ett rent sammanträffande alldeles nyligen läste några gamla julalbum som innehåller skämt som förekommer i filmen! Att döma ut filmens manus är alltså likvärdigt med att döma ut Egerbrandt.
Felet är snarare den totala inkompetensen bakom kameran. Ove Kants regi är obefintlig; skådespelarna står framför kameran och gör det som står i manus. Filmfotot är fruktansvärt fult. Precis allting är amatörmässigt. Ragnar Frisks två filmer om 47:an Löken är gjorda på samma sätt; de består också av seriesidor avfilmade rätt upp och ner, och filmerna är otroligt usla - men de var om inget annat regisserade av Ragnar Frisk, och därmed inspirerat usla. 91:AN OCH GENERALERNAS FNATT känns mest som skolteater med kända skådisar.
Och kända skådisar, det är det gott om i den här filmen. 91:an och 87:an är lumpare och ska egentligen vara 19-20 år, men liksom i de gamla filmerna är alla soldater överåriga. Staffan Götestam spelar 91:an, och är helt fel i rollen. Loffe-kopian Christer "Bonzo" Jonsson, som 1983 trillade i en trappa och dog på fläcken, spelar 87:an.
Sten Ardenstam är jätterolig som major Morgonkröök. Hans Morgonkröök har inga likheter med figuren i serien, men Ardenstam är behållningen här; han är kolerisk och agerar i Louis de Funès' anda. Gösta Prüzelius är överste Gyllenskalp, Gösta Krantz spelar kapten Berån, medan Per Ragnar gör den snobbige fänrik von Fikonstråle, en gestalt som försvann ur serien på ett ganska tidigt stadium.
Vad som är kul, är att Carl Billquist spelar furir Revär - i de tidigare filmerna gjordes rollen av Fritiof Billquist; Carls farbror.
Marienette Dahlin spelar Elvira, och ser fullkomligt bisarr ut. Hon påminner om Leena från FÄBODJÄNTAN, och bär en fånig 40-talsklänning som ser ut att vara hämtad från ANNIE; hon den lilla föräldralösa med hunden. Elvira är för det mesta förbannad och rätt osymptisk. Desto mer sympatisk är Isabella Kaliff, som spelar en tjej som går under cover som soldat; hon byter plats med en kille som har tjejig frisyr.
Under förtexterna presenteras rollfigurerna en i taget med namnet utskrivet i bild. Några figurer är helt nya för filmen. Ingvar Andersson spelar "skåningen", det roliga i hans skämt är att han säger dem på skånska och att han pratar om mat. Andra figurer är Atleten, Charmören, Norrland, Frisedel med flera. Jag tyckte att det var roligt att en kallas VPK:aren. Det var inte igår jag hörde denna benämning! VPK:aren medverkar i ungefär två scener, så varför hans roll blåses upp i förtexterna förstår jag inte.
Christina Lindberg spelar sjuksyster i vad som närmast är att betrakta som en statistroll utan repliker, medan Per-Axel Arosenius dyker upp som stins.
Mitt i filmen ska 91:an plötsligt åka flygplan, vilket han med fallskärm på ryggen trillar ur, i en lång, besynnerlig scen, och en annan scen utspelar sig inne på ett systembolag, där en göteborgare drar en vits. Ett flertal skämt i filmen får betraktas som olämpliga 2018.
Filmen avslutas med en teckning av Nils Egerbrandt och en sång med Thore Skogman på ljudspåret.
Det är inte svårt att förstå varför den här filmen floppade på bio 1977. Tänker man se den på DVD, eller streamad på C More Play, gör man bäst i att se den stupfull.
Det får bli ett specialbetyg till den här filmen:















 

måndag 24 december 2018

God jul!

GOD JUL PÅ ER,
GREVAR OCH BARONER!
... OCH PÅ ER ANDRA OCKSÅ.



-->

söndag 23 december 2018

Serier: 91:an presentbok 9: Jul i Klackamo

91:AN PRESENTBOK 9: JUL I KLACKAMO 
av Nils Egerbrandt och Jonny Nordlund
Egmont Publishing
91:ans julalbum består alltid av Nils Egerbrandts gamla ensidesserier ur Året Runt. Har man tur innehåller julalbumen kanske ett eller ett par julavsnitt.
Till skillnad från julalbumen, innehåller "Jul i Klackamo" enbart 91:an-serier med jultema. Det här är en inbunden volym i serietidningsformat; den är tryckt på bra papper och den är riktigt snygg.
Boken innehåller episoder ur serietidningen 91:an, och inte ensidesavsnitt ur Året Runt. Jonny Nordlund står för två korta serier från 2009, resten av episoderna är av Nils Egerbrandt och ursprungligen publicerade under 1970- och 80-talen.
Det är lite synd att boken inte är tjockare än 66 sidor, det dubbla sidantalet hade varit bättre - och det är synd att boken inte innehåller serier av fler 91:an-skapare än Egerbrandt och Nordlund. Det har gjorts många julepisoder under årens lopp, varav många är riktigt bra; små välkonstruerade farser. Episoderna av Egerbrandt i denna samling är korta, enkla, och förvånansvärt likartade: nästan samtliga avsnitt handlar om att 91:an och/eller 87:an klär ut sig till jultomte.
Det är genomgående trevligt; det är snällt och charmigt, ibland är episoderna småkul, ibland är poängen så tunn att jag undrar om en sida trillat bort.
1972. Nisse Egerbrandt talar kidsens språk.
En lustig detalj är att om man letar upp "Jul i Klackamo" hos nätbokhandeln Bokus, står en viss Cecilia Levin angiven som författare till boken. Vem i hela friden är det? Jo, det är hon som har formgivit boken och som är en av de två redaktörerna.
Det här blev en kort recension. Det finns nämligen inte så mycket att säga om den här boken. 

-->

Serier: Presentbok: Lilla Fridolf - En toffelhjältes jul

PRESENTBOK: LILLA FRIDOLF - EN TOFFELHJÄLTES JUL
av Rune Moberg, Torsten Bjarre och Elmar Blomberg
Egmont Publishing
Nej, detta är inte det julalbum med Lilla Fridolf som drog igång Lilla Fridolf-gate. Någon på Egmont hade uppenbarligen sovit på sitt jobb, och råkat slänga in ett Fridolf-avsnitt från 1960-talet med ett rasistiskt skämt i årets julalbum. En köpare hade upptäckt detta, upprörts, och kontaktat Aftonbladet - om det nu inte var Aftonbladet själva som hittat den kontroversiella serierutan, och bara hittat på att en läsare blivit upprörd.
I vilket fall, när Egmont blev varse om misstaget drogs hela upplagan in från landets butiker, och en ny, rumsren version trycktes upp. Jag har jag inte åtets julalbum, vare sig The "N" Edition, eller nytrycket. De indragna exemplar som inte makulerades plockades genast upp av nyfikna Egmontarbetare som ville äga denna samlarutgåva.
Den bok jag skriver om här, är en inbunden volym på 66 sidor i serietidningsformat. Det är tur att Aftonbladet inte tittat i den här boken, för denna innehåller också ett skämt som är tveksamt 2018, om än inte lika grovt som i det indragna julalbumet.
"En toffelhjältes jul" är en missvisande titel på boken. Det enda som har med julen att göra, är omslagsillustrationen. Inga av serierna handlar om julen, och snö förekommer endast i ett avsnitt.
En bättre titel vore "66 sidor ren och skär ondska". Bokens episoder är insvepta i hat. Lilla Fridolf och Selma ligger ständigt i luven på varandra. Selma är nästan konstant rasande, och väljer att missförstå och misshandla Fridolf närhelst hon känner för det. Men Fridolf är inte mycket bättre han - han är ofta en nedlåtande mansgris och har den tendens att tappa humöret.
Rune Mobergs manus till dessa episoder har förvånansvärt svaga poänger, ibland verkar en ordentlig poäng saknas helt och hållet. Berättelserna som leder fram till de dåliga poängerna är krystade och ibland synnerligen märkliga. Vid ett tillfälle tvingar Selma Fridolf att köpa ägg och det går så långt att Fridolf måste råna en äggbutik - vilket bara är konstigt. Alla episoder i boken har en sak gemensamt: de är inte roliga. Fast antagligen skrattade svenska folket käken ur led för 50-60 år sedan.
Ursprungliga publiceringsår är inte angivna, vilket är synd. I en inledande text står det att boken innehåller Torsten Bjarres klassiska serier, men några episoder är tecknade av Bjarres arvtagare Elmar Blomberg. I flera avsnitt har Fridolf ett litet skägg, precis som Douglas Håge, vilket tyder på att det är tidiga episoder.
Jag hade den kollega som skrev några Lilla Fridolf-avsnitt, och för snart 30 år sedan utbrast han "Jag skulle kunna strypa Rune Moberg!". Jag håller med honom. Lilla Fridolf är en ond serie - och eftersom den inte går lika långt som den inspirerat ondskefulla serien om Agust och Lotta, upplever jag Lilla Fridolf som lite obehaglig.
Dock måste jag tillstå att den här boken är väldigt snygg.

-->

lördag 22 december 2018

Bio: Bumblebee

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Tider skola komma. Tider då det kommer en Transformersfilm som faktiskt är riktigt bra.
Vem hade väl väntat sig det?
Jag tyckte att den första TRANSFORMERS var rätt hyfsad. Därefter gick det utför. Vi fick en massa förvirrade, svårbegripliga, bombastiska, stökiga, tråkiga och åt helvete för långa filmer. Nu har man inte bara gjort en så kallad spin off-film om den lille gule transformern Bumblebee, man har även slängt ut Michael Bay som regissör. Ny i regissörsstolen är animatören Travis Knight, som debuterade med KUBO OCH DE TVÅ STRÄNGARNA, vilken jag inte sett, och som jobbat på PARANORMAN och THE BOXTROLLS.
Resultatet är en riktigt trevlig familjefilm som går i verkställande producenten Steven Spielbergs fotspår. BUMBLEBEE känns som en kombination av E.T. och Disneys Herbie-filmer.
Det börjar uppe i rymden på den där transformersplaneten. Det är fullt krig mellan Optimus Prime och hans snälla transformers, och de onda robotarna. De heter säkert någonting, men det är jag inte karl nog att komma ihåg.
Optimus Prime säger åt Bumblebee att flyga till jorden, så det gör han. När han landar i Kalifornien är det 1987, och i skepnad av en Volks Wagen gömmer han sig på en bilverkstad. Hailee Steinfeld spelar artonåriga Charlie, som besöker verkstaden varje dag för att meka. Hon önskar sig en bil (eftersom det här är en amerikansk film, är det viktigt att ha bil) - och hittar Bumblebee.
Charlie är ensam och lite mobbad i skolan, de elaka tjejerna är riktigt elaka, och som ofta är fallet är det lite svårt att köpa detta, eftersom Hailee Steinfeld bara ser ut som den filmstjärna hon är. Men den tafatte grannpojken Memo (Jorge Lendeborg Jr) är förälskad i henne.
Charlie tar hem Bumblebee, och gissa om hon blir förvånad när folkan plötsligt förvandlas till en robot. En snäll robot som på grund av sin klumpighet har en tendens att toka till det. Roboten har fått sin röst förstörd i ett slagsmål, och kan nu bara kommunicera med hjälp av sångtexter till 80-talshits!
John Cena leder ett gäng militärer som är på jakt efter Bumblebee. De onda robotarna har också anlänt till jorden.
Det är upp till Charlie och Bumblebee att rädda världen. Memo hjälper till, mest för att han vill hålla Charlie i handen. Det får han inte, men han är lika glad för det.
Med undantag för inledningsscenerna och slutet, slipper vi röriga, påfrestande robotaction i den här filmen. BUMBLEBEE är överraskande rolig och charmig. Huvudpersonerna är inte irriterande. Vore jag tio år skulle jag nog älska filmen. Flera inslag är riktigt smarta. Frågan är om målgruppen kommer att fatta någonting av alla 80-talsreferenser som haglar, men jag skrattade högt när Bumblebee dissar Morrissey. Charlie bär en Motörhead-T-shirt och frågar roboten om han är metal. Dock får vi aldrig höra Motörhead på soundtracket.
Man kan ha betydligt sämre saker för sig än att se BUMBLEBEE i jul!








(Biopremiär 25/12)
-->

onsdag 19 december 2018

DVD/Blu-ray/VOD: Videomannen

VIDEOMANNEN (Studio S Entertainment)
VIDEOMANNEN, med manus och regi av Kristian A Söderström, pressvisades inte i Göteborg och den visades bara tre-fyra gånger på en biograf här, har jag förstått det som. Detta missade jag helt. Läsare hörde av sig och undrade om jag sett VIDEOMANNEN. En biografmaskinist i Skåne skrev och undrade vilka det är tänkt ska se den här filmen - han uppskattade den, men han är specialintresserad av ämnet.
Av allt att döma är VIDEOMANNEN inspelad i Göteborg. Södra Liden och Steam Punk Bar, som ligger mittemot varandra på Kungsgatan, tackas i eftertexterna, så antagligen är krogscenerna inspelade där. Synd att de inte istället gick in på Kungsbaren; före detta PC Bar & Kök, som ligger vägg i vägg med Södra Liden. Där brukar jag hålla till, även om det var ett tag sedan nu.
Nu har jag sett VIDEOMANNEN. Och, ja, vaffan ska man säga? Det här är en av de mest udda filmer som gjorts i Sverige - någonsin. Jag säger som biografmaskinisten ovan: jag gillade den, men vad kommer så kallat "vanligt folk" att tycka? Målgruppen är så snäv att vi kan träffas allihop på Kungsbaren och dricka billig Falcon. Det är minst sagt fascinerande att Film i Väst gått in med pengar, att ett flertal kända namn gått med på att medverka, och att filmen gick upp på bio - om än en synnerligen kort vända.
Men visst är det kul att filmen faktiskt gjorts och fått distribution. Det brukar jag tycka om de flesta udda, svenska filmprojekt, även om filmerna inte alltid är bra.
Det är svårt att genrebestämma VIDEOMANNEN. Drama med inslag av thriller och komedi? Stefan Sauk spelar Ennio, som på 1980- och 90-talen hade en framgångsrik videobutik. Det är andra tider nu och Ennio bor i en källare, där han även har sin enorma VHS-samling; mest skräck, främst italiensk sådan. Det har inte gått så bra för Ennio, han är en utböling, han lever enbart för sin filmsamling, han är pank, och fogden är ute efter honom. Ibland träffar han kompisar och har videokväll, men dessa kompisar är inte lika anala som han - en kille som spelas av Morgan Alling lever ett nytt liv tilllsammans med en kvinna, och har inte ens filmaffischer på väggarna!
En dag råkar Ennio komma över ett exemplar av Lucio Fulcis ZOMBIE (alltså ZOMBI 2/ZOMBIE FLESH EATERS) i Video Invests utgåva. Kvinnan som säljer filmen, Simone (Lena Nilsson), har den hel kartong full med videofilmer, hon vill ha en hundring för hela lådan - det är ju bara gammalt skräp, liksom.
Efter att Ennio har köpt den eftertraktade Video Invest-filmen, hör plötsligt den mystiske Faceless av sig - en mytomspunnen videosamlare som spelas av en HEM TILL GÅRDEN-skådis. Hon vill köpa ZOMBIE-kassetten för 10 000 euros. Äntligen är Ennios problem ur världen.
... Om det inte vore för att filmen plötsligt är försvunnen.
Parallellt med detta berättas om Simone. Simone är alkis - och hon älskar 80-talet. Hon har ett trist jobb med obehagliga arbetskamrater (Amanda Ooms spelar en av dem), hon har dålig kontakt med sin dotter, och i ett försök att dricka mindre ber hon sin granne Sven Wollter att förvara en bag-in-box åt henne.
Simone börjar träffa Ennio, de inleder något slags relation, men till en början går det väl sådär. De är båda udda existenser, och Ennios humör är inte det bästa.
Det finns mycket i den här filmen jag kan relatera till. Jag har filmaffischer på väggen bakom mig när jag skriver detta, men min filmsamling är numera ganska minimal. Annat var det på 90-talet, då jag lyckades täcka de flesta av lägenhetens väggar med VHS-kassetter. Jag samlade ganska rejält en period - men jag var långtifrån lika anal som många andra filmsamlare. En del samlare jag kom i kontakt med var en aning obehagliga; det kändes som om kompletta samlingar var viktigare än själva filmerna, och de som inte var komplettister var inte värda något. De kunde vara lika vresiga och osympatiska som Ennio i VIDEOMANNEN.
Jag tyckte - och tycker fortfarande - att det var viktigare att samla på de filmer jag faktiskt gillade och ville ha. Okej, jag hade en massa annat också. Men till exempel hade jag bara en film från Video Invest (NECROFANIA). De filmer Video Invest släppte skaffade jag i andra, bättre versioner. Och när filmerna kom på DVD fanns det liksom ingen orsak till att se dem på VHS.
Eftersom ni inte frågade: filmaffischerna på väggen bakom mig.
Min samling tog mest upp plats och efter en tid tittade jg sällan eller aldrig på filmerna. Dock kan jag idag sakna samlingen. Att titta på- och dra med fingret längs ryggarna på de tjocka plastaskarna. Att plocka fram och titta på omslaget till någon obskyr release. Minnas hur det var att gå in i det tidiga 80-talets videobutiker, känna den specifika doften därinne, och förundras över allla mystiska titlar på hyllorna. Ett tag i slutet av 80-talet jobbade en kompis till mig i en videobutik, och jag satt ofta där och hängde ett par timmar var eller varannan dag. De hade bara riktigt gamla hyrfilmer i den butiken; VTC, Walthers Video, Viking Video, Baroness och liknande.
I VIDEOMANNENs eftertexter tackas flera personer jag känner. I själva filmen nämns en viss Ferox-Johan - han gav ut fanzinet Video Ferox. Jag skrev en artikel i det sista numret av Video Ferox - men då var det plötsligt 2000-tal. Jag minns en gång när jag pratade i telefon med Johan, det var i mitten av 90-talet, och han sa att VTC tydligen skulle haft en serie filmer med en färg (jag minns inte vilken) på ryggen som han aldrig sett i verkligheten och som kanske bara var ett påhittat rykte. Jag blev lite konfunderad - eftersom jag rakt framför mig hade en film ur denna serie. Jösses, tänkte jag, har jag något en komplettist som Johan inte känner till?
Långt in på 90-talet kunde jag bli alldeles till mig när jag kom över eftertraktade VHS-rariteter till rövarpriser. Som en gång, när jag gick in i lumphandeln i kvarteret intill min bostad. Gubben som hade butiken sa "Du som gillar gammalt mög, jag fick en låda som jag ställde undan till dig". Lådan innehöll helt ospelade filmer från VideoKlubben. Jag köpte dem för fem eller tio spänn styck.
Men det var då det. Idag tycker jag att det är skönt att DVD- och Blu-ray-filmer tar mindre plats än VHS - och att bildkvalitén är betydlligt bättre. Dessutom gillar jag att man kan streama mängder av filmer, så att man slipper köpa fysiska exemplar av filmer man bara är nyfiken på och ser en gång.
I VIDEOMANNEN tittar Ennio flera gånger på filmer av Boarne Vibenius-rullarna THRILLER - EN GRYM FILM och BREAKING POINT. Vad jag vet släpptes den senare aldrig som hyrfilm, men jag kan förstås ha fel. I en scen diskuterar Ennio och en kompis en inklippt hardcore-scen i en italiensk skräckfilm. De nämner aldrig titeln, den nämns inte i eftertexterna, och det enda vi ser på filmduken de tittar på är ett kvinnligt skrev. Men - jag ser allt att det är SLAUGHTER HOTEL de tittar på!
Okej. Den här recensionen blev längre än planerat. Jag gick igång, jag plaskade iväg med nostalgins vågor. Men - jag gillar alltså den här filmen. De som inte kan relatera till filmsamlande och italiensk skräck vill nog sätta ett lägre betyg än jag.
Samantha Fox' nya låt "Hot Girl" och videon till denna förekommer bara under några sekunder i filmen.











-->
 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx