måndag 22 juli 2019

Bio: Crawl

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sweden
Efter MIDSOMMAR och POLAROID var CRAWL precis vad jag behövde.
Jag upptäckte att jag i princip var den ende som skrev en negativ recension av MIDSOMMAR. De flesta andra har hyllat den, och tycker att den är så bra, så bra, eftersom den inte är en skräckfilm, utan något bättre: ett drama om att vara människa! Ja, eller något ditåt. Skräckfilm för folk som inte gillar skräckfilm, en film för folk som behöver något slags alibi för att se skräck. Och vad tycker vi om sådant? Jävla trams, det är vad vi tycker!
CRAWL, däremot! Här handlar det om 87 minuter stenhård, blodsprutande, intensiv skräck. Ni vet, sådant filmkonsten uppfanns för.
Männen bakom CRAWL är Sam Raimi och Alexandre Aja, den förstnämnde har producerat, Aja har regisserat. Michael och Shawn Rasmussen står för manus. Raimi och Aja är förstås killar som kan sin sak. Fransmannen Ajas karriär är lite ojämn, minst sagt, och innehåller en del lågvattenmärken som MIRRORS och NIO LIV, men det går inte att komma ifrån att grabben älskar skräck och vet hur man gör film.
CRAWL utspelar sig i Florida, men filmen är inspelad i Serbien. Ja - detta är a Serbian film! I eftertexterna kan man läsa "Serbia creates film". Ja, vi vet. Serbien är beryktat för detta!
Filmens handling är synnerligen enkel. Kaya Scodelario spelar tävlingssimmaren Haley, vars far (Barry Pepper) inte svarar i telefon. En orkan är på väg, så Haley beger sig till villan farsan bor i. På vägen passerar hon en alligatorfarm. Ovädret blir hela tiden värre. Polis har spärrat av vägen och försöker få Haley att vända om, men hon trotsar dem och kör vidare.
Väl framme i huset hittar Haley farsgubben nere i källaren. Han är skadad - han har attackerats av en alligator, som rymt från farmen och som gömmer sig i källaren. Källaren börjar fyllas med vatten, och det visar sig att det inte bara är en alligator där nere - de är flera stycken, och ytterligre ett gäng simmar hotfullt runt det översvämmade huset. Att ta sig levande därifrån verkar vara en omöjlighet. Kommer Haley att få nytta av sina talanger som simmare? Kommer hon att få crawla? Snacka om det!
Detta är hela handlingen. Det förekommer ytterligare några rollfigurer, de flesta av dem bits i stycken så att blodet sprutar, men det är Haley och hennes far, och deras desperata flykt våning för våning, som hela tiden står i fokus.
Som jag nämnde inledningsvis, är detta en intensiv film. Ofta är det spännande på riktigt. Dock känner jag mig tvingad att sänka betyget ett snäpp, eftersom filmen, trots dess korta speltid, blir en aning tjatig mot slutet, med den ena alligatorattacken efter den andra.
Alligatorattackerna är effektiva och känns realistiska, eftersom man använt sig av riktiga alligatorer, kombinerat med modeller och datoranimationer, och inte enbart det sistnämnda. Jag är väldigt glad att jag inte jobbade på inspelningen av CRAWL. Skådespelarna ligger och plaskar i vatten större delen av filmen. Det måste ha varit vansinnigt obehagligt.








(Biopremiär 24/7)
-->

tisdag 16 juli 2019

Bio: Polaroid

Foton copyright (c) SF Studios
För några veckor sedan gick CHILD'S PLAY, det vill säga nyinspelningen av DEN ONDA DOCKAN, upp på bio. Jag har inte recenserat den, eftersom den inte pressvisades - och till på köpet var jag bortrest. Nu verkar filmen dessutom redan ha försvunnit från biograferna.
Redan nu kommer det en ny skräckfilm av Lars Klevberg, norrmannen som regisserade CHILD'S PLAY. Dock har han inte hunnit göra två filmer på väldigt kort tid. POLAROID skulle ha haft biopremiär redan sommaren 2017, men filmen lades på hyllan på grund av Harvey Weinstein-skandalen. Weinsteins bolag var inblandat i filmen.
Ett bättre namn på POLAROID vore "Déjà vu". Det här känns verkligen som en film jag sett åtskilliga gånger tidigare, och jag kollade förstås om det är en nyinspelning av något jag sett. Så är inte fallet, filmen bygger på en kortfilm Klevberg gjorde 2015. Men detta är en film av samma typ som THE RING och SHUTTER med flera filmer; den handlar om ett besatt föremål vars ondska sätter igång en kedjereaktion, och här finns inga som helst överraskningar. POLAROID är vansinnigt ointressant.
Kathryn Prescott spelar den lite utstötta Bird - ett passande namn, eftersom den späda Prescott onekligen ser ut som en liten fågel. Bird är fotointresserad och hennes mor har en antikaffär. En dag kommer det in en polaroidkamera från 70-talet. Bird börjar använda den - men den är, förstås, besatt. På bilderna hon tar av sina vänner dyker det upp en skuggfigur, och snart mördas vännerna en i taget. Skuggfiguren förflyttar sig från foto till foto. Om man försöker förstöra ett foto, skadas de som är på bilden i verkligheten. Bird och hennes kompisar, vars antal raskt reduceras, försöker komma på varför kameran är besatt, och hur de ska kunna stoppa ondskan.
POLAROID innehåller en del riktigt fåniga repliker, och handlingen är lite väl ologisk, även om logik aldrig varit genrens styrka. Mitch Pileggi spelar sheriff, Grace Zabriskie från TWIN PEAKS har en liten roll som otäck tant, och dessa två skänker viss klass. POLAROID är egentligen inte sämre än många andra liknande skräckfilmer, men den är totalt likgiltig, och jag förstår inte vad den ska upp på bio och göra.
Visst hoppade jag till i biofåtöljen några gånger - men det berodde inte på att filmen är särskilt skrämmande, utan på att det är svårt att inte hoppa till när det fläskas på med jump scares; när någonting far mot kameran och musiken plötsligt brölar till.
Ett plus i kanten för att filmen bara varar en timme och 28 minuter. Den är alltså en hel timme kortare än MIDSOMMAR! Ari Aster borde ta lärdom av detta.
   









(Biopremiär 19/7)

lördag 13 juli 2019

DVD/Blu-ray/VOD: Godzilla: Återkomsten

GODZILLA: ÅTERKOMSTEN (Studio S Entertainment)
Den senaste amerikanska Godzillafilmen; GODZILLA II: KING OF MONSTERS, tyckte jag var rätt outhärdlig - bara en massa monsterfajter i mörker, och jag längtade ut från biografen. Jag tänkte att så här var väl inte de japanska Godzillafilmerna, vilka jag minns som rätt charmiga. Å andra sidan har jag inte sett de japanska filmerna sedan 1990-talet, då (vad jag tror var) allihop släpptes på VHS - de som kommit sedan dess har jag inte sett. Visst genomgick japanska Godzilla olika faser och olika grader av allvar, eller brist på allvar, men jag tyckte att de var kul och underhållande.

Så ser jag då en ny, japansk Godzillafilm - SHIN GOJIRA, eller  GODZILLA: ÅTERKOMSTEN, från 2016 ... och den visar sig vara mördande tråkig.
GODZILLA: ÅTERKOMSTEN, i regi av Hideaki Anno och Shinji Higuchi, är en reboot, en nystart. Det här är ett försök att göra en realistisk skildring av hur det skulle gå till om Godzilla för första gången anfaller dagens Japan.
Vill vi se en realistisk skildring av detta? Efter att ha suttit igenom filmen är svaret på denna fråga: NEJ!
Visst är scenerna där Godzilla demolerar städer maffiga och häftiga. Men! Dessa scener upptar sammanlagt ungefär en  kvart. Resten av den två timmar långa filmen består av gravallvarliga japaner i kostym som sitter i möten. Politiker och militärer. Namn och titel skrivs ut i bild, som om vi skulle lägga det på minnet.
GODZILLA: ÅTERKOMSTEN är en skildring av japansk byråkrati, och är man intresserad av japanska sammanträdeslokaler och kontor - och av heltäckningsmattor - får man sitt lystmäte. Istället för fläskiga scener med monster, får vi oändliga scener med folk som sitter ner och pratar. Och det är fruktansvärt ointressant och tråkigt. Om man inte är byråkrat själv och går igång på sånt här.
Jag hade grava problem med att behålla uppmärksamheten när jag såg filmen. Jag började tänka på annat och pyssla med annat.
Alltså: nu har vi fått en Godzillafilm med alldeles för mycket action, och en med alldeles för lite action. Hur vore det med en Godzillafilm som ligger någonstans mittemellan dessa två ytterligheter?











-->

torsdag 11 juli 2019

DVD/Blu-ray/VOD: The Witch in the Window

THE WITCH IN THE WINDOW (Njutafilms)
WE GO ON hette en hyfsad spökfilm som kom häromåret. Den var egentligen inget specielllt, men lite intressant, vilket gjorde att den höjde sig en aning över resten av all lågbudgetskräck som översvämmar marknaden.
Nu är en av männen bakom WE GO ON; Andy Mitton, tillbaka med en ny spökfilm, och på en del sätt är resultatet bättre den här gången. Alex Draper spelar Simon, som köpt en gammal nedgången kåk på vischan i Vermont. Tanken är att han ska rusta upp huset och sälja det dyrt, det är åtminstone vad Simon påstår. Tillsammans med sin tolvårige son Finn (Charlie Tacker) flyttar han in i kåken och börjar renovera och ha sig - och självklart dröjer det inte länge innan det visar sig att huset är hemsökt. För flera decennier sedan hade en kvinna, Lydia, dött där, när hon satt i sin fåtölj och tittade ut genom fönstret. Och jodå, visst dyker Lydia upp där i fåtöljen, stirrande ut genom fönstret.
THE WITCH IN THE WINDOW är en lågmäld och finstämd film. Antalet medverkande är litet, och skådespeleri och dialog är kanske lite teatraliskt, men å andra sidan är filmfotot överraskande bra; det är riktigt fint och stämningsfullt. Dessutom är filmmusiken melodisk, vilket är rätt ovanligt i dagens skräckfilmer, filmen har ett ordentligt musikaliskt ledmotiv.
Jag tyckte faktiskt att filmen till en början var kuslig på riktigt, under dess första halva kände jag nackhåren resa sig vid ett par tillfällen. Men det håller inte hela vägen. Det här är en kort film, bara en timme och 17 minuter, men den är trots detta alldeles för lång - handlingen utvecklar sig till en förutsägbar historia och den sista halvtimmen känns rätt överflödig. Den här berättelsen hade gjort sig bättre i det korta formatet; som ett avsnitt av THE TWILIGHT ZONE eller något liknande.
Vad som är otäckare än filmen, är några "recensioner" på IMDb. Ett par minuter in i filmen fälls en Trump-kritisk replik, och detta har fått reaktionära galningar på IMDb att skrika "crazy leftists" och liknande, och hata filmen. "Vi vill inte ha politik nerkört i halsen när vi ser på film!" skriker de. Det är ganska obehaglig läsning.









-->

tisdag 9 juli 2019

Bio: Midsommar

Foton copyright (c) Nordisk Film
Det finns ett avsnitt av KVARTERET SKATAN i vilket David Batra för första gången ska fira jul med sin flickväns familj, och det visar sig att de har helt egna, fullkomligt bisarra jultraditioner. Jag satt och tänkte på detta när jag såg Ari Asters nya, och delvis svenskproducerade, skräckfilm MIDSOMMAR. Jag tänkte "Kvarteret Skatan firar midsommar" och fnissade för mig själv.
Ari Aster långfilmsdebuterade förra året med skräckfilmen HEREDITARY, en film många älskade och tyckte var fruktansvärt otäck. Själv tyckte jag att den var alldeles för lång, alldeles för pretentiös för sitt eget bästa, och att slutet var närmast löjeväckande. HEREDITARY är dock bättre än MIDSOMMAR, som flaxar omkring farligt nära kalkonstämpeln - tycker jag som svensk. Jag ser i sociala medier att överraskande många amerikaner, vilka förstås inte vet någonting om svensk midsommar, uppskattar filmen. "En intelligent skräckfilm för vuxna," skrev en känd amerikansk serietecknare häromdagen.
Att göra skräck på temat midsommar är en bra idé, och det har gjorts förr - till exempel kom det 2003 en dansk rysare om några ungdomar som åker till Sverige för att fira. Jag recenserade den filmen någonstans, och den var väl okej om än inget speciellt. Det gjordes även en amerikansk version av den danska filmen, SOLSTICE heter den, men den har jag inte sett.
Ari Asters MIDSOMMAR inleds i ett vintrigt Amerika på deppigast möjliga sätt. Den unga Danis (Florence Pugh) syster begår självmord och tar föräldrarna med sig i döden. Dani, som dessutom har en fnurra på tråden med sin pojkvän Christian (Jack Reynor), bryter förstås ihop totalt.
Denna inledning, som är mörkare än mörkast, pågår i en halvtimme, innan den egentliga handlingen börjar. Christian och tre av hans kompisar, varav en är svensken Pelle (Vilhelm Blomgren), ska åka till Sverige över sommaren, Pelle har bjudit in dem att fira midsommar i hans lilla hemby Hårga i Hälsingland. Där ska det hållas ett speciellt firande under nio dagar, ett firande som bara sker vart 90:nde år. Dani beslutar sig för att följa med.
Gänget anländer till Hälsingland - som inte alls är Hälsingland, eller ens Sverige. Filmen är inspelad i Ungern. Eftersom solen inte går ner, utspelar sig resten av filmen i dagsljus.
Hårga är en besynnerlig by, den ser ut att bara bestå av några skjul och lador utspridda på en välklippt gräsmatta. Hårgaborna bär hittepå-folkdräkter som inte alls ser ut som svenska folkdräkter. Det är rätt mycket THE VILLAGE över det här stället. Att det faktiskt bor moderna svenskar här känns otroligt - även om de sitter i ett skjul och tittar på Austin Powers.
Det första som sker när amerikanerna anländer och Pelle presenterar dem för sina vänner, är att byborna plockar fram en påse magiska svampar. Magic mushrooms. Som om det är en pryl kidsen i skogen kör med. Därefter börjar midsommarfirandet.
Det här är inget midsommarfirande jag känner igen. Inte ni heller. Ari Aster har plockat vissa attribut, som midsommarstången, han har letat upp företeelser som ättestupan, och jag vill minnas att den finns någon gammal svensk legend eller folksaga om folk som dansar tills de stupar, något som förekommer här - men i övrigt är detta ett fullkomligt bisarrt midsommarfirande Aster har hittat på själv. MIDSOMMAR känns bara som en ungersk cosplay-fest. I början hörs en snutt av en Bellman-epistel - men var är snapsvisorna? Sill och nubbe? Röjarskiva? I Hårga äts det konstig mat och dricks konstiga drycker på de konstigaste sätt. Folkmusiken låter inte som svensk folkmusik.
... Och då har jag inte ens kommit in på de riktigt bisarra inslagen i filmen, de som gör filmen till en skräckfilm. I Hårga har man sitt eget sätt att se på liv och död, och det står snart klart varför Pelle bjudit dit sina vänner. Döden kontrolleras på ett handgripligt sätt i Hårga, vilket leder till ett par grova splatterscener. Avlande av barn sker även det under kontrollerade, rituella former.
Publiken på pressviningen i Göteborg skrattade under visningen. Jag skrattade. Och vi skrattade när det nog inte var meningen att vi skulle skratta. Jag skrattade åt de märkliga danserna och ritualerna som inte känns det minsta svenska. Det ofta förekommande handviftandet är extra märkligt. MIDSOMMAR utvecklas till Monty Python-versionen av THE WICKER MAN. När det i en scen ska dansas och man ställt sig i ringar runt midsommarstången och står tysta en lång stund, då fick jag lust att hojta "Små grodorna, små grodorna!". När en av byborna plötsligt försöker trycka ner en hel sill (!) i halsen på stackars Dani, ville jag skrika "Du ska ha fisk!", som dr Alban gjorde i Sean Banan-filmen. Mot slutet kläs en av huvudpersonerna i ett berg av blommor, det ser ut som en färgglad Jabba the Hut på picknick. En av Christians kompisar är en sådan där störig, ung amerikansk turist som inte kan bete sig i utlandet.
Några av filmens producenter är svenskar, liksom några av de som arbetat bakom kameran, och framför kameran ser vi flera svenska skådespelare - Gunnel Fred har en ganska stor roll, och Liv Mjönes syns också i byn. Många bybor är visst ungrare.
MIDSOMMAR är mer besynnerlig än bra, jag tyckte aldrig att det blev spännande eller otäckt, har man sett många skräckfilmer kommer ingenting som en överraskning. Filmen är åt helvete för lång, den varar två och en halv timme. Om det inte vore för att filmen är fascinerande konstig, hade jag somnat - eller gått hem.
Någon borde göra en riktig svensk midsommarskräckfilm, en film som tar fasta på svensk mytologi och vår folktros mystiska väsen. Trolsk sommarnatt och skräck, det är tacksamt och skulle kunna bli bra om det görs av begåvade filmskapare.
Jag vet inte riktigt vad jag ska sätta för betyg på MIDSOMMAR. Nåja, filmfotot är riktigt bra, och filmen besitter ett visst underhållningsvärde på grund av sin flängdhet, så jag sätter en tvåa. Men se filmen på egen risk. Filmen är i alla fall bättre än den trista och dumma Netflix-rysaren THE RITUAL, i vilken Rumänien skulle föreställa norra Sverige.










(Biopremiär 10/7)

söndag 7 juli 2019

DVD/Blu-ray/VOD: Eldfödd

ELDFÖDD (Studio S Entertainment)
I min recension av THE DEAD ZONE skrev jag att det finns relativt gott om dåliga Stephen King-filmatiseringar. ELDFÖDD från 1984 är inte den sämsta av dem, men den tillhör definitivt de sämre.
Jag såg nog inte den här fimen förrän i början av 1990-talet, då jag hyrde den på video, eller om jag möjligtvis spelade in den från TV. Jag har inte sett om den sedan dess, och jag mindes i princip ingenting när jag såg om den för ett par veckor sedan, alldeles innan jag reste iväg på semester. Jag förstår varför jag inte kom ihåg något från första gången jag såg filmen - eftersom jag redan börjat glömma den igen, trots att det bara är några veckor sedan jag såg om den.
ELDFÖDD är nämligen en väldigt slätstruken film.
David Keith spelar Andy McGee, som låtit sig utsättas för drogexperiment för att tjäna lite pengar. Tillsammans med Heather Locklear får han dottern Charlie (Drew Barrymore), som på grund av experimentet besitter övernaturliga krafter - hon kan sätta fyr på saker med tankekraft.
Heather Locklears rollfigur dödas så snabbt att man knappt hinner registrera hennes existens, och den mystiska organisationen bakom experimentet jagar Andy och Charlie kors och tvärs över Amerika, eftersom de vill använda sig av Charlies superkraft.
George C Scott spelar en ond mördare i organisationens tjänst, han låtsas vara snäll och blir Charlies kompis. Martin Sheen spelar ... Tja, det har jag glömt, hans roll är försumbar. Louise Fletcher har nästan inga repliker alls i sin lilla roll.
Folk brinner upp och Drew Barrymore skriker mycket, hon har en irriterande, gäll barnröst.
För filmmusiken står Tangerine Dream. En del människor blir alldeles till sig i trasorna när Tangerine Dream nämns. Jag förstår inte varför. Tangerine Dream är astråkiga, musiken till ELDFÖDD är rövtrist, och det låter mest som avslappningsövningar till valsång. Eller något ditåt.
Mark L Lester må ha regisserat en av världens bästa filmer - COMMANDO - men hans storhetstid i Hollywood blev kort. Den inskränkte sig till ELDFÖDD och COMMANDO, därefter arbetade han till större delen med direkt på video-filmer. En bekant till mig gjorde en film för Lesters produktionsbolag, och tydligen är Lester en opålitlig lurendrejare.
Som synes medverkar många fina namn i ELDFÖDD, men regi och manus, ja, hela produktionen, är märkligt platt. Detta är en oengagerande film.
År 2002 kom en senkommen uppföljare, FIRESTARTER; REKINDLED. Jag tror att jag sett den, men jag är inte säker.
 










-->

DVD/Blu-ray/VOD: The Dead Zone

THE DEAD ZONE (Studio S Entertainment)
För ett par månader sedan bidrog jag med några dollar till en crowdfundingkampanj för en ny Stephen King-film. Det handlar om en låg-lågbudgetproduktion som bygger på en novell av King. Om filmen kommer att bli bra är svårt att säga, det har jag ingen uppfattning om, jag bidrag med pengar enbart för att få med mitt namn i eftertexterna till en Stephen King-film. King betydde mycket för mig när jag var tonåring.
Dåliga Stephen King-filmatiseringar finns det relativt gott om. Men det finns ju även en handfull som är bra, och ett fåtal om är riktigt bra. Den allra bästa King-filmatiseringen är utan tvekan THE DEAD ZONE. Det här är även en av regissören David Cronenbergs bästa filmer, kanske hans bästa.
Romanen "Död zon" har jag faktiskt inga minnen av, kanske beroende på att filmatiseringen är så pass stark. Första gången jag såg filmen var när den visade på TV några år efter biopremiären 1983 (varför jag inte såg den på bio vet jag inte). Den visades när jag befann mig i Lindvallen på en skidresa med familjen. THE DEAD ZONE började mitt i natten och hallåan inledde att påpeka att namnen King och Cronenberg borgar för något riktigt, riktigt otäckt.
Och jo, THE DEAD ZONE är fortfarande en vansinnigt spännande film. Men - vad  som gör den otäckare idag än när den kom, är att den lyckades förutspå framtiden.
Christopher Walken spelar läraren John Smith, som hamnar i koma efter en bilolycka. När han fem år senare vaknar upp, konstaterar han att hans fästmö Sarah (Brooke Adams) lämnat honom för en annan - och att han begåvats med förmågan att att se in i framtiden. När han rör vid en annan människa, ser John dennes framtid.
Sarah jobbar nu åt en makthungrig politiker; Greg Stillson (Martin Sheen), som siktar på att bli president. När John Smith träffar den egotrippade Stillson ser han i en vision att världen kommer att gå under. Stillson är en farlig man som måste stoppas innan han blir vald till president ...
... Och här sitter vi nu 36 år senare med den egotrippade och maktlystne Donald Trump som president i USA. För övrigt är Stephen King en fanatisk Trump-motståndare, vilket fått ett stort antal tidigare fans att vända honom ryggen. Fast man kan ju undra varför de reaktionära läsarna läste King innan Trump - King har ju alltid stått någonstans till vänster på den amerikanska skalan.
Hur som helst: THE DEAD ZONE är en makalöst bra film, fylld med utmärkta karaktärsskådespelare - här återfinns även Herbert Lom, Tom Skerritt, Anthony Zerbe, och många andra. Det här är en typ av rysare för vuxna vi sällan ser idag. Det är svårt att inte bli fullkomligt uppslukad av den här filmen.







-->

onsdag 3 juli 2019

Bio: Stockholm

Foton copyright (c) Scanbox
Ett av mina allra första TV-minnen är direktsändningarna från Norrmalmstorgsdramat 1973. Åtminstone en av sändningarna. Jag var fem år och satt hemma hos mormor och morfar, och ritade väl antagligen serier när mormor ropade från TV-rummet - "Kom ska du få se på alla polisbilarna!". Så jag gick in och tittade på polisbilarna.
... Ja, det var allt. Inte mycket till anekdot, jag vet.
STOCKHOLM, med manus och regi av Robert Budreau, är en ny kanadensisk-amerikansk film som bygger på Norrmalmstorgsdramat. Väldigt löst, bör jag tillägga. Antagligen diarré-löst. Dessutom är alla namn ändrade, utom Olof Palmes.
Jag kan inte bestämma mig för om denna bisarra dramakomedi mest är fånig, eller om det är en tvättäkta kalkonfilm - eller om den bara är dålig. Sevärd är den dock - om man vill se något otroligt konstigt på bio.
Några exteriörer är filmade i Stockholm, men det mesta har gjorts i Kanada. Det är 1973 och Ethan Hawke spelar "Helsingborgsrånaren Lars Nyström", som klär ut sig till en annan rånare, Kaj Hansson. Beväpnad går han in på en bank i Stockholm, på skylten utanför står det Kreditbanken, men på reklamskyltar därinne står det bara Kreditbank. Lars, som är uppvuxen i USA och därför pratar amerikanska, skjuter i taket och skriker, men verkar glömma bort att framföra sitt ärende. Skulle han inte råna banken?
Lars håller en handfull anställda som gisslan, en av dem heter Bianca Lind, hon spelas av Noomi Rapace iförd glasögon man kan få in satellit-TV med. Lars kräver att hans kompis Gunnar (Mark Strong) ska släppas ut från fängelset i Kalmar och föras till Kreditbanken. Gunnar anländer, de pratar om Helsingborg och Göteborg, och de sjunger Dylansånger, och plötsligt har Bianca fattat tycke för Lars.
Ibland kommer polisen på besök. Banken är omringad, och det är bara för polischefen Mattsson att knalla in och ut som han vill. Mattsson spelas av kanadensaren Christopher Heyerdahl, som pratar med samma sjungande norska brytning som i TV-serien HELL ON WHEELS. Shanti Roney spelar Olof Palme i två-tre besynnerliga scener. Han sitter ensam vid skrivbordet på sitt flotta kontor och äter middag och dricker rödvin.
STOCKHOLM är en makalöst flängd film. Den är avsedd att vara lite rolig, men det som är roligt är inte handling och repliker, utan den tafatta regin och en höga märklighetsfaktorn. Ethan Hawke och Mark Strong är två skådisar jag verkligen gillar, men om man nu spenderar pengar på flera bra karaktärsskådespelare, och dessutom tar hjälp av polismuseet i Stockholm, kunde de inte då också avsatt lite pengar till att skaffa fram autentiska polisuniformer? Poliserna i STOCKHOLM bär påhittade uniformer. Hittepå-uniformer. De ser ut som om de kommer från Syldavien, eller något ditåt.
Det är inte mycket i filmen som känns svenskt, interiörerna osar mest öststater, eller möjligen en Cronenberg-film från 70-talet. Filmen är ovanligt kort, bara 92 minuter, vilket vi tackar för, men detta innebär att allting sker lite väl snabbt. Det så kalllade stockholmssyndromet uppstår nästan omedelbar, utan någon större psykologisk uppbyggnad. På ljudspåret ligger det ofta "tokig musik" för att markera hur tokigt det här är.
Visst är det kul och fascinerande att höra skådisar som Hawke och Strong prata om olika svenska städer, men Robert Budreaus film får nog anses vara ett ganska rejält misslyckande. Det känns om om han inte riktigt vetat vilken typ av film han velat göra.
Gustaf Hammarsten medverkar en minut som taxichaufför.
  









(Biopremiär 5/7)
-->

tisdag 2 juli 2019

Bio: Spider-Man: Far from Home

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Då var det superhjältedags på TOPPRAFFEL!
Igen.
Det är superhjältedags för jämnan nuförtiden, och jag tänker att det är väl få av mina läsare som bryr sig - eftersom jag själv knappt bryr mig. En typ av film som alltför sällan gjordes när jag var barn och verkligen ville se sådant, kommer nu i så pass stora mängder att även en stor del av fansen verkar tröttna.
... Å andra sidan är SPIDER-MAN: FAR FROM HOME en film om Spindelmannen, och Spindelmannen är ju den bäste superhjälten. Det är svårt att misslyckas totalt med Spindelmannen. Även om jag tyckte att THE AMAZING SPIDER-MAN 2 var en besvikelse, föredrar jag dem framför en massa andra superhjältefilmer (Sam Raimis allmänt sågade SPIDER-MAN 3 har jag inte sett om sedan den kom, den var också en besvikelse, men jag misstänker att den ändå var bättre än det mesta i genren som görs idag).
Jag spenderade precis en semestervecka i sommarstugan. En intressant grej är att jag minns vissa serietidningar jag läste där under min barndoms sommarlov, jag associerar vissa nummer av en del serietidningar med stugan. Bland annat några nummer av Atlantics Spindelmannen i slutet av 1970-talet.
Om jag läste några Spindelmannenavsnitt med superskurken Mysterio i stugan minns jag dock inte. Jag läste några klassiska Mysterio-avsnitt även som vuxen för 15-20 år sedan, men jag måste säga att jag inte minns så mycket av figuren, mer än hur han ser ut och att han skapar illusioner. Jag minns inte vem det var under hjälmen och vad han var ute efter - och varför.
Jake Gyllenhaal spelar Mysterio i Jon Watts SPIDER-MAN: FAR FROM HOME. Han dyker upp som en mystisk superhjälte som hjälper agentorganisationen SHIELD att bekämpa ett monstrum som attackerar- och ödelägger städer runt om i världen. Jag vet inte om det ska komma som en överraskning att Mysterio visar sig vara en skurk med lömska planer, större delen av den unga biopubliken känner säkert inte till gestalten, men det är trots allt en av de mer välkända skurkarna från Spindelmannens klassiska epok.
Nick Fury (Samuel L Jackson, förstås) behöver Spindelmannens hjälp för att bekämpa det globetrottande monstrumet, men det blir lite besvärligt, eftersom Peter Parker (Tom Holland) - det vill säga Spindelmannen - åkt på skolresa till Europa, där han med sin klass kuskar runt mellan olika länder.
Peter Parker är störtförälskad i MJ (som aldrig kallas Mary-Jane, och som spelas av Zendaya, en tös utan efternamn), och han planerar att berätta detta för henne högst upp i Eiffeltornet. Peter blir dessutom alltmer desperat, eftersom hans kompis Ned (Jacob Batalon) plötsligt får ihop det med Betty Brant (Angourie Rice). Problem uppstår förstås när både montrum och Mysterio dyker upp och ställer till det.
 Jag tyckte att 2017 års SPIDER-MAN: HOMECOMING, även den i regi av Jon Watts, var jättebra - trots en del fundamentala fel. Jag gillar verkligen inte att Spindelmannen fått en högteknologisk dräkt tillverkad av Tony Stark, och att han jobbar åt SHIELD. Det bryter mot allt det som gjorde Spindelmannen så bra under seriens första decennier - den ensamme, nördige killen som sitter på pojkrummet om nätterna och lagar sin hemmagjorda Spindelmannendräkt. Med mera.
Den högteknologiska dräkten försvinner dock ganska snart i FAR FROM HOME, som jag tycker är en till större delen jätterolig film. Här finns mängder av skojiga scener och ett kul persongalleri - framför allt gillar jag de två töntiga lärarna som försöker hålla styr på skolklassen medan städerna de besöker brakar ihop. Historien om Peter, MJ, Ned och Betty är också lite gullig. Eftersom filmen tar vid där AVENGERS: ENDGAME slutade, har det uppstått en del märkligheter i tidslinjen, vilket jag personligen tycker är lite dumt.
Riktigt lika bra som HOMECOMING är det här nog inte. Slutet drar ner helhetsintrycket. För i vanlig ordning varar slutstriden i en evighet, säkert bortåt en halvtimme. Denna slutstrid är heller inte speciellt bra, eftersom Mysterio alltså skapar illusioner - vilket innebär att vi aldrig vet om det vi ser faktiskt händer på riktigt.
Men jag kan ha överseende med detta. Betyget här under är lite tveksamt, men jag tycker att filmen är bättre än det mesta i genren just nu.
För övrigt var Jake Gyllenhaal en av kandidaterna till att ta över rollen som Peter Parker efter Tobey Maguire. Numera är förstås Gyllenhaal alldeles för gammal. Vad som är lite lustigt är att jag nog aldrig såg Spindelmannen som ung tonåring när jag var barn, han kändes mer vuxen.
J Jonah Jameson figurerar som hastigast. Han spelas av JK Simmons - som ju gjorde rollen i Sam Raimis tre filmer 2002-2007, samt Jamesons röst i animerade TV-serier.
Slutligen: man vet att man är en medelålders karl när man inser att det numera är Spindelmannens faster May (Marisa Tomei) man sitter och suktar efter!







(Biopremiär 3/7)

torsdag 20 juni 2019

DVD/Blu-ray/VOD: Drakens år

DRAKENS ÅR (Studio S Entertainment)
Det blev ett jävla liv när DRAKENS ÅR gick upp på bio 1985. Framför allt i USA, där filmen anklagades för att vara rasistisk. Regissören Michael Cimino och manusförfattaren Oliver Stone försvarade sig med att hävda att deras film handlar om rasism, och att den skildrar den organiserade brottsligheten i New Yorks Chinatown på ett realistiskt sätt. Här i Sverige klagades det på att filmen var för våldsam, för blodig, och några anmärkte på det grova språket.
DRAKENS ÅR utnämndes både till en av 1985 års bästa filmer - och till årets absolut sämsta film.
Själv älskade jag DRAKENS ÅR när den kom. Detta var DEER HUNTER-regissören Michael Ciminos återkomst efter den remarkabla kalasfloppen HEAVEN'S GATE, som kommit fem år tidigare. Jag minns när jag såg DRAKENS ÅR första gången - det var på Landskrona Filmstudio på Bio Maxim, antagligen 1986. I salongen, ganska nära mig, satt min bildlärare Gunnar, och eventuellt även Gunnars son. När filmen började sa Gunnar "My little yellow friend!" flera gånger.
Filmens huvudperson, polisen och Vietnamveteranen Stanley White, spelas av Mickey Rourke. Det är ganska svårt att föreställa sig det idag, men i mitten av 1980-talet var Mickey Rourke het, han ansågs vara cool och en lovande skådis. Även jag tyckte att han var cool - kanske i synnerhet som kommissarie White, med gråfärgat hår och hatt. Att Stanley White, som var en verklig polis i New York, var rasist och egentligen inte alltför sympatisk, var det lätt att ha överseende med. Rourke var ascool.
Ett krig mellan triadledare och andra maffiabossar blossar upp i Chinatown. Poliserna är korrumperade. Stanley White tänker rensa upp. Denna upprensing leder förstås till ett blodbad.
När jag nu såg om DRAKENS ÅR, efter att inte ha sett den sedan 1990-talet, dröjde det inte länge innan jag kände att det här är en typ av film jag saknat - en typ av film som knappt görs längre. En stor, myllrande snutfilm, som både är skitig och neonglänsande, det är drama och blodig action, och många karaktärsskådespelare syns i rollerna. Det är vulgärt på det där härliga 80-talssättet. John Lone gör en av gangstrarna, Raymond J Barry spelar en polis. Jag vet inte riktigt vad som hände med den här sortens gangsterfilmer. Det görs en och annan än idag, men genren försvann nog i samband med att Hollywood slätade ut sina produktioner för att bredda målgrupperna.
Jag tycker fortfarande att DRAKENS ÅR är jättebra, det här är en av de stora gangsterfilmerna. Det enda som inte funkar alls, är scenerna med en TV-reporter, som spelas av fotomodellen Ariane Koizumi. Hon är verkligen skitdålig. Anmärkningsvärt dålig. Och hon har den kvinnliga huvudrollen!
Michael Cimino regisserade ytterligare tre filmer efter DRAKENS ÅR. Ingen av dem är speciellt bra, men jag känner att jag borde se om SICILIANAREN. Cimino dog 2016.
Som bonusmaterial på denna Blu-ray-utgåva ligger ett kommentarspår med Cimino. Det har jag förstås inte lyssnat på - jag menar, vem har väl tid med sådant i dessa tider?







(Filmen släpps på Blu-ray 26/6)

torsdag 13 juni 2019

Bio: Men in Black: International

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
En kollega och jag hade diametralt olika åsikter om en detalj i MEN IN BLACK: INTERNATIONAL, när vi diskuterade filmen efter pressvisningen.
- Filmen hade varit mycket bättre utan Chris Hemsworth, sa min kollega. Han verkar tro att han är James Bond!
- Jasså? sa jag. Jag tycker precis tvärtom - filmen hade varit mycket bättre om den bara handlade om att Chris Hemsworth flängde omkring som James Bond!
Det har gått 22 år sedan den första MEN IN BLACK, som hade premiär 1997. De ungdomar - filmens största målgrupp - som tar studenten denna vecka var alltså inte födda när filmen kom, vilket tydligt markerar att denna franchise börjar bli lite till åren. Den första uppföljaren kom fem år senare - och sedan fick vi vänta hela tio år, till 2012, på MEN IN BLACK 3. Nu har det gått ytterligare sju år, och här är den fjärde filmen i serien.
Den ursprunglige regissören Barry Sonnenfield är nu ersatt med FAST & FURIOUS 8-regissören F Gary Gray - och även huvudrollsinnehavarna är nya. Det är nog bara Emma Thompson som återkommer från förra filmen, hon spelar organisationens chef.
Nya huvudpersoner är agent H (Chris Hemsworth) och agent M (Tessa Thompson, ej släkt med Emma). MEN IN BLACK:INTERNATIONAL börjar onekligen rätt bra, med att agent H och hans chef High T (Liam Neeson) år 2016 anländer till Eiffeltornet, där de slåss mot mäktiga utomjordingar som går under beteckningen Svärmen. Därefter hoppar vi tjugo år tillbaka i tiden och introduceras för lilla Molly, som råkar bevittna när hennes föräldrar frågas ut av två agenter från MIB, vilka i vanlig ordning genast rederar föräldrarnas minnen av detta. Agenterna, som inte upptäcker Molly, letar efter en liten rymdvarelse som gömmer sig på Mollys rum.
Detta får Molly att vilja bli MIB-agent, och hon tillbringar tjugo år med att lokalisera den extremt hemliga organisationen. Hon hittar dem, blir antagen, förses med kodnamnet M, och paras ihop med den arrogante och av allt att döma lätt korkade brudmagneten agent H, när hon skickats till London på sitt första uppdrag.
Handlingen efter denna inledning är lite diffus. Det känns nämligen som om filmskaparna hittar på efter hand; som om de inte har något ordentligt manus, utan bara fläskar på med så mycket som möjligt av allting.
High T sätter H och M på ett uppdrag som för dem runt om i världen, till Afrika och Italien, en döende rymdvarelse ger M ett supermärktigt vapen i fickformat, alla vill åt detta vapen, man misstänker att det finns en mullvad på MIB (det är den vi tror det är), alla jagar alla, och mot slutet dyker Rebecca Ferguson upp i en roll som är betydligt mindre än väntat, med tanke på att hon är tredje namnet i rollistan.
En liten, liten varelse som M döper till Pawny (Kumail Nanjiani gör rösten) har en del roliga repliker, framför allt en om det romantiska dramat DAGBOKEN, men övrigt tycker jag inte att MEN IN BLACK: INTERNATIONAL är speciellt rolig. De två första filmerna var kul, eftersom Will Smith skämtade friskt, medan Tommy Lee Jones lyckades vara rolig genom att vara gravallvarlig.Tessa Thompson har inte försetts med några roliga repliker, hon är bra en ung person som visar sig vara osedvanligt duglig när alla andra klantar sig. Chris Hemsworth, däremot, är ju en kille med stor utstrålning och han är lite småskojig med sina lagom misslyckade playboymanér. Men det enda filmen har att bjuda på i övrigt är en massa specialeffekter. Att slänga in en massa konstiga varelser var roligt i den första filmen, men nu kan vi det. Det jagas, det skjuts med strålpistoler, det dånar, konstiga vareler figurerar, och ibland visar sig även Rafe Spall, och jag kommer på mig med att tänka att jag glömt bort vad filmen går ut på.
I artiklar om den här filmen har det stått att Chris Hemsworth och Tessa Thompson från Thor- och Avengers-filmerna samarbetar igen - och jag försökte komma på vilken roll Thompson spelar dessa filmer. Jag var tvungen att kolla upp det. Aha. Valkyrie. Henne minns jag inte. Det säger väl en del om det grunda intryck Marvelfilmerna gör på mig. Fast jag minns inte heller att det är Thompson som spelar den sjungande flickvännen i Creed-filmerna.
En sak som slog mig när jag såg MEN IN BLACK: INTERNATIONAL, är att Chris Hemsworth borde göra Roger Moore-filmer. Kanske inte James Bond, han är för pojkaktig, men jag tror att han hade blivit jättebra som Helgonet!











(Biopremiär 14/6)

torsdag 6 juni 2019

Serier: Fantomen Kids: Kit och Heloise på äventyr

FANTOMEN KIDS: KIT OCH HELOISE PÅ ÄVENTYR
av Jens Hansegård, Mikael Sol och Jan Bielecki
Egmont Publishing
Fantomen Kids är ett album; en serie, som gör mig konfunderad - på flera sätt. Låt mig börja med det minsta frågetecknet: titeln på serien. Fantomen Kids. Okej att använda ordet "kids" istället för barn, men jag förstår inte om namnet är särskrivet - det borde stå Fantomen-kids - eller om det ska utläsas som "Fantomen: (för) kids". Än märkligare blir det med tillägget "Lee Falk's" ovanför loggan - eftersom Lee Falk inte har någonting med Fantomenkidsen att göra, mer än att han lät Fantomen bli far till tvillingarna Kit och Heloise. Dessutom är det sannerligen på tiden att de skippar anglifieringen och skriver "Lee Falks", så som vi gör i Sverige.
... Men det största frågetecknet är innehållet. En barnserie med Fantomentema. Ungefär samtidigt som Fantomen Kids startade i Sverige, drog Frew Publications i Australien igång tidningen Kid Phantom. Jag fick de två första numren av denna rätt märkliga tidning. Kid Phantom utspelar sig på 1960-talet och handlar om den nuvarande Fantomen, den 21:e, som barn. Tidningen riktar sig till barn, men tecknas i en schwungig stil som jag inbillar mig mest tilltalar vuxna - och jag får intrycket att det främst är vuxna Fantomen-fans i Australien som köper tidningen, eftersom de samlar på allt. Jag gissar att Kid Phantom är lite för udda för att kunna uppskattas av små barn.
Fantomen Kids är dock en renodlad barnserie. Målet med serien lär vara att skapa ett intresse för Fantomen och hans värld hos barn (jag gissar att åtta- till tioåringar är målgruppen), så att de senare kommer att gå över till den "riktiga" Fantomenserien.
Och jag undrar: varför?
När jag började läsa Fantomen var jag åtta år. Och jag läste den "riktiga" Fantomen. Det var mörka, tuffa äventyr tecknade av Jaime Vallvé, Heiner Bade och gänget. Förutom Fantomen läste jag tidningar som Tomahawk, med stenhårde Jonah Hex, och Pilot, som var fylld med krigsserier, och när jag fyllde tio blev det mycket Spindelmannen och Fantastiska Fyran från Atlantic Förlag.
Jag läste inga renodlade barnserier. Innan Fantomen, alltså innan jag fyllde åtta, läste jag Tintin, Spirou, Asterix, och Svenska MAD. Allåldersserier. Jag hade inget behov av småbarnsanpassade serier. Jag skulle blivit direkt förbannad om Fantomen, när jag växte upp, innehöll en renodlad barnserie.
... Så känner jag även som medelålders man. Jag läser inte alltid varje nummer av Fantomen, just nu prenumererar jag, men ibland nöjer jag mig med att köpa lösnummer. Och - när jag spenderat femtio spänn på en tidning på bara 52 sidor, kan jag bli direkt irriterad när ett antal sidor kastas bort på Fantomen Kids. Är tanken att jag ska visa upp dessa sidor för små barn i min närhet och säga "Titta här, ungar, här är nåt för er!" - ungefär som med barnsidorna i Allers och Hemmets Journal?
Fantomen Kids är tecknad av Jan Bielecki i en ruffig stil som alternerar mellan att vara slarvigt elegant och enbart hafsig. De två första historierna har skrivits av Disney- och barnboksförfattaren Jens Hansegård, medan Fantomenredaktören Mikael Sol har skrivit det tredje och sista äventyret.
Fantomen Kids är mer Bamse än Fantomen. Seriens karaktär ligger rätt långt ifrån den ordinarie Fantomenserien. Det här känns mest som en Kamratpostenserie från 80-talet - inbillar jag mig, eftersom jag aldrig någonsin läst Kamratposten. När jag var barn och tonåring lyfte vissa vuxna ibland fram Kamratposten och serierna i denna som något bra och viktigt man skulle läsa istället för Fantomen och Spindelmannen. Jag ryggade alltid tillbaka när jag som barn utsattes för korrekt barnkultur.
Fantomen Kids, som alltså handlar om Fantomens barn, är en uppbygglig serie och en väldigt utstuderad sådan - allting är genomtänkt så att det ska bli så korrekt som möjligt. Heloise är den grabbiga och tuffa av tvillingarna, Kit är en tönt.
De tre äventyren är enkla bagateller, den andra historien är den bästa, eftersom den i princip är ett Scooby-Doo-äventyr med en skurk utklätt till monster. Den serien är även aningen bättre tecknad.
Jo, jag vet. Jag tillhör inte målgruppen för det här albumet. Jag har nog aldrig tillhört målgruppen. Och det är mycket möjligt att mindre barn som aldrig hört talas om Fantomen kommer att uppskatta och ta till sig de här serierna. Men jag tror inte att Fantomen Kids kommer att få dem att vilja läsa den riktiga Fantomenserien.
Jag har absolut inget emot att Fantomen Kids-serien görs, det här är ingen dålig serie, men den gör sig nog bäst i fristående publikationer, som detta album. Och, jag tror faktiskt att serien hade fungerat bättre om den handlat om ett helt annat syskonpar om inte är släkt med Fantomen.
Slutligen: i början av 80-talet beställde jag ett nummer av Spidey Super Stories. Jag gick efter titeln, jag visste inte vad det var för tidning. Spidey Super Stories var en barntidning med Spindelmannen som Marvel gav ut mellan 1974 och 1982. Det intressanta med denna, var att den innehöll vanliga äventyr med Spindelmannen, i vilka han mötte sina vanliga ärkefiender, men serierna var lite enklare berättade än i de ordinarie tidningarna. Serien tecknades i traditionell stil, John Romita var inblandad. Det var nog större chans att amerikanska ungar som läste Spidey Super Stories gick över till Amazing Spider-Man, än att svenska ungar som läser Fantomen Kids ger sig på originalet.
... Å andra sidan var Lee Falks egen version av Fantomen ibland en barnserie. Troligen omedvetet. 

onsdag 5 juni 2019

Bio: X-Men: Dark Phoenix

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Jag tittar på den nya X-Men-filmen och tänker att de har en del nya, unga skådespelare jag inte sett förr i rollerna. Men så kommer jag hem och läser min recension av den förra filmen i serien; X-MEN: APOCALYPSE, och inser att de presenterades utförligt i den. Jag tyckte inte att APOCALYPSE var särskilt bra (ändå gav jag filmen en trea i betyg), och precis som fallet är med de flesta andra superhjältefilmer nuförtiden, minns jag i princip ingenting. Jag hade dessutom för mig att APOCALYPSE kom förra året, men det var visst 2016.
Det publicerades väldigt lite X-Men på svenska under min uppväxt; de figurerade i några nummer i Atlantic Special 1981 och 1982, och 1984-1985 gav Semic dem en kortlivad tidning med titeln X:en. I början av 70-talet syntes "gamla" X-Men i Semics kortlivade Conan-tidning. Jag var aldrig tillräckligt intresserad för att köpa de amerikanska originaltidningarna, men Atlantic Special läste jag, liksom X:en - och fick därför vad jag antar var lösryckta delar ur den på sin tid uppmärksammade och populära Dark Phoenix-sagan. Atlantics publicering var extra lösryckt, de körde nerkortade varianter som trycktes i fel ordning.
Notera att Cyclops' huvud har flyttat på sig på omslaget i mitten!
Simon Kinberg har skrivit och regisserat X-MEN: DARK PHOENIX. Detta är hans regidebut, men han har skrivit manus till flera av de tidigare X-Men-filmerna. DARK PHOENIX börjar riktigt bra och även dess första halva är bra, jag upplevde denna som lite bättre än de flesta andra av de senaste årens superhjältefilmer. I en prolog som utspelar sig 1975 åker åttaåriga Jean Grey bil med sina föräldrar. Jeans mutantkrafter orsakar en bilolycka och föräldarna omkommer. Jean själv placeras i professor Xaviers (James McAvoy) skola för mutantbarn. Här har Xavier hår och ser ut som Björn Kjellman i rullstol.
Hopp till 1992 och presidenten kallar in X-Men för att rädda besättningen på en rymdfärja som råkat illa ut i rymden. Ett stort kosmiskt moln hotar att äta upp rymdfärjan. Jean Grey, nu spelad av Sophie Turner, lyckas suga i sig hela molnet och tuppar av. När hon vaknar upp har hon uppfyllts av ondskefulla krafter hon inte kan kontrollera, och hon söker hjälp hos den tidigare skurken Magneto (Michael Fassbender), som bor på en ö tillsammans med ett kollektiv utstötta mutanter som odlar grönsaker.
Samtidigt har ett stort gäng onda utomjordingar, anförda av en iskall Jessica Chastain, anlänt till jorden för att söndra och härska. Dramatik uppstår, och precis som i AVENGERS: ENDGAME dör hjältar och sorg uppstår.
Magneto gör en magnetisk gest.
Jag gilla5 verkligen det återhållsamma berättandet under filmens första hälft. Det är inte så bombastiskt som det brukar vara och personregin är rätt bra. Filmen funger här som drama och och handlingen är lite intressant. Jag gillar dessutom tråden med utomjordingarna, som känns som ett riff på VÄRLDSRYMDEN ANFALLER. Dessa scener är effektiva och lite skräckfilmsbetonade.
... Men halvvägs in dör filmen. Helt och hållet. Handlingen avstannar, det händer inte så mycket mer, och dramat ersätts med evighetslånga slutstrider. Delar av dessa strider är bra, men filmens andra hälft är påtagligt tråkig. Jag tycker dock att DARK PHOENIX är bättre än AVENGERS: ENDGAME - eftersom DARK PHOENIX bara varar en timme och 53 minuter inklusive långa eftertexter.
En grej med X-Men-filmerna, vilken får mig att sitta och skratta i biofåtöljen när jag tänker på det, är att om man tar bort ljudeffekter och visuellla effekter, består stora delar av filmerna av folk som sträcker ut handflatan mot varandra, eller pekar eller stirrar på olika saker. Det är när mutanterna utövar sina mutantkrafter.
Även Jennifer Lawrence och Nicholas Hoult har framträdande roller, och Stan Lee har lyckats vara verkställande producent från andra sidan graven. Han har även fått en In loving merory of-credit i eftertexterna. 
Två saker i X-MEN: DARK PHOENIX måste tas upp innan jag avslutar:
1) När det blivit 1992 har mutanterna plötsligt blivit hyllade hjältar - och kallas superhjältar av folket, som älskar dem. Jag gillade repliker som "Presidenten har kallat in X-Men". De har lite lökiga superhjältedräkter och de beter sig som ett gammalt hederligt superhjälteteam. Men när hände detta? Här har mutanterna mobbats, stötts ut och jagats i, vad är det, sju filmer - och nu plötsligt är de etablerade, älskade hjältar.
2) Filmen gör en rejäl vurpa i tidslinjen. När filmen slutade var jag inte klok på vad som hänt. Jag har alltid uppfattat filmerna från X-MEN: FIRST CLASS och framåt som prequels till de filmer som utspelar sig i nutid - det vill säga filmerna från X-MEN (2000) och framåt, och att James McAavoy och Michael Fassbender ska åldras till Patrick Stewart och Ian McKellen. Men - i "nutidsfilmerna" spelades Jean Grey av Famke Janssen, och X-MEN: THE LAST STAND (2006) slutar med att hon offrar sig och dör, och det antyds att hon kommer att återuppstå som Phoenix. Nu sker detta plötsligt 1992. Och en av mutanterna som har en framträdande roll i nutidsfilmerna dör i DARK PHOENIX. Detta måste innebära att de fyra senaste filmerna inte alls var prequels, utan en helt självständig svit med andra skådespelare. Har jag missuppfattat allt?
För övrigt saknas Wolverine i DARK PHOENIX. Han var behållningen i de tidigare filmerna. En X-Men-film utan Wolverine är som TRE SKOJIGA SKOJARE utan John Botvid.










(Biopremiär 5/6)

onsdag 29 maj 2019

Bio: Godzilla II: King of Monsters

Foton copyright (c) Warner Bros. Pictures
Fy fan.
Fy för jävelen!
Det här var inte bra.
Nej, det här var vedervärdigt dåligt, direkt osebart.
Den förra amerikanska Godzilla-filmen, GODZILLA från 2014 (det kom en med samma titel även 1998), var ingen större höjdare och inte speciellt minnesvärd. Av den minns jag främst att Juliette Binoches roll var oväntat liten, hon strök med ganska omgående.
Den filmen är dock ljusår bättre än GODZILLA II: KING OF MONSTERS. Den nya filmen är nämligen så usel att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva. Jag vet inte vad det är jag har sett. Jag förstod absolut ingenting.
För manus och regi står Michael Dougherty. Dougherty kan göra film - han har tidigare skrivit och regisserat två bra skräckfilmer; TRICK 'R TREAT och KRAMPUS, samt skrivit manus till bland annat X-MEN 2, SUPERMAN RETURNS och X-MEN: APOCALYPSE. De två sistnämnda är inget att hänga i julgranen, men det är ändå riktiga filmer.
GODZILLA II verkar inte ha något manus alls.
Filmen inleds 2014 med att världen står i brand efter Godzillas attack. Och där, bland ruinerna, står familjen Russell, och letar efter sin försvunne son - det är dr Emma Russell (Vera Farmiga) och dennas make Mark (Kyle Chandler), med dottern Madison. Vänta nu här, tänkte jag. Det var väl inte de här den förra filmen handlade om? Eller var det det? Nej, det var det inte. Det här är en ny familj, men de presenteras som om vi redan är välbekanta med dem - det vill säga, de presenteras knappt alls. Som med allt annat i den här filmen. Sonen omkom förresten där i ruinerna.
Efter några minuter hoppas det till nutid. Mark har supit ner sig, lämnat sin familj, och fotograferar djur. Emma är deprimerad och håller på med ... Ja, jag vet inte riktigt vad hon håller på med. Hon verkar jobba med monster. Madison har vuxit upp till Millie Bobby Brown från STRANGER THINGS.
Plötsligt dyker Charles Dance upp som ond ex-militär och kidnappar Emma och Madison, han behöver dem till något monsterprojekt. Mark i sin tur hämtas upp av organisationen Monarch för att jaga Godzilla, som gömmer sig någonstans. Han jobbar tillsammans med  Ken Watanabe och Sally Hawkins, vilka visst var med även i den förra filmen, samt den bedårande söta Ziyi Zhang.
Av någon anledning ser Emma Russell till att väcka fler monster till liv - King Ghodora, Rodan, Mothra och några till; hon har någon flummig idé om att återställa naturens kretslopp. Godzilla dyker upp och slåss mot alla.
Nu ska jag berätta vad jag tyckte var bra i GODZILLA II:
1) Ett par sekunder i vilka en stridspilot skjuter ut sig i katapultstolen och hamnar i Rodans mun.
2) När en kille säger att King Ghidora låter lite för likt gonorré. 
Resten av filmen är skit.
GODZILLA II: KING OF MONSTERS får en Michael Bay-film att framstå som ett stillsamt europeiskt drama från Folkets Bio. Det här är som att sitta och titta på ett stroboskop. Kameran är aldrig stilla, det klippa hela tiden, och det är inte ofta det går att se vad det är som händer. Större delen av filmen består av att olika monster slåss med varandra och byggnader rasar, oftast skildrat i mörker, regn, märkliga närbilder, och annat som gör att det inte går att uppfatta vad som sker. De ständiga explosionerna och eldstrålarna och annat gör att bilden blinkar på ett särdeles jobbigt sätt, och jag fick emellanåt vända bort blicken för att vila ögonen. En väldigt stor del av filmen består av närbilder på bildskärmar med obegripliga diagram, eller på annan teknisk utrustning.
Kombinera detta med en fullkomligt obegriplig handling, dålig personregi, trista rolligurer och konstanta, öronbedövande ljudeffekter, och du får en film som är in i helvete påfrestande att titta på. Jag ville lämna salongen. Eftersom filmjäveln varar två timmar och elva minuter, slutar den aldrig.
Nästa film i serien, GODZILLA VS. KING KONG, är redan i post-production.
Jag vill hellre se en Godzilla-film om japaner i gummidräkter som kastar leksakbilar och välter modellhus. Skildrat i ett behagligt tempo.
 
 








(Biopremiär 29/5)
-->

tisdag 28 maj 2019

Bio: Rocketman

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Rockbranschen. England. 1970-tal. Sprit. Droger. Homosexualitet.
Vad nu, går Queen-filmen BOHEMIAN RHAPSODY upp på nytt? Nej, men Elton John-filmen ROCKETMAN, vilken i mångt och mycket är exakt samma film som BOHEMIAN RHAPSODY, men med några distinkta skillnader.
Taron Egerton spelade huvudrollen i KINGSMAN: THE GOLDEN CIRCLE. I denna hade Elton John en liten roll som sig själv. Nu spelar Egerton Elton John - i en film producerad av Elton John. För regin står den brittiske skådespelaren Dexter Fletcher, som senast regisserade EDDIE THE EAGLE - vilken hade Egerton i huvudrollen. Den bildsköne Taron Egerton är inte det minsta lik den bild-osköne Elton John, men han är bra på att imitera Eltons manér, samt på att se ding ut, så han blir hyfsat lik förebilden ändå.
I ROCKETMANS ramhandling står Elton John på toppen av sin karriär, men han är fullkomligt nerdrogad, och går - iförd full scenmundering - på ett möte med Anonyma Alkoholister. Där berättar han om sitt liv och sin karriär, som skildras i kronologisk ordning.
Det dröjde inte länge innan jag insåg att detta inte bara var ännu en filmbiografi; ett drama om en artist med musikinslag från scenfranträdanden - ROCKETMAN visade sig vara en mer renodlad musikal. Här finns nämligen ett flertal sång- och dansinslag mellan showerna och skivinspelningarna. Rollfigurerna sjunger ibland sina repliker och brister ut i stora, välkoreograferade dansnummer på gator och torg. Filmen blir ibland även direkt surrealistisk, vilken fick mig att tänka på GAINSBOURG - ETT LEGENDARISKT LIV, den hyfsade men inte helt lyckade filmen om Serge Gainsbourg.
Den första halvtimmen av ROCKETMAN tycker jag är bra. Ja, till och med jättebra. Det är kul och medryckande, det är snyggt. Men - så fort Elton John slår igenom och blir megastjärna, blir både filmen och Eltons liv mindre intressant, och filmens andra hälft är lite småtråkig, om än med kul inslag här och var. Filmens fokus hamnar efter ett tag på drogmissbruk och sexuella utsvävningar, och det är inte utan att jag undrar hur Elton John hann skriva musik, när han mest verkade upptagen med att knarka ihäl sig.
Jag tillhör inte Elton Johns fans och jag har inget större förhållande till honom, inte mer än att det är en artist som funnits under hela mitt liv och som fortfarande håller igång. Han har komponerat "Candle in the Wind", som är den absolut värsta låt som någon in gjorts (vid sidan av "I Just Called To Say I Love You"), men en del av hans 70-talshits har jag inget emot. Jag skulle aldrig köpa en skiva med dem, men jag klagar inte om de spelas. Hur pass nära verkligheten filmen ligger har jag inte den blekaste aning om.
Jamie Bell spelar textförfattaren Bernie Taupin, som hängt med Elton John i vått och torrt sedan starten, och han ger ett sympatiskt intryck. Av någon anledning spelas Eltons mor av amerikanskan Bryce Dallas Howard, som lagt sig till med en ganska överdriven brittisk accent. Fast jag tycker nog att samtliga medverkande är bra i sina roller.
Bitvis är ROCKETMAN rätt läcker att titta på, men den är vare sig bättre eller sämre än BOHEMIAN RHAPSODY. Tycker jag.
... Och ja: filmen bjuder på ett montage när Elton John slår igenom.








(Biopremiär 29/5)
 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2008-2019