fredag 23 juni 2017

Glad midsommar!

TOPPRAFFEL! önskar alla läsare en ohemult 
GLAD MIDSOMMAR!
Jag har bunkrat upp för ett rejält partaj idag!

... Jag vill även skjuta in att jag kommer att vara bortrest en vecka eller två efter midsommarhelgen, vilket innebär att jag missar en del pressvisningar, bland annat SPIDER-MAN: HOMECOMING. Ska dock försöka se den när jag kommit hem igen.





-->

torsdag 22 juni 2017

DVD/Blu-ray/VOD: Headshot

HEADSHOT (Studio S Entertainment)
Först John Woos BULLET IN THE HEAD, sedan Walter Hills BULLET TO THE HEAD, och nu: HEADSHOT.
Ska du bara se en ultravåldsam, superblodig, extrembrutal, übersadistisk, köttig actionfilm i år, är det HEADSHOT du ska se. Ska du bara se en indonesisk film i ditt liv, tja, varför inte låta det bli denna?
Tidigare var Indonesien mest känt för alla filmer med Barry Prima; landets största filmstjärna. På senare år har det dock kommit en del andra filmer som uppmärksammmats internationellt. Som till exempel THE RAID och dess uppföljare - förvisso samproduktioner med Frankrike och USA, men ändå.
Iko Uwais, från just THE RAID, är hjälten i HEADSHOT; en film som regisserats av Kimo Stamboel och Timo Tjahjanto. Uwais spelar en man som spolas iland på en strand. Han har blivit skjuten i huvudet och minns inte vem han är, men han kallar sig Ishmael. En söt sjuksköterska hjälper honom. Självklart visar det sig att Ishmael är en jävel på att slåss - vilket kommer till användning, eftersom ett oräkneligt antal gangsters är ute efter Ishmael. Sjuksköterskan kidnappas, Ishmael letar efter henne, och lite i taget minns han vem han är.
Det här är Jason Bourne-historien en gång till - fast oändligt mycket våldsammare. Och till skillnad från klantarslet Paul Greengrass, vet Stamboel och Tjahjanto hur man filmar slagsmål och eldstrider. I HEADSHOT ser man vad det är som händer! Och det vi ser är folk som massakreras och mörbultas i drygt två timmar. I den här filmen räcker det inte med två knytnävsslag eller en pistolkula för att sänka en motståndare - här avfyras hela magasinet, och som bonus drar man gärna till med några knivhugg i ansiktet. Som sagt: det här är extremt brutalt och blodsöligt.
Egentligen är handlingen för tunn och dum, men vem bryr sig om det? Trots att filmen varar en timme och 58 minuter, och därmed är alldeles för lång, är HEADSHOT den minst tråkiga film jag sett på bra länge. Det här är en fullkomligt sanslös och vansinnig film. Självklart en film enbart för härdade.
 









-->

tisdag 20 juni 2017

Bio: Transformers: The Last Knight

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Jag: "Nu ska jag skriva om TRANSFORMERS."
Min sambo: "Kan du inte skriva om Trance Dance istället?"
Nej, tyvärr.
Okej. Vad har TRANSFORMERS-, PIRATES OF THE CARIBBEAN- och FAST & FURIOUS-filmerna gemensamt?
Jo: om man inte är tolv år och ser de här filmerna om och om och om och om igen, är det fulllkomligt omöjligt att hålla isär de olika delarna. Vad hände i FAST & FURIOUS 6? Minns du det? Nähä. PIRATES OF THE CARIBBEAN 3, då? Inga minnen? Mer än att det var ett jävla brölande i över två timmar? Jag personligen har lättare att hålla isär FREDAGEN DEN 13:E-filmerna!
Här på TOPPRAFFEL! har jag tidigare recenserat TRANSFORMERS två, tre och fyra - och den enda film i serien jag har vissa minnen av, är den allra första filmen. Den förra filmen, "fyran", hette AGE OF EXTINCTION. Mark Wahlberg spelade hjälten. Det är faktiskt allt jag minns.
"Fyran" varade två timmar och 45 minuter. Denna nya film, "femman"; THE LAST KNIGHT, är hör och häpna kortare. Den varar bara två timmar och 29 minuter. Men den känns som sju timmar - filmen tar aldrig slut.
Michael Bay har åter regisserat. Bay påstår att detta blir hans sista TRANSFORMERS-film, nu får det vara slut. Även Mark Wahlberg har sagt att han nu tackar för sig. Detta ska vara den allra sista filmen. Trots detta avslutas THE LAST KNIGHT med en liten cliffhanger
Den här filmen börjar faktiskt rätt bra. Det är medeltid, och kung Arthur och hans riddare runt runda bordet är involverade i en enorm batalj. Denna prolog är rätt imponerande - och jag tycker att det är synd att den eländiga KING ARTHUR: LEGEND OF THE SWORD inte var som denna prolog. Bäst av allt är att ingen mindre än Stanley Tucci (!) spelar Merlin! Han är fantastisk i rollen - och han är med alldeles för lite, bara ett par minuter.
Vi får veta att Merlins magi inte alls var magi. Nä, redan då fanns det Transformerrobotar på jorden. De hjälpte kung Arthur, och Excalibur var vissst ett robotsvärd.
Okej, och sedan dyker det upp en textskylt: "1600 år senare", och det är det är åter dags för det gamla vanliga. Och jag tappade tråden på en gång. Efter en stund hängde jag inte med alls. Någon sorts ond transformersbrutta i rymden vill åt Merlins stav. Anthony Hopkins spelar en gammal engelsk greve som vet allt om de gamla riddarrobotarna - eller ska det vara robotriddarna? Greven låter hämta Cade Yeager (Wahlberg), som tillsammans med en välartikulerad kvinnlig historiker (Laura Haddock) skickas iväg för att hitta staven.
Det smäller och brakar och exploderar mest hela tiden. Jorden är på väg att stryka med. Det är soldater mot robotar mot flygplan mot ännu fler robotar mot ubåtar mot ytterligare några robotar. Med undantag för den gula Bumblebee, är det svårt att se skillnad på robotarna. Då och då görs det försök till humor. Det går väl ... sådär. Michael Bay är ingen King of Comedy. John Turturro är med i ett par korta scener, han filmas i närbilder där han babblar och skriker exalterat.
Brukar inte TRANSFORMERS-filmerna vara lite bättre än så här? Det enda som är lite bra i THE LAST KNIGHT är alltså prologen. Resten är mer påfrestande än vanligt. I 3D, förstås. Striderna håller på så länge att jag satt och tänkte på annat. På vad jag skulle äta till lunch. På eventuell rolig post jag väntar. På att jag inte fick glömma att smita inom Systembolaget och köpa öl till midsommar.
Det kändes som om jag fått min hjärna stekt när jag kom ut efter pressvisningen. Jag jag var lätt lomhörd. Och bussresan hem var ett helvete.
Jag har inte sett THE MUMMY, men den kan omöjligt vara sämre än det här elektrifierade skrotupplaget till film.
En märklig detalj: filmen skiftar hela tiden i format. De olika klippen är olika maskade. Ibland fyller bilden ut duken, ibland ligger ett svart band nedtill, ibland både uppe och nere, och banden skiftar i storlek. Detta märkliga letterboxformat ser jättekonstigt ut. Är det någon som vet varför det är så? Jag har sett det tidigare i andra 3D-filmer, men då har det bara handlat om någon enstaka scen. I THE LAST KNIGHT är det hela tiden.









(Biopremiär 24/6)




-->

söndag 18 juni 2017

DVD/Blu-ray/VOD: Operation Mekong

OPERATION MEKONG (Rapid Stream Media)
Det är nu väldigt längesedan jag tittade på hongkongaction och asiatisk underhållningsfilm rent allmänt. Det var ju en trend som var stark här i väst på 1990-talet, men som dog ut i början av 2000-talet - utan att någon verkade märka det. Fast självklart produceras det fortfarande action i Asien.
2016 års OPERATION MEKONG, en samproduktion mellan Hongkong och Kina, är enligt uppgift en av de tjugo mest framgångsrika kinesiska filmerna någonsin. Ett påstående som är aningen svårt att tro - det finns åtskilliga kinesiska filmer som är betydligt bättre än den här och som borde ha spelat in lika mycket eller mer.
Dante Lam har regisserat. Han ska inte blandas ihop med den bättre kände Ringo Lam. Jag tog en titt på Dante Lams filmografi, och det är möjligt att jag sett någon av hans tidigaste filmer; de ser bekanta ut, men jag är inte säker.
OPERATION MEKONG bygger på sanna händelser - 2011 attackerades två fiskebåtar på Mekongfloden. Besättningarna massakrerades. Floden går genom den Gyllene triangel, styrd av drogkarteller och gerillasooldater, och ett specialkommando sattes samman för att hitta de som låg bakom massakern.
Den här filmen ser ut att ha kostat en farlig massa pengar - vilket den säkert även har. Filmfoto och miljöer imponerar. Men i övrigt vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om filmen. Jag hade lite svårt att hänga med. Antalet rollfigurer är oändligt många, så pass många att det är fullkomligt omöjligt att hålla reda på vilka de är - med ett eller två undantag. Det hela är rörigt berättat - och framför allt är det åt helvete för långt, över två timmar håller det på.
... Men actionscenerna är bra, ibland svinbra, och de är hårda. Dante Lam har struntat i realism och låter istället gestalterna slåss som actionhjältar. Det är eldstrider och martial arts och slowmotion. En fajt/eldstrid/biljakt inne i ett köpcentrum är fantastisk. Slutuppgörelsen varar drygt trettio minuter, den tar aldrig slut.
I slutändan vet jag inte om jag kan rekommendera OPERATION MEKONG eller ej. Fet action, men lite tråkig.









-->

lördag 17 juni 2017

DVD/Blu-ray/VOD: The Perfect Weapon

THE PERFECT WEAPON (Studio S Entertainment)
Förra månaden kom det inte bara en, utan hela två filmer med Steven Seagal. Först fick vi END OF A GUN - och sedan den här; en film med en illa vald titel. THE PERFECT WEAPON, det hette ju Jeff Speakmans debutfilm.
En del intresse har riktats mot THE PERFECT WEAPON - detta beroende på att den regisserats av en ung kille från Norrköping. Ja: Norrköping. Titus Paar heter han. Tidigare har han mest gjort en massa kortfilmer, jag har inte sett något av det han fått ur sig.
När jag letade runt efter lite fakta om filmen, hittade jag förstås en rad recensioner. Ja, jösses. Kritiken är inte nådig! Alla slaktar filmen, den sågas längs fotknölarna - med ett undantag. Svenska Tellusfilm skrev upp den. På Blu-ray-omslaget finns ett citat, och det är från Tellusfilm. Det är inte utan att jag tror att recensenten är kompis med Titus Paar - för om man vill se en "tight rulle med fin action," ska man definitivt se något annat. Varför inte THE PERFECT WEAPON med Jeff Speakman.
Paars film utspelar sig i en dystopisk framtidsstad. Året är 2029 (och inte 2045, som det står på omslaget). Steven Seagal spelar en diktator som styr och ställer som vore det 1984. En proffsmördare som kallas Condor far omkring och dödar folk åt regeringen. Men så plötsligt går något fel, och Condor blir den jagade.
Det är Condor som är filmens huvudperson; han och en blond brud. Steven Seagal medverkar bara några minuter, Under de flesta av dessa minuter sitter han på en stol och ser ut att vilja vara någon annanstans. På slutet ställer han sig upp och utför något slags fajt, som är över på ett par sekunder.
Allt, precis allt, är härligt dåligt i den här filmen. Manuset är kasst - och försett med flera olika slut efter varandra. Eftersom manuset dessutom misslyckas kapitalt med att engagera, blir storyn dessutom förvirrad - jag tänkte på annat. Skådespeleriet är kasst, replikerna är kassa. Actionscenerna är dåliga, ibland direkt skrattretande. Scenografi och effekter är billigast möjliga.
Det här är så illa att det är lite fascinerande - filmen är kanske värd en titt enbart för den sakens skull. Jag har några kompisar som, precis som jag, ser allt med Steven Seagal. De kommer garanterat att se THE PERFECT WEAPON.
... Men till och med END OF A GUN är bättre än det här genanta möget.
 









-->


DVD/Blu-ray/VOD: XX

XX (Njutafilms)
XX är en skräckantologi med fyra kortrysare skrivna och regisserade av fyra kvinnor. Det görs förstås en stor grej av att det är kvinnor som gjort filmerna, men det är egentligen irrelevant. Även om kvinnor är underrepresenterade i branschen, är det trots allt viktigast att filmerna är bra - oavsett om det är en man eller kvinna som ligger bakom. Begåvning smäller högst.
Precis som fallet är med de flesta antologifilmer, är XX lite ojämn.
Det stämmer inte riktigt att de här fyra filmerna är skrivna av kvinnor - jo, det är kvinnor som skrivit manus, men den första storyn; "The Box", bygger på en novell av skräckförfattaren Jack Ketchum. Jovanka Vuckovic har regisserat, hon var länge redaktör för den kanadensiska skräcktidningen Rue Morgue.
"The Box" är det bästa inslaget i XX. I denna lilla historia visar en gubbe på tunnelbanan innehållet i en julklapp för en pojke - med resultatet att pojken slutar äta. Där efter blir det värre. Det hela slutar i tårar.
Därefter kommer "The Birthday Party" av Annie Clarke, en lustig liten humoristisk historia om en kvinna som hittar sin man död på deras lilla dotters födelsedag. Det ska hållas barnkalas - och för att inte förstöra stämningen, måste kvinnan gömma liket. Det här är lite för bagatellartat, men rätt roande. Annie Clarke är mest känd som musiker - men som sådan kallar hon sig St. Vincent.
"Don't Fall" av Roxanne Benjamin är alldeles för kort och otillfredställande. Ett litet gäng campar i bergen, när de attackeras av märkliga varelser. Avsnittet känns som klipp ur en långfilm, och det slutar innan det hunnit börja. Benjamin var en av de som regisserade SOUTHBOUND; en annan, ny antologiskräckis, och en film som är bättre än XX.
Den sista lilla filmen heter "Her Only Living Son" och har regisserats av Karyn Kusama, som gjorde ÆON FLUX och JENNIFER'S BODY. I denna visar det sig att en stackars kvinnas problembarn till son egentligen är son till Djävulen. Det här är en hyfsad story.
Bäst i filmen är de animerade mellansekvenserna som gjorts av Sofia Carillo.









-->

DVD/Blu-ray/VOD: Fullmåne

FULLMÅNE (Studio S Entertainment)
FULLMÅNE, vars originaltitel lyder HOWL, är en engelsk varulvsfilm - och det finns inte speciellt mycket att säga om den. Det är inte längesedan jag såg den, ändå måste jag anstränga mig för att minnas den.
Ett tåg med få passagerare stannar plötsligt mitt inne i en mörk skog. Någonting har hänt lokföraren, men dörren till hans bås är låst. Passagerarna och personalen kliver ur vagnen de sitter i och upptäcker att det finns något ondskefullt därute bland träden. De måste hålla sig inne i tåget - och givetvis funkar inga mobiler, mottagningen är dålig.
Jodå, visst är det varulvar som attackerat tåget. Några av passagerarna blir bitna, så snart finns det varulvar även ombord på tåget.
Rollfigurerna är så gott som alla fruktansvärda, osymptiska typer. Varulvarna ser ut som Rawhead Rex, om ni kommer ihåg den gamla filmen. FULLMÅNE håller på minst en kvart för länge; de sitter där ombord på det stillastående tåget, och det händer inte så mycket. Skådespeleri, filmfoto och regi haltar en aning.
Regissören Paul Hyett är mest känd för att han stått för make up-effekter till en hel drös kända filmer.
Helt värdelös är filmen inte, men den är inte i min smak.
Mer har jag inte att säga om den här.













DVD/Blu-ray/VOD: The Eyes of My Mother

THE EYES OF MY MOTHER (Njutafilms)
I min recension av THE VOID skrev jag att jag skulle skriva om en annan film som, till skillnad från THE VOID, inte bleknat i mitt minne. THE EYES OF MY MOTHER är den filmen.
Kombinationen arthouse och skräck brukar sällan funka. Än mindre svartvit arthouse och skräck. Den typen av film brukar oftast bli pretentiös, tråkig och ospännande - om än uppskattad av en publik som inte gillar riktiga skräckfilmer.
Men här har vi en svartvit arthouse-skräckis som är riktigt, riktigt bra. Skriven och regisserad av Nicolas Pesce, som är född 1990 - jösses, det är bara en påg som gjort den här.
I ett hus mitt ute i ingenstans bor ett par med sina lilla dotter Francisca. Modern berättar ofta om när hon arbetade som kirurg hemma i Portugal. En dag när fadern inte är hemma, dyker det upp en ond man som mördar modern, bara för att han tycker det känns så underbart att döda. Sedan kommer fadern hem, och ...
... Jag konstaterar att det är omöjligt att redogöra för handlingen utan att spoila allt. Men: filmen är indelad i tre kapitel. Francisca blir vuxen och bor kvar på gården. Hon söker närhet - och ägnar sig åt de mest bisarra, otäcka saker i huset.
THE EYES OF MY MOTHER är en lågmäld film; tempot är långsamt, men scenerna är perfekt avvägda, vilket gör filmen effektiv och mardrömslik. Den varar bara en timme och tretton minuter, vilket är en perfekt spellängd för det filmen berättar - ytterligare tjugo minuter hade kunnat göra den seg och småtrist.
Filmfotot är väldigt bra - och för en gångs skull har man fått till ett väl fungerande och logiskt slut, något som är ovanligt i modern skräckfilm.
Det är lite American Gothic över det här - men Pesces film känns inte amerikansk. Den liknar snarare något från valfri öststat. Fast det beror kanske på det svartvita fotot.
Hur som helst: THE EYES OF MY MOTHER är en överraskande bra film. Udda och fascinerande.









-->

DVD/Blu-ray/VOD: The Void

THE VOID (Njutafilms)
Eftersom det numera är Postnord som hanterar postgången, händer det ofta att saker och ting inte går som planerat. Till exempel struntade de i att dela ut ett paket med filmer till mig. Det låg på en hylla någonstans i över en månad, innan de utan motivering returnerade det till avsändaren. Det fick skickas på nytt - vilket innebar att jag alldeles för sent fick hem ett helt gäng mindre färska DVD-släpp. Men det är ju inget som hindrar mig från att skriva om dem - gamla är de inte.
Den kritikerrosade festivalfavoriten THE VOID var en av dessa kraftigt försenade filmer. För manus och regi står Jeremy Gillespie och Steven Kostanski, den senare har tidigare bland annat regisserat MANBORG - en film jag inte sett. Det räckte med trailern. Den såg ut som en sådan där film som medvetet gjorts för att den ska bli en kultfilm. Tillsammans har Gillespie och Kostanski snidat till specialeffekter till filmer som SUICIDE SQUAD och CRIMSON PEAK.
Förr brukade jag hävda att jag gillar HP Lovecraft - men det är en sanning med modifikation. Jag gillar Lovecraft i teorin, men jag är inte alltför förtjust i hans berättelser i praktiken. Det är modigt att erkänna detta! Man måste älska Lovecraft! Jag föredrar filmatiseringar som inte ligger alltför nära Lovecrafts originalberättelser - och filmer (och böcker och serier) som till viss del är inspirerade av Lovecraft, som THE BEYOND.
THE VOID är en kraftigt Lovecraft-inspirerad historia, som inleds med att en polis hittar en skadad man liggande på en väg. Polisen tar mannen till ett ganska folktomt sjukhus, och där börjar det genast hända märkliga saker. Sjukhuset omringas av mystiska människor iförda vita kåpor med en triangel för ansiktet. Inne i sjukhuset förvandlas folk till tentakelmonster. Och nere i källaren är det än värre - och dit ner måste förstås de överlevande ta sig vad det lider.
Till skillnad från alldeles för många moderna lågbudgetskräckfilmer, ser THE VOID ut som en riktig film, estetiskt sett. Filmfotot är bra. Effekterna är välgjorda och kladdiga. Rollerna görs av riktiga skådespelare - gamle fine Art Hindle (THE BROOD) dyker upp i en mindre roll.
Men - precis som i alldeles för många moderna skräckfilmer, är rollfigurerna alldeles för osympatiska, vilket gör det lite svårt att engagera sig. Jag struntar i om dessa irriterande, skrikande typer överlever eller ej. Slutet är inte heller särskilt tillfredställande, kanske beroende på att jag började tappa intresset när de väl kom ner i helveteskällaren. Det är med andra ord som i många av Lovecrafts träiga historier - de leder ofta inte fram till någonting.
Jag stämmer inte in i den enorma hyllningskören, men trots mina invändningar tycker jag att THE VOID är rätt okej. Den har dock redan börjat blekna i mitt minne - till skillnad från en annan film jag snart kommer att skriva om.
  











DVD/Blu-ray/VOD: Kar de Mummas rackarungar

KAR DE MUMMAS RACKARUNGAR (Studio S Entertainment)
KAR DE MUMMAS RACKARUNGAR är en utgåva som innehåller de två filmerna TVÅ ÅR I VARJE KLASS och SIGGE NILSSON OCH JAG, bägge från 1938, och bägge i regi av Sigurd Wallén, som även spelar rektor Wahlberg. Jag skriver "utgåva", eftersom det inte handlar om en box - båda filmerna ligger på samma skiva.
Här tänkte jag först skriva lite om hur jag, när jag var 10-12 år, lånade Kar de Mummas böcker om busungarna Sigge och Putte på biblioteket och tyckte de var fantastiskt roliga, vilket är intressant med tanke på att den första kom 1934. Men när jag nu tar en titt på herr de Mummas bibliografi, ser jag att han 1977 skrev en bok som heter "Ett år i varje klass: flera minnen om min gamla skola och den tiden". Jag tror att det var den jag läste först, ovetande om att den då var nyskriven. När jag sedan lånade 1934 års "Två år i varje klass: en elak skolgosses minnen", tyckte jag att den var mossig och bitvis svårbegriplig.
... Vilket är ungefär vad man kan säga om dessa två filmer. Visst, de är underhållande och rätt roliga, och eftersom de bara varar strax över en timme vardera, hinner de inte bli tråkiga. Men - jag såg dem tillsammans med min sambo, och här fanns mycket som gjorde oss konfunderade. Framför allt hur skolsystemet fungerade.
Sigge Nilsson (Sven-Eric Gamble, som var 14 år 1938) och hans bror Putte (Åke Johansson, som var 13) är två gossar som ständigt ställer till det för sig; de busar konstant och är dåliga i skolan - så pass att de inte blir uppflyttade till nästa klass. Båda pojkarna går i trean - trots att de inte är lika gamla. Killarna i klassen är allt från barn till tonåringar. Sigges och Puttes storasyster Laura spelas av Ann Mari Uddenberg, som var 23. Hon går i åttan. Detta är rätt förvirrande - mer eller mindre vuxna skådespelare ska föreställa grundskoleelever. Men såg det annorlunda ut på 30-talet? Var årskurserna annorlunda?
I TVÅ ÅR I VARJE KLASS anländer en ny lärare till skolan - den unge och mycket stränge dr Gans (34-årige Björn Berglund). Han börjar genast uppvakta Laura - som alltså går i åttan. Mot slutet av filmen konstaterar Sigge och buskillarna att Gans trots allt är en schysst kille, och Gans och Laura får varandra. Och ingen tycker att det är konstigt att en vuxen lärare är ihop med en elev i åttan.
I SIGGE NILSSON OCH JAG anländer en ny elev till skolan - sportstjärnan Tage Malling, som spelas av Sven-Bertil Norberg. Norberg var 26 år 1938 och det ser väldigt konstigt ut när han sätter sig i skolbänken med de andra, betydligt yngre eleverna. Unge herr Malling blir genast förälskad i klasskompisen Kristina. Hon görs av Gaby Stenberg, som var 15. Uppenbarligen tyckte ingen att det var märkligt med detta kärlekspar - utom möjligen Gaby Stenberg. En romantisk scen ska avslutas med att Tage Malling kysser Kristina - men i sista sekunden sätter Kristina handen för munnen. Jag tror inte att detta stod i manus och det var nog inte meningen att det skulle komma med i den färdiga filmen.
Stora delar av filmerna består av bestraffningar. Det utdelas örfilar till höger och vänster. Föräldrar och lärare hotar med stryk. Buspojkar låses in. Livet var hårt på den tiden! Och skolpojkarnas favoritnöje är av allt att döma slagsmål. Ofta stora gruppslagsmål.
De må vara busiga och dåliga i skolan, men innerst inne är killarna reko, käcka, lillgamla, och pratar härligt klyschig stockholmsslang.
En 17-årig Nisse Hallberg medverkar i bägge filmerna. Hallberg och Stenberg dog för inte så länge sedan, de hade långa karriärer. Några av de övriga skådespelarna, som Gamble och Norberg, blev inte så gamla.
I en minimal roll som hembiträde i SIGGE NILSSON OCH JAG ser vi, oftast bakifrån eller delvis ur bild, Mona Geijer-Falkner - hon som senare spelade Kristin i Åsa-Nisse-filmerna.









-->

torsdag 15 juni 2017

Bio: Rough Night

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
BAYWATCH kom tillbaka - allt är förlåtet!
Komedin ROUGH NIGHT, i regi av Lucia Aniella, som även är en av de två manusförfattarna, förmedlar en kraftig déjà vu-känsla. Men det är det enda filmen lyckas åtstadkomma. BAYWATCH var en usel komedi - men ROUGH NIGHT är direkt plågsam.
Här har man tagit lika delar BRIDESMAIDS, BAKSMÄLLAN och VERY BAD THINGS, och rört ihop till en sörja som är makalöst irriterande och o-rolig. Till skillnad från nyss nämnda förebilder. Okej, med undantag för VERY BAD THINGS - jag har inte sett den sedan den kom 1998, och då tyckte jag inte om den.
Det handlar om en möhippa. Politikern Jess (Scarlett Johansson) ska gifta sig. Tillsammans med tjejgänget från high school åker hon till Miami för att festa loss. Jillian Bell är den ständigt pladdrande Alice, som vill festa mest, Zoë Kravitz är den strikta Blair, Ilana Glazer är halvkriminella aktivisten Frankie, och efter ett tag anländer Kate McKinnon som Pippa, Jess kompis från Australien. De är alla olika som personer. Det enda de har gemensamt är att de - med undantag för Pippa - är rätt osympatiska. Framförallt den svinjobbiga Alice, som är avsedd att vara den roligaste. Gissar jag.
Först får vi en massa scener där tjejerna träffas och åker iväg, och ständigt skriker "WEEEEEEE!" och "IIIIIIIIH!" på de mest enerverande sätt. Sedan snortar de av någon anledning kokain och hinkar sprit. Och sedan hyr de en manlig strippa till huset de festar loss i - och det dröjer inte länge innan han trillar, slår huvudet i en bordskant och dör. Resten av filmen handlar om hur de ska försöka göra sig av med liket, vilket inte är det lättaste.
Humorn består främst av ett oräkneligt antal snoppskämt, både verbala och fysiska. Resten av humorn är en uppsättning allmänna sexskämt och några fylleskämt. Demi Moore och Ty Burrell spelar grannparet; två swingers som försöker ragga upp tjejgänget.
Det enda i filmen som är roligt, är när den blivande brudgummen (Paul W Downs - som skrev manus tillsammans med Lucia Aniello) kör bil från Charleston till Miami - endast iförd vuxenblöja, för att slippa stanna och kissa. Detta är inspirerat av en sann händelse det refereras till i dialogen.
ROUGH NIGHT är en förfärlig film. Det är lätt att hålla sig för skratt - om man inte är 18 år och jävligt lättroad. Jag gäspade, suckade och tittade på klockan åtskilliga gånger.
Sedan undrar jag varför de inte anlitade en australisk skådespelerska istället för att låta Kate McKinnon prata med vad som i mina öron låter som rätt kass australisk dialekt.
Se om BRIDESMAIDS eller BAKSMÄLLAN istället.
Eller Tom Hanks-klassikern SVENSEXAN.









(Biopremiär 16/6)



-->

torsdag 8 juni 2017

Serier: Smugglarflickorna

SMUGGLARFLICKORNA
av Servais
Albumförlaget
Det var ett bra tag sedan "Smugglarflickorna" kom ut - och först nu får jag tummen ur och skriver om albumet. Men bättre sent än aldrig.
Jean-Claude Servais är en ny bekantskap för mig. Servais är en belgisk serieskapare, som är född antingen 1956 eller 1963, uppgiften varierar - men 1956 känns mest troligt. Han är enligt uppgift ett stort namn i de fransktalande länderna och redan 1982 tilldelades han Grand Prix Saint-Michel, det efter Svenska Serieakademins Adamson äldsta seriepriset i Europa.
Servais är mest känd för en svit album som går under samlingsnamnet "La mémoire des arbres" - vilket betyder "Trädens minnen". Han gillar visst att rita träd, den gode Servais. "Smugglarflickorna" ingår i denna svit - och först på den allra sista sidan framgår det att albumet (eller albumen i plural, det är två delar som slagits samman) färdigställdes redan 1995.
Jag blev lite konfunderad när jag började läsa "Smugglarflickorna". När utspelar sig berättelsen? Något årtal anges inte, och eftersom den franska landsbygden i princip såg likadan ut under större delen av 1900-talet, skulle det kunna vara när som helst innan 1960-talet. Först på sidan 49 anges årtalet 1914.
Vad jag också undrade över var varför seriens huvudpersoner; några kvinnor, smugglar kaffe från Belgien till Frankrike. Nu vet jag förstås ingenting om hur det låg till i Frankrike åren innan första världskriget. Kanske smugglades varor rent allmänt, och just de här specialiserade sig på kaffe? Var det skriande brist på kaffe i Frankrike? Tullare och poliser jagar dessa kaffesmugglare som vore det knark och vapen de fraktar över gränsen.
Inledningsvis träffar vi smugglarkvinnorna, vilka gömmer kaffet innanför sina kläder, och de två barnen Hélène och Victor. En särdeles elak tulltjänsteman presenteras också, han brukar förutom att jaga smugglare även köpa sex av kvinnor på ett kafé. Fem år senare har Hélène och Victor blivit ett par, de är båda smugglare och framgångsrika sådana.
När del två inleds har kriget brutit ut. Situationen har förändrats och blivit betydligt farligare än tidigare - nu är det tyskar som jagar spioner och smugglare i skogen mellan Belgien och Frankrike. De tillfångatar, torterar och avrättar de som haffas i skogen.
"Smugglarflickorna" innehåller en del spänningsmoment, den elake tulltjänstemannen är en bra skurk, men som helhet är detta ett lågmält och finstämt litet drama; berättartempot är stillsamt. Berättelserna i "La mémoire des arbres" bygger på folksägner och sanna historier, och jag kan mycket väl tänka mig att det som sker i "Smugglarflickorna" även hänt i verkligheten - mer eller mindre. Dessutom är detta världens enda berättelse om kaffesmuggling i skogen.
Servais är fantastisk på attt skildra miljöer - den djupa skogen och dess djur, och den lilla byn. Hans skissartade stil skapar fina stämningar, vilka förstärks av färgläggningen, gjord av en som kallar sig Raives. Servais är dock lite sämre på att teckna ansikten; gestalterna är inte alltför uttrycksfulla.
Sedan är Servais av allt att döma oerhört förtjust i att rita nakna kvinnor. Här finns gott om omotiverade nakenscener, tuttar ploppar ut på var och varannan sida. Servais känns nästan som en belgisk motsvarighet till Milo Manara!
Jag upplevde inledningen av "Smugglarflickorna" som aningen trög, kanske mest för att jag inte förstod vad folk höll på med, men efter ett tag tyckte jag att albumet var riktigt trevligt, och jag blev sugen på att läsa mer av Servais.
Ska jag anmärka på något, är det det fula, svårlästa typsnittet som valts till texten i pratbubblorna. Jag googlade fram några originalsidor, och den franska textningen ser inte alls ut sådär. Man har även översatt namnet på det kafé som figurerar i albumet, och klistrat in nya bokstäver på husväggen - och dessa passar inte in det minsta. Det är synd. I övrigt är översättningen av Stefan Carlsson bra. 
   



-->

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx