fredag 7 december 2018

Bio: Mortal Engines

Foton copyright (c) UIP Sweden
Jakten går vidare. På en bokserie riktad till ungdomar som kan bli en ny filmserie lika framgångsrik som HUNGER GAMES och TWILIGHT, alltså. Ett par gånger om året brukar de dyka upp, de där ungdomsfilmerna som bygger på böcker (böcker jag sällan hört talas om), och som gör sitt yttersta för att bli blockbusters. Dock misslyckas de oftare än de lyckas. Det senaste försöket var THE DARKEST MINDS, som totalfloppade.
Nu har turen kommit till Philip Reeves bokserie "De vandrande städerna", vilken påbörjades 2001. Jodå, självklart googlade jag för att hitta den svenska boktiteln. Jag trodde först att det här var en spelfilmsversion av Studio Ghibli-filmen DET LEVANDE SLOTTET, vilken även den bygger på en bok, men så är inte fallet.
Genren är steampunk. Vi befinner oss ungefär tusen år in i framtiden, Jorden har förvandlats till något slags Mad Max-värld, och världens olika städer har byggts om till enorma, tuffande farkoster som rullar fram över ödemarken. Riktigt hur allt det här har gått till; varför världen ser ut som den gör, förklaras aldrig riktigt. Den största staden i den här filmen är London, som rullar omkring och äter upp mindre städer. Nej, jag hittar inte på. London jagar småstäder; krokar fast de mindre städerna i rep, och drar in dem i en stor lucka framtilll. Invånarna i småstäderna kidnappas.
Detta låter ju faktiskt lite unikt och intressant, och det är det väl också. Min i övrigt är MORTAL ENGINES nästan identisk med alla de där andra futuristiska äventyrsfilmerna för ungdomar; främst tonårstjejer. Man kan i princip bocka av ingredienerna på en lista:
*Hjältinnan; en ung, tuff tjej som tvingats bli bra på att sparka röv. I den här filmen heter hon Hester Shaw (Hera Hilmar). Hon döljer ansiktet bakom en halsduk, eftersom hon har ett ärr över kinden.
*Killen som blir kär i Hester. Här heter han Tom (Robert Sheehan), och är en vän påg med stora, blå ögon. Han ser lite ut som en ung, mesig upplaga av Eric Roberts. Tom utbildade sig till pilot, men blev historiker istället.
*Den slemme skurken. Hugo Weaving spelar Thaddeus Valentine, en grym och maktlysten herre ombord på London. Han mördade Hesters mor, så nu vill Hester hämnas. Valentine vill söndra och härska, och håller på att bygga något mystiskt och ondskefullt i en katedral.
*Rebellerna Hester och Tom ansluter sig till. Tyranner måste störtas, så självklart förekommer ett gäng tuffa och trasiga rebeller som vill sätta stopp för Valentine. Rebellernas ledare heter Anna Fang (Jihae) och är en stenhård, tjusig asiatisk brud som är en jävel på att sparka röv.
Miljöerna är alltså nya, men i övrigt känns allt märkligt bekant. Jag brukar inte klaga på brist på originalitet så länge resultatet är bra och underhållande, men den här gången satt jag verkligen och irriterade mig på att vi sett allt förut. Dessutom är rollfigurerna och skådespelarna rätt trista och anonyma.
Men! MORTAL ENGINES är fantastisk att titta på. Tekniskt sett briljerar filmen. Det är Peter Jackson som producerat, han är även inblandad i filmens manus, och alla pengar verkar ha gått till design av avancerade fordon; rullande städer och flygplan, och till imponerande datoraninering av dessa. Visst ser dessa steampunkfordon imponerande ut, det är rätt fantasieggande, och vore jag tolv år skulle jag tappa hakan.
Filmen har regisserats av långfilmsdebuterande Christian Rivers och den är lite mer actionpackad än den här typen av film brukar vara. MORTAL ENGINES är lite bättre än de sista HUNGER GAMES-filmerna, den är nog lite bättre än de flesta andra filmer i detta fack, och även om en betygstvåa är nära till hands, drar jag till med en trea, eftersom filmen är så maffig att titta på.
   
 






(Biopremiär 7/12)
-->

onsdag 5 december 2018

Bio: Operation Ragnarök

Foton copyright (c) Njutafilms
Redan 2010 skrev jag om OPERATION RAGNARÖK, vilken då kallades ZON 261, här på TOPPRAFFEL!. Då hade regissören Fredrik Hiller, vars skräckfilm PSALM 21 nyligen haft premiär, spelat in en promo för en zombiefilm. Det mest uppseendeväckande med detta projekt, var att den skulle spelas in i- och utspela sig i Landskrona. Då, för åtta år sedan, hade Landskrona återigen hamnat i strålkastarljuset, efter att ett äldre par dödats på en parkeringsplats. Några år tidigare hade Landskrona utmärkt sig på grund av invånarnas sympatier för Sverigedemokraterna. Hiller ville göra en allegori om främlingsfientlighet.
Ett par år efter promon började man spela in filmen ... Och sedan hände ingenting. Den utlovade premiären sköts upp gång på gång. Nu, åtta år senare, går filmen - under ny titel - upp på bio. Manuset lär ha skrivits om under arbetets gång, så antagligen är det inte samma historia man en gång tänkte göra.
Riktigt varför filmen tagit så lång tid att färdigställa vet jag inte riktigt. Hiller har i en intervju sagt att de digitala effekterna tog tid, men det är allt att ta i att de skulle kräva åtskilliga år att få till. Jag har själv varit inblandad i ett par långfilmsprojekt som drog ut på tiden, men där handlade det om tre år från ax till limpa.
Nå. Är OPERATION RAGNARÖK (en bättre titel vore OPERATION PER RAGNAR-RÖK) en film det varit värt att vänta på?
Svar: nej.
Detta är en synnerligen märklig film. Den är dålig på ett sätt som gör den fascinerande. Den känns som en film man råkat tappa i golvet så att den gått i tusen bitar, och sedan har man försökt sätta ihop bitarna så gott man kunnat.
Jag är född och uppvuxen i Landskrona. Självklart är det kul att se min hemstad på en stor bioduk. En lång rad för mig oerhört välbekanta miljöer figurerar. En kort scen utspelar sig dessutom i ett hyreshus jag bott i! OPERATION RAGNARÖK innehåller flera maffiga, vackra flygbilder över staden, som plötsligt ser jättestor ut. Fast när jag tänker efter saknas bilder på större delen av centrum och folkliv; det ser tomt ut redan innan zombieapokalypsen. Inte för att Landskrona av idag är känt för sitt myllrande folkliv, men ändå.
Filmen inleds med ubåtsscener och musik som gör sitt bästa för att imitera filmmusiken ur ALIEN. En svensk ubåt fraktar en väska innehållande små behållare med en mystisk blå vätska. En okänd man har tagit sig ombord för att fotografera behållarna, han upptäcks, det blir fajting, vätskan läcker ut, och något fasanfullt händer med besättningen.
Fredrik Dolk spelar en bister löjtnant som har krismöte med några andra bistra militärer. Ubåten är på väg mot Landskrona och man förväntar sig en katastrof. Landskrona spärras av och sätts i karantän, och militären gör Örenäs slott i Ålabodarna till sambandscentral.
I Landskrona bor Nils (Jonas Malmsjö), vars bror tydligen dödats av invandrare. Nils är rasist. Hans flickvän Hilda (Mia Poppe) är också rasist. En gubbe som heter Bertil (Per Ragnar) är superrasist. Nils' arbetskamrat Ossian (Andreas Andersson) är superrasist han med. Jag blev inte klok på vad dessa rollfigurer har för relation till varandra, om de är släkt eller ej.
Nils' syster Angelica (Elin Lanto) är inte rasist. Tvärtom, hon har ett hemligt förhållande med en invandrarkille; Hamid (Zardasht Rad). Det är tänkt att det ska bli en Romeo och Julia-historia av det här, men efter att de unga tu har en träff uppe på vattentornet (hur fan kom de upp där?) i början, glöms denna tråd bort nästan helt och hållet.
Nils och Ossian jobbar på varvet. Av allt att döma är det bara de två som jobbar på hela varvsområdet. Plötsligt kraschar ubåten in i en docka, Nils öppnar luckan till ubåten, och smittan läcker ut. Det tar typ två minuter, och sedan har hela befolkningen förvandlats till zombies. Utom Nils och de övriga jag nämner ovan, eftersom de verkar immuna.
... Fast egentliga zombies är de inte, de som drabbats. De springer, de pratar, de kan hantera vapen. Det här är mer NIGHTMARE CITY eller THE CRAZIES, än en zombiefilm.
Det bär sig inte bättre än att Nils och hans rasistgäng, och Hamid med familj tvingas samarbeta, och de barrikaderar sig på Landskrona slott på Citadellet. Fast det går inte så bra när de tar skydd där - inte nog med att de bråkar konstant, de kommer omedelbart på att de måste besöka ICA Kvantum borta vid stationen i andra ändan av stan för att skaffa mat. Så, de går ut igen. Därefter återvänder de till slottet.
Okej. Varför är inte det här en bra film?
Jag vet inte var jag ska börja. Ja, jösses. Estetiskt sett pendlar filmen mellan imponerande etableringsbilder på miljöer, och en billig, skräpig look - så fort det är zombieaction ser det ut som sådana där hopplösa direkt-på-DVD-zombiefilmer med extremt låg budget, där regissörens polare springer omkring på gården och leker skräckfilm. Det viftas mycket med kameran. Nästa alla effekter är datoranimerade och det ser plastigt ut. Visst är det lite fräckt med en helikopter som störtar på Rådhustorget, men det kan inte rädda en film.
Ett väldigt stort misstag var att göra Nils och hans gäng till rasister - de är inte bara vanliga, gnälliga SD:are, utan vit makt-nationalister. De är fruktansvärt osympatiska. Men Hamids familj är inte mycket roligare, rollfigurerna är illa utvecklade och har inte särskilt mycket att göra. Bertil fortsätter att vara superrasist filmen igenom och vrålar "Jävla balubajävel!" mest hela tiden. Här saknas hjältar, huvudpersoner att sympatisera med; gestalter som gärna får överleva på slutet. Angelica är nog snäll, men hon har inte heller så mycket att göra. Ingvar Andersson spelar en sävlig gubbe, han verkar också snäll.
En hel del kända ansikten figurerar i filmen. De flesta har i det närmaste statistroller. Malin Arvidsson spelar helikopterpilot; hon ser lika tuff som tjusig ut när hon går mot kameran medan hon fäller en replik, och jag tänkte att Här kommer hjältinnan! Men icke - detta är allt hon gör. Hon går mot kameran under ett par sekunder. Björn Bengtsson gör en militär som står på ett fält och skriker lite, Jarmo Mäkinen är en zombiepolis, Rafael Edholm är med någonstans, Eva Rydberg spelar Landskronas kommunchef. Bahar Pars från EN MAN SOM HETER OVE spelar Hamids syster, som Nils plötsligt verkar fatta tycke för. Flera dugliga aktörer tampas med ibland riktigt rutten dialog.
Ingen i filmen pratar Landskronadialekt - möjligtvis med undantag för någon ströreplik från en och annan statist. De skåningar som medverkar i större roller är från Malmö, Helsingborg, Lund och Kristianstad. Per Ragnar är inte skåning alls, men pratar hyfsad skånska. De flesta av de medverkande pratar inte skånska alls, så Landskrona känns mer som Båstad, Österlen, eller någon annan oas för stockholmare.
Fredrik Hiller har tänkt ut en bra twist på slutet, när det avslöjas vad den mystiska vätskan gentligen är. Tyvärr har han inte tänkt igenom det hela ordentligt, vilket gör att det blir fullkomligt ologiskt.
Varje gång väskan med behållarna öppnas spelas ett meddelande på engelska, som förklarar vad det är för mystisk uppfinning. Detta meddelande får vi höra i sin helhet inte bara en eller två gånger, utan fyra-fem. Varje gång väskan öppnas spelas meddelandet upp. Om det blir segt? Snacka om det. Men hela filmen är seg, framför allt det utdragna slutet. Ja, jösses. För övrigt verkar slutet symbolisera Landskrona BoIS' sejour i Superettan 2018.
Någon spänning finns här inte alls, skräckscenerna är inte otäcka, och filmen lider av total brist på humor. Om man bortser från att filmen är ofrivilligt komisk. Filmens antirasistiska budskap är så övertydligt, att det står i vägen för en bra film. Om man nöjt sig med att göra ett vanligt zombieraffel hade resultatet säkerligen blivit både kul och underhållande.
Jag personligen fann ett stort nöje i att se Landskrona visas upp på bio, men jag kan ju inte sitta här och vara snäll på grund av detta. OPERATION RAGNARÖK är kass.
I eftertexterna tackas bland annat Glumslövs pizzeria.

 








(Biopremiär 7/12)

Fotnot: OPERATION RAGNARÖK är inte den första zombiefilm som spelats in i Landskrona. Redan 2004 gjordes kortfilmen THE UNSETTLED DEAD. Denna nollbudgetfilm har faktiskt bättre zombies än 2018 års biofilm.

torsdag 29 november 2018

Bio: Robin Hood (2018)

Foton copyright (c) Nordisk Film
Det var inte längesedan jag skrev om Robin Hood, tänkte jag, och letade upp min recension av Ridley Scotts film med Russell Crowe i titelrollen. Jaha, den är visst från 2010, åtta år gammal. Det är inte jättelängesedan, tycker jag, medan ni som är i 20-årsåldern tycker att åtta år är en hel mansålder.
Jag tyckte att 2010 års ROBIN HOOD var väldigt bra när den kom - men jag har inte sett om den sedan dess, och jag har heller inte lust att göra det. Inte just nu.
Nå. Nu har ännu en film om Robin Hood premiär. Det är möjligt att det gjorts versioner för TV sedan 2010, det vet jag inte, men nu får vi en biofilm tänkt att bli en blockbuster.
Engelsmannen Otto Bathurst står för regin, han långfilmsdebuterar efter att tidigare ha gjort mängder med TV-serier, till exempel avsnitt av PEAKY BLINDERS. Jag inledde min recension av Ridley Scotts film med att berätta om Robin Hood-figuren, och de filmer och TV-serier som gjorts sedan stumfilmstiden, så det struntar jag i nu. Flera av de tidigare filmerna har försökt vara unika och se på legenden ur olika vinklar. Bathursts version är också annorlunda ...
... För uppenbarligen har man tänkt att, tja, superhjältar är ju populärt, så varför inte göra om Robin Hood till ett slags superhjälte?
2018 års ROBIN HOOD känns som ett två timmar långt avsnitt av TV-serien ARROW, men förlagt till medeltiden. Robin Hood är Gröna Pilen. Får vi några Merry Men? Nej, det får vi inte. Och Sherwoodskogen nämns först under slutminuterna.
Taron Egerton är den unge lorden Robin of Loxley, som bor på ett slott. En dag försöker Marian (Eve Hewson) stjäla en häst av Robin, men vad händer då? Jo, Robin och Marian blir kära i varandra! Men säg den lycka som varar för evigt. Robin blir inkallad och måste ut på korståg.
När Robin är iväg i Arabien och slåss och bär sig åt, kommer han på att det han håller på med är dumt. När han fritar en morisk fiendesoldat; Yahya (Jamie Foxx), skickas Robin hem igen.
Hemma i Nottingham visar det sig att alla tror att Robin är död - och Marian har skaffat sig en ny kille; Will (Jamie Dornan). Och inte nog med det - sheriffen av Nottingham (Ben Mendelsohn) är en riktigt le jävel. Folket tvingas jobba i gruvor och sheriffen tar alla pengarna.
Då dyker oväntat Yahya upp, och tycker att Robin och han ska ställa saker och ting tillrätta i Nottingham. Robin kan inte uttala Yahya, så det får bli John istället. Jodå - Jamie Foxx spelar Lille John!
Som en annan Röda Nejlikan rör sig Robin of Loxley bland de rika och mäktiga - men vad de rika och mäktiga inte vet, är att Robin också är den mystiske, maskerade vigilanten Hood. Nej, inte Robin Hood. Bara Hood. Således borde den här filmen heta HOOD och inte ROBIN HOOD. Hood stjäl från de rika, och minsann om han inte ger pengarna till de fattiga.
Otto Bathursts film börjar rätt bra, och jag tänkte att det här kan nog bli något. Stridsscenerna i Mellanöstern för tankarna till krigsfilmer som utspelar sig i nutid. Det är intensivt och aningen intressant.
... Men ganska snart tröttnade jag på filmen. Den är alldeles för stökig för sig eget bästa, handlingen är rörig och den försvinner i alla actionscener. Det är en väldigt våldsam film, det här, men helt oblodig. Det ser ut som om man först tänkt göra filmen till ett blodbad, men ångrade sig. Gott om humor är det ont om, broder Tucks (Tim Minchin) försök till lustigheter räcker inte långt. Hood hoppar omkring, gärna i slowmotion, samtidigt som han skjuter flera pilar åt gången. Filmen innehåller inte en enda fäktningsscen, knappt ens ett svärd, vilket är ett fett minus. Istället får vi mängder av explosioner. Det hela blir rätt tråkigt efter ett tag. Just det, F Murray Abraham spelar elak kardinal i ett par scener.
Sheriffen av Nottingham går omkring i en grå läderrock och ser ut som en italiensk fascist - eller som om han tillhör Rymdimperiet. Rent allmänt är filmen full av anakronismer, det här är mer fantasy än autentisk medeltid.
ROBIN HOOD avslutas med en scen som ger en vink om en uppföljare - men eftersom filmen hittills gått rätt dåligt på bio runt om i världen, och dessutom fått dålig kritik, ska vi nog inte förvänta oss en fortsättning.










(Biopremiär 30/11)
-->

torsdag 22 november 2018

Bio: Creed II

Foton copyright (c) SF Studios
När CREED kom 2015 pressvisades den inte i Göteborg. Jag brydde mig inte om att se den - det dröjde faktiskt till förra veckan innan jag tog mig samman och tittade på filmen, eftersom uppföljören skulle pressvisas.
Jag måste säga att jag inte riktigt förstår alla hyllningar av den första CREED. Sylvester Stallone, som Oscarnominerades, är betydligt bättre än filmen han är med i.
Dock var jag nyfiken på CREED II - självklart beroende på att Dolph Lundgren skulle återkomma som Ivan Drago, det ryska boxarmonstret från ROCKY IV (1985); mannen som slog ihjäl Apollo Creed i ringen.
Nu har jag sett CREED II - eller ROCKY VIII - och, tja, det är ungefär samma film en gång till. Samma film som vilken då? Välj själv: ROCKY II, ROCKY IV, CREED - eller någon annan boxningsfilm.
Filmen, som regisserats av nykomlingen Steven Caple Jr, inleds i Kiev i Ukraina. Där, i en riktigt sketen lägenheten i ett riktigt sketet hus i en riktigt sketen stadsdel, bor Ivan Drago tillsammans med sin son Viktor (Florian Munteanu); en redig biff med råskinnsutseende, och boxare även han. Det har inte gått så bra för Ivan Drago sedan han fick på nöten av Rocky för mer än 30 år sedan. Ryssland vände honom ryggen och hans fru Ludmilla (Brigitte Nielsen) lämnade honom. Men han drömmer om hämnd.
I Amerika har Adonis Creed (Michael B Jordan) gått och blivit världsmästare. Han passar även på att fria till sin älskade Bianca (Tessa Thompson), vars karriär som sångerska går bra. Då anländer far och son Drago för att utmana Creed. Viktor versus Creed, Ryssland mot Amerika, precis som 1985.
Rocky Balboa (Stallone, förstås) har blivit fri från cancern han drabbades av i förra filmen, och han är nu Creeds tränare. Men han gillar inte den här utmaningen och ställer inte upp i Creeds ringhörna. Hur ska det gå? Kommer Creed att åka på bank? Och vad ska hans ömma moder (Phylicia Rashad) säga?
Återigen: Sylvester Stallone är bättre än filmen. Det är honom och Dolph Lundgren jag vill se. Så fort de två inte är i bild sjunker mitt intresse. Michael B Jordan må vara en utmärkt skådis, men han är ingen Carl Weathers; han saknar den pondus och utstrålning som 80-talets filmhjältar hade, och som de fortfarande besitter. Jag måste säga att Dolphs insats är riktigt bra - jag tyckte alltmer synd om hans stackars Ivan och jag ville att det skulle gå bra för honom.
Alldeles för stor del av CREED II ägnas åt Creeds och Biancas förhållande, och det är inte så kul. Bianca framför ett par sånger; hon ägnar sig åt soul och R&B; de värsta musikstilarna vid sidan av reggae. En scen där Rocky och Ivan träffas på Rockys restaurang är fin. Det förekommer flera scener där folk pratar med gravstenar. Vi får se Rocky knåda pizzadeg. Vardagsdramatik: gatlyktan utanför Rockys lägenhet har inte funkat på flera år och han försöker utan framgång få den lagad.
Får vi ett träningsmontage? Jajamen! I ROCKY IV var Rocky ute i skogen och lyfte stockar och hade sig när han tränade inför den stora fajten. I CREED II är Creed ute i öknen och lyfter tunga saker. "You need a montage - even Rocky had a montage!"
Svensken Ludwig Göransson står för filmmusiken, och liksom nästan all musik han komponerar, är det oinspirerat och sömnigt. Men - mot slutet, när Creed gör något heroiskt i ringen, spelas plötsligt den gamla Rocky-fanfaren, och då rycks man för ett par sekunder tillbaka till den tid då filmer hade minnesvärd musik. En stillsam pianoversion av "Gonna Fly Now" hörs ett par gånger.
Brigitte Nielsen medverkar ett par minuter. Hon ser rätt otäck ut.
Slutligen: boxningsmatcher på film har en tendens att bli rätt tjatiga och ospännande. Två killar som står mittemot varandra och slår på varandra. Det är liksom inte som en superkoreograferad martial arts-film, där den onde motståndaren kör med en sinister stil, och hjälten måste lära sig en hemlig, urtida teknik med hopp, spark och punggrepp för att vinna på slutet.








(Biopremiär 23/11)

onsdag 21 november 2018

Bio: Suspiria (2018)

Foton copyright (c) Amazon Studios
Att göra en nyinspelning av Dario Argentos mästerverk SUSPIRIA från 1977 känns inte bara fullkomligt onödigt. Det är dessutom direkt dumdristigt. Hur kan man göra en nyinspelning av en film vars storhet inte ligger i handlingen - handllingen är tunn - utan på dess helhetsupplevelse; filmfoto, scenografi, musik med mera?
Det kan man genom att göra något nästan helt annat av det ursprungliga materialet.
Jag såg inte Luca Guadagninos förra film; den uppmärksammade CALL ME BY YOUR NAME. Däremot såg jag filmen han gjorde dessförinnan; A BIGGER SPLASH. Den tyckte jag inte var speciellt bra. Efter att ha sett den, tyckte jag bara att det var märkligt att Guadagnino skulle ge sig på SUSPIRIA.
Ännu konstigare blev det när manusförfattaren David Kajganich, som även skrev A BIGGER SPLASH (vilken för övrigt också är en remake), gick ut med att han inte gillar Argentos SUSPIRIA. Va? Varför välja en författare som inte tycker om det ursprungliga verket?
... Fast detta var kanske en bra idé. Jag har själv alltid tyckt att det känts onödigt att göra nyinspelningar av bra filmer - varför inte ta en gammal film som var dålig, men som hade potential till att bli något bra? Det var kanske så Kajganich tänkte i det här fallet - han fick tillfälle att rätta till en film han inte gillar. Här måste jag skjuta in att nästa film gjord efter manus av Kajganich är den nya versionen av JURTJYRKOGÅRDEN. Mary Lamberts 80-talsfilm gillas av många, men hennes film var trots allt långtifrån lika otäck som Stephen Kings roman - så de försöker väl rätta till detta nu, inspirerade av framgångarna med DET.
Åter till SUSPIRIA. Efter premiären under filmfestivalen i Venedig, har åsikterna om Guadagninos film gått isär. Många hylllar den och kallar den en riktigt, riktigt bra film. Många hatar den passionerat. De sistnämnda är framför allt fanboys som inte tolererar att man vågat röra en av deras favoritfilmer, eftersom det förstås är förbjudet. Det får man ju inte! Hatarna verkar mest hata filmen för att de ska hata  den, och de vägrar se den för vad den är.
Det är lite synd att Guadagninos film har titeln SUSPIRIA. Den hade nog vunnit på att heta något helt annat - eftersom den skiljer sig så pass mycket från Argentos film. Denna nya film är nämligen ett två och en halv timme lång art house-film, men flera långa dansinslag - och men en del överaskande grova splatterscener.
Den nya filmen utspelar sig inte i Freiburg, men väl i Berlin. Det är 1977, Baader-Meinhof och deras RAF dominerar nyheterna. Hit anländer Susie Bannion (Dakota Johnson; varför rollfiguren döpts om från Suzy till Susie kan man undra) från Ohio för att provdansa för ett världsberömt danskompani.
Berlin är grått och ogästvänligt. Susie provdansar, godkänns och stannar därför kvar. Danskompaniet leds av madame Blanc (Tilda Swinton), en legendarisk och respekterad dansös, som ska sätta upp verket "Volk". Rollfiguren Blanc har kallats "Pina Bausch från helvetet".
Flickor från kompaniet försvinner på de mest mystiska sätt. När tjejen som skulle dansa huvudrollen i "Volk" plötsligt är väck, tilldelas nykomlingen Susie denna roll.
Tilda Swinton spelar även SUSPIRIAS manliga (!) huvudroll, den åldrade psykologen doktor Josef Klemperer, som haft några av kompaniets dansöser som patienter. Tjejerna har lidit av vanföreställningar om häxor och häxsabbater på dansakademin, och när de försvinner börjar Klemperer undersöka hur det verkligen står till.
Jodå, visst är det en häxa som ställer till det. Mater Suspiriorum, suckarnas moder. Och visst råkar Susie och några av de andra töserna illa ut.
Dario Argentos film från 1977 är en surrealistisk mardröm; en vacker, ond saga berättad med knalliga färger, blodiga mord, och fantastisk, högljudd filmmuik av Goblin. Någon logik i händelserna förekommer knappt alls, tvärtom är filmen direkt ologisk - den bygger på mardrömmens skeva logik.
Tonen i Luca Guadagninos film är radikalt annorlunda. Färgerna är så få att filmen närmast är svartvit. Berlin är deprimerande. David Kajganich har sagt att hans version handlar om Tysklands skuldkänslor efter andra världskriget. Argentos version handlar om häxor.
Tyskland, dans och häxor, det är i stort sett det enda de två filmerna har gemensamt. Den nya filmen står på helt egna ben. Det är en helt annan typ av film. Jag kan mycket väl tänka mig att 2018 års SUSPIRIA kan gå hem hos en publik som inte vanligtvis tittar på skräckfilmer och som säkert fnyser åt Argentos filmografi. Fast denna publik lär chockas av de grova våldsindslagen.
Det konstnärliga, aningen pretentiösa anslaget markeras redan i inledningen - filmen börjar med en textskylt som förmedlar att detta är en berättelse i sex akter och en epilog. Varje akt har en titel. Detta är lite fånigt och för tankarna till Lars Von Trier.
SUSPIRIA kan kanske jämföras med BLACK SWAN. Dock är SUSPIRIA en mer renodlad skräckfilm. Själv tycker jag inte att den är alltför otäck, men inramningen - de fula delarna av Berlin, den nedgångna dansakademin, det märkliga persongalleriet - skänker en genomgående obehaglig stämning. Trots att filmen är så lång som den är, upplevde jag den inte som tråkig; jag satt hela tiden och undrade vad som skulle ske härnäst, vad allt skulle leda fram till.
Dakota Johnson är väl okej som Susie Bannion, medan Tilda Swinton är fascinerande i sina roller - hon gör en tredje rollfigur mot slutet av filmen. Varför Swinton även spelar dr Klemperer vet jag inte. Det finns säkert en konstnärlig baktanke med detta, något man ska fatta, men det är väl jag för dum för. Jag satt mest och tänkte att den där maskeringen måste vara varm och obekväm att ha på sig. Chloë Grace Moretz har en väldigt liten roll, holländskan Renée Soutendijk (från Paul Verhoevens DEN FJÄRDE MANNEN) spelar  en av de mystiska tanterna på akademin, och Jessica Harper, som spelade Suzy Bannion i originalet, har en liten roll. Guadagnino har  lyckats hitta många bra ansikten till sin film; de flesta medverkande i denna kvinnodrivna film ser udda ut, och de beter sig även udda.
Stor tonvikt har lagts på dansen, det övas och det är föreställning. Utan att spoila slutet, måste jag säga att filmens sista kapitel, akt 6, inleds på ett alldeles magnifikt sätt; det är häpnadsväckande bisarrt. Blodbadet detta övergår i är dock så överdrivet att jag upplevde det som direkt komiskt - och jag vet inte om detta är meningen. Slutet är inte alls det samma som i Argentos film.
Thom Yorke från Radiohead; ett band jag verkligen inte gillar, står för filmmusiken. Bortsett från en vedervärdig sång under för- och eftertexterna gör han ganska bra ifrån sig. På ett par ställen för hans musik tankarna till Fabio Frizzis tema från Lucio Fulcis THE BEYOND.
Man har tagit fasta på Suckarnas Moder på ljudspåret. Det suckas, flåsas och andas mest hela tiden. Dansöserna stånkar och stönar när de hoppar omkring på dansgolvet.
Så, för att sammanfatta - vad tycker jag om Luca Guadagninos SUSPIRIA? Jo, jag tycker om den. Det är en rätt bra film. Nej, mer än så. Det är en riktigt bra film. Den är långtifrån lika bra som originalet, men till skillnad från de flesta andra nynspelningar, är det här ett helt fristående, eget verk som hade mått bäst av att slippa jämföras med klassikern den bygger på.
Även om jag alltså gillar den nya SUSPIRIA, lär det dröja ett bra tag innan jag ser om den. Argentos film kan man se hur många gånger  om helst, man kan ständigt hitta nya detaljer man inte tidigare lagt märke till. Guadagninos film är för dyster och allvarlig för att klara alltför många återbesök.
  
    





(Biopremiär 23/11)
-->

måndag 19 november 2018

Serier: Spirou: Hoppets tid - Första delen

SPIROU: "HOPPETS TID"
Första delen
av Émile Bravo
Cobolt
Det har gått inflation i begreppet "serieroman". Nästan alla seriepublikationer som inte är en serietidning kallas "serieroman" - eller "grafisk roman", som ungdomarna säger, eftersom de inte vet bättre.
En bok på två-tre hundra sidor med en eller två serierutor per sida och nästan ingen text är snarare en novell - trots bokens tjocklek. Och frågan är om man egentligen kan kalla en amerikansk samlingsvolym med några nummer av en superhjältetidning för en serieroman. Volymen må innehålla ett mer eller mindre avslutat äventyr, men om den inte är avsedd att vara ett fristående verk, tycker jag nog inte att det kan betecknas serieroman.
Men. Sedan har vi de där seriealbumen som verkligen är något utöver det vanliga. Serier som får en att känna att man faktiskt tagit del av något betydande och inte bara "ännu en serie". Serier som ger samma upplevelse som när man läser en skönlitterär roman. Minutiöst genomarbetade serier med tyngd och pondus, och som inte skäms för sig i litterära sammanhang utanför seriekretsarna.
Serier som Spirou av fransmannen Émile Bravo.
För fyra år sedan släppte Cobolt "Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man", ett - som det kallades - extraordinärt äventyr med Spirou. Jag var lyrisk - detta var ett fantastiskt bra album. Émile Bravo hade tagit den klassiske belgiske seriehjälten Spirou, och använt honom till något helt nytt, till något helt eget.
Det förra albumet utspelade sig 1939, strax före krigsutbrottet; tonåringen Spirou arbetade på hotellet Moustic i Bryssel, och han träffade för första gången den något äldre skvallerjournalisten Nicke. Under berättelsens gång lärde Spirou känna den judiska flickan Kassandra, som blir hans flickvän.
Denna berättelse fortsätter i den första delen av fyra i en svit kallad "Hoppets tid". Det har blivit 1940, Nicke har fått sparken som journalist, och han har blivit inkallad i armén för att försvara det neutrala Belgien mot det tyska hotet. Spirou får ett brev från Kassandra, som skriver att hon tillfångatagits och skickats till Tyskland.
Tyskland struntar i att Belgien är neutralt, och invaderar landet. Nicke råkar desertera och upptäcker att hans bostad bombats, medan Spirou blir arbetslös. Tillsammans cyklar Spirou och Nicke omkring på den belgiska landsbygden, där de lär känna nya människor, och hjälper folk i nöd så gott de kan.
"Hoppets tid" är en lågmäld, men dramatisk berättelse, som blandar uppgivenhet med hopp. Läget ser onekligen dystert och hopplöst ut för belgarna, men de försöker göra det bästa av saken.
Den ordinarie Spirouserien är en komisk äventyrsserie. Émile Bravos version av serien innehålller en del komiska inslag, främst mot slutet, då Spirou i brist på annat att göra går med i scouterna, men det här är ett realistiskt drama - det handlar trots allt om nazismen och andra världskriget; albumets gestalter råkar illa ut, det förekommer dödsfall.
Émile Bravo har ett helt eget sätt att berätta i serieform - jag har nog aldrig sett det hos någon annan. Bravo använder sig av mellan tolv och sexton rutor per sida - det handlar således om många och ganska små rutor. Stora delar av albumet uppptas av dialog; figurernas samtal är många och långa, och en diskussion kan uppta en hel sida - eller till och med två sidor. Två eller tre personer sitter bredvid varandra och pratar. Detta skulle kunna bli otroligt tråkigt. Folk som inte kan berätta i serieform gör ofta så; istället för att berätta i bild, fyller de sidorna med text, och det blir snarare en illustrerad berättelse än en tecknad serie.
Bravo vet dock hur man berättar i serieform, det är flyt i berättandet och han skriver utmärkt dialog. De långa dialogscenerna gör att figurerna pratar som riktiga människor, och gestalternas karaktär byggs upp via dialogen.
Apropå gestalternas karaktär, så har figurerna i Bravos serie inte jättemycket gemensamt med persongalleriet i den reguljära Spirouserien. I "Hoppets tid" känns Spirou snarare som Tintin - och i en scen där han klär ut sig liknar han faktiskt Tintin, vilket påpekas. Den dumdristige Nicke påminner en hel del om 87:an, 91:ans kompis.
De rena, vid en första anblick grova, teckningarna är vackra och skickligt utförda. Fanny Benoit står för färgläggningen, som går i dova toner och skänker en extra, synnerligen stämningsfull dimension till serien. Per AJ Andersson har översatt till svenska med den äran.
Fram till för fyra år sedan var Émile Bravo fullkomligt okänd för mig. Han har visat sig tillhöra seriemediets absoluta toppskikt. Jag utgår från att "Hoppets tid" inte kommer att försämras under de nästkommande albumen. Fortsätter det så här kommer albumsviten att kvala in på en lista över de bästa serier som någonsin gjorts, oavsett genre.
Slutligen: jag ser att det här albumet på Bokus kallas "Del 1, En dålig början". Detta är en översättning av den franska titeln, men den återfinns inte i själva albumet.  
-->

onsdag 14 november 2018

Bio: Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott

Foton copyright (c) Warner Bros. Pictures
FANTASTISKA VIDUNDER: GRINDELWALDS BROTT, i regi av David Yates, är en film som får mig att känna mig dum i huvudet. Jag upplevde filmen som fullkomligt obegriplig. Jag satt där i biomörkret och tittade på filmduken, och undrade vad det var jag tittade på, vilka gestalterna var, vad de höll på med, och varför de höll på med detta.
Men det är inte jag som är dum i huvudet - filmen är fullkomligt obegriplig.
Innan pressvisningen läste jag om min recension av 2016 års FANTASTISKA VIDUNDER OCH VAR MAN HITTAR DEM. Jag tyckte inte att den filmen var speciellt bra.
Den förra filmen slutade med att Johnny Depp dök upp som den skurkaktige Grindelwald. När den nya filmen inleds sitter Grindelwald i fängelse, men ska förflyttas någonstans. Han rymmer. Han måste få tag på ... Öh ... Ja, han skulle göra något ondeskefullt. Förra filmens hjälte, Newt Scamander (Eddie Redmayne), trollerikillen som har en lattjolajbanlåda full med konstiga djur, är förstås tillbaka. Han ska också göra någonting, antagligen stoppa Grindelwald. Med sig har han ett par rollfigurer från den första filmen. Ezra Miller spelar en som heter Credence, som inte riktigt vet vem han är, eller så är det de andra som inte vet vem han är. Jag vet inte vem han är. Folk jagar Credence. Jude Law är en ung Dumbledore, som trollar med kort. Alla åker till Paris.
Det är fullkomligt omöjligt att redogöra för handlingen. En massa rollfigurer dyker upp. Nästan inga presenteras. Filmskaparna utgår från att publiken redan känner till precis allting.
Orsaken till att GRINDEWALDS BROTT är en röra stavas JK Rowling. Hon tillåter inte att någon annan vidrör hennes skapelse. Således har hon själv skrivit manus - ett manus som inte bygger på en ordentlig roman. Boken om de fantastiska vidundren är ingen roman. Om Rowling nöjt sig med att skriva en synopsis och sedan låtit en erfaren filmmanusförfattare skriva manus, hade det troligen blivit bättre. Det hade kanske inte blivit bra, men det hade nog blivit aningen mer begripligt. Man måste verkligen ha pluggat JK Rowlings värld för att ha utbyte av GRINDEWALDS BROTT.
Ett stort probem med den här filmen, är att det inte finns några klara regler. Allting kan hända, och gör det. Det är fullkomligt omöjligt att göra en berättelse spännande om i stort sett alla medverkande har magiska krafter. Det här är som en film helt och hållet befolkad av dr Strange, Mandrake och Truxa. Det trollas hejvilt hela tiden, och det verkar inte finnas gränser för vad folk kan göra. Det finns säkert något slags regler, men de framgår inte av filmen, det är bara Rowling och hennes mest trogna fans som känner till dessa.
Filmen har många huvudpersoner, men ingen av dem medvekar speciellt mycket. Inte ens Newt Scamander är med mycket. Fast han är ändå bara konstig. Varför går han omkring med nedböjt huvud? Han ger intryck av att vara något slags rainman. Johnny Depp ser bara ointresserad ut. Jude Law är okej, men han är inte med så mycket.
Filmen innehåller en (1) rolig replik: "Jag vet inte om du skämtar eller om du bara är fransk". Det är också lite kul att ett litet djur Newt har i fickan heter Pick. I övrigt är filmen gravallvarlig och mörk, mörk, mörk. Det är ingen familjefilm.
GRINDELWALDS BROTT har fantatisk scenografi. Miljöerna är flotta och pampiga, en del specialeffekter är påhittiga. Detta gör att jag kan vara snäll och sätta en tvåa i betyg. Men i övrigt är den här filmen totalt jävla värdelös. Lång, dum och tråkig.










(Biopremiär 14/11)

tisdag 13 november 2018

TOPPRAFFEL! sörjer: Stan Lee

Det har väl knappast undått någon att Stan Lee gått bort, 95 år gammal. Ungefär nio inlägg av tio i sociala medier handlar just nu om Stan Lee - vilket är ett bevis på hur älskad och betydande han var.
Mitt eget förhållande till Stan Lee är lite kluvet. Jag tyckte att Lee var en lika fascinerande som inspirerande man - och samtidigt tyckte jag att han var lite irriterande. Ständigt leende, ständigt entusiastisk, men kanske lite småfalsk. Stan Lee kändes väldigt amerikansk; han syntes och hördes, men gömde sig bakom en leende fasad.
Jag har aldrig varit någon större anhängare av superhjälteserier - och jag kan knappast kallas Marvelfantast. Detta hänger antagligen ihop med att när jag var barn, var Marvelserier sällsynta i Sverige. De superhjälteserier jag läste var de gamla vanliga trotjänarna från DC Comics; Läderlappen och Stålmannen och de där. Jag föredrog dock Fantomen framför DC:s superhjältar.
Redan på 1960-talet hade det gjorts försök att ge ut Marvelserier i Sverige. Det kom ett par relativt kortlivade, svartvita tidningar. Jag är för ung för att ha kunnat köpa dem när de kom ut, och när jag var barn på 70-talet var 60-talets svartvita tidningar sällsynta på antikvariat.
Den allra första Marveltidning jag läste.
1974 hade min morsa fått pengar tillbaka på skatten, eller något i den stilen. Hon var så glad att hon lät mig välja precis vilken serietidning jag ville när vi var på Epe-livs för att handla. Jag valde ett nummer av Semics svartvita, hundrasidiga Marveltidning Conan - eller Det bästa ur Marvel med Conan, som det stod på omslaget. Antagligen var detta mitt första möte med Marvel Comics. Jag förstod inte serierna riktigt, men de var häftiga och gjorde djupt intryck på mig. Conan, X-männen, Dr Strange, och vilka det mer var. I tidningen kunde man läsa om Stan Lee och Marvel Comics. Jag tyckte att det hela var synnerligen fascinerande, och alla de där amerikanska tidningarna såg ju så mycket häftigare ut än de där vanliga tidningarna som fanns i våra svenska tidningsställ.
Som barn undrade jag varför det står "Börjar idag!" på omslaget. Det undrar jag fortfarande. Det var ju ingen dagstidning.
1975 eller -76 hittade min farsa ett nummer av Red Clowns Spindelmannentidning i sitt klassrum - han var lärare på den tiden. Jag fick tidningen; det var nummer 1/1974, som innehöll den klassiska episod, tecknad av John Romita, där Peter Parker tillfångatagits av Gröna trollet. Detta var det första numret från Red Clown, och jag minns att jag tyckte att det var konstigt - som om jag hamnat mitt i en historia. Vilket jag också hade gjort. Men jag gillade verkligen serien, detta var mitt allra första möte med Spindelmannen, jag tyckte att serien var häftigare och bättre tecknad än andra serier.
Red Clowns Marvelutgivning blev kortlivad, det kom inte alltför många nummer.
På 1970-talet presenterades serier från 60-talet som 80-talets äventyr.
En dag 1978 när jag åter följt med till Epe-livs hittade jag plötsligt en eller ett par nya titlar i seriestället. Jag minns inte om båda tidningarna kom samtidigt, eller om de kom med ett par veckors mellanrum, men Atlantic Förlag hade börjat ge ut Marvel på svenska igen. De inledde med Spindelmannen och Atlantic-serien (som innehöll Fantastiska Fyran). Jag tyckte att de här tidningarna var ashäftiga - och jag märkte inte att serierna i Atlantics tidningar var stenhårt redigerade. Ibland kunde man läsa om Stan Lee i dem - och Lee framställdes nästan som en gud.
Jag ville ha mer. Problemet var att det inte fanns så mycket Marvel att tillgå i slutet av 70-talet, när jag var 10-11 år. Ibland hittade jag gamla Red Clown-tidningar på antikvariat. Det kom nya nummer av Atlantics titlar varje månad, titlarna blev fler, men det var inga enorma mängder som släpptes. Således läste jag mest andra serier än Marvels superhjälteserier.
Varför kunde tidningen inte bara heta Fantastiska Fyran?
När Semic tog över Marvelutgivningen i början av 80-talet, hade mitt intresse för Marvel och "vanliga" serier nästan försvunnit helt. Nu började ju europeiska "vuxenserier" bli tillgängliga i Sverige, och de kändes betydligt mer intressanta än amerikanska superhjältar. Senare samma decennium blev det förstås en del superhjälte- och Marvelserier ändå, eftersom Frank Miller och kompani då förnyade genren och gjorde den intressant igen.
Men de vanliga Marvelserierna läste jag knappt alls. Således blev det inte så mycket Stan Lee för min del. Vore jag 5-6 år yngre än jag är, är det mycket möjligt att jag varit storkonsument av Marvel under 80-talet.
Många hävdar att Stan Lee var den mest betydande personen för amerikanska serier. Om han var den mest betydande vet jag inte - seriemediet hade funnits ett drygt halvsekel när Lee kastade sig in i branschen, och flera pionjärer hade gjort betydande insatser innan dess. Däremot var Stan Lee den mest inflytelserika personen i mediet, och om det inte vore för Lee, hade amerikanska serier inte sett ut som de gör idag - och som de sett ut de senaste 60 åren. Dessutom var Stan Lee inte bara Marvels, utan i princip hela den amerikanska seriebranschens ansikte utåt. Han tyckte om att synas - och han syntes ofta. Det var honom man associerade med superhjälteserier.
Ett svartvitt specialalbum utgivet av Red Clown 1975.Jag köpte det begagnat. Äventyret skulle fortsätta i nästa album - vilket aldrig kom ut.
Under Marvels första decennier hyllades Stan Lee som en hjälte. Sedan började folk - främst de serietecknare som jobbade med honom - att gnälla, gärna offentligt. De klagade på att Lee tog åt sig äran för alla serier Marvel gav ut, Lee hävdade att han skrev manus till (nästan) allt. Stan Lee uppfann det som kallas The Marvel Method - Lee skrev ett väldigt kortfattat synopsis, snarare än ett manus, vilket han gav till en tecknare. Tecknaren, till exempel Jack Kirby eller Steve Ditko, ritade tjugo seriesidor, och sedan gick dessa sidor tillbaka till Lee, som då skrev dialogen. Själv tycker jag att det här är ett rätt märkligt sätt att arbeta på, jag hade aldrig klarat av det.
De senaste decennierna har en hel del seriemänniskor ägnat sig åt ärekränkning. De har försökt framställa den tidigare så älskade Stan Lee i dålig dager. "Han gjorde nästan ingenting själv! Det var andra som hittade på figurerna! Det var andra som skrev äventyren!".
... Men! Som vuxen läste jag om de första hundra numren av Spindelmannen; det vill säga hela 1960-talet, när Stan Lee stod för manus, och Ditko och senare Romita tecknade. Och då insåg jag Stan Lees storhet. Det är mycket möjligt att Lee och Ditko hittade på historierna tillsammans, det var kanske till och med så att Ditko hittade på det mesta. Men - det är Stan Lees dialog som lyfter de här serierna. Det var Lees touch som gjorde Marvelserierna till den succé de kom att bli. Detta blev extra tydligt när Steve Ditko och Jack Kirby lämnade Marvel, efter bråk med Lee, för att istället jobba åt till exempel DC Comics, och skriva sina egna serier. Dessa serier blev sällan speciellt bra.
Så här såg Stan Lees manus ut. Notera att Jack Kirby alltså fick tre (3) rader att jobba med! Dessa skulle han bygga ut till cirka tjugo sidor. (Klicka på bilden, så blir den läsligare)
I samband med att jag läste dessa första hundra nummer av Spindelmannen, läste jag även Stan Lees memoarer. Stan Lee berättar förstås roligt och underhållande - men som ofta är fallet, vet jag inte om jag riktigt kan lita på honom, om det han berättar verkligen stämmer. Han är självförhärligande och hans liv rullar på utan större problem. Jag har sett otaliga dokumentärer och TV-program med Stan Lee, han berättar ofta samma anekdoter, samma historier om hur allt började, om hur han kom på figurerna. Det är möjligt att dessa historier stämmer, men de kan också vara efterkonstruktioner.
1992 besökte Stan Lee Bokmässan i Göteborg. Jag var på en presskonferens och ett seminarium med honom. Vid det ena tillfället ville han mest prata om den Spindelmannenfilm James Cameron skulle göra. Vi fick se en teasertrailer utan rörliga bilder. Filmen blev förstås aldrig gjord. Vid det andra tillfället satt det en ung, skånsk kille längst fram och ställde frågor på den absolut sämsta engelska man kan föreställa sig - bland annat frågade han "Who you best painter?". Ingen förstod någonting. Jag köpte en tidning som jag fick signerad av Lee. Vi skakade hand och han frågade vad jag jobbade med. Några år senare ställde Fantomens skapare Lee Falk samma fråga, efter att ha signerat en tidning åt mig. Mitt möte med Stan Lee blev inte längre än så. Inte heller mitt möte med Lee Falk.
Stan Lee har figurerat i media ovanligt ofta det senaste året. Inte beroende på hans verk, utan på att han varit änkling, gammal, sjuk - och utnyttjad. Hans affärspartner blåste honom på pengar, men även andra har försökt tjäna pengar på honom. Lee gav intryck av att vara väldigt illa däran och förvirrad. Affärspartnern åkte dit till slut och Stan Lee verkar ha fått ordning på torpet innan han nu slutligen begav sig till det stora serieparadiset ovan molnen.
Jag avstår från att skriva om Stan Lees långa karriär, om de serier han jobbat med. Jag låter även bli att skriva om varför hans superhjälteserier blev så populära, vad det var som utmärkte dem och vad som tilltalade läsarna. Ni kan läsa spaltmil om detta annorstädes.
Innan jag sätter punkt måste jag dock berätta om hans namn. Stan Lee, alltså. Han hette egentligen Stanley Lieber - och han drömde om att en dag skriva Den Stora Amerikanska Romanen. I väntan på detta började han att skriva seriemanus. Namnet Stanley Lieber ville han använda till Den Stora Amerikanska Romanen, så istället skrev han Stan Lee på serierna. Men det blev aldrig någon stor, amerikansk roman skriven. Istället blev serieförfattaren Stan Lee berömd - och Stanley Lieber bytte namn.
STAN LEE
1922 - 2018
R.I.P.
  
-->

måndag 12 november 2018

DVD/Blu-ray/VOD: Mr. Billion

MR. BILLION (Studio S Entertainment)
Oj, en Terence Hill-film jag aldrig hört talas om. MR. BILLION från 1977 är Hills första amerikanska film - hans andra; MARSCHERA ELLER DÖ, kom samma år. Orsaken till att jag aldrig tidigare sett, eller ens hört talas om, den här filmen, är antagligen att den - till skillnad från de italienska Hill-filmerna - är mer eller mindre bortglömd. Och det finns en orsak till detta.
Regissör är Jonathan Kaplan. Han inledde sin karriär i början av 1970-talet med filmer som NIGHT CALL NURSES och TRUCK TURNER. I slutet av 80-talet hade han avancerat till att regissera saker som Oscarvinnaren ANKLAGAD med Jodie Foster. Jonathan Kaplan själv tycker att MR. BILLION är hans absolut sämsta film.
En rik amerikan får en stor prydnadsfalk av sten i huvudet och dör. Han har väldigt oväntat testamenterat sin förmögenhet till sin brorson Guido (Terence Hill, förstås); en bilmekaniker i Italien. Guido får tjugo dagar på sig att skriva på avtalet, annars hamnar pengarna hos en girig och ondskefull chef på den döde farbroderns företag (Jackie Gleason från NU BLÅSER VI SNUTEN). Guido anländer till Amerika, och när han ska ta sig till kontoret i San Francisco försöker filmens skurkar sätta käppar i hjulet, så att Guido aldrig kommer fram. Det blir en vild jakt i olika fordon.
... Eller ... Nej, det blir det inte. Det här är en avslagen jakt i en avslagen film. Speciellt roligt är det inte. De spektakulära stunten är få. Den som förväntar sig typiska Terence Hill-slagsmål lär bli besviken. Guidos John Wayne-imitation i början av filmen är alldeles för lång och bara konstig. Valerie Perrine spelar tjejen som Guido får ihop det med - så fort hon dyker upp hör jag i mitt inre hur Gene Hackman ropar "Miss Teschmacher!".
Det som är bra i den här filmen:
*Terence Hill är med.
*Slim Pickens är med.
*Dick Miller har en liten roll.
*Ett stunt där en bil hoppar genom en vagn på ett passerande tåg.
Men MR. BILLION är enbart en film för Terence Hill-komplettister. Publiken var inte särdeles road 1977, då filmen floppade så att det stänkte om det, och jag tror knappast att dagens publik uppskattar den mer.

  









-->

söndag 11 november 2018

Serier: Gaston: Den kompletta samlingen 1. 1957-1962

GASTON: DEN KOMPLETTA SAMLINGEN 1
1957-1962
av Franquin, Yvan Delporte och Jidéhem
Cobolt
Förra året fyllde serien om Gaston 60 år. Detta firade Cobolt Förlag genom att ge ut en specialvolym med "de bästa" Gastonavsnitten; "Grattis, Gaston!" hette boken. Om avsnitten i den boken verkligen var de absolut bästa kan man förstås diskutera.
I min recension av födelsedagsboken, nämnde jag att Cobolt under 2018 skullle börja ge ut Gaston komplett - och här har vi nu volym ett av den kompletta samlingen. Sex volymer ska de bli, med de sammanlagt 913 skämten publicerade i kronologisk ordning.
Redan 2007 släppte Egmont en Gastonbox som sades vara komplett. Den innehöll de nitton seriealbumen uppdelade i sju böcker, instoppade i en box. Av någon anledning hade Egmont valt att ge ut serien i ett format som var betydligt mindre än det ursprungliga albumformatet. Hur pass komplett boxen var minns jag inte, jag tror att det saknades en del grejor.
I Cobolts nya utgåva saknas i princip ingenting alls, här återfinns även reklamserier med Gaston och en del andra teckningar, samt extramaterial i form av artiklar. Eftersom detta är en bok från Cobolt, är det en tjusig utgåva - inbunden, 176 sidor, utmärkt tryck och papper. Dessutom guldtryck på ryggen!
Gaston började dyka upp i tidningen Spirou på fristående bilder utan någon förklaring. Nicke och Spirou undrade vem det var. Dessa bilder utvecklades snart till skämtteckningar, och kort därpå fick Gaston en egen serie med halvsidesavsnitt.
Har man läst Gaston undrar man kanske var han kommer ifrån, vad han har på Spirous redaktion att göra, och varför han får jobba kvar. På en av de första skämtteckningarna berättar Gaston för Spirou varför han plötsligt dykt upp: någon - hans minns inte vem - har anställt honom. Vad han skulle arbeta med minns han inte. Ett eget rum har han i alla fall. Nu när jag tänker efter, är det ju lite som när George Costanza i SEINFELD varje dag gick till en arbetsplats där han låtsades jobba.
Gastons huvudsakliga uppgift på tidningen verkar vara att sortera post. Det verkar för övrigt vara det enda de gör på redaktionen de första åren. Nicke läser brev och letar ibland efter artiklar. Gaston får sällan något gjort, eftersom han föredrar att ägna sig åt uppfinningar, vilka alltid leder till kaos och katastrofer, eller så sover han.
Den allra första bilden på Gaston.
Det dröjer länge - antagligen tio år - innan Gastonserien finner sin form (och Franquin sin stil), och blir den serie vi alla är bekanta med och älskar. De första åren är Gaston lite ojämn, men serierna i denna volym är absolut inte dåliga, faktum är att de är betydligt roligare är jag mindes dem som. Ett par av dem fick mig att skratta högt. Men, det är aningen trevande i början, när Franquin och hans kompanjoner av allt att döma inte riktigt vet vad de ska göra med figuren. De allra första serierna, som handlar om att Gaston köpt en säck nötter, är inte roliga alls. Tack och lov tar det sig ganska snabbt.
(Klicka för större)
I början var seriens teckningsstil annorlunda. Franquin tecknade då Spirou, och Gaston - som tuschades av Jidéhem - gjordes i samma stil. Linjerna är rena, kontorsmiljöerna är kliniska, och Gaston själv ser mest ut som en 50-talstonåring, snarare än den, tja, lurviga, trolliknande figur han kom att bli under 1970-talet. Det var först efter att Franquin lämnat Spirouserien 1968, som teckningsstilen blommade ut till den virtuosa, svampiga, sotiga stil vi förknippar Gaston med.
Den här boken inleds med ett långt förord om André Franquins liv och karriär. Tyvärr slutar förordet innan man kommit fram till Gaston - men jag antar att fortsättning följer i nästa volym.
På flera ställen i boken dyker det upp serier med rubriken "Gastonreklam", i vilka Gaston och Nicke propagerar för läskedrycken Apelsinsoda. Detta är autentiska annonser för en läsk som hette Orange Piedbœuf. Ja, jag frågade översättaren Björn Wahlberg. Dessa reklamserier är inte numrerade, och jag vet inte om de ingår bland de utlovade 913 skämten.
Vidare figurerar en gestalt vi aldrig får se; direktör Dyppel. I original heter han Dupuis - och är förstås förlagschef på Dupuis, förlaget som ger ut Spirou och Gaston på franska.
Gaston har vunnit en ko på lotteri och förvarar den på kontoret, eftersom han inte har plats till den hemma hos sig. Just den här rutan fick mig faktiskt att skratta till högt!

Jag minns inte hur det såg ut i Carlsens Comics gamla utgåvor, men i denna samlingsvolym har de allra flesta av Franquins ljudord behållits i bilderna. Björn Wahlbergs översättning är som vanligt utmärkt - men ska jag anmärka på något, är det textningen. Man har tagit fram ett nytt typsnitt byggt på Franquins handstil. Detta typsnitt ser bra ut i teorin - men funkar sämre i praktiken. Det är möjligt att det bara är jag som känner så, men jag upplever texten som lite svårläst - och framför allt tröttande. För min del blev det rätt tungläst och jag fick oft pausa för att inte få huvudvärk. Nu är jag förvisso närsynt, så det är kanske det som spelar in, men det kändes genast behagligare när jag läste en gammal handtextad Fantomenserie direkt efteråt.
Hur som helst - textningen är inget som ska hindra er från att införskaffa detta praktverk. Och detta är alltså bara början - precis som med Blueberry, blir serien hela tiden bättre. Således är de återstående fem volymerna verkligen något att se fram emot!
-->

onsdag 7 november 2018

Bio: Overlord

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
De senaste åren har det kommit en hel del krigszombiefilmer - alltså, zombiefilmer som utspelar sig under ett krig, oftast andra världskriget. Nazizombiefilmer. Sådana filmer gjordes redan på 1970-talet, klassikern är SHOCK WAVES från 1977, och under 80-talet kom till exempel Jess Francos OASIS OF THE ZOMBIES och Jean Rollins ZOMBIE LAKE, men på sistone har genren exploderat.
De allra flesta av den senaste tidens nazizombiefilmer - antagligen 100% av dem - är, kort sagt, jävligt dåliga. De är självklart inspelade digitalt och budgeten är så låg den kan bli. Och det är bara att konstatera att det inte går att göra krigsfilmer om budgeten är extremt låg. Det ser inte ut som något annat än några killar som är ute och leker krig i skogen. Datoranimerade mynningsflammor och explosioner gör inte att det ser mer övertygande ut. Det spelar ingen roll om zombiesminkningen är bra, när resten av filmen ser ut som amatörafton.
Jag har köpt alldeles för många tiokronorsfilmer från Ginza - därför har jag sett alldeles för många krigs- och nazizombiefilmer. Ibland är tio kronor alldeles för mycket för en film.
För fem år sedan kom en holländsk-tjeckisk film som heter FRANKENSTEIN'S ARMY. En film som bygger på en bra idé - nazisterna försöker skapa en superarmé med hjälp av Frankensteins gamla anteckningar - men som faller på dåligt manus, dåliga skådisar, och det faktum att filmen är gjord som en found footage-film. Filmens monster är jättebra, men i övrigt är det riktigt illa.
Den australiske regissören Julius Averys nya film OVERLORD, producerad av JJ Abrams, har anklagats för att ha knyckt hela storyn från FRANKENSTEIN'S ARMY. Jodå, visst finns här likheter, ett par scener är identiska, men skillnaderna är fler. Framför allt är OVERLORD en film som går att titta på. Man får inte lust att gå ut med hunden, även om man inte har en hund, mitt i filmen.
De flesta av oss vill ha valuta för pengarna när vi ser en film, oavsett om vi köper en film på DVD för en tia, eller pungar ut med 150 spänn för att se något på bio. Om man är ute efter en krigsskräckfilm som verkligen levererar vad som utlovas, lär man inte bli besviken om man köper en dyr biljett till OVERLORD. Vad vi får är nämligen krig, ultravåld, blod, hjärnsubstans, explosioner, monster, slakt, avslitna kroppsdelar, eldkastaraction, och en dansk, en tysk och en fransk.
Redan förtexterna sätter tonen. Under filmtiteln står copyrighten angiven - det vill säga, så som det såg ut i förtexterna till 70-talets B-filmer. På detta sätt markeras att OVERLORD är en högbudgeterad hyllning till skräpiga B-filmer.
Originalversionen av THE INGLORIOUS BASTARDS möter RE-ANIMATOR. Med inslag av Resident Evil - de tidiga TV-spelen, inte filmerna. Så kan OVERLORD sammanfattas.
Det är D-Dagen och några amerikanska fallskärmsjägare sitter ombord på ett flygplan på väg mot Frankrike, där deras uppdrag är att spränga ett kyrktorn. Planet skjuts ner och de överlevande soldaterna irrar omkring i den mörka, franska skogen. Soldaten som utkristalliseras som filmens hjälte, är en fredlig svart kille; Boyce (Jovan Adepo), som inte vill döda. Bland de övriga huvudpersonerna hittas ett ärrat råskinn och en New York-kille som tuggar tuggummi medan han pangar tyskar.
Snart träffar de på en fransk tjej; Chloe (Mathilde Ollivier), som bor i byn där kyrkan ligger. Varje gång Chloe öppnade munnen förväntade jag mig att hon skulle säga "Listen very carefully, I shall say this only once!". Chloe blir den som får hjälpa amerikanerna under uppdraget.
I byn regerar den tyske officeren Wafner, spelar av dansken Pilou Asbæk. Han är minsann en grym typ, fattas bara annat! Det ena leder till det andra, och Boyce hamnar i kyrkans källare. Och vad hittar han där? Jo, han hittar illasinnade tyskar, som utför bisarra experiment på lik.
... Och det är väl allt man behöver veta om handlingen i den här filmen. Mer komplicerat än så är det inte. OVERLORD har en enkel, rak handling. Vad den också har, till skillnad från de filmer jag nämner i inledningen, är en budget. Detta innebär att filmen förstås ser bra ut - ja, den ser väldigt bra ut. I stort sett hela filmen utspelas i mörker, men ändå. Dessutom är effekterna utmärkta, och tempot är högt - filmen är förhållandevis lång, men hinner aldrig bli tråkig.
Och som sagt: filmen levererar blod och splatter så att det räcker och blir över. Det här är en film endast för härdade. De som vill ha psykologiskt finlir, mångbottnade rollfigurer, samhällskritik och angelägna budskap, rekommenderas se en annan film.
OVERLORD är 119 minuter blodigt tjoflöjt, och inget annat. Jag gillade det här. Jag tyckte det var fantastiskt. Men det säger kansker mer om mig än om filmen.
... Hmm, om jag skulle ta och se om SHOCKWAVES?
      






(Biopremiär 9/11)
-->

torsdag 1 november 2018

DVD/Blu-ray/VOD: Inside (2016)/Inside (2007)

INSIDE (2016)/INSIDE (2007) (Njutafilms)
År 2007 såg jag den franska skräckfilmen INSIDE (À L'INTERIEUR) i Cannes. Det var en vanlig marknadsvisning i en liten salong; kvällen dessförinnan hade de haft något slags galapremiär på en större biograf, även om - vad jag minns - filmen inte ingick i någon officiell serie.
Jag hade hört att INSIDE skulle vara stenhård - men jag hade inte räknat med att den skulle vara så in i helvete jävla stenhård som den var. Det ska mycket till för att jag inte ska kunna titta på en film, men INSIDE fick mig att grimasera och vända bort blicken ett par gånger. Som en tysk bekant senare uttryckte det: "That movie was a motherfucker!"
Dock tyckte jag att det var en fantastiskt bra film. Den är otroligt spännande. Den är genuint obehaglig.
Nu har det kommit en amerikansk-spansk nyinspelning av INSIDE. Enligt Wikipedia spelades den in 2016, med festivalpremiär samma år, men enligt andra källor har filmen legat på hyllan och dammat i flera år. Om det sistnämnda stämmer, är det fullt förståeligt.
En av manusförfattarna till den här nya versionen är Jaume Balagueró, som bland annat gjort DE NAMNLÖSA, DARKNESS, och REC del ett, två och fyra. Regissör är Miguel Ángel Vivas, som gjort en rad skräckfilmer jag inte tror jag sett. Eller har jag det?
2016 års INSIDE är på engelska och utspelar sig i USA - men jag antar att den till större delen är inspelad i Spanien. Rachel Nichols gör huvudrollen som den gravida Sarah som, efter en bilolycka, blivit änka, och sitter ensam i sitt stora hus. Laura Harring spelar den mystiska kvinnan som tar sig in i huset, och som verkar vilja komma åt det ofödda barnet. Kvinnan drar sig inte för att mörda alla som kommer i hennes väg.
Tittar man på omdömena på IMDb, konstaterar man att i princip alla som bemödat sig att recensera nyinspelningen, har gett den betyget ett (av tio). Alla hatar filmen; de älskar originalet, men tycker att Vivas' version är idiotisk och korkad.
Är den det?
Tja ... Jo, det är den. Den är i alla fall långtifrån bra. INSIDE 2016 är besynnerligt ospännande och oengagerande. Den känns trött och de medverkande ger ett intryck av att vara ointresserade. Till skillnad från Beatrice Dalle i originalet, är Laura Harring skittråkig som den mordiska kvinnan. Våld och blod finns här en del, men det är långtifrån så sanslöst groteskt och supervåldsamt som i 2007 års version. Dessutom har nyinspelningen försetts med ett lyckligt slut. Usch!
Men! Denna nya Blu-ray bör införskaffas trots att filmen är kass. Varför då? utbrister ni gutturalt. Jo: de tidigare svenska utgåvorna av INSIDE från 2007 är utgångna sedan länge. Men vad får vi som bonus på den här nya Blu-rayen? Originalversionen! Den är fortfarande jättebra  - den är en av senare tids bästa och otäckaste skräckfilmer. Jag tycker faktiskt att INSIDE är betydligt bättre och hårdare än den mer omskrivna MARTYRS, som kom året därpå - och som det också gjordes en tam, amerikansk version av.
Slutligen måste jag bara påpeka att baksidestexten på den här utgåvan är något av det värsta jag läst. Den är alldeles för lång, den är förvirrad och illa skriven, och den innehåller korrfel. Märkligt.
Jag delar ut två betyg till den här skivan.

INSIDE (2016):










INSIDE (2007):








-->

tisdag 30 oktober 2018

Bio: Bohemian Rhapsody

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden
Filmbiografier om artister och rockband kan delas in i tre kategorier.
De filmer vars titel består av artistens eller bandets namn:
THE DOORS, ELVIS, THE RUNAWAYS.
De filmer vars titel består av artistens eller bandets namn, med tilläggen "The" och"story":
THE GLENN MILLER STORY, THE TOMMY STEELE STORY, THE BUDDY HOLLY STORY.
De filmer vars titel består av namnet på en av artistens eller bandets hitlåtar:
LA BAMBA - och nu BOHEMIAN RHAPSODY.
(Ni som tänker kommentera och påpeka att det faktiskt finns fler kategorier: gör inte det.)
Den fick alltså premiär till sist, filmen om Freddie Mercury och Queen. Inspelningen var minst sagt problematisk. Regissören Bryan Singer bråkade ofta med huvudrollsinnehavaren Rami Malek, omtagningarna var oräkneliga. Ja, och sedan gick ju Bryan Singer och fick sparken. Han dök inte upp igen efter att ha varit ledig över Thanksgiving och han skyllde på familjeangelägenheter - men det var nog snarare alla bråk under inspelningen som var orsaken. Dessutom hade MeToo börjat spöka. Singer har under hela sin karriär anklagats för att ha förgripit sig på unga män och pojkar, och nu var det någon som till slut anmälde honom. Tydligen hann Singer regissera cirka 85% av BOHEMIAN RHAPSODY innan han slängdes ut och ersattes av Dexter Fletcher. I förtexterna nämns dock bara Singer.
Vad som är kul med filmer om artister är att de kan vara bra, intressanta och medryckande även om man inte gillar artisten eller bandet i fråga. Nej, jag har aldrig gillat Queen. En del av deras större hits ligger någonstans mellan fotbollshejaklack och after ski på puben, andra är bara usla ("Radio Gaga"), några är mest pretentiösa. Jag minns ett radioprogram på P3 i början av 1980-talet, antagligen var det "Rockdepartementet", eftersom jag lyssnade på det varje vecka (det var det enda program som spelade hårdrock på den tiden). De hade ett längre inslag om Queen, och den kvinnliga programledaren sa att hon tyckte att det var intressant med ett band där ingen av medlemmarna kan kallas snygg. Detta tänker jag på varje gång jag hör Queen spelas.
BOHEMIAN RHAPSODY är en väldigt konventionell filmbiografi. Singers film berättar historien om Queen från A till Ö, och detta på ett sätt som känns igen från åtskilliga liknande filmer. Alla klassiska greppp finns med, inklusive en töntig scen som känns igen från Oliver Stones THE DOORS. Ni minns säkert scenen där Kyle Maclachlan försöker få rätt på introt till "Light My Fire", en makalöst fånig scen. Det finns en liknande scen, eller kanske till och två scener, i BOHEMIAN RHAPSODY. Här finns även pålitliga ingredienser som sångtexter som skrivs på lappar, och namn på städer som flyger över filmduken under turnéerna.
Det går verkligen undan i den här filmen. Freddie Mercury hinner knappt bli ny sångare i det lilla  lokala bandet Smile, innan de bytt namn till Queen och plötsligt turnerar jorden runt. Det är förvisso bra att det går undan, filmen hinner inte bli tråkig, men jag hade nog gärna sett att de första framgångarna skildrats lite mer detaljerat - denna tid var ju den roligaste i bandets historia. Tycker jag.
Freddie Mercury dog i aids 1991 - samma dag som Eric Carr (Mercury fick helsidor, uppslag och bilagor, stackars Carr fick notiser). Tack och lov slipper vi en ingående skilding av sjukdomstiden - filmen väljer att sluta med Live Aid-galan sommaren 1985. Mer eller mindre hela framträdandet med Queen återges.
Jag tyckte att verklighetens Freddie Mercury såg rätt skojig ut. Rami Malek ser snarare lite obehaglig ut. Jag kan inte bestämma mig för om han ser ut som Prince med löständer, eller som om Borat klätt ut sig till Freddie Mercury. Jag inbillar mig att Gwilym Lee, som spelar Brian May, är ganska lik - men de övriga i bandet ser mest ut som Bad News on Tour. Förutom en, som ser ut som Nigel i THE YOUNG ONES.
Bäst i filmen är Mike Myers som EMI-chefen Ray Foster. Myers gör alla sina scener sittande bakom ett skrivbord, och ser ut och låter som en figur i en Austin Powers-film. Foster var, enligt filmen, den som bekostade inspelningen av låten "Bohemian Rhapsody", men som sedan inte ville släppa den. I Myers tolkning säger Foster att inga tonåringar kommer att sitta i sina bilar och headbanga till den här låten!
Trots att jag alltså inte tillhör Queens fans, tycker jag att filmen, och de många konsertinslagen, är medryckande. Det blir lätt så när det är bra iscensatt och man ser det på stor duk i en biograf. Hur pass nära sanningen filmen ligger har jag förstås ingen aning om, eftersom jag aldrig intresserat mig för bandet, men jag har förstått att väldigt mycket är förenklat, och en del är direkt felaktigt - till exempel hade Mercury inte diagnostiserats med aids när han uppträdde på Live Aid-galan. I USA fick filmen en snäll PG-13-gräns, men den innehåller trots detta en del dekadenta fester, droger, och homosexuell kärlek, vilket antagligen gör den kontroversiell i Amerika, där det är okej med våld men inte med svordomar.
Den som väntar på att ledmotivet från Blixt Gordon-filmen ska spelas, vilket jag gjorde, väntar förgäves.








(Biopremiär 31/10)
 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx