torsdag 19 januari 2017

Bio: Live by Night

Foton copyright (c) Warner Brothers
Jag brukar ha svårt för filmer där huvudpersonerna; "hjältarna", är kriminella. Varför ska jag sitta och sympatisera med- och heja på folk som borde buras in? Men av någon anledning fungerar det med klassiska gangsterfilmer som utspelar sig på ett romantiserat 1920- eller 30-tal. Tuffa karlar, stiliga kostymer, snygga bilar, knattrande Thompson Typewriters. Det är annat än dagens gangsters, som bär träningskläder och åker moped.
LIVE BY NIGHT bygger på en roman av Dennis Lehane, författaren bakom MYSTIC RIVER och SHUTTER ISLAND. Hos Graham Norton berättade regissören och huvudrollsinnehavaren Ben Affleck att det var Leonardo DiCaprio, som producerat, som gav Affleck boken - och Affleck står även för manus. Affleck och Lehane har dock samarbetat tidigare, GONE BABY GONE är också en Lehane-filmatisering.
Det är förbudstiden; slutet av 1920-talet, och Affleck spelar Joe Coughlin, en smågangster i Boston. Hans liv är komplicerat - han är nämligen son till en hederlig, irländsk polis (Brendan Gleeson), och hans flickvän Emma (Sienna Miller) är egentligen en gangsterboss' kvinna. Efter att Emma förråder Joe, misshandlas han brutalt - och då menar jag brutalt; som avslutning utsätts han för filmhistoriens grövsta pungspark.
Mot alla odds överlever Joe, som fortsätter sin karriär i Florida, där han tillverkar rom och kommer upp sig. Området han styr blir större och större, konkurrenterna utplånas - bokstavligt talat. Polischefen (Chris Cooper) hävdar att han inte är korrupt, men det är förstås precis vad han är - han har en överenskommelse med Joe.
Joe träffar även kubanskan Graciela (Zoe Saldana), som han gifter sig med - något som inte uppskattas av Ku Klux Klan, vilka är starka i trakten.
En gangsters uppgång och fall. En historia vi har sett många gånger - och som oftast funkar. LIVE BY NIGHT är aningen ytlig, vissa handlingstrådar är lite väl hafsiga och hade kunnat uteslutas, bland annat finns här en tråd om polischefens unga dotter (Elle Fanning), som åker till Hollywood, men råkar illa ut och kommer tillbaka som djupt religiös uppviglare. Detta leder förvisso fram till filmens upplösning, men det det känns lite överflödigt. Det avhandlas lite för snabbt - vilket även gäller relationen med Emma, som ganska snart försvinner ur handlingen. Det görs heller inte mycket av kampen mot Ku Klux Klan. Affleck har velat få in lite för mycket i sin film.
Men nu är Ben Affleck en väldigt duglig regissör. Han må vara stel som skådis; det är han även som Joe, men han vet hur man gör en robust, underhållande film. Filmens många våldsamma scener är mycket bra genomförda, en biljakt är fantastisk, och ett par blodiga mord smått chockerande. Filmen är full av färgstarka gestalter, och ja: bilarna är snygga och Ben Affleck bär stiliga kostymer - jag gillar framför allt hans hattar.
Mitt betyg är kanske i snällaste laget, men eftersom solen skiner just nu känner jag mig snäll.









(Biopremiär 20/1)




-->

onsdag 18 januari 2017

Bio: Split

Foton copyright (c) UIP Sweden
M Night Shyamalan verkar fortfarande leva på gamla bragder - eller snarare en bragd: SJÄTTE SINNET. Den blev en jättehit när den kom 1999. Sedan dess har Shyamalan mest utmärkt sig som den sämste nu aktive regissören i Hollywood, och det är en gåta varför han fortfarande får göra film - åtminstone "större" filmer som går upp på bio.
Det gick utför redan med UNBREAKABLE (2000) och SIGNS (2002), och sedan blev det än värre. Shyamalans förra film; THE VISIT från 2015, har jag inte sett; gick den upp på bio i Sverige? Men dessförinnan låg han bakom kombon THE LAST AIRBENDER (den med penisfrisyren) och AFTER EARTH, två fantastiskt kackiga filmer.
Nu är Shyamalan tillbaka med vad som på filmaffischen kallas en "thriller". Det är bara det att han helt glömt bort att göra sin film spännande.
James McAvoy spelar en kille som lider av DID; han har 23 olika personligheter. I början av filmen kidnappar han tre tonårstjejer, som han låser in i källaren i sin märkliga bostad (var han bor avslöjas först på slutet, och det är jättekonstigt och ologiskt). De olika personligheterna kommer då och då in till tjejerna och beter sig konstigt - han är kidnapparen, han är en kvinna, han är en nioårig flicka, med mera. Då och då besöker han sin psykiatriker, och då är han oftast modedesigner. Psykiatrikern är en äldre dam som är expert på DID. De kidnappade tjejerna gör valhänta försök att fly. En av dem lider av traumatiska barndomsminnen, vilka dyker upp i insprängda flashbacks. Den mystiske kidnapparen har en 24:e personlighet som bubblar under ytan. Kan det vara monstret han pratar om i början?
1976 gjorde Pete Walker den engelska rysaren SCHIZO, vars slogan löd "När den ena handen inte vet vad den andra gör". Han fick genast kritik för att fara med osanning - det där har inget med schizofreni att göra. Shyamalan har anklagats för att trivialisera och exploatera DID. De som lider av diagnosen är inte farliga. Själv vet jag inget om DID.
Däremot vet jag att SPLIT är en skitdålig film. Jag brukar tycka att James McAvoy är en rätt bra skådis, men här är han inte bra alls, han är mest fånig - vilket beror på Shyamalans regi och manus. Ja, jösses. Det känns som att titta på en tafflig teaterpjäs. Shyamalan har fortfarande inte lärt sig att skriva naturlig dialog. Han envisas fortfarande med en lätt pretentiös ton, där folk poserar i tysta, stillastående scener. Det finns inget som helst driv i berättandet, ingen nerv.
Men framför allt är det här fullständigt spänningsbefriat. Det håller på drygt två långa timmar, och jag satt och vred på mig och undrade när det hela skulle gå igång. Jag väntade förgäves. När jag trodde att det inte kunde bli tråkigare, håller plötsligt psykiatrikern ett föredrag om DID via Skype. Hu!
När det på slutet ska bli otäckt och våldsamt, blir det ännu dummare. Fast de sista tio sekunderna är lite kul. Dock inte värda att vänta på.
Jag undrar vad biopubliken kommer att tänka. De som vill se en spännande thriller, och istället får se McAvoy sitta på huk, prata med barnslig röst, och dansa disco.
Fast om kidnapparen spelats av Nicolas Cage hade det här kunnat bli något! Tänk bara: en vilt överspelande Cage iförd klänning!










(Biopremiär 20/1)




-->

tisdag 17 januari 2017

DVD/Blu-ray/VOD: Lady Bloodfight

LADY BLOODFIGHT (Njutafilms)
Avdelningen för filmer om brudar som spöar skiten ur varandra så att blodet sprutar.
I en tid då de flesta nya actionfilmer är dåliga och/eller alldeles för billiga, får man vara glad för det lilla. Till exempel svinbra fajtingscener.
Fransmannen Chris Nahon, som gjorde KISS OF THE DRAGON med Jet Li, och thrillern VARGARNAS RIKE med Jean Reno, har regisserat LADY BLOODFIGHT, en film om den illegala kampsportsturneringen Kumite. Kumite låter kanske bekant - det är ju den turnering som förekommer i BLOODSPORT-filmerna. Faktum är att den här filmen först skulle heta LADY BLOODSPORT, men titeln ändrades.
Handlingen är snarlik den första BLOODSPORT med Jean-Claude Van Damme. Amerikanskan Jane (hårtslående blondinen Amy Johnston) åker till Hongkong för att ställa upp i en Kumiteturnering - och ta reda på vad som hände hennes far, som mystiskt dog i samband med Kumite. Det dröjer inte länge innan hon attackeras av ett kriminellt gäng, och får visa vad hon går för. Hon upptäcks av en något mystisk kvinna, som genast blir henne tränare inför Kumite.
I den här varianten av turneringen är det bara kvinnor som tävlar - med eller utan vapen. Ibland kämpar man till döds. Mängder av brudar drabbar samman, alla utövar olika stilar; Tae Kwon Do mot boxning mot Monkey Kung Fu, och så vidare. Värsta motståndaren är en grym ryska, komplett med ärrat ansikte och tänder av stål - hon gillar att misshandla sina motståndare till döds, eller skära halsen av dem.
Filmens manusförfattare och producent heter Bey Logan. Jag känner Bey. På 1990-talet var han redaktör för tidningen Impact - The Action Movie Magazine. Han är en kampsportare som sedan länge bor i Hongkong, där han jobbar med filmproduktion, ibland händer det även att han skådespelar.
Manuset till LADY BLOODFIGHT är inget vidare, det är aningen för rudimentärt. En del av skådespelarinsatserna är inte heller speciellt bra - filmen hade antagligen fungerat bättre på kantonesiska. De flesta av fajterna utspelar sig på en och samma arena, vilket gör att det känns lite för repetitivt. Slutscenerna, som innehåller ett spöke, är i fånigaste laget.
Men! Fajterna! Woah! Det här är verkligen stenhårt. Det här är inga wire fights, inga CGI-orgier. De medverkande är riktiga kampsportsutövare, och de vet vad de sysslar med. Fajterna är välkoreograferade och brutala - och det är gott om fajtande. Större delen av filmen består av folk som åker på bank å det grövsta.
LADY BLOODFIGHT är underhållande, den håller bra tempo och hinner aldrig bli tråkig. Med lite bättre agerande och ett mindre klyschigt manus, hade jag kunnat ge filmen en fyra i betyg.













-->

Serier: Blueberry: Samlade äventyr 3

BLUEBERRY: SAMLADE ÄVENTYR 3
av Jean-Michel Charlier och Jean Giraud
Cobolt
Western må vara en förhållandevis död genre nuförtiden, men av någon anledning ges det just nu ut fler westernserier på svenska än det gjorts på decennier. Trevligt, tycker vi som är medelålders eller äldre, och som aldrig slutade att gilla och konsumera genren.
I särklass bäst av de westerns som ges ut, eller återutges, är inte helt oväntat Blueberrys äventyr, och i Samlade äventyr 3 kommer vi äntligen fram till den Blueberry vi är bekanta med. Volym 3 innehåller de tre albumen "Järnhästen"(publicerad som följetong i den franska tidningen Pilote mellan 1966 och 1967, och samlad som franskt album 1970), "Mannen med stålhanden" (i Pilote 1967, som album 1970), och "I siouxernas spår" (i Pilote 1967-1968, som album 1971). Det var med dessa album Carlsen Comics påbörjade sin utgivning 1979. Carlsen hoppade alltså över de sex första albumen - vilket kan bero på att även om de är bra, går de inte riktigt att jämföra med det som komma skulle. Det är med "Järnhästen" serien så att säga går igång på riktigt - eller kanske ska jag korrigera mig och hävda att det är med "I siouxernas spår" det lyfter.
När jag köpte- och läste de här albumen någon gång i början av 1980-talet, kände jag att jag tagit del av något som var lite mer än bara ännu ett serieäventyr - ni vet, man läste Fantomen och Helgonet och Tomahawk, och ibland var det bra, ibland var det mindre bra, men det stack sällan ut på samma sätt som Blueberry. Från och med "I siouxernas spår" fick Blueberry mig att närmast tappa andan, både vad gäller teckningar och intrig.
Samlade äventyr 3 inleds med ett långt, rikt illustrerat förord av Hugo Cassavetti. Detta förord hade passat bättre som efterord - Cassavetti analyserar nämligen de sex tidigare albumen, samt de tre album vi ska till att läsa. Jo, texten innehåller så kallade spoilers; om man inte redan läst albumen, bör man vänta med att läsa förordet.
Även om jag läste, och läste om, de här albumen på 80-talet, konstaterar jag att jag inte minns så mycket av handlingen. Jag minns bara vad det handlade om på det stora hela - indiankrig, och Blueberry råkar konstant illa ut. Jag minns vissa gestalter, jag minns vissa enskilda rutor och sekvenser - men eftersom det är så längesedan jag senast läste de här äventyren, känns det nästan som att ta del av dem för första gången.
Av någon anledning fick denna scen illustrera kapitlet om Blueberry i gratisboken "En bok om Carlsen Comics", som kom ut 1979. Bilderna är ur "Järnhästen" och ganska intetsägande.
De sex första Blueberry-albumen må vara bra, men serien var då en ganska traditionell, "vanlig" westernserie, om än med en lite trulig och oborstad hjälte. Jean Girauds teckningar var också lite svajiga i början - det är intressant att se hur han hela tiden blir skickligare och skickligare; inte bara från album till album, utan nästan från sida till sida.
I albumet "Järnhästen" börjar alla bitar falla på plats. De två bolagen Union Pacific och Central Pacific tävlar om att bygga järnväg tvärsöver kontinenten, från varsitt håll, och komma först i mål. Alla fula trix är tillåtna. Löjtnant Blueberry anlitas av Union Pacific. Jethro Steelfingers heter en illasinnad man med en handprotes av stål, och han och hans banditgäng gör allt för att sabotera för Union Pacific; Steelfingers försöker starta ett indiankrig, och han tänker lägga beslag på rallarnas löner - $300 000 som ska fraktas med ett tåg. Blueberry och hans kompanjoner Jimmy McClure och Red Neck, har fullt sjå att reda upp situationen, och den ständigt otursförföljde Blueberry råkar oavbrutet illa ut. Riktigt hur Steelfingers stålhand fungerar vet jag inte; ibland verkar han kunna böja på fingrarna.
Även i "Järnhästen" ser vi hur Giraud ständigt utvecklas som tecknare. Han har kommit väldigt långt sedan de första albumen, och närmar sig ständigt den överdådiga stil han förknippas med. Blueberry själv börjar också få sitt slutgiltiga utseende. Dock är "Järnhästen" och dess direkta fortsättning "Mannen medstålhanden" fortfarande förhållandevis traditionella westernäventyr - som skurk är Jethro Steelfingers ganska "cartoony", både till utseende och karaktär.
Ur "Mannen med stålhanden".
Men så kommer vi då fram till "I siouxernas spår", fortsättningen på "Mannen med stålhanden", och plötsligt händer något - i synnerhet under albumets andra hälft. Det är som om både Charlier och Giraud plötsligt drabbas av enorm inspiration. Teckningsmässigt blir det nästan markant annorlunda, och på de sista sidorna har Blueberry fått sitt slutgiltiga utseende. Plötsligt ser allt ut som det ska - rättare sagt, så som jag minns att det såg ut, det vill säga extremt skickligt tecknat och överdådigt (och då hör det till saken att de kommande albumen är ännu bättre tecknade). Charlier berättar ännu bättre än tidigare - och mot slutet av albumet introduceras general Allister; "Gula håret" - en av de vidrigaste gestalter vi någonsin mött i en tecknad serie. En psykopat till indianhatare, som omedelbart ställer till det för Blueberry och allt han kämpat för. De kommande albumen handlar om general Allister och det blodiga indiankrig han startar för att utplåna "de röda mördarna".
Vad som händer här, när Allister dyker upp, är att serien om Blueberry plötsligt blir en fantastiskt engagerande serie. Alla händelser, alla vändningar, allt som Blueberry råkar ut för, får mig som läsare att högt utbrista i ett "Fan också!" och faktiskt bli arg på de fiktiva gestalterna.
Från en av de sista sidorna i "I siouxernas spår". Här ser Blueberry plötsligt ut som han ska. 
I detta samlingsalbum börjar varje äventyr på en vänstersida för att efterlikna publiceringen i Pilote, i vilken Blueberry publicerades med ett uppslag per nummer. Boken är, precis som de tidigare volymerna, tryckt på ett mattare papper, vilket en del klagat på, men som jag ser som något positivt. Framför allt slipper man irriterande blänk från läslampan, och boken blir aningen lättare i vikt jämfört med liknande samlingsvolymer tryckta på bättre papper, men jag tycker även att färgerna och läsupplevelsen blir behagligare. Dock kunde kartongen omslaget är tryckt på vara bättre, eftersom det böjer sig lätt uppåt.
De flesta av de engelska svordomar som förekommer i den franska versionen, och i Carlsens utgåvor, är bortplockade. Det är möjligt att fransmän som inte är så haj på engelska tycker att det är fräckt om det står "Damn!" eller "Hell!", men för oss svenskar blir det lite löjligt.
Nu ser vi fram emot volym 4, i vilket Blueberry får det ännu mer hett om öronen!




-->

lördag 14 januari 2017

DVD/Blu-ray/VOD: Florence Foster Jenkins

FLORENCE FOSTER JENKINS (SF)
När Stephen Frears' FLORENCE FOSTER JENKINS gick upp på bio i augusti förra året, var jag bortrest, så det blev ingen recension. Då. Men nu är den DVD-aktuell, så jag passar på att skriva lite om filmen.
För 364 dagar sedan skrev jag om det franska dramat MARGUERITE. Det var en film som var kraftigt inspirerad av den sanna historien om den falsksjungande amerikanskan Florence Foster Jenkins, men man hade tagit sig en hel del friheter. Den franska filmen utspelar sig i Frankrike på 1920-talet, alla namn är ändrade, och handlingen följer inte riktigt verkligheten. I min recension nämnde jag Frears' då kommande version och gissade att den skulle bli en mer renodlad komedi.
Jag gissade mer eller mindre rätt - Stephen Frears har gjort en mer lättsam film, ofta lite roligare är den franska filmen, och han ligger närmare den sanna berättelsen om Foster Jenkins - fast även den här gången har man av dramaturgiska skäl tagit sig friheter.
Det är New York och 1940-tal. Meryl Streep är charmig som den stenrika, musikälskande, och musikaliskt obegåvade Florence Foster Jenkins. Hon är gift med en misslyckad skådespelare (Hugh Grant), som dock lever med en yngre kvinna (Rebecca Ferguson). Fast han älskar sin Florence - på ett broderligt sätt. Han tar hand om henne och försöker göra henne lycklig, och är inte den lycksökare som gift sig för pengarnas skull, vilket man först tror. Hugh Grant är väldigt bra i rollen, och gör egentligen en bättre insats än Streep - hennes gestalt är mer tacksam; en naiv, skojig tant som tror hon kan sjunga opera, och sjunger så falskt att tapeterna lossnar.
Simon Helberg gör den stackars lille pianisten som anlitas för att ackompanjera tantens galande, och även han är riktigt bra. Han har svårt att hålla masken och undrar vad han gett sig in på, men han får mycket bra betalt, och får till slut framträda på Carnegie Hall.
FLORENCE FOSTER JENKINS är en trevlig film, den är underhållande och smårolig, och jag gillar 40-talsmiljöerna från New York. Men när jag funderar lite tycker jag nog att MARGUERITE är en lite bättre film. Fast det kan bero på att jag såg den först, jag hade liksom redan sett den här storyn när jag såg  Frears' version.
Jag såg filmen på en streamad tittkopia från SF. Om omslaget på bilden ovan stämmer, har man tydligen plockat bort "Foster Jenkins" från titeln. Märkligt.








 




-->

torsdag 12 januari 2017

Bio: Elle

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!
Jag läser att Paul Verhoeven fyller 79 i sommar. Jösses! Jag tänkte att han borde vara i 70-årsåldern, knappast 80-årsåldern.
Vad har Paul Verhoeven haft för sig på sistone? Det är nu rätt längesedan han var uppe i smöret i Hollywood - han gjorde ju ROBOCOP, TOTAL RECALL, peakade publikmässigt med BASIC INSTINCT, floppade med festliga SHOWGIRLS, kom tillbaka med STARSHIP TROOPERS, men efter den mediokra HOLLOW MAN, som kom år 2000, lämnade han Hollywood.
2006 gjorde han filmen BLACK BOOK hemma i Holland; den släpptes på DVD i Sverige, men jag har inte sett den. 2012 kom den holländska filmen STEEKSPEL, som jag aldrig hört talas om.
När Verhoeven nu återvänder till svenska biodukar, är det med en fransk film, som bygger på en roman av Philippe Djian - en man som är mest känd för boken bakom BETTY BLUE - 37,2 GRADER PÅ MORGONEN. Genren är dramathriller. Eller ... Det här är ett drama, eller en icke-thriller.
Verhoeven återvänder till de teman han är förtjust i: sex, våld, och sex och våld i kombination. Fast i ELLE ligger betoningen på själva dramat. Jag associerar lite till Haneke - och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka.
Isabelle Huppert spelar den frånskilda Michèle, som äger ett företag som gör datorspel. Inriktningen på det nya spelet verkar vara sex och våld i fantasymiljö, och det vi får se av spelet ser riktigt dassigt ut. När filmen inleds har Michèle precis blivit våldtagen i hemmet av en maskerad man. Men, istället för att ringa polisen och söka hjälp, fortsätter hon att leva sitt liv som vanligt. Hon är en ganska osympatisk, illa omtyckt kvinna, och som dotter till en massmördare (uppfattade jag det som; inte seriemördare), är hon minst sagt komplex och egendomlig.
Michèle tänker själv hitta gärningsmannen, vilken verkar vara någon som känner henne, eftersom han skickar anonyma SMS till henne. Samtidigt börjar Michèle att fantisera om våldtäkten - som om hon egentligen uppskattade den.
Många av de övriga rollfigurerna är lika osympatiska. Michèle ligger med maken till en arbetskollega - fast hon verkar även ha en lesbisk relation till kollegan. Hennes före detta makes nya flickvän är en ung, söt yogainstruktör, och det uppskattas inte. Michèles nymfoman till mor ska gifta om sig med en drygt femtio år yngre man. Michèles hopplöse son väntar barn med sin jobbiga flickvän. Alla de här firar en julafton från helvetet. Michèle passar även på att smygtitta på grannen medan hon onanerar. Grannen har en djupt religiös fru.
... Och thrillermomentet försvinner i allt det här.
ELLE utspelar sig i ett väldigt grått Paris. Filmen är två timmar och tio minuter lång - och alldeles för lång. Det hade gått att skära ner filmen med en halvtimme. Ofta håller filmen bara på, den trampar vatten, och jag undrar vart Verhoeven vill komma.
Samtidigt är ELLLE rätt bra. Det är en intressant och ganska obehaglig film. Några splatterinslag lär chocka en del. Ibland är det rätt roligt och medvetet komiskt.
Våldtäktsmannen visar sig vara precis den jag trodde det var.








(Biopremiär 13/1)




-->

tisdag 10 januari 2017

Bio: Assassin's Creed

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Varsågoda, här är 2017 års första recension av en biopremiär!
I ett nummer av den den kortlivade filmtidningen Total Film, som kom ut 1999-2000, skrev jag en artikel om TV- och datorspel som blivit film. Det är ganska längesedan nu, genren var ganska ny, men redan då var det mesta dåligt - eller sämre. Jag minns att jag i artikeln skrev att jag ville se en filmatisering av Pong; det första kommersiella TV-spelet, med en vilt studsande Burt Reynolds i huvudrollen.
Det finns egentligen inget som säger att en film byggd på ett datorspel måste vara dålig. Massor med filmer bygger på böcker, tecknade serier och pjäser, många av dessa funkar utmärkt - men av någon anledning vill det sig inte när man försöker filmatisera spel. Ibland kan filmer som bygger på fightingspel funka, åtminstone hyfsat, eftersom det mest är kampsportsturneringar.
De senaste spelbaserade filmer jag skrev om, var WARCRAFT: THE BEGINNING och HITMAN: AGENT 47, båda var usla (fast den enda film i genren jag gett bra betyg, är nog Uwe Bolls vansinniga POSTAL från 2009). Nu får ännu en spelbaserad film biopremiär: ASSASSIN'S CREED, i regi av Justin Kurzel, som senast gjorde MACBETH - ett minst sagt märkligt hopp; från Shakespeare till datorspelsaction.
ASSASSIN'S CREED är producerad av Michael Fassbender, som även spelar huvudrollen, och som inte hade spelat datorspelet när han anlitades till rollen. Drygt 130 miljoner dollar gick kalaset löst på, och när Variety, eller om det var The Hollywood Reporter, sammanställde 2016 år största floppar på bio, fanns ASSASSIN'S CREED med - med viss reservation, eftersom den gick upp under julhelgen i USA - men den drog då in väldigt, väldigt lite pengar i förhållande till den höga budgeten.
Jag kan förstå att filmen inte blev någon större kassapjäs. Spelet må ha miljoners miljoner köpare, men här gäller det att locka även de som inte spelat det. Jag har aldrig spelat det, jag har sett figurerna ur det, men har ingen aning om vad det går ut på. Jag ser att massor av fans försvarar filmen på IMDb - och skriver att man måste ha spelat spelet för att förstå hur bra filmen är. Vilket förstås innebär ett misslyckande för filmen - den står då inte på egna ben. Det är ungefär som när man måste ha läst boken först, för att begripa filmatiseringen.
Justin Kurzels ASSASSIN'S CREED är en film i facket "Vad i helvete är det jag tittar på?". Och jag undrar hur en rad karaktärsskådespelare hamnade i det här: Fassbender, Marion Cotillard (vilka båda var med i MACBETH), Jeremy Irons, Charlotte Rampling, och Brendan Gleeson. Bra betalt, antar jag.
Det här är action på temat regression. Det är säkert tänkt att vara "filosofisk" action, men det är det lite si och så med. Det handlar den evighetslånga om kampen mellan tempelriddarna och assassinerna, de sistnämnda är ett mystiskt gäng som svurit att vakta det mytomspunna Edensäpplet, som innehåller den genetiska koden till fritt tänkande (?!), och som ser ut som ett bouleklot. För att få vara assassin måste man klippa av höger ringfinger, varför framgår inte.
År 2016 ska Cal Lynch (Fassbender) avrättas för mord, men han skenavrättas och hamnar på en gigantisk anläggning i Spanien, ägd av den mäktige företagaren Rikkin (Irons), som är tempelriddare - och slem. Rikkins dotter Sofia (Cotillard) har byggt en maskin som slungar en persons medvetande tillbaka i tiden till en avlägsen släkting, eller hur det nu var. Cal visar sig vara ättling till en assassin som levde i Spanien på 1400-talet. Uppkopplad i maskinen blir Cal denna ättling, vars uppdrag är att hitta Edensäpplet - Rikkins företag vill förstås gärna komma åt det.
Hur denna makalösa manick fungerar vet jag inte, och det verkar inte de medverkande heller veta.
När Cal med jämna mellanrum hamnar i 1400-talet, brister han och hans kollegor då och då ut i spansk medeltids-kung fu, de utövar parkour, och de jagar och jagas. Alla actionscener är hetsigt filmade, alldeles för snabbt klippta, det är ryckigt, det är svårt att se vad som händer, och det är lätt huvudvärksframkallande. Oftast ser filmen ut som ett datorspel. Filmskaparna har skrutit med att ett hopp från väldigt hög höjd görs på riktigt av en stuntman - men det syns inte att det faktiskt är på riktigt, eftersom allt runt omkring honom antingen ser datoranimerat ut, eller är allmänt stökigt och myllrigt.
När det inte är action, är det bara tråkigt, dumt och svårbegripligt, framför allt är det fantastiskt oengagerande. Rollfigurerna är trista. Jag tittade på klockan åtskilliga gånger.
Möjligtvis med undantag för Michael Fassbender, ser skådespelarna ointresserade, nästan uttråkade, ut. Marion Cotillard har misslyckad frisyr. Ett flertal återkommande gestalter bryr man sig inte om att presentera överhuvudtaget.
Filmen avslutas med otroligt långa eftertexter. Ja, jag satt kvar.
De som spelar- och gillar ASSASSIN'S CREED kan kanske uppskatta den här filmen. Vi andra drömmer oss tillbaka till den tid då det var kul och underhållande att gå på bio och se en actionfilm.
Och nej, jag tror inte på regression.










(Biopremiär 11/1)







lördag 7 januari 2017

Serier: Blårockarna: Lönnmördaren

BLÅROCKARNA: "LÖNNMÖRDAREN"
av Willy Lambil och Raoul Cauvin
Mooz Förlag
I somras recenserade jag Blårockarna-albumet "De fyra evangelisterna", det första album i serien jag läst. Det har nu kommit drygt 60 album på franska i serien, betydligt färre på svenska, men Mooz Förlag öser på med sin utgivning. Faktum är att det sedan jag skrev om "De fyra evangelisterna" har det kommit ytterligare tre album. "Lönnmördaren" är det andra av dessa tre, och innan jag hunnit läsa och skriva om detta album, har det alltså redan hunnit komma ännu ett - "Statisterna".
Som jag skrev i min förra recension, är Blårockarna lite udda för att vara en komisk äventyrsserie i den fransk-belgiska traditionen. Denna serie om nordstatare under amerikanska inbördeskriget skulle fungera lika bra, om inte bättre, som en "realistisk" äventyrs- eller krigsserie.
"Lönnmördaren" handlar om hur sergeant Chesterfield och korpral Blutch hittar en döende nordstatssoldat. Innan han dör, viskar soldaten något till Blutch - det finns en förrädare i armén, någon tänker lönnmörda general Grant. Vem det är visste soldaten inte. Efter många om och men lyckas Blutch framföra varningen till Grant, som anlitar Blutch som vakt. Eftersom Grant tvingar Blutch att proväta all mat och provdricka all whisky för att kontrollera att den inte är förgiftad, blir Blutch snart stupfull - och Chesterfield får ta över. Ett par attentatsförsök görs innan lönnmördaren avslöjas.
Liksom "De fyra evangelisterna", är storyn i "Lönnmördaren" i tunnaste laget. Vore det 1970-tal, skulle det här kunnat vara ett äventyr på tjugo eller färre sidor i en serietidning som Buffalo eller Westernserier, men Labil och Cauvin har dragit ut sin berättelse till 46 sidor. Dessutom är det hela rätt ologiskt; upplösningen är märklig.
Korpral Blutch blir alltså full och tokar till det lite på fyllan, men i övrigt lyser komiken med sin frånvaro. Det är bara teckningsstilen albumet har gemensamt med komiska äventyrsserier. Här finns en del strider och soldater dör.
Det må vara tunt och utdraget, men "Lönnmördaren" är ändå hyfsat bra - i betydelsen "det är inte dåligt". Upphovsmännen verkar kunna en hel del om sitt ämne och det är relativt välberättat. Det är nästan lite synd att Cauvin inte tar steget fullt ut och gör en "seriös", mer komplex serie om inbördeskriget - det skulle kunna bli något åt Blueberryhållet. Som det är nu, är det alltför bagatellartat.





-->

torsdag 5 januari 2017

Serier: Det var en gång i Frankrike, sjätte delen

DET VAR EN GÅNG I FRANKRIKE
Sjätte delen: "Det förlovade landet"
av Fabien Nury och Sylvain Vallée
Albumförlaget
"Det var en gång i Frankrike" är en av senare års största läsupplevelser. Nu är det sista albumet utkommet, sviten är avslutad, och om det inte vore för att författaren Fabien Nury är en framgångsrik författare på frammarsch; jag har ännu en albumsvit av honom som ska läsas och recenseras, och fler är säkert på väg, skulle det faktiskt kännas lite tomt.
Nå. Vad ska jag nu skriva om serien som jag inte redan skrivit?
Berättelsen om Joseph Joanovici är fascinerande. Han är en av de märkligaste huvudpersoner vi kunnat läsa om i en tecknad serie. Han har funnits på riktigt, historien bygger på verkliga händelser, men Nury har förstås tagit sig vissa konstnärliga friheter - som det står i albumen: autentiska händelser har fritt blandats med antaganden och rena påhitt. Visst vore det intressant att få veta vad som egentligen hände, men jag köper Nurys tolkning rakt av - och denna serieversion av Joanovicis liv är med största sannolikhet mer underhållande och engagerande än den helt autentiska berättelsen.
Denna sista del inleds 1949 med att Joseph Joanovici döms till fängelse. Han släpps dock ut efter bara ett par år, och placeras i en liten by på landet, där han ständigt ska övervakas av polis. Det dröjer inte länge förrän den gamle skrothandlaren Joanovici börjar om på nytt i sin bransch, han går från att vara bespottad till att bli byns populäraste person, eftersom han drar in miljoner, vilka spenderas på bästa sätt. Hans mål är dock att rymma och ta sig till Israel - titelns förlovade land.
Domaren Jacques Legentil, som var huvudperson i del fem, jagar fortfarande Joanovici. Han vill fälla Joanovici för ett mord begått under kriget, och han vägrar ge upp. Han tänker förfölja skrothandlaren tills han dör.
Både Joanovici och domare Legentil byter personlighet i denna sista del. Joanovici är en man vi aldrig vetat var vi haft; huruvida han är hjälte eller skurk, vad han är ute efter. Han utvecklades från att vara en obetydlig skrothandlare till mäktig miljardär, och i förra delen framstod han närmast som en gangsterboss. Nu, i slutet av sitt liv, framstår han som lite tragisk och patetisk; han är trött och vill bara vara i fred. Legentil har i sin tur offrat allt för att komma åt Joanovici, och han går från att vara en rättrådig, sympatisk liten man, till att bli bitter, besatt och osympatisk.
"Det var en gång i Frankrike" är en minst sagt komplex serie. De första delarna upplevde jag som ganska svårlästa i sina ständiga hopp i tiden och mellan platser, utan att tids- och platsangivelser alltid angavs. Efter ett tag rätade berättelsen ut sig och blev rakare - och ständigt alltmer engagerande. Fabien Nury berättar skickligt och dialogen är bra.
Tecknaren Sylvain Vallée vill jag se mer av. Som jag skrivit i mina tidigare recensioner, tecknar han ganska exakt; det är detaljerat utan att det blir stelt. Hans tuschlinjer är levande. Jag har kommit på mig att alltmer uppskatta traditionell sidlayout med ungefär lika stora rutor, medan jag inte längre är så förtjust i expressiv "superhjältelayout" - sådan tillför sällan någonting; det blir bara en uppvisning i sidkomposition, medan flytet i berättandet har en tendens att stanna upp. Vallées sidlayouter är allt annat än strikta, men han är bra på det här. Han lyckas till och med använda långa, väldigt smala rutor på ett bra sätt; något han gör ofta.
Och därmed har jag nog sagt det jag hade att säga om "Det var en gång i Frankrike". Köp eller låna, och läs. Det är du värd.
Här hittar du mina recensioner av de tidigare delarna: Del ett och två, del tre, del fyra och del fem.




-->

söndag 1 januari 2017

Gott nytt år!

GOTT NYTT ÅR PÅ ER,
PÅGAR OCH TÖSER!
Vi skriver 2017 - och TOPPRAFFEL! går in på sin tionde (!) årgång.





-->

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx