fredag 18 augusti 2017

Serier: Blårockarna X 2 (igen)

BLÅROCKARNA
"BULVANERNA"
"BLÅROCKAR PÅ FLYKT"
av Willy Lambil och Raoul Cauvin
Mooz Förlag
Jag blir alltmer förtjust i serien Blårockarna. Serien har funnits väldigt länge, men jag började inte läsa den förrän förra året, då det trillade in ett recensionsex. Sedan dess har jag läst ett gäng album.
Historierna om Blårockarna är rätt bagatellartade, vilket jag tidigare påpekat. Det är ganska enkla, raka historier med få eller inga sidospår, och ibland hinner det inte hända så mycket på de 44 sidorna - äventyren skulle lika gärna kunna vara serietidningsserier med häften så många sidor. Men - det är trevliga album. Dessutom är jag inte helt ointresserad av amerikanska inbördeskriget.
Av någon besynnerlig anledning är Mooz Förlags album inte numrerade på omslagen. Albumen "Bulvanerna" och "Blårockar på flykt" kom urprungligen ut 1998 - och de två historierna hänger ihop. Tack och lov har Mooz varit schyssta och skrivit detta i baksidestexten - vilket de inte brydde sig om att göra på de två sammanhängande albumen om Rubine jag recenserade för några månader sedan.
I "Bulvanerna" ska nordstatarna lura sydstatarna.
Några generaler har kommit på en sinnrik plan: på ett möte informerar de om var deras arméer befinner sig, och de låter seriens huvudpersoner korpral Blutch och sergeant Chesterfield närvara vid mötet. Grejen är att uppgifterna om arméernas positioner är falska, vilket Blutch och Chesterfield inte vet om. Tanken är att Blutch och Chesterfield ska skickas in på fientlig mark för att tillfångatas - och omedvetet uppge felaktig information. Dessutom befordras Blutch till löjtnant för att fienden ska tycka att det hela är mindre misstänkt - varför skulle en korpral känna till den information generalerna sitter inne med? Denna obegripliga befordran gör Chesterfield fly förbannad.
Duon lyckas bli tillfångatagen av sydstatarna - men självklart går det inte som generalerna planerat.
Albumet "Blårockar på flykt" är lite svagare än den första delen. Efter att ha ställt till det för sig försöker Blutch och Chesterfield ta sig till Washington, men de är efterlysta och måste hålla sig gömda. De träffar på en kringresande cirkus och får jobb som siamesiska tvillingar i clownutstyrsel. Och njä, det är väl inte speciellt kul.
General Grant är synnerligen lik den norske serietecknaren Steffen Kverneland!
Liksom tidigare handlar det om äventyr som i princip skulle kunna göras i en realistisk stil. Blårockarna ser ut som en komisk äventyrsserie, men de komiska inslagen är få.
Det här är inga album jag lägger på minnet - men jag har väldigt trivsamt medan jag läser dem!
-->

torsdag 17 augusti 2017

Bio: The Hitman's Bodyguard

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Jag har en tendens att klaga på moderna actionfilmer. Antingen är det alldeles för slickade, strömlinjeformade och plastiga filmer med PG-13-gräns i USA - filmer som, tja, xXx: THE RETURN OF XANDER CAGE. Eller så är det filmer som Bourne-serien, men komplicerade intriger och illa filmade actionscener där man inte ser vad som händer.
Jag gillar ju action så som det var förr - det vill säga under genrens guldålder på 1980-talet. Då actionfilmerna var våldsamma, brutala, blodiga och grabbiga, men även innehöll fungerande humor, och oftast hade de karmisatiska hjältar. Den typen av actionfilm är förstås omöjlig idag, när allting ska anpassas för att passa en så bred publik som möjligt. Och spekulativ action är hopplöst, eftersom alldeles för många idag upprörs av spekulation.
Ibland händer det att det kommer en film som påminner om 80-talets action, men eftersom de uppdaterats för 2010-talets unga publik, blir resultatet uselt - typexempel är den vedervärdiga RIDE ALONG 2.
Men så dyker det upp en film som faktiskt nästan är så som actionfilmerna var förr. En film med nästan alla rätt. Men bara nästan. Och felen lyser lite väl kraftigt.
THE HITMAN'S BODYGUARD heter filmen, som regisserats av Patrick Hughes (THE EXPENDABLES 3). Ryan Reynolds spelar Michael Bryce, superproffsig livvakt som råkar klanta sig och hamnar på dekis. Gary Oldman gör en blodtörstig, vitrysk diktator som arresteras för folkmord. Rättegången hålls i Haag. En av de som ska vittna mot diktatorn är torpeden Darius Kincaid (Samuel L Jackson), som sitter bakom lås och bom i London. Om Kincaid vittnar kommer hans fru (Salma Hayek), som också sitter i fängelse, att släppas fri.
Diktatorns hitmen gör allt för att stoppa polistransporten av Kincaid - och till slut kallas förstås Bryce in för att ensam forsla Kincaid till Haag. Blodtörstiga hitmen attackerar duon i en aldrig sinande ström under färden.
Ryan Reynolds är en karismatisk och sympatisk kille, och han är ju dessutom rolig. Han är ibland rätt kul i den här filmen. Det fläskas på med massor av action, och dessa actionscener är så som de var för trettio år sedan - det är våldsamt, blodet sprutar, massor av grejor sprängs i luften, och det går att se vad som händer. En båt-, bil- och motorcykeljakt på- och längs holländska kanaler är smått fantastisk. Den är medryckande och försedd med lite jazzflöjt på soundtracket. Rent allmänt är det bra driv i actionscenerna.
... Men. Vad som irriterar är att filmskaparna, liksom alldeles för många amerikaner, tror att det är roligt om man svär oavbrutet. Samuel Jackson svär konstant, Salma Hayek svär och skriker ännu mer i sina få scener. Vid ett tillfälle säger faktiskt Ryan Reynolds till Samuel Jackson att han lyckas få ordet "motherfucker" att kännas uttjatat! Efter ett tag är allt detta svärande rätt påfrestande.
Vad som inte heller riktigt funkar är några inslag med brutalt, blodigt våld som är avsett att vara skojigt. Det är inte skojigt. Däremot är det skojigt att Ryan Reynolds i en scen lika plötsligt som oväntat sjunger den gamla Ace of Base-hiten "The Sign". I falsett.
Samuel L Jackson är besynnerligt lik Bruce Willis i den här filmen. Richard E Grant har en liten och märklig roll, han är bara med några minuter i början innan han föesvinner för att sedan inte komma tillbaka. Sist i eftertexterna ligger en misslyckad tagning som är riktigt rolig.
THE HITMAN'S BODYGUARD hade kunnat bli en riktigt bra actionkomedi. Nu blev det bara en film som hamnar i facket "lite bättre än de flesta andra actionfilmer som görs idag". Fast båtjakt i Holland har vi väl inte sett sedan MARIONETT I KEDJOR från 1971; det där rafflet med Sven-Bertil Taube som amerikansk hemlig agent - och som bitvis mest känns som actionversionen av ÅSA-NISSE I REKORDFORM.
Plus i kanten för att filmen inleds med riktiga förtexter.
  






(Biopremiär 18/8)
-->

tisdag 15 augusti 2017

Bio: Superswede: En film om Ronnie Peterson

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Någon gång 1978 satt vi hela familjen och tittade på sporten på TV. I ett inslag om Formel 1 stod Ronnie Peterson i en depå och åt ett äpple. Han höll äpplet jävligt konstigt. "Men hur äter han?!" utbrast min morsa.
Inte så lång tid senare omkom Peterson på Monzabanan i Italien. I skolmatsalen kom en av tjejerna i min klass, Pernilla, fram till mig och frågade vad han som drog ut Ronnie Peterson ur bilen hette. "James Hunt," svarade jag. "Då ska jag hajja på han!" sa Pernilla. Själv tyckte jag att man skulle heja på James Hunt eftersom han hade ett så tufft namn. James ... Hunt! Som en hemlig agent. 2013 gjorde Ron Howard en film om James Hunt; RUSH.
Jag var väl inte speciellt intresserad av bilar och motorsport när jag var barn. Jag har aldrig varit sportintresserad. Fast det var något visst med Formel 1. Lord Brett Sinclair körde ju Formel 1 i SNOBBAR SOM JOBBAR. Det var lite fränt med de där snabba, rymdskeppsliknande bilarna. Som så många andra gossar på den tiden, hade jag Ronnie Petersons svarta Lotus som leksaksbil. Fast jag trodde att den hette John Player Special - jag visste inte att det är ett cigarrettmärke.
39 år efter Ronnie Petersons död kommer här en dokumentärfilm om racerstjärnans liv, i regi av Henrik Jansson-Schweizer och med Petersons dotter Nina Kennedy som verkställande producent.
Det här är en på många sätt "typisk svensk dokumentär" och innehåller flera av de irriterande grepp som känns igen i just svenska dokumentärer. Alla nygjorda intervjuer visas i svartvitt, det ser ju mer konstnärligt ut. Flera gånger får vi se Nina Kennedy gå omkring sedd bakifrån - i slowmotion. I svartvitt. Den vissna, nykomponerade filmmusiken består av vemodigt pianoklink och stråkar.
Men - nu är Formel 1 ett tacksamt ämne. 1970-talets Formel 1-cirkus var en fascinerande- och ibland direkt bisarr värld. Pengar, glamour, och ond bråd död. När jag såg SUPERSWEDE kändes det bitvis som om jag tittade på en snuff-movie. Under en period strök förarna med som flugor, eller så lemlästades de, men överlevde. Olyckorna fångades förstås på film, ofta visades de på TV i direktsändning. Nuförtiden är dödsolyckorna få, det är ganska omöjligt att skadas om man sitter i dagens bilar.
Det finns väldigt mycket rörliga bilder på Ronnie Peterson, från hans start som gokartförare i början av 1960-talet, via hans karriär inom Formel 3, fram till hans död som Formel 1-stjärna i september 1978. Jansson-Schweizer har även fått tillgång till familjen Petersons privata smalfilmer. Detta innebär att det här blir en riktig film, och inte bara en massa talking heads, vilket annars är alltför vanligt i dokumentärfilmer.
Dottern Nina Kennedy var bara två år gammal när Ronnie Peterson dog, så hon har inga minnen alls av honom. Ronnies änka Barbro hittades drunknad i sitt badkar 1987. Men, det finns gott om andra som har mycket att berätta om Ronnie Peterson. I filmen medverkar bland annat Niki Lauda, Mario Andretti och Emerson Fittipaldi.
Vi får verkligen veta vilken genomschysst hedersknyffel Ronnie Peterson var. Det är ingen hejd på berömmet. Filmskaparna borde nog skurit ner på alla lovord, efter ett tag känns det som sådana där nygjorda making of-filmer, som ligger som bonusmaterial på DVD-filmer - ni vet, "Kevin Costner är en underbar människa, han är varm, hjälpsam och inspirerade oss alla under inspelningen!".
Som helhet är SUPERSWEDE, trots dess irriterande inslag, helt okej. Den berättar historien om Ronnie Peterson relativt utförligt. Här förekommer även en adlig motorsportjournalist med näsduk i bröstfickan och som talar en kraftigt förfinad skånska.
Dock är det inte utan att jag undrar vad det var som fick de här killarna att fortsätta att tävla, trots att deras vänner och motståndare med jämna mellanrum brann upp eller slets i bitar. De tjänade massor med pengar - men nog måste de väl även ha haft fel i huvudet.
Bäst i hela filmen: Ja! Vi får se klippet där Ronnie Peterson äter äpple! Hur fan håller karln i äpplet?!







(Biopremiär 16/8)
-->

måndag 14 augusti 2017

Bio: The Dark Tower

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Jag har säkert skrivit det tidigare, men efter att ha slukat allt jag kunde komma över av Stephen King på 1980-talet, slutade jag läsa King efter "Stark" (det vill säga "The Dark Half"). Jag tyckte nämligen att "Stark" var rätt dålig - och jag var rätt mätt på King. Sedan dess har jag inte läsa några romaner av King, men för en del år sedan ville jag bekanta mig med honom igen, och började läsa lite nyare noveller.
Stephen Kings mastodontepos "Det mörka tornet", åtta volymer författade mellan 1982 och 2012, har jag inte läst. Rättare sagt, jag har ett svagt minne att jag läste den första, rätt tunna delen; "Revolvermannen", när den kom på svenska första gången 1989, men eftersom den här typen av fantasy inte är min grej, gjorde den inget intryck alls, och jag har aldrig lockats till att ta mig i kast med romansviten.
Flera större King-filmatiseringar är på gång just nu - många väntar på nyinspelningen av DET, och MR. MERCEDES blir TV-serie. Med mera - med mycket mera.
Man vet aldrig vad man får när ser en King-filmatisering. En del filmer är rätt bra, några är riktigt bra, de flesta är mediokra, en hel del är skitdåliga. Häromveckan såg jag CELL, eftersom jag inte sett den tidigare, och hittade den för en femma. Det är en ganska typisk Stephen King-film. Den börjar bra, för att snart spåra ur och bli vissen, dum och ointressant. King är en utmärkt författare (för det mesta), men det är något som försvinner när hans verk ska filmas.
THE DARK TOWER är regisserad av dansken Nikolaj Arcel (Arsel?!), som gjorde den lite vissna A ROYAL AFFAIR och skrev manus till MÄN SOM HATAR KVINNOR. En av de många manusförfattarna är Anders Thomas Jensen. Jensen har skrivit och regisserat höjdare som BLINKANDE LYKTOR, DE GRÖNA SLAKTARNA, ADAMS ÄPPLEN, och nu senast den bästa skandinaviska filmen på tio, kanske tjugo, år; MÄN & HÖNS. Därför skulle THE DARK TOWER kunnat bli rätt bra, kanske till och med riktigt bra. Men det blev den inte.
Den blev skitdålig.
I sociala medier har jag stött på ett par stycken som verkligen gillade den här filmen. Men majoriteten recensioner har varit minst sagt negativa, och de flesta som redan sett filmen blev gruvligt besvikna, en del direkt förbannade.
Vad man har gjort är att koka ner de åtta böckerna till en film på 95 minuter. Ja, jag vet, jag klagar alltid på filmer som är för långa. Men någon måtta får det vara. Om det är tänkt att det ska bli fler filmer vet jag inte, men tydligen har filmskaparna även tyckt att det var en bra idé att skriva en helt ny historia, som inte är hämtad från böckerna.
I den första boken, "Revolvermannen", omkommer den unge pojken Jake och hamnar i en fantasyvärld, där han träffar Roland; en mystisk revolverman. I den här filmen är Jake (Tom Taylor) livs levande, men hittar en portal till en annan värld.
Jag har alltså ingen aning om hur mycket den här filmen har gemensamt med Kings böcker - men det känns som om manusförfattarna har tagit "Fantasyförfattarens A till Ö-bok" och slängt in alla de vanliga ingredienserna. Här finns ett svart torn som är viktigt för universums överlevnad. Matthew McConaughey är den genomonde trollkarlen Mannen i svart, som vill rasera tornet för att söndra och härska. Jake, som bor i New York, har sett tornet, Mannen i svart, och revolvermannen Roland i sina återkommande mardrömmar, och hans ömma moder tror att pojken har psykiska problem.
Jake är förstås fullt frisk. Men - han är en av de utvalda. Av någon diffus anledning kan barns tankar förstöra det mörka tornet, så Mannen i svart låter kidnappa barn, vilka han sätter i en maskin.
Okej, så Jake hittar alltså en portal till Mannen i svarts värld, eller om det nu var någon annan värld. Där träffar han genast Roland. I böckerna beskrivs Roland som en lång, smal, vit man; lite grann så som Matthew McConaughey ser ut. Men, i filmen görs han av Idris Elba - en biffig, svart man.
Ja, och sedan händer en del grejor, de hoppar in och ut genom portaler, och efter en slutuppgörelse är det slut.
THE DARK TOWER är verkligen en totalt värdelös film. Det som troligen fanns i Kings romaner är som bortblåst i Arcels film. Det här är bara en fullkomligt ointressant mix av inslag vi sett tidigare - i bättre filmer. Idris Elba ser ointresserad och uttråkad ut filmen igenom. Matthew McConaughey är inget vidare. En actionscen mot slutet är hyfsad, men som helhet ärdet här märkligt tråkigt, och filmen ger ett lite billigt intryck, som om de inte hade råd att gestalta det som behövdes. Det här är allt annat än episkt.
Sedan är det förstås inte utan att jag undrar varför Roland är en revolverman som kliven ur en western. För att det ska funka måste mer av fantasyvärlden ha ett westernstuk.
  








(Biopremiär 16/8)
-->

torsdag 10 augusti 2017

Bio: The Trip to Spain

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Det här var märkligt. Hur kommer det sig att jag fullkomligt missat att det kom en film som hette THE TRIP TO ITALY för tre år sedan? Jag tyckte att THE TRIP från 2011 var jätterolig, så jag hade förstås velat se- och skriva om uppföljaren - om jag bara vetat om att den existerade. Kanske var jag bortrest?
Nu har jag i alla fall sett den tredje filmen, byggd på TV-serien. Konceptet är detsamma: Michael Winterbottom står för regin, någon manusförfattare finns inte utsatt. Steve Coogan och Rob Brydon spelar sig själva, den här gången ska de spendera en vecka i Spanien, där Coogan ska skriva en bok, medan Brydon ska recensera restauranger. Antagligen hade de någon form av synopsis de följde, men improviserade det mesta. Någon egentlig dokumentär är detta inte, eftersom familjemedlemmar och kollegor görs av skådespelare.
Coogan och Brydon kör runt i en Range Rover och uppsöker diverse lyxrestauranger och hotell i diverse städer, medan de försöker överträffa varandra med att imitera kändisar. De vanligaste imitationerna är av Michael Caine och Roger Moore, men det blir även en hel del David Bowie och Mick Jagger. Steve Coogan är väl den som lyckas bäst med imitationerna, hans Roger Moore är på pricken. Rob Brydon låter mest som om han gör samma gubbe hela tiden, men med olika dialekt. Å andra sidan slutar Brydon nästa aldrig imitera folk, han pladdrar i ett, så frågan är hur han låter som sig själv. Rob Brydon har en tendens att bli lite jobbig efter ett tag.
Mycket i THE TRIP TO SPAIN är roligt, några scener är fantastiskt roliga. Ett par av de roligaste grejorna hade jag hört tidigare, eftersom Rob Brydon satt hos Graham Norton och körde dem där.
Dock känns det som om Winterbottom, Coogan och Brydon nu är färdiga med det här konceptet. De kommer inte så mycket längre på den här trippen. Filmen är åtminstone tjugo minuter för lång, och under dessa sista tjugo minuter övergår filmen till att bli något slags drama snarare än komedi.  Plötsligt blir det bara tråkigt.
Fram tills dess är det aningen utdraget här och var, men till större delen är det här riktigt kul och trevligt.







(Biopremiär 11/8)
-->

tisdag 8 augusti 2017

Bio: Annabelle 2: Creation

Foton copyright (c) Warner Brothers
När ANNABELLE; en prequel till THE CONJURING, hade premiär i oktober 2014, blev det en jävla uppståndelse. Åtminstone i Malmö. På premiärvisningen ställde publiken till det så till den milda grad att vakter fick tillkallas - fast jag tror knappast att det berodde på filmen. Den våldsamma visningen ledde till att jag och Fredrik Strage fick sitta i ett kulturprogram i P1 och diskutera filmen.
Svensken David F Sandberg har regisserat uppföljaren; ANNABELLE 2: CREATION (tvåan är tillagd i den svenska titeln), en film som råkar ha svensk biopremiär på dagen ett år efter premiären på Sandbergs amerikanska långfilmsdebut; den mer än hyfsade LIGHTS OUT.
Annabelle-dockan finns faktiskt på riktigt. Dock ser verklighetens Annabelle inte alls ut som den i filmerna. Men, en sådan här docka dyker faktiskt upp i David F Sandbergs film.
Denna nya film är ännu en prequel - den utspelar sig före händelserna i ANNABELLE. Det är 1940-tal, och den snälle dockmakaren Samuel Mullins (Anthony LaPaglia) snidar till dockan de här filmerna handlar om. Kanske är herr Mullins inte så snäll ändå - för den här dockan är verkligen en så kallad creepy ass doll - den ser fruktansvärt otäck ut redan innan den blir besatt. Varför gjorde Samuel en så skrämmande docka? Samuel och hans väna hustru Esther (Miranda Otto) har en sjuårig dotter; Annabelle, Bee kallad, de älskar över allt annat - men det bär sig inte bättre än att tösen omkommer.
Tolv år senare anländer en tjusig nunna, syster Charlotte (Stephanie Sigman), och en grupp föräldralösa flickor i olika åldrar till paret Mullins hus. Av någon anledning har barnen tvingats lämna barnhemmet de kom ifrån och ska nu få bo i Mullins stora, spöklika hus mitt ute i ingenstans. Esther är sjuk, bär ansiktsmask, och lämnar aldrig sin säng. En av flickorna; Janice (Talitha Bateman), har polio och svårt att gå - och det är förstås hon som hamnar i händelsernas centrum.
Det är en smått fantastisk kåk Mullins bor i - massor av rum, en mathiss, och en sådan där hiss för rullstolsburna längs trappräcket till övervåningen. Jodå, självklart kommer dessa detaljer att utnyttjas i skräcksyfte.
Ett rum på övervåningen är låst - Bees rum. Men en natt lockas Janice dit. Dörren står plötsligt olåst, och i en garderob hittar hon Den onda dockan. Nej, inte Chucky, utan creepy ass-dockan (som ännu inte heter Annabelle). Och snart börjar en massa otäcka saker att ske.
Första halvan en ANNABELLE 2: CREATION är alldeles utmärkt. Filmfotot är väldigt bra med genomtänkta bildlösningar. En dovt muller ligger på ljudspåret. Det är rätt kusligt och den där skitfula dockan är en bra skräckfilmsgestalt - dockan rör sig aldrig, den bara sitter där med sina otäckt stirrande ögon.
Men sedan, under filmens andra hälft, dyker den trista demonen som även var med i ANNABELLE upp, och då blir det mer tjoflöjt än otäckt. Denna svarta, behornade varelse är bara ännu ett monster som går bärsärkagång, och den lågmälda, krypande spänningen blåses bort. Dessutom varar filmen hela 109 minuter - den här typen av film bör hålla sig till cirka 90 minuter, annars blir det oftast lite segt och utdraget.
Jag tycker dock att Sandbergs film är betydligt bättre än filmen från 2014. Flera scener är riktigt bra. Plus för att två besatta kasperdockor ser ut att vara hämtade ur Staffan Westerbergs genuint otäcka barnprogram DEN LILLA TEATERN SPELAR FÖR DIG från 1973. Den Marilyn Manson-liknande nunnan från THE CONJURING 2 gör en snabb cameo på ett fotografi.
Härnäst ska David F Sandberg regissera superhjältefilmen SHAZAM. Inte illa pinkat av en kille som började karriären med att göra små kortfilmer hemma i Sverige.







(Biopremiär 9/8)
-->

fredag 4 augusti 2017

Serier: Blueberry: Samlade äventyr 4

BLUEBERRY: SAMLADE ÄVENTYR 4
av Jean-Michel Charlier och Jean Giraud
Cobolt
Vi är framme vid den efterlängtade fjärde samlingsvolymen med Blueberrys äventyr, och jag känner att jag måste inleda denna recension med en varning:
Varning! Läs inte förordet i denna bok innan du läser serierna! Precis som i tidigare volymer, är det långa förordet av Hugo Cassavetti fyllt med fantastiskt bildmaterial; bland annat får vi se Girauds parodi på Sergio Leones HARMONICA - EN HÄMNARE uppsmälld över två sidor. Men - det verkar som om Cassavetti har slut på fakta och anekdoter att berätta som serien och dess upphovsmän. Istället redogör han i detalj för innehållet i de tre album boken innehåller. Således borde denna inledande text istället vara ett efterord!
"Samlade äventyr 4" inleds med "General Gula håret" (följetong i Pilote 1968, samlat som album 1971). Albumet tar vid där det förra; "I siouxernas spår" (vilket förstås finns att läsa i "Samlade äventyr 3"), slutar. I en variant på historien om general Custer och hans undergång vid Little Big Horn, tänker den galne indianhataren general Allister, känd som Gula håret, bekämpa indianerna en gång för alla. Han vägrar inse att han är i underläge när han leder sina uttröttade män genom snöiga bergslandskap. Löjtnant Blueberry gör förstås allt för att stoppa massakern, men råkar konstant illa ut.
Jag hade inte läst det här albumet sedan 1980-talet och hade glömt bort det mesta, och jag blev lite överraskad när berättelsen inte riktigt slutar så som jag förväntat mig. En lite besynnerlig detalj är att Hugo Cassavetti i sitt förord skriver att läsarna redan hunnit bli bekanta med karga och ödsliga vinterlandskap i filmer som SOLDIER BLUE, LITTLE BIG MAN, McCABE & Mrs MILLER och JEREMIAH JOHNSON. Det är bara det att dessa filmer kom 1970, 1971 och 1972 - medan "General Gula håret" alltså gick i tidningen pilote redan 1968. Dessutom finns det inga vinterlandskap i SOLDIER BLUE. Fast 1968 kom Sergio Corbuccis ödesmättade vinterwestern THE GREAT SILENCE, den hade kanske läsarna sett.
Ur "General Gula håret".
Sviten om general Allister slutar här - och i nästa album börjar ett nytt äventyr, vilket spänner över två album och därmed hinner avslutas i denna samlingsvolym. Okej, egentligen avslutas inga äventyr i den här serien - Blueberrys äventyr är en enda lång, episk berättelse. Men, det går att läsa dessa två album utan att ha läst de föregående.
Det handlar som berättelsen om Prosit Luckners guldgruva. Den inleds med "Den försvunna gruvan" (i Pilote 1969 och samlad som album 1972 - och när svenska Carlsen gav ut albumet, hette det"Jakten genom öknen"), och avslutas i "Spöket med guldkulorna" (i Pilote 1970, samlat som album 1972 - och svenska Carlsens album hette "Spökskytten med guldkulorna"). En del hävdar att denna historia; ett robust westernäventyr, är höjdpunkten i hela sviten om Blueberry, att detta är mästerverket. Tja, om historien verkligen är bäst vet jag inte, men detta är onekligen en utmärkt historia - vilket säkert är svårt att förstå om man bara sett Jan Kounens usla film BLUEBERRY från 2004. Denna film, med Vincent Cassel som Blueberry och Eddie Izzard som Prosit Luckner, bygger nämligen på dessa två album - men Kounen tyckte att det var roligare att göra en film om magiska svampar istället för en riktig western. Det var bara Jean Giraud som gillade filmen - han var ju förtjust i svampar. Filmen floppade så kraftigt att flera andra planerade europeiska westernfilmer skrotades.
Giraud, Morris, och Giraud igen. Här kan ni dessutom jämföra Kåre Perssons översättning från 1978 med Stefan Carlssons från 2017. Klicka på bilden för större!
"Den försvunna gruvan" innehåller den allra första sidan ur Blueberry jag fick se. Den finns nämligen med i albumet "Allt om Lucky Luke", vilket kom på svenska 1978. Här hade Giraud och Morris roat sig med att teckna varandras figurer. 1978 hade jag aldrig hört talas om Blueberry och Giraud, och jag tyckte att denna lösryckta sida (samt sidan där Giraud tecknat Lucky Luke) såg otroligt tuff och snygg ut.
Jean Giraud briljerar i dessa två album. Löjtnant Blueberry själv hinner även ändra utseende en aning ytterligare en gång mellan "General Gula håret" och "Den försvunna gruvan" - efter att ständigt ändrat anletsdrag under de tidigare albumen. Nu blir han till slut den rufsige, orakade och skitige löjtnant Blueberry vi känner igen. Löjtnant och löjtnant, förresten - han har gått och blivit sheriff i dessa två album.
Actionsekvenserna är enastående. Giraud visste verkligen hur man ritar så att det ser ut som om gestalterna rör på sig. Miljöerna är mäktiga och svindlande. Det enda som saknas är ljud och dofter - och kanske ett musikaliskt ledmotiv.
Ur "Spöket med guldkulorna". Den här bilden på Blueberry tyckte jag var extra tuff, när jag läste albumet på180-talet.
Jean-Michel Charlier var en författare som var eminent på att engagera sina läsare. Den ständigt otursförföljde Blueberry råkar konstant i knipor och han träffar på en rad vidriga människor. Här introduceras två prisjägare, och det sker ett par grejor som fick mig, som läsare, att högt utbrista "Jamen, vaffan!".
Blueberrys äventyr är tecknade serier när de är som allra bäst. Nu väntar vi med spänning på samlingsvolym fem! 
  



-->

torsdag 3 augusti 2017

DVD/Blu-ray/VOD: Sherlock Holmes vs Jack the Ripper

SHERLOCK HOLMES VS JACK THE RIPPER (Studio S Entertainment)
Den här DVD-utgåvan gjorde mig lite konfunderad. SHERLOCK HOLMES VS JACK THE RIPPER? Detta visar sig vara James Hills A STUDY IN TERROR från 1965 - en brittisk film som hette EN STUDIE I SKRÄCK på bio. Nu har den fått en ny, klumpig titel på svensk DVD. Kanske för att inte blandas ihop med Bob Clarks MURDER BY DECREE från 1979? Denna hette nämligen också EN STUDIE I SKRÄCK i Sverige, och jo, den handlar också om Holmes och Jack the Ripper.
Jag hade inte tidigare sett Hills film, och eftersom den anses vara rätt bra, såg jag fram emot att bekanta mig med den. Det var inte utan att jag blev besviken när filmen rullade igång. Kopian på denna DVD är nedskuren från vidfilm till 4:3, det vill säga det gamla TV-formatet (som förr kallades Full Frame). Dessutom är färgerna en aning urtvättade. Trist - eftersom det här ser ut att vara en rätt snygg film. Å andra sidan får vi nu se den oklippt - när den gick upp på bio gjorde Statens Biografbyrå tre grova klipp i filmen.
Den nya svenska titeln beskriver förstås handlingen alldeles utmärkt. Det är 1888 och Jack the Ripper härjar i London, där han enligt baksidestexten mördar "prostituerade med sällsynt råhet" (fast dessa damer är inte speciellt råa - det handlar snarare om syftningsfel). Sherlock Holmes (John Neville, som ser ut som Grahan Chapman) och dr Watson (Donald Houston) beger sig ut för att hitta mördaren. Det finns en hel rad misstänkta, men det är faktiskt ganska uppenbart vem i persongalleriet det är. Eftersom vi ju fortfarande inte vet vem herr Uppskäraren var, blir Holmes beteende på slutet lite lustigt.
En lång rad kända karaktärsskådespelare medverkar. Anthony Quayle (som även var med i den andra EN STUDIE I SKRÄCK från 1979) spelar en doktor, Frank Finlay gör kommissarie Lestrade - och Finlay var Lestrade även i filmen från 1979. Vi får se en ung Judi Dench - och redan som ung såg hon ut som en medelålders tant. Sherlocks bror Mycroft görs av gamle, fine Robert Morley. På bårhuset hasar det runt en sinnesslö kille som är grön i ansiktet - det gillade jag. Londons prostituerade och andra unga kvinnor ser alla ut som rätt typiska 60-talsbrudar med 60-talssmink.
SHERLOCK HOLMES VS JACK THE RIPPER är en trevlig och mysig film. En sådan där man gärna ser en kväll i sommarstugan. Om man nu har en sommarstuga. Jag såg filmen hemma i lägenheten. Synd bara att denna utgåva inte är snyggare.
För övrigt vill jag minnas att EN STUDIE I SKRÄCK från 1979 är lite bättre än den här.








-->

fredag 28 juli 2017

Bio: Valerian and the City of a Thousand Planets

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Först och främst:
Valerian och Laureline.
Nej, det kan de ju inte heta. När denna klassiska tecknade serie av Pierre Christin och Jean-Claude Mézières började komma ut på svenska 1975, hette de två rumtidsagenterna Valentin och Linda - fast tvärtom; Linda och Valentin. Det har de hetat sedan dess, och det heter de fortfarande i nyutgåvorna från Cobolt Förlag. För min del känns det bara befängt att omnämna figurerna med deras franska namn - med engelskt uttal, till och med. Således kommer jag att i denna recension kalla dessa två hjältar Linda och Valentin. Det har jag sagt i 40 år, det tänker jag inte sluta med nu.
Här på TOPPRAFFEL! har jag bara recenserat två av Cobolts böcker med Linda och Valentin - den första samlingsvolymen, vilken innehåller de tre första albumen, och boken "Rymdstigar", som består av kortare historier. Dessa är de enda av Cobolts utgåvor jag läst - resten av Linda och Valentin-albumen har jag inte läst sedan jag var barn och tonåring. Ja, det har förstås tillkommit album sedan jag var ung - men dessa har jag inte läst alls.
Så här såg albumen ut när jag läste dem på 1970-talet.
Luc Bessons film VALERIAN AND THE CITY OF A THOUSAND PLANETS är just nu flitigt omskriven i branschpressen - av skäl Besson inte hade hoppats på. Denna franska film, som dock är på engelska, är den dyraste independentfilm som någonsin gjorts - den kostade någonstans melllan 200 och 210 miljoner dollar. Och - när den häromveckan gick upp på bio i USA, totalkraschade den. Hittills har den bara lyckats spela in 17 miljoner. I Tyskland floppade den också, vi får väl se hur det går i Frankrike och resten av Europa.
De amerikanska recensionerna av VALERIAN har också varit blandade - minst sagt. De flesta har varit extremt negativa - medan andra har hyllat filmen och dess estetik. Några kritiker har legat någonstans mittemellan ytterligheterna. Till saken hör förstås det faktum att publik och kritiker inte läst- eller ens hört talas om Linda och Valentin.
Nå. Hur är då den här filmen?
Jaaaa, gott folk - jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska beskriva VALERIAN. Detta är en film som är all over the place, som man säger på engelska. Den attackerar åskadaren från alla håll samtidigt, hela tiden, och upplevs förstås som rätt omtumlande - och ganska förvirrande. Luc Besson har själv skrivit manus, och har byggt ihop albumet "De tusen planeternas rike" (1969-70, på svenska 1977) och "Ambassadören som försvann" (1975, på svenska 1976). Det förstnämnda albumet finns med i samlingsvolymen jag nämner ovan, det senare har jag inte läst sedan jag var barn, då jag älskade det.
Att Linda och Valentin nu är amerikaner känns lite konstigt - jag har alltid sett dem som fransmän som talar franska. Dane DeHaan, som är äldre än han ser ut, spelar Valentin, som flera gånger påpekar att han är soldat - jag tror inte att han någon gång i filmen omnämns som rumtidsagent, eller bara agent. Valentin är hopplöst förälskad i sin kollega Linda (Cara Delevingne) och vill gifta sig med henne. Den kärlekskranke Valentin tjatar om detta genom hela filmen, han är gåpåig, Linda tröttnar på honom, det blir en massa käbblande - och detta är en stor skillnad gentemot den tecknade serien.
Är det AVATAR? Är det omslaget till en gammal symfonirockskiva?
Handlingen är minst sagt rörig, men Linda och Valentin skickas iväg till den gigantiska staden Alpha, för att se till att stoppa "en mörk kraft", som det står i pressmaterialet. Clive Owen spelar en kommendör, som försvinner och som Linda och Valentin försöker hitta. Han verkar inte helt snäll, kommendören. Det händer en fruktansvärd massa hela tiden, mycket av det som händer, kanske det mesta, är inte relaterat till handlingen, vad nu den går ut på - vilket innebär att man sitter där och tittar på ett maffigt science fiction-speltakel och har totalt glömt bort vad det egentligen handlar om. Det här är stökigt och rörigt.
Specialeffekterna är av varierande klass. Det mesta är tjusigt och imponerande, och skapar ibland en skön sense of wonder. Men - i stort sett inga av de otaliga rymdvarelserna imponerar och ger intryck av att vara autentiska. De ser inte ut som något annat än de datoranimationer de är. Värst är inledningsscenerna med ett långt, tanigt, fredligt folk på en paradisplanet. Dessa scener ser verkligen ut som tecknad film. De påminner dessutom om AVATAR, vilket inte ska tolkas som något positivt. Faktum är att Luc Bessons DET FEMTE ELEMENTET, som kom 1997, känns mer som ett Linda och Valentin-äventyr än VALERIAN - vilket kanske beror på att den äldre filmen främst kör med praktiska effekter, make up och modeller, och inte plastiga datoranimationer.
En bättre titel på filmen vore LAURELINE. Cara Delevingne ser förvisso inte ut så som jag föreställt mig Linda - men hon är bra i rollen. Hon är cool och ibland lite rolig. Dane DeHaan, däremot, är mest irriterande och jobbig - han varken ser ut eller beter sig så som jag föreställt mig Valentin. DeHaan ser ut som en pojke, men saknar den pojkaktiga glimt i ögat som krävs - hans halvslutna ögon gör att han mest ser drogad och uttråkad ut.
Rutger Hauers namn står med stora bokstäver i förtexterna, men han medverkar bara några sekunder i början. Rihannas och Ethan Hawkes roller är relativt små och känns påklistrade. Herbie Hancock skymtar i några scener, och minsann om inte Ola Rapace har en roll.
Är VALERIAN en bra elller dålig film? Eller är den mittemellan? Tja, jag kan inte påstå att den är bra. Men den är inte tillräckligt dålig för att vara dålig. Filmen är kul att titta på och en del scener är faktiskt bra eller roliga. Filmen är åt helsike för lång, men man får mycker space opera, rymdäventyr och märkliga varelser för pengarna. Det här är bättre än det mesta Luc Besson regisserat de senaste tjugo åren, och framför allt är VALERIAN bättre än den vedervärdiga LUCY, som av någon oförklarlig anledning blev en gigantisk succé världen över.
Vad ska jag sätta för betyg på det här? Jag sätter ett snällt betyg. Det här känns som en sådan där film jag kanske kommer att tycka är lite bättre när jag ser om den på Blu-ray om några år, än jag gjorde när jag såg den i 3D på bio i förmiddags. Även om en tvåa ligger nära till hands, garderar jag mig och sätter en trea.
    
  
 




(Biopremiär 2/8)




 


torsdag 27 juli 2017

Bio: Atomic Blonde

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Filmen ATOMIC BLONDE bygger på serieromanen "The Coldest City" från 2012 av Andy Johnston och Sam Hart. Inte nog med att jag inte läst den - jag har inte ens hört talas om den. Efter att ha kollat upp den på nätet, konstaterar jag att det är en sådan där serie som jag, om jag såg den på en hylla i någon butik, skulle plocka upp, bläddra igenom, och ställa tillbaka igen - eftersom jag tycker att teckningarna är rätt vissna.
Filmatiseringen är skriven av Kurt Johnstad, som tidigare gjort om serier till film med de två 300-filmerna, och för regin står stuntmannen David Leitch. Leitch regidebuterade som ena halvan av duon som gjorde JOHN WICK - men den gången fick han inte sitt namn i utsatt i förtexterna. ATOMIC BLONDE är den första långfilm Leitch regisserat på egen hand.
Jag hoppades verkligen att ATOMIC BLONDE skulle vara jättebra - mycket pekade nämligen på att det här är en actionfilm utöver det vanliga. Det visade sig att Leitchs film hela tiden är nära att vara jättebra - men den lyckas inte riktigt, vilket medför att resultatet är en aning otillfredställande.
Vad filmen handlar om är lite osäkert - jag tror inte att någon hänger med i handlingen, antagligen inte helller filmskaparna och skådisarna. Året är 1989, tiden är en dryg vecka innan muren faller. Charlize Theron spelar stenhårda - och skitsnygga - MI6-agenten Lorraine Broughton, som skickas till Väst- och Östberlin för att leta rätt på en lista. Alla jagar denna lista. James McAvoy gör en agent i Berlin som kanske är Lorraines vän, kanske en förrädare. Eddie Marsan är en gubbe med mustasch som verkar ha listan. Bill Skarsgård har en liten roll, jag tror han är god, medan Til Schweiger spelar urmakare. Gamle schweiziske B-actionhjälten Daniel Bernhardt leder ett gäng skurkar. I en lika irriterande som onödig ramhandling förhör Toby Jones och John Goodman den kedjerökande, ständigt svärande Lorraine om händelserna i Berlin.
Lorraine Broughton må vara skitsnygg (och besitta en fantastisk garderob), men hon är väldigt osympatisk och rollfiguren presenteras inte närmare. Hon är bara en stenhård snygging som dödar folk så att blodet sprutar. Samtliga rollfigurer i filmen är osympatiska. Den svårbegripliga, röriga handlingen, i kombination med osympatiska gestalter, gör att jag får lite svårt att engagera mig och filmen blir lite seg mellan varven.
... Men! Actionscenerna är svinbra! Här kan vi tala om ultravåld. Flera slagsmål, i synnerhet ett i en trappa, varar länge, och är ytterst välkoreograferade och brutala. Det här är verkligen en superbrutal film. Lorraine Broughtons kropp är täckt av blåmärken.
David Leitch har verkligen ansträngt sig för att göra sin film så cool som möjligt - så pass att man verkligen känner hur han anstränger sig i varje scen med klippning, bildvinklar, ljussättning, musik. Musiken består av en lång. lång rad låtar från 1980-talet. Ofta väldigt passande låtar, en del av låtarna tycker jag dessutom är bra, men - när "London Calling" spelas befinner vår hjältinna sig i Paris!
Som sagt - jag hade förväntat mig mer av ATOMIC BLONDE (precis som jag gjorde av BABY DRIVER), men det här är ingen dålig film. Den funkar bra som jävligt våldsam underhållning - och kanske lyfter den när jag senare ser om den på Blu-ray. Eller View Master.
Charlize Theron fäller oväntat en replik på svenska.







(Biopremiär 28/7)



-->

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx