onsdag 18 juli 2018

Bio: Hotel Artemis

Foton copyright (c) Scanbox
För några månader sedan dök det upp några väldigt snygga filmaffischer till HOTEL ARTEMIS på internet. De väckte min nyfikenhet, men jag kollade inte upp filmen - och sedan glömde jag bort den. Nu går den plötsligt upp på bio och jag har sett den.
Kritiken i USA var nedgörande - och jag förstår varför. Vad i hela världen ska den här filmen upp på bio att göra? Med undantag för några namnkunniga skådisar, är HOTEL ARTEMIS en produktion som stinker direkt-på-DVD. Det här ser ut som en sådan där ambitiös, nästan lite pretentiös, men totalt misslyckad actionfilm folk som Albert Pyun kunde göra på 1990-talet.
Drew Pearce står för manus och regi; han har tidigare skrivit manus till IRON MAN 3, men nu debuterar han som långfilmsregissör. HOTEL ARTEMIS utspelar sig i en nära framtid. Los Angeles är en stridszon, plågad av upplopp. Ofta råder utegångsförbud. Jodie Foster spelar en sjuksköterska som driver titelns hotell - vilket inte är något hotell, utan ett slags sjukhus för kriminella. Det påminner lite grann om hotellet i JOHN WICK. Dave Bautista spelar hennes assistent/vakt/utkastare.
I filmens inledning går ett bankrån fel, och efter en eldstrid lyckas två skadade rånare ta sig till hotellet för vård. Till hotellet kommer även en gapig gangster, en supersexig mördare spelad av Sofia Boutella, samt hotellets ägare; en samvetslös gangsterboss spelad av Jeff Goldblum, och dennes son (Zachary Quinto). Det figurerar en penna innehållande diamanter i handlingen. Den supersexiga mördaren är där för att avliva Jeff Goldblums rollfigur. Jodie Fosters sjuksköterska sörjer sin döde son.
Det händer ingenting alls av intresse i HOTEL ARTEMIS. Oftast är filmen mördande tråkig. Den tunna handlingen är fullkomligt poänglös. Ibland exploderar filmen i blodigt ultravåld, men eftersom precis alla rollfigurer är osympatiska och rövtrista, sitter man där och stirrar likgiltigt på filmduken. Man stirrar även på sin klocka. Är det inte slut snart?! Tack och lov börjar eftertexterna att rulla redan efter 85 minuter. Slutet är dumt.
Sofia Boutella har en lång, tuff fajt mot slutet av filmen, men den kan inte rädda detta totalhaveri. Ibland är filmfotot rätt snyggt, men det kan inte rädda filmen det heller. Och inte kan de välkända skådespelarna rädda det här. Såg Foster, Goldblum och Quinto något i manuset som inte framgår i den färdiga filmen? Varför tackade de ja till det här? Och återigen - varför går den upp på bio i Sverige?
Det kostade femton miljoner dollar att göra den här filmen. Snacka om att kasta pengarna i sjön.
HOTEL ARTEMIS är en orgie i meningslöshet.









(Biopremiär 20/7)

Bio: Mamma Mia! Here We Go Again

Foton copyright (c) UIP Sweden
Det är tio år sedan ABBA-musikalen MAMMA MIA! hade premiär, och jag försökte hitta min recension av filmen. Jag är säker på att jag skrev en - men den går inte att uppbringa. Den fanns på gamla TOPPRAFFEL!, när jag höll till på Metrobloggen, vilken raderades häromåret. Recensionen finns inte heller på någon av de sajter som repriserar mina texter.
Jag minns förstås inte exakt vad jag skrev, men det var väl något i stil med "klämmigt, glatt, banalt, dumt".
Nu är uppföljaren MAMMA MIA! HERE WE GO AGAIN här - och den här gången kan vi verkligen prata om klämmigt, glatt, banalt och dumt! Richard Curtis är en av manusförfattarna, och det är häpnadsväckande att han fått ur sig något sådant här - han måste ha hittat på storyn under ett toalettbesök, och bett de andra författarna ta över. En av de andra författarna är Ol Parker, som skrivit de två HOTEL MARIGOLD-filmerna - vilket väl säger allt. HOTEL MARIGOLD-filmerna är ju som MAMMA MIA! - fast utan sångnummer. Ol Parker har även regisserat denna nya ABBA-film.
Vi är tillbaka på den grekiska ön - fast här gången är filmen inspelad i Kroatien. Meryl Streeps rollfigur Donna är död! Va? Men Streep är ju med på affischen! Jo, trots att hon är död får hon dyka upp på slutet och sjunga lite. Donnas dotter Sophie (Amanda Seyfried) ska inviga sitt nyrestaurerade lyxhotell på ön och inväntar gästerna. Medan hon väntar på dessa gäster, får vi se Donnas ungdom skildrad i flashbacks - större delen av filmen består av dessa tillbakablickar på hur Donna träffade Sam, Bill och Harry; Sophies tre fäder som ju den första filmen handlade om.
Lily James spelar Donna som ung. Lily James ser inte alls ut som Meryl Streep, inte för fem öre. Den unga Donna är irriterande lycklig precis hela tiden. På vägen till den grekiska ön träffar hon Sam, Bill och Harry, vilka spelas av unga killar som inte heller de ser ut som sina vuxna motsvarigheter. Även Donnas kompisar Tanya och Rosie figurerar i yngre tappning.
Parallellklippt med dessa återblickar får vi se hur ... Tja, det händer inte så mycket på det hotell som ska invigas. Rättare sagt, det händer ingenting. Men de vuxna Tanya (Christine Baranski) och Rosie (Julie Walters) anländer, och Sam (Pierce Brosnan) verkar bo där. Bill (Stelllan Skarsgård) och Harry (Colin Firth) är på väg dit för att överraska. Bill har precis tilldelats det prestigefyllda priset Svenska Författarutmärkelsen! Även Sophies mormor - Donnas mor - är på väg till ön. Mormodern är en Las Vegas-stjärna spelad av Cher. Cher är bara fyra år äldre än Meryl Streep, och hon är så plastikopererad att hon knappt kan prata.
Just det, Andy Garcia spelar hotellets delägare. Han har ingenting alls att göra i de scener där han medverkar.
MAMMA MIA! HERE WE GO AGAIN har ingen handling alls. Det är bara en lång rad sång- och dansnummer som hålls ihop av en väldigt tunn tråd. Den unga Donna besöker en restaurang i Paris, där kyparna är klädda som Napoleon - detta enbart för att "Waterloo" ska kunna framföras. Krystat är bara förnamnet. Allting i filmen är krystat. Manuset är så tunt, att det är en prestation att de lyckats skriva det - jag hade aldrig lyckats om jag försökt.
Fast målgruppen blir säkert nöjd. Det är glatt och färgsprakande, musiknumren är många och förhållandevis medryckande. Dansinslagen är koreograferade - till skillnad från riktiga ABBA:s shower. Fridas dansnummer såg ju mest ut som Malmöflickorna utan boll.
Björn och Benny dyker upp i varsin liten cameoroll. Pierce Brosnan sjunger alldeles för lite, Stellan Skarsgård och Colin Firth sjunger ännu mindre, och jag tror inte att Andy Garcia sjunger alls.
Varning! Filmen innehåller en kort sekvens i vilken en kille blåser i en baguette och låtsas att den är en trumpet.
Nu har jag skrivit en farlig massa om en film om vilken det egentligen inte finns så mycket att säga.









(Biopremiär 18/7)
-->

onsdag 11 juli 2018

Bio: Skyscraper

Foton copyright (c) UIP Sweden
SKYSCRAPER är en actionfilm från 1996 med Anna Nicole Smith i huvudrollen. Jag minns inte om jag såg den när SF Video släppte den direkt på video, jag minns inte om jag sett den överhuvudtaget, men så här stod det på omslagets baksida:
ANNA NICOLE SMITH
*Playmate of the Year 1993
*Omåttlig sexdiva
*Gift med en urgammal miljardär och änka kort tid efter bröllopet ...
*Hennes & Mauritz-modell 
*Möjligen världens mest talanglösa skådespelare ...
2018 års film med titeln SKYSCRAPER har ingenting med Anna Nicole Smith-filmen att göra. Ska jag lägga till ett "tyvärr"?
Den nya SKYSCRAPER är en action- snedstreck katastroffilm med Dwayne Johnson. Just det, här kommer ännu en film med herr Johnson. Varje gång han gjort en ny, i mitt tycke dålig film, och som jag förutspår kommer att floppa, blir det ännu en megasuccé. Det var inte längesedan RAMPAGE och JUMANJI gick på bio, men redan nu får vi ånyo se Johnson flexa musklerna på bioduken.
Rawson Marshall Thurber (CENTRAL INTELLIGENCE, DODGEBALL) har skrivit och regisserat en film som är något slags blandning av SKYSKRAPAN BRINNER och DIE HARD. Jag har inte sett SKYSKRAPAN BRINNER på över trettio år, och vad jag minns tyckte jag inte att den var speciellt bra. Den gick mest ut på att kändisar brann upp. DIE HARD har jag dock sett åtskilliga gånger sedan den kom 1988.
Dwayne Johnson spelar Will Sawyer, före detta elitsoldat och gisslanförhandlare. Efter att ett uppdrag gick åt skogen för tio år sedan, har han sadlat om och är nu något slags säkerhetsexpert för skyskrapor. Dessutom är han enbent! Jodå! Bruce Willis tvingades springa runt barfota i en skyskrapa i DIE HARD - men Dwayne Johnson hoppar runt på ett ben i SKYSCRAPER! Okej, han har en protes, men den måste han då och då plocka bort.
Världens högsta skyskrapa ska invigas i Hongkong, och Will Sawyer är där för att kontrollera säkerheten. Även Wills hustru (Neve Campbell) och deras två små barn är med på resan. Det dröjer dock inte länge innan den brutale Kores Botha (dansken Roland Møller) och hans beväpnade gäng hårdingar tar sig in i kåken.
Dessa skurkar är på jakt efter en pryl skyskrapans stenrike konstruktör har - och för att komma åt denna pryl, sätter så klart skurkarna fyr på byggnaden. Skyskrapan töms på folk, men kvar blir - givetvis - fru Sawyer och barnen. Fru Sawyer är inte den som är den, hon är också före detta militär, och kan dunka bovar på egen hand, men självklart är det Will som måste se till att familjen kommer ut ur den brinnande byggnaden. Samtidigt passar han på att ta kål på så många skurkar som möjligt.
SKYSCRAPER är allt annat än originell. Vi har sett allt förr, och vi har sett bättre varianter. Men samtidigt är det här den minst tråkiga film jag sett på bio på länge. Den varar bara 102 minuter inklusive långa eftertexter, vilket innebär att tempot är väldigt högt. Här finns knappt tid för presentationer av rollfigurer - men det räcker med att veta att Dwayne Johnson är schysst, och att de som bryter på danska eller talar med brittisk dialekt är ondare än ondast.
Skyskrapan är så pass högteknologisk att det närmast blir science fiction. Vissa tekniska innovationer finns där bara för att slutstriden ska se häftig ut. Men visst är filmens specialeffekter maffiga, och lider man av svindel kan det säkert bli jobbigt att titta på flera scener.
Dwayne Johnson har ett farligt sjå när han räddar världen; han klättrar och hoppar och svingar sig i rep. Byron Mann spelar en kinesisk polis som tror att Will är skurken. Noah Taylor är opålitlig. En av skurkarna är den obligatoriska Snygga bruden. SKYSCRAPER är förvånansvärt allvarlig och humorbefriad. Plus för att Will Sawyer alltså är enbent. Jag ger inte filmen min högsta rekommendation, men det här duger gott som actionunderhållning utan några som helst pretentioner.


  




(Biopremiär 12/7)
-->

lördag 7 juli 2018

TOPPRAFFEL! sörjer: Steve Ditko

Härommånaden tittade jag på en dokumentär från 2007 om Steve Ditko. Den slutade med att Jonathan Ross och Neil Gaiman letade upp Ditkos ateljé i New York. Ditko ville inte träffa dem, men de två klampade upp på ateljén ändå. Besöket filmades inte, men Ditko hade tagit sig tid och pratat med besökarna i flera minuter, samt prackat på dem tidningar.
Nu är Steve Ditko död. Han hade legat död ett par dagar när hemtjänsten hittade honom. Ditko blev 90 år gammal, han avled av en hjärtattack, han hade ingen familj och han visade sig aldrig offentligt - vilket förstås var orsaken till att det dröjde innan han hittades.
Just nu svämmar internet över av hyllningsartiklar, och serieskapare skriver på sociala medier om hur mycket Ditko betytt för dem. För min egen del har Ditko inte betytt någonting alls. Självklart till stor del beroende på att jag är svensk, och på att jag är för ung för att ha läst Spindelmannen när Ditko tecknade serien; alltså när serien var ny.
Tvärtom gillade jag inte Ditkos Spindelmannen när jag var barn. När Atlantic började ge ut Spindelmannen 1978 publicerade de serierna i en farlig oordning. Ibland kunde de plötsligt köra ett gammalt Ditko-avsnitt från tidigt 1960-tal. Jag blev alltid besviken när jag köpte ett nummer av Spindelmannen och det innehöll "de gamla fula serierna". Jag gillade förstås John Romitas avsnitt - och de tecknare som ritade i Romitas stil.
Som vuxen läste jag de hundra första numren av The Amazing Spider-Man och konstaterade att även om jag fortfarande tyckte att Ditkos figurer var fula, var han en utmärkt serieberättare. Sedan är det förstås svårt att säga om detta är Stan Lees förtjänst eller ej. Stan Lee och Steve Ditko skapade Spindelmannen tillsammans, och som säkert är bekant, blev Ditko förbannad på Lee, eftersom Ditko tyckte att Lee tog åt sig äran.
Jag har sett några av de manus - eller "manus" - Stan Lee skrev på 1960-talet. Lee jobbade ju enligt The Marvel Method; tecknaren fick ett synopsis av Lee, och fick själv bygga ett serieavsnitt på detta, och därefter skrev Lee dialogen. Det kunde hända att tecknaren bara fick ett par meningar från Lee att jobba med. På så vis kan jag förstå att tecknarna blev förbannade när det stod att Stan Lee stod för manus.
Å andra sidan tillförde Stan Lee extremt mycket när han skrev dialogen. Det var där hela "Marvel-känslan" fanns. Lees betydelse blev ganska uppenbar när Jack Kirby och Stev Ditko lämnade Marvel och skrev sina manus helt på egen hand.
Steve Ditko och Stan Lee hade samarbetat långt innan de skapade Spindelmannen 1962. Ditko inledde sin karriär som serietecknare på diverse småförlag, innan han 1955 hamnade på Atlas Comics, förlaget som senare kom att bli Marvel Comics. Åt Atlas tecknade Ditko bland annat korta skräckserier, författade av Stan Lee. En del av dessa publicerades i svenska serietidningar under 70-talet, och till skillnad från Spindelmannen, gillade jag stilen i dessa gamla skräckserier.
Efter att ha gjort Spindelmannen, skapade Ditko Dr Strange åt Marvel. Ett par år senare; 1966, lämnade Ditko Marvel. Ditko och Lee bråkade om vem som skulle dölja sig bakom Gröna trollets mask - Ditko ville att det skulle vara en helt okänd snubbe som inte tidigare synts i serien, medan Lee tyckte att det skulle vara en bekant figur (vilket det också blev). Till detta kom att Ditko fortfarande var sur för att inte fått tillräcklig credit för att ha skapat Spindelmannen.
Efter Marvel jobbade Ditko åt Charlton och DC Comics. Han gjorde några serier åt Warrens skräcktidningar. Den extremt konservative Ditko snöade in på Ayn Rand och han skapade den egna figuren Mr. A. Jag har inte läst denna beryktade serie, men det känns inte som att det är något för mig.
1979 återvände Ditko till Marvel Comics och ritade lite superhjälteserier. Ditko fortsatte att jobbba fram till 2012, då han var 85. De sista 30 åren av sin karriär ägnade han sig mest åt att rita de serier som erbjöds; efter att på 60-talet ha varit en nyskapande och betydande tecknare, blev han nu en kille som anlitades för att rita Chuck Norris and the Karate Kommandos och Power Rangers.
Steve Ditko levde mer eller mindre som en eremit, och han släppte aldrig hatet mot Stan Lee. Som den värste konspirationsteoretiker satt han i sin ateljé och gav ut egna publikationer om hur dumma de var på Marvel Comics på 60-talet. Dessa publikationer delade Ditko mer än gärna med sig av - om man nu hade turen att få tag på honom. Han gav även ut en rad egenpublicerade serietidningar. De få gånger han uttalade sig offentligt de senaste åren, handlade det om att han aldrig fick några pengar för de filmer som gjorts om figurer han skapat. Ett par regissörer som gjort superhjältefilmer har sagt att de försökte få träffa Steve Ditko, men det gick inte för sig.
Steve Ditko verkar ha varit en osannolikt knepig herre, och han gav inte direkt intryck av att vara speciellt sympatisk. Dock sa Jonathan Ross och Neil Gaiman i den där dokumentären att Ditko var oerhört artig.
STEVE DITKO
1927 - 2018
R.I.P.
-->

onsdag 4 juli 2018

Bio: The First Purge

Foton copyright (c) UIP Sweden
THE PURGE-serien rullar vidare med en fjärde film. Det här är en filmsvit som lyckats med konststycket att bli bättre efter ett tag, istället för att som brukligt bli lite sämre för varje ny film. Den tredje filmen; THE PURGE: ELECTION YEAR, var betydligt bättre än de två första filmerna.
Skälet till detta är, som jag skrev i min recension av filmen, att serien blev direkt politisk - det som kändes alltför otroligt när THE PURGE kom 2013, är plötsligt inte helt otänkbart. Under dessa år har Trump blivit president, engelsmännen röstade för Brexit, Sverigedemokraterna skördar framgångar här hemma i Sverige - fascism, rasism och allmänt människoförakt visar sitt fula tryne överallt, och det som var science fiction för inte alltför många år sedan är plötsligt realitet. Världen har blivit något slags bisarr kombination av "1984" och DR STRANGELOVE.
THE PURGE-filmerna handlar, som eventuellt är bekant, om att man i USA i en nära framtid infört en natt om året, då all form av kriminalitet, inklusive mord, legaliseras. Det påstås att det är för att befolkningen ska få utlopp för sin aggressivitet, men främst handlar det om att det styrande partiet; det fascistiska NFFA, The New Founding Fathers of America, självklart tillhörande den kristna högern, vill rensa ut fattiga och oönskade element. Det är lite kul att man skapat ett nytt, svenskt verb av to purge - att "purga".
Jag kan väl inte påstå att jag köpt konceptet helt och hållet. Hur lyckades regeringen genomföra en sådan här vansinnig idé? Det känns lite too much - fast å andra sidan, det finns otroligt många knäppgökar borta i Amerika, det är ju bara att titta på nyheterna för att få det bekräftat. Lättledda, obildade människor, som anser att bibeln och puffran är det viktigaste de har. De skulle säkert kunna tänka sig att rösta för både The Purge och Hungerspelen, om någon politiker föreslog detta.
THE FIRST PURGE är en prequel till de tidigare filmerna, och här berättas hur purge-natten - eller "experimentet", som det kallas - infördes. James DeMonaco står fortfarande för manus, medan Gerard McMurray tagit över regin. McMurray är en ung, svart regissör, och majoriteten av de medverkande är svarta. Det är i stort sett bara de styrande och några legosoldater som är vita.
Marisa Tomei spelar kvinnan bakom experimentet, som denna första gång begränsats till Staten Island. Hon tillhör inte NFFA, och hennes motiv är aning luddiga. Efter ett tag börjar hon själv ifrågasätta det hela, medan de synnerligen onda topparna inom NFFA är lite missnöjda med experimentet, eftersom inte tillräckligt många människor går ut och dödar varandra.
Filmens huvudpersoner är den tuffa Nya (Lex Scott Davis) och hennes lillebror (Joivan Wade), som hamnat ute på Staten Islands gator under purge-natten. Nyas före detta pojkvän Dimitri (Y'lan Noel) är en gangster som förvandlas till hjälte när han försöker rädda livet på, tja, de flesta.
Tyvärr glöms tråden om NFFA och Marisa Tomeis experiment bort en aning, till förmån för många och otroligt blodiga actionscener. Dessa actionscener är väl iscensatta, men det blir lite tjatigt i längden - jag är mer intresserad av maktspelet utanför Staten Island.
Dessutom undrar jag varför TV-nyheterna direktsänder från Staten Island och visar upp de mord som begås, som vore det ett idrottsevenemang.
THE FIRST PURGE är lite sämre än THE PURGE: ELECTION YEAR. Men det funkar förstås fint som 97 minuter ultravåldsam underhållning. Ett tag tänkte jag att jag i nästa film vill se hur NFFA fick makten i USA - men vid närmare eftertanke är det onödigt. Det är ju bara att slå på TV:n och kolla på nyheterna från Trumps Amerika. The Purge har fortfarande inte införts, men i övrigt överträffar verkligheten dikten.







(Biopremiär 6/7)

fredag 22 juni 2018

Midsommar

Glad midsommar på er!
Jag köpte detta praktiska kit på IKEA, så att jag kan dricka SEX snapsar. Fast ... Skulle jag köpt ett paket till, så att jag kan dricka tolv snapsar?
Det är lätt att vara efterklok ...
Tjofaderittan!







-->

tisdag 19 juni 2018

Bio: Den blomstertid nu kommer

Foton copyright (c) SF Studios
23 år efter Bo Widerbergs LUST OCH FÄGRING STOR kommer här DEN BLOMSTERTID NU KOMMER. Jag undrar om den senare filmens upphovsmän gjort den kopplingen - att det redan finns en film vars titel består av andra halvan av versraden i den gamla psalmen.
Fast varför den här filmen heter det den gör kan man fråga sig. Titeln är missvisande. "Den blomstertid nu kommer" brukar man sjunga på skolavslutningar. Den här filmen utspelar sig på midsommarafton. Således torde en bättre titel vara SMÅ GRODORNA. Och SMÅ GRODORNA är väl ungefär en lika lockande titel som DEN BLOMSTERTID NU KOMMER - det vill säga, inte lockande alls. Här går de och gör ett ambitiöst krigs-action-thriller-drama - och så ger de filmen en titel som får det att låta som en Astrid Lindgren-film.
Jag har märkt att en del - både vanliga läsare och filmskapare - inte uppskattar att jag är så hård och kritisk mot svensk genrefilm. Jag borde stötta svensk genrefilm, tycker de! Men så här är det: jag ska ju inte sitta och ljuga. Jag stöttar gärna svensk genrefilm - men det gör jag inte genom att påstå att undermåliga filmer är bra bara för att de är svenska. Alldeles för många svenska filmer rent allmänt får överbetyg i svensk press, mest för att filmerna är svenska. En dålig film är en dålig film, oavsett om den är svensk eller utländsk.
Jag måste vara kritisk även mot DEN BLOMSTERTID NU KOMMER. Det här är ingen dålig film - men det är en film med stora problem, vilka borde åtgärdats innan premiären.
För manus och regi står filmkollektivet Crazy Pictures (enligt IMDb är det en som heter Victor Danell som regisserat). Detta gäng har tidigare gjort en stor mängd kortfilmer, varav jag inte sett en enda. Jag läser titlarna, och de ser ut att vara plockade ur Henrik Möllers filmografi: DU RITAR FULT, NEGERBOLL och KUKEN BRINNER heter tre av kortfilmerna.
När Crazy Pictures nu långfilmsdebuterar, gör de det med ett gravallvarligt drama på hela två timmar och nio minuter. DEN BLOMSTERTID NU KOMMER är till viss del finansierad med hjälp av en Kickstarterkampanj - och samtliga namn på de som bidragit listas i eftertexterna. Filmduken fylls med tusentals namn.
Som jag skrev ovan är denna film, som för övrigt är inspelad i Norrköping, väldigt ambitiös. Den är tekniskt imponerande. Skådespelarna är inte oävna. Men - filmskaparna hade verkligen behövt en manusdoktor och en skoningslös klippare!
DEN BLOMSTERTID NU KOMMER inleds med en prolog som utspelar sig 2005. Vi presenteras för huvudpersonen Alex (Christoffer Nordenrot) och hans dysfunktionella familj på landet. Hans far (Jesper Barkselius) är en vresig och våldsam typ, hans mor är vek, och Alex själv är introvert. Det är jul, Alex är musikintresserad och vill ha en gitarr i julklapp, hans mor köper en sådan utan att veta att farsan snidat till en gitarr själv ute i verkstaden. Farsan blir skitförbannad och slår sönder båda gitarrerna. Morsan pallar inte mer och lämnar sin man och son. Alex pallar inte heller mer och sticker hemifrån. Alex är förälskad i Anna (Lisa Henni), men Anna måste flytta till Stockholm, eftersom hennes mor, som är politiker, fått jobb där.
Denna inledning varar 25 minuter - och den är fullkomligt onödig. Presentationen av huvudpersonerna är grå och deprimerande, anslaget är "typiskt svenskt drama" om osympatiska människor som mår dåligt. Jag antar att filmens huvudsakliga målgrupp är ungdomar, och de flesta ungdomar lär bli gravt uttråkade under denna rövtrista inledning, och undra vad det är för film de köpt biljett till.
Okej. Sedan hoppar vi till nutid. Alex har blivit uppburen musiker i Stockholm - men han är fortfarande introvert och konstig. Plötsligt detonerar ett flertal bomber i Stockholm. Rejäla bomber - broar raseras, byggnader faller ihop. Ingen vet vem eller vilka som ligger bakom. Av någon anledning verkar de flesta anse att denna händelse är en bagatell, eftersom folk fortfarande främst tänker på det förestående midsommarfirandet. Det utbryter ingen masspanik.
Här tänkte jag att nu börjar väl äntligen filmen, men inte. Vi får vänta ytterligare 25 minuter innan handlingen drar igång på riktigt. Soldater av okänd nationalitet (fast de har en röd stjärna på sina helikoptrar) attackerar Sverige. Alex' far, som skaffat sig Mats-Helge Olsson-look, jobbar i en underjordisk elcentral, där han barrikaderar sig och får agera John McClane när soldater tar sig in. Ett kemiskt stridsmedel gör att folk tappar minnet och kraschar sina bilar hejvilt. Alex, som mest är intresserad av att köpa ett piano, återförenas med Anna, och tillsammans med en massa människor stänger de in sig i elcentralen de med.
Action- och katastrofscenerna som följer imponerar. Jag försöker undvika att skriva "bra för att vara svensk". Actionscenerna hade knappast utmärkt sig i en amerikansk film, men jag kan inte påminna mig att vi sett något liknande i en svensk film. Slagsmålen är välkoreograferade, liksom alla bilstunts, och modellbyggen och datoranimationer ser bra ut. Helikoptrar och flygplan störtar, landmärken i Stockholm exploderar.
Det är synd att Crazy Pictures inte nöjt sig med att göra en rak actionfilm utan krusiduller - en svensk INVASION U.S.A. Alldeles för stor del av DEN BLOMSTERTID NU KOMMER är ett tråkigt, deprimerande drama om deprimerade människor. Fast det är klart, det är lättare att få bidragspengar om man hävdar att man vill göra ett drama med "djup", än om man säger "Tjena, vi vill göra en cool actionfilm med mycket skottlossning och så ska riksdagshuset sprängas i luften".
Här finns logiska luckor man kan köra en lastbil genom, och upplösningen är inte speciellt tillfredsställande - fast det kom knappast som en överraskning. Men en manusdoktor hade kunnat få fason på storyn, och en klippare hade kunnat kapa allt onödigt - som till exempel de första 25 minuterna.
Nästa gång man ska göra ännu en tradig, slentrianmässig svensk snutfilm, tycker jag att producenterna ska hyra in Crazy Pictures. Då kan de krydda anrättningen med några ordentliga actionscener och feta helikopterkrascher.











(Biopremiär 20/6)

söndag 10 juni 2018

Serier: Siri och Mimers brunn

SIRI OCH MIMERS BRUNN
av Patric Nyström och Per Demervall
Rabén & Sjögren
Det första albumet om den tolvåriga vikingaflickan Siri; "Siri och vikingarna", var en trevlig bekantskap. En svensk barnserie som låg ganska nära den fransk-belgiska traditionen. Dessutom var det en barnserie som faktiskt såg ut som en riktig serie, och inte som något av en barnboksillustratör som försöker rita serier. Professionalism är något som uppskattas här på Toppraffelredaktionen.
Nu har den andra boken om Siri kommit ut. Den här gången träffar Siri och hennes kompis Zack den kristne missionären Ansgar, som fått alla sina böcker stulna - temat för äventyret är läsning och böcker. Färden går till Birka, och Siri, Zack och Ansgar letar efter den mytomspunna Mimers brunn. Till sin hjälp har de en osynlig karta, och de måste lösa diverse uppgifter för att hitta ledtrådar till platsen där brunnen finns. Efter sig har de skurken Ivar och dennes medhjälpare Grym.
Helhetsintrycket är att albumet är ungefär lika bra som det förra. Det går i samma stil. Möjligtvis skulle jag, om jag vore barn, uppskatta det förra albumet lite mer, eftersom det innehöll en pampig hästkapplöpning och andra maffiga inslag; "Siri och Mimers brunn" är lite mer återhållsamt. På sätt och vis påminner albumet om ett datorspel, där man måste utföra uppgifter för att komma vidare i handlingen och slutligen nå målet.
Albumen om Siri vänder sig till barn; det är inga allåldersserier som många av de fransk-belgiska äventyrsserierna. Patric Nyström, som står för manus, är Bamseförfattare, så han kan sitt jobb. Per Demervall har kommit långt sedan serieversionen av "Röda rummet" 1986. "Siri och Mimers brunn" är tecknad i en hyfsat enkel, men schwungig stil, med sköna tuschlinjer. Det är bra flyt i berättandet.
Boken är på 78 sidor, men den går väldigt fort att läsa. Antalet rutor per sida är inte stort, och tio sidor består enbart av kapitelvinjetter. I egenskap av medelålders gubbe hade jag gärna sett att de här böckerna gjordes i det traditionella, större albumformatet, och därmed blivit lite mer lika Asterix och gänget. Vilket skulle kräva fler rutor per sida. Fast då hade det kanske behövts en matigare berättelse.
Helsidorna med miljöer sedda ur fågelperspektiv hade blivit pampigare i större format. Det finns några sådana helsidor i den här boken. När jag var barn älskade jag sådana bilder.
-->

torsdag 7 juni 2018

Bio: Jurassic World: Fallen Kingdom

Foton copyright (c) UIP Sweden
Det håller på att bli med JURASSIC PARK-filmerna som med STJÄRNORNAS KRIG och superhjältefilmer: det kommer för många och de kommer för ofta. Förvisso är detta bara den femte filmen på 25 år, men ändå. Jag har lite svårt att fortfarande hålla intresset uppe. Fast det kan å andra sidan bero på att jag är en fullvuxen karl. Småbarn som älskar dinosaurier lär inte klaga - fast när det gäller nya JURASSIC WORLD: FALLEN KINGDOM ska man kanske tänka sig för innan man tar med sig väldigt små barn till filmen. Jag återkommer till detta längre ner.
Den förra filmen; JURASSIC WORLD, kom för ganska exakt tre år sedan. Jag var tvungen att läsa min recension av den, eftersom jag - i vanlig ordning - inte mindes speciellt mycket av den. Inte mer än att Chris Pratt var ny hjälte; dinosaurietämjaren Owen Grady.
JURASSIC WORLD: FALLEN KINGDOM är regisserad av spanjoren JA Bayona, mest känd för skräckfilmen BARNHEMMET - vilket förklarar varför denna nya film är som den är. Filmen börjar med att dinorauriekramaren Claire (Bryce Dallas Howard) och några aktivister far till dinosaurieön, där ett vulkanutbrott är på gång. Det diskuteras huruvida man ska låta dinosaurierna dö eller ej. En slem typ vill hämta dinosaurien Blue från ön. Ted Levine gör en illasinnad hårding som leder ett gäng legosoldater på ön. Owen Grady övertalas att åka dit.
Vulkanutbrottet sker, eld och lava sprutar ut över ön, och goda som onda rollfigurer springer för livet. Några dinosaurier räddas undan.
Jag trodde att hela filmen skulle utspela sig på ön och handla om vulkanen. Men så är inte fallet - alls. Ungefär halvvägs in ändras både spelplan och filmens ton. Andra hälften utspelar sig på ett enormt, gotiskt gods i Amerika. Där förvaras dinosaurier i källaren, och dit kommer onda, rika människor som vill köpa farliga skräcködlor för miljontals dollar. Toby Jones spelar en elak typ som håller i försäljningen. Självklart går det åt helvete - dinosaurierna rymmer och ställer till det. En liten flicka som bor på godset får ofta tillfälle att skrika gällt.
Denna andra halva av filmen är radikalt annorlunda än den första. Plötsligt förvandlas filmen till en ren skräckfilm. Det är mörkt och otäckt. Det är allvarligt. Monstrens käftar sliter folk i bitar. Det här är mer eller mindre en variant på ALIEN/S - med ett gods istället för ett rymdskepp. Detta intryck förstärks av den skrikande flickan, som påminner om Newt i ALENS.
Jag måste säga att denna andra hälft är överraskande bra - jag gillar tilltaget. Men! JURASSIC WORLD: FALLEN KINGDOM har 11-årsgräns, vilket innebär att barn från sju år kommer in i vuxens sällskap. Jag tror faktiskt att den här filmen är alldeles för mörkt, otäck och våldsam för sjuåringar som förväntar sig nya dinosaurieäventyr.
Specialeffekterna i filmen är exemplariska, dinosaurierna är väldigt övertygande. Jag tycker att det här är en av de bättre filmerna i serien. Självklart är filmen alldeles för lång med sina två timmar och åtta minuter, jag hade inte klagat om den kortats med en halvtimme.
Jeff Goldblum medverkar bara ett par minuter i början och slutet.
    






(Biopremiär 8/6)


torsdag 24 maj 2018

Serier: Blårockarna X 2 (ytterligare en gång)

BLÅROCKARNA
"UNGDOMSÅR"
"GRUMBLER & SÖNER"
av Willy Lambil och Raoul Cauvin
Zoom
I och med denna recension, har jag skrivit om tio album i serien om Blårockarna. Det är även så många album jag har läst - eftersom jag aldrig läste serien innan det dök upp recensionsex från Zoom (fd Mooz), detta är album 13 och 14 från Zoom, fler album har kommit på andra förlag.
Efter att ha läst dessa tio album, har jag kommit fram till att man aldrig vet vad man får när man läser ett Blårockarna-album. Ofta är handlingen tunn och inget vidare. Ibland är albumen rätt bra. Men - de är sällan bättre än "rätt bra". Dock har de alla det gemensamt att de är trevliga - ibland lite trevliga, ibland mycket trevliga.
Dessa två album har det gemensamt att båda är rätt bra och båda är rätt trevliga, det första är kanske till och med lite bättre än "rätt bra".
Serien om Blårockarna utspelar sig under amerikanska inbördeskriget, och seriens centralgestalter är sergeant Chesterfield och korpral Blutch. "Ungdomsår" utkom på franska 1992, och i albumet skildras korpral Blutchs barn- och ungdom. Blutch försöker desertera, men grips av Chesterfield, som för honom till en liten stad, där han låses in hos sheriffen. Inne på saloonen träffar Chesterfield på den gravt alkoholiserade läkaren HW Harding.
Det visar sig att Harding var den som tog hand om Blutch under uppväxten, efter att Blutch som bebis lämnats utanför Hardings dörr. Harding berättar den sorgliga historien om Blutchs hårda uppväxt - hård, eftersom Harding envisades med att supa bort sin karriär, och de drog från stad till stad, från stat till stat. Harding försöker öppna ny praktik, men det går aldrig på grund av krökandet, de försöker sig på att gräva guld, men också det går åt skogen. När Blutch blir äldre tröttnar han på Harding, och lämnar honom ett par gånger, men de råkar ständigt på varandra, och trots att Harding upprepade gånger lovar att sluta supa,gör han det aldrig.
"Ungdomsår" är ett riktigt bra litet drama. Något regelrätt äventyr är det inte, och de humoristiska inslagen är få - det här är ett drama, en uppväxtskildring.
"Grumbler & söner", på franska 1991, är en lite märklig historia. Lincoln har förbjudit månggifte, och Chesterfield och Blutch skickas till en liten stad i Utah, för att se till att mormonerna i trakten efterlever de nya lagarna. Väl på plats i staden visar det sig att familjen Grumbler; en vresig karl och han fyra söner, hatar mormonerna och ger sig på dem med jämna mellanrum.
Medan Chesterfield varje dag beger sig till de fredliga mormonerna och försöker tala dem till rätta, försöker Blutch förstå varför Grumbler och söner hatar mormonerna så mycket. Blutch kommer snappt fram till att allt inte står rätt till hos Grumblers. Samtidigt har Chesterfield fått för sig att han ska bli mormon! Efter att ha umbåtts dagligen med mormonerna, har han börjat inse hur bra de har det, och att de har rätt.
Vad som gör albumet märkligt är att mormonernas religion, den religiösa aspekten, inte tas upp alls. I albumet är de bara ett gäng vänliga människor som vill leva i frid i sin by.
Konstigt - ja. Men albumet får ändå sägas vara helt okej. Och om inget annat är det trevligt.
Av någon anledning är Raoul Cauvins namn felstavat på båda omslagen. De har glömt o:et i Raoul.       

-->

onsdag 23 maj 2018

Bio: Solo: A Star Wars Story

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Om Ron Howards SOLO: A STAR WARS STORY kommit för 35 år sedan, hade jag skitit på mig av lycka - och än mer så om den kommit för 40 år sedan. Som barn var jag, som så många andra, ganska besatt av STJÄRNORNA KRIG, och som tonåring under 1980-talet var jag inte bortskämd med den här typen av film - på bio.
Dessutom hade filmen haft Harrison Ford som Han Solo om den gjorts för 35-40 år sedan.
Numera kommer det nya STJÄRNORNAS KRIG-filmer stup i kvarten. De har inte premiär lika ofta som superhältefilmerna från Marvel, men nu har det kommit så många STJÄRNORNAS KRIG att jag inte bara börjat bli mätt och tröttna - jag har blivit ganska ointresserad av fenomenet. Dessutom vägrar magin att infinna sig när jag ser de här nya filmerna. Jag känner inte den sense of wonder jag upplevde förr, när den oändliga rymden öppnade sig på bioduken, X-Wings och TIE-fighters susade förbi, och John Williams musik brölade. Lite sense of wonder upplevde jag när jag såg 2015 års STAR WARS: THE FORCE AWAKENS, men det berodde nog mest på att den tog vid där de riktiga filmerna (den första trilogin) slutade, och jag fick återse Han Solo och Chewbacca.
I nyss nämnda THE FORCE AWAKENS dog Han Solo på slutet. En riktigt, riktigt sketen, ovärdig död - han mördades av sin son; den där skeva Keanu Reeves-lookaliken.
När jag nu ser denna nya film om Han Solos första äventyr, satt jag hela tiden och tänkte på att Solo kommer att dö på ett sketet sätt - och det störde faktiskt.
Hur ung Han Solo ska vara i SOLO vet jag inte. Han spelas av Alden Ehrenreich, som bara är några år yngre än vad Harrison Ford var när han spelade inte den första filmen. Så i princip kan SOLO utspela sig bara ett par år före STJÄRNORNAS KRIG.
Ehrenreich var jättebra som korkad cowboystjärna i HAIL, CAESAR! för två år sedan. Som Han Solo är han lite ... slätstruken. Han får väl anses vara okej, men han är förstås ingen Harrison Ford - Ford såg ut att vara lite rufsig och tilltufsad på riktigt. Å andra sidan var väl Ford bara bra när han spelade Han Solo och Indiana Jones, annars är han fruktansvärt träig - vilket är passande. Karln är ju utbildad snickare.
Nå. I SOLO: A STAR WARS STORY berättas lite snabbt hur Han och hans käresta Qi'ra (Emilia Clarke) tillsammans stjäl någon pryl, vad det nu var, och Han kommer undan, medan Qi'ra grips. Han lovar att komma tillbaka och befria Qi'ra.
Han, som tar sig namnet Solo, eftersom han är ensam (det vore roligare om han hette Solo och tog sig namnet Napoleon), påbörjar en pilotutbildning hos rymdimperiet, men kastas ut från skolan. Tre år senare har han fortfarande inte återvänt till sin hemplanet för att rädda Qi'ra. Istället träffar han på Beckett (Woody Harrelson), som inte är författare, utan leder ett litet gäng brottslingar. Han Solo hänger på Beckett och de skickas iväg för att stjäla Den makalösa grejen med det hopplösa namnet.
Uppdragsgivaren är gangstern Dryden Vos (Paul Bettany) - och vem dyker upp som Drydens högra hand? Jo, Qi'ra, som följer med på uppdraget. På vägen hittar de Lando Calrissian (Donald Glover) och Millennium Falcon, Chewbacca mötte Han lite tidigare, så han är också med.
SOLO: A STAR WARS STORY är en lite märkligt småtråkig film. Jag har inte läst de gamla romanerna som skrevs om Han Solo, så jag vet inte om handlingen eller Han Solos bakgrund är hämtad från någon av dem. Men det här lyfter aldrig riktigt. Här finns några bra inslag, och jag gillade rymdimperiets värvningsfilmen, men oftast är det här bara ointressant och oengagerande - och det skulle kunna vara en science fiction-actionfilm vilken om helst, helt fristående från STJÄRNORNAS KRIG-serien.
Filmen innehåller en hel del jakter och pang-pang, men rymdstrider saknas nästan helt. Scener med rymdskepp i rymden är få. Mot slutet får vi se en alldeles för lång strid mot ett enormt, glödande anus och en jättebläckfisk i rymden.
Det här är en väldigt mörk film. Då menar jag inte tematiskt mörk, utan bokstavligt talat mörk. Det känns som om de inte hade råd med belysning på de där planeterna. Ibland är det lite svårt att se vad som sker, och jag kände att det var rätt ansträngande för ögonen. Och då såg jag inte filmen i 3D, vilket väl hade gjort det än värre. Filmen är så mörk att den blir lite ful.
Huvudrollerna i de första filmerna gjordes av mer eller mindre okända skådisar, det var  egentligen bara Alec Guiness och Peter Cushing som var kända namn. I SOLO figurerar flera skådisar vi sett åtskilliga gånger tidigare och som vi associerar med annat. Woody Harrelson gör sin roll likadant som alla andra roller han gör, och pratar som en hillbilly. Emilia Clarke är vansinnigt söt, men hennes rollfigur är lite vissen. Även Thandie Newton, iförd misslyckad frisyr, medverkar i en mindre roll, liksom Warwick Davis, som den här gången inte är utspökad till ewok eller tomte. Plus i kanten för att Clint Howard dyker upp några sekunder.
Alldeles på slutet gör en figur från en av de tidigare (eller ska jag skriva senare?) filmerna en kort cameo, dels för att skapa intresse för nästa film, antar jag, och dels för att kunna visa upp en ljusvärja och demonstrera kraften - eftersom både lasersvärd och kraften saknas i SOLO: A STAR WARS STORY.
Tja, rent allmänt är det inte mycket kraft i den här filmen.









(Biopremiär 23/5)
-->

torsdag 17 maj 2018

TOPPRAFFEL! sörjer: William Vance

Den belgiske serietecknaren William van Cutsem, bättre känd som William Vance, har gått bort, 82 år gammal.
Jag har under det senaste året flera gånger tänkt att jag skulle skriva en grej om Vance här på TOPPRAFFEL! - rättare sagt, en grej om två serier som tecknades av Vance: Bob Morane och Bruno Brazil. Detta då jag skaffat de få album som kom på svenska i dessa albumserier.
Jag hade albumen som tonåring - kanske inte alla, men de flesta. När jag växte upp fanns Bob Morane- och Bruno Brazil-albumen nästan alltid på diverse serierealisationer; till exempel hade Tempo/Åhléns årliga seriereor. Som vuxen hittar jag ofta dessa album på serieantikvariat, och de kostar nästan ingenting. De brukar gå för ett par kronor styck. Jag köpte dem alltså för några kronor förra året.
När jag läste dessa album som ung, tyckte jag att de var lite konstiga - och jag hade lite problem med att hålla isär Bob Morane (ursprungligen en romanfigur, utgiven på svenska som "Bob Moran på äventyr" - Morane utan E på slutet - med Wahlströms gröna ryggar) och Bruno Brazil. Figurerna såg likartade ut, bara hårfärgen skilde dem åt, och historierna var märkligt berättade.
När jag som vuxen läste om dem, tyckte jag fortfarande att de var märkligt berättade; rätt förvirrade, och det var därför jag tänkte skriva om dem är på TOPPRAFFEL! - vilket aldrig blev av. Förrän nu.
Jag har alltid tyckt att William Vance var något slags äventyrsseriernas motsvarighet till Milo Manara - många figurer; de flesta, ser likadana ut, men har olika peruker. Vance tecknade i en spröd, elegant, men rätt stel och livlös stil. Manara tycker jag bättre om.
William Vance utbildade sig på en konstskola i Bryssel, och började 1962 att rita åt serietidningen Tintin - han jobbade inte med själva serien Tintin, som det felaktigt påstås i den nekrolog som publicerades i svenska dagstidningar. Hans första serie; Howard Flynn, publicerades på svenska i tidningen Banggg 1966, vilket var före min tid.
Marshall Blueberry.
Vance var förhållandevis produktiv, och när jag tittar på en lista över alla serier han tecknat, konstaterar jag att jag faktiskt inte läst speciellt mycket av honom. Detta beror dels på att en del serier vad jag vet aldrig publicerats på svenska - och dels på tidningen Fantomen. Efter det att jag slutat läsa Fantomen regelbundet, började tidningen att publicera albumen om Bruce J Hawker som följetong. Detta innebar att jag aldrig fick några kompletta äventyr de gånger jag faktiskt köpte ett nummer av Fantomen, och jag brydde mig aldrig om att i efterhand komplettera så att jag kunde läsa serien. Numera har jag de flesta, om inte alla, av dessa nummer, men jag har inte läst Bruce J Hawker.
1991-92 tecknade Vance två album om Marshall Blueberry efter manus av Jean Giraud, även dessa gick i Fantomen - och jag har fortfarande inte läst dem.
XIII.
William Vances största succé var XIII, efter manus av Jean Van Hamme. Egentligen en skamlös kopia på Robert Ludlums "Identitet Kain", bättre känd som "The Bourne Identity". Jag läste de första albumen när de kom på danska, och tyckte att de var riktigt bra. Serien, som sålt miljoner och åter miljoner i de franskspråkiga länderna, har senare gått i tidningen Agent X9.
William Vance drabbades av Parkinsons och lät på grund av detta pensionera sig 2010. Det var denna sjukdom som nu tog hans liv.
WILLIAM VANCE
1935-2018
R.I.P. 
-->
 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx