torsdag 7 november 2019

Bio: Midway

Foton copyright (c) Noble Entertainment

När jag växte upp var skildringar av andra världskriget som ett stort pojkboksäventyr fortfarande populära. Alistair MacLean var i livet, hans böcker kom ständigt i nyutgåvor, de lånades på bibliotek, och filmatiseringarna gick hem i stugorna. Böckerna om Biggles lästes fortfarande av pojkar i mellanstadieåldern. Kioskbokshyllorna innehöll mängder av titlar med krigsromaner. I serietidningshyllorna hittade man de små tidningarna med engelska krigsserier, och så fanns ju  klassikern Pilot, vilken innehöll flygserier, som främst handlade om tappra RAF-piloter som Battler Britton.

Jag kom att tänka på Battler Britton när Dick Best (Ed Skrein) introduceras i början av MIDWAY, det senaste spektaklet av Mastodontfilms-Roland, det vill säga Roland Emmerich. Dick Best är en ytterst våghalsig amerikansk pilot som är så cool att han tuggar tuggummi medan han flyger. Om verklighetens Best gjorde detta vet jag inte.

MIDWAY bygger, förstås, på autentiska händelser, och samtliga huvudroller är personer som spelade viktiga roller i slaget om Midway. Med undantag för dessa viktiga personers hårt prövade fruar, som mest sitter hemma och är oroliga. Fast de är knappt med alls. Detta är en film om män i uniform. Många av dem har mustasch.
Filmen inleds med japanernas attack på Pearl Harbor, och därefter krigas det på- och i luften ovanför Midwayöarna. Och på- och under havet runtomkring dessa öar. När det inte krigas, har sammanbitna karlar möten och planerar, och säger saker som "He's the bravest damn pilot I've ever seen!".

Patrick Wilson spelar något slags underrättelsekille som knäcker koder. Woody Harrelson bär peruk och är amiral Chester Nimitz. Dennis Quaid gör viceamiral "Bull" Halsey, som lider av bältros, men som inte låter detta stoppa honom från att vara en redig karl. Luke Evans spelar en amerikansk pilot med mustasch. Både Skrein och Evans är engelsmän, Hollywood hade kanske slut på amerikanska skådisar.

Efter att jag sett MIDWAY infann sig genast en fråga: varför? Varför har man plötsligt gjort en bombastisk, påkostad film om slaget om Midway? Finns det en publik för detta? Jag har vänner som är väldigt intresserade av militärhistoria, dessa kommer säkert att uppskatta åtminstone delar av filmen, men i övrigt känns filmen lite ... fel på det. Emmerichs film redovisar i stort sett bara krigets gång, en engagerande handling med bra rollfigurer och överraskande vändningar saknas. Amerikanerna hyllas som stora, tappra hjältar, japanerna är ädla.
Filmen är alldeles för lång - trots detta verkar mycket av handlingen saknas. Aaron Eckhart spelar den stentuffe Jimmy Doolittle, som mitt i filmen dyker upp med sitt manskap, de far iväg i några flygande fästningar, de kraschar i den del av Kina som ockuperats av Japan, Doolittle får hjälp av några kineser att fly, och försvinner sedan ur handlingen. Filmen hade nog vunnit på att klippa bort hela tråden om Doolittle. Dessutom skulle hans story kunna bli en egen, rafflande film. I ett par scener spelar Geoffrey Blake John Ford, som är på Midway för att göra film, men han försvinner efter två korta scener.

Vad som utmärker MIDWAY är krigs- och framför allt flygscenerna. Oj! Det här är verkligen maffigt att se på stor duk. Dogfights mellan små jaktplan, mängder av bombplan, brinnande hangarfartyg. Det är imponerande, det är snyggt gjort. Om man nu kan påstå att det är snyggt med krig. Dick Best tuggar tuggummi medan han pangar japaner och bombar båtar.

Det är lite svårt att betygsätta den här filmen. Det är de många och långa stridsscenerna som är behållningen, däremellan är MIDWAY rätt trist. Men jag drar väl till med en trea.








(Biopremiär 8/11)

torsdag 31 oktober 2019

Bio: Doctor Sleep

Foton copyright (c) Warner Bros.

En del människor blir fruktansvärt förvånade, ja, en del blir upprörda och nästan arga, när jag säger att jag inte tycker att Stanley Kubricks THE SHINING från 1980 är ett mästerverk, att den inte är den bästa skräckfilm som gjorts. Det måste man ju tycka att den är! Men nej, det gör jag inte. Jag tycker inte att den är dålig - men jag tycker heller inte att den är speciellt bra.

Jag såg förstås inte THE SHINING när den kom, eftersom jag bara var tolv år då. Däremot läste jag boken filmen bygger på i mitten- eller slutet av 80-talet, när jag var 18-20 år, sådär. Det är alltså mer än trettio år sedan, så jag har romanen allt annat än i färskt minne. Jag vågar inte ge mig på att jämföra den med Kubricks film och ta upp alla skillnader vad gäller både handling och tema - men Kubrick ändrade ju på väldigt mycket, och Stephen King blev inte glad.

Filmen såg jag först när den visades på TV i början av 1990-talet. Jag har sett om den ett par gånger sedan dess, senast i vintras såg jag den kortare version som ligger på Netflix. Jag tänkte att jag tycker kanske bättre om den nu.

THE SHINING är självklart väldigt snygg, med fint filmfoto och fantastiska miljöer. Men. Den är inte otäck eller spännande. Tvärtom tycker jag mest att den är ofrivilligt komisk, vilket främst beror på att Jack Nicholson är helt fel i rollen som författaren Jack Torrance. Han ser ju galen ut redan från början, han verkar hata sin familj från första scenen, han förvandlas till en mordisk galning alldeles för fort, och när han väl går igång med yxa och grimaser blir det mest parodiskt - och skojigt. Det slog mig att jag en gång satt i ett TV-program och diskuterade THE SHINING med Jalle Lorensson, som berättade att hans fru inte kan se filmen, eftersom hon tycker att Shelley Duvall springer så löjligt.

THE SHINING har blivit något av en skräckfilm för folk som inte gillar skräckfilm. Den här filmen ska man tycka om, eftersom det är Kubrick och därmed ett viktigt konstverk. Ofta hör man folk spy galla över skräckgenren; allt är skit - förutom THE SHINING, som lyfts fram. Exakt varför THE SHINING lyfts fram kan de inte riktigt förklara. Det bara är så. Man ska tycka att den är bäst. Att filmen sågades av kritikerna efter premiären 1980 har man glömt bort.

Sedan har vi förstås Mick Garris' miniserie STEPHEN KING'S THE SHINING, gjord för TV 1997. Eftersom ju Stephen King inte var nöjd med Kubricks version, skrev King ett manus som låg så nära romanen som möjligt. Om det blev bättre? Nej. TV-serien är inte helt hopplös, men den funkar inte. Dock gillar jag att Jack Torrance spelas av Steven Weber, som ser ut som en vanlig, schysst snubbe, vilket förstås innebär att hans förvandling till galning blir mer effektiv. Men mycket av det som funkade i boken funkar inte alls gestaltat med specialeffekter.

År 2014 kom Stephen Kings roman "Doktor Sömn" - en osedvanligt försenad uppföljare till "Varsel", vilket "The Shining" heter i Sverige, som kom 1977. Jag har inte läst den - eftersom jag blev så besviken på "Stark", som jag tyckte var kass, att jag beslutade mig för att göra ett uppehåll med Kings tegelstensromaner. Sedan "Stark" har jag bara läst novellsamlingar av King.
Men - jag har nu sett filmatiseringen, som förstås inte kunde heta DOKTOR SÖMN här i Sverige, nej, självklart heter den DOCTOR SLEEP - man kan väl inte ha svenska titlar på biofilmer i Sverige, eller hur? Hur skulle det se ut?

För regin står Mike Flanagan. Jag var en av de tydligen ytterst få som tyckte att hans OCULUS var riktigt kass. Jag tyckte bättre om hans OUIJA: ORIGIN OF EVIL, även om den inte är något att skriva hem om. Senast gjorde av TV-serien THE HAUNTING OF HILL HOUSE, vilken inleddes lovande, men som snart urartade i riktigt rutten, närmast osebar pretentiös, pratig och mördande tråkig smörja.

Och DOCTOR SLEEP, då? Jo, förstår ni! Här har Mike Flanagan lyckats skapa något unikt.

DOCTOR SLEEP är nämligen en två och en halv timme lång kalkonfilm. Och sällan har en filmtitel varit mer passande.

Detta är en film som besvarar frågor vi aldrig ställde. Vad hände till exempel med den lille gossen Danny Torrance från första filmen? Han som besatte den övernaturliga kraften han kallade "shining".

Jo, han har blivit medelålders och spelas nu av Ewan McGregor. Och han har gått ner sig totalt. Han knarkar, super och slåss - för så har det alltid varit här ute, ingen jävel har brytt sig om oss, man ska va som en zombie, va nöjd med sin lott å aldrig fråga om nåt. Nu gled jag iväg där, det är lätt hänt. Men, efter att Danny supit till, åkt på stryk på krogen, och legat med en nerknarkad brud, får han nog och sätter sig på en buss.

Danny hamnar i en trevlig liten stad, där han genast träffar en rejäl karl, Billy (Cliff Curtis), som ser till att Danny omedelbart får bostad och jobb, och han börjar gå på möten med Anonyma Alkoholister. Danny jobbar på en sjukhus, där han utmärker sig genom att lugna de åldriga patienterna som ligger för döden - han får dem att tryggt somna in. Doktor Sömn.

Åtta år går, och Danny får på mental väg kontakt med den unga flickan Abra Stone (Kyliegh Curran), som besitter samma övernaturliga krafter som Danny. En ond kult är på jakt efter Abra - och senare även Danny. Rebecca Ferguson spelar Rose the Hat, ledaren för dessa scanners - förlåt, för denna kult, som består av människor som är flera hundra, i vissa fall tusen, år gamla, och som åldras långsamt - och som har shining-kraften. De jagar folk som de dödar, och suger i sig deras själar, eller krafter, heller vad det är som kommer ut som rökmoln ur munnen när de dör. Vissa scanners, öh, människor med shining-kraften, tillåts gå med i kulten. När man dödar en kultmedlem löses de upp och blir först ett skelett, vilket sedan vittrar bort. There can be only one.

Folk dör och Danny och Abra flyr med Rose och hennes scanners efter sig. Kommer detta att leda till en rejäl scanner-uppgörelse, scanner mot scanner? Eller shining mot shining?
DOCTOR SLEEP är en fruktansvärd film. Den är sanslöst fånig och jag köper ingenting av det som händer. Tonen är radikalt annorlunda än i Kubricks film. Anslaget är allvarligt och ganska pretentiöst, men handlingen är så hysteriskt fånig att effekten blir direkt löjeväckande. Här finns inte en tillstymmelse till spänning, inga som helst otäcka scener. Det fläskas på med en del datoranimerade effekter, vilka inte imponerar, här finns några actionscener med skottlossning, vilket känns helt fel, och i de scener som utspelar sig på den första filmens Overlook Hotel har man återskapat scener från Kubricks film, med andra skådisar, förstås. Plötsligt blir det alltså maskerad! En kille leker Jack Nicholson! Tjoflöjt, vad jönsigt det blir. Men dummast är nog Rose the Hats kult. De ser ut att komma från en helt annan film, kanske från en sådan där young adult-bokserie för tonårstjejer. Och likheterna med David Cronenbergs SCANNERS är för stora.

Till detta kommer att DOCTOR SLEEP är fruktansvärt tråkig. Den tar aldrig slut. Den är sömnig.

Stackars Ewan McGregor ser lika förvirrad och oförstående ut genom hela filmen. Behållningen är Rebecca Ferguson. Hon är en bra skådis som här kämpar med hopplösa repliker i en hopplös roll - men jävlar, vad vacker hon är! Kameran verkar älska henne och dröjer sig kvar i långa närbilder av hennes anletsdrag. Jag gillar även att hon klär sig som om hon tillhör ett gothband från 80-talet.

Jag hoppades faktiskt att DOCTOR SLEEP skulle vara bra. Jag ville att den skulle vara bra. Men tyvärr. Det här är under all kritik. Filmen känns verkligen misguided, som det heter på engelska. Eller som jag skulle säga på ren och skär skånska: den är fel på det!










(Biopremiär 1/10)

söndag 27 oktober 2019

Adamsonpriserna! Krister Petersson!

Det är den där tiden på året igen. Allhelgona? Halloween? Menlösa barns dag?

Nej, men det är dags för Svenska Serieakademins årliga Adamsongala i Göteborg, förstås. En gala som i år blir något utöver det vanliga, av flera skäl.

2019 års Adamsongala är en del av Göteborg seriefestival, en alldeles ny festival. Festivalen invigs i morgon, den 28:e oktober, och pågår sedan hela veckan på olika ställen runt om i Göteborg. Lördagen den andra november hålls det en endagsfestival med seriemässa på 2 Lång, en teater på Andra långgatan. Där är det gratis inträde.

Och sedan! På söndagen den tredje november, klockan 14 till 16 på Göteborgs stadsbibliotek! Då ställer sig Svenska serieakademin, med Sture Hegerfors och mig i täten, på Trappscenen. Vi har satt ihop ett trevligt litet program, som ser ut enligt följande:

Vi inleder med att dela ut årets Adamsonpriser. Först ett förtjänstdiplom till en välförtjänt person. Därefter delar vi ut årets svenska Adamsonstatyett till en oerhört välförtjänt serieskapare. Och efter detta delar vi ut årets internationella Adamsonstatyett till en osannolikt välförtjänt utländsk serieskapare. Sture är konferencier, jag är prispresentatör och visar små filmer om pristagarna.
Efter prisutdelningen kommer Thomas Storn, ledamot av Svenska Serieakademin och seriearkivarie, att berätta om Svenskt seriearkivs tredje bok, en flott volym som avhandlar 1970-talets svenska  serietidningar.
Därpå kommer Thomas Storn, tillsammans med Sture Hegerfors och mig, att berätta om akademiledamoten Olle Dahllöfs nya bok "Våra serietecknerskor", en bok om svenska, kvinnliga serieskapare under 1900-talets första hälft. Thomas och Sture får prata, jag lär bara nicka instämmande.
Slutligen kommer jag att samtala med den smått legendariske serieskaparen Krister Petersson. Vi lär avhandla 91:an, som ju jag själv jobbar med, Kristers serie Uti vår hage, och svenska humorserier och buskis i allmänhet. Vi får väl se vad vi kommer att halka in på under samtalets gång.

Krister har med sig Uti vår hage-böcker det går utmärkt att köpa och få signerade. Det går säkert även bra att få en liten pratstund med honom.

Gratis inträde, alla välkomna!

fredag 25 oktober 2019

Bio: Terminator: Dark Fate

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Amerikanska fanboys är ett märkligt släkte. Okej, jo, amerikaner rent allmänt är ett märkligt släkte, men i fallet TERMINATOR: DARK FATE har föreningen för okyssta män boende i morsans källare protesterat långt innan premiären - eftersom det här är en actionfilm med kvinnor i huvudrollerna. Precis som de kraftigt ogillade när det gjordes en GHOSTBUSTERS-film med kvinnor i huvudrollerna.

Här i Sverige har förhandsreaktionerna på den nya Terminatorfilmen nästan varit de motsatta. Folk, framför alllt kvinnliga fans, har varit alldeles till sig i trasorna, eftersom Linda Hamilton är tillbaka som Sarah Connor, rollen hon gjorde i de två första filmerna 1984 och 1991. Ännu bättre är det att hon är 63 och får spela actionhjältinna.

Jag ser om James Camerons TERMINATOR (utan "The" i Sverige) lite då och då. Den är fortfarande riktigt bra; på sätt och vis var det denna film som satte tonen för 1980-talets actionfilmer. Muskulöst, våldsamt, neonindränkt, och vapenfetischism. Det var längesedan jag såg TERMINATOR 2: DOMEDAGEN. Jag tillhör de som inte tyckte att TERMINATOR 3 var så vansinnigt kass när den kom, men jag minns inte så mycket. Jag noterar att jag gav överbetyg till både TERMINATOR SALVATION och TERMINATOR: GENISYS när jag recenserade dem här på TOPPRAFFEL! - vänligen sänk dessa betyg ett snäpp.

Den sjätte Terminatorfilmen, TERMINATOR: DARK FATE, är regisserad av Tim Miller, som gjorde DEADPOOL, medan James Cameron är en av de fem (5) personer som var inblandad i storyn, som sedan blev ett manus författat av tre (3) personer. Inga av de som jobbade med storyn verkar ha haft någon större fantasi.

Filmen börjar 1998. Efter att Sarah Connor och hennes son John lyckats förhindra världens undergång, sitter de på en badstrand och har det mysigt. Rollerna spelas här av en digitalt föryngrad Linda Hamilton och en ännu mer digitalt föryngrad, och digitalt tillnyktrad, Edward Furlong. Då kommer plötsligt en digitalt föryngrad Arnold Schwarzenegger som en terminator - Skynet hade skickat iväg flera stycken, får vi veta - och skjuter ihjäl John Connor, varpå terminatorn går sin väg. Och därmed misslyckades Sarah Connor med att rädda världen.
22 år senare landar en kvinna från framtiden i Mexiko. Grace heter hon, och spelas av den lite androgyna Mackenzie Davis. När jag först såg henne i trailern och på affischen trodde jag att det var en gosse från ett boyband. Eller Justin Bieber. Hon är människa, men en "förbättrad" supersoldat, närmast en android. Till Mexiko anländer även den senaste terminatormodellen (Gabriel Luna), som kan förvandla sig till en svart gegga. Det ser ut som bajs. Terminatorn är på jakt efter den unga tösen Dani Ramos (Natalia Reyes) som måste dödas. Varför då? Därför att hon kommer att växa upp till en rebell som räddar mänskligheten, förstås! Det här är samma story en gång till. Grace måste stoppa terminatorn och rädda Dani, precis som Kyle Reese hjälpte Sarah Connor i den första filmen.

TERMINATOR: DARK FATE inleds hyfsat lovande med några ganska väl iscensatta actionscener och jakter - även om déjà vu-känslan är total när man jagar varandra med lastbilar och andra fordon, precis som i de tre första filmerna.

... Sedan dyker plötsligt Sarah Connor upp och räddar Grace och Dani undan den efterhängsne terminatorn. På filmaffischen ser Linda Hamilton mest ut som Hillary Clinton med pilotsolglasögon. Oretuscherad i filmen ser hon till min förvåning mest ut som Zeb Macahan utan mustasch. Och när hon pratar låter hon som en röktant från Trelleborg. Jag kollar på Linda Hamiltons filmografi och inser att jag antagligen inte sett henne i något sedan 1991! Sarah Connor är hård, bitter, och påstår att hon super sig medvetslös varje dag. Jodå, hon ger verkligen intryck av att vara hård på kröken. Om hon är sminkad för att se så här sliten ut vet jag inte.

Den åldrade Sarah gör inget annat än att jaga terminators, och hon är beväpnad till tänderna. När hon en minut efter att ha dykt upp säger "I'll be back!" kändes det mer krystat än coolt. Och ungefär här vänder filmen och blir tjatig och totalt ointressant. Bajsroboten jagar Justin Bieber, röktanten och Dani, som flyr till Texas.
Men Arnold Schwarzenegger, då? Jodå, han dyker upp halvvägs in i filmen. Hans terminator har under de gångna 22 åren utvecklat ett samvete. Han lever tillsamman med en kvinna, han kallar sig Carl - och han säljer gardiner. I filmens bästa scen håller han en utläggning om vad man bör tänka på när man köper gardiner till sitt hem, fel färger kan förstöra ett helt rum. Sarah vill hela tiden döda Carl, men den snälle Carl måste hjälpa de tre kvinnorna när bajsroboten kommer.

Dialogen i TERMINATOR: DARK FATE är bitvis under all kritik. I ett par scener kämpar skådespelarna verkligen för att få replikerna att låta naturliga. Det går inget vidare. Mackenzie Davis är rätt bra som övermänsklig soldat, men Linda Hamilton är ärligt talat inget vidare, och Arnold ser trött och ointresserad ut. Bajsroboten är alldeles för anonym och tråkig; han är knappast någon Robert Patrick i T2.

Jag tittade på klockan flera gånger. Filmen blev allt tråkigare. Actionscenerna blir hela tiden större, längre, och alltmer högljudda, utan att vara speciellt bra. Ofta är det svårt att se vad som händer. Men filmens största problem är att den är så ooriginell. Det räcker inte att låta hjältarna spelas av kvinnor, det krävs en bra och underhållande story också. Och varför utspelas filmen i Amerika ännu en gång? Det hade varit kul att se terminators gå loss på varandra någon annanstans. Varför inte i Göteborg? Då hade dialogen kunnat låta så här:
"Snälla, du måste hjälpa mig! Jag jagas av en robot från framtiden!"
"E du go, eller?"
          









(Biopremiär 25/10)

tisdag 22 oktober 2019

Serier: Buddy Longway - Samlade äventyr 1: Chinook

BUDDY LONGWAY
SAMLADE ÄVENTYR 1: CHINOOK
av Derib
Cobolt Förlag

När jag var barn på 1970-talet stod, i de flesta fall, tecknade serier inte högt i kurs hos lärare och bibliotekarier. Men det fanns undantag. Det fanns framför allt en serie som jag fick intrycket av att bibliotekarier tyckte väldigt mycket om: westernserien Buddy Longway av schweizaren Derib.

Western i allmänhet var en förhållandevis bespottad genre på landets bibliotek. Kiosker, snabbköp och tobaksaffärer svämmade över av kioskböcker med westernromaner, och av en hel del westernserietidningar, men på biblioteken fanns bara "Möte vid oxoket" och "Den siste mohikanen". Om jag minns rätt tyckte Bibliotekstjänsts lektörer att till exempel Blueberrys äventyr var alldeles för våldsamma och för förljugna för inköp.

Men Buddy Longway gick att låna. Vilket jag också gjorde. Derib tecknade tjugo album i serien, 16 av dessa kom ut i Sverige mellan 1977 och 1988. Om jag läst de sista albumen som kom på svenska minns jag inte, men de första lånade jag hem och läste flera gånger. Jag tror dock knappast att jag läste dem i ordning, man fick ju passa på när de fanns inne.

Jag vill minnas att jag faktiskt aldrig ägde några Buddy Longway-album, om vi bortser från de som publicerades som följetong i tidningen Western-serier. Orsaken till att jag aldrig köpte albumen var, förstås, att seriealbum var dyra för en liten påg - samt för att det gick så vansinnigt fort att läsa ett Buddy Longway-album. Rutorna är få och stora, dialogen är knapp - en del album är till stora delar helt ordlösa. Jag har för mig att en skribent i Bild & Bubbla i sin recension anmärkte på det var för lättläst.

Eftersom albumen gick snabbt att läsa, läste jag dem om och om igen. Jag fascinerades av teckningarna, av Deribs naturskildringar. Perspektiven. De härliga tuschlinjerna. Jag ville förstås själv bli serietecknare, och satt och försökte rita lika flådiga landskap som Derib. Det gick sådär. Fatta vad svårt det är att rita en granjävel!

"Samlade äventyr 1: Chinook" från Cobolt förlag innehåller de fyra första albumen i serien: "Chinook", publicerat som följetong i tidningen Tintin 1973, och som album 1974, "Fienden", i Tintin 1974 och som album 1975, "Tre män red förbi", i Tintin 1975 och som album 1976, och "Ensam i ödemarken", i Tintin 1975 och som album 1977.
Ur det första albumet.
Jag hade inte läst Buddy Longway sedan jag lånade dem på bibblan på 1970- och 80-talen, och jag kom inte ihåg så mycket mer än att de handlade om en pälsjägare och hans familj någonstans i den nordamerikanska vildmarken. Därför kändes det trevligt att konstatera att Buddy Longway inte bara är en riktigt bra serie - nej, det här är en utomordentlig serie. Jag förstår dessutom varför den gick hem hos bibliotekarier. Serien är humanistisk, förhållandevis lågmäld, den saknar traditionella actionsekvenser, och det är egentligen naturen som spelar huvudrollen.

Serien, tonen, och framförallt teckningarna utvecklas från album till album, och det ganska snabbt. I "Chinook", det första albumet, är figurerna aningen mer cartoony och försedda med knappögon. Redan i det andra albumet försvinner knappögonen, och teckningstilen blir hela tiden alltmer realistisk.

Derib berättar sin serie i kronologisk ordning, och gestalterna åldras. Serien inleds med att den unge trappern Buddy Longway räddar en ung kvinna undan brutala män utanför ett fort. Kvinnan visar sig vara siouxindian, och de unga du blir förälskade, gifter sig och flyttar in i en stuga. I nästa album föds deras son och det går ytterligare ett par år.

Huvudpersonerna är väldigt symptiska, vilket innebär att jag, som läsare, faktiskt engageras när det till exempel dyker upp onda män som hotar idyllen. I det fjärde albumet bryter Buddy benet när han är ensam i ödemarken, och hela historien - till stora delar ordlös - handlar om hans strapatsrika färd till ett fort, där han kan få hjälp.
Ur det fjärde albumet.
Den här boken är stor, tjock, tung, den är inbunden med fint tryck på bra papper. Boken inleds med flera redaktionella texter om Derib och hans skapelse. Dessa är väldigt informativa, men översättaren har uppenbart haft problem med att få till det på ett par ställen, något som dock inte gäller själva serierna.

Buddy Longway är en modern klassiker som är väl värd att upptäcka, eller återupptäcka. Det går fortfarande fort att läsa hans äventyr, men när man är klar är det bara att börja om på sidan ett igen. Känner man sig extra inspirerad kan man också ge sig på att rita en gran. Eller en tall, kanske.    

torsdag 17 oktober 2019

Bio: Zombieland: Double Tap

Foton copyright (c) Sony Pictures

Kvällen innan pressvisningen av Ruben Fleischers ZOMBIELAND: DOUBLE TAP, passade jag på att se om den första ZOMBIELAND från 2009, eftersom jag verkligen inte kom ihåg någonting alls. Det var helt blankt. Därför förvånades jag när jag glatt upptäckte att ZOMBIELAND var betydligt bättre än jag hade för mig; när jag läser min gamla recension håller jag inte med mig själv, jag tycker att filmen är bättre nu än jag tyckte 2009.

Hemkommen från visningen av uppföljaren såg jag om SHAUN OF THE DEAD. Den ligger på Netflix, och jag hade inte sett den sedan den kom 2004. Jag kommer att återkomma till denna film lite längre ner.

ZOMBIELAND: DOUBLE TAP har premiär nästan på dagen tio år efter den första filmen. Det är länge för att vara en uppföljare av det här slaget, och jag har svårt att tänka mig att fansen väntat otåligt under dessa tio år. Själv trodde jag aldrig att det skulle komma en uppföljare. Och - jag trodde aldrig att den skulle bli så här bra.

Den här filmen är nämligen jätterolig! Den är mycket roligare än den första filmen. Jo, jag blev förvånad, och jag kom på mig själv med att sitta och skratta högt i biosalongen. Det gjorde jag inte när jag såg den trista THE DEAD DON'T DIE; årets andra zombiekomedi - vilken inte är rolig.

De fyra huvudpersonerna från den första filmen är tillbaka: Columbus (Jesse Eisenberg), Tallahassee (Woody Harrelson), Wichita (Emma Stone), och Little Rock (Abigail Breslin) - den sistnämnda har förändrats rejält utseendemässigt sedan förra filmen, då var hon fortfarande ett barn, nu är hon en ung kvinna. De här fyra har nu flyttat in i Vita Huset, där de är hyfsat säkra från alla zombies som tagit över världen. De har de bra och Columbus vill gifta sig med Wichita.
Okej, Little Rock har det inte lika bra som de andra. Hon vill träffa en jämngammal kille. En morgon har Wichita och Little Rock plötsligt gett sig av. Columbus sörjer ett tag, men en kort tid senare råkar han hitta en ny tjej; Madison (Zoey Deitch), som bor i frysdisken i ett övergivet köpcentrum. Madison är världens mest korkade individ, och man gissar att zombierna inte ätit upp hennes hjärna eftersom hon saknar hjärna.

Columbus tar Madison med sig tillbaka till Vita Huset, men då dyker Wichita upp igen, ensam. Little Rock träffade en ung hippiekille (Avan Jogia), som hon rymde med. Nu inleds en roadtrip. De ska ta sig till Graceland, eftersom Tallahassee avgudar Elvis, och samtidigt leta upp Little Rock.

ZOMBIELAND: DOUBLE TAP består mer eller mindre bara av en lång rad sketcher, varav många är jättekul - och blodiga. Det här är blodig zombie-slapstick. Splattrigt splatter är det gott om, men det här är först och främst en komedi. Man måste nog vara väldigt känslig om man ska skrämmas av zombieslakten i den här filmen.

Ny i gänget är Rosario Dawson som Nevada, hon bor på ett Elvismuseum nära Graceland. Där dyker även Luke Wilson och Thomas Middleditch upp som Albuquerque och Flagstaff - och det är dessa två som får min att tänka på SHAUN OF THE DEAD. När huvudpersonerna i SHAUN OF THE DEAD är på väg till puben, träffar de på ett gäng som är på väg i motsatt riktning - och dessa är ungefär huvudpersonernas spegelbilder. De ser nästan likadana ut och de beter sig likadant. Denna scen i SHAUN varar bara ett par minuter, om ens det. Albuquerque och Flagstaff är Tallahassees och Columbus motsvarigheter. De klär sig likadant och beter sig likadant - och det är väldigt roligt.
Som jag påpekat flera gånger de senaste tio åren, är jag rätt trött på zombiegenren och jag gillar i stort sett bara klassikerna från tidigt 1980-tal. Men ibland kommer det en och annan ny zombiefilm jag gillar, och ZOMBIELAND: DOUBLE TAP är alltså en av dessa. Det här är dessutom en av de bättre komedier jag sätt på länge. Jesse Eisenbergs berättarröst sätter den lättsamma tonen - han inleder med att tacka oss i publiken för att vi valt att se just denna film i dagens stora utbud av zombieunderhållning. Till på köpet varar filmen bara 99 minuter, så den hinner aldrig bli tråkig.

När eftertexterna börjar rulla ska man sitta kvar i sin biofåtölj, i synnerhet om man gillar Bill Murray - för efter en liten stund följer några riktigt festliga extrascener.







(Biopremiär 18/10)

onsdag 9 oktober 2019

Bio: Gemini Man

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige

1991 spelade Jean-Claude Van Damme tvillingar i actionrökaren DOUBLE IMPACT. 1996 spelade Jean-Claude Van Damme tvillingar i actionrökaren MAXIMUM RISK. 2001 spelade Jean-Claude Van Damme sin egen klon i actionrökaren REPTILICANT.

2019 spelar Will Smith sin egen klon i Ang Lees GEMINI MAN. Att kalla filmen för actionrökare är att ta i. Däremot är filmen ganska rökt.

Will Smith spelar Henry Brogan, 51-årig (detta påpekas två gånger) lönnmördare åt staten. Efter att ha utfört ett mord i Belgien känner han att han fått nog. Han vill lägga krypskyttegeväret på hyllan och pensionera sig. Vilket han även gör. Men det dröjer inte länge innan det dyker upp en mystisk mördare som försöker ta livet av Brogan och den unga agenten Danny (Mary Elizabeth Winstead), som satts på att övervaka Brogan, och alla andra Brogan umgås med. Vem den mystiske mördaren är kommer förstås inte som en överraskning, eftersom bolaget ju gått ut med att detta är en film i vilken Will Smith jagas av sin egen klon. Klonen, som kallas Junior, spelas av Will Smith, som fixats till i datamaskiner för att se yngre ut. Junior har fått sitt uppdrag av den onde agenten Clay Verris, som spelas av Stefan Löfven. Trodde jag först. Sedan tog jag en närmare titt, och konstaterade att det är Clive Owen, som blivit märkligt lik Löfven på äldre dagar. Brogan laddar pickan och ger sig ut för att ta reda på varför man satt en klon på att döda honom.
Manuset till GEMINI MAN är minst sagt uselt. Det är så tunt och oinspirerat att man skulle kunna tro att de tagit fel och filmatiserat ett löst treatment, och inte det färdiga manuset. Dialogen är besynnerligt dålig, vilket får de medverkande skådespelarna att framstå som rätt kassa. Märkligast av allt är att regin är rätt kass. Jamen, det är ju Ang Lee! En högst respekterad regissör som gjort flera riktigt bra filmer. Karln kan ju göra film! Vad har hänt här? Ersattes han av en obegåvad klon?

Värst av allt är att GEMINI MAN är filmad i det nya formatet 3D+, med 120 bildrutor per sekund, och därmed extremt skarp bild - jämför med vanlig, hederlig film, som rullar på med 24 rutor i sekunden. Dock finns de enda biografer som kan visa filmen med 120 bilder per sekund i Asien, i resten av världen visas den med 60 bilder (allt enligt Screen International). Själva 3D:n är nog den bästa sådan jag sett. 3D-djupet är anmärkningsvärt bra, direkt häpnadsväckande. Ett par bilder på ett tåg på en station i filmens inledning är mäktiga - men det är ju inget nytt, det såg vi redan 1895 i bröderna Lumières ETT TÅG ANLÄNDER TILL JÄRNVÄGSSTATIONEN, i vilken hela handlingen avklarades på den föredömliga tiden en minut.

Men! Den superskarpa bilden innebär att filmen estetiskt sett är helt död och livlös. Bilden är kall och trist - GEMINI MAN ser ut som en brittisk eftermiddagssåpa filmad på video. Denna look är förödande. Det ser kort sagt för jävligt ut! I ett pressutskick skryter Paramount med att publiken kommer att befinna sig mitt inne i actionscenerna. Så är det inte alls. Filmens sterila look gör att det ser ut som om vi ser på när skådespelare och stuntmän repeterar actionscenerna, det är som om vi inte ser den riktiga filmen!

Fast gott om actionscener är det ont om. Här finns en hyfsat motorcykeljakt, och en fajt mot slutet är okej, men 3D+-formatet sabbar dessa scener.
GEMINI MAN är antagligen den fulaste actionfilm jag sett på bio. Kombinationen könlöst digitalt filmfoto och riktigt uselt manus, gör att det känns som om jag tittar på en av alla dessa billiga lågbudget-actionfilmer som släpps direkt på DVD, och som inte ens gör de mest actionhungriga fansen glada. Tråkig är filmen också. Fruktansvärt tråkig. Slutscenen är pinsam på riktigt. Ytterligare en mystisk detalj i filmen, är bristen på statister. I flera scener saknas folkliv på gator och torg.

För övrigt finns det en TV-serie från 1976 som heter GEMINI MAN. Ang Lees film har inget med TV-serien att göra. Pilotavsnittet till denna kortlivade serie med Ben Murphy i huvudrollen visades på TV2 1980 under titeln AGENT FÖRSVINNER. Hjälten var nämligen en agent som kunde bli osynlig en kvart i taget.










(Biopremiär 11/10)

onsdag 2 oktober 2019

Bio: Joker

Foton copyright (c) Warner Bros.Pictures

I september 1975 följde jag med min mormor till Bertils på Föreningsgatan. Butiken hette egentligen inte Bertils, jag minns inte vad den hette, men butiksinnehavaren hette Bertil. Senare bytte butiken namn till Stopp matöppet. Förvirring uppstod när jag fick veta att det låg en annan butik i stan som hette Bertils livs.

Nå. Medan mormor gick bland hyllorna och handlade, stod jag och tittade på serietidningshyllan. Det här var på den tiden då det fanns ett stort utbud av serietidningar. Jag var sju år, och för mig var dessa hyllor som dignande smörgåsbord.

Jag tittade extra länge på Läderlappen. Nummer 9/1975, var det. Bertil kom fram till mig och frågade om jag ville ha den där tidningen. Jag nickade. Då tog Bertil tidningen, rev av logotypen från omslaget, han stoppade denna i kassaapparaten, och så fick jag tidningen gratis. Jag blev förstås väldigt glad för detta, men samtidigt lite irriterad - jag ville ju inte ha ett trasigt omslag. Ett par år senare gjorde Bertil samma sak med ett nummer av Helgonet. Sture Persson, som hade Sture Perssons livs på Artillerigatan, bara skrev upp tidningens namn på en papperslapp den gången han gav mig en serietidning, vilken det var har jag glömt.

Läderlappen 9/1975 gjorde stort intryck på mig. Jag hade läst Läderlappen tidigare, men detta var första gången jag läste en historia om Jokern. Jag tyckte att äventyret var rätt otäckt, med alla maniskt skrattande människor, och slutet med giljotinen var riktigt jävla skrämmande. Och Jokern - jag tyckte att han var genuint obehagligt, det fanns inget töntigt eller löjeväckande över denna grymma galning.

Ni får hålla tillgodo med den amerikanska originalversionen av serien.
För seriens manus stod Denny O'Neil, och det är hans Jokern som är "min" Jokern - en galen skräckgestalt. På film och TV har Jokern varit annorlunda. Även om jag gillar Tim Burtons BATMAN från 1989, har jag alltid tyck att Jack Nicholson bara är Jack Nicholson, och inte Jokern. Och jag har aldrig förstått storheten i Heath Ledgers tolkning i THE DARK KNIGHT. I ett försök att göra figuren realistisk, är Jokern en störig kille som slickar sig om munnen mest hela tiden. Jag satt mest och undrade varför alla dessa stenhårda, långt mer erfarna gangsters som Jokern konkurrerar ut inte bara skjuter honom. Pang! Slut på filmen. I den usla SUICIDE SQUAD gör Jared Leto en rätt intressant Jokern som inte är helt oäven. Dock medverkar han inte speciellt mycket i filmen.

På TV har vi sett Cesar Romero som en pajasartad Jokern i TV-serien från 1960-talet, han var förstås festlig. Mark Hamill gjorde Jokerns röst med stor entusiasm i den animerade TV-serien och några animerade långfilmer.

2019 kommer plötsligt Joaquin Phoenix och gör den bästa tolkningen av Jokern någonsin. Tveklöst. Det här är nog så nära "min" Jokern man kan komma. Lite oväntat, eftersom JOKER är en film av Todd Phillips, som mest är känd för komedier som OLD SCHOOL och BAKSMÄLLAN-trilogin.

Phillips film, som kammade hem Guldlejonet i Venedig, har som kanske är bekant hamnat i trubbel i Amerika, och betraktas som kontroversiell. Orsaken därtill är besynnerlig: filmen anses glorifiera en seriemördare. Filmen anses sakna moral och den tar inte tydligt avstånd från huvudpersonens beteende. Det här är verkligen märkligt. Todd Phillips film glorifierar inte Jokerns mördande. För ett par veckor sedan hade den extremt mycket mer våldsamma RAMBO: LAST BLOOD premiär. I denna film slaktar den PTS-drabbade huvudpersonen dussintals fiender på de mest bestialiska sätt, och hans dåd glorifieras. Men han är ju hjälten i en actionfilm - en amerikan som slåss mot onda mexikaner. Vidare har vi filmer som, tja, FREDAGEN DEN 13:E-serien, vilka publiken främst såg för att få se den svårdödade seriemördaren Jason Vorhees massakrera drivor av tonåringar. Publiken hejade på Jason. Det finns oräkneliga fler exempel.

JOKER är en synnerligen mörk film - gjord för en vuxen publik. Huvudpersonen är psykiskt sjuk, visst kan många identifiera sig med Jokerns känsla av att vara utstött, mobbad och missförstådd, men han är långtifrån något slags ideal, han är inte en kille man vill bli. Man vill inte känna, eller ens vara flyktigt bekant med personer som Jokern.

I USA släpps utklädda personer inte in på biovisningarna av JOKER - jag utgår från att de menar utklädda till clowner. Folk är rädda för en ny biografmassaker som den när DARK KNIGHT RISES premiärvisades. Det här är amerikansk logik i ett nötskal: istället för att göra något så självklart som att förbjuda försäljning av skjutvapen, förbjuder man biopublik att klä ut sig. Och vi är illa ute när filmskapare uppmanas göra uppbyggliga filmer. Nästan allting idag anpassas in i minsta detalj, för att ingen ska kränkas. Minns den sanslösa debatten om ONCE UPON A TIME ... IN HOLLYWOOD. Folk blev fly förbannade för att Quention Tarantino gjort den film han ville göra, berätta den story han ville berätta, på sitt eget sätt.

När den första trailern till JOKER dök upp, var det många - däribland jag - som associerade till Martin Scorsese och TAXI DRIVER. Genast var det en del cineaster som påpekade alla skillnader mot en en Scorsesefilm. "Så skulle Scorsese aldrig gjort!". Men jag tycker nog att likheterna är fler än skillnaderna.

Efter att ha sett JOKER konstaterar jag att detta är skräckfilmsversionen a Martin Scorseses THE KING OF COMEDY, med inslag av TAXI DRIVER. Det känns lite grann som om den sistnämnda filmens Travis Bickle (Robert De Niro) gestaltar KING OF COMEDYS Rupert Pupkin (Robert De Niro) i en två timmar lång mardröm.


Joaquin Phoenix spelar Arthur Fleck, som dagtid försörjer sig som clown på sjukhus och butiksjippon. Kvällstid försöker han bli stå upp-komiker. Arthur lider av ett märkligt syndrom - han kan börja skratta okontrollerat när det inte passar sig. Men han är psykiskt instabil rent allmänt. Han är utstött, han motarbetas, ingen tycker om honom, och han lider av vanföreställningar.

Allt Arthur Fleck vill är att sprida glädje, men det bär sig inte bättre än att han - clownsminkad - skjuter ihjäl tre sviniga killar ombord på ett T-banetåg, efter att dessa försökt förgripa sig på en tjej. Arthur kommer undan, polisen börjar nysta i fallet - men oväntat hyllas Arthur som en hjälte av Gotham Citys invånare. Han blir ofrivilligt vigilante-clownen. Värsta Charles Bronson i DEATH WISH.

Precis som den psykiskt störde Travis Bickle i TAXI DRIVER råkade Arthur Fleck mörda "rätt" personer. Arthur har dock inte för avsikt att skjuta fler svin på stan. Han vill bara sitta hemma och jobba på sina skämt, alla lika usla, så att han kan förverkliga sin dröm om att bli komiker. Han bor hemma hos sin sjukliga mor Penny (Frances Conroy från AMERICAN HORROR STORY), gravt psykiskt instabil även hon. Hon brukar ägna sig åt att skriva brev till Thomas Wayne (Brett Cullen), en rik knös av Trump-slag, som siktar på att bli Gotham Citys borgmästare. Wayne är även en av orsakerna till att det kokar i staden, befolkningen är missnöjd.

JOKER är mer eller mindre The Joaquin Phoenix Show. Detta är i det närmaste en One Man Show. Och vilken show, sedan! Phoenix rollprestation är fullkomligt fantastisk. Han pendlar mellan att vara ömklig och genuint otäck - på riktigt. Filmens ton är otroligt mörk. Det är tidigt 1980-tal, och Todd Phillips film ser faktiskt ut att vara från den tiden. Det är murrigt och skitigt. Det är dystert. Språket är grovt, våldet är blodigt. Upplevelsen förstärks av isländskan Hildur Guðnadóttirs dystra stråkar på ljudspåret.

Arthur Flecks största idol heter Murray Franklin, han är en komiker som har en talk show på TV, ungefär som Jerry Langford (Jerry Lewis) i ovan nämnda THE KING OF COMEDY. Murray Franklin spelas av Robert De Niro, som alltså medverkar i de båda Martin Scorsese-filmer jag nämner i denna recension. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om detta tilltag. Är det korkat att plocka in De Niro, så att referensen till Scorsese blir väldigt uppenbar - eller är det bara kul? Jag bestämmer med för det sistnämnda.

JOKER är en fruktansvärt bra film. Det här är förbannat bra. Det är en typ att film jag inte trodde man kunde göra längre - det riktigt skitiga, amerikanska kriminaldramat. Det är gritty, som man säger på engelska. Det är otäckt på ett sätt som gör att filmen närmar sig skräckfilmen. Det är en film som imponerar på många sätt. Manuset är smart, regin är säker. Joaquin Phoenix lyser. Pennywise the Clown i DET är en, ähum, pajas i jämförelse.

Om Joaquin Phoenix' Jokern kommer att återkomma återstår att se. En ny film om Läderlappen är ju på gång, THE BATMAN med Robert Pattinson i titelrollen. Thomas Waynes son, lille Bruce Wayne - gossen som växer upp till Läderlappen - medverkar i ett parscener i JOKER, men jag har svårt att föreställa mig en maskerad brottsbekämpare med mantel i det Gotham City Todd Phillips målar upp här. Det skulle kunna bli hur töntigt som helst. JOKER ligger långt ifrån övriga superhjältefilmer, Christopher Nolans trilogi inräknad.

Herregud, delar jag ut ytterligare en femma i betyg i år? Det brukar ju passera år mellan mina femmor! Men så här bra är faktiskt JOKER. Den med Joaquin Phoenix, alltså, inte den med Björn Skifs.







(Biopremiär 4/10)

fredag 20 september 2019

Bio: Rambo: Last Blood

Foton copyright (c) Noble Entertainment

När Charles Bronson var i 60-årsåldern kallades han "våldsfarfar" i tidningen Scandinavian Film & Video. År 2019 är Sylvester Stallone 73 - och här kan vi verkligen prata om våldsfarfar.

Det var ungefär när Bronson var i 60-årsåldern vi första gången fick se John Rambo på stor duk. Året var 1982, Stallone var 36, och filmen hette förstås FIRST BLOOD. Jag var fjorton år när jag såg FIRST BLOOD på Imperial i Landskrona. Jag tyckte antagligen att FIRST BLOOD var det tuffaste jag någonsin sett, men konkurrensen var hård 1982.

Kort därpå upptäckte jag att FIRST BLOOD bygger på en roman från 1972 av David Morrell - och minsann, det var ju Bra Böcker-boken "Tvekampen", som stått på mina föräldrars bokhylla sedan jag var liten glytt - som barn hade jag fascinerats av den stiliserade dödskallen på omslaget. Som tonåring läste jag boken, och tyckte att den var ohyggligt bra - och jag blev lite konfunderad när Rambo dog på slutet. I filmen överlevde han ju.


I boken saknar Rambo även förnamn. I förordet till en nyutgåva skriver Morrell att det var Hollywood som döpte honom till John, eftersom man skulle associera till "When Johnny comes marching home". Efternamnet Rambo tog Morrell från Rimbaud, av alla människor, och äpplesorten Rambo, som framodlats av en kille från Ramberget i Göteborg som utvandrade till Amerika och tog sig namnet Rambo.

FIRST BLOOD var en förhållandevis realistisk film. Vietnamveteranen John Rambo lider av PTSD och jagas ut i skogen av polisen, som inte gillar lösdrivare. Rambo, som tränats till en dödsmaskin oförmögen att stänga av sin mördarinstinkt, försöker överleva och slår tillbaka. Det här är en riktigt bra film.

Det var dock först med RAMBO: FIRST BLOOD PART II, 1985, som Rambogestalten blev den populärkulturella figur vi är bekanta med idag. Rambo har förvandlats till en närmast övermänsklig krigsmaskin, som med sin pilbåge skickas till Vietnam för att hämta hem kvarglömda amerikanska krigsfångar. När RAMBO II kom blev den extremt omdiskuterad, den ansågs vara en kraftigt politisk film, Reagan använde sig av Rambo i sina kampanjer. Rambo pangade ryssar och vietnameser hej vilt. Den var urtypen för en reaktionär film. Enligt filmmanusförfattaren Josh Olson (A HISTORY OF VIOLENCE) var dock filmen antagligen inte tänkt att tas på allvar. 34 år senare är det det svårt att ta RAMBO II på allvar.

En film det är ännu svårare att ta på allvar, är den rätt konstiga RAMBO III från 1988, en film som drabbades av en rad problem under inspelningen. Här ska Rambo befria sin vän överste Trautman, som tagits till fånga av lea ryssar i öknen. Det bär sig inte bättre än att Rambo hjälper talibaner (!) i kampen mot ryssarna. Här är Rambo om möjligt ännu mer överdrivet orealistisk och serietidningsartad - om jag, i egenskap av serieförfattare, tillåts använda denna för mitt skrå nedsättande liknelse.

När Rambo 2008 återvände i en fjärde  film, gjorde han det med besked. Filmen, som bara heter RAMBO (eller JOHN RAMBO i vissa länder), är en gravallvarlig historia, där man försökt göra Rambo till en betydligt mer realistisk gestalt. Han är en sorgsen man som insett att det enda han kan är att döda. Han vill hålla sig för sig själv, men han tvingas åka till Burma, där han slaktar hundratals onda soldater. RAMBO från 2008 är en av de våldsammaste och blodigaste filmer som någonsin gjorts. Filmen slutar med att han åker hem till farsan i Arizona.


Den nya RAMBO: LAST BLOOD är regisserad av Adrian Grünberg, som gjorde GET THE GRINGO. Rambo knaprar mediciner och föder upp hästar på sin ranch i Arizona. Hans hobby verkar vara att gräva tunnlar under ranchen - nej, det kommer ju inte som en överraskning att han får användning av dessa tunnlar vad det lider. Rambo är trött och sorgsen, men han älskar sin tonåriga niece Gabrielle (Yvette Monreal) som vore hon hans dotter. Gabrielle vill åka till Mexiko för att leta upp sin far, som övergav henne när hon var liten. Rambo säger nej, det är en dum idé, för det finns gott om onda män därute, i synnerhet i Mexiko, men inte fan lyssnar Gabrielle med det örat, så hon åker till Mexiko.

Innan man hunnit säga "Gabrielle drogas och kidnappas av en grym mexikansk kartell", har Gabrielle drogats och kidnappats av en grym mexikansk kartell, och förpassats till en smutsig bordell. Rambo får reda på detta, stoppar på sig kniven, och åker till Mexiko.

Det går inte så bra för Rambo till en början. Han åker på rejält med stryk, men eftersom de grymma gangstrarna även är korkade, låter de Rambo leva. Paz Vega spelar en journalist som hjälper Rambo att komma på benen igen. Rambo beslutar sig för att ta kål på hela kartellen så att blodet sprutar.

RAMBO: LAST BLOOD är den svagaste av Rambofilmerna. Storyn är lite väl simpel, och den är rätt småskalig jämfört med de tidigare, bombastiska filmerna. Jag minns att jag för sådär tjugo-trettio år sedan läste något om att Stallone planerade att göra en film där Rambo letar efter sin kidnappade dotter. Det dröjde alltså till 2019 innan en liknande story blev film.

När det började dyka upp bilder ur filmen med Rambo iförd cowboyhatt till häst, gissade jag att Stallone gjort ett slags westernfilm om Rambo - vilket skulle varit perfekt. Pampiga westernlandskap efter de tidigare filmernas djungel- och ökenmiljöer. Men så blev det inte. Bulgarien agerar stand-in för Mexiko, och filmen utspelas i några mexikanska byggnader, och på Rambos ranch.

Den här gången är Rambo något av The Punisher, eller Mack Bolan. Han är ute efter hämnd och utplånar knarkmaffian. Det skulle nästan kunna vara vilken actionfilm som helst, Rambo skulle nästan kunna vara vilken actionhjälte som helst - om det inte vore för den genuina sorgsenhet Stallone utstrålar i rollen. Säga vad man vill om Rambo, men Sylvester Stallone är övertygande som en dödsmaskin som reducerats till ett skal.

Paz Vegas rollfigur är lite märklig, hon har inte mycket att göra i filmen, och försvinner ur handlingen. LAST BLOOD är bara 89 minuter inklusive väääldigt långa eftertexter, så det är möjligt att många av Paz Vegas' scener klippts bort.

Men nu spelar ju ofta en tunn handling ingen roll när det handlar om actionfilmer. Det är action vi vill ha. Levererar LAST BLOOD på den fronten? Ja, jösses, pojkar och flickor. Slutuppgörelsen i RAMBO: LAST BLOOD är antagligen det hårdaste jag någonsin sett. Jävlar, vad hårt det är! Brutalt, sadistiskt, och extremt blodigt. Varför skjuta sin fiende med ett skott när man kan halshugga honom? Eller skiva huvudet? Slemma mexikanska skurkar skjuts, knivhuggs, sprängs, spetsas på hötjugor, de delas på längden och tvären, kroppsdelar och organ far all världens väg, Rambo spelar The Doors och säger att han ska slita hjärtat ur bröstet på ligans ledare. Det här är action endast för härdade - eller som en farbror sa efter pressvisningen: "Var det inte lite övervåld?".


LAST BLOOD har anklagats för att vara rasistisk; alla mexikaner är onda, grymma, kriminella, och gärna även fula och svettiga. Och visst är det så. Precis som alla vietnameser, ryssar och burmeser i de tidigare filmerna - för att inte tala om alla bleka, rödlätta poliser i FIRST BLOOD. Men det hade ju inte blivit någon film om skurkarna vore alldagliga och nyduschade - mexikaner eller ej.

Adrian Grünberg har alltså gjort en ganska generisk slentrianactionfilm, som räddas av fläskig fetaction, och av Stallones närvaro. Men jag tittar hellre på sådant här, än på den typ av polerad PG-13-action som är vanligast nuförtiden.

Jerry Goldsmiths excellenta ledmotiv återanvänds av Brian Tyler på soundtracket. Under eftertexterna visas klipp ur de tidigare filmerna. Fillmen är postproducerad i Göteborg, och både Film i västs logotype och Peter Possnes namn syns i eftertexterna, vilket känns lite surrealistiskt.

Sylvester Stallone lär visst snart återkomma i THE EXPENDABLES 4, och häromdagen kunde man läsa att han planerar uppföljare till både COBRA och TANGO & CASH.

Själv hoppas jag på att Mark Gregory återkommer i en THUNDER 4. THUNDER-filmerna var ett italienskt Ramboplagiat.

 

 





(Biopremiär 20/9)

torsdag 19 september 2019

Bio: Ad Astra

Foton copyright (c) 20th Century Fox

AD ASTRA. Det låter som ett läkemedelsföretag. "Var jobbar du någonstans nuförtiden?" - "Jag har fått nytt jobb på Ad Astra i Lund".

Men det är det inte, nej, AD ASTRA - mot stjärnorna - är en ny film av James Gray, som gjorde THE YARDS och WE OWN THE NIGHT. Producent är Brad Pitt, som även innehar huvudrollen som astronauten Roy McBride.

Främst av allt är AD ASTRA en av de tråkigaste filmer jag någonsin sett. Filmen är ett uthållighetstest enbart för extrema självplågare. Det här är så vansinnigt jävla skittråkigt att jag fick sitta och örfila mig själv under speltiden för att kvickna till, och jag tittade på klockan oavbrutet.

Det är några år in i framtiden, och Roy McBride utses för att skickas ut i rymden, där han ska leta upp en försvunnen rymdstation. Ombord på stationen finns Roys farsa Clifford (Tommy Lee Jones), man man trott dog ett par decennier tidigare, men som verkar vara vid liv - och besvärlig. Roy måste hämta hem farsgubben.


Till en början har Roy Donald Sutherland med sig på resan, men han blir kass redan närde kommit till Månen, och Roy ska vidare till Mars. Sedan blir besättningen ombord på raketen till Mars lite snea på Roy, så tumult utbryter och alla dör utom Roy, som fortsätter ensam. Fast ibland tänker han på sin fru, som spelas av Liv Tyler i ett par scener.

AD ASTRA känns som en film gjord av en jävligt pretentiös gymnasieelev. Bilderna är fantastiskt flotta och maffiga; rymdskepp och astronauter och grejor, det är pampigt och svindlande. Men i övrigt är det är så pretentiöst att det blir parodiskt och löjeväckande. Filmen är låtsasdjup. Brad Pitt agerar berättarröst, hans medvetandeflöde halvviskas fram. Ibland tittar Liv Tyler in i kameran och viskar någonting. Ibland får vi se minnesbilder på Brad Pitt och Liv Tyler där de håller om varandra, eller står i ett landskap med utslagna armar. Filmens tempo är så långsam att filmen kan misstas för att vara död.

... Men värst av allt är musiken. En konstant ljudmassa som låter som elektronisk avslappningsmusik. Som om vi hamnat på en tvåtimmars rymdkurs i yoga. Rymdyoga. Även under filmens två konstiga actionscener, varav den första - i vilken de överfalls av pirater på månen - är obegriplig, spelas seg avslappningsmusik.


Filmen handlar om livet, döden, eventuellt utomjordiskt liv, mänsklighetens överlevnad, och kosmos. Men för min del handlade filmjäveln mest om att den skulle ta slut, så att jag kunde släppas ut ur salongen, gå på dass, och åka hem.

Jag skulle vilja släppa ner AD ASTRA i Rambos underjordiska tunnlar, så att Rambo kan sätta en skarpslipad högaffel i den.

 

 







(Biopremiär 20/9)

onsdag 4 september 2019

Bio: Det: Kapitel 2

Foton copyright (c) SF Studios
Hur många romaner som bara har två kapitel har du läst? Om en bok är väldigt tjock, kan författaren välja att dela in den i två eller fler delar, och därefter dela in varje del i ett flertal kortare kapitel.
Om en bok är väldigt tunn, kan författaren dela in den i två delar, och strunta i kapitel. Del ett och del två ser bättre ut än kapitel ett, kapitel två, och sedan slut.
Del två av filmatiseringen av Stephen Kings "Det" har fått underrubriken "Kapitel 2". Den första delen hade ingen underrubrik alls. Vad var det för fel på att kalla filmen "Del två"? Boken består inte av två kapitel på 500 sidor vardera. Och historien slutar här, det blir inte fler kapitel - till skillnad från John Wick-serien, där uppföljarna också kallas kapitel, men som hittills är tre, och fler filmer lär komma.
Det här är sådant jag sitter och funderar på en regnig onsdagseftermiddag.
Okej, DET: KAPITEL 2, i regi av Andy Muschietti, som även stod för den första filmen. Jag tyckte att 2017 års DET var rätt bra. Filmen var inte speciellt otäck, men den var en trevlig och nostalgisk barndomsskildring från 1980-talet. Filmen var även lite intressant, eftersom de vuxna, och vuxenvärlden, var betydligt mer skrämmande än filmens monster; den barnätande demonen Pennywise the Dancing Clown (Bill Skarsgård).
Pennywise dyker upp i den lilla staden Derry i Maine vart 27 år för att leva jävel, och nu har det gått 27 år sedan den förra filmen. Det är 2016 och barnen från den första filmen är vuxna. Mike Hanlon (Isaiah Mustafa) är den ende som bor kvar i Derry, och när barn börjar försvinna förstår han att Pennywise är tillbaka - så det är dags att sammankalla gänget The Losers, som på 80-talet svor att bekämpa den illasinnade clownen.
Skottlands svar på Björn Kjellman, det vill säga James McAvoy, spelar Bill Denbrough som vuxen. Han är numera en författare som är ökänd för sina dåliga slut. Jessica Chastain spelar Beverly som vuxen, hon är gift med en rik skitstövel som misshandlar henne. Richie (Bill Hader) har vuxit upp till en högljudd, vulgär ståupp-komiker. Den mobbade tjockisen Ben är numera en smal hunk och görs av Jay Ryan. Hypokondrikern Eddie spelas av James Ransone. Stan Uris (Andy Bean) medverkar knappt alls.
Det mest förvånande med DET: KAPITEL 2 är att den är oerhört mycket sämre än den första filmen. Filmen håller på i två timmar och 49 minuter - nej, jag skojar inte. Och det händer inte speciellt mycket. Jag gissar att den vansinnigt trista slutuppgörelsen med Pennywise pågår i minst 45 minuter, den slutar aldrig.
Filmen börjar dock bra. Ett homosexuellt par råkar ut för ett brutalt gäng på ett nöjesfält i Derry. Paret misshandlas, en av dem kastas i floden, och då dyker oväntat Pennywise upp och sätter tänderna i killen. Detta är en mycket stark och våldsam inledning. Men! Inga av de inblandade i denna prolog återkommer senare i filmen! Vilka var gänget? Hur gick det för killen som överlevde?
Ofta är det svårt att köpa att de vuxna skådespelarna ska gestalta samma rollfigurer som de i del ett. Barnen i den första filmen var charmiga och sympatiska - men som vuxna är de flesta av dem direkt osympatiska. Flera av dem är rejält störiga. I synnerhet Bill Hader och James Ransone, som skriker mest hela tiden, och som har svårt att säga en mening utan att stoppa in ett "fuck".
Handlingen är ologisk och egentligen mest konstig, storyn haltar, och en scen på en kinakrog är väldigt märklig. Spännande och otäck är filmen inte det minsta. Bill Skarsgård som Pennywise är knappt med alls. Det förekommer den del monstrum och blod, men det är lite för överlastat från att bli effektivt - det som fungerar bäst i skräckväg är en stillsam scen med en gammal tant.
Apropå monstrum och specialeffekter finns här även ett direkt citat från John Carpenters THE THING: det växer ut spindelben från ett avslitet huvud, varpå en av rollfigurerna utbrister "You've got to be fucking kidding".
Betyget här under är svagt. Faktum är att DET: KAPITEL 2 räddas av den första filmens barnskådespelare, vilka återkommer i en rad flashbackscener. Utan dem hade jag satt en etta i betyg på denna sega, tråkiga film.
Peter Bogdanovich har en cameo som filmregissör i början, vilket var lite roande, och Stephen King själv är riktigt kul i en roll som antikhandlare, han är med flera minuter.
DET från 2017 blev en stor succé på bio. Även om KAPITEL 2 är betydligt sämre lär väl även den bli en framgång, eftersom alla som såg den första filmen kommer att se den för att få veta hur det går. 
Jag vill nog hävda att den första filmen står stadigt på egna ben, uppföljaren känns onödig - trots att den bygger på en bok.
För övrigt led TV-versionen från 1990 av samma problem. Huvudpersonerna som vuxna är ointressanta, trista, och lättglömda.










(Biopremiär 6/9)

tisdag 27 augusti 2019

Bio: The Dead Don't Die

Foton copyright (c) UIP Sweden
Avdelningen för filmer jag kanske tilldelar ett för högt betyg:
De senaste åren har det på YouTube ploppat upp en hel del parodier på amerikanska independentregissörer - hur skulle det se ut om den-eller-den regissören regisserat den-eller-den blockbustern? Många av de här parodierna är rätt dåliga, men en del är begåvade. Spindelmannen regisserad av Wes Anderson är nog den bästa.
Fast ofta får jag nog säga att det inte är parodier - eftersom dessa regissörer faktiskt gör filmer som är precis så som i YouTube-klippen. Jag har väldigt svårt för de flesta av de här uppburna regissörerna, jag tycker att de är rövtrista, pretentiösa, och påfallande ofta helt livlösa, kanske även själlösa. De är så uppfyllda av sin egen smarthet att glädjen försvinner ur deras verk.
Jag har tidigare bara sett en film av Jim Jarmusch; ONLY LOVERS LEFT ALIVE, som jag tyckte var rätt okej. Som jag skrev i min recension av den filmen, har jag aldrig lockats att se Jarmuschs filmer. Jag har medvetet låtit bli att se dem.
Men nu har jag sett hans zombiekomedi THE DEAD DON'T DIE. Den är faktiskt precis som de där YouTube-parodierna på independentfilm. Och att kalla filmen komedi är att ta i, eftersom den inte är rolig. Den är inte spännande eller otäck heller. Den är ingenting - den börjar och slutar, och sedan är det inte mer med det.
Bill Murray, Adam Driver och Chloë Sevigny spelar tre poliser som får fullt upp när levande döda plötsligt kliver ur sina gravar i den lilla hålan Centerville. Eller fullt upp är kanske att ta i. De ägnar sig åt så kallad deadpan comedy, vilket innebär att alla ser ointresserade och uttåkade ut. De pratar med konstpauser. Den ende som inte ser ointresserad ut, är Iggy Pop, som spelar zombie.
Tilda Swinton gestaltar en märklig skotsk begravningsentreprenör, som svingar samurajsvärd. Danny Glover, Steve Buscemi, Larry Fessenden och Selena Gomez med flera spelar några av stadens invånare. Tom Waits springer omkring i skogen.
Nu hör det till saken att jag är fruktansvärt trött på zombiegenren. Jag ser fortfarande, med glädje, om det tidiga 80-talets italienska zombiefilmer, samt ytterligare några 70- och 80-talsfilmer i genren, men i övrigt är jag allt annat än entusiastisk, bland annat beroende på de senaste årens enorma produktion av riktigt billiga, usla och likartade zombiefilmer. 
Jag gissar att många kommer att känna sig lurade av filmens trailer. Trailern får nämligen filmen att framstå om en festlig film i samma anda som SHAUN OF THE DEAD eller RETURN OF THE LIVING DEAD. Vad man får är en rätt långsam film, vars soundtrack understryker dess konstnärliga ambitioner (det vill säga, dess tråkighet). THE DEAD DON'T DIE innehåller en del splatterinslag, men inramningen förtar effekten.
... Samtidigt kan jag inte såga det här helt och hållet. Filmen är inte tillräckligt dålig för att jag ska sätta en etta, ett par scener med Swinton är lite lustiga, och visst är det kul att se Iggy Pop som zombie.
 









(Biopremiär 30/8)
-->

torsdag 22 augusti 2019

Bio: Angel Has Fallen

Foton copyright (c) Nordisk Film
Eftersom ANGEL HAS FALLEN, i regi av Ric Roman Waugh, är den tredje filmen med Gerard Butler som Secret Service-agenten Mike Banning, såg jag häromkvällen om den första filmen i serien; OLYMPUS HAS FALLEN från 2013, den ligger på Netflix. Trots den alltid lika degige och småtriste Butlers medverkan mindes jag den filmen som dum men kul.
Dum var filmen fortfarande, men nu när jag såg om den tyckte jag mest att den var tjatig och tråkig. Öronbedövande, våldsam, blodsprutande action i överflöd var väl maffigt på stor duk på bio, men på en liten skärm hemma blev filmens brister tydligare.
Uppföljaren LONDON HAS FALLEN har jag inte sett om, den minns jag som ännu dummare.
Jag inbillar mig faktiskt att ANGEL HAS FALLEN är bättre än de två föregångarna. Den här gången är TAKEN-författaren Robert Mark Kamen inblandad i manuset, och han har i princip återanvänt storyn från TAKEN 3. Dock blev resultatet bättre den här gången, TAKEN 3 är kass. Å andra sidan är det här en typ av story vi sett otaliga gånger tidigare - en oskyldig hjälte blir ditsatt, flyr, jagas, och måste rentvå sitt namn. JAGAD med Harrison Ford är kanske det mest kända exemplet.
ANGEL HAS FALLEN inleds med att Mike Banning umgås med sin gamle militärpolare Wade Jennings. Jennings spelas av Danny Huston, som ofta brukar gestalta skurkar, och som har ett typiskt skurkutseende. Lita aldrig aldrig på rollfigurer som spelas av Danny Huston!
Ett intressant inslag i den här filmen är att Mike Banning tagit skada av sina tidigare bedrifter. Han lider av hjärnskakningar, han drabbas av yrsel, och hans kropp håller knappt ihop efter alla skador. Bannings läkare är orolig. Banning har även blivit beroende av smärtstillande piller.
Morgan Freeman spelar USA:s uråldrige president, som dessutom är Bannings kompis. Presidenten tänker göra Banning till chef för Secret Service, men mitt under ett samtal om detta medan presidenten och Banning är ute och fiskar, sker en attack. Någon försöker mörda presidenten med hjälp av drönare. Banning lyckas rädda presidenten, som hamnar i koma, men alla säkerhetsvakter dödas - alla utom Banning. Drönarna var inställda för att skona Banning. Dessutom hittas Bannings DNA på skurkarnas övergivna bil, med mera, och det visar sig att Banning har ett hemligt bankkonto med tio miljoner dollar.
Självklart tror FBI att det är Banning som ligger bakom mordförsöket. Banning lyckas fly och blir Amerikas mest efterlyste man. Jada Pinkett Smith spelar den hårda FBI-agenten som leder jakten på honom. Banning i sin tur letar desperat efter de riktiga skurkarna. Det kan väl aldrig vara så att det är ... Wade Jennings som ligger bakom? Men vem är det Jennings i sin tur jobbar åt? Svaret på den frågan kommer inte heller som en överraskning.
Under handlingens gång letar Banning upp sin gamle knäppgök till farsa, en vietnamveteran som stack när Banning var liten glytt. Farsan spelas av Nick Nolte, vilket är ett litet genidrag som lyfter den här filmen en hel del. Han bor i en stuga i skogen och blir den som får agera sidekick när bovar ska slaktas.
... Och jodå, det tar ovanligt lång tid för att vara en film i den här serien, men storyn leder i vanlig ordning fram till öronbedövande, blodsprutande action. Jag gillar att Banning vid ett par tillfällen förlorar hörseln på grund av allt smällande.
Jag har alltid varit lite svag för historier om folk som blir oskyldigt ditsatta och jagade - jag tyckte att det var vansinnigt spännande när Luke Macahan jagades på 1970-talets lördagkvällar. Således tycker jag att ANGEL HAS FALLEN är rätt okej. Det är möjligt att jag ändrar åsikt när jag ser om den om några år.
Jag noterar att alla byggnader och monument i Washington DC som sprängdes i småbitar i OLYMPUS HAS FALLEN nu är återuppbyggda. Vad som inte är återuppbyggt är Gerard Butlers ansikte - han ser numera ut som om han röker fjorton paket Gitane utan filter om dagen.
Mike Bannings hårt prövade hustru spelas den här gången av Piper Perabo från COYOTE UGLY.








(Biopremiär 23/8)
-->