lördag 18 februari 2017

Förvirrade tyska serier med Dill

Jag har tidigare skrivit om serietidningen Maffia, som Williams Förlag gav ut elva nummer av under 1974 och 1975, och som innehöll hårdkokta serier författade av Kjell E Genberg under pseudonymen Matt Jade. Maffia fick jag tag på- och läste som barn på 1970-talet - men, det fanns en annan, liknande tidning vid ungefär samma tid som jag inte kände till alls. Razzia. Först som vuxen upptäckte jag att Razzia var en tidning Williams gav ut åtta nummer av 1972. Häromdagen fick jag tag på ett exemplar; nr 4/1972.
Jag hade förväntat mig något i stil med Maffia, det vill säga en svenskproducerad action- och deckartidning. Vad jag fick var ... något annat. Jag har fortfarande inte läst färdigt den tunna tidningen. Jag lyckas bara läsa ett par sidor i taget innan jag måste pausa, eller sova. Förvirringen är nämligen total. Nog för att det gavs ut många oläsliga skräpserier på 70-talet, men Razzia måste vara något slags rekordsättare i oläslig förvirring.
Tidningen handlar om G-Man 33 Bob Kelly, som alltså är FBI-agent. Några upphovsmän är inte angivna, vilket var brukligt 1972. Någon copyrightinnehavare anges inte heller. Jag började läsa den stelt tecknade serien (med misspass i färgläggningen på de flesta sidorna), och tyckte genast att det här kändes märkligt bekant. Agent Bob Kelly och hans blonde partner Pat O'Hara är väldigt lika den i Tyskland ohemult populäre kioskdeckarhjälten Jerry Cotton och dennes partner Phil Decker. Serien om Bob Kelly är en direkt kopia på Jerry Cotton. Med lite god vilja liknar figurerna George Nader och Heinz Weiß, som spelade Cotton och Decker i en rad filmer på 1960-talet - men de är ännu mer lika Tony Kendall och Brad Harris, vilka spelade Jo Walker och dennes blonde partner Tom Rowland i en serie filmer som byggde på de tyska kioskdeckarna om Kommissar X.
Är Bob Kelly månne en serieversion av Jerry Cotton, som folket på Williams döpt om?
En fullkomligt obegriplig sekvens. Notera att den gripne skurken säger "Hans skägg!".
Serien om Bob Kelly är osannolikt illa berättad. Replikerna är konstiga, pratbubblorna är placerade lite hur som helst, det finns inget som helst flyt i berättandet, och allting är ologiskt. Inte ens de sämsta skräpserierna från den här tiden var så här kassa, och då räknar jag in avskrapet från engelska IPC.
Eftersom Bob Kelly har annonser insprängda i seriesidorna; bland serierutorna, pekade allt på att det handlar om en tysk serie - jag har tidigare skrivit om annonser i tyska serier, den texten kan ni läsa HÄR. Och mycket riktigt - min gamle vän, kollega och redaktör Joakim Gunnarsson identifierade serien som den tyska FBI - G-Man Bruce Cabot. Javisst var namnet Bob Kelly ett svenskt påhitt - men det handlade alltså inte om Jerry Cotton. Kanske tyckte man att det var dumt att döpa en FBI-agent efter den gamle Hollywoodskådisen Bruce Cabot, mest känd för KING KONG. Kanske tyckte man av Bruce Cabot var ett dåligt namn rent allmänt. Å andra sidan fanns det 1972 redan en annan FBI-agent som hette Kelly i Sverige - nämligen Phil Corrigan, agent X9 själv. Mel Graffs äldre version av X9 skilde sig så pass mycket från de moderna äventyren tecknade av Al Williamson, att figuren i Graffs tappning döptes om till Kelly vid FBI, medan Williamsons blev Agent Corrigan.
Bruce Cabots partner Pat O'Hara heter dock likadant i original.
Tidningen FBI - G-Man Bruce Cabot utkom med 22 nummer mellan 1969 och 1971. Det var Moewig Verlag som gav ut tidningen. Moewig var förlaget som gav ut klassisk kiosklitteratur som ovannämnda Kommissar X, och den fantastisk populära Perry Rhodan; en science fiction-titel som fortfarande ges ut. Största konkurrenten var Bastei Verlag, som gav ut Jerry Cotton, vilket de fortfarande gör (jag har skrivit om Bastei HÄR). Moewig lät alltså producera en exakt kopia av Jerry Cotton i form av en tecknad serie.
G-Man Bruce Cabots upphovsmän är mer eller mindre anonyma. Tecknarna kom från Studio Giolitti i Italien. På förstasidan i tidningen jag har finns en signatur inklämd, det står "U.Sam". U. Sam är Umberto Sammarini, som bland annat tecknat Fantomen och Mandrake för det italienska förlaget Fratelli Spada. En annan tecknare som jobbade med Bruce Cabot, var italienaren Angelo Todaro, född 1945. Todaro jobbade en del åt både Moewig och Bastei, och ritade bland annat Buffalo Bill - serien som i Sverige gick i kortlivade tidningen Prärie-Nytt. Han har dessutom ritat krigsserier åt IPC, han gjorde Turok- och Star Trek-serier åt förlaget Western Publishing i USA, och han har gjort sådana där italienska, pornografiska skräckserier. Vem eller vilka som skrev manus till Bruce Cabot är höljt i dunkel - än så länge. Antagligen var de tyskar.
Omslaget till Razzia 4/1972 är märkligt taffligt. De tidiga numren hade målade omslag, men senare använde man sig av krattigt tecknade bilder. Detta är synnerligen besynnerligt. De målade omslagen kom från den tyska originalutgåvan av G-Man Bruce Cabot. Men istället för att köra de målade omslagen på alla nummer av Razzia, lät man rita av dem! Hur kan detta komma sig? Fanns det någon orsak till detta? Jämför omslaget till FBI nr 18 med det till Razzia 4/72. På detta omslag ser man förresten även en röd sportbil i bakgrunden. Jerry Cotton kör en röd Jaguar. Till och med detta har man snott till Bruce Cabot.
Mannen som försåg FBI - G-Man Bruce Cabot med omslag hette Klaus Dill och levde 1922-2000. Dill var en extremt produktiv herre som spottade ur sig enorma mängder - säkert tusentals - omslag till tyska kiosktidningar (Tysklands motsvarighet till kioskböcker; A5-tidningar som kallas Romanhefte), serietidningar, böcker, och en ansenlig mängd filmaffischer.
Bland övriga serietidningar Klaus Dill försåg med omslag, finns Mark Strong - Der Mann von M.A.T.T. Det här är en figur ni nog känner till. När den amerikanska leksakstillverkaren Mattel (M.A.T.T.?) först lanserade sin docka Big Jim i Europa, döptes han om till Mark Strong. Mark Strong var hemlig agent. Det dröjde dock inte länge innan dockan fick heta Big Jim även i Europa, och han blev något slags äventyrare och idrottsman, snarare än agent.
I vilket fall: Big Jim blev alltså seriefigur i Tyskland. Det var Moewig som gav ut den. Själva serien var lika stel och tråkig som andra tyska actionserier från den här tiden, men omslagen var tjusiga.
Många av TOPPRAFFELs läsare är säkert omedvetet bekanta med många av Klaus Dills filmaffischer. Han gjorde massor av affischer för den tyska marknaden; storfilmer från Hollywood, spaghettiwesterns, diverse B-filmer - men han målade även affischer till tyska produktioner. Det var till exempel Klaus Dill som gjorde affischerna till de många tyrolerfilmerna - affischer som fortfarande används när de nu släppts på DVD.
Det finns ett flertal böcker om och med Klaus Dill i Tyskland, bland annat en med hans Karl May-illustrationer - ni vet, den tyske westernförfattaren som skrev om Winnetou och Old Shatterhand.
Nå. Vad kan vi lära oss av denna artikel? Jo, att allt inte var bättre förr. Verkligen inte. Däremot var mycket av 70-talets dynga intressantare och mer fascinerande än mycket av det som görs idag. Det är därför jag skriver artiklar som denna. Nu blev en bortglömd serietidning lite mindre bortglömd.



-->

torsdag 16 februari 2017

Bio: T2 Trainspotting

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
1996, bör det ha varit, satt jag på ett pågatåg och noterade en kille ombord som läste en bok. Han var bara ett par sidor in, och han såg förvirrad ut. Han vände på boken, tittade på omslaget, och bläddrade lite i den. Boken han läste var Irvine Welshs roman "Trainspotting", och jag gissade att orsaken till att han såg förvirrad ut, var att han läste den på engelska. Rättare sagt: på skotska. Boken är skriven på skotskt dialekt och lär vara fullkomligt obegriplig om man inte talar denna svårbegripliga dialekt.
Jag minns absolut ingenting av Danny Boyles TRAINSPOTTING, som kom 1996. Jo, enstaka scener - som när Ewan McGregor dyker ner i en WC-stol, och när det slungas bajs. I övrigt har jag förträngt allt. Jag hade kompisar som var besatta av filmen, men den tilltalade inte mig. Jag tyckte inte den var dålig, men skitiga filmer om pundare är inte min pryl. Fast musiken var bra.
Eftersom det finns fler böcker var en uppföljare inte omöjlig - men att det skulle dröja 21 år innan en ny film kom var oväntat. Har fansen verkligen suttit och väntat? Har dagens unga biopublik någon relation till TRAINSPOTTING?
T2 TRAINSPOTTING vänder sig till de som verkligen längtat efter att få återse gestalterna från den första filmen. Den bygger i stort sett enbart på återseendet - hur har det gått för de här killarna? Vad gör de nu? Det är en film som börjar, sedan händer det lite grejor, och så tar det slut.
Danny Boyle har åter regisserat. Renton (McGregor), som lämnat sitt gamla liv, återvänder hem till Edinburgh, där han inte varit på tjugo år. Tanken är att han bara ska vara där ett par dagar, men efter att ha sprungit på sitt gamla gäng blir han insyltad i deras förehavanden och fastnar. Den bindgalne Begbie (Robert Carlyle, som ser märklig ut - har han lyft sig?) sitter i fängelse sedan tjugo år, men när han får veta att straffet ökats med ytterligare fem år, rymmer han - vilket går lätt. Han åker genast hem till frun och återupptar sin karriär som våldsam brottsling. Sick Boy (Jonny Lee Miller, som faktiskt inte är skotte) snortar kokain och bedriver utpressning, eftersom han smygfilmar de kunder som anlitar hans prostituerade, bulgariska flickvän. Spud (Ewen Bremner) har lyckats sluta knarka och uppmuntras att skriva en bok om sitt liv, vilket han gör.
Renton är skyldig alla pengar. Han bråkar med Sick Boy, men snart samarbetar de två och startar upp ett projekt tillsammans. Begbie hatar alla och vill hämnas, främst vill ha ta död på Renton.
T2 TRAINSPOTTING innehåller ett flertal ganska roliga scener, filmen tenderar ibland ren buskis, i synnerhet när Begbie är i farten. Åsa-Nisse i knarkform? Filmen består av en rad ibland nästan orelaterade episoder; om det inte vore för de mörkare, tragiska och våldsamma inslagen, är detta en rad sketcher. Begbie tvingar med sin son på ett inbrott och tokar till det, Renton och Sick Boy måste improvisera ett sångnummer på en pub, Begbie sväljer Viagra och börjar jaga Renton, Renton och Sick Boy springer nakna på landsbygden. Då och då blir det lite sentimentalt.
Några kvinnor förekommer knappt alls, den enda större kvinnliga rollen är bulgariskan, som görs av Anjela Nedyalkova. Eftersom Begbie bedöms som så pass farlig att han suttit inlåst i tjugo år, och ska sitta inne ytterligare fem, är det märkligt att polisen av allt att döma inte letar efter honom. Han borde vara lätt att hitta - han bor ju hemma hos frun, och han är liksom inte diskret när han rör sig ute på stan.
På en hylla hemma hos Sick Boy ligger en DVD-utgåva av den norska filmen HUVUDJÄGARNA. Är det för att den, precis som första TRAINSPOTTING, innehåller bajsbad i toalett?
Rent hantverksmässigt är förstås T2 TRAINSPOTTING bra. Skådespelarinsatserna är robusta. Precis som förra gången ligger det en massa bra musik på soundtracket. Irvine Welsh har en liten roll i filmen.
Men nog känns det här som en rätt onödig film. Den kommande BILL & TED 3 är en mer angelägen skapelse.








(Biopremiär 22/2)





onsdag 15 februari 2017

Bio: A Cure for Wellness

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Eftersom jag inte gillar att trilla in på pressvisníngar med andan i halsen strax innan filmen börjar, brukar jag bege mig hemifrån lite tidigare, så att jag kan ta en kopp kaffe på McDonald's vid Scandinavium ett par kvarter från Filmstaden Bergakungen. Så gjorde jag idag. Jag satt där och tänkte att jag kanske borde kolla upp lite fakta om morgonens film; A CURE FOR WELLNESS, och höll på att sätta kaffet i halsen. Spellängd: två timmar och tjugosex minuter. Argh! Ännu en film som antagligen är åt helsike för lång, hur ska jag stå ut? tänkte jag.
Men - faktum är att jag inte upplevde filmen som för lång. Och då hör det till saken att filmen dessutom är förhållandevis långsam. Det här är nämligen en film som är, som amerikanerna säger, rätt upp i min gränd.
Det är Gore Verbinski som regisserat A CURE FOR WELLNESS, och han är även inblandad i manuset - jag inbillade mig att filmen bygger på en roman; det känns liksom så, men så är inte fallet. Verbinskis karriär har väl varit lite svajig. Han är mest känd för att ha gjort de tre första PIRATES OF THE CARIBBEAN-filmerna, men han ligger även bakom till exempel THE RING och RANGO. Hans senaste film var kalasfloppen THE LONE RANGER, vilken egentligen inte är så där jättedålig. Jag vill nog påstå att A CURE FORE WELLNESS är det bästa Verbinski fått ur sig - men frågan är hur denna film kommer att mottagas. Detta är en märklig film - i ordets bästa bemärkelse. Det är möjligt att den breda publiken avfärdar filmen som alltför konstig och tråkig, men man vet aldrig - kanske blir de lika fascinerade som jag blev.
Dane DeHaan (som vi snart får se som Valentin i Linda & Valentin-filmen VALERIAN) spelar Lockhart; en målmedveten ung affärsman på ett företag i New York. Det är kaos och företaget riskerar att gå under om dess VD inte genast dyker upp - och denna VD befinner sig på ett mystiskt hälsoinstitut i de schweiziska alperna. Lockhart skickas dit för att hämta hem sin chef.
Hälsoinstitutet, sanatoriet kallat, ligger i ett gammalt slott, och den ganska osympatiske, stirrige Lockhart stöter genast på patrull. Den märkliga personalen vill inte låta honom träffa den försvunne chefen. Det dröjer inte länge innan det blir än värre - på väg till hotellet krockar bilen Lockhart sitter i med en hjort. Lockhart vaknar upp på sanatoriet med ena benet i gips. Han är nu en av patienterna.
Patienterna på sanatoriet är alla äldre, rika människor från hela världen. De dricker vatten ur en brunn, och meningen är förstås att de ska må bättre - men Lockhart får intrycket att patienterna istället blir sämre. Sanatoriets direktör, dr Volmer (Jason Isaacs), har mycket att dölja. Lockhart försöker lösa mysteriet med hälsoinstitutet som ingen verkar lämna. Under handlingens gång lär han känna en tonårstjej (Mia Goth), mystisk även hon; närmast spöklik, och en nyckel till mysteriets lösning.
Denna tysk-amerikanska film är en thriller som närmar sig skräckfilmen. Filmen är marinerad i stämning och det är ett riktigt rejält, fantasieggande mysterium som ska lösas. Mycket är inspelat på ett slott i Tyskland; en fullkomligt fantastisk byggnad Verbinski verkligen utnyttjar. Filmfotot av Bojan Bazelli är häpnadsväckande; upplevelsen är mardrömsaktig. Scenografin imponerar; sanatoriets interiörer och utrustning ser ut att hämtats från 1900-talets början; här finns stora vattentankar och järnlungor, och jag associerar till Jacques Tardis seriealbum.
Filmen känns betydligt mer europeisk än amerikansk. Den för tankarna till Polanski, ibland kanske även till Argento, och här finns en gnutta THE ABOMINABLE DR. PHIBES. Världen A CURE FOR WELLNESS utspelar sig i är närmast surrealistisk. En av de märkligaste scenerna utspelar sig på en pub som ser ut att vara från medeltiden; där hänger byns ligister, som spelar industrirock på en jukebox. Filmen ställer många frågor som inte behöver besvaras: varifrån kommer all personal, känner de anställda till slottets hemligheter? Och vilka är alla de som plötsligt fyller dansgolvet under en bal; är det personalen? Men det spelar ingen roll, det gör bara det hela ännu mer mystiskt.
En av sanatoriets patienter spelas lite överraskande av den svenske skådespelaren Tomas Norström. Han presenterar sig som Frank Hill från Stockholm. Jag intervjuade Norström en gång. Det blev inte speciellt bra, jag var helt oförberedd och liksom bara kastades in. Men Norström var väldigt trevlig och verkade ha överseende med min brist på frågor.
Hur som helst: A CURE FOR WELLLNESS var en liten överraskning. Jag hade inte alls väntat mig att den skulle vara så här bra - eller bra överhuvudtaget. Det här är en typ av rysare vi ser alldeles för sällan nuförtiden, och det är en typ av film och berättelse jag alltid gillat och fascinerats av.
Plus i kanten för den rikliga förekomsten av ålar.







(Biopremiär 17/2)



-->

tisdag 14 februari 2017

Bio: The Great Wall

Foton copyright (c) UIP Sweden
Äntligen har någon filmatiserat Evert Taubes klassiska raplåt "Kinesiska muren"! Fyra timmar lång, varav hälften ägnas åt kinesiska hostan.
Nä, nu narras jag med er.
THE GREAT WALL är en amerikansk-kinesisk film, med betoning på amerikansk. Filmen är från Universal och Legendary, och det sistnämnda bolaget har visst sålts till Kina. Filmens story och manus har knådats till av inte färre än sex (6) författare, alla amerikaner, och två av dem är Max Brooks och Edward Zwick.
Regissören är dock kines - det är nämligen Zhang Yimou, mest känd för DEN RÖDA LYKTAN, SHANGHAITRIADEN, HERO och FLYING DAGGERS (som av någon anledning inte fick heta HOUSE OF FLYING DAGGERS i Sverige). Det är nu hela tretton år sedan FLYING DAGGERS kom, och jag har inte sett någon av de filmer Yimou gjort sedan dess, och det är en hel del. Nu har jag i alla fall sett hans senaste film - och den är långtifrån representativ för Zhang Yimou. THE GREAT WALL skulle i princip kunna vara regisserad av vilken västerländsk regissör som helst.
THE GREAT WALL påstås bygga på gamla kinesiska sagor, om detta stämmer har jag ingen aning om, men filmen utspelar sig på medeltiden, och den kinesiska muren har byggts för att hålla något makalöst farligt borta. Muren är dessutom ett med medeltida mått högteknologiskt fort, bestyckat med allehanda snillrika vapen.
Matt Damon spelar en kille som heter William. Jag antar att han ska vara engelsman, men han pratar med amerikansk accent. Han och hans ohängde polare Tovar (chilenaren Pedro Pascal) är i Kina på jakt efter svartkrut, när de i nattens mörker attackeras av något okänt - William lyckas döda angriparen och hugga av dess hand; en monsterhand.
Kort därpå tillfångatas William och Pascal av en maffig kinesisk armé, anförd av bland andra den hänförande härförerskan Lin Mae (kalaskexet Tian Jing, som vi snart kommer att se i KONG: SKULL ISLAND). Soldaterna vill helst döda främlingarna och låser in dem, men den märklige Ballard (Willem Dafoe), som tillbringat tjugofem år i muren och aldrig getts tillstånd att åka hem, hjälper dem att komma loss.
Den okända faran visar sig - förstås - vara monster. TV-spelsmonster som vart sextionde år vaknar till liv, och attackerar i hundratusental, med mål att ta över Kina - och världen. Eller hur det nu var. Eftersom William visar sig vara en jävel på bågskytte och allmän fajting, är han med och slåss mot monstren, medan Tovar försöker rymma.
Flera av scenerna de första tio-femton minuterna imponerar. Jättearméer i färgsprakande kläder, muller från trumslagare, gamle favoriten Andy Lau som något slags strateg, maffiga kameraåkningar, med mera. Men - så fort monstren anfaller faller filmen platt. Och dessa anfaller i stort sett hela filmen igenom. Filmen är förhållandevis kort, 103 minuter, varav de sista tio är eftertexter.
Mycket i filmen, kanske det mesta, är datoranimerat - och ser inte ut att vara annat än datoranimerat. Monstren ser ut att komma från närmaste PlayStation. Manuset är besynnerligt tunt och ogenomtänkt, den engelska dialogen är tafflig. Visst är det gott om action och fajting, men det känns som att sitta och titta på, just det, ett TV-spel - som någon annan spelar.
Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker att det här är en kalkonfilm eller ej. Töntigt och dumt är det i varje fall. Om det inte vore för Tian Jing, Andy Lau, och en handfull scener och detaljer jag faktiskt gillar (som de ohyggligt djärva, spjutbeväpnade bungy jump-brudarna), skulle jag sätta en etta på detta plastiga spektakel.
HERO och FLYING DAGGERS innehöll förvisso en del wire fights och andra tricks, men de var vackra filmer med riktiga människor - de var inte orgier i datorgrafik och fånig dialog.










(Biopremiär 17/2)



-->

torsdag 9 februari 2017

Bio: Fifty Shades Darker

Foton copyright (c) UIP Sweden
Nästan på dagen två år efter FIFTY SHADES OF GREY hade biopremiär, kommer här uppföljaren - lagom till Alla hjärtans dag. Vill man ge sin älskade en present på denna dag - köp då inte en biljett till FIFTY SHADES DARKER.
Medan jag såg FIFTY SHADES DARKER satt jag och formulerade min recension i huvudet; jag tänkte ut filmreferenser och sopiga skämt att dra till med. Men så läste jag om min recension av den första filmen, och konstaterade att jag ju faktiskt skrev allt redan där.
Jag kan väl inte påstå att jag hade någon större lust att se den här filmen. Den första filmen var ju inget bra. Men så tillhör jag heller inte målgruppen. Det skulle komma att visa sig att denna del två är flera (femtio?) grader sämre än 2015 års film.
Regissör den här gången är James Foley, som en gång i tiden gjorde WHO'S THAT GIRL och GLENGARRY GLEN ROSS, och som senare mest gjort avsnitt av TV-serier. Filmen bygger på en bok av EL James, och eftersom det är mellanboken handlar det bara om utfyllnad - en film som ska leda fram till den tredje och avslutande FIFTY SHADES FREED, som redan är inspelad och kommer nästa år. Notera att filmerna fått behålla de engelska originaltitlarna, till skillnad från böckerna.
FIFTY SHADES DARKER är en intressant film. En timme och 58 minuter under vilka det i princip inte händer någonting alls. Redan efter tio minuter började det krypa i benen på mig. Om jag suttit framför TV:n och zappat mellan kanalerna, och den här filmen dykt upp, hade jag bytt kanal ganska omgående. Efter en halvtimme fick jag extrem lust att resa mig upp och lämna salongen av ren leda.
Exakt vad som hände i förra filmen, och hur den slutade, mindes jag inte när jag traskade in på dagens pressvisning, men Dakota Johnson är tillbaka som Anastasia Steele. Hon jobbar nu som lektör på ett bokförlag i Seattle. Hon är duktig och chefens favorit. Chefen spelas av Eric Johnson, och han ger först ett sympatiskt, trevligt intryck, men han visar sig ha en annan, otäckare sida. Därför har denna rollfigur döpts till, håll i er, Jack Hyde!
Anastasia, Ana kallad, vill inte veta av sin påflugne chef, och återupptar förhållandet med Christian Grey (Jamie Dornan) - 27-årig miljardär med sadistiska böjelser. Irländaren Dornan ser inte alls ut att vara 27, vilket beror på att han är född 1982. Han är även en av världens tradigaste människor. Han är så träig att man kan använda honom som huggkubbe.
Ja, och sedan händer det ingenting.
Okej, jo, de går på en maskerad. Christian Grey har mardrömmar om sin riktiga mor, som dog av en överdos när Christian var liten glytt. Plötsligt åker Christian och Ana båt under en lång, lång stund, och jag höll på att tråkas ihjäl. De åker runt, runt, runt på en sjö - precis som de gör i ÅSA-NISSE I REKORDFORM. Märkligast i hela filmen är när när Christian störtar med sin helikopter och försvinner. Aha, nu är blir det lite drama till slut, tänkte jag, men där sket jag mig på tummen - två minuter senare dyker Christian upp hemma i lägenheten; han är lite rufsig i håret och säger att han klarade sig. Hur han klarade sig framgår inte. Om någon tycker att jag fläskar på med spoilers: äh, kom igen! Ni menar väl inte att ni tänker betala och se den här på bio? Eller överhuvudtaget?
Nå, men hur har vi det då med sexet? Allt snusk? Sadomasochismen? "Porren"? Det är minst sagt illa ställt på den fronten. Av någon anledning är det nu Ana som driver på och vill bindas och smiskas, medan han mjuknat. Sexscenerna är märkvärdigt kyska. De är korta, snälla, och för det mest behåller Christian Grey byxorna på. Alla sexscener, och många andra scener, dränks med ett fullkomligt vidrigt soundtrack. De absolut värsta låtar man kan tänka sig. Det är så hemskt att det närmast blir outhärdligt. Och jag undrar vilka som tänder på de mjäkiga sexscenerna. Konservativa, amerikanska tanter, kanske?
Kim Basinger medverkar i en liten roll - hon är så opererad i nyllet, att hon ser skitkonstig ut. Hon har fått grisögon. Marcia Gay Harden återkommer som Christians adoptivmor Grace. Hon var sjuksköterskan som tog hand om Christian när han blev föräldralös. Nu bor hon på ett slott. Hur gick det där till? Hade hon rejält tilltagen sjuksköterskelön? Hon gifte sig väl rikt, men det framgår inte riktigt.
Filmen slutar med en cliffhanger. Jag kan bärga mig. FIFTY SHADES DARKER är en enastående tråkig film. Den är påfrestande.
Fenomenet FIFTY SHADES inleddes med att EL James 2009 skrev så kallad fan fiction - två uppföljare till TWILIGHT, som James var besatt av. Böckerna publicerade hon själv som Kindleböcker, det vill säga e-böcker. Till saken hör att EL James, som egentligen heter Erika Mitchell, är född 1963. Hon fyller 54 nästa månad. Vi pratar alltså om en medelålders engelsk kvinna som älskar tonårsfenomenet TWILIGHT så pass mycket att hon skriver fan fiction. Jösses. Och ur dessa "falska" TWILIGHT-böcker föddes dundersuccén FIFTY SHADES.
På 1970-talet fanns det erotiska böcker för män. De hette bland annat Sexy Western och John Stake - Agenten från PICK. Dessa är förstås att föredra. De innehåller dessutom fler cowboys. Och agenter.
Efter pressvisningen diskuterade jag och en kollega andra, äldre filmer på samma tema, det vill säga sadomasochistiska förhållanden. Vi kom in på Liliana Cavanis NATTPORTIEREN från 1974. En på alla sätt bättre, betydligt bättre, film än FIFTY SHADES OF DARKER. Se den istället.
... Eller BERÄTTELSEN OM O, om du känner för lite Udo Kier mellan smiskandet.










(Biopremiär 10/2)



-->

onsdag 8 februari 2017

The LEGO® Batman Movie

Bilder copyright (c) Warner Brothers
Jag såg LEGO® FILMEN två gånger på bio när den kom 2014. Först den svenskdubbade versionen på pressvisningen, och därefter med engelskt originaltal. Den engelskspråkiga versionen var betydligt bättre och betydligt roligare - även om jag väl inte tyckte att filmen var lika hejdlöst kul som många andra kritiker, främst amerikanska sådana.
Den här gången har filmen inte fått någon svensk titel. Bolaget satt kanske och undrade hur de skulle stava en svensk titel - LEGO®-BATMAN-FILMEN, eller särskrivet som LEGO® BATMAN FILMEN? Äh, kör på engelska - så länge registrerat varumärke-symbolen är med i loggan är det bra! Om jag fått bestämma hade filmen hetat LEGOLAPPEN.
I förra filmen var nog Läderlappen den roligaste figuren. En egocentrisk typ som älskar mörker. Nu har han alltså förärats en egen film.
Regissör den här gången är det Chris McKay som regisserat, och han har fått ur sig en film med många jätteroliga inslag - men själva handlingen är irriterande sliskig, och extremt amerikansk. 
Jokern har samlat ihop alla skurkar i Gotham City; Kattkvinnan, Gåtan, Pingvinen, Dubbelansiktet, Leransiktet med flera, samt några nya Jokern "hittat på" - en av dem är Såskungen, som sprutar senap och ketchup. De här typerna tänker detonera en bomb och störta staden i underjorden. 
Läderlappen knycker Stålmannens kristaller som skickar bovar till Fantomzonen, och han lyckas skicka Jokern upp dit, medan resten av skurkgänget spärras in på Arkhams mentalsjukhus. Där hamnar även Läderlappen, eftersom nya polischefen Barbara Gordon anser att Läderlappen utgör ett hot. 
I Fantomzonen träffar Jokern skurkar från en lång rad filmer - Gremlins, Voldemort, King Kong, häxan från Oz och Sauron är några av dem; de rymmer från Fantomzonen och attackerar Gotham City.
Så långt allt väl. Detta är jättekul. Men - filmen handlar egentligen om att Läderlappen alias Bruce Wayne är ensam och behöver en familj, för en familj, förstår ni, är det som är viktigast i hela världen. Det gamla vanliga, kladdiga budskapet amerikanska barn- och familjefilmer alltid drar till med. Kul för de i publiken som saknar familj, eller har trasiga hemförhållanden.  
Bruce Wayne råkar av misstag adoptera den föräldralöse pojken Dick Grayson, som helst av allt vill tillhöra en familj. Innerst inne vill den bittre, föräldralöse Bruce Wayne också ha en familj att komma hem till. Men tänk, de är ju en familj! De har ju också butlern Alfred, och snart även Barbara Gordon (som förstås blir Läderlappsflickan). Åh, så bra.
Det är synd att denna kleggigt sentimentala story; alla pekpinnar, lägger sordin på munterheten - för här finns många detaljer som fick mig att skratta högt. Som förtexterna och alla nörddetaljer, samt det faktum att när Dick Grayson blir superhjälten Robin, döper han sig efter den svenska popsångerskan Robyn. Allra roligast är sekundsnabba tillbakablickar på de tidigare Läderlappsfilmerna; Snyders, Dolans, Burtons och så vidare - återgivna i Lego. Vi får även se gamla serietidningsomslag i Legoversion - men den enligt Alfred "förvirrade fasen 1966" illustreras med ett autentiskt klipp med Adam West. Barn kommer inte att begripa det här, det är mycket i filmen barn inte kommer att begripa. Referenserna till serietidningar och popkultur är många. Charmen med den första filmen, var att historien kändes som något en liten unge hittat på; det bara östes på med en massa olika figurer som inte hade mycket med varandra att göra - som när ett barn leker med Lego. Den här gången är mixen av figurer för genomtänkt och riktad till vuxna nördar.
Ibland blir det lite för mycket; det är aningen jobbigt att titta på horder av Legogubbar som far omkring i 3D. Barbara Gordon ser ut som Kakan Hermansson. Filmen är 104 minuter och åt helsike för lång.
THE LEGO® BATMAN MOVIE är lite svår att betygsätta. Som sagt: slisket drar ner helhetsintrycket ganska rejält. Dessutom såg jag filmen dubbad till svenska - och det funkar inte riktigt. I originalversionen görs rösterna av diverse filmstjärnor och kändisar. Betyget nedan gäller således den svenska versionen - det är möjligt att engelska versionen skulle få ett snäpp högre betyg.










(Biopremiär 10/2)

-->

lördag 4 februari 2017

DVD/Blu-ray/VOD: Under the Shadow

UNDER THE SHADOW (Njutafilms)
Avdelningen för filmer från Mellanöstern som utspelar sig i en lägenhet.
Jag har inte sett speciellt många filmer från Iran, eller andra länder i Mellanöstern, men majoriteten av de jag sett utspelar sig i en eller flera lägenheter. Vad dessa filmer också har gemensamt, är de producerats av länder i väst.
UNDER THE SHADOW är en iransk-brittisk film, och den var Storbritanniens Oscarbidrag i år. Filmen utspelar sig i Teheran, men är inspelad i Jordanien. Genren är skräck, det här är en spökhistoria - men om det är skräckstämning och spänning man är ute efter, ska man ärligt talat inte förvänta sig alltför mycket. Större delen av filmen känns som ett rätt ordinarie Folkets Bio-drama om kvinnoförtryck i Iran.
För manus och regi står långfilmsdebuterande Babak Anvari. Shideh heter en kvinna som studerar till läkare, men eftersom hon inte beter sig som Iranska kvinnor ska (det antyds att hon har vänstertendenser och var politiskt aktiv), kastas hon ut från universitetet. Istället tillbringar hon nu dagarna hemma med sin lilla dotter Dorsa. Det är 1980-tal och Shidehs make tvingas iväg för att göra sin årliga militärtjänstgöring. Shideh fördriver tiden med att gympa till Janes Fondas work-out, som hon har på video, hon leker med Dorsa, och med jämna mellanrum rusar de ner till skyddsrummet i källaren, eftersom det ju är krig och irakiska bomber regnar över staden.
Dorsa börjar prata om onda djinner hon är rädd för. Shideh tycker att det är dumheter, djinner finns ju inte. Sedan börjar dottern att hävda att hon får besök av en mystisk dam. Shideh börjar känna att hon och Dorsa inte är ensamma i lägenheten.
Symbolik och allegorier är det gott om i UNDER THE SHADOW. När Shideh i panik rusar ut på gatan, stoppas hon genast av några män och förs till polisen, där hon får bannor för att ha visat sig utan slöja. Senare får vi en spöksekvens där Shideh letar efter Dorsa under en gigantisk slöja.
Anvaris film är väl egentligen intressantare än bra. Åtminstone om det är skräck man är ute efter. Spökerierna låter vänta på sig tills det är drygt tjugo minuter kvar av speltiden. Fast om man gillar genrefilmer som egentligen handlar om "något annat"; filmer som THE BABADOOK och IT FOLLOWS, lär man uppskatta UNDER THE SHADOW mer än jag gjorde. Jag gillar ju liksom riktiga skräckfilmer.













-->

torsdag 2 februari 2017

Bio: Rings

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Jag blev en gång presenterad för producenten till den japanska originalversionen av THE RING, den som kallas RINGU och som kom 1998. Det var en typisk, strikt japan i kostym. Jag blev tillfrågad om jag ville intervjua honom, vilket vore intressant, men vid tillfället hade jag inte sett RINGU - och producenten talade inte engelska. Att intervjua via tolk är ganska hopplöst.
Först 2003, tror jag det var, såg jag RINGU, när den släpptes på video i Sverige - jag fick en tittkopia på VHS. Jag hade då hört väldigt mycket om den, och förväntade mig en hel del. När jag väl såg den, satt jag mest och undrade varför alla blivit så skraja - det här var väl ingenting? Men - så kom slutet på filmen. Slutet! Och det fick mig verkligen att tappa andan, jag nästan klättrade upp på soffans rygg, så otäckt jag tyckte det var. Och jag blir ju liksom aldrig skrämd när jag ser på skräckfilm.
Jag skrev en recension av RINGU i Helsingborgs Dagblad, och kort därpå ringde redaktören och frågade om jag även ville recensera den amerikanska nyinspelningen, som snart skulle ha biopremiär. Det ville jag förstås. Jag hade redan fått promotion för THE RING hemskickad av filmbolaget. De skickade ut en VHS-kassett, på vilken den där filmen rollfigurerna tittar på i THE RING låg. Tyvärr hade bolaget inte löpt hela linan ut - de hade inte skrivit "Watch me" på kassetten, och på bandet låg även trailern.
THE RING pressvisades inte, så jag såg den på premiären i Malmö. Jag vill minnas att filmen var rätt hyfsad, men det jag minns mest, var att en tjej som satt bakom mig fick panik - hon låg i sina kompisars knän; hon grät och skrek av skräck, och ville därifrån. Fascinerande, tyckte jag! Jag vill också göra filmer som skräms lika mycket.
RINGU var en roman från 1991, som blev fler böcker, som blev manga, och som alltså blev film - ett flertal filmer. Det finns tre japanska filmer, varav de två uppföljarna inte är så bra, det finns en koreansk version; THE RING VIRUS, som jag inte sett, och den amerikanska THE RING följdes 2005 upp med THE RING 2, vilken faktiskt regisserades av Hideo Nakata - killen som gjorde RINGU och den eminenta DARK WATER. Fast jag minns absolut ingenting av THE RING 2. Inte mer än att jag tyckte att den var kass.
Tolv år senare får vi alltså en tredje amerikansk film, RINGS. Vaddå, rings? undrar kanske ni. Det undrar jag också. Ringarna? Vad jag vet åsyftar titeln RINGU telefonsignalen, och ingen jäkla ring. Vad har ringen med saken att göra?
RINGS har regisserats av spanjoren F Javier Gutiérrez, och den här gången är det collegeläraren Gabriel (Johnny Galecki) som av någon diffus anledning köper en begagnad videobandspelare. När han försöker få den att fungera, upptäcker han att det sitter en kassett i den. Jodå, självklart är det den beryktade kassetten med den konstiga filmen. Filmen som frammanar den onda spökflickan Samara, och som får telefonen att ringa - och när man svarar säger en flickröst "Sju dagar". Efter sju dagar dör man med förvridet ansiktsuttryck.
Efter detta presenteras vi för det unga paret Julia och Holt, spelade av italienskan Matilda Lutz (som är till förväxling lik Jessica Alba!) och Alex Roe - den sistnämnde är en synnerligen blek skådis med utstrålning som kvarglömd pulvermos. Holt ska börja på college i en annan stad, jupp, det är skolan där Gabriel jobbar. När Holt plötsligt försvinner, blir förstås Julia orolig. Hon uppsöker skolan, träffar Gabriel, och upptäcker att han håller på med ett märkligt experiment - han har digitaliserat Samaras film och låter en grupp studenter se den. Enda sättet att bli av med förbannelsen, är att visa filmen för någon annan. Studenterna håller alltså på med detta, som något slags kedjebrev. De håller koll på varandra, de räknar ner de sju dagarna, och Holt är en av de som medverkar i experimentet. Så fort Julia anländer går allt åt skogen - en tjej dör.
Julia och Holt försöker lösa gåtan med filmen och dödsfallen, vilket leder till att vi får mer information om Samara och varifrån hon kommer. Vincent D'Onofrio spelar en blind man som verkar sitta inne med fakta.
RINGS är inte speciellt bra. Den är snarare rätt dålig. Rent tekniskt är filmen kompetent, och här finns en del småfräna inslag som involverar bildskärmar på datorer och mobiltelefoner - Samara gillar ju att klättra ut ur bildskärmar. Men - filmen blir aldrig någonsin spännande eller otäck. RINGS saknar den krypande spänningen från RINGU. Och nu har vi ju sett Samara - ett flertal gånger. Hon överraskar inte längre, eventuell chockverkan har försvunnit.
Jag tycker att det blir allt svårare att betygsätta skräckfilmer. Det mesta jag ser är rätt dåligt, det känns som att filmerna i genren ständigt blir sämre och billigare - men jag kan ju inte sätta en etta på allt. Och varje gång jag sätter en etta, kommer det alltid något som är ännu sämre. Förra veckan var jag snäll, väldigt snäll, mot THE BYE BYE MAN. Jag gav den en tvåa, trots att jag nog borde satt en etta. RINGS är bättre än THE BYE BYE MAN - och därför sätter jag en tvåa även den här gången. Men se det inte som en rekommendation. Se hellre RINGU, om du inte redan gjort det.
Slutligen undrar jag varför ingen av de studenter i RINGS som har tillgång till Samaras video som en Quicktime-fil, laddar upp den på YouTube och Facebook? I verkligheten hade det säkert hänt på ett par timmar - och miljoners miljoner världen över hade drabbats av Samaras förbannelse. Då hade Samara verkligen fått ett göre! Stackarn hade krupit tillbaka ner i sin brunn och hållit sig där för att få lite lugn och ro.










(Biopremiär 3/2)


-->

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx