onsdag 14 november 2018

Bio: Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott

Foton copyright (c) Warner Bros. Pictures
FANTASTISKA VIDUNDER: GRINDELWALDS BROTT, i regi av David Yates, är en film som får mig att känna mig dum i huvudet. Jag upplevde filmen som fullkomligt obegriplig. Jag satt där i biomörkret och tittade på filmduken, och undrade vad det var jag tittade på, vilka gestalterna var, vad de höll på med, och varför de höll på med detta.
Men det är inte jag som är dum i huvudet - filmen är fullkomligt obegriplig.
Innan pressvisningen läste jag om min recension av 2016 års FANTASTISKA VIDUNDER OCH VAR MAN HITTAR DEM. Jag tyckte inte att den filmen var speciellt bra.
Den förra filmen slutade med att Johnny Depp dök upp som den skurkaktige Grindelwald. När den nya filmen inleds sitter Grindelwald i fängelse, men ska förflyttas någonstans. Han rymmer. Han måste få tag på ... Öh ... Ja, han skulle göra något ondeskefullt. Förra filmens hjälte, Newt Scamander (Eddie Redmayne), trollerikillen som har en lattjolajbanlåda full med konstiga djur, är förstås tillbaka. Han ska också göra någonting, antagligen stoppa Grindelwald. Med sig har han ett par rollfigurer från den första filmen. Ezra Miller spelar en som heter Credence, som inte riktigt vet vem han är, eller så är det de andra som inte vet vem han är. Jag vet inte vem han är. Folk jagar Credence. Jude Law är en ung Dumbledore, som trollar med kort. Alla åker till Paris.
Det är fullkomligt omöjligt att redogöra för handlingen. En massa rollfigurer dyker upp. Nästan inga presenteras. Filmskaparna utgår från att publiken redan känner till precis allting.
Orsaken till att GRINDEWALDS BROTT är en röra stavas JK Rowling. Hon tillåter inte att någon annan vidrör hennes skapelse. Således har hon själv skrivit manus - ett manus som inte bygger på en ordentlig roman. Boken om de fantastiska vidundren är ingen roman. Om Rowling nöjt sig med att skriva en synopsis och sedan låtit en erfaren filmmanusförfattare skriva manus, hade det troligen blivit bättre. Det hade kanske inte blivit bra, men det hade nog blivit aningen mer begripligt. Man måste verkligen ha pluggat JK Rowlings värld för att ha utbyte av GRINDEWALDS BROTT.
Ett stort probem med den här filmen, är att det inte finns några klara regler. Allting kan hända, och gör det. Det är fullkomligt omöjligt att göra en berättelse spännande om i stort sett alla medverkande har magiska krafter. Det här är som en film helt och hållet befolkad av dr Strange, Mandrake och Truxa. Det trollas hejvilt hela tiden, och det verkar inte finnas gränser för vad folk kan göra. Det finns säkert något slags regler, men de framgår inte av filmen, det är bara Rowling och hennes mest trogna fans som känner till dessa.
Filmen har många huvudpersoner, men ingen av dem medvekar speciellt mycket. Inte ens Newt Scamander är med mycket. Fast han är ändå bara konstig. Varför går han omkring med nedböjt huvud? Han ger intryck av att vara något slags rainman. Johnny Depp ser bara ointresserad ut. Jude Law är okej, men han är inte med så mycket.
Filmen innehåller en (1) rolig replik: "Jag vet inte om du skämtar eller om du bara är fransk". Det är också lite kul att ett litet djur Newt har i fickan heter Pick. I övrigt är filmen gravallvarlig och mörk, mörk, mörk. Det är ingen familjefilm.
GRINDELWALDS BROTT har fantatisk scenografi. Miljöerna är flotta och pampiga, en del specialeffekter är påhittiga. Detta gör att jag kan vara snäll och sätta en tvåa i betyg. Men i övrigt är den här filmen totalt jävla värdelös. Lång, dum och tråkig.










(Biopremiär 14/11)

tisdag 13 november 2018

TOPPRAFFEL! sörjer: Stan Lee

Det har väl knappast undått någon att Stan Lee gått bort, 95 år gammal. Ungefär nio inlägg av tio i sociala medier handlar just nu om Stan Lee - vilket är ett bevis på hur älskad och betydande han var.
Mitt eget förhållande till Stan Lee är lite kluvet. Jag tyckte att Lee var en lika fascinerande som inspirerande man - och samtidigt tyckte jag att han var lite irriterande. Ständigt leende, ständigt entusiastisk, men kanske lite småfalsk. Stan Lee kändes väldigt amerikansk; han syntes och hördes, men gömde sig bakom en leende fasad.
Jag har aldrig varit någon större anhängare av superhjälteserier - och jag kan knappast kallas Marvelfantast. Detta hänger antagligen ihop med att när jag var barn, var Marvelserier sällsynta i Sverige. De superhjälteserier jag läste var de gamla vanliga trotjänarna från DC Comics; Läderlappen och Stålmannen och de där. Jag föredrog dock Fantomen framför DC:s superhjältar.
Redan på 1960-talet hade det gjorts försök att ge ut Marvelserier i Sverige. Det kom ett par relativt kortlivade, svartvita tidningar. Jag är för ung för att ha kunnat köpa dem när de kom ut, och när jag var barn på 70-talet var 60-talets svartvita tidningar sällsynta på antikvariat.
Den allra första Marveltidning jag läste.
1974 hade min morsa fått pengar tillbaka på skatten, eller något i den stilen. Hon var så glad att hon lät mig välja precis vilken serietidning jag ville när vi var på Epe-livs för att handla. Jag valde ett nummer av Semics svartvita, hundrasidiga Marveltidning Conan - eller Det bästa ur Marvel med Conan, som det stod på omslaget. Antagligen var detta mitt första möte med Marvel Comics. Jag förstod inte serierna riktigt, men de var häftiga och gjorde djupt intryck på mig. Conan, X-männen, Dr Strange, och vilka det mer var. I tidningen kunde man läsa om Stan Lee och Marvel Comics. Jag tyckte att det hela var synnerligen fascinerande, och alla de där amerikanska tidningarna såg ju så mycket häftigare ut än de där vanliga tidningarna som fanns i våra svenska tidningsställ.
Som barn undrade jag varför det står "Börjar idag!" på omslaget. Det undrar jag fortfarande. Det var ju ingen dagstidning.
1975 eller -76 hittade min farsa ett nummer av Red Clowns Spindelmannentidning i sitt klassrum - han var lärare på den tiden. Jag fick tidningen; det var nummer 1/1974, som innehöll den klassiska episod, tecknad av John Romita, där Peter Parker tillfångatagits av Gröna trollet. Detta var det första numret från Red Clown, och jag minns att jag tyckte att det var konstigt - som om jag hamnat mitt i en historia. Vilket jag också hade gjort. Men jag gillade verkligen serien, detta var mitt allra första möte med Spindelmannen, jag tyckte att serien var häftigare och bättre tecknad än andra serier.
Red Clowns Marvelutgivning blev kortlivad, det kom inte alltför många nummer.
På 1970-talet presenterades serier från 60-talet som 80-talets äventyr.
En dag 1978 när jag åter följt med till Epe-livs hittade jag plötsligt en eller ett par nya titlar i seriestället. Jag minns inte om båda tidningarna kom samtidigt, eller om de kom med ett par veckors mellanrum, men Atlantic Förlag hade börjat ge ut Marvel på svenska igen. De inledde med Spindelmannen och Atlantic-serien (som innehöll Fantastiska Fyran). Jag tyckte att de här tidningarna var ashäftiga - och jag märkte inte att serierna i Atlantics tidningar var stenhårt redigerade. Ibland kunde man läsa om Stan Lee i dem - och Lee framställdes nästan som en gud.
Jag ville ha mer. Problemet var att det inte fanns så mycket Marvel att tillgå i slutet av 70-talet, när jag var 10-11 år. Ibland hittade jag gamla Red Clown-tidningar på antikvariat. Det kom nya nummer av Atlantics titlar varje månad, titlarna blev fler, men det var inga enorma mängder som släpptes. Således läste jag mest andra serier än Marvels superhjälteserier.
Varför kunde tidningen inte bara heta Fantastiska Fyran?
När Semic tog över Marvelutgivningen i början av 80-talet, hade mitt intresse för Marvel och "vanliga" serier nästan försvunnit helt. Nu började ju europeiska "vuxenserier" bli tillgängliga i Sverige, och de kändes betydligt mer intressanta än amerikanska superhjältar. Senare samma decennium blev det förstås en del superhjälte- och Marvelserier ändå, eftersom Frank Miller och kompani då förnyade genren och gjorde den intressant igen.
Men de vanliga Marvelserierna läste jag knappt alls. Således blev det inte så mycket Stan Lee för min del. Vore jag 5-6 år yngre än jag är, är det mycket möjligt att jag varit storkonsument av Marvel under 80-talet.
Många hävdar att Stan Lee var den mest betydande personen för amerikanska serier. Om han var den mest betydande vet jag inte - seriemediet hade funnits ett drygt halvsekel när Lee kastade sig in i branschen, och flera pionjärer hade gjort betydande insatser innan dess. Däremot var Stan Lee den mest inflytelserika personen i mediet, och om det inte vore för Lee, hade amerikanska serier inte sett ut som de gör idag - och som de sett ut de senaste 60 åren. Dessutom var Stan Lee inte bara Marvels, utan i princip hela den amerikanska seriebranschens ansikte utåt. Han tyckte om att synas - och han syntes ofta. Det var honom man associerade med superhjälteserier.
Ett svartvitt specialalbum utgivet av Red Clown 1975.Jag köpte det begagnat. Äventyret skulle fortsätta i nästa album - vilket aldrig kom ut.
Under Marvels första decennier hyllades Stan Lee som en hjälte. Sedan började folk - främst de serietecknare som jobbade med honom - att gnälla, gärna offentligt. De klagade på att Lee tog åt sig äran för alla serier Marvel gav ut, Lee hävdade att han skrev manus till (nästan) allt. Stan Lee uppfann det som kallas The Marvel Method - Lee skrev ett väldigt kortfattat synopsis, snarare än ett manus, vilket han gav till en tecknare. Tecknaren, till exempel Jack Kirby eller Steve Ditko, ritade tjugo seriesidor, och sedan gick dessa sidor tillbaka till Lee, som då skrev dialogen. Själv tycker jag att det här är ett rätt märkligt sätt att arbeta på, jag hade aldrig klarat av det.
De senaste decennierna har en hel del seriemänniskor ägnat sig åt ärekränkning. De har försökt framställa den tidigare så älskade Stan Lee i dålig dager. "Han gjorde nästan ingenting själv! Det var andra som hittade på figurerna! Det var andra som skrev äventyren!".
... Men! Som vuxen läste jag om de första hundra numren av Spindelmannen; det vill säga hela 1960-talet, när Stan Lee stod för manus, och Ditko och senare Romita tecknade. Och då insåg jag Stan Lees storhet. Det är mycket möjligt att Lee och Ditko hittade på historierna tillsammans, det var kanske till och med så att Ditko hittade på det mesta. Men - det är Stan Lees dialog som lyfter de här serierna. Det var Lees touch som gjorde Marvelserierna till den succé de kom att bli. Detta blev extra tydligt när Steve Ditko och Jack Kirby lämnade Marvel, efter bråk med Lee, för att istället jobba åt till exempel DC Comics, och skriva sina egna serier. Dessa serier blev sällan speciellt bra.
Så här såg Stan Lees manus ut. Notera att Jack Kirby alltså fick tre (3) rader att jobba med! Dessa skulle han bygga ut till cirka tjugo sidor. (Klicka på bilden, så blir den läsligare)
I samband med att jag läste dessa första hundra nummer av Spindelmannen, läste jag även Stan Lees memoarer. Stan Lee berättar förstås roligt och underhållande - men som ofta är fallet, vet jag inte om jag riktigt kan lita på honom, om det han berättar verkligen stämmer. Han är självförhärligande och hans liv rullar på utan större problem. Jag har sett otaliga dokumentärer och TV-program med Stan Lee, han berättar ofta samma anekdoter, samma historier om hur allt började, om hur han kom på figurerna. Det är möjligt att dessa historier stämmer, men de kan också vara efterkonstruktioner.
1992 besökte Stan Lee Bokmässan i Göteborg. Jag var på en presskonferens och ett seminarium med honom. Vid det ena tillfället ville han mest prata om den Spindelmannenfilm James Cameron skulle göra. Vi fick se en teasertrailer utan rörliga bilder. Filmen blev förstås aldrig gjord. Vid det andra tillfället satt det en ung, skånsk kille längst fram och ställde frågor på den absolut sämsta engelska man kan föreställa sig - bland annat frågade han "Who you best painter?". Ingen förstod någonting. Jag köpte en tidning som jag fick signerad av Lee. Vi skakade hand och han frågade vad jag jobbade med. Några år senare ställde Fantomens skapare Lee Falk samma fråga, efter att ha signerat en tidning åt mig. Mitt möte med Stan Lee blev inte längre än så. Inte heller mitt möte med Lee Falk.
Stan Lee har figurerat i media ovanligt ofta det senaste året. Inte beroende på hans verk, utan på att han varit änkling, gammal, sjuk - och utnyttjad. Hans affärspartner blåste honom på pengar, men även andra har försökt tjäna pengar på honom. Lee gav intryck av att vara väldigt illa däran och förvirrad. Affärspartnern åkte dit till slut och Stan Lee verkar ha fått ordning på torpet innan han nu slutligen begav sig till det stora serieparadiset ovan molnen.
Jag avstår från att skriva om Stan Lees långa karriär, om de serier han jobbat med. Jag låter även bli att skriva om varför hans superhjälteserier blev så populära, vad det var som utmärkte dem och vad som tilltalade läsarna. Ni kan läsa spaltmil om detta annorstädes.
Innan jag sätter punkt måste jag dock berätta om hans namn. Stan Lee, alltså. Han hette egentligen Stanley Lieber - och han drömde om att en dag skriva Den Stora Amerikanska Romanen. I väntan på detta började han att skriva seriemanus. Namnet Stanley Lieber ville han använda till Den Stora Amerikanska Romanen, så istället skrev han Stan Lee på serierna. Men det blev aldrig någon stor, amerikansk roman skriven. Istället blev serieförfattaren Stan Lee berömd - och Stanley Lieber bytte namn.
STAN LEE
1922 - 2018
R.I.P.
  
-->

måndag 12 november 2018

DVD/Blu-ray/VOD: Mr. Billion

MR. BILLION (Studio S Entertainment)
Oj, en Terence Hill-film jag aldrig hört talas om. MR. BILLION från 1977 är Hills första amerikanska film - hans andra; MARSCHERA ELLER DÖ, kom samma år. Orsaken till att jag aldrig tidigare sett, eller ens hört talas om, den här filmen, är antagligen att den - till skillnad från de italienska Hill-filmerna - är mer eller mindre bortglömd. Och det finns en orsak till detta.
Regissör är Jonathan Kaplan. Han inledde sin karriär i början av 1970-talet med filmer som NIGHT CALL NURSES och TRUCK TURNER. I slutet av 80-talet hade han avancerat till att regissera saker som Oscarvinnaren ANKLAGAD med Jodie Foster. Jonathan Kaplan själv tycker att MR. BILLION är hans absolut sämsta film.
En rik amerikan får en stor prydnadsfalk av sten i huvudet och dör. Han har väldigt oväntat testamenterat sin förmögenhet till sin brorson Guido (Terence Hill, förstås); en bilmekaniker i Italien. Guido får tjugo dagar på sig att skriva på avtalet, annars hamnar pengarna hos en girig och ondskefull chef på den döde farbroderns företag (Jackie Gleason från NU BLÅSER VI SNUTEN). Guido anländer till Amerika, och när han ska ta sig till kontoret i San Francisco försöker filmens skurkar sätta käppar i hjulet, så att Guido aldrig kommer fram. Det blir en vild jakt i olika fordon.
... Eller ... Nej, det blir det inte. Det här är en avslagen jakt i en avslagen film. Speciellt roligt är det inte. De spektakulära stunten är få. Den som förväntar sig typiska Terence Hill-slagsmål lär bli besviken. Guidos John Wayne-imitation i början av filmen är alldeles för lång och bara konstig. Valerie Perrine spelar tjejen som Guido får ihop det med - så fort hon dyker upp hör jag i mitt inre hur Gene Hackman ropar "Miss Teschmacher!".
Det som är bra i den här filmen:
*Terence Hill är med.
*Slim Pickens är med.
*Dick Miller har en liten roll.
*Ett stunt där en bil hoppar genom en vagn på ett passerande tåg.
Men MR. BILLION är enbart en film för Terence Hill-komplettister. Publiken var inte särdeles road 1977, då filmen floppade så att det stänkte om det, och jag tror knappast att dagens publik uppskattar den mer.

  









-->

söndag 11 november 2018

Serier: Gaston: Den kompletta samlingen 1. 1957-1962

GASTON: DEN KOMPLETTA SAMLINGEN 1
1957-1962
av Franquin, Yvan Delporte och Jidéhem
Cobolt
Förra året fyllde serien om Gaston 60 år. Detta firade Cobolt Förlag genom att ge ut en specialvolym med "de bästa" Gastonavsnitten; "Grattis, Gaston!" hette boken. Om avsnitten i den boken verkligen var de absolut bästa kan man förstås diskutera.
I min recension av födelsedagsboken, nämnde jag att Cobolt under 2018 skullle börja ge ut Gaston komplett - och här har vi nu volym ett av den kompletta samlingen. Sex volymer ska de bli, med de sammanlagt 913 skämten publicerade i kronologisk ordning.
Redan 2007 släppte Egmont en Gastonbox som sades vara komplett. Den innehöll de nitton seriealbumen uppdelade i sju böcker, instoppade i en box. Av någon anledning hade Egmont valt att ge ut serien i ett format som var betydligt mindre än det ursprungliga albumformatet. Hur pass komplett boxen var minns jag inte, jag tror att det saknades en del grejor.
I Cobolts nya utgåva saknas i princip ingenting alls, här återfinns även reklamserier med Gaston och en del andra teckningar, samt extramaterial i form av artiklar. Eftersom detta är en bok från Cobolt, är det en tjusig utgåva - inbunden, 176 sidor, utmärkt tryck och papper. Dessutom guldtryck på ryggen!
Gaston började dyka upp i tidningen Spirou på fristående bilder utan någon förklaring. Nicke och Spirou undrade vem det var. Dessa bilder utvecklades snart till skämtteckningar, och kort därpå fick Gaston en egen serie med halvsidesavsnitt.
Har man läst Gaston undrar man kanske var han kommer ifrån, vad han har på Spirous redaktion att göra, och varför han får jobba kvar. På en av de första skämtteckningarna berättar Gaston för Spirou varför han plötsligt dykt upp: någon - hans minns inte vem - har anställt honom. Vad han skulle arbeta med minns han inte. Ett eget rum har han i alla fall. Nu när jag tänker efter, är det ju lite som när George Costanza i SEINFELD varje dag gick till en arbetsplats där han låtsades jobba.
Gastons huvudsakliga uppgift på tidningen verkar vara att sortera post. Det verkar för övrigt vara det enda de gör på redaktionen de första åren. Nicke läser brev och letar ibland efter artiklar. Gaston får sällan något gjort, eftersom han föredrar att ägna sig åt uppfinningar, vilka alltid leder till kaos och katastrofer, eller så sover han.
Den allra första bilden på Gaston.
Det dröjer länge - antagligen tio år - innan Gastonserien finner sin form (och Franquin sin stil), och blir den serie vi alla är bekanta med och älskar. De första åren är Gaston lite ojämn, men serierna i denna volym är absolut inte dåliga, faktum är att de är betydligt roligare är jag mindes dem som. Ett par av dem fick mig att skratta högt. Men, det är aningen trevande i början, när Franquin och hans kompanjoner av allt att döma inte riktigt vet vad de ska göra med figuren. De allra första serierna, som handlar om att Gaston köpt en säck nötter, är inte roliga alls. Tack och lov tar det sig ganska snabbt.
(Klicka för större)
I början var seriens teckningsstil annorlunda. Franquin tecknade då Spirou, och Gaston - som tuschades av Jidéhem - gjordes i samma stil. Linjerna är rena, kontorsmiljöerna är kliniska, och Gaston själv ser mest ut som en 50-talstonåring, snarare än den, tja, lurviga, trolliknande figur han kom att bli under 1970-talet. Det var först efter att Franquin lämnat Spirouserien 1968, som teckningsstilen blommade ut till den virtuosa, svampiga, sotiga stil vi förknippar Gaston med.
Den här boken inleds med ett långt förord om André Franquins liv och karriär. Tyvärr slutar förordet innan man kommit fram till Gaston - men jag antar att fortsättning följer i nästa volym.
På flera ställen i boken dyker det upp serier med rubriken "Gastonreklam", i vilka Gaston och Nicke propagerar för läskedrycken Apelsinsoda. Detta är autentiska annonser för en läsk som hette Orange Piedbœuf. Ja, jag frågade översättaren Björn Wahlberg. Dessa reklamserier är inte numrerade, och jag vet inte om de ingår bland de utlovade 913 skämten.
Vidare figurerar en gestalt vi aldrig får se; direktör Dyppel. I original heter han Dupuis - och är förstås förlagschef på Dupuis, förlaget som ger ut Spirou och Gaston på franska.
Gaston har vunnit en ko på lotteri och förvarar den på kontoret, eftersom han inte har plats till den hemma hos sig. Just den här rutan fick mig faktiskt att skratta till högt!

Jag minns inte hur det såg ut i Carlsens Comics gamla utgåvor, men i denna samlingsvolym har de allra flesta av Franquins ljudord behållits i bilderna. Björn Wahlbergs översättning är som vanligt utmärkt - men ska jag anmärka på något, är det textningen. Man har tagit fram ett nytt typsnitt byggt på Franquins handstil. Detta typsnitt ser bra ut i teorin - men funkar sämre i praktiken. Det är möjligt att det bara är jag som känner så, men jag upplever texten som lite svårläst - och framför allt tröttande. För min del blev det rätt tungläst och jag fick oft pausa för att inte få huvudvärk. Nu är jag förvisso närsynt, så det är kanske det som spelar in, men det kändes genast behagligare när jag läste en gammal handtextad Fantomenserie direkt efteråt.
Hur som helst - textningen är inget som ska hindra er från att införskaffa detta praktverk. Och detta är alltså bara början - precis som med Blueberry, blir serien hela tiden bättre. Således är de återstående fem volymerna verkligen något att se fram emot!
-->

onsdag 7 november 2018

Bio: Overlord

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
De senaste åren har det kommit en hel del krigszombiefilmer - alltså, zombiefilmer som utspelar sig under ett krig, oftast andra världskriget. Nazizombiefilmer. Sådana filmer gjordes redan på 1970-talet, klassikern är SHOCK WAVES från 1977, och under 80-talet kom till exempel Jess Francos OASIS OF THE ZOMBIES och Jean Rollins ZOMBIE LAKE, men på sistone har genren exploderat.
De allra flesta av den senaste tidens nazizombiefilmer - antagligen 100% av dem - är, kort sagt, jävligt dåliga. De är självklart inspelade digitalt och budgeten är så låg den kan bli. Och det är bara att konstatera att det inte går att göra krigsfilmer om budgeten är extremt låg. Det ser inte ut som något annat än några killar som är ute och leker krig i skogen. Datoranimerade mynningsflammor och explosioner gör inte att det ser mer övertygande ut. Det spelar ingen roll om zombiesminkningen är bra, när resten av filmen ser ut som amatörafton.
Jag har köpt alldeles för många tiokronorsfilmer från Ginza - därför har jag sett alldeles för många krigs- och nazizombiefilmer. Ibland är tio kronor alldeles för mycket för en film.
För fem år sedan kom en holländsk-tjeckisk film som heter FRANKENSTEIN'S ARMY. En film som bygger på en bra idé - nazisterna försöker skapa en superarmé med hjälp av Frankensteins gamla anteckningar - men som faller på dåligt manus, dåliga skådisar, och det faktum att filmen är gjord som en found footage-film. Filmens monster är jättebra, men i övrigt är det riktigt illa.
Den australiske regissören Julius Averys nya film OVERLORD, producerad av JJ Abrams, har anklagats för att ha knyckt hela storyn från FRANKENSTEIN'S ARMY. Jodå, visst finns här likheter, ett par scener är identiska, men skillnaderna är fler. Framför allt är OVERLORD en film som går att titta på. Man får inte lust att gå ut med hunden, även om man inte har en hund, mitt i filmen.
De flesta av oss vill ha valuta för pengarna när vi ser en film, oavsett om vi köper en film på DVD för en tia, eller pungar ut med 150 spänn för att se något på bio. Om man är ute efter en krigsskräckfilm som verkligen levererar vad som utlovas, lär man inte bli besviken om man köper en dyr biljett till OVERLORD. Vad vi får är nämligen krig, ultravåld, blod, hjärnsubstans, explosioner, monster, slakt, avslitna kroppsdelar, eldkastaraction, och en dansk, en tysk och en fransk.
Redan förtexterna sätter tonen. Under filmtiteln står copyrighten angiven - det vill säga, så som det såg ut i förtexterna till 70-talets B-filmer. På detta sätt markeras att OVERLORD är en högbudgeterad hyllning till skräpiga B-filmer.
Originalversionen av THE INGLORIOUS BASTARDS möter RE-ANIMATOR. Med inslag av Resident Evil - de tidiga TV-spelen, inte filmerna. Så kan OVERLORD sammanfattas.
Det är D-Dagen och några amerikanska fallskärmsjägare sitter ombord på ett flygplan på väg mot Frankrike, där deras uppdrag är att spränga ett kyrktorn. Planet skjuts ner och de överlevande soldaterna irrar omkring i den mörka, franska skogen. Soldaten som utkristalliseras som filmens hjälte, är en fredlig svart kille; Boyce (Jovan Adepo), som inte vill döda. Bland de övriga huvudpersonerna hittas ett ärrat råskinn och en New York-kille som tuggar tuggummi medan han pangar tyskar.
Snart träffar de på en fransk tjej; Chloe (Mathilde Ollivier), som bor i byn där kyrkan ligger. Varje gång Chloe öppnade munnen förväntade jag mig att hon skulle säga "Listen very carefully, I shall say this only once!". Chloe blir den som får hjälpa amerikanerna under uppdraget.
I byn regerar den tyske officeren Wafner, spelar av dansken Pilou Asbæk. Han är minsann en grym typ, fattas bara annat! Det ena leder till det andra, och Boyce hamnar i kyrkans källare. Och vad hittar han där? Jo, han hittar illasinnade tyskar, som utför bisarra experiment på lik.
... Och det är väl allt man behöver veta om handlingen i den här filmen. Mer komplicerat än så är det inte. OVERLORD har en enkel, rak handling. Vad den också har, till skillnad från de filmer jag nämner i inledningen, är en budget. Detta innebär att filmen förstås ser bra ut - ja, den ser väldigt bra ut. I stort sett hela filmen utspelas i mörker, men ändå. Dessutom är effekterna utmärkta, och tempot är högt - filmen är förhållandevis lång, men hinner aldrig bli tråkig.
Och som sagt: filmen levererar blod och splatter så att det räcker och blir över. Det här är en film endast för härdade. De som vill ha psykologiskt finlir, mångbottnade rollfigurer, samhällskritik och angelägna budskap, rekommenderas se en annan film.
OVERLORD är 119 minuter blodigt tjoflöjt, och inget annat. Jag gillade det här. Jag tyckte det var fantastiskt. Men det säger kansker mer om mig än om filmen.
... Hmm, om jag skulle ta och se om SHOCKWAVES?
      






(Biopremiär 9/11)
-->

torsdag 1 november 2018

DVD/Blu-ray/VOD: Inside (2016)/Inside (2007)

INSIDE (2016)/INSIDE (2007) (Njutafilms)
År 2007 såg jag den franska skräckfilmen INSIDE (À L'INTERIEUR) i Cannes. Det var en vanlig marknadsvisning i en liten salong; kvällen dessförinnan hade de haft något slags galapremiär på en större biograf, även om - vad jag minns - filmen inte ingick i någon officiell serie.
Jag hade hört att INSIDE skulle vara stenhård - men jag hade inte räknat med att den skulle vara så in i helvete jävla stenhård som den var. Det ska mycket till för att jag inte ska kunna titta på en film, men INSIDE fick mig att grimasera och vända bort blicken ett par gånger. Som en tysk bekant senare uttryckte det: "That movie was a motherfucker!"
Dock tyckte jag att det var en fantastiskt bra film. Den är otroligt spännande. Den är genuint obehaglig.
Nu har det kommit en amerikansk-spansk nyinspelning av INSIDE. Enligt Wikipedia spelades den in 2016, med festivalpremiär samma år, men enligt andra källor har filmen legat på hyllan och dammat i flera år. Om det sistnämnda stämmer, är det fullt förståeligt.
En av manusförfattarna till den här nya versionen är Jaume Balagueró, som bland annat gjort DE NAMNLÖSA, DARKNESS, och REC del ett, två och fyra. Regissör är Miguel Ángel Vivas, som gjort en rad skräckfilmer jag inte tror jag sett. Eller har jag det?
2016 års INSIDE är på engelska och utspelar sig i USA - men jag antar att den till större delen är inspelad i Spanien. Rachel Nichols gör huvudrollen som den gravida Sarah som, efter en bilolycka, blivit änka, och sitter ensam i sitt stora hus. Laura Harring spelar den mystiska kvinnan som tar sig in i huset, och som verkar vilja komma åt det ofödda barnet. Kvinnan drar sig inte för att mörda alla som kommer i hennes väg.
Tittar man på omdömena på IMDb, konstaterar man att i princip alla som bemödat sig att recensera nyinspelningen, har gett den betyget ett (av tio). Alla hatar filmen; de älskar originalet, men tycker att Vivas' version är idiotisk och korkad.
Är den det?
Tja ... Jo, det är den. Den är i alla fall långtifrån bra. INSIDE 2016 är besynnerligt ospännande och oengagerande. Den känns trött och de medverkande ger ett intryck av att vara ointresserade. Till skillnad från Beatrice Dalle i originalet, är Laura Harring skittråkig som den mordiska kvinnan. Våld och blod finns här en del, men det är långtifrån så sanslöst groteskt och supervåldsamt som i 2007 års version. Dessutom har nyinspelningen försetts med ett lyckligt slut. Usch!
Men! Denna nya Blu-ray bör införskaffas trots att filmen är kass. Varför då? utbrister ni gutturalt. Jo: de tidigare svenska utgåvorna av INSIDE från 2007 är utgångna sedan länge. Men vad får vi som bonus på den här nya Blu-rayen? Originalversionen! Den är fortfarande jättebra  - den är en av senare tids bästa och otäckaste skräckfilmer. Jag tycker faktiskt att INSIDE är betydligt bättre och hårdare än den mer omskrivna MARTYRS, som kom året därpå - och som det också gjordes en tam, amerikansk version av.
Slutligen måste jag bara påpeka att baksidestexten på den här utgåvan är något av det värsta jag läst. Den är alldeles för lång, den är förvirrad och illa skriven, och den innehåller korrfel. Märkligt.
Jag delar ut två betyg till den här skivan.

INSIDE (2016):










INSIDE (2007):








-->

tisdag 30 oktober 2018

Bio: Bohemian Rhapsody

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden
Filmbiografier om artister och rockband kan delas in i tre kategorier.
De filmer vars titel består av artistens eller bandets namn:
THE DOORS, ELVIS, THE RUNAWAYS.
De filmer vars titel består av artistens eller bandets namn, med tilläggen "The" och"story":
THE GLENN MILLER STORY, THE TOMMY STEELE STORY, THE BUDDY HOLLY STORY.
De filmer vars titel består av namnet på en av artistens eller bandets hitlåtar:
LA BAMBA - och nu BOHEMIAN RHAPSODY.
(Ni som tänker kommentera och påpeka att det faktiskt finns fler kategorier: gör inte det.)
Den fick alltså premiär till sist, filmen om Freddie Mercury och Queen. Inspelningen var minst sagt problematisk. Regissören Bryan Singer bråkade ofta med huvudrollsinnehavaren Rami Malek, omtagningarna var oräkneliga. Ja, och sedan gick ju Bryan Singer och fick sparken. Han dök inte upp igen efter att ha varit ledig över Thanksgiving och han skyllde på familjeangelägenheter - men det var nog snarare alla bråk under inspelningen som var orsaken. Dessutom hade MeToo börjat spöka. Singer har under hela sin karriär anklagats för att ha förgripit sig på unga män och pojkar, och nu var det någon som till slut anmälde honom. Tydligen hann Singer regissera cirka 85% av BOHEMIAN RHAPSODY innan han slängdes ut och ersattes av Dexter Fletcher. I förtexterna nämns dock bara Singer.
Vad som är kul med filmer om artister är att de kan vara bra, intressanta och medryckande även om man inte gillar artisten eller bandet i fråga. Nej, jag har aldrig gillat Queen. En del av deras större hits ligger någonstans mellan fotbollshejaklack och after ski på puben, andra är bara usla ("Radio Gaga"), några är mest pretentiösa. Jag minns ett radioprogram på P3 i början av 1980-talet, antagligen var det "Rockdepartementet", eftersom jag lyssnade på det varje vecka (det var det enda program som spelade hårdrock på den tiden). De hade ett längre inslag om Queen, och den kvinnliga programledaren sa att hon tyckte att det var intressant med ett band där ingen av medlemmarna kan kallas snygg. Detta tänker jag på varje gång jag hör Queen spelas.
BOHEMIAN RHAPSODY är en väldigt konventionell filmbiografi. Singers film berättar historien om Queen från A till Ö, och detta på ett sätt som känns igen från åtskilliga liknande filmer. Alla klassiska greppp finns med, inklusive en töntig scen som känns igen från Oliver Stones THE DOORS. Ni minns säkert scenen där Kyle Maclachlan försöker få rätt på introt till "Light My Fire", en makalöst fånig scen. Det finns en liknande scen, eller kanske till och två scener, i BOHEMIAN RHAPSODY. Här finns även pålitliga ingredienser som sångtexter som skrivs på lappar, och namn på städer som flyger över filmduken under turnéerna.
Det går verkligen undan i den här filmen. Freddie Mercury hinner knappt bli ny sångare i det lilla  lokala bandet Smile, innan de bytt namn till Queen och plötsligt turnerar jorden runt. Det är förvisso bra att det går undan, filmen hinner inte bli tråkig, men jag hade nog gärna sett att de första framgångarna skildrats lite mer detaljerat - denna tid var ju den roligaste i bandets historia. Tycker jag.
Freddie Mercury dog i aids 1991 - samma dag som Eric Carr (Mercury fick helsidor, uppslag och bilagor, stackars Carr fick notiser). Tack och lov slipper vi en ingående skilding av sjukdomstiden - filmen väljer att sluta med Live Aid-galan sommaren 1985. Mer eller mindre hela framträdandet med Queen återges.
Jag tyckte att verklighetens Freddie Mercury såg rätt skojig ut. Rami Malek ser snarare lite obehaglig ut. Jag kan inte bestämma mig för om han ser ut som Prince med löständer, eller som om Borat klätt ut sig till Freddie Mercury. Jag inbillar mig att Gwilym Lee, som spelar Brian May, är ganska lik - men de övriga i bandet ser mest ut som Bad News on Tour. Förutom en, som ser ut som Nigel i THE YOUNG ONES.
Bäst i filmen är Mike Myers som EMI-chefen Ray Foster. Myers gör alla sina scener sittande bakom ett skrivbord, och ser ut och låter som en figur i en Austin Powers-film. Foster var, enligt filmen, den som bekostade inspelningen av låten "Bohemian Rhapsody", men som sedan inte ville släppa den. I Myers tolkning säger Foster att inga tonåringar kommer att sitta i sina bilar och headbanga till den här låten!
Trots att jag alltså inte tillhör Queens fans, tycker jag att filmen, och de många konsertinslagen, är medryckande. Det blir lätt så när det är bra iscensatt och man ser det på stor duk i en biograf. Hur pass nära sanningen filmen ligger har jag förstås ingen aning om, eftersom jag aldrig intresserat mig för bandet, men jag har förstått att väldigt mycket är förenklat, och en del är direkt felaktigt - till exempel hade Mercury inte diagnostiserats med aids när han uppträdde på Live Aid-galan. I USA fick filmen en snäll PG-13-gräns, men den innehåller trots detta en del dekadenta fester, droger, och homosexuell kärlek, vilket antagligen gör den kontroversiell i Amerika, där det är okej med våld men inte med svordomar.
Den som väntar på att ledmotivet från Blixt Gordon-filmen ska spelas, vilket jag gjorde, väntar förgäves.








(Biopremiär 31/10)

onsdag 24 oktober 2018

Bio: The Girl in the Spider's Web

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Jag läser mina recensioner av de tidigare Millenniumfilmerna - MÄN SOM HATAR KVINNOR, FLICKAN SOM LEKTE MED ELDEN, LUFTSLOTTET SOM SPRÄNGDES och THE GIRL WITH THE DRAGON TATTOO - och förvånas över de höga betyg jag gav dem. Var de verkligen så bra?
Nej, det var de nog inte. Jag var snällare med betygen förr, och läser man texterna stämmer de inte riktigt överens med betygen. Dock tyckte jag att David Finchers amerikanska film THE GIRL WITH THE DRAGON TATTOO var bättre än det svenska originalet; MÄN SOM HATAR KVINNOR. Jag tyckte att Rooney Mara var en bättre Lisbeth Salander - Noomi Rapace var så introvert och konstig, att hon var i vägen för handlingen. Om Salander inte blandat sig i leken, hade fallen lösts betydligt snabbare.
Finchers film blev inte den succé man räknat med, Stieg Larssons två övriga böcker i trilogin kom aldrig i amerikanska versioner, och när man nu sju år senare gjort en ny MILLENNIUM-film, bygger den på David Lagercrantz' bok "Det som inte dödar oss". Lagercrantz blev ju den som fick ta över författandet av bokserien, men jag har inte läst någon av hans två böcker. Jag har å andra sidan inte läst Stieg Larssons böcker heller.*
Rooney Mara och Daniel Craig, som spelade Mikael Blomkvist i förra filmen, är inte med i THE GIRL IN THE SPIDER'S WEB, som regisserats av Fede Alvarez; han som gjorde nyinspelningen av EVIL DEAD och nu senast DON'T BREATHE. Engelska Claire Foy gör Lisbeth Salander, medan svensk-isländske Sverrir Gudnason är Blomkvist. Fast han är inte Blomkvist så mycket. Rollen är så blek och onödig att den närmast är försumbar.
Hur pass nära boken den här filmen ligger har jag ingen aning om, men manusförfattarna verkar ha tagit sig stora friheter. Lisbeth Salander har fått en helt ny bakgrundshistoria, så filmen är snarare en reboot än en uppföljare.
Handlingen ... Ja ... Handlingen är en enda röra, det är en rätt ofokuserad historia, det här, där de olika trådarna glöms bort under stora delar av speltiden. För att vi inte ska märka de logiska luckorna, brassas det på med en massa action och jakter istället.
Stephen Merchant spelar en herre vid namn Frans Balder, som uppunnit ett datorprogram med vilket man kan hacka all världenskärnvapenarsenaler. Balder kommer på att det nog inte är så bra att USA sitter på detta program, vilket de gör, så han kontaktar Lisbeth Salander och ber henne hacka datorn i Amerika, och sno programmet. Det gör hon.
Onda existenser anländer till Stockholm för att stjäla datorprogrammet och döda Balder. De lyckas med det sistnämnda, de kidnappar även Balders unge son, som är den ende som kan räkna ut programmets lösenord, och eftersom Salander är i vägen lyckas bovarna se till så att alla misstankar riktas mot henne. Mikael Blomkvist måste hjälpa henne. I handlingen figurerar även en amerikansk agent (Lakeith Stanfield), en mystisk chef på SÄPO (norskan Synnøve Macody Lund), och Salanders illasinnade syster (holländskan Sylvia Hoeks).
Den här gången är Lisbeth Salander närmast en superhjälte - hon är nu något slags brottsbekämpare, en regelrätt vigilante, och hon kan allting. Verkligen allting. Hon vet hur allting funkar. Det är inte klokt vad man kan åstadkomma med en mobiltelefon och en laptop. Salander hackar allting på några sekunder tack vare sina magiska krafter. Tur har hon också. En riktig jävla tur. Jag skrattade när Salander blir nedslagen och drogad i ett badrum - hon ligger utslagen på golvet, förlamad, men lyckas vifta med armen. En pillerburk trillar ner framför henne - och den råkar innehålla amfetamin, som hon krossar och snortar, och så kommer hon på fötter igen. Tänk om det istället var en tub Treo som trillade ner från hyllan. Då hade filmen slutat där.
Lika festligt är det under en biljakt på en bro, under vilken Salander utan att tveka stannar, klättrar upp för en stege, trycker på en knapp, och öppnar bron så att skurkarna inte kan följa efter. Självklart visste hon var denna knapp fanns.
Så här fortsätter det. Det blir rätt fånigt, det blir alltför otroligt, de rena sammanträffandena är många, och jag undar vad alla håller på med.
THE GIRL IN THE SPIDER'S WEB är även något av öppna mästerskapen i märkliga accenter. Stephen Merchant och Synnøve Macody Lund pratar brittisk engelska, den amerikanske agenten amerikansk engelska, medan alla andra pratar med "svensk" brytning. Den ende som pratar normalt, är Sverrir Gudnason. Han pratar engelska som en yngre, modern svensk gör idag. När de övriga pratar låter det inte klokt, och jag undrar om de ska föreställa östeuropeer eller finnar, eller vad de ska vara - eftersom de inte låter som svenskar. Claire Foy låter som en döv som lärt sig prata, hennes accent är fantastiskt konstig. Skådespelarnas märkliga dialekter är faktiskt väldigt irriterande och stör helhetsupplevelsen. Om alla istället pratat brittisk och amerikansk engelska är det möjligt att jag upplevt filmen som aningen bättre. Stephen Merchant stämmer möte på Centralbron och säger att de ska ses "at the Centralbrånn". På några skyltar inne på SÄPO:s kontor står det SAPO.
Alvarez film innehåller en hel del grovt våld, det är eldstrider, slagsmål och kreativ tortyr. Stämningen är genomgående mörk. Men - eftersom filmen bitvis är så sanslöst fånig och ologisk, känns det inte så mörkt som det nog är tänkt att det ska vara.
En av filmens allra sista scener är identiskt med en av de allra sista scenerna i DAREDEVIL med Ben Affleck, vilket gör superhjältekopplingen starkare.
Ja, just det, jag höll ju på att glömma. Mikael Persbrandt har en liten roll som Lisbeth Salanders grymme pedofil till far.    

*Det är fler än David Lagercrantz som skriver nya berättelser om Lisbeth Salander. Efter att ha skrivit manus till de franska serieversionerna av Stieg Larssons böcker, fick Sylvain Runberg tillstånd att skriva nya äventyr. Jag har inte läst de här seriealbumen, jag tror inte att de publicerats på svenska i Agent X9 (eller så har de det), men Runberg är en begåvad författare.
 









(Biopremiär 26/10)

fredag 19 oktober 2018

Serier: Borgia

BORGIA
av Alejandro Jodorowsky och Milo Manara
Albumförlaget
Det senaste decenniet har det kommit en hel del seriealbum författade av Adamsonbelönade Alejandro Jodorowsky på svenska. Serier av Milo Manara har det nog inte kommit något av sedan 1980-talet. Jag har åtminstone inte läst något utgivet här i Sverige sedan 80-talet - inte vad jag kommer ihåg.
Ah, den gode Manara. Italienaren som höll Epix förlag vid liv. Det kändes i alla fall så. Manaras album "Click" var den enda publikation Horst tvingades trycka i en andra upplaga. Sex och rena porrserier sålde förhållandevis bra på 80-talet.
Idag är läget radikalt annorlunda. Få serietecknare lär vara mer ute och omöjliga, framför allt här i Sverige, än Milo Manara. Sex, naket, brudar och manliga pornografiska fantasier i populärkulturen hör till det förgångna. De obligatoriska duschscenerna har försvunnit ur dagens skräckfilmer (medan våldet intressant nog är grövre än det någonsin varit).
Redan för 30 år sedan kritiserades Manara. Hans erotiska serier ansågs vara för tunna och dumma, och brudarna såg likadana ut; de var poserande klippdockor med olika peruker. Bild & Bubbla konfronterade Manara i en intervju och anmärkte på att han ritade fula pratbubblepilar!
Men Manara gjorde mer än rena porrserier. Hans (kvasiintellektuella?) svit om HP & Guiseppe Bergman uppskattades, han samarbetade med Hugo Pratt, han tecknade filmaffischer åt Fellini. Själv gillar jag Manara. Inte allt han gjort, men mycket. Det är något väldigt italienskt över honom och hans verk.
Den 214 sidor långa samlingsvolymen "Borgia" kom ursprungligen ut som fyra franska album, publicerade mellan 2004 och 2010.
Det här är inte en serie för vem som helst.
(Klicka för större bild)
Jag kan inte påstå att jag känner till speciellt mycket om släkten Borgia, som styrde- och terroriserade Italien i slutet av 1400- och början av 1500-talet. Nej, jag såg inte TV-serien med Jeremy Irons. Men mycket av det som berättas om familjen Borgia i böcker och filmer är rena antaganden, vad som egentligen hände under denna period, hur det egentligen gick till, är till stor del okänt.
Jag utgår ifrån att det allra mesta i Alejandro Jodorowskys manus till "Borgia" är ren fiktion - eftersom få händelser stämmer med de uppgifter jag letat fram om släkten Borgia. Bara en sådan sak som att Karl den VIII av Frankrike i albumet trillar ner i en vulkan medan han våldtar en kvinna, när han i verkligheten ska ha dött efter att ha slagit huvudet i en dörrkarm. Lucrezia Borgia födde visst åtta barn, i albumet enbart ett - en tvåhövdad unge.
Vad vi får istället för en förhållandevis historiskt korrekt redogörelse för släkten Borgias uppgång och fall, är 214 sidor perversioner.
(Klicka för större bild)
"Borgia" känns ungefär som en kombination av filmerna CALIGULA och SALÒ - SODOMS 120 DAGAR. Den onde, maktlystne Rodrigo Borgia väljs till påve, efter mutor, hot och mord. Hans barn, de flesta utomäktenskapliga, är lika onda och maktlystna. Alla i familjen Borgia är osympatiska, vidriga och perverterade. Jodorowsky och Manara berättar om hur de blir allt mäktigare innan deras obligatoriska fall.
Eftersom alla gestalter i den här boken är så extremt vidriga, samtidigt som de är rätt endimensionella, är själva handlingen egentligen oengagerande och ointressant. Dessutom finns det inget riktigt driv i berättandet. Handlingen går från en spektakulär scen till nästa spektakulära scen, utan att egentligen röra sig framåt.
Jag tycker dock att "Borgia" är en fascinerande serie - eftersom den genomgående är så kompromisslös. Det medeltida Rom framställs som en stinkande varböld, och istället för att berätta en spännande historia, fokuserar Jodorowsky och Manara på ultravåld, avrättningar, lönnmord, sex, våldtäkter, incest, spyor, piss och skit. Bokstavligt talat. Allt detaljerat skildrat.
Jag tycker allt att Manara briljerar som tecknare i detta album. Visst, alla unga kvinnor - och även unga män - ser likadana ut; de har perfekta figurer, rena (och identiska) anletsdrag, och det enda som skiljer dem åt är frisyrerna. Däremot har alla andra figurer; äldre män och kvinnor, försetts med egna och unika utseenden.
Miljöerna är maffiga, detaljerade, ibland är bilderna myllrande. Det finns mycket att titta på. Manara har själv färglagt serien på exemplariskt sätt; hans hantering av vattenfärger är annat än den kladdiga datorfärgläggning som förpestar alldeles för många serier idag. Vad som är lite lustigt är att bilderna här och var påminner lite om Carl Larsson, av alla konstnärer.
(Klicka för större bild)
Men ...
Är "Borgia" bra?
Det är en fråga som är svår att besvara. Nej, kan kan väl inte påstå att det här är ett "bra" album som anbefalles. Lika lite som jag kan påstå att CALIGULA är en bra film alla måste se; CALIGULA är storslagen, men skitkonstig, surrealistisk, fascinerande - och en orgie i sex och våld. Folk som gillar "vanliga" filmer lär inte uppskatta CALIGULA.
Och detsamma gäller seriealbumet "Borgia". En kritiker lär ha sammanfattat sin recension i ett "Urk!".
... Å andra sidan har jag svårt att tänka mig att "Borgia" kommer att köpas av någon som inte vet vad det är man får för pengarna - det vill säga våld och perversioner. Jag kan inte hitta namnet på den som översatt "Borgia". Har namnet glömts bort - eller vill personen i fråga vara anonym?
För övrigt vore det onekligen intressant om Jodorowsky och Manara gav sig på en skildring av Caligulas liv. Fast det lär nog inte ske.    
-->

onsdag 17 oktober 2018

Bio: Halloween

Foton copyright (c) UIP Sweden
Någon gång när jag gick på högstadiet, det kan ha varit 1981, hade en klasskompis - rättare sagt: hans storebror - hyrt John Carpenters ALLA HELGONS BLODIGA NATT, alltså den första HALLOWEEN-filmen från 1978. Tanken var att vi skulle se den hos klasskompisen efter skolan. Det var bara det att vi inte tänkt på att det var en hyrfilm som skulle returneras, så den var tillbakalämnad när skoldagen väl slutade.
Det dröjde sedan rätt många år innan jag faktiskt lyckades se ALLA HELGONS BLODIGA NATT, jag tror att jag hyrde den på A-Video i Helsingborg. Vid det laget hade jag redan hunnit se flera blodiga slasherfilmer och jag blev allt lite besviken när jag väl såg Carpenters prototyp - den var ju mycket tamare än FREDAGEN DEN 13:E-filmerna.
Sedan dess har jag sett filmen flera gånger. Jag har säkert nämnt det flera gånger här på TOPPRAFFEL!, men jag har aldrig varit någon större anhängare av vare sig HALLOWEEN eller John Carpenter. Jag såg om ett par Carpenterfilmer i somras, BIG TROUBLE IN LITTLE CHINA och PRINCE OF DARKNESS; två filmer jag inte sett sedan de kom på 1980-talet och som jag då tyckte var usla, men som överraskande många hyllar som bortglömda mästerverk. Jag tyckte fortfarande att de var usla. Carpenter har gjort ett par filmer som är bättre (THE THING), och flera som är ännu sämre.
HALLOWEEN från 1978 har frän filmmusik, den har Jamie Lee Curtis, och mördaren Michael Myers ser ju cool ut i sin vitmålade William Shatner-mask, men jag tycker fortfarande att det känns som att filmen till större delen består av att Donald Pleasence står i en buske och säger "Eeeeevil!".
HALLOWEEN-serien är en ganska märklig filmserie och lite svår att hålla ordning på. Men - så här ser den ut:
*ALLA HELGONS BLODIGA NATT 2/HALLOWEEN II (1981). Den här tar vid där den första filmen slutar. Jamie Lee Curtis är tillbaka som Laurie Strode och spenderar filmen på ett sjukhus, där Michael Myers härjar. Filmen innehåller betydligt fler mord och mer blod än den första. Även Donald Pleasence återvänder som Michael Myers-jägaren dr Loomis. Det påstås att producenterna var missnöjda med filmen, som regisserats av Rick Rosenthal, och plockade in John Carpenter, som tvingades filma lite extra våld och blod.
*ALLA HELGONS BLODIGA NATT 3/HALLOWEEN III: SEASON OF THE WITCH (1982). Man fick för sig att istället för att låta Myers återkomma, skulle nu HALLOWEEN-filmerna vara fristående skräckfilmer på temat halloween. Engelsmannen Nigel Kneale (som bland annat skrivit några klassiker från Hammer) skrev den ursprungliga storyn, men den förvanskades så pass mycket, att Kneale stämde filmbolaget och fick sitt namn borttaget. Alla hatade denna märkliga film när den kom, men idag har den omvärderats. Jag tycker den är rätt kul.
*HALLOWEEN 4: THE RETURN OF MICHAEL MYERS (1988). Michael Myers återvände och härjade loss i en ganska slätstruken film, men den är åtminstone bättre gjord än mycket annat i genren. Även dr Loomis återvände.
*HALLOWEEN 5: THE REVENGE OF MICHAEL MYERS (1989). Den här tyckte många var osmaklig när den kom, eftersom Myers jagar en liten flicka. Flickan spelades av Danielle Harris, som fortsatte i genren och som nu är lite av en skräckdrottning. Dr Loomis var också tillbaka.
*HALLOWEEN 6: THE CURSE OF MICHAEL MYERS (1995). Det här är en skitkonstig film om en märklig kult och en cowboy. Paul Rudd debuterade i den här filmen. Donald Pleasence dog under inspelningen, vilket ledde till flera kompromisser.
*ALLA HELGONS BLODIGA NATT - 20 ÅR SENARE/HALLOWEEN H20 (1998). Tjugo år efter den första filmen återvände Jamie Lee Curtis som Laurie Strode. Nu är hon rektor på en skola och måste skydda sin son, eftersom Michael Myers beslutat sig för att skära ner på en Halloweenfest. Filmen var rätt hypad när den kom, men den är i ärlighetens namn inget speciellt. På slutet halshugger Laurie Michael Myers.
*HALLOWEEN: RESURRECTION (2002). Inte fan dog Michael Myers efter halshuggningen. Här dyker han upp igen - och dödar Laurie Strode! Det här är en dum och kass film.
*HALLOWEEN (2007). Rob Zombie gjorde en onödig nyinspelning av den första filmen. Hårdare, blodigare, jag har för mig att den är rätt okej, men alla rollfigurerna är, som i alla Rob Zombies filmer, osympstiska.
*HALLOWEEN II (2009). Rob Zombie följde upp med denna film, som blev allmänt hatad. Zombie berättar mer om Michael Myers, om vem han är - och försöker svara på frågor ingen ställt.
Så.
Nu!
Nu skriver vi 2018 och vi får ännu en film som bara heter HALLOWEEN - detta är alltså den tredje HALLOWEEN-filmen som bara heter HALLOWEEN! De kunde väl åtminstone bemödat sig med en undertitel? Typ HALLOWEEN: KUL GREJ PÅ VÄG TILL HADDONFIELD, ILLINOIS.
John Carpenter är en av producenterna och han står, tillsammans med ett par andra, för filmmusiiken. Regissör är David Gordon Green, som gjorde de usla PINEAPPLE EXPRESS och YOUR HIGHNESS, det är lite märkligt att han fick jobbet.
Jamie Lee Curtis är tillbaka som Laurie Strode. Inte nog med att hon inte dog i HALLOWEEN 8 - inget av det som hänt i filmerna från 1981 och framåt har inträffat. Greens film struntar nämligen i alla uppföljare, och fortsätter där Carpenters original slutade 1978. Åtminstone nästan. Carpenters film slutade som kanske är bekant med att Michael Myers blev skjuten, trillade ut genom ett fönster och ner på en gräsmatta - men försvann omedelbart.
När 2018 års HALLOWEEN inleds har Michael Myers suttit på mentalsjukhus i 40 år. Laurie Strodes liv har under dessa 40 år varit ett helvete. Hon är ett nervvrak med dålig kontakt med sin dotter Karen (Judy Greer) och tonåriga barnbarnet Allyson (Andi Matichak). Laurie, som ser ut som en röktant från Trelleborg, är beväpnad till tänderna och spenderar dagarna med att vänta på Michael Myers återkomst. Karen och Allyson tycker att hon måste lägga ner det där tramset.
Men vad händer? Jo, under en fångtransport rymmer Myers. Det är den 31:a oktober och han beger sig till Haddonfield, Illinois, för att döda Laurie - och alla som kommer i hans väg. Denna natt är Allyson på Halloweenfest, förstås, och hennes bästis sitter barnvakt. Ingen tror på Laurie förrän det är för sent.
När det gäller den här filmens handling finns det en del att anmärka på. För att vara en film som i artiklar och marknadsföring omtalas som ganska unik, är det här förvånansvärt ooriginellt. Det är i princip samma story en gång till. Tonåringar festar - och dödas. Några poliser letar efter Michael Myers - och dödas. En knepig doktor är besatt av fallet Myers, precis som dr Loomis var.
I vanlig ordning är logiken inte den bästa. Varför är det så få poliser som jagar Myer när de vet att han rymt? Det måste väl finnas fler än landsfiskalen och fjärsman i trakten. Och varför i hela världen tänder de inte lamporna när de vet att Myers gömmer sig i någon vrå? Tänd i taket, för fan! Då är chansen större att ni hittar honom!
Men!
Det spelar ingen roll att handlingen är dum och ologisk.
David Gordon Greens HALLOWEEN är nämligen en jävligt intensiv skräckfilm. Jag har sett hundratals slashers, jag känner till genrens mekanik, jag kan inte överraskas. Trots detta tyckte jag faktiskt att HALLOWEEN var riktigt spännande och engagerande. Spännande på riktigt, alltså. Jag kan väl inte påstå att jag sympatiserade med de flesta av rollfigurerna som stryker med, många är där bara  för att slaktas - men scenerna där Myers har ihjäl folk är riktigt, riktigt effektiva.
Anledningen till att filmen funkar så bra, är att regin är bättre än i de tidigare filmerna, liksom de flesta av skådespelarna. Jamie Lee Curtis (som märkligt nog ser ut som Bruce Willis i ful peruk) är inte oväntat jättebra, men även hennes familj är bra - de framstår som riktiga människor. En del humor är lika oväntad som välkommen.
När det gäller våld och splatter levererar filmen. Den innehåller många fler mord än de tidigare filmerna, och dessa mord är rätt snaskiga och brutala. Som så ofta är fallet, är slutet inget hinder för en uppföljare och den allra sista bilden fick mig att associera till FRIDAY THE 13th: THE FINAL CHAPTER.
Det finns en del bildcitat från 1978 års ALLA HELGONS BLODIGA NATT; ett par närmast identiska scener, och minsann om det inte är Nick Castle som spelar Michael Myers - han som var bakom masken 1978. Även PJ Soles; Lynda i originalfilmen, dyker upp i en liten roll som lärare.
HALLOWEEN 2018 är en film över förväntan. Jag är rätt nöjd.
    
    





(Biopremiär 19/10)

måndag 15 oktober 2018

Bio: Lyrro - Ut & invandrarna

Foton copyright (c) Andreas Wessberg, Frida Wallman, Unlimited Stories
Tänk dig att du sitter i en biosalong för att se en ny, svensk komedi. Det är en pressvisning, så publiken är inte stor, men en 10-15 pers (varav några typer du aldrig tidigare sett på en pressvisning) har letat sig dit. Filmen rullar igång ...
... Och ingen - ingen alls - skrattar. Inte en enda gång under filmens speltid på strax under 90 minuter skrattades det. Den enda i publiken som gav ifrån sig ljud, lär ha varit jag - eftersom jag gäspade flera gånger, medan jag tittade på klockan och lekte med tanken på att lämna visningen och istället gå bort till Lidl. Jag hade tänkt köpa badskum.
När eftertexterna rullat klart och vi lämnade salongen, sa en något äldre herre i publiken att det här kan vara det sämsta han någonsin sett. Nja, där har han fel. Sämst är det här inte - men det är förbannat jävla dåligt. Och tråkigt.
Det är 24 år sedan YRROL kom, en biosuccé som hette som den gjorde, eftersom de inte fick använda namnet LORRY. När YRROL kom 1994 hade biopubliken fortfarande TV-serien LORRY i färskt minne. Sketchprogrammet LORRY började visas 1989 och gick sedan i några säsonger.
Som jag minns det, tyckte jag inte att LORRY var speciellt kul. Av någon anledning verkade programmet främst gå hem hos stockholmare - eller åtminstone hos stockholmsmedia. LORRY är bland annat ihågkommet för sin ibland grova satir och de skandalrubriker några inslag skapade. Visst, några enstaka sketcher var - och är kanske fortfarande - kul. Jag gillade farbror Bosse, en figur som är fullkomligt omöjlig idag, precis som Gotlibs serier om Sigge Scout. Nej, farbror Bosse är inte med i LYRRO - UT & INVANDRARNA.
YRROL har jag bara fragmentariska minnen av. Den långfilmen bestod av en lång rad sketcher. Det är även vad den nya LYRRO består av. En lång rad sketcher. Dock inte löst sammanhållna, den eventuella röda tråden är närmast osynlig.
Peter Dalle står för manus och regi. Filmen öppnar med Big Bang, jorden uppstår och vi får några grottmänniskoskämt. Därefter är det hopp till nutid. Josef, Maria och deras åsna går genom öknen, de ska utvandra till Södertälje. De kommer till Södertälje.
Detta varvas med att diverse typer ur diverse samhällsgrupper åker på semester till den västindiska ön Aruba, där stora delar av filmen är inspelad. Jodå, LYRRO är väl delvis lite betald semester för alla inblandade. I filmen får vi även träffa en liten rasistisk klubb i Norrland som vill bygga en mur mot Finland, det dyker upp en deprimerad meteorolog, i Södertälje finns ett snabbköp som drivs av dementa, uppfinnaren från Sundbyberg besöker Patentverket igen. Och så vidare.
Förutom större delen av det gamla Lorrygänget; Peter Dalle, Suzanne Reuter, Johan Ulveson och Claes Månsson, figurerar folk som Henrik Dorsin, Björn Gustafsson och Nour El-Refai. Jag har väl inget emot dessa aktörer, allra minst Henrik Dorsin, som kan vara ett komiskt geni på flera sätt.
Men: LYRRO är inte kul.  Det här är plågsamt dåligt. Filmen ser ut som TV på stor duk, tekniskt sett är det rudimentärt, men det största felet är ett manus som inte funkar och taskig tajming av de eventuella poängerna. Att se dessa sketcher i en tyst salong, helt utan skratt, understryker misslyckandet. Det hela känns fruktansvärt trött. Ungefär som Galenskaparnas revyer från senare år. På 80-talet var Lorrygänget något slags rebeller, en uppstudsig brakskit i den dystra TV-tablån. 2018 är de pensionärer som försöker göra samma sak igen. Med det inte sagt att äldre komiker är mindre roliga än yngre sådana, oftast är det tvärtom.
Men det här funkar inte.
Ett inslag tyckte jag var kul. Jag skrattade inte högt, men jag log. Fyra unga kvinnor sitter på krogen och diskuterar, en i taget, ett par skor som en av dem köpt; jargongen är modell bloggerskor och jobbig. Bakom dem sitter Henrik Dorsin ensam vid ett bord. Johan Ulveson kommer in, sätter sitt mitt emot Dorsin, ursäktar att han är sen, och pinsam tystnad uppstår. "Jag har köpt skor," säger Ulveson och håller upp en herrsko. Pinsam tystnad följer. Slut på sketchen.
Det tyckte jag var roligt!
... Fast vad jag tycker är roligt spelar nog ingen roll. Svenska folket älskar svenska komedier med folkkära komiker, så de lär väl se till att LYRRO blir en succé den med. Publiken lär jubla när flygvärdinnan från YRROL dyker upp och säljer sprit under tio sekunder.
För övrigt har den här filmen fått Svenska Filminstitutets marknadsstöd. Vad nu det är.
Jo, jag köpte badskum. Två flaskor, när jag ändå var där. Och ett paket fläskkotletter.










(Biopremiär 19/10)
 

söndag 14 oktober 2018

Serier: Legenden om Tex Willer 1: Hämnaren

LEGENDEN OM TEX WILLER 1
"HÄMNAREN"
av Mauro Boselli, Stefano Andreucci och Matteo Vattani
Ades Media
Jag har egentligen ingen relation alls till den italienska westernserien Tex Willer. När jag var barn hade jag bara ett fåtal nummer, varav ett på norska. Efter att sedan 1950-talet gått i några olika tidningar, fick Tex Willer 1971 sin egen tidning i Sverige; först hette den Kansasserien, och kom ut på Williams Förlag. 1977 tog Semic över utgivningen, och kallade tidningen Tex Willer. 1982 lades den ner.
Som barn tyckte jag att det var något förföriskt med Tex Willer-tidningen. Alltså själva tidningen. Den var i lite mindre format, den var tjock, och när Semic tog över använde man målade omslag av samma typ som förekom på kioskwesterns - vilket kunde innebära att Charles Bronson figurerade på omslagen. Mot slutet gick tidningen upp i format och liknade en vanlig serietidning.
Tex Willer såg spännande ut, men innehållet infriade aldrig mina förväntningar. Dels handlade det, åtminstone i de få nummer jag hade, om fortsättningsserier; jag fick varken början eller slutet på historierna. Dels tyckte jag redan som barn att serien var riktigt mossig, med stela, trista teckningar. Den kändes antik redan för 40 år sedan.
I Norge och Finland kommer Tex Willer fortfarande ut, av någon anledning är serien ohemult populär i dessa länder, och i hemlandet Italien är den än mer populär. Utseendemässigt har serien förändrats sedan jag var barn; Joe Kubert tecknade ett långt äventyr 2001, och jag såg ett norskt album som innehöll en serie tecknad av Jordi Bernet; den såg väldigt lockande ut.
Sådana här omslag fick mig att vilja läsa tidningen.
1985 gjordes en italiensk film om Tex Willer; TEX EL IL SIGNORE DEGLI ABISSI. Den gamle, fine spaghettiwesternhjälten Giuliano Gemma spelade Tex, medan William Berger var Kit Carson. Jag såg den här filmen för inte alltför längesedan. Den är kul som kuriosa, men om jag hävdar att den är bra, ljuger jag - för den är kass.
2018 fyller serien om Tex Willer 70 år - och gör comeback på den svenska marknaden, denna gång med ett inbundet album i färg. Jag har faktiskt sett fram emot detta album, efter att ha sett bilder ur det blev jag sugen på att läsa serien - det såg lika läckert som lockande ut. Tydligen skulle det här även vara något slags nystart, eller reboot, som det heter på svenska, vilket ju är bra - man behöver inte ha läst Tex Willer i 70 år för att kunna hänga med.
Tja, snyggt är det ju. Stefano Andreuccis linjer är hårda, men helt anpassade för Matteo Vattanis flotta och stämningsfulla färgläggning. Resultatet är fantastiskt tjusigt. Visst, lite för digitalt emellanåt, men så är det ju nästan alltid nuförtiden.
Vad gäller innehållet lämnar serien tyvärr en hel del att önska. Vem är Tex Willer? Enligt det här albumet är han en snubbe som mördar folk. Och han har en gul skjorta. Han har ingen som helst personlighet. Tex ska hämnas mordet på sin far, och skjuter ihjäl mördarna. Detta är i princip allt som händer; nedskjutningarna är utspridda över hela albumet. Tex och de övriga medverkande presenteras inte närmare. Jag vet inte om övriga gestalter figurerat i serien tidigare, men vi förväntas nästan veta vilka alla är. Dessutom kastas vi rakt in i handlingen, Tex har redan börjat hämnas.
Dock är detta bara del ett. Historien fortsätter i ett kommande album. Förhoppningsvis tar det sig. Kanske behöver serien några album på sig för att komma igång. Men - det är bara att konstatera att "Hämnaren" är en snyggt tecknad besvikelse.  
-->
 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx