tisdag 23 maj 2017

Bio: Pirates of the Caribbean: Salazar's Revenge

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Det har gått sex år sedan den senaste PIRATES OF THE CARIBBEAN-filmen, och jag kan väl inte säga att jag väntat med spänning på denna den femte filmen i serien. Jag tyckte att den första filmen i serien; PIRATES OF THE CARIBBEAN: SVARTA PÄRLANS FÖRBANNELSE, var rätt bra när den kom 2003, men därefter gick det utför - filmerna blev tjatiga, bombastiska och allt mer svårbegripliga effektorgier. Jag kommer inte ihåg någonting alls av filmerna, ingenting av den förra filmen; PIRATES OF THE CARIBBEAN: I FRÄMMANDE FARVATTEN. Inte mer än att Johnny Depp raglade omkring som en full drag-queen.
Denna nya film verkar bland annat vara ett sätt för Johnny Depp att få ordning på karriären igen efter en rad floppar på bio och problem med privatlivet. Den här gången har man inte brytt sig om att ge filmen en svensk undertitel - däremot har den fått en annan undettitel än den har i Amerika. Originaltiteln lyder DEAD MEN TELL NO TALES. Av någon anledning ändrades detta i England och en rad andra länder, däribland Sverige, till SALAZAR'S REVENGE. Vad är det för fel på SALAZARS HÄMND?
Salazar's är en ond spökpirat som spelas av Javier Bardem - men det dröjer ett bra tag innan han dyker upp, på jakt efter en magisk treudd som kan bryta en förbannelse och åter göra Salazar och hans spökbesättning till människor av kött och blod. Vi får vänta drygt halva filmen innan Salazar gör entré och den egentliga handlingen börjar.
Dessförinnan presenteras vi för den unge Henry Turner (Brenton Thwaites), son till de  första filmernas hjälte Will Turner (Orlando Bloom, som medverkar ett par minuter). Will är ett spöke på havets botten, men den där treudden kan hjälpa även honom, så den tänker Henry hitta. Den unga vetenskapskvinnan Carina Smyth (Kaya Scodelario) blir också indragen i jakten på treudden, liksom kapten Barbossa (Geoffrey Rush) - för att inte tala om Jack Sparrow, det vill säga Johnny Depp som liknar, just det, en dyngrak drag-queen. Han spelar full filmen igenom.
Första halvan av SALAZAR'S REVENGE är rätt bra, vissa sekvenser är riktigt bra och häftiga. En inledande jakt där ett hus släpas genom en stad är lysande, en scen med en roterande giljotin är ännu bättre. Jag satt och hade kul i biofåtöljen - skulle det här arta sig och bli en PIRATES OF THE CARIBBEAN-film jag faktiskt gillar?
Tyvärr inte. Så snart piraterna från de olika gängen anländer till en ö ungefär halvvägs in i filmen, spårar det ur. Det blir en ointressant, öronbedövande, hysterisk och riktigt tråkig orgie i datoranimation - som till större delen utspelas i mörker och dimma. Två timmar och nio minuter håller det här på, och det känns som om slutuppgörelsen fläskar på i 45 minuter. Den tunna handlingen rör sig inte framåt.
Det är synd att det blev lika trist som vanligt, eftersom det började så bra. För regin står den här gången de två norrmännen Joachim Rønning och Espen Sandberg, som gjorde MAX MANUS och KON-TIKI. Det är visst meningen att de här två även ska regissera den planerade del sex.
Paul McCartney har en liten roll i SALAZAR'S REVENGE. Han är utspökad  till sjörövare, men jag kände allt igen honom. I ett par scener får vi se Jack Sparrow som ung - med datoranimerat ansikte för att likna en ung Johnny Depp.









(Biopremiär 24/5)



-->

TOPPRAFFEL! sörjer: Roger Moore

Egentligen kan man väl inte säga att Roger Moores död kom som en överraskning. Han var 89, skulle fylla 90. Men - karln har ju liksom alltid funnits. Han har följt mig genom livet.
Få personer har gjort så stort intryck på mig som Roger Moore. Jag var i femårsåldern när jag såg SNOBBAR SOM JOBBAR på TV för första gången. Visst tyckte jag att Tony Curtis var frän som Danny Wilde, men det var ju Roger Moore som lord Brett Sinclair som var coolast. De reste runt i Europa, de var ofta i Frankrike, de körde snabba bilar, vänslades med fala damer, och upplevde äventyr. Det är ju det livet går ut på - köra sportbil på Rivieran och lösa brott. Mer än tjugo år  senare körde jag bil på Rivieran - men en ful japansk kärra, och inte löste jag några brott.
SNOBBAR SOM JOBBAR, som lades ner efter en säsong - den var för dyr att producera och slog inte i USA - är fortfarande min favorit-TV-serie, och jag har sett avsnitten oräkneliga gånger. Ett avsnitt; "The Morning After", utspelar sig i Sverige. Brett och Danny får massage. Danny frågar Brett vad "Thank you very much" heter på svenska. "Taximuxi," svarar Brett. I ett annat avsnitt dansar Brett The Chicken på ett diskotek, och det är väldigt tydligt att han inte kan dansa.
Sedan gick ju Moore och blev James Bond. Han var Bond när jag växte upp, jag var för liten för att se hans tidigaste Bondfilmer på bio, men 1977 visades en dokumentär om inspelningen av ÄLSKADE SPION, och jag satt och ritade ubåtsbaser resten av året. 1979 såg jag MOONRAKER på bio - den blev min första Bondfilm.
Förvirring uppstod när jag fick veta att det fanns en annan Bond som den äldre generationen tyckte var "den riktige Bond". Sean Connery. Vem var det? Han var ju inte lika fräsig som Roger Moore - tyckte jag då.
Ännu mer förvirring uppstod 1977, bör det ha varit. Jag var med mormor och handlade på Bertils. Vad snabbköpet hette på den tiden vet jag inte, senare blev det Stopp matöppet. Bertils hette ett annat snabbköp i stan, men eftersom farbrorn som ägde butiken där mormor handlade hette Bertil, sa mormor och morfar aldrig något annat än Bertils. I vilket fall - där stod jag och fingrade på serietidningarna, i synnerhet en. Bertil kom fram och sa "Vill du ha den där?" Efter att jag sagt "Ja", tog Bertil tidningen, rev av logotypen på omslaget, och så fick jag tidningen gratis. Varför han rev av loggan vet jag inte - Sture som hade Stures Perssons livs på gatan där jag bodde bara skrev upp titel och nummer i ett kollegieblock den gången han gav mig ett nummer av Läderlappen.
Nå. Tidningen jag fick av Bertil var ett nummer av Helgonet. På omslaget fanns en tuff målning föreställande Roger Moore. Mormor sa "Rågår Mår, det är han som är Helgonet på TV." Det förstod jag inte alls. Roger Moore var Brett Sinclair och James Bond. Han var väl inte fler? Jag fick veta att Helgonet var en populär TV-serie från 60-talet. Den gick aldrig på TV när jag var barn. I slutet av 70-talet visades den då nya TV-serien med Ian Ogilvy som Helgonet, men med undantag för ett avsnitt som SVT visade i "Minns ni dem än?", dröjde det nog till 90-talet innan jag såg Helgonet med Roger Moore.
När Helgonet var som populärast i Sverige, plockades Roger Moore hit för en folkparksturné. Moore kom hit och frågade "Jaha, och vad hade ni tänkt att jag ska göra?" - och det hade arrangörerna inte skänkt en tanke på. Men eftersom Moore började sin karriär som reklamtecknare, kom han på att han kunde sitta på scenen och rita karikatyrer på folk ur publiken.
Efter en väldigt kort karriär som tecknare, blev Roger Moore skådespelare på heltid. Han gjorde småroller redan på 1940-talet, lite större roller på 1950-talet, och 1958 tilldelades han titelrollen i TV-serien IVANHOE. Fler TV-filmer och TV-serier följde, och 1961 spelade han Beauregarde Maverick i sexton avsnitt av westernserien MAVERICK, som hade James Garner i huvudrollen.
1962 blev Roger Moore Simon Templar, det vill säga Helgonet, och plötsligt förvandlades han till en superstjärna.
När videon slog igenom under 80-talet dök det upp en massa Roger Moore-filmer jag inte visste existerade. Jag tyckte ofta att det kändes konstigt att se honom spela något annnat än Brett Sinclair eller James Bond - han gestaltade alla roller i princip likadant, han verkade spela sig själv, och ibland såg han lite obekväm ut när han till exempel var soldat eller hårding.
Videobutiken på Infarten i Landskrona hade en stor standee för filmen BLÅST PÅ 20 MILJONER; ett italienskt raffel från 1976 med Stacy Keach som Moores motspelare. Jag tyckte affischen var skithäftig - men när jag några år senare hyrde filmen, visade det sig att den var fruktansvärt trist. Moore medverkade i en del rätt vissna filmer inte ens hans charm kunde rädda. Jag fick 1974 års GOLD på DVD, och den orkade jag inte ens se klart. För att inte tala om en del rullar han medverkade i mot slutet av sin långa karriär - komedin BOAT TRIP ska vi nog tala tyst om.
Bland Roger Mores främsta filmer vid sidan av Bondfilmerna, hittar vi JAGAD (THE MAN WHO HAUNTED HIMSELF) från 1970, DE SISTA ÄVENTYRARNA (1976) mot Lee Marvin, och jag vill minnas  att VÅLDETS NAKNA ANSIKTE (1984) är bra. Han syntes även i DE VILDA GÄSSEN, HAVETS VARGAR, MITT I PLÅTEN, SPICE WORLD och i Jean-Claude Van Dammes regidebut THE QUEST, för att nämna några filmer. Moore hann även med att spela Sherlock Holmes i en tråkig TV-film från 1976, och han regisserade några avsnitt av HELGONET och SNOBBAR SOM JOBBAR.
Som vuxen har jag konstaterat att Roger Moore inte var en sådär jättebra James Bond. Visst, han var min Bond när jag växte upp, men han var egentligen fel i rollen. Connery och Lazenby var betydligt bättre i rollen. I sina sista Bondfilmer var Moore dessutom alldeles för gammal och hade stuntman bara för att promenera. Eller åtminstone nästan.
Men jag gillar honom ändå. Och herregud, han var ju lord Brett Sinclair!
Dessutom var han kompis med Lill Lindfors.
ROGER MOORE
1927 - 2017
R.I.P. & TAXIMUXI


-->

söndag 21 maj 2017

TOPPRAFFEL! sörjer: Rich Buckler

För ett par veckor sedan hittade jag en text serietecknaren Rich Buckler skrev för några år sedan. Den handlade om när han spöktecknade diverse serier. Och nu har Buckler dött i cancer, 68 år gammal.
Rich Buckler var mest känd för de serier han tecknade åt Marvel och DC, men vad jag vet kom få - eller inga - av dessa serier ut på svenska när jag växte upp. Min första kontakt med Buckler; första gången jag noterade hans namn, var när jag köpte en serietidning som hette The Mighty Crusaders. Buckler skrev och tecknade denna superhjältetidning som gavs ut av Archie Comics, första numret kom 1983, men jag tror att jag skaffade det några år senare. Jag minns att jag tyckte att serien, som ursprungligen skapats på 1960-talet, var rätt vissen och ointressant; en taskig kopia på DC:s serier.
Jag visste inte vem Buckler var, men i en artikel jag läste någonstans stod det att han skrivit ett par böcker om att teckna serier, och artikelförfattaren anmärkte på att Buckler var fel person för jobbet - eftersom han under hela sin karriär imiterat andra tecknare och aldrig skaffade sig en egen stil.
Nå. Det visade sig att The Mighty Crusaders inte var den första serie tecknad av Rich Buckler jag läste. Buckler spöktecknade bland annat dagspressversionen av Fantomen - och det var han som tecknade serien i vilken tvillingarna Kit och Heloise föds! Om det var Sy Barry som tuschade vet jag inte, men det är troligt att så är fallet.
Fantomen av Rich Buckler.
Rich Buckler debuterade redan som 18-åring i King Features Blixt Gordon-tidning. Tre år senare, 1971, hamnade han på DC Comics, där han ritade Svarta rosen. Den lite märkliga serien Svarta rosen gjorde visst intryck på mig som barn, men om det var Bucklers episoder som publicerades i de svenska tidningarna vet jag inte.
För DC tecknade Buckler serier med de mest kända hjältarna; Läderlappen, Stålmannen, Blixten, Jonah Hex med flera. Han jobbade lika mycket åt Marvel och betade av de största  hjältarna även där; Spindelmannen, Fantastiska fyran, Järnmannen, Thor, Kapten Amerika, Conan med flera. 1974 skapade Buckler cyborgen Deathlok åt Marvel. Samma år anställde han George Pérez som assistent i ateljén - och jag får nog säga att Perez gick och blev en betydligt mer känd serietecknare än Buckler.
Buckler jobbade som nämns ovan även för en del andra förlag. Förutom superhjältar åt Archie Comics, ritade han skräck åt Warren, för väldigt kortlivade Atlas Comics gjorde han Demon Hunter - och 1987 skapade han den närmast mytomspunna serien Reagan's Raiders åt Solson Publications!
Rich Bucklers sista serie blev ett nummer av Red Sonja, som kom ut 2015 på Dynamite.
RICH BUCKLER
1949 - 2017
R.I.P.




-->

tisdag 16 maj 2017

Bio: Alien: Covenant

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Jag läser om min recension av PROMETHEUS, som kom 2012, och jag konstaterar att jag satte fel betyg. Jag satte en trea - men jag borde satt en tvåa. Jag minns absolut ingenting av den filmen - inte mer än att Michael Fassbender och Noomi Rapace var med. Det är allt. Ja, och att den var rätt pretentiös och tråkig.
I den recensionen berättar jag om mitt förhållande till ALIEN-filmerna. Sedan dess har jag sett om de fyra första filmerna - jag köpte härommånaden den gamla DVD-boxen ALIEN: QUADRILOGY, eftersom jag hittade den för typ två pund. Jag hade inte sett filmerna på evigheter. Det är bara att konstatera att det bara är ALIEN från 1979 som är riktigt bra. ALIENS är töntigare än töntigast, ALIEN 3 är mördande tråkig, medan ALIEN: ÅTERKOMSTEN faktiskt är rätt kul på ett skräpigt sätt.
... Men den här nya filmen, då? ALIEN: COVENANT? Jag har noterat att en hel del människor verkligen sett fram emot den här filmen, de har räknat dagarna. Oj, vad de har högt uppskruvade förväntningar. Oj, vad de (antagligen) kommer att bli besvikna.
Ridley Scott är tillbaka i registolen, och vad han har gjort, är samma  film - ALIEN, alltså - en gång till, fast betydligt sämre och tråkigare.
Rymdskeppet Covenant är på väg till en avlägsen planet. Ombord finns ett tusental kolonisatörer, samt en besättning på femton pers. En av dessa är androiden Walter (Michael Fassbender), en utveckling av androiden David, som var med i PROMETHEUS. Innan man hinner tänka PASSENGERS, råkar Covenant ut för en olycka och besättningen väcks upp. Skeppets kapten (James Franco i en minimal cameo på en bildskärm) dör. En mystisk signal brusar i form av en John Denver-sång, och besättningen beger sig till en mystisk planet.
På denna planet blir det ROVDJURET en stund, innan pyttesmå saker tar sig in i öron och näsa på ett par i besättningen. Ploff, så kommer det ut alienmonster ur dem på diverse blodiga sätt.
Men vem dyker upp då, om inte androiden David. Han har ensam häckat på planeten sedan förra filmen. Och han är inte god. Det märker man på att han tycker om Wagner. Nu har vi alltså Michael Fassbender i två roller. Den gode Walter känns igen på att han fått handen avbiten av ett monster.
ALIEN: COVENANT är en film som ställer frågor. Inte nödvändigtvis de frågor filmskaparna tror att de ställer. Nej, jag undrar istället vad de tänkte på när de skrev manus - har har vi ett av filmhistoriens häftigaste monster ... och så utnyttjar man det inte! Det är David som är monstret här; ett slags dr Frankenstein - Alienmonstren glömmer man nästan bort helt.
Här finns inga som helst rollfigurer att identifiera sig med. Huvudpersonerna är lite för många, de presenteras inte ordentligt, och ingen av dem är kul och har utstrålning. Katherine Waterston spelar en tjej som heter Daniels och som har misslyckad frisyr; lite åt svamphållet. Det verkar som om man försöker göra henne till en ny Ripley - men hon är verkligen ingen Ripley. Filmens hjältar är bara en samling kanonmat som finns där för att dödas av monstren.
Det vi får mest av är dock Michael Fassbender, som håller många, långa och pretentiösa anföranden. I den absolut fånigaste och mest meningslösa scenen, lär David Walter spela blockflöjt. Antagligen en scen fylld av symbolik - men jag fick mest lust att köra upp flöjtjäveln i röven på Fassbender.
Eftersom Ridley Scott regisserat, är ALIEN: COVENANT snygg att titta på. Har finns några maffiga scener med rymdskepp och främmande kulturer, här finns ett par splatterscener - men det här är en häpnadsväckande ospännande film! Här finns ingen spänning överhuvudtaget. Tvärtom - jag satt och tittade på klockan flera gånger, eftersom det oftast är riktigt trist, det här. Jag förstår inte hur man lyckas göra en ALIEN-film så här tråkig och seg. Fast det är klart - den här gången kom de inte ens på en bättre slogan för filmen än "Run" - att jämföra med "I rymden kan ingen höra dig skrika".
Om "överraskningen" på slutet vore en buss, skulle den stå med fet text i tidtabellen. Guy Pearce dyker upp i inledningen. Noomi Rapace figurerar på fotografier.
ALIEN: COVENANT är kanske en gnutta bättre än PROMETHEUS. Och den gav jag alltså en trea. Men vi sänker den trean! De här filmerna förtjänar bara varsin tvåa.
Nästa ALIEN-film, om det blir någon, hoppas jag blir en skräckfilm - och en monsterfest.









(Biopremiär 17/5)



-->

söndag 14 maj 2017

DVD/Blu-ray/VOD: End of a Gun

END OF A GUN (Njutafilms)
Precis som fallet är med Dolph Lundgren, försöker jag se allt med Steven Seagal. Det har blivit en besatthet. Även om kvalitén på Dolphs filmer har sjunkit ganska markant, händer det att han medverkar i en och annan film som är rätt bra, ibland till och med riktigt bra. Seagal, däremot, han verkar inte ens försöka göra bra filmer - och det är väl detta som fascinerar. Det händer att hans filmer är underhållande och ultravåldsamma, men på sistone har Seagals filmer varit under all kritik.
Keoni Waxman har regisserat några av Steven Seagals bättre filmer, som A DANGEROUS MAN, men även några av hans sämre - som till exempel A GOOD MAN. Waxmans senaste Seagal-epos END OF A GUN är bättre än A GOOD MAN, men det här är långtifrån en höjdare.
Steven Seagal är faktiskt med i END OF A GUN. Ja, ni vet kanske hur det brukar vara: Seagal dominerar omslaget, hans namn står med stora bokstäver, han påstås ha huvudrollen, men när man väl ser filmen, medverkar Seagal tjugo minuter, och är då inklippt, eftersom han inte orkat agera mot några motspelare. I en del fall är han även dubbad.
I den här nya filmen finns en rad scener där det ser ut som om Seagals scener tagits separat, och när hans ansikte inte är i närbild, ser man en stand-in bakifrån. Men - här finns även flera scener där Seagal, ta-daa, agerar med andra skådespelare, ja, han medverkar till och med i några actionscener.
END OF A GUN börjar bra. Dessutom har han verkligen huvudrollen, och medverkar genom hela filmen; från början till slut.
I vanlig ordning spelar Seagal en före detta agent. Han befinner sig i Paris (som egentligen är Bukarest i Rumänien, med inklippta bilder på Eiffeltornet och annat) och när filmen börjar får han syn på en strippa, som bråkar med en snubbe på en parkeringsplats. Seagal säger till snubben att lägga av, och det bär sig inte bättre än att Seagal skjuter ihjäl honom.
Efter denna inledning blir det sämre och ibland lite förvirrat. Strippan föreslår att Seagal ska hjälpa henne att stjäla tvp miljoner dollar av några gangsters, vilket han så gärna gör. Seagal och strippan jagas av gangsters. Seagal tar livet av folk.
Ett par actionscener är hyfsade, men som helhet är filmen småtråkig och ointressant.
Seagal svär orimligt mycket i den här filmen. Antagligen för att visa hur tuff han är. Ofta sitter han ner. Hans peruk är mer lik en basker än någonsin.










-->

tisdag 9 maj 2017

Bio: King Arthur: Legend of the Sword

Foton copyright (c) Warner Brothers
Förra året köpte jag John Boormans EXCALIBUR från 1981 på Blu-ray. Jag hade inte sett den på åtminstone 25 år. En gång i tiden älskade jag den filmen, så jag såg fram emot återseendet. Detta återseende blev dock inte som jag tänkt med. Filmens första hälft är fortfarande bra - men sedan, när riddarna kring runda bordet beger sig ut för att hitta den heliga graal, började jag skratta. Herrejösses, det var ju alldeles för likt MONTY PYTHONS GALNA VÄRLD, det  vill säga MONTY PYTHON AND THE HOLY GRAIL. EXCALIBUR blev även lång och seg. Men fantastiskt snygg är den fortfarande.
År 2004 gjorde Antoine Fuqua en film som hette KING ARTHUR. Den var ett försök att göra något slags realistisk tolkning av Arthurlegenden, och skilde sig en hel del från övriga filmatiseringar. Jag minns i princip ingenting av filmen, mer än att jag inte tyckte att greppet var alltför lyckat. Som barn läste jag en del böcker om kung Arthur och hand riddare, jag fascinerades av berättelserna - och då vill jag inte ha en Arthur iförd romersk rustning.
Nu har Guy Ritchie gett sig på legenden. Han har gjort det på ett sätt som skiljer sig från både EXCALIBUR och den förra KING ARTHUR.
Detta 3D-äventyr börjar onekligen bra. Om EXCALIBUR höll en drömsk sagoton, och KING ARTHUR satsade på realism, är Ritchies film mörk fantasy. Kung Uther Pendragon (Eric Bana) och hans riddare slåss mot den onde magikern Mordreds armé, komplett med gigantiska elefanter, som anfaller slottet Camelot. Jude Law spelar Vortigern, en le fan som vill åt kungakronan. Uther försöker sätta sin fru och lille son i säkerhet, men det går inte så bra. Sonen kommer undan, men föräldrarna dödas.
Den lille pågabläran växer upp och blir något slags schysst rövare, som hänger med sitt gäng av bästa Robin Hood-modell. Samtidigt har Vortigern gått och blivit en grym kung. Han hade kunnat fortsätta att regera, om det inte vore för att kung Uthers magiska svärd Excalibur dyker upp, nerkört i en sten. Den som kan dra svärdet ur stenen är rikets rättmätige kung. Gissa vem som drar svärdet ur stenen! Men denne kille vill inte bli kung.
Titeln KING ARTHUR: LEGEND OF THE SWORD är lite missvisande. Arthur blir inte kung förrän i filmens slutminuter. Dessutom tror jag inte att han kallas Arthur en enda gång under filmen, inte förrän han blir kung. Och vaddå, "Legend of the Sword"? Med det tillägget borde titeln ha varit "Excalibur: Legend of the Sword".
Arthur spelas av Charlie Hunnam, en redig beefcake som liknar Channing Tatum. Han har utstrålning som en kokt mört. Nej, han är inte speciellt kul.
Som jag nämnde inleds filmen bra, med slaget om Camelot och kung Uthers död. Men därefter förvandlas detta till en Guy Ritchie-film. Han klipper hysteriskt snabbt och "kreativt", vi får se Arthur lära sig kung-fu (!) av en asiat, och rollfigurerna pratar som en skock Londontuffingar i en independentgangsterfilm av den typ Guy Ritchie gjort flera; det blir lite anakronistiskt. Actionscenerna är gjorda i samma stil som de i Ritchies SHERLOCK HOLMES; kameran roterar runt kombattanterna, det skiftar ibland till slowmotion, och det klipps snabbt och ryckigt - och det är lite svårt att se vad som händer. Mellan actionscenerna är det rätt tråkigt, eftersom rollfigurerna är tråkiga - och handlingen är tråkig.
Jag saknaren del figurer från Arthurssagan. Eventuellt ska den kvinnliga magiker som hjälper Arthur vara Guinevere. Merlin skymtar i den scen. Damen i sjön simmar runt i en kort, vacker scen, men när hon återlämnar Excalibur, som Arthur hivat iväg i havet, dyker hon upp i en gyttjepöl! Jag fnissade, eftersom jag tänkte på "strange women lying in ponds distributing swords".
Här finns några inslag jag gillar. Kung Vortigern har en Lovecraftianskt bläckfiskvarelse i källaren, i en skog gömmer sig väsen i trädens bark, Vortigern förvandlar sig till en krigare som ser ut att vara målad av Frazetta. Det är synd att Guy Ritchie inte satsade mer på sådant, och lät kameran röra sig lugnt och stilla. Som det är nu, är det bara en hysteriskt klippt hackeböff, och en tråkig och oengagerande sådan.
Mikael Persbrandt har en liten roll som viking.
Emellanåt låter filmmusiken som medeltidstechno.









(Biopremiär 10/5)



-->

söndag 7 maj 2017

DVD/Blu-ray/VOD: Dolph Lundgren X 2

LARCENY (Studio S Entertainment)
ALTITUTE (Njutafilms)
April 2017 var Stora Dolph Lundgren-månaden. Då släpptes hela tre filmer med Dolphan. En av dessa var DON'T KILL IT, en smått fantastisk liten film; det bästa Dolph gjort på åratal, kanske decennier. Tyvärr kan jag inte säga detsamma om övriga två filmer.
I min recension av den danska actionfilmen DARKLAND skrev jag att jag upplevde den som rätt okej, eftersom amerikansk lågbudgetaction av idag ofta är så oerhört vissen. När jag såg DARKLAND hade jag ett par dagar tidigare sett LARCENY och ALTITUDE, och det var bland annat dessa jag tänkte på.
"Larceny" betyder "stöld", men en bättre titel på filmen vore "lethargic", vilket betyder "slö". LARCENY är en amerikansk-mexikansk samproduktion i regi av R Ellis Frazier, som tidigare gjort några filmer med Gary Daniels och Luke Goss som jag inte sett.
Jag blev aldrig riktigt klok på vad filmen handlar om. Dolph Lundgren spelar något slags tjuv, som anlitas av CIA för att knycka information som förvaras i ett kassaskåp i ett fängelse i Mexiko. Åtminstone står det så på DVD-omslagets baksida. Det hela är så illa berättat att det är i det närmaste omöjligt att följa med i handlingen.
Enligt uppgift ska filmn ha kostat sex miljoner dollar att göra. Det kan omöjligt stämma - det måste ha blivit en nolla för mycket. 600 000 dollar låter rimligare. LARCENY ser väldigt billig ut på alla sätt. Det "stenhårda" fängelset har knappt några fångar och ännu färre anställda, och säkerheten verkar inte vara den bästa.
Förutom Dolphan medverkar Corbin Bernsen och Louis Mandylor i småroller, men detta ger nästan intryck av att vara en amatörproduktion. Filmfoto, klippning, musik; allt är taffligt. Actionscenerna är få och illa iscensatta. I en scen skjuter en kille på en fånge på nära håll, men fångens squibs (dvs skotträffar med blodpåsar) utlöses inte, så det ser ut som att skotten missar. Jag undrade vad det var jag tittade på. Jag undrade även om Studio S köpt den här filmen på spek innan den var klar, eller om de fått den i ett paket.
Vill du se en betydligt bättre fängelsefilm med Dolph Lundgren, välj RIOT, som Studio S släppte förra året.
När jag direkt därpå stoppade in ALTITUDE i spelaren, kändes det som om jag tittade på en högbudgetproduktion - jämfört med LARCENY, alltså. Nu är även ALTITUDE en lågbudgetfilm, men den har lite bättre production values och lite bättre filmfoto.
Här är det meningen att vi ska köpa att Denise Richards är en supertuff och besvärlig FBI-agent. Efter att ha tuffat sig i inledningen, blir hennes chef vred, så hon stängs av. Typiskt. När hon sedan sätter sig på ett flygplan, visar det sig att ett helt gäng skurkar klivit ombord - Dolphan spelar en av dessa. Snart kapas planet och Dolph tar över spakarna. Vilken tur att Denise Richards finns ombord, så att passagerarna kan räddas och skurkarna nitas.
Den största frågan vad gäller ALTITUDE är: varför anlita en actionskådis som Dolph Lundgren, för att sedan bara låta honom sitta ner i en cockpit hela filmen? Filmen, som regisserats av Alex Merkin, inleds ganska hyfsat, men eftersom i sort sett hela filmen utspelas ombord på ett flygplan blir det snart rätt trist. Här finns absolut ingenting som sticker ut; som får filmen att skilja sig från andra flygkaparfilmer. Här finns inga parallella handlingar, inga överraskningar, och det brinnande planet på omslaget är inte med i filmen.
Denise Richards ser härjad och trött ut, hon ler inte en enda gång, mungiporna hänger - och näsan ser plastikopererad ut.
Jag tittar på allt jag kommer över med Dolph Lundgren - jag gillar ju karln! Tyvärr är det mesta han dyker upp i numera alldeles för visset, men ibland händer det att det kommer en höjdare - som DON'T KILL IT. Och nu ska ju Dolph åter medverka i en storbudgetfilm. Han ska spela kung Nereus i den kommande superhjältefilmen AQUAMAN. Eller Vattenmannen, som han hette när jag växte upp.
Eller var det Vattenskallen han hette?

LARCENY:








ALTITUDE:













torsdag 4 maj 2017

Bio: Darkland

Foton copyright (c) Scanbox
Nu blir det dansk action här på TOPPRAFFEL! När såg du en dansk actionfilm senast? En dansk vigilante-actionfilm, dessutom.
Om vi säger så här: ska du bara se en dansk actionfilm i år, ska du se DARKLAND. Fast detta är inte nödvändigtvis en rekommendation. Det finns gott om andra actionfilmer du kan se istället - på andra språk än danska.
Danmarks Vin Diesel; Dar Salim (från bland annat GAME OF THRONES och DICTE), spelar den skicklige kirurgen Zaid. Han är från Irak, men han är gift med en danska som han dessutom väntar barn med, och han lever ett vanligt danskt liv. Hans yngre bror Yasin är dock en kriminell slyngel som hänger med en liga i Köpenhamns stökigare stadsdelar. I filmens inledning ska brodern råna en bank, men stöten går fel. Den gravt kriminelle kickboxaren Semion (Ali Sivandi), lokal gangsterboss, låter döda Yasin.
Eftersom polisen inte verkar bry sig nämnvärt om fallet, finns det bara en sak för Zaid att göra: han ska själv rensa upp och skjuta av buset. Eller åtminstone bryta av armar och ben på slöddret.
Fenar Ahmad har regisserat DARKLAND. Visst har vi sett allt förut. Det här är DEATH WISH på danska - eller kanske snarare THE PUNISHER. Zaid är en rejäl biff, klädd i svart och iförd skottsäker väst. Och visst har vi sett betydligt bättre varianter på detta klassiska hämndtema.
... Men jag tycker nog att DARKLAND är rätt okej. Att jag tycker så beror på att jag sett alldeles för många amerikanska B-actionfilmer som är ohyggligt mycket sämre. Det har ju hänt något med den amerikanska lågbudgetfilmen; de är billigare och sämre än någonsin. DARKLAND verkar ha haft en hyfsad budget och den är gjord med viss stil. Det är mörkt och brutalt.
Alla klyschorna finns med. Hur ska Zaid på kort tid lyckas komma i form för den stora hämnden? Jo, men hjälp av ett montage! Han beger sig ut och nitar framgångsrikt en massa busar, sedan följer en rad motgångar, innan han står öga mot öga med Semion för den feta slutfajten.
Han tål väldigt mycket stryk, den gode Zaid. Han har inga större problem att hitta rätt personer när han är ute och rensar stan. Polisen är i det närmaste osynlig - man tycker att de borde sätta in alla resurser när gangsters hittas sönderslagna eller ihjälskjutna runt om i Köpenhamn. Semion eldar dessutom upp en kille.
I original heter den här filmen UNDERVERDEN. Eftersom vi inte längre kan svenska, heter den alltså DARKLAND här. Som alla andra filmer nuförtiden, är Ahmads film för lång. Kanske är betyget nedan för snällt, men jag tycker att skådespelarinsatserna är goda, och som sagt - det finns gott om betydligt sämre actionfilmer. Plus i kanten för att filmen innehåller en cage fight.
Det är onekligen kul att Åke Sandgren, numera filmkonsulent på danska filminstitutet, satsat pengar i det här. Undrar vad som hänt om man knallat upp på svenska filminstitutet och sagt "Tjena, jag vill göra en actionfilm om en kirurg på Sahlgrenska som beväpnar sig och rensar upp i Biskopsgården".


(Biopremiär 5/5)






Bio: The Circle

Foton copyright (c) Noble Entertainment
För ett tag sedan uppdaterades Facebook Messenger och blev - i mina medelålders ögon - rätt konstig och jobbig. I en artikel stod det att Facebook vill att Messenger ska bli den enda app man behöver. Jag använder Messenger för att skicka meddelanden och inget annat, och jag har inte brytt mig om att undersöka vad det nu är man kan göra med appen - jag är inte intresserad.
Jag är hyfsat flitig användare av Facebook, jag lägger upp en del bilder på Instagram, Twitter använder jag nästan enbart för att sprida mina texter från TOPPRAFFEL!, LinkedIn är ett irritationsmoment i vardagen. Övriga sociala medier; de som ungdomar helst använder, vet jag knappt vad de är, och de känns rätt onödiga.
Vidare är jag flitig användare av Googles produkter. Till exempel görs denna blogg på Blogger, som sedan en tid tillbaka ägs av Google. Google kritiseras för att hålla koll på sina användare, men det är bara att konstatera att flera av deras tjänster är utmärkta.
I thrillern THE CIRCLE, som regisserats av James Ponsoldt och som bygger på en roman (dock inte den svenska "Cirkeln", förstås), spelar Emma Watson den unga Mae, som erbjuds jobb på ett mäktigt företag som heter just The Circle. The Circle utvecklar produkter som får Facebook och Google att framstå som glada amatörer. Här pratar vi om ett socialt nätverk som planerar att tvinga hela jordens befolkning att öppna konto - och med hjälp av trådlösa minikameror tänker de övervaka precis allt som sker världen över, för att kunna undvika kriminalitet, krig, katastrofer och annat. Det totala övervakningssamhället.
Tom Hanks gör företagets chef Bailey; en sådan där mäktig men mysig kille, som avslappnad talar inför jättepublik medan han dricker en mugg te. Mae stiger i graderna på the Circle, hon börjar även att direktsända sitt liv på webben med hjälp av av kamera hon alltid bär på bröstet - men självklart inser hon efter ett tag att det är något som är väldigt, väldigt fel med företaget och dess chefer.
Fötetaget The Circle är något slags kombination av Facebook, Google, Apple, Steve Jobs, Scientologikyrkan och Livets ord. Dess anställda, och de är tusentals, jublar och applåderar när Bailey visar sig och berättar om nya produkter och tjänster; stämningen är frireligiös, de anställda framstår som hjärntvättade.
Filmen THE CIRCLE skulle mycket väl kunna ha blivit en riktigt bra och tankeväckande thriller - om den riktat sig till en vuxen publik och varit aningen mer realistisk. Som den är nu verkar filmen främst rikta sig till Emma Watsons fans, det vill säga tonåringar. Här finns många intressanta inslag, men det hela är lite för simpelt och jag köper inte riktigt allt det The Circle sysslar med. Det blir aldrig speciellt spännande.
Emma Watson spelar amerikanska och hon känns faktiskt mer naturlig när hon inte pratar med den överklassbrittiska hon körde med i Harry Potter-filmerna. John Boyega har en liten roll, och Bill Paxton spelar Maes far. Detta blev Paxtons sista roll - och det är ganska rörande att se honom. Han spelar nämligen svårt sjuk i MS; han är svag, hjälplös och vänlig, och det är lite jobbigt att veta att Paxton dog en tid efter inspelningen - om än inte i MS. "For Bill" står det i eftertexterna.
Det är synd att Bill Paxtons sista film inte blev bättre än så här.









(Biopremiär 5/5)



-->

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx