Bio: Foxfire

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment
Det verkar inte som om jag recenserade den franske regissören Laurent Cantets förra film; skoldramat MELLAN VÄGGARNA - men jag vill minnas att jag inte var så förtjust i den. Rättare sagt, den lämnade mig rätt likgiltig.
Nå. Här har vi så Cantets nya film.

FOXFIRE handlar om den hemliga agenten Elizabeth "Foxfire" Towne, som ... Nej, förlåt. Fel film. Jag tänkte på pilotavsnittet till TV-serien CODENAME: FOXFIRE.
FOXFIRE är den andra filmatiseringen av Joyce Carol Oates roman "Foxfire - En tjejligas bekännelser". Som jag förstås inte har läst. Den första versionen kom 1996 och hade en ung och okänd Angelina Jolie i den ena huvudrollen; hon spelade Legs Sadovsky som bildar gänget Foxfire.
I Cantets version är det en ung tös som heter Raven Adamson som gör Legs. Det här är en fransk-kanadensisk film, men den utspelar sig i en håla i Upstate New York. Jag tycker mig dock höra kanadensiska accenter lite då och då. Folk som säger "aboot", till exempel.
Det är 1950-tal, filmens berättare är tonårstjejen Maddy (Katie Coseni), och hon och hennes kompisar tycker att livet är ett helvete. De manliga lärarna förnedrar och förtrycker dem, liksom övriga vuxna män, medan jämnåriga killar förlöjligar och uttnyttjar dem. Därför bildar de gänget Foxfire; något slags feministisk aktionsgrupp, anförd av den tuffa Legs.
Tjejerna tatuerar in en liten eldsflamma på skulderbladet och det dröjer inte länge innan de blivit beryktade. De börjar med att sätta dit en elak lärare - de skriver "I LIKE TO EAT LITTLE GIRLS' PUSSIES" på hans bil. Därefter eskalerar det. De maskerar sig och demonstrerar utanför en djuraffär, de misshandlar Maddys rälige morbror, som visar sig vara pedofilm. De skaffar sig ett eget klubbhus, där de flyttar in hela gänget; ett gäng som ständigt växer.
Snart spårar dock det hela ur totalt. Gänget skaffar sig en revolver, de blir direkt kriminella och allt och alla i deras omgivning upplevs som hot.

Problemet med FOXFIRE är att i stort sett samtliga rollfigurer är osympatiska. Alla män är svin. Läraren i början är ohyggligt elak, den slemmige morbrodern är vidrig, killarna på skolan är as. Tjerna sätter snart i system att ragga upp äldre män som attraheras av unga tjejer, som sminkat sig för att se äldre ut. Så snart männen gått i fällan, slår Foxfire till och misshandlar och rånar männen. Och det är aldrig svårt för dem att få napp. Även de män som är förhållandevis godhjärtade och inte vill dem något ont sätts dit, och även de framställs som besynnerliga och otäcka. Här finns en rik överklassherre som visar sig från sin bästa sida, men samtidigt slänger ur sig de mest fantastiska (och i sammanhanget roliga) extremhögeråsikter.

Tjejerna är inte mycket mer sympatiska. Det uppstår spänningar mellan gängets medlemmar, några vill dra sig ur, några tycker att de har gått för långt. Och jag undrar själv vaffan det är de sysslar med. Det är en sak när de i början hämnas på de som gjort dem illa, men det dröjer inte länge innan de revolterar enbart för revoltens skull. Som alla de här påstådda vänsteraktivisterna i Sverige som maskerar sig och vandaliserar, och påstår att det är en politisk aktion, när det i själva verket är vansinne.
FOXFIRE varar två timmar och 25 minuter och är alldeles, alldeles för lång. Men det är mycket välspelad och välgjord. Synd att jag inte tycker att den är bättre än den är.
Jag undrar hur versionen med Angelina Jolie är.

(Biopremiär 24/5)

Bio: Mitt längtande hjärta

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige
Jasså, och vad linar det här? utbrister vän av ordning. Har du börjat att recensera gamla filmer, pågablära? MITT LÄNGTANDE HJÄRTA hade ju premiär den 22:a februari!
Javisst hade den det. Men inte i Malmö, där jag bor. Här gick den inte upp. Det är inte förrän nu när Spegeln har vad de kallar Filmfrossa som filmen visas. Den skulle för övrigt ha haft premiär den 21/5, men på grund av teknisk uheld ställded den föreställningen in.
MITT LÄNGTANDE HJÄRTA visades på Malmö Filmdagar förra året, men jag såg den inte där. Och när jag glatt visslande spankulerade iväg genom regnet till Spegeln slog det mig att jag glömt bort vad det här är för film, vad den handlar om. Jag inbillade mig att det var ett franskt kärleksdrama. Den svenska titeln gör ju att det låter som ett sådant.
Ben Lewins film är allt annat än fransk. Det enda franska med den är att om filmen kommit för hundra år sedan hade man kunnat plocka stillbilder från alla dess nakenscener och sälja som "franska kort". Nej, det fär är en amerikansk film. Och det jag trodde skulle vara ett tungt drama visade sig vara en genrehybrid. Drama. Svart komedi. Romantisk komedi. Dramadokumentär. Fell good-film. Allt detta på en och samma gång.

MITT LÄNGTANDE HJÄRTA har den mindre poetiska originaltiteln THE SESSIONS och handlar om en period i poeten och författaren Mark O'Briens liv. O'Brien (spelad av John Hawkes), som funnits på riktigt, led av polio sedan sex års ålder och var oförmögen att röra sin kropp. Han tillbringade större tiden av sin tid i en järnlunga (hade jag distribuerat filmen hade jag kallat den MANNEN MED JÄRNLUNGAN), men han var hyperintelligent, verbal, och åtminstone enligt den här filmen besatt han svart humor och stor självironi.
Dessutom var han oskuld.
Filmen handlar om hur han 1988 bestämmer sig för att vid 39 års ålder bli av med svendomen; något sedan skrev en artikel om. Efter att ha kärat ner sig i sina söta, kvinnliga assistenter och pratat med rådgivare, tipsas O'Brien om Cheryl (Helen Hunt); en gift kvinna som arbetar som sexsurrogat. Ett yrke som låter förvillande likt prostituerad, men som tydligen inte är det. Cheryl ska mot betalning besöka O'Brien i egenskap av något slags intim terapeut och hjälpa honom att komma underfund med hur han fungera sexuellt. Med tiden ska de även lyckas genomföra ett samlag, är det tänkt.
Förutom att vara romantisk och ständigt kåt, är Mark O'Brien även religiös. Han går (eller snarare rullar) ofta till kyrkan, där han biktar sig för den nye prästen (William H Macy). De två blir nära vänner.

Jag blev väldigt positivt överraskad av MITT LÄNGTANDE HJÄRTA. Vad jag trodde skulle vara ett deprimerande drama om en kandikappad man, visar sih vara en varm och upplyftande film. John Hawkes (som debuterade i FUTURE-KILL!) gör en mycket stark insats som Mark O'Brien. Han tillbringar hela filmen liggande på rygg och rör bara på huvudet. Helen Hunt överraskar med att vara modig nog att tillbringa hälften av sina scener helnaken. Hon är 50 och ser ut att vara 50. Willian H Macy är förstås en av mina favoritskådisar och här har han intressant frisyr.
Jag tyckte väldigt mycket om den här filmen. Den visas bara ett par dagar på Spegeln, så skynda dig dit om du vill se den!

(Malmöpremiär 21/5)

Bio: Fast & Furious 6

Foton copyright (c) UIP Sweden
Den var väl oundviklig, den sjätte filmen i FAST & FURIOUS-serien. Den förra filmen, FAST & FURIOUS 5, blev inte bara kommersiellt framgångsrik, den fick även överraskande bra recensioner. Själv var jag väl inte sådär jätteförtjust i den - men den var bättre än den fjärde delen, som hette FAST & FURIOUS, utan någon siffra efter titeln. Men jag måste understryka att jag inte minns ett dugg av vad filmerna handlade om, vad som hände i dem. Jag kommer knappt ihåg enskilda scener. Vilket även gäller för de tre första filmerna. Jag anstränger mig för att minnas att Dwayne Johnson introducerades som nye rollfiguren Hobbs, medan Michelle Rodriguez' figur Letty dödades.
Justin Lin återvänder i registolen, och alla de gamla skådisarna är tillbaka i sina roller - inklusive Michelle Rodriguez. Letty var minsann inte alls död. Hon låg på sjukhus med minnesförlust och slog sig sedan ihop med den slemme skurken Shaw (Luke Evans), som utför samma sorts bilburna kupper Toretto (Vin Diesel) och hans gäng sysslade med innan de pensionerade sig för att leva laglydiga liv.
Snuten Hobbs letar upp Toretto på kanarieöarna. Där bor även före detta snuten och numera Torettos kompis Brian (Paul Walker), som ska bli farsa. Någon pappaledighet blir det inte tal om. Hobbs och hans nya partner Riley (Gina Carano) behöver hjälp av Toretto, Brian och deras fortkörande gäng. Och de kan inte tacka nej, eftersom Hobbs visar upp ett nytaget foto på Letty - Torettos före detta flickvän. Nu är han ihop med en som heter Elena (Elsa Pataky), men hon tycker att han ska åka iväg och leta upp Letty och samtidigt passa på att spöa upp Shaw.

... Så det gör Toretto och hans gäng. Shaw har snott topphemliga domedagsprylar värda en miljard, och jakten på honom går över halva Jordklotet. Fast främst i Ryssland och London.
Det här är väl ungefär vad filmen handlar om. Jag minns inte så noga. Handlingen spelar ingen som helst roll här. Det här skulle kunna handla om precis vad som helst. FAST & FURIOUS 6 är ännu större, mer explosiv och mer högljudd än tidigare. Men större och dyrare är inte nödvändigtvis det samma som bättre.

Två timmar och tio minuter varar det här - och det är alldeles för länge. Vissa actionscener, bland annat slutuppgörelsen, känns som om de håller på en evighet. Men vill man bara ha bilåkning och action, och absolut ingenting annat får man valuta för pengarna. Bombastisk men snäll action, alltså. Det här är ännu en film med PG-13-gräns i USA, vilket innebär att ingen svär och våldet är oblodigt.
FAST & FURIOUS 6 får väl sägas vara ... okej. Jag ger den godkänt. Och att jag tycker så beror främst på Gina Carano från Steven Soderberghs rätt misslyckade HAYWIRE. Carano är ingen vidare skådis; verkligen inte, men hon har utstrålning, ser cool ut och är en jävel på att slåss. Den här filmen innehåller en fantastisk actionsekvens nere i Londons tunnelbana. Carano och Rodriguez pucklar på varandra så det står härliga till, medan två andra i Torettos gäng slåss med en annan av skurkarna. Det här är enastående, antagligen den bästa actionscenen i hela filmserien. Slutuppgörelsen, som lyckas kombinera biljakter och kampsport med flygplan, är också makalös - men som sagt alldeles, alldeles för lång.

Filmens sista scen är både löjeväckande och lite äcklig - vem vill de de här hårda hjältarna ta varandras händer och be bordsbön? Va? Ännu mer löjeväckande är att denna bordsbön följs av en textskylt som uppmanar publiken att inte försöka sig på de avancerade bilstunts som utförs i filmen. Fniss! Tydligen är dagens biopublik osannolikt korkad.

FAST & FURIOUS 6. Den sjätte filmen. Det är många filmer det. Men det räcker inte. Det blir en sjua. Hur jag vet det? Jo, därför att det även bjuds på en epilog! Och i denna introduceras en ny rollfigur. En Mycket Känd Och Populär Actionskådis medverkar ett par sekunder - och bygger upp till en fortsättning. Och hans medverkan gör att jag inte är helt avigt inställd till FAST & FURIOUS 7, eller vad den nu kommer att heta.
... Men när får vi se Gina Carano spela huvudrollen i en riktigt, riktigt bra actionfilm?

  





(Biopremiär 22/5)

Reseraffel: Kärvänliga Kävlinge

Jag har en tendens att då och då återkomma till Kävlinge, en liten sömnig stad i Skåne (enligt Wikipedia har hela kommunen 29 438 invånare 2013). Detta beroende på att min farmor och farfar bodde där. Numera är jag dock aldrig i Kävlinge. Farmor dog för trettio år sedan, farfar gick bort i mitten av 1990-talet. Därefter lade de om tågtrafiken, så åkte man mellan Malmö och Landskrona behövde man inte längre byta i Kävlinge. Jag har därför inte satt min fot i Kävlinge på tio-femton år. Åtminstone inte utanför stationen.
I början av 2010 skrev jag den här illa grejen om mitt förhållande till Kävlinge. Detta med anledning av att Kävlinge agerade stand-in för Svinarp i TV-serien STARKE MAN. Fast då åkte jag aldrig dit.
Igår besökte jag däremot staden. Min pressackreditering till Eurovision Song Contest gällde nämligen även som Skånekort på lokaltrafiken. Jag passade på att resa till- och promenera i Kävlinge.
Så här gick det ...
(Klicka på bilderna för fläskigare storlek)

Kävlinge station är sig likt. Fattas bara. Visst, perronger och gångtunnlar har byggts om sedan 70-talet, men kåken är den samma. Åtminstone på utsidan.

Är man hungrig eller sugen på ett järn är det tydligen hit man ska gå. Jag hittade inte alltför många etablissemang med fullständiga rättigheter under min drygt timslånga promenad.

Värdshuset ser trevligare ut om man går runt hörnet. Fast jag gick inte in och kollade. Hoppas att de serverar fet husmanskost! Alldeles intill ligger Kävlinge Teater.

Korvaludan bredvid stationen! En gång i början av 80-talet stodfarfar här och skulle köpa korv med mos åt sig och farmor. Han hade en femma i näven och chockades när han skulle betala. Inte ens då var det så billigt med korv och mos.

Okej. Dags att promenera ner på byn, som man sa när jag växte upp.

Mårtensgatan. Här brukade gubbarna lyfta på hatt eller keps när de möttes på trottoaren, det noterade jag när vi gick till leksaksaffären Nino Plast. Eller hette den Ninos Plast? Och vem eller vad var Nino? Färgen har i alla fall trillat av den här gatskylten.

Nu blir jag villrådig. Var det på det här hörnet Nino Plast låg?

Eller var det här, i lokalen till vänster? Jag minns inte. Men jag kunde inte uppbringa någon leksaksaffär i dag.

Ett kondis som ser riktigt trevligt ut. Som hämtat från 1950-talet.

Ja! Kondiset har en kvalitetsstämpel i skylten! De stoltserar minsann med at se för spiddekagor!

Äntligen! Äntligen ett ställe som ser precis likadant ut som det alltid gjort! Hellbergs Bokhandel! Här brukade farfar köpa sina presenter och julklappar till mig. Det var alltid klassiker från Niloe.

Den där träskylten i fönstret låg där nog också när jag var barn.

Jösses. Därinne ser det nästan precis likadant ut som det gjorde på 70-talet. Fast gubben i kassan kände jag inte igen. De som stod där för fyrtio år sedan är nog döda och begravda sedan länge.

En gång på 70-talet fick jag boken "Bomba och huvudjägarna" här. En annan gång seriealbumet "Prins Valiant i Afrika". Här har vi Hellbergs serieavdelning av idag. Intresant nog för de främst böcker från nyligen nedlagda Optimal Press! Fast boken "Pansar-Bengtsson och Rymd-avskummen" verkar ha legat där sedan 70-talet. Till och med REA-lappen (19:-) på baksidan ser antik ut.

Alla städer med självaktning har en Pizzeria Viking.

Jag viker av från Mårtensgatan en stund. Är tvungen att kolla upp en grej. Passerar detta hörn ...

Jepp! Ryktet stämde. Konsum är väck. Eller Coop, som det väl hetat de senaste decennierna. Matrebellen är alldeles nyinflyttad. Farmor och farfar handlade alltid på Konsum. Och allting på Konsum. Oavsett vilken stad de befann sig i. De var ju kooperativa! I synnerhet farfar. Farfar visste dessutom att Konsum ju har de bästa restaurangerna, så skulle vi äta flott ute, blev det förstås på en Konsumrestaurang.

Den gratis Lokaltidningen finns visst även i Kävlinge.

Matrebellen. Nja, ser väl inte så där superrebelliskt ut...

Men vänta nu här! De där tuggummiautomaterna ser ju precis likadana ut som när jag var barn på 70-talet och bönade och bad om att få trycka några räliga tuggummikulor. Är det månne samma mackapärer?

Blir man hungrig efter ett besök hos Matrebellen kan man slinka in här.

Tillbaka på Mårtensgatan. Löfgrens el- och TV-service har gömt sin verksamhet bakom planket. Märkligt.

Snett emot Löfgrens kan man köpa en TV av Nilsson. Praktiskt. Om TV:n går sönder.

Oj oj oj ... Nu närmar jag mig farmor och farfars hus. Ska genom den här tunneln ...

Jag minns inte vad som fanns i den här kåken när jag var barn. Idag ser den övergiven ut.

Stans bibliotek. Ser lummigt och charmigt ut. Det har det alltid gjort. Men jag har aldrig satt min fot därinne.

Detta verkar numera vara en del av biblioteket. Men var det inte här brandstationen låg en gång i tiden? Jag vill minnas det. Och jag tyckte att det var spännande när brandbilarna ryckte ut. Det här var ju så nära farmor och farfars hus.

Här ligger det en restaurang. Jag kan omöjligt komma ihåg vad som låg här på 70-talet. Men var det inte ett konditori? Det ser ju ut att ha varit ett kondis.

Old Times heter restaurangen. Tja, det ser ju inte så pissnödigt ut. Lite spontant med rottingstolar och plastbord - och några plaststolar till vänster. Om rottingstolarna tar slut.

Kävlinge Kommunhus! Känt från TV. Det var alltså denna kåk som var stan-in för kommunhuset i Svinarp i TV-serien.

Men ... Men ... Men ... Men var är hon? Den tjocka tanten? För 30-35 år sedan placerades en liten staty i parken utanför kommunhuset. En staty föreställande en tjock tant. Jag vet inte varför. Jag vet inte vem det föreställde. Men nu är hon borta. Och det är ju synd.

Jag vänder mig om - och där är det: ett uringult hyreshus, byggt 1937. Min farfar var med och byggde det. Sedan flyttade han in i det. Jag stegar över grasmattan ...

Jag går över Kvarngatan och konstaterar att något inte stämmer. Någonting är radikalt fel. Därnere, på bottenplan.

Just det! Kävlinge GIF:s klubblokal är väck! Den har ju alltid funnits här, men icke! Stadens fotbollslag har flyttat på sig. Men det står om inget annat fortfarande en massa pokaler i skyltfönstren.

Jag går fram och känner på dörren. Den är olåst. Jag öppnar den och går in ...

Nej, stopp och belägg! Vad liknar det här? Brevlådor av plast? Här satt förr eleganta brevlådor av plåt - eller var det månne koppar? Tjusiga postskåp med luckor som öppnades med nyckel.

Förra gången jag var här konstaterade jag att trapphuset målats om. Förr var det mintgrönt. Varför man nu vill ha det i snorgult vet jag inte. Inte heller luktar det likadant som förr. Det här trapphuset brukade ha en rätt speciell doft. Nu luktar den ingenting.

Jag går uppför trappan. Det där runda fönstret brukade jag fascineras av som barn. Det var ju sällan man såg runda fönster.

Oj! Här har vi den! Dörren till farmor och farfars lägenhet. Men vad menas? Varför har de målat om dörren? Vilken rälig grön färg! Helgerån!

Det var spännande att sova över hos farmor och farfar. De hade nämligen sovrummet på vinden! Jättekonstigt. Bakom den här dörren fanns - och finns kanske fortfarande? - en smal korridor med dörrar till extrarum. Med små fönster med gardiner och allt. Men det luktade förstås vind häruppe, och mittemot sovrummen fanns vanliga, hönsnätsförsedda vindsförråd.

En av de boende i kåken visar upp sitt sinne för humor.

Jag går ut på balkongen. Jamen, vad nu? Trädet är ju borta! Där nere fanns ett stort träd - var det inte en pil? Där satt ibland fruarna och drack tvättekaffe.

Fast på andra hållet är det sig likt.

Dörren till höger leder ner till källaren. Därnere hjälpte jag (nåja) farfar att bygga lekstugan min syrra fick någon gång på 70-talet. Den stod sedan i vår trädgård tills den murknade och i stort sett föll ihop.

Jag lämnar byggnaden ...

Nå, lysknappen i porten ser i alla fall likadan ut som den alltid gjort.

Skyltningen i porten är lite ... konstig.

Eftersom tiden av allt att döma stått stilla i Kävlinge, är T-shirts med 80-talsmotiv fortfarande populära.

Jag traskar in genom den här porten för att kika lite på gården.

Där är ju cykelstallet. När jag var liten läste min farsa in en godnattsaga på ett kassettband. Den handlade om när han var liten och om en kille som kallades Stjärnan. de kom på att de skulle bygga en kopia av Niagarafallet i cykelstallet. De byggde upp natur och klippor på ena sidan av väggen. Sedan kissade de genom ett hål i väggen på andra sidan.

Dags att fortsätta exkursionen. Vad ska jag nu titta på? Där borta ligger Lantmännens silo ...

Jag beslutar mig för att gå ner till Kävlingeån. Jag har nog inte varit där sedan 70-talet. Eller kanske tidigt 80-tal. Ån är en av Skånes tre största.

Det ser ju onekligen pittoreskt ut.

Gatorna i närheten är lummiga. Villakvarter. Radhus. Det är säkert trevligt att bo här. Om man inte ställer krav på att det ska hända något. Men det gör man ju. Jag hade säkert klättrat på väggarna om jag tvingades häcka här en längre tid.

Kävlingeån får mig att tänka på Huckleberry Finn.

Vad är det här för cyberpunkgrej? Och varför skummar det kring gallret?

Idyllen är total. Det är en lika stekhet som strålande dag.

Där borta i den lilla vita kåken har vi TOPPRAFFEL!s redaktion.

Äventyret är över. Jag återvänder till stationen för att ta tåget hem till Malmö.

På Instagram finns ytterligare några bilder från denna rafflande resa. Där har jag dessutom försökt få bilderna att se ut som om de är från 1970-talet. För nästan ingenting har ju hänt sedan dess ...