torsdag 26 maj 2016

Bio: Warcraft: The Beginning

Foton copyright (c) UIP Sweden
När jag 1995 reste till Cannes för första gången, körde jag och en kompis bil dit. På vägen sov vi över hos ett svenskt par som jobbade i Schweiz, men bodde i Frankrike, väldigt nära gränsen. När vi var där visade killen upp det nya, coola datorspel han höll på att spela - "Warcraft". Han var väldigt imponerad. Jag med. Väl hemkommen från Frankrike började jag också att spela "Warcraft". När "Warcraft 2" kom, spelade jag det också. Men sedan tog det slut för min del. Jag lade ner datorspelande, och att spela "World of Warcraft" och liknande spel online, mot andra spelare, intresserar mig inte det minsta.
För en massa år sedan pratades det om en Warcraftfilm med Sam Raimi vid spakarna. Jag undrade varför Raimi skulle sänka sig till att göra en datorspelsfilm - det är ju sådant Paul WS Anderson ägnar sig åt. Men nu gjorde förstås Raimi aldrig filmen. WARCRAFT - som i Sverige heter WARCRAFT: THE BEGINNING - är istället regisserad av Duncan Jones, något som faktiskt känns ännu konstigare än att Sam Raimi skulle ha gjort den. Jones, som ju är son till David Bowie, är känd för sina aningen udda genrefilmer MOON och SOURCE CODE. Han har även varit med och skrivit manus till WARCRAFT.
Nå.Vad handlar WARCRAFT om? Jag vet inte riktigt. Det här är en sådan där film man ser och tänker "Vad är det egentligen jag tittar på?". Men det är något om att orchernas värld håller på att dö och befolkningen måste hitta någon annanstans att bo. Orchernas ledare, en ond trollkarl som är besatt av "fel-magi" (?!) öppnar en portal till en annan värld; Azeroth, där människorna bor. I Azeroth är det fridfullt, men snart kommer illasinnade bamsingar till orcher och lägger sordin på stämningen.
Killen som är något slags hjälte, heter Lothar (och spelas av Travis Fimmel), och jag fnissade till varje gång hans namn nämndes. Var är Mandrake? tänkte jag. Han får hjälp av en ung trollkarl (Ben Schnetzer) - och så dyker förstås Snygga bruden också upp; den tuffa, sexiga krigarkvinnan. Hon heter Garona (Paula Patton) och är halvblod; hälften orch, hälften människa. Hon ser ut som en korsning mellan Jennifer Lopez och Julie Strain, fast lite grönhyad. Och så har hon betar. Orcherna har stora betar i underkäken, men eftersom Garona ska vara snygg, har hon små betar. Det ser ut som om hon har Tic Tac-tabletter i mungiporna.
Ben Foster spelar en mänsklig trollkarl, som även han blir besatt av fel-magi. Dominic Cooper är kung, och gamle, fine Clancy Brown är visst en av orcherna.
Det finns både snälla och onda orcher. Några är blåa, fast de är kanske inte orcher? Några snälla orcher hjälper människorna att slåss mot de onda. Det används svärd, klubbor och magi under striderna. Magikerna är så mäktiga att de verkar kunna göra precis allting med sina tricks. En av dem är kanske Mandrake? Orcherna har alla skitkonstiga namn, jag uppfattade aldrig vem som var vem.
Min sambo såg trailern till WARCRAFT på TV och trodde att det var reklam för ett datorspel. Det säger väl allt. Om detta nu vore ett datorspel, skulle det säkert vara det snyggaste spelet någonsin. Men nu är det en film. Det känns som att titta på ett spel på stor duk. Jag kan inte bestämma mig för om det här är snyggt eller fult. Det är alldeles för mycket tecknad film över det hela. I stort sett allting är datoranimerat, och motion capture-teknik har använts till orcherna. Och jo, dessa ser mest datoranimerade ut. Miljöerna är pampiga. För en gångs skull är 3D:n alldeles utmärkt.
... Men vad spelar det för roll när rollfigurerna är platta (inga tre dimensioner där, inte) och när handlingen är fullkomligt ointressant? WARCRAFT ligger väldigt nära kalkonfilmsgränsen. Jag kan tänka mig att jag hade tyckt det här var häftigt om jag var tolv - men det är jag inte. Det är möjligt att tonåringar som spelar WoW gillar detta, men som film betraktat är det här dåligt. Det är rätt jönsigt. Framför allt är det plastigt. Men det är inte riktigt lika dåligt som ALICE I SPEGELLANDET.
Dock fick jag faktiskt lust att spela "Warcraft" igen. De tidiga spelen.








(Biopremiär 27/5)

-->

onsdag 25 maj 2016

Bio: Alice i Spegellandet

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
ALICE I UNDERLANDET från 2010 var inte en av Tim Burtons bästa, eller ens bättre, filmer, men den blev av någon anledning en stor succé världen över. Således kommer här en uppföljare. Såklart. Sex år har det alltså tagit, vilket innebär att Mia Wasikowska, som gör Alice, hunnit bli 26 - i Lewis Carrolls böcker är hon en liten flicka.
Tim Burtons namn blåses upp med stora bokstäver i trailern till ALICE I SPEGELLANDET, men den här gången är han bara producent. För regin står James Bobin, som mest jobbat med TV och som gjort två biofilmer med Mupparna (varav jag sett en; den är jättebra - min recension finns HÄR). Boken "Alice i Spegellandet" från 1871 tror jag inte att jag läst, jag kan i alla fall inte minnas att jag gjort det, även om handlingen känns bekant när jag skummar igenom ett handlingsreferat. Filmen ALICE I SPEGELLANDET har inte alltför mycket med boken att göra.
Det hela inleds med vad jag trodde var en drömsekvens. Alice är kapten på ett fartyg, som beskjuts av fientliga kanoner medan det tar sig fram genom en kraftig storm. Alice lyckas dock ta sin båt till London - och jag inser att det inte alls handlar om den dröm. Alice har verkligen blivit sjökapten på riktigt. Men allt är inte frid och fröjd därhemma. En ond lord vill ta ifrån Alice och hennes mor både fartyg och bostad.
Efter diverse incidenter i London, får Alice syn på larven/insekten Absolem från Underlandet (Alan Rickman gör rösten) och följer efter honom. De rusar genom ett hus och det bär sig inte bättre än att de hoppar genom en spegel och hamnar i en besynnerlig värld.
Eftersom flera av figurerna från Underlandet finns där, är det väl samma värld som i förra filmen. Eller inte. Vad vet jag. I vilket fall: Hattmakaren (Johnny Depp) har blivit deprimerad och verkar vara döende. Det är något om att han saknar sina föräldrar - eftersom detta är en Disneyfilm, handlar den förstås om att familjen är det absolut bästa av allt. Ah, detta så amerikanska tema! Gör allt för familjen, men ge fan i dina grannar - det är väl ungefär det Trumps budskap går ut på.
Alice får veta att Tiden är en man (Sacha Baron Cohen); han bor i ett slott och har en pryl som kallas kronosfären, med vilken man kan resa i tiden. Alice tänker sno denna, och resa tillbaka i tiden för att rädda Hattmakarens föräldrar.
ALICE I SPEGELLANDET får mig att tänka på PAN; den där konstiga Peter Pan-filmen som superfloppade förra hösten. James Bobins film är bara en enda gigantisk orgie i surrealistiska, datoranimerade miljöer - och absolut inget annat. Detta är en film om Tiden - och jajamen, jag tittade på min klocka åtskilliga gånger under pressvisningen. Visst är filmen ibland väldigt snygg, i synnerhet när den utspelar sig i Tidens slott, men det är också allt den är. Det här är inte spännande och det är absolut inte roligt. Det är bara påfrestande och efter ett tag rätt svårbegripligt. Eftersom det inte finns några regler i i Under/Spegellandet, kan vad som helst hända, och det gör det också - och då blir det svårt att engagera och skapa spänning.
Dessutom serveras vi Stora mästerskapen i överspel. Framför allt från Johnny Depp. Helena Bonham Carter återkommer som Röda drottningen, Anne Hathaway är tillbaka som Vita drottningen. Matt Lucas skymtar förbi som Tweedledee och Tweedledum (och ser bara datoranimerad ut), Rhys Ifans gör Hattmakarens far.
Det här är en riktigt dålig film. Hu.
Filmen är tillägnad Alan Rickman.
Det hade varit mycket roligare att se en äventyrsfilm som enbart handlar om Mia Wasikowska som sjökapten på de sju haven.
 







(Biopremiär 25/5)

-->

torsdag 19 maj 2016

Serier: Dylan Dog: "De levande döda"

DYLAN DOG: "DE LEVANDE DÖDA"
av Tiziano Sclavi och Angelo Stano
DYLAN DOG: "DET TOMMA BREVET"
av Giovanni Gualdoni, Corrado Mastantuono, Stefano Intini och Nicola Pasquetto
Ades Media
Den italienske seriehjälten Dylan Dog; mardrömsdetektiven, fyller 30 i år. Ades Media började ge ut serien på nytt i Sverige för några år sedan, och uppenbarligen säljer den tillräckligt bra - om än inte bra - för att det ska fortsätta att komma ut ganska påkostade utgåvor. Det har blivit en hel del album och specialhäften vid det här laget.
Dylan Dog är en ganska ojämn serie, som fallet nästan alltid blir när det handlar om en långkörare med flera olika författare och tecknare. Inget konstigt med det - det har gjorts flera dåliga, ibland direkt usla, avsnitt om seriefigurer jag gillar. Jag var rätt kritisk när jag recenserade det första albumet från Ades; "Vila i frid" (2013), jag tyckte inte att det var något vidare vare sig innehålls- eller teckningsmässigt. Sedan dess har det kommit flera riktigt bra och snyggt tecknade äventyr på svenska, till exempel "Mater Morbi", och i "Avgrunden" bidrog jag med både en artikel och en liten teckning.
Eftersom Dylan firar 30 innehåller det nya albumet; "De levande döda", det allra första avsnittet. Detta har jag läst tidigare - eftersom det publicerades i det första numret av Semics kortlivade tidning Dylan, som kom ut 1993. Jag minns att jag tyckte att det första numret var rätt konstigt, men trots detta köpte jag varje nummer som kom ut. Jag köpte allt med beteckningen skräck på den tiden. Nästan allt, i alla fall.
Dylan Dog gör entré.
När jag nu läst om serien konstaterar jag att den är rätt konstig. Det känns som om manusförfattaren och seriens skapare Tiziano Sclavi prövar sig fram; som om han inte riktigt bestämt sig för vad för typ av serie han vill göra. Temat är zombies och det här skulle kunna ha blivit en rak, allvarlig skräckserie i stil med de italienska filmer som gjordes bara några år innan serien kom ut. Men istället har det blivit något slags besynnerlig komisk äventyrsserie; det humoristiska tillåts hela tiden ta överhanden. Jag minns att jag 1993 undrade vad den märklige, ständigt vitsande assistenten Croucho hade i serien att göra. Det undrar jag fortfarande. Angelo Stanos teckningar är inte alltför roliga, åtminstone inte jämfört med till exempel Carnevale, som tecknade ovannämnda "Mater Morbi". Serien är dock underhållande.
En intressant grej med Dylan Dog är att den känns väldigt, väldigt italiensk - på alla sätt. Gestalterna har engelska namn, det står att den utspelar sig i England, och ibland har tecknarna återgett Londonmiljöer. Men jag köper det aldrig som England. Det här är kulisser uppställda i Italien! Precis som fallet är med 1970- och 80-talens italienska skräckfilmer - ibland utspelade de sig i England eller USA, de åkte till England eller USA och spelade in exteriörscener, och de hade engelsmän eller amerikaner i huvudrollerna. Lik förbannat kändes det som Italien. Stämningen i Dylan Dog, berättarsättet, figurernas uppförande - det känns väldigt italienskt. Något som absolut inte ska tas som kritik - jag har alltid föredragit italiensk genrefilm framför övrig sådan. Italienska skräckserier kan jag inte riktigt uttala mig om, då jag läst få förutom Dylan Dog.
Sist i albumet hittar vi ett långt, mycket bra artikelblock om Dylan Dogs historia i Sverige. De som gjorde tidningen på Semic uttalar sig, och det är rätt roligt det de har att säga. Här avhandlas även Dylans kraftuttryck "Guida ballerino!" ("Dansande Judas!"), vilket Semic på sin tid översatte till det särdeles lama och oinspirerade "Fy för helvete!". "Dansande Judas" låter inte heller bra på svenska, det vore roligare om översättaren och Ades Media hittade på något helt nytt och eget.
Om man beställer "De levande döda" direkt från förlaget kan man passa på att även skaffa sig det 40-sidiga Dylan Dog-häftet "Det tomma brevet", försett med omslag av Hedvig Häggman-Sund och producerat i samarbete med Alzheimerfonden. Detta är en helt annan typ av Dylan Dog-äventyr, på alla sätt, och detta är egentligen den bättre serien av de två. Dylan får ett brev av sin gamle filosofilärare; en brev som visar sig vara tomt. Dylan söker upp läraren och hamnar i en mystisk historia, som leder fram till ett lika smart som oväntat slut.
"Det tomma brevet" är berättad på et helt annat sätt än "De levande döda", och det är tecknat i en läcker, schwungig stil. Dessutom är serien lika läckert färglagd.
Visst är det typiskt: de gånger jag faktiskt slår mig ner för att skriva om de svenska Dylan Dog-albumen, råkar det handla om de som är mindre bra, medan jag inte skrivit några recensioner av de bra, eller till och med utmärkta, albumen.
Med undantag för specialhäftet "Det tomma brevet".


-->

onsdag 18 maj 2016

Bio: Our Kind of Traitor

Foton: Jaap Buitendijk © 2014 / STUDIOCANAL S.A. All Rights Reserved
Det våras för John le Carré. Nyligen avslutades TV-serien THE NIGHT MANAGER; serien som gjorde att det började spekuleras i om Tom Hiddleston ska bli den nye James Bond (vilket vi inte får hoppas, han har ju utstrålning som en kokt räka). Jag hade tänkt se denna hyllade och populära serie, men så råkade jag se slutet - så nu får jag väl vänta några år tills jag glömt bort det ...
På bio kan man nu se OUR KIND OF TRAITOR, som bygger på romanen "Vår egen förrädare" från 2010. I denna spelar Ewan McGregor och Naomie Harris paret Perry och Gail; han universitetsprofessor, hon advokat. Deras förhållande knakar i fogarna och de är på semester i Marrakech för att eventuellt rätta till det. Efter ett bråk på en dyr restaurang går Gail till hotellet. Perry stannar kvar och träffar den högljudde ryssen Dima (Stellan Skarsgård), som genast drar med Perry till en rysk fest. Det visar sig att Dima valt ut Perry. Dima tvättar pengar åt ryska maffian och vill hoppa av till väst. Perry får en USB-sticka han ombeds ta med sig hem till London. Redan på flygplatsen stoppas han av agenten Hector (Damian Lewis), som ska sköta Dimas avhopp. Det dröjer inte länge innan Perry och Gail tvingas åka kors och tvärs i Europa med mordiska gangsters i hasorna. Och kan de lita på brittiska säkerhetstjänsten?
OUR KIND OF TRAITOR har regisserats av Susanna White, som tidigare stått för TV-serier som BLEAK HOUSE och JANE EYRE, och långfilmen NANNY MCPHEE OCH DEN MAGISKA SMÄLLEN. Det ser ut som det brukar när det gäller le Carré-filmatiseringar - färgerna går i gulgrönt, ibland är det lite grynigt, och ibland ser det ut som om man använt sig av instagramfilter. Även de mest exklusiva miljöer ser deppiga ut, och jobbet som hemlig agent är oglamoröst. Hector bär beige trenchcoat och ibland kofta.
Det är lite sisådär med spänningen. Vissa renodlade spänningsscener lyckas White få till, men helheten är lite grå och avslagen. Vad filmen vinner på är skådespelarna. Det är trevligt att se Skarsgård i en stor roll; han är andra namnet i rollistan, och han är skön som Dima: plufsig, svettig, tatuerad och med härligt misslyckad frisyr. Han får även tillfälle att visa upp sitt könsorgan i en fullkomligt omotiverad scen. Stellan brukar ju ofta visa upp Stellan.
En dramatisk händelse på slutet förstod jag inte riktigt hur den gick till.
Det här är en ganska okej film, men den känns lämpligare som DVD-underhållning en fredagskväll, än något man går och ser på bio.

 





(Biopremiär 20/5)

-->

tisdag 17 maj 2016

Bio: X-Men: Apocalypse

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
På presskonferensen i Cannes för den tredje X-Men-filmen; 2006 års X-MEN: THE LAST STAND, sa regissören Brett Ratner att detta är den sista filmen, det kommer inte att komma fler X-Men-filmer. Men här har vi så Bryan Singers X-MEN: APOCALYPSE, den sjätte filmen i serien - om man inte räknar in två solofilmer om Wolverine och årets storsuccé DEADPOOL.
X-MEN: APOCALYPSE är den tredje gigantiska superhjältefilmen på bara två månader, och på sätt och vis tävlar Marvel med sig själv - om det inte vore för det faktum att X-Men fortfarande ägs av Fox, medan övriga Marvelfilmer; som CAPTAIN AMERICA: CIVIL WAR, nu görs av Marvel Studios.
Den förra filmen i serien hette X-MEN: DAYS OF FUTURE PAST. Jag minns inte så mycket av den, mer än att de reste tillbaka i tiden. Jag har den här i hyllan, jag borde kanske se om den. Men, jag minns att jag inte tyckte att den var så där jättebra. Jag tycker att den mer lättsamma X-MEN: FIRST CLASS är bäst i serien, den bjuder på mer underhållning och tjoflöjt. Men nuförtiden har ju folk fått för sig att superhjältefilmer ska vara mörka och dystra. X-Men, med alla sina allegorier och budskap, är bättre lämpad för mörker än till exempel Stålmannen, men i längden blir det lite ... småtrist. Det var därför jag tog emot den festliga ANT-MAN med öppna armar, och jag ser fram emot den kommande Spindelmannenfilmen.
Den nya filmen inleds med en imponerande prolog, som utspelas i Egypten så där 3000 år före Kristus. En supermäktig "falsk gud"; En Sabah Nur (Oscar Isaac) - den första mutanten, vill ta över universum, men begravs under en pyramid som brakar ihop. Resten av filmen utspelar sig 1983.
Magneto (Michael Fassbender) försöker leva ett vanlig liv under ny identitet. Han bor i Polen, har fru och dotter, och jobbar på ett stålverk. Det går dock inte så bra, saker och ting går fel, och när hans familj dödas, blir Magneto ond igen. Samtidigt har man lyckats gräva fram den ondskefulle egyptiske mutanten. Han gillar att förvandla folk till sand, och han letar upp en del andra mutanter runt om i världen, vilka ansluter sig till honom: Storm (Alexandra Shipp), Angel (Ben Hardy), Psylocke (Olivia Munn), och Magneto, förstås.
Eftersom Jordens undergång är nära, får professor Xavier (James McAvoy) fullt sjå med att ställa allt tillrätta - så pass att han tappar håret. Bland de goda mutanterna hittar vi Mystique (Jennifer Lawrence), Night Crawler (Kodi Smit-McPhee), Beast (Nicholas Hoult) och Cyclops (Tye Sheridan). En stor del av filmen handlar om hur Cyclops, alias Scott Summers, utvecklar sin superkraft och hamnar på Xaviers mutantskola.
Quicksilver (Evan Peters) får också en ganska ingående presentation och i en lång, inspirerad scen tillför han filmen välbehövlig humor - även om den roligaste repliken fälls efter att några unga mutanter varit på bio och sett JEDINS ÅTERKOMST, som de inte gillade. "Den tredje filmen är alltid sämst!" säger en av dem, med en tydlig blinkning till Brett Ratners sågade film.
De flesta i publiken sitter säkert och väntar på att Wolverine (Hugh Jackman) ska  dyka upp. De väntar nästan förgäves. Först mot slutet hittas han, under beteckningen Weapon X. Han har inga repliker, han slåss ett par minuter, och så sticker han. Han är alltså knappt med.
X-MEN: APOCALYPSE är en rätt bra film, men inte helt oväntat är den åt helvete för lång med sina två timmar och 24 minuter. Slutstriden slutar aldrig. Den bara håller på och håller på. Oj, vad den håller på. Väldigt tröttsamt.
Stan Lee har den här gången med sig sin hustru Joanie Lee när han gör sin cameo, Psylocke är allt det Mirakelkvinnan inte är i BATMAN V SUPERMAN: DAWN OF JUSTICE, och efter sluttexterna följer en bonusscen; en cliffhanger till nästa film, antagligen till Wolverines nästa solofilm.







(Biopremiär 18/5)

-->

söndag 15 maj 2016

DVD/Blu-ray/VOD: En dödlig lögn

EN DÖDLIG LÖGN (Studio S Entertainment)
I Woody Allens DU KOMMER ATT MÖTA EN LÅNG MÖRK FRÄMLING från 2010 spelar Josh Brolin en misslyckad författare, som hittar ett manus skrivet av en döende man. Brolin skickar iväg manuset i sitt eget namn och får det antaget. Det skulle han förstås inte ha gjort.
Den franska EN DÖDLIG LÖGN är thrillerversionen av ovannämnda handling. Yann Gozlan (CAGED) har regisserat och även skrivit manus, det sistnämnda tillsammans med Guillaume Lemans (ALLT FÖR HENNE), och det vilar en air av Hitchcock över anrättningen.
Pierre Niney spelar den unge Matthieu Vasseur; en aspirerande författare som får refuseringsbrev efter refuseringsbrev hemskickade. Han är nämligen inget vidare bra på att skriva. För att försörja sig jobbar han som flyttgubbe. En dag hittar han ett handskrivet manus undangömt i ett dödsbo. Matthieu lägger beslag på manuset, renskriver det, och skickar in det i sitt eget namn.
Inte nog med att manuset antas och publiceras - det blir en enorm succé, boken kallas mästerverk, och Matthieu vinner priser. Tre år senare är han rik, berömd och har en vacker flickvän med rika föräldrar. Men pengarna börjar tryta. Han har fått ett förskott på nästa bok, som aldrig kommer, och förlaget börjar tröttna. Då hör plötsligt en man av sig. Han vet något Matthieu inte vill att världen ska känna till - och Mathieus liv förvandlas till ett helvete.
EN DÖDLIG LÖGN är en elegant thriller, som till större delen utspelar sig i ett soligt Provence. Intrigen är intressant och filmen är spännande, och jag undrar varför den här filmen inte fick en chans på svenska biografer. Det här är lika bra, eller bättre, än många andra thrillers som biovisas - och vem kan väl få nog av provencalska miljöer?
Anledningen till att jag bara sätter en trea är att jag tycker att Matthieu är lite för klantig. Han är fumlig, gör dumdristiga saker, och ställer till det så att allt blir än värre. Jag irriterade mig en aning på detta. Å andra sidan - hans klantighet förklarar nog varför han är en så usel författare.
Det här är en film det är trevligt att tillbringa en kväll tillsammans med.
Min DVD hade förresten problem med den svenska texten - varje replik ligger kvar i bild hela tiden tills nästa replik fälls, något som blir irriterande under långa, dialoglösa scener. Jag vet inte om det är så på samtliga exemplar.
  






-->

DVD/Blu-ray/VOD: Cherry Tree

CHERRY TREE (Njutafilms)
Den irländska skräckfilmen CHERRY TREE visade sig vara en irländsk-holländsk samproduktion; jag känner en av de holländska producenterna. Men filmen är inspelad på Irland och regissören är irländare: David Keating, som tidigare gjort den skånsk-irländska WAKE WOOD (vars manus jag läste innan produktionen, men jag har aldrig sett filmen).
CHERRY TREE är en mycket ojämn film. Handlingen får mig att tänka lite grann på Kim W Anderssons ALENA, eftersom sextonåriga huvudpersonen Faith (Naomi Battrick) går på en flickskola och spelar landhockey - i ALENA var det lacrosse. Och liksom i så mycket skandinavisk genrefilm, mår Faith inte så bra. Hennes far är döende i cancer och hon har en del andra problem. Hon går mest omkring och är butter, och ibland får hon utbrott och slår sönder saker och har sig. Det är aldrig bra med sådana här hjältinnor, jag blir genast lite anti; jag vill inte sitta och titta på en traderöv i 90 minuter.
Till den lilla staden anländer en mystisk kvinna; Sissy (Anna Walton). Hon visar sig vara en häxa och blir snart vän med Faith. Sissy hävdar att hon kan bota Faiths far - men hon kräver en gentjänst. När Faith går med på erbjudandet går förstås saker och ting åt skogen.
Jag vet inte på vilket format de filmat CHERRY TREE, men det ser ut som om de skjutit på riktig film. Vi slipper i alla fall det där sterila, platta, digitala fotot så många lågbudgetfilmer lider av. Dock går miljöerna och färgskalan i grått, vilket innebär att det här ser ut som en engelsk TV-film från 1982. Fula hus och fula kläder. Men - så fort de befinner sig i häxornas underjordiska tillhåll under körsbärsträdet lever filmen upp, framför allt estetiskt. Då plötsligt fläskas det på med färger, det är mycket rött, och det är rätt snyggt och maffigt.
CHERRY TREE känns till större delen som en produktion som riktar sig till unga tonårsflickor som egentligen inte gillar skräck, men emellanåt bjuds det på lite splatter och en del bisarra effekter - tusenfotingar spelar en stor roll i filmen. Slutet innehåller en del kreativa make up-effekter, det är lite WICKER MAN, det är överraskande slafsigt, och den allra sista scenen är lite fräck, även om den känns påklistrad.
... Men jag kan inte påstå att jag gillar den här filmen. Jag tycker att den är rätt tråkig, den är ospännande och tempofattig, den brister i regi, och som sagt; den är väldigt ojämn.
 







-->

DVD/Blu-ray/VOD: Martyrs (2015)

MARTYRS (2015) (Njutafilms)
I maj 2008 premiärvisades den existensiella, fransk-kanadensiska tortyrporrfilmen MARTYRS på marknaden i Cannes. En kollega råkade gå förbi biografen efter första visningen, och såg hur publiken, vita och gröna i nyllet, stapplade ut. Jag och min kollega såg den på dess andra visning. Stämningen i salongen var tryckt innan filmen rullade igång, hajpen var stor, alla hade hört ryktet om att det skulle vara den vidrigaste, våldsammaste, otäckaste film som gjorts.
Själv blev jag allt besviken. Ni kan läsa min recension från 2008 HÄR - men problemet med filmen är att den går för långt när det gäller sadistiskt våld, så pass att effekten förtas, och förklaringen till det hela må vara intressant, men ack så långsökt.
Jag har MARTYRS stående i hyllan, men jag har inte sett om den sedan den där visningen i Cannes för åtta år sedan. Således kom jag inte ihåg alla detaljer när jag satte mig i soffan för att se på den amerikanska nyinspelningen från 2015.
Bröderna Kevin och Michael Goetz har regisserat filmen efter ett manus av Mark L Smith, som gick och blev Oscarnominerad för sitt manus till THE REVENANT. Grundhistorien är densamma och det mesta är sig likt. En liten flicka; Lucie, lyckas fly från en källare där hon hållits inspärrad. Hon växer upp på ett barnhem och ingen tror på hennes berättelse om vad hon varit med om. Tio år senare spelas Lucie av Troian Bellisario. Hon ringer på dörren till en stor gård, där det bor en till synes trevlig helyllefamilj. Lucie drar fram ett hagelgevär och skjuter ihjäl hela familjen. Sedan ringer hon sin kompis Anna (Bailey Noble), som kommer dit och chockas av den blodiga synen.
Lucie hävdar att föräldrarna i den mördade familjen var två av de som torterade henne och andra flickor när hon var barn. Anna tror henne inte, men så hittar hon en lucka ner till källaren. Och där nere ...
När det gäller sadistiskt våld och tortyr är den amerikanska versionen av MARTYRS betydligt snällare än originalet. Med det inte sagt att den är barntillåten - för visst förekommer det blod och äckel, men filmen är inte ens nära den extrema nivå originalet nådde. Kompisen Anna har förvandlats till en lite mer renodlad skräckfilmshjältinna, och slutet är nästan helt ändrat. Och ja, jag tycker fortfarande att förklaringen till all tortyr är lite ... dum. Om än fascinerande.
Mitt betyg härunder blir lite i snällaste laget, men MARTYRS är trots allt en riktig film. Det mesta nyproducerade i skräckväg jag ser, är så erbarmligt dåligt. MARTYRS har fint filmfoto, bra regi och skådespeleri, och ett ordentligt manus. Den ser inte ut som något några kompisar smällt ihop med sin nyinköpta kamera. Dessutom är den faktiskt rätt spännande - troligen än mer så om man inte sett originalet.
... Men självklart är den fullkomligt onödig, något som gäller de flesta nyinspelningar.








-->

lördag 14 maj 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Extraction

EXTRACTION (Scanbox)
Håller Bruce Willis på att förvandlas till en ny Steven Seagal? EXTRACTION är ännu en av de där små märkliga filmerna Willis har en tendens att allt oftare dyka upp i. Filmer som säkert biovisas någonstans, men som skriker "Direkt på DVD".
Här spelar Willis CIA-agenten Leonard Turner, vars fru för tio år sedan mördades inför sonen Harrys ögon. Harry (Kellan Lutz) går i sin fars fotspår och blir analytiker på CIA, som dock inte vill skicka ut honom på fältet. Men så går Leonard och blir kidnappad av terrorister. Av någon anledning tänker CIA inte frita Leonard, så då tar Harry saken i egna händer, och tillsammans med sin före detta flickvän; agenten Victoria (Gina Carano), letar han upp bovarna.
Bruce Willis medverkar ungefär tio minuter sammanlagt - och han ser påtagligt ointresserad och trött ut. Det är Kellan Lutz  som har den egentliga huvudrollen - och han är ju inte kul. Honom har vi bland annat sett i THE EXPENDABLES 3 och den usla THE LEGEND OF HERCULES. Det vore trevligare om Gina Carano fått huvudrollen. När ska vi förresten få se henne i någon vettig film? Hon är ingen vidare skådis, men en jävel på att fajtas.
EXTRACTION är regisserad av Steven C Miller, en rätt ung kille, som tidigare mest gjort små skräckfilmer som SCREAM OF THE BANSHEE. Som actionregissör med större budget får han inte till det. Det här är en väldigt, väldigt tråkig film - trots att Simon Rhee koreograferat slagsmålen. Handlingen är tillkrånglad helt i onödan - folk babblar alldeles för mycket i vad som verkar vara försök att få det hela att verka mer intelligent och avancerat än det är. Filmfotot är rätt fult, med ibland överstyrda färger, ibland lite utfrätta bilder, och ofta är det alldeles för mörkt - bland annat under vissa actionscener. Som helhet känns det besynnerligt småtaffligt, och det är så oengagerande och tradigt det kan bli. Jag hade svårt att behålla koncentrationen.
Och om Bruce Willis fortsätter så här, lär det inte dröja länge tills vi får se honom i renodlade B-filmer inspelade i Bulgarien.
På skivan ligger en Making of-film. Willis medverkar inte i denna. Fast han var väl bara ett par dagar på inspelningen, skulle jag tro.









-->

DVD/Blu-ray/VOD: The Sand

THE SAND (Njutafilms)
Jag satt nyligen och läste om en rad skräckfilmer som fortfarande enbart finns på VHS och som aldrig släppts på DVD - jag gissar att skribenten åsyftade amerikanska DVD-utgåvor, det är ju möjligt att de släppts annorstädes. En av filmerna var BLOOD BEACH från 1980.
Jag har aldrig sett BLOOD BEACH, men den handlar visst om en människoätande varelse som gömmer sig under sanden på en strand, och som äter upp intet ont anande sol- och badsugna. 2015 gjorde Isaac Gabaeff THE SAND, som handlar om en människoätande varelse som gömmer sig under sanden på en strand, och som äter upp diverse folk. Till och med DVD-omslaget liknar BLOOD BEACHs filmaffisch.
THE SAND inleds med att en massa jobbiga ynglingar som festar på en strand. En av dem får idén att alla mobiltelefoner ska samlas in och läggas i en säck, så att inget av det eventuella snusk som sker på festen ska filmas och hamna på nätet. Den egentliga orsaken är förstås att de inte ska kunna ringa efter hjälp när de hamnar i trubbel. Mobiltelefonen - den moderna skräckfilmens värsta dilemma. Några killar hittar även något som ser ut som ett enormt, utomjordiskt ägg.
Nästa morgon visar det sig att alla som sov på sanden är väck - de är uppätna. En handfull överlevande konstaterar att ett monster tagit sig ut ur ägget och gömt sig i sanden. Rör man vid sanden fastnar man - och dras ner för att ätas upp. Vad som sedan händer är att rollfigurerna en efter en råkar vidröra sanden och äts upp. En smällfet kille har fastnat i en tunna, i vilken han står filmen igenom.
Enligt omslaget ska filmen vara 84 minuter, men den varar bara 80. Men - även denna spellängd är på tok för lång. Det här hade gjort sig bättre som en kortfilm på 15-20 minuter. THE SAND är otroligt seg och utdragen. Det händer inte så mycket mer än att några osympatiska typer skriker på varandra och sedan äts upp.
De datoranimerade effekterna är taskiga och allt annat än övertygande. Allt gore är datoranimerat. För 30 år sedan hade filmen innehållit praktiska effekter - och antagligen även varit underhållande. THE SAND är bara dum och tråkig. Ännu ett exempel på dagens platta, vissna, billiga B-skräckfilmer.
Jamie Kennedy har en liten roll som polis. Hans dödsscen syns både i trailern och på DVD-menyn.
Se om SAND SHARKS istället.







-->

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx